"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

... att ni inte ville mig illa, men jag kände att jag behövde förklara mig mer eftersom det är så många saker runt omkring.

Ja, Markatta - jag har mycket mindre kontakt med exets familj - men då och då när det kör ihop sig och han blir arg på mig för olika saker (tex att jag PRATAT med barnen om simskola - "för det måste jag faktiskt få samtycke av honom innan jag anmäler", eller att han plötsligt bara blir förbannad som han kan bli) då kommer det ofta ett litet samtal, mail eller sms från någon i hans släkt - antingen med skäll eller med ord som att "förstår jag verkligen vad jag gjort och innerst inne har vi ju så mycket kärlek kvar, ska vi inte försöka igen" - och oftast kan jag hålla mig ifrån att svara eller ens kommentera, men när jag plötsligt stod där ansikte mot ansikte med någon så var det inte lika lätt att avskärma sig.

Jag har så många planer för saker, planer som jag själv tänkt igenom men framför allt som jag fått hjälp med av min samtalskontakt för att vara beredd på saker som kan hända med exet och hans familj, men jag hade inte tänkt på detta - och nu känner jag ju att jag skulle ha sagt "Vill inte lilla flickan åka så behöver hon inte" och tagit med henne hem. Som du skriver Markatta: de är inte vårdnadshavare och väljer pappan att inte vara där så behöver jag inte lämna. Det är ju bara det där lilla att jag är rädd för att han ska använda det emot mig, sätta dit mig...

Känner med dig - förstår att det inte är lätt att ha en ledsen och en arg/manipulativ förälder... Ni vet ju hur ledsen jag är emellanåt - men jag är inte ledsen med barnen: jag försöker verkligen bara tänka på att de ska ha det så bra de kan (och dessutom uppskattar jag tiden jag får "själv"; att kunna gå och träna, gå promenad, åka hem till en kompis, gå på stan, pyssla "utan att tänka på barnen"osv):
- jag försöker uppmuntra dem att se att det är bra att träffa mamma OCH pappa
- jag försöker tala om för dem att jag har det bra när de är hos pappa; att jag tänker på dem men att jag gör saker som jag mår gott av (som de vanligtvis inte vill göra) så att de inte ska oroa sig för mig.
MEN: jag försöker också vara öppen för de saker de berättar "Pappa säger att jag inte får gråta för då kommer det monster som kan ta mig", "pappa blev så arg för att jag kissade på mig så att han vägrade prata med mig", så fort jag säger till barnen så svarar stortjejen med rädsla i rösten "Mamma, jag älskar dig" eftersom hon själv berättat att pappa brukar säga att si eller så "skulle du inte göra om du älskade mig" osv och bemöta det och säga att det är faktiskt inte ok att säga så (förut var jag så rädd att säga till barnen att exsambon sagt fel/dumma saker osv, rädd att han skulle använda det emot mig, men både barnpsykolog, socialtjänst och samtalskontakt styrker mig i att jag behöver visa barnen att det där är fel)

Men bara som att när barnen är hos mig: om de vill ta med en leksak till pappa så låter jag dem göra det, för jag resonerar som att det är deras saker, men de kommer då och då och säger att de vill ta med en leksak från pappa men det får de inte - det är ju som att visa att det är pappas saker?! En gång frågade jag exet och sa att det är ju barnens saker så de kanske kan ta med om de vill (och jag lovade verkligen att jag skulle se till att sakerna kom med tillbaka till honom!) - men då sa han att han "i samråd med sin familj bestämt att de saker som barnen får av honom, hans föräldrar, bror osv de ska stanna hos honom så att inte alla roliga saker minsann hamnar hos mig"... Jo, för jag har ju verkligen stor glädje i om barnens alla roliga saker är hos mig, och framför allt när inte barnen är här...

Ypgi, som jag skrev så förstår jag att du inte menade illa! Och jag förstår hur du tänkte med "normal separationsångest" - men det har vi klarat av för ganska många månader sedan.
Jag ska träffa socialtjänsten om en vecka igen och då kommer jag att ta upp detta (de har redan reagerat på att exsambon har barnen så lite själv - mer än halva tiden så är hans föräldrar eller bror med familj där och sover över när han har barnen?! De senaste två månaderna har någon varit där 6 av 8 tillfällen när han haft barnen?! Jag vet ju varför - de skulle aldrig erkänna det, men det är för att han inte ska tappa tålamodet med barnen, därför stöttar de upp, och det är ju bra på sitt sätt, men då anser jag att jag som vårdnadshavare skulel ha mer tid istället för att barnen fostras av mamma samt pappa-farmor-farfar-bror-svägerska där de dessutom får höra/blir tillsagda en hel del konstiga saker)

Du har rätt: jag ska tänka på att tala om att pappa bestämt - så det inte blir att jag ska vara ansvarig.

Tack mt: ja, detta har varit Förändringens År i mitt liv - jag var ute med en vän igår och vi pratade om Mitt År och jag känner mig lite stolt och glad: jag insåg att jag inte behövde leva som jag gjorde, jag kämpade och tog hjälp och jag har stunder då jag är svagare, stunder då jag -är mycket ledsen, men jag har lärt mig många saker (stora och små):
-att ta hjälp kan hjälpa mig att inse att jag har inte fel
-att ta hjälp kan hjälpa mig att lösa saker
-jag kan och jag gör!
-saker och ting löser sig, försök att gå på magkänsla (finns den inte så kommer den!)
att vara ledsen är inte dåligt: det är en känsla som går över!
-jag mår mycket bättre idag - jag är som sagt ledsen ibland, men så mycket mindre än vad jag varit förut

Önskar er alla ett gott slut på 2013 och ett bra 2014 - ta hand om er och gör det ni vill och behöver göra!
Kramar i mängd!

markatta

Ingen kan ju värja sig inför alla tänkbara situationer Flygcert. Det vet nog de flesta av oss som levt med en alkoholist att det många gånger kommer situationer då som vi inte kunnat förutse, trots all tid vi lagt ner just på att försöka ligga steget före. Det var inte heller så jag menade utan mer kring gränsdragningar.

Nu vet du ju vad du önskar att du hade sagt/gjort. Säkert blir det då lättare för dig nästa gång om du skulle ställas inför liknande situation.
Du är så modig som skriver här även när du känner att du har agerat fel så du kan se att du inte är fel. På det sättet kommer du ju hela tiden framåt och jag ser att även om du ibland skuldbelägger dig för saker så kan du många gånger också se bra saker du gjort.

Det jag skrev om när jag var liten var heller inte menat som någon pik att du inte fick vara ledsen inför barnen. Hoppas du fattar det. Vet inte varför jag skrev det egentligen. Din berättelse väckte minnen helt enkelt. Min mamma hade kunnat vara du med skillnaden att hon stack huvudet i sanden och inte orkade ta hand om känslorna efteråt, varken hennes eller våra. Det gjorde vägen onödigt lång och svår. Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma.

Det är ju helt sjuka saker exet säger till barnen, usch. Men det är ju jättebra att de kommer till dig och berättar det så att de inte behöver tro det är dem det är fel på.

Jag önskar dig ett lugnt och skönt 2014!

Tack för ditt svar! Jag menar inte heller att jag har "planer" utan mer som du skriver "gränsdragningar": han har ju stövlat in hos mig och skrikit/hotat några gånger och numera har jag satt gränsen att kommer han in i mitt hus en gång till och är minsta hotfull så kommer jag ringa polisen DIREKT, mer sådana saker. För du har ju helt rätt: herre gud - jag har ju haft sååå många planer men det blir ju aldrig som man tänkt sig (absolut inte med en alkoholist, men knappast annars heller...).

Tack, ja, jag känner att jag får så mycket av att skriva här, så det är bra både när jag gör "rätt" och "fel"!

Jag förstår att du inte menade som en pik om när du var liten, men jag tycker att det är viktigt att rannsaka mig själv ibland: jag vet att exet gör och säger många saker som inte är ok för barnen att vara i, och då är det viktigt för mig att inte spela det smutsiga spelet och stå och gråta och smutskasta honom inför barnen så fort jag kan. Jag har självklart varit ledsen inför barnen, och när han har hotat osv så har ju både jag och barnen varit rädda - då har jag och barnen pratat om det efteråt och jag har berättat att det inte är ok att göra så som pappa gjorde, att jag blev rädd för honom och det gör mig ledsen osv. Men jag vill inte lägga skuld på dem, jag vill inte försöka få dem att tro/tycka på samma sätt som jag om pappa (eller värre saker), och jag vill itne att de ska se mig som den som mest gråter, men när han går över gränsen så försöker jag numera att säga ifrån, och framför allt så står jag upp för det inför barnen och talar om att "så är inte ok att göra".
När vi levde ihop och pappan blev sådär vansinnesarg som han blev och blir, så var ju både jag och barnen väldigt rädda. En gång (en enda gång) vet jag att stora flickan frågade pappan varför han blivit så arg och då svarade han "Jag var inte arg! SÅ säger inte du!" och när flickan sedan frågade mig så försökte jag släta över, för jag visste ju att om hon sa till pappan på något sätt att "mamma sa att du blev arg" så skulle det börja om igen... Men nu behöver jag inte leva så- när han blir arg eller säger saker som att monster kommer om de gråter så kan jag säga att det är dumheter: att bli ledsen betyder att man behöver tröst och då är det bra att visa att man är ledsen så att någon kan trösta, eller när han skriker och hotar så kan jag idag säga till barnen att det är inte ok att säga/göra så.
Och när barnen frågar varför mamma och pappa inte lever ihop så kan jag svara att "kärleken tog slut därför att mamma och pappa tyckte så olika om så många saker och när pappa blev så arg och kastade saker på oss eller kallade mamma fula ord så ville och kunde inte mamma leva så mer". Barnen har ju fått saker kastade på sig, pappa har sagt hejdå för att han ska åka och ta livet av sig (flera, flera gånger) och hört pappa kalla mamma alla möjliga fula ord, och när stora flickan frågar om det så känner jag att så ärlig kan och vill jag vara, utan att gå in mer på detaljer.

Vad rörd jag blir av dina ord Markatta: "Din berättelse väckte minnen helt enkelt. Min mamma hade kunnat vara du med skillnaden att hon stack huvudet i sanden och inte orkade ta hand om känslorna efteråt, varken hennes eller våra. Det gjorde vägen onödigt lång och svår. Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma."
Det är väldigt fina ord, jag tar till mig och sträcker lite på mig! Tack!

Gott nytt år, hoppas du får ett fint år!

in i ett nytt år Flygcert som en helt annan människa, en kvinna, en egen person med egen identitet, en förvandling som är helt underbar ! Markatta träffar så rätt med orden : "Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma."

Att se en människa förändras så mycket är värt så oändligt mycket för oss andra som ser att det verkligen ÄR möjligt att förändra sitt liv !

Tack för att du vill dela ditt liv med oss !

Kram♥

Nu är exsambon lugn, seriös och samlad. Och jag blir som vanligt konfunderad - nästan lite "vad smider han för planer nu?"
Men: socialtjänstens utredningen är påbörjad - jag är lika rädd för att deras utredning ska säga att "allt är ok med barnen, oavsett var de bor" som att den ska säga att "barnen far illa hos en förälder och den andre behöver stöttas i att ta sitt föräldraansvar"...

Jag vet att barnen många gånger har roligt hos pappa, leker och att pappa hittar på saker och att de har det väldigt bra ibland, men de andra gångerna är ju inte så... Kanske är det så att barnen mår bra ändå?
Men det är också kluvet för mig att han så ofta har någon/några boende hos sig när han har barnen - i mina ögon så vore det i så fall bättre att han hade barnen mindre men då orkade vara med dem mer?!

Försöker så innerligt att stanna i nuet, tänka att jag inte kan göra något åt det som sker nu annat än stå upp för det jag ser och hör, försöker tänka att det är inte mitt beslut just nu... MEN det är så svårt, jag älskar ju mina små prinsessor och jag vill att de ska ha det så bra de bara kan. Det är som en konstant virvelvind i mitt huvud - jobbet blir typ pannkaka, men jag har en bra chef <3

Ibland känner jag mig så skadad i huvudet: socialtjänstutredaren frågade mig om jag upplever att exsambons ilska lagt sig sedan han slutade dricka och jag blev så ställd av frågan: ja, alltså vi lever ju inte ihop längre så jag ser ju inte allt, men han får ju fortfarande vansinnesutbrott på mig TROTS att vi knappt ses, knappt har kontakt - så, jo, han är mindre arg på mig nu och jag ser mindre av att han är arg på barnen, men för att ses så lite och ändå kunna vara så arg, så nej - hans ilska har inte lagt sig. (och inte minst - de saker han blir arg för är ju så konstiga saker - "barnen uppför sig illa", jag "följer inte med på kalas för att visa att vi faktiskt är en fmailj även om vi separerat" osv...)
Därefter sa utredaren "jag vill förtydliga att detta var en fråga av intresse för utredningen, jag vill påtala att jag anser inte att du ska överväga att gå tillbaka till honom - av det vi sett och hört av honom här så tycker jag aldrig att du ska gå tillbaka" - och det var en sådan bekräftelse för mig - det var första gången som någon träffar oss båda och faktiskt säger så. Vi har varit hos flera olika familjerådgivare och jag har varit med hos hans samtalskontakt och på något sätt så har det alltid funnits någon tanke att "han är så fin och bra, det är mig det är fel på, om jag bara sa så, gjorde si, var sån .... så skulle det funka" och nu bekräftade någon som träffat honom också (och sett en liten del av hans ilska, hört en del av hans kommentarer och tankar om hur barn ska fostras) att jag har rätt. Låter skumt, men det stärkte mig.

Många tårar blir det. Satt hos min samtalskontakt igår och bara grät och grät - det var länge sedan jag satt så ledsen där. Men som sagt - det är jobbigt nu, jag är full av saker/oro som jag knappt kan sätta ord på, men jag har med mig mitt mantra: så här känns det nu och det är ok - det kommer gå över (hoppas jag...)

... var det svåraste beslut jag tagit i mitt liv.

När jag påminns om det så blir jag så oerhört ledsen - att jag utsatte barnen för det, att jag inte insåg tidigare, jag minns rädslan, sorgen och hur det kändes som jag skulle dö, eller att jag faktiskt tom önskade att jag skulle få dö.

Det kommer fortfarande påminnelser om hur mycket jag accepterade.
Å ena sidan styrde och ställde jag med allting: jag bokade in hantverkare om det behövdes, jag bestämde när det skulle städas/tvättas/handlas/lagas mat/ätas, bjudas in gäster osv osv - för exsambon var ju inte i tillstånd att ta beslut.
Å andra sidan vågade jag knappt andas utan att kika på exmannen för att se om det var ok med honom - jag försökte alltid parera föra tt hålla honom lugn, jag fick alltid höra att jag är klantig när jag pratar, att jag inte kan uttrycka mig på rätt sätt, och jag försökte alltid invänta honom innan jag sa eller gjorde saker... Om vi blev ovänner (eller snarare: när han blev arg för att jag gjort fel) så var han ju först galet arg, sedan ignorerade han mig, tills han hade bestämt sig för att förlåta mig och då skulle jag acceptera det. De dagarna när han var arg så kunde han väcka mig varje natt och kräva att jag skulle be om ursäkt, eller bara fortsätta att tala om att jag var sjuk, störd, äcklig osv, eller kasta saker på mig (även när barnen låg i samma säng)...
Jag ville så gärna att vi skulle kunna prata som två vuxna människor om varför jag inte ville leva med honom, vad jag inte tyckte fungerade osv, och det känns fortfarande lite konstigt att vi aldrig fick något avslut, men så är det ju bara.
Jag känner fortfarande OFTA att jag kanske överdrivit, att jag borde ha sagt ifrån så kanske han hade slutat osv, men jag blir allt starkare i att min exsambo inte behandlade mig som man ska behandla en annan människa och jag accepterade det länge, men till slut valde jag att gå. Det var sååå svårt, men det var det enda valet.

Jag var rädd för ilskan, rädd att förstöra för barnen, rädd att inte klara mig ekonomiskt, rädd att inte få mina saker, rädd att inte kunan ordna ett bra boende, rädd att bli ensam osv, men många saker har löst sig, och:
Everything will be okay in the end,
if it is not akoy, it is not the end

Jag kämpar och jag är tom nog nästan lite stolt över mig själv emellanåt - jag klarar mig och jag har tagit itu med saker som uppkommer och jag försöker!!! Men - att inse att jag levde som jag gjorde, det vet jag inte om jag någonsin kommer inse fullt ut?

Idag hittade jag en CD som jag fått av mitt ex.
Han har skrivit en lång text om hur mycket han älskar mig och vad jag betyder för honom... Och jag fastnade i känslan "åh, det var ju inte så här det skulle bli". Det gör så himla ont- jag trodde verkligen att om jag bara jobbade på det så skulle vi kunna leva lyckliga hela tiden, om han bara förstod att ja älskade honom och att jag visst stöttade honom och fanns där...
Det gör så jävla ont!

... så klart att det goda fanns också. Fast det gör ont ibland är det fint att ha förmågan att känna... hela registret.
Kram, kram / mt

Yogi

att det inte blev som du hade önskat, att han inte kunde ta emot din kärlek och värme och ge tillbaka på samma sätt. Klart att du älskade de goda sidorna, det var ju inte enbart dåligt. Och som mt säger, så är det fint att känna, att tillåta sig att känna. Du minns både det goda, men också allt det som gjorde er kärlek omöjlig. Acceptera att det fanns två sidor där den ena sidan drog dig till honom och den andra sidan...ja, du vet ju. Det är ok att sörja, att vara ledsen och känna smärtan. Du hade en dröm om er relation och er framtid, där de fina sidorna fanns, allt det fina han gjorde och fick dig att känna. Tillåt dig att sörja detta. Det är ok.
Kramar / Yogi

Jaa, det är en sorg... Men jag är så nöjd att jag lämnat... Jag behövde inte leva så!
Han har gett mig många chanser att komma tillbaka under året, jag tror inte att jag skrivit alla gånger om det här, skrämts pga rädsla för igenkänning... Men det har varit många sms, mail och samtal där han erbjudit sig att förlåta mig för min tillfälliga sinneförvirring att jag lämnade honom, om jag bara kommer tillbaka... Och ibland har jag tänkt att han kanske förändrats, men samtidigt så har jag någonstans vetat att han har inte förändrats och om jag skulle ha gått tillbaka så hade jag fått leva i en livslång skuld där han hade tagit alla chanser att dra upp mitt svek, typ. Och jag har ju delvis haft rätt, för han blir ju fortfarande Arg, vänder på saker jag säger, trycker ned mig ned kommentarer och så emellanåt...
Men det är en sorg, för ibland hör jag stortjejen ber mig att jag ska flytta tillbaka till pappa och jag tänker att hon är ledsen för att jag förstörde vår familj... Och jag vill ju så gärna att de ska vara lyckliga, inte känna skuld, oro och inte heller känna besvikelse mot mig för att jag ryckte upp dem från deras trygghet.

Och nu när jag skriver detta, och läser vad jag skrivit, med tårarna återigen flödande, så vet jag att jag gjorde det jag behövde göra, för det var inte deras trygghet, vi var rädda och oroliga, de märkte på mig och pappa att allt inte var lugnt, tryggt och bra, det var inte som det skulle. De var, och är, för små för att fullt ut förstå, men jag kunde inte stanna- det var inte bra för dem och det var inte bra för mig - jag höll på att gå under. Jag tog mitt föräldraansvar och lämnade det som ingen ska behöva acceptera...

Idag gick jag från jobbet lite tidigare. För ett eller två år sedan hade jag stressat hem för att hinna göra så mycket hemma som möjligt, idag åkte jag förbi en vän och fikade en stund. Ingen skuld i att jag inte skyndade hem, ingen skuld i att jag gjorde något jag uppskattade.
Idag har jag en buffert. För ett eller två år sedan hade jag inga extra pengar, förutom de pengar som jag alltid tog ut i kontanter direkt efter löning för att ha pengar till nödvändiga eller akuta utgifter, eftersom exet hade shoppat upp alla våra pengar. Idag kunde jag gå och köpa en luftvärmepump och betala kontant, och ändå ha pengar över.
Idag kan jag göra vad jag vill, ingen som talar om för mig vad jag ska göra, som blir arg när jag inte gör som han vill eller förväntar sig.

Idag är det ett år sedan jag började på riktigt förstå att jag var tvungen att lämna om jag skulle överleva... Och det gör så ont - jag minns det som igår, vad som hände de kommande dagarna, för ett år sedan... Det är min stora lycka, och min fruktansvärt stora sorg.

Tack för att jag tagit mig igenom detta året; ett långt, fantastiskt, härligt, kämpigt, lugnt, stressigt, nervöst, lyckligt, rogivande, sorgligt, annorlunda, spännande, skrämmande och på många sätt bra år. Tack också för att ni finns här!

för att du delar om ditt liv och visar att det går att förändra det destruktiva liv som många lever i.

Kram ♥

Yogi

har förändrats. Bara det att han är beredd att bortse från din tillfälliga sinneförvirring talar ju sitt tydliga språk, tänker jag. Återigen avsaknad av egen insikt om sin egen del, lättare att lägga ut ansvaret på dig.

Jag har läst allt i din tråd, sett hur du har kämpat och du har min djupaste respekt och beundran. Du har kämpat i motvind så länge och till slut lyckats skapa en fri, lugn och trygg vardag för dig och dina barn. Sorgen är en del av din resa, och en del av barnens resa. Men den är naturlig för er alla. Dina barn önskar säkert att mamma och pappa ska vara tillsammans, precis som de flesta barn med skilda föräldrar. Men de önskar säkert inte att det ska bli så som det var, precis som du inte önskar det. Du vet att en sådan familj som ni önskar inte är möjlig. Du kan se det och stå fast i ditt beslut utifrån det. De kommer att förstå det så småningom.

Så skönt att du är fri att ta en fika med en vän utan att känna stress! Det är stort! Fint att du nu har en trygg och förutsägbar ekonomi! Om ett år kanske kanske kan jag ha det som du, det är ett mål jag har.

Jag skulle vilja fråga dig om du haft någon form av professionellt stöd under året? Själv letar jag litegrann, känner att jag nog skulle behöva det. Kanske inte så mycket för att bearbeta upplevelser, men för att forska lite djupare i mig själv... Hur har du gjort?

Varm onsdagskram från mig!
//Yogi

Framtidsdrömmar

Tack Flygcert för att du delar med dig. Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!
Visst finns sorgen där ibland- drömmen om en familj har ju raserats.. konstigt vore det väl om man inget kände.
Lycka till!
KRAM

Tack!
Jag får så mycket av att läsa andras inlägg, och så klart även av att läsa andra kommentarer till mina inlägg.

Min dröm har ju verkligen raserats - och inte blir det lättare av att socialtjänsten utreder... Eller - jo, det kanske blir lättare, men det är en oerhörd provning med anmälningar hit och dit, få hembesök, vara orolig att något blir fel osv. Jag har alltid tänkt att socialtjänsten blandas bara in i familjer med stora problem - och nu är de inblandade i min familj...?! Förstår liksom inte hur vi hamnade här? Men de är alltid väldigt noga med att påpeka att det är inte jag som är under lupp, det är barnens väl och ve, och hur det är ställt hos pappan!

Framtidsdrömmar - jag får gåshud av dina ord: "Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!". Det är fantastiska ord, från bästa du till lilla mig...! Din resa har betytt mycket för mig också! Att få bli påmind, att få se vart jag är idag istället för där jag kunde ha varit, och nu är du också på ditt livs resa!

Ja, Yogi, min tillfälliga sinnesförvirring är tydligen inte så tokig - jag mår i alla fall bättre än för ett år sedan! Och vilka erfarenheter jag fått!
Dina ord "Om ett år kanske kanske kan jag ha det som du, det är ett mål jag har". Så kände jag för ett år sedan, och tänkte ibland att det var omöjligt, men nu sitter jag här! Och det kommer du också göra, med ett emr ordnat liv, och mår bättre!!

Yogi, jag har tagit emot mycket stöd:
har gått en del på AlAnon, och det hjälpte på många sätt, och jag har haft min bästa vän som jag kunnat ringa ofta och när som helst, och som ringt mig och funnits där. När jag tvekat så har hon när som helst på dygnet kunnat påminna mig om varför jag lämnat! Men framför allt: min samtalskontakt på Kvinnomottagningen i kommunen har varit en utomstående som hjälpt mig att sortera och kunnat vara mer objektiv! Där har jag gått ibland en och ibland två gånger per vecka, och jag går där fortfarande, och det sköna är att hon är en utomstående, hon står inte på min sida för att hon är min nära vän, hon hör det jag berättar och bekräftar vad som är ok och inte, vad jag kan tänka och hur jag kan tänka och hon hjälper mig att stärka mig själv!
Kramar!

till dig vännen flygcert - jag som följt dig från ditt första inlägg här kan verkligen bekräfta innebörden i Framtidsdrömmars ord: "Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!" Vi som följt dig här har delat dina tveksamheter, farhågor, utbrytningsförsök (ja, det ordet kommer för mig - jag minns det så), din oro och din skräck - och att du en dag "bara" lämnade... Och sen alla tvivel och våndor vid sidan av den starka beslutsamhet och glädje som växt fram inom dig. En helt fantastisk resa som vi fått vara delaktiga i. Allt i ljuset av kärleken till barnen - att de inte ska fara illa. Ja, du är en av dem som förmedlar hopp när det behövs som bäst! Kram, kram! / mt

Blir alldeles varm och alldeles rörd av dina ord! Vad fint du skriver till mig... Jaa, det har varit en resa - tänk vid den här tiden förra året... Då var det inte muntert! Har nästan svårt att så här kring årsdagen släppa vissa saker: i januari förra året var jag hos banken och kollade upp lånemöjligheter och allt verkade totalt hopplöst, under vår och sommar var jag och kollade boenden, lägenheter och hus, hyresrätter, bostadsrätter och villor, och det kändes så omöjligt. Men så under sommaren hände något - jag blev säker på att jag ville ha ett hus, jag blev allt säkrare på att jag kunde fixa det och så plötsligt löste det sig bara... Och sedan har det varit massa jobb på vägen, men jag vet att jag läste på någons sida här för ca ett år sedan, någon som lämnat och ett år senare hade många saker löst sig, och jag tänkte att det blir nog svårt för mig, men nu står jag här - saker och ting har löst sig på många sätt. Om någon hade sagt för ett år sedan att jag skulle stå här idag, jaa, det hade jag aldrig trott...!

Ikväll har jag lite jobbiga tankar- blev arg å stora flickan idag- hon sparkade på lillasyster, och slet saker ifrån henne, då tog jag tag i henne och skällde på henne och sedan kom det vanliga dåliga samvetet, och den nu ständigt inneboende skräcken: "tänk om hon säger detta till socialtjänsten, då kommer det framstå som att inte heller jag är en bra förälder"... Och senare idag hade vi lite vänner på middag, mysigt- om det bara inte var för att en kvinna i ettpav paren ofta kommenterar saker jag gör- idag bad storflixkan om choklad som jag hade tagit fram till våra gäster. Jag sa att det är till de vuxna, men att hon kunde få smaka lite av mig senare. Senare fick hon smaka en bit, och då kommenterar kvinnan lite småironiskt "jaha, så mycket för att dett var till de vuxna"... Och det är små saker, men det är så många såna små saker, och oftast leder de till att jag mest känner mig dum och tänker att jag är inkonsekvent och inte bra som förälder, tänker att de är bättre, trots att jag alltid tycker att de blir för arga på sitt barn. När detta paret är på väg att gå så säger mamman helt allvarligt till sin flicka "kom nu, annars får du stanna här!" Och pappan fyller i "eller så får du gå hem" varpå flickans blir ledsen. Och sedan tänker jag på hur det varit när jag passat deras barn- flickan blir alltid arg, lyssnar inte på vad jag säger, och jag kopplar ihop det med att hon är inte van vid att få prata själv utan hon ska konsekvent lyda sina föräldrar för att de är just föräldrar och typ vet bäst, enligt dem självs... Åh, babbel-jag... Men jag är så himla stressad av utredningen just nu, och jag vänder allt till astt jag gör fel, jag är otillräcklig, jag är elak osv osv... Puh. Och ändå är jag lika oroad av vilket utfallet än blir av utredningen- om de anser att allt är normalt så känns det fruktansvärt eftersom jag så många gånger sett att allt är inte normalt och bra för barnen hos pappa, blir utfallet att de rekommenderar honom något föräldrastöd så anser jag att jag ska ha barnen mer, men det innebär strid - fixar jag det? ***djupt andetag - stanna i nuet, det blir som det blir*** ...
Kramar

Har en jobbig känsla som trycker i bröstet... Och orkar inte riktigt sätta ord på den.

Har läst inlägget som Yogi skrev imorse och det väcker upp många saker:

Det positiva som jag fortfarande ofta känner glädje över: jag kan göra vad jag vill, jag kan skriva på Fb om jag vill, jag kan hälsa på familj och vänner när jag vill och hur länge jag vill utan att få kommentarer eller ilska riktad mot mig pga det, jag kan se vad jag vill på TV utan att någon kommenterar att jag verkar attraherad av någon i TV-rutan, jag vet hur mycket pengar jag har att röra mig med, ja, listan kan göras lång. Känns bra att jag inte behöver tänka på det längre...

Men jag minns ångesten över skuld och skam, att jag ibland var så rädd... Och nu känns det ofta som att jag överdriver, det är ju många som har det värre, men det känns ändå så jobbigt när jag blir påmind och faktiskt minns hur rädd jag kunde vara - och samtidigt sorgen över att exet inte förstår, han tycker ju fortfarande att allt är mitt fel, och ... ja, det gör ont.

Är ledsen idag.
Är oerhört ledsen... Socialtjänsten jobbar vidare och det kommer upp mycket saker. Exets syster bor med honom när han har barnen: då jobbar han som han vill och hon ansvarar för att hämta och lämna barnen, matlagning och tvätt och städ, - och det är bra eftersom barnen har det lugnare då, men varför är det så viktigt för honom att ha barnen när han ändå inte har dem? Förskolan undrar, socialtjänsten säger att det är märkligt (och trots att jag poängterar att om det inte var för systern så skulle det ju inte hålla... Och de förstår, men kan inte säga så mycket eftersom barnen verkar ha det ok... Är ledsen, riktigt nere, och kan liksom inte låta bli att tänka på hur mycket han styr mitt liv fast jag bestämt att han itne ska få göra det...
Men: Det ledsna kommer gå över, det är en känsla och så känns det just nu.

att känslorna kommer och går... och du har lärt dig hantera det. Kanske det är nåt som har med att det är ungefär ett år sen uppbrottet, nånting som finns fast du inte inte minns... Det viktigaste att du vet att det blir bättre sen. varmaste kramen / mt