Ångesten tar mitt liv...

...jag har en sådan men i en annan form, en fysisk sådan...

Ångestrocken!

Å va' f-n är nu det?

Jo det är min gamla morgonrock som hänger på baksidan av sovrumsdörren på sin krok, fick den av frugan i julklapp för kanske 10-15 år sedan.
Den är jättefin med tjock frotté i ljusblått med små röda ränder, den var nog skitdyr...
Har bara använt den på helgmornar att lomma runt i de första timmarna.

Men jag kan absolut inte bära den längre, det bara går inte..

Den är så fylld av bakfylleångest att jag bara mår dåligt varje gång jag sätter på mig den en helgmorgon, trots att det är mer än sex år sedan.
Jag mår dåligt av den när den tynger mina axlar, hela dess miljö skriker ut bakfylla och ångest, det finns ingen frukost som smakar bra i den.

Jag får nog kasta bort den, eller möjligen spara den som ett fysiskt exempel på min ångest, orsakad av bakfyllan.

Men visst är det läskigt hur en känsla sitter kvar i ett objekt, och jag kan inte säga exakt vad som gör det.
Ytkänslan, tyngden, lukten eller bara formatet på en morgonrock, för mig är det höljt i kval vilketsom...

Har ni andra någon "sak" som ni projicierar eran negativa erfarenhet med alkoholen till?

Berra

Buzzz

Hej Berra!

Kanske inte riktigt samma sak som du menar, men jag hittar saker.
Flaskor och burkar på de mest konstiga ställen...
Vekar som de finns överallt, i skåp, garderober och allehanda skrymslen. Väcker en hel del dåliga minnen och skam.

Men jag hittade också en liten undangömd sak som kanske kan jämföras med din morgnrock.
Ett litet måttglas på 6cl som jag använde för att dosera med på vardagar. Alltså, beroende på vad klockan var när jag började körde jag med principen att man förbränner 2cl i timman. Sedan räknade jag timmarna fram tills jag måste sitta bakom ratten igen och multiplicerade dom med 2. Smart va? Eller kanske inte.
Det där djäkla måttet framkallade nog min ångerrock... Så sjukt tankesätt.

Tänkte på din morgonrock, känns som om den vore ett bra offer i en vårbrasa eller nå't? Markera att det dåliga måendet är över?

Buzzz

Ja hur blev det, året 2013?

Det bästa som varit hittills vågar jag påstå, att påstå att det varit sämre vore som att förneka utvecklingen.
För det är väl precis så det är, utvecklingen går framåt, alltid, det tar nya spår som jag för precis ett år sedan inte hade en enda susning om hur det skulle fortlöpa.
Nu vet jag hur det blev, men vet inte ett jota om nästkommande, det är precis samma status som för 365 dagar sedan.

Märkligt, att man aldrig lär sig, lär sig om vaddå?, en framtid jag inte kan förutse?
Självklart inte, det går ju inte, men jag kan göra i stort sett två saker, ha en förhoppning om att det blir bra, eller tro på att det blir skit precis som året som gick.
Det ena alternativet är betydligt mer bekvämt att hoppas på än det andra, ja det KAN bli skit, men jag hoppas inte på det.
Så om det nu blir skit, så fick jag väl vara glad så länge jag fick må bra av att hoppas på att året skulle bli bra.

Vad blev dåligt då, massor av saker naturligtvis, men när jag tänker efter så.....har jag faktiskt väldigt svårt att direkt komma på något på en gång,
Och det är väl en förbannat skön känsla, att om jag ska komma på något dåligt, så måste jag temigf-n anstränga mig.
Alltså kan jag inte säga att det gångna året blev så förbaskat illa i alla fall, jag minns att jag genomgående faktiskt har mått rätt bra, inte så pjåkigt.
Om jag bara stannar kvar i den känslan, ja då kan inte 2014 bli så illa i alla fall.

Men för er andra då, ni som fortfarande kämpar mot alkoholens klor....?
Vad skulle kunna vara sämre?, jo att ni INTE vore här och hade uppmärksammat erat problem med alkoholen, det hade varit mycket värre.
Att leva i förnekelsen är mycket tuffare än att kunna sätta ett finger på det och säga, det här är ett problem!
Först efter detta så går det att göra en förändring, till något som kanske är bättre, en utveckling vi inte vet något om ännu.
Dricka mindre eller inte dricka alls, för vissa fungerar det, för andra inte..
Vart slutar jag?, jag har beslutat mig för att det inte finns ett slut, utan en fortsatt förändring som jag ständigt lever i, en evig film som kanske inte har ett lyckligt slut,
och det primära är kanske inte att komma till slutet, utan att uppleva filmen så bra som möjligt medans den rullar...
Jag är den aktiva skådisen där jag påverkar resultatet direkt genom mitt agerande, mitt val förändrar, inte motspelarens agerande.
Dvs jag följer inte bara med och inväntar att något ska hända, mina val gör ett aktivt resultat på direkten.
Konfronterar jag inte min beslutsångest på en gång så kommer det att gnaga sönder mig inom sin tid, därför är jag aktiv i mina beslut.
Jag ska inte dricka idag, oavsett vad som än händer.

Oxfilén ligger på diskbänken, jag ska lägga min själ i den för att göra den så bra som möjligt till kvällen till över 20 personer.
Mastigt, nejdå jag kommer att gå in för det och lägga mycket kärlek i den.
Frugan stryker min skjorta, barnen firar med sina pojkvänner och kompisar, jag köpte en flaska bubbel till grabben, och en likadan flaska till mig själv på Ica,
Jag frågade honom om vi skulle råka repa etiketten där det står alkoholfri, men han svarade mig med en ärlig blick...
hallå farsan, jag är inte rädd för att komma på festen med en skumpaflaska utan alkohol i, det är ingen big deal.

Ingen big deal tänkte jag, på min tid fick man skämmas om man bara hade folkisar på festen, vilken looser man var.
Men idag var inte igår, utvecklingen har gått framåt, det är inte 1979 längre.

Att ungdomen vågar vara utan alkohol är en stor utveckling i sig, det bådar gott för framtiden.
Därför känner jag mig optimistisk inför framtiden.

Sen till sist, nu skriker frugan på mig ifrån köket...

Ett riktigt gott slut ifrån mig, låt inte proffsen sköta drickandet ikväll, lämna det till amatörerna.
En speciell hälsning till vill.sluta och Fia om att vara modiga kompisar, och ett alldeles speciell omtanke till Yogi som haft en jobbig tid.
Alla ni andra har en egen plats i mitt hjärta.

Imorgon är det inte bara en annan dag, utan ett helt nytt år...

Berra

..ligger i soffan med myskläder och tycker nog att det är lite hurvigt...
Ute är det grått och fuktigt, se kadaverna från nattens tårtor och raketbaser vid avskjutningsrampen, det ser rätt grisigt ut.
Har en liten lätt huvudvärk som drar en rispa i hjärnbarken, troligen mest beroende på nattsuddandet och gårdagens tjut och skrik bland barnen.

Blev tolvslaget bra, jojomän där har jag inget att beklaga mig över, vi var nog ett fyrtiotal personer vid våran vändplan som börjar bli en samlingsplats i området vart nyår.
Grabben som valde att fira med sina kompisar kom till vår vändplan för att skjuta raketer, lite roligt att han anser att det är hans tolvslagsplats.
Kramade grannarna som går man ur huse för att möta upp, genomgående så var det ingen fylla, ingen som utmärkte sig, jätteskönt!

Tycker att det känns lite tråkigt utan barnen, men också att man som förälder måste lära sig att släppa greppet om sina kära telingar.
Det bygger upp sina liv med sina bekantskaper och relationer, och där ska vi inte vara framme och försöka toppstyra dem.
Han hade smakat cider och det var det enda, och puffat lite på en cigarr, inte påverkad och till synes ganska så nöjd.
Och det var det viktigaste, ha kul och trots våra förmaningar våga lite utanför boxen, men var medveten om riskerna.

Körde hem en familj runt kl 03 med bilen, mannen i sällskapet sade att det här gick ju bra, bara för att man gav blanka f-n i spriten,
Och så är det nog, öl och vin i bevakade mängder vilket det blir i större okända sällskap skapar en säker berusning.
Han var nöjd och tillika hans kärr...esta i baksätet, som bara för några år sedan tog med sig ungarna i vredesmod ett nyår när gubben blev för full.
Så visst är det en förändring, en utveckling som ter sig i rätt riktning.

Nu är det snart dags att återigen blänga på Ivanhoe på teven, en film man har sett hundra gånger minst, i en ångestfylld baksmälla genom tiderna.
Så är det inte nu, att kolla på den bara för att man är trött och inte som en ursäkt för att frugan inte ska se hur bakrusig man är, det är stort!

Årets första dag tillbringas alltså lugnt i soffan, lite baktrött men absolut inte bakfull, känner mig stolt över mig själv.
Det här började bra, och jag behöver heller inte skämmas över mitt nyår, att hamna i säng kl 04 utan att haft det tråkigt är ett bra resultat.
Och att veta att de jag firade med igår inte heller blev allt för fulla, kanske var det min förtjänst att mitt tidigare drickande inte drog med mig dem i fördärvet.

Jag vet inte, men jag hoppas att det är så, jag hade kul ändå, jag hade cider, öl, vitt vin och bubbel allt utan en enda promille med alkohol,
Kissade som en tok både före och efter sänggåendet, precis som jag gjorde när jag drack, men slapp att se kissfläckarna runt toaletten.

God fortsättning på det nya året, 100% nykter hittills, ingen ide' att sabba den statistiken fortsättningsvis...

Berra

konstnären

God fortsättning på dig oxså. Tycker det är skönt att alla helger
snart är över. Du har kommit långt i din nykterhet önskar jag var där.
På tisdag blir det fyra månader för mig och jag är så stolt. Nyårs-
afton drack jag cider från ICA och det funkade bra i finglasen, tyckte
nästan jag blev lite fnissig. Mitt liv är totalt förändrat sedan fyra
månader, har blivit gladare, nöjdare hänger inte upp mig på småsaker och
det är stort, att gå från att allt var negativt till det här. Mycket jobb
har det varit och är ibland men mindre sällan. Jag är så rädd om det jag har
nu. Fick några fyllesamtal men klarade av det oxså, fick säga till en vän-
inna att du kan väl ringa i morgon då jag knappt hörde vad hon sa. Men jag
hörde aldrig ifrån henne. Sådan var jag själv ringde på fyllan och skrävlade
för att inte ringa och prata senare när jag nyktrat till.
Jag ser inte så långt in i framtiden för det här är mitt största projekt jag
någonsin gett mig in. Och det är en utmaning men jag gillar så att vara nykter.
Något helt nytt för mig.
Du ska veta att du är en stöttande person som ger kraft. TACK
Ha det bra
Konstnären

Tack för dina uppmuntrade ord, man kan undra vad jag gör här efter mer än 2200 dagar i min nykterhet.
Jag minns inte hur det kändes när fyra månader hade passerat, men har en "summa-känsla" kvar av den tiden.

Tänker absolut inte slå mig för bröstet och påstå att jag är förmer än någon annan på forumet,
tiden i nykterhet anger mer hur långt jag har kommit i min egna självrannsakan, än hur långt jag kommit ifrån flaskan.

Likheten med den som bara har en dag i nykterhet är att vi båda har precis lika långt till flaskan, en armlängd.
Skillnaden är att viljan har förändrats, min erfarenhet av att inte vara kvar i berusningen har givit mig mersmak.

Ni vet t.ex när man går med returglasen eller burkarna, när mer än 3/4 av mängden har druckits av en enda person, nämligen du.
Den andra fjärdedelen har delats på tre andra personer i familjen och vänner som varit på besök.

Mina två dagar i ledighet har jag bara slösat bort med soffhäng köpemat och myskläder, och vet ni?, det bara känns så rätt...
Frugan tycker nog att jag är en lat rackare, kollar in en av mina favoritfilmer, en fransk film, en oväntad bekantskap, man myser i själen.

Ute är det grått och trist, lamporna har varit på hela dagen för att det är så mörkt ute, låter det inte påverka mig, det motiverar bara att tända ett levandes ljus.

Att få tiden med sig själv är viktig, att känna att jag hinner med alla måsten, eller lär mig prioritera vad som är viktigt.
Tiden med flaskan sa bara så här i efterhand, att all annan tid utan flaskan var helt oviktig, den prioriterade tiden åt mig.
Den förförde mig med berusningen för en liten stund, men räkningen lades på hög, och det känns som om jag avbetalar på den fortfarande.
Inte med ett sug, utan med allt den hann med att förstöra under min aktiva tid, de små små detaljerna som nu kommer tillbaka bit för bit.

Vad var det som hände, inte vet jag, men jag vill inte tillbaka till det, det var någon sorts frivillig sjukdom där jag såg biverkningarna, men inte orsaken.
Priset för mitt beroende var skyhögt, men som med det mesta man vänjer sig...

Idag har jag vänjt mig med att leva utan alkoholen och berusningen, den förföriska viskningen i mitt öra som säger att allt bara blir bättre om du testar,
Bara lite, just bara idag...

Jag brukar vända på orden, det blir bättre om du bara testar på att vara nykter idag, bara lite, bara för en stund, just bara idag.
Jag har makten kvar så länge jag inte överlåter den till alkoholen, då har jag ingenting kvar, inte ens självkänslan kvar.

Berra

Pellepennan

Berra och Konstnären!

Igenkänning i ångesten vid pantmaskinen. Vad är bäst att ta med en påse åt gången? Eller åka dit mer sällan och hävda att man städat garaget när man knöcklar till ett hundratal burkar eller så?

Mina procentsatser från förra året, stämmer även här ganska väl på vad jag stoppade i automaterna. 80% i burkautomaten och 20% i PET. Och dom 20 var nog mest ölflaskor som man kan panta från det lokala bryggeriet....

Tittade igår lite på kurvan jag fick genom Addes länk. Skulle vara intressant att få höra dina reflektioner på den, utifrån din upplevelse och alla dagar som nu gått Berra! Om du har tid och lust vill säga :-)

PP

Om det var den här kurvan du tänkte ...?

http://helenefurness.files.wordpress.com/2011/04/jellinek-1.pdf

Så har jag kollat den, känner igen allt till 90%.
Men med den stora skillnaden att jag aldrig sökte för alkoholberoende, jag sökte för depressionen.
Eftersom jag blev "förbjuden" att dricka alkohol när jag fick min medicin så var de det som blev blev min startfålla.
Det blev helt otroligt jobbigt när jag blev införstådd med problemet, var på väg att ge upp lyckopillerna innan jag ens hade börjat med dem.
Men då skulle jag ju inte få någon lindring, att själva deppigheten i sin tur berodde på drickandet hade jag aldrig för mitt liv trott.
Men kurvan visar ju mycket riktig på detta.
Ångesten är mycket starkt nedbrytande för personligheten och får den härja fritt så är det bara en tidsfråga tills man blir deprimerad.

Låter självklart för mig nu, men knappast då, lät ju helt absurt ju.

Jag gick heller aldrig på några AA-möten utan har skött detta i det tysta och på egen hand, jo jag har ju haft mina KBT kontakter.
Och är det någonting jag förordar så är det att söka en kontakt med en shrink, alla gånger.
Finns ingenting som gör en så gott än som när man får tala ut med någon för en helt okänd person,
Dessutom kommer det en massa motsägelser ifrån den personen, inte alls det som du tror är det rätta...

Pinsamt med en psykisk kontakt?, i helsifyr heller, nog så mycket bättre än att pillra i sig en massa tabletter med nästan större biverkningar än själva nyttigheten.
Mina tabletter visade sig inte fungerar för mig, och då hann jag testa en hel del innan jag gav upp helt på egen hand.

Det var efter detta som jag fick ta hand om mig själv, och inte förlita mig på någon annan eller några piller.
En annan sak är tiden, den gör himla mycket, man hinner glömma, och suget avtar också med tiden.
Man får nya vanor och intressen där tänket på alkoholen inte finns med som en aktivitet, utan bara ett minne.
Ibland flashar det till när man utsätter sig för något som tidigare var starkt associerat med drickande så att det nästan gör ont.
Men minnet av vad den ställde till tog överhanden över mina tankar, och jag tvingade mig att åter minnas var som brukade hända när jag drack.

Nej långt ifrån roligt när man tittar i backspegeln vad alkoholen har hunnit ställa till med, och ändå längtar man dit, helt sjukt!
Idag hjälper det ganska mycket att vara en passiv betraktare, man kollar hur de andra påverkas av fyllan, man känner igen tongångarna, och det är inte så svårt att veta pt vilket håll det senare lutar, de somnar, spyr, slåss, blir kåta, berättar hemligheter, säger för mycket, eller de man inte borde säga, välter ut drickat, har sönder prylar, blir arga, svartsjuka, tar upp gamla dispyter, hänger upp sig på petitesser, upprepar sig, skriker, sluddrar, fyllhungriga, kastar i sig drickat, tävlar, skryter och skrävlar, slösar pengar på spel, sprit och taxi, känner på brösten och rumpor, fyllröker, raggeldansar, osv osv...
De lever som om de skulle dö under morgondagen, och det är väl de de också kanske önskar dagen efter.

Skillnaden i åldrar brukar vara, att 25 åringen skriker kom igen nu då, man lever bara en gång, nu kör vi!
40 åringen brukar säga att de är en dag i morgon också och funtar lite på hur han ska kunna knyta ihop säcken för kvällen.
25 åringen kastar sig urskiljningslöst in i dimman, medans de som är lite äldre försöker oftast dämpa sig lite.
Men båda kan bli lika fulla, den mer erfarne brukar försöka bromsa i alla fall, men det är inte säkert att han lyckas.
Kanske är det en av de första funderingarna man får när man börjar bli en alkis, det blir alltid för mycket och för länge.

Den som är nykter vet när det har blivit sent och man är trött, och när det har blivit tråkigt på festen, när det är för dyrt och när det har gått för långt.
Han sitter med viljan kvar att kunna bryta upp och gå hem precis när det passar honom, inte när pengarna är slut eller när kompisarna gått hem.
Den nyktre kan välja om han vill se soluppgången när han vaknar eller när han går och lägger sig.

Det finns tusen fördelar till med att hålla sig borta ifrån berusningen som gör en korttänkt och besinningslös,
Den där lilla lilla stunden av tillfredställelse i hjärnan när man dricker har så oändligt långa köer av besvikelser i sitt släptåg.
Kan det verkligen vara värt det?

Frågar mig någon nu så vet ni svaret.

Berra

Med anledningen av att Magnus skrev att forumet nämdes på morgonteven i morse så vill jag gärna passa på och hälsa alla nyfikna förstagångs-gäster välkommna.

Det här är ett forum som funnits ganska så länge,2007 vill jag minnas.
Har själv varit aktiv de senaste sex åren sedan den dagen då jag förstod att jag inte längre kunde hantera mitt drickande, här finns ett starkt stöd och förståelse oss anonyma användare emellan.

Forumet verkar vara en första länk när man upptäcker att man har svårt att kontrollera sitt drickande, och här kan man få information och prata av sig utan att kontakta sjukvården, dvs här får man vara rädd och beroende utan att man registreras någonstans, det är det fina med vårat forum.

I den nedersta avdelningen på framsidan pratar många av sig som är medberoende till de som dricker för mycket eller för ofta.

Hursomhelst du är inte ensam i dina funderingar om ditt drickande, vi är massor av liknande själar här.
Det gör ju inte problemet mer legaliserat att vi är många.

Var och en måste ta ansvar för sitt egna drickande, det finns inga omständigheter att kunna skylla ifrån sig på annat.

Här kan du finna dina medmänniskor i olika stadier av sin insikt och framgångar mot ett av västvärldens värsta hot mot den sociala välfärden.

Vi som trodde att alkoholen gjorde precis tvärtom, att vi skulle bli ännu mer sociala.

Forumet vittnar om sanningen, läs och fundera sedan om inte många av inläggen kunde vara skrivna av....dig

Välkommen du med, vi är många i samma båt, ska du med på resan?

Berra

..och funderar över livet...
Min tråd låg på fjärde sidan, det var längesedan den låg så långt bak.
Bra eller dåligt tänker jag, lägger ingen värdering i det, jag behövs mindre i forumet, och mina funderingar ligger lite längre ute i periferin kanske.
Har ju varit helt vit under en lång tid, sex år utan ett enda återfall, är jag botad nu funderar jag ofta på...?
Botad ja, men kan inte börja dricka heller, jag lever under en amnesti att så länge jag inte faller för frestelsen, är jag fri så länge jag kommer ihåg min sjukdom!

Det blir lite av samma rapningar hela tiden, tänk på dig själv (och de medberoende) kom ihåg dina dåliga sidor, fall inte för grupptrycket, kom ihåg morgondagen redan idag, sätt dig inte på rangliga stolar, ett titt i backspegeln kan visa vilken riktning du har framåt (glöm inte din historia), finn nya anfallsvinklar, uppskatta livet för var det var innan du drack, ha kvar leklusten inom dig, var nyfiken på livet, och testa dig fram innan du skapar dig en uppfattning om hur det egentligen är.
Känn känn och sug in dig av nuet, glöm inte att uppskatta det lilla, kanske är det byggstenar till ditt nya liv, stanna upp och fundera, värdera!

Ett tjat om att finna en ny stig hör i livet, för det är mycket av vad det handlar om, trampa upp en ny stig förutan alkoholen och vanans makt,
En omvändelse som inte är så lite krävande, utan har ett behov av en insats, din insats.

Läste tidigare idag i en tråd om att inte förlita sig på någon "Gud", nej inte för en ateist som jag, jag förlitar mig inte på någon sorts religion, någon som talar om för mig hur jag ska förhålla mig till deras Gud, hallå jag är min egna religion, jag bestämmer vem jag ska avguda.
Däremot så tror jag på att tillåta sig att förlägga ansvaret på ett "högre väsen", det jag inte rår på (kanske ödet..?) får avgöra utgången.
I vårat samhälle så läggs det så mycket värde i att ha all kontroll själv, jag tror på att låta den få ta sin egna väg om det så behövs,
Det tar ansvaret ifrån mig och jag kan slappna av på ett eget sätt, och lägga energi på det jag kan ta kontrollen över (sinnesrobönen, ser ni?)

Många ser det som att vara lat om jag nu ligger i soffan och slappar, jag ser det som min kvalitetstid, en tid för eftertanke, ladda batterierna osv..
Ge järnet kan jag göra när det så krävs, på jobbet typ, men får inte glömma att se mig själv som den viktigaste individen i mitt liv, jag är viktig och kroppen är min borg för min själ, och mår inte själen bra så tappar kroppen sitt styre, alltså rasar allt om jag inte ser till mina behov.
Jag måste lära mig att slappna av utan alkoholen som tidigare var mitt turbobränsle till avkoppling, nu får jag göra det själv på egen hand.

Alkoholen gjorde saker på sitt sätt lättare, och nu måste jag finna egna stigar till mitt nya välbefinnande, se stanna känna uppleva och värdera.

Har precis ätit middag, till den tog jag mig en alkoholfri Claustaler Lemon, en favoritdryck som påminner om öl, men har en frisk syrlig smak av citron.
Den är så här i efterhand ett mycket bättre alternativ än vad jag valde förr om åren, det blev aldrig en ensam starköl, det blev alltid massor, på en söndag!
Inte undra på att man hatade måndagar, trafikkontroller och trötta kollegor.
Idag ser jag alltid vad som tidigare har varit bra för mig, och försöker upprepa dem, och undvika de dåliga erfarenheterna...

Det är nya stigar för mig...

Ha' det bra i vårat avlånga något kylslagna land, håll koll på dig och ditt mående, det har du igen, dag efter dag, kväll för kväll, morgon efter morgon.

Berra

en Berra-betraktelse till kaffet på måndagsmorgonen... Det känns tryggt:) och lite nostalgiskt. Allt det bästa, forumkram / mt

Pellepennan

Japp, skönt att få en Berra betraktelse! Hade faktiskt börjat känna abstinens ;-) Kanske är det inte så viktigt var tråden ligger på sidan, men när det kommer till din är det bra att vi - och dom "nya" inte behöver leta allt för länge. Anledningen till att jag läst mycket i den - och i kronologisk ordning - är att det gör det möjligt att se förändring. Det är klart som du skrev någon gång, att det är en annan person som skriver idag. Det är just precis det jag är ute efter. Att se att förändring och förbättring är möjlig. Därför vill jag naturligtvis tipsa "nya" om att bläddra lite i den. Du vet lite som före och efterbilder...

Fick ett tips av Adde efter att ha frågat gällande andligheten i AA. Jag läste sedan om Life Ring. Tänkte att jag kanske skulle ta och prova vid tillfälle. Möjligen är det kanske amerikansk i upplägget, men vem vet? Vill ju inte låta bli att stilla nyfikenhet. Jag tror dom behöver fler mötesledare, det kanske vore något Berra? ;-)

//PP

Weekend

Shandy..... törstsläckare i alperna! 50-50 pilsner och citronsoda..
Dax vecka 8.
Då blir det vit och vitt!

Ha det- kämpa på!

Bellabus

Hej Berra, jag skriver på din sida eftersom jag som ny inte kan skapa en egen. Jag har inte varit på din sista sida tidigare men ser nu att den har nr 93. Dina sidor har hjälpt mig i 1,5 veckor och jag har läst tom sid 34, har även varit inne på andra sidor o läst men hela tiden återkommit då du har en vision o levnadsvilja som jag önskar att jag också får ngn gång. Jag hoppas att de sidor jag inte läst fortsätter i samma anda som de jag läst. Är bara så att jag hamnat i skiten igen, blir förbannad på mig själv, hur kan jag vara en sån idiot, klarar jag inte av någonting.... mm mm det jag tycker o tänker om mig själv är inte lämpligt att skriva

Du kan visst skriva, alla tankar runt alkoholen har sina förklaringar i sitt egna mående, jag gav upp alla tankar på hur mitt skrivande skulle mottas av alla de andra som läste det på forumet, jag skrev för mig själv och åt mig själv, det var en självinsikt att vara öppen med mina tankar.

Om jag ljög här skulle också det riktiga livet vara ett självbedrägeri.
Alltså skrev jag det som precis föll mig in, det var min sanning just då.
Det är inte min sanning i dag, det var det då.
Nu ser jag hur sjuk jag var i mina funderingar och jag känner inte igen mig alls som jag känner mig idag.

Idag känns driften till alkohol som...jaha!
Då skulle jag lätt kunnat döda någon för jag var verkligen helt pantad.
Och jag blir lätt orolig för vad alkoholen verkligen kan ställa till med.

Det där var inte jag. Det var resultatet av många års drickande som ledde till ett beroende och till sist ett missbruk.
Idag är livet mer solklart och inte lika solkigt flummande som förut.
Jag känner mina behov och kan förstå dem hur de uppstår, när de kommer och varför, och har mina trix hur jag ska släppa fram dem eller dämpa dem.

I det hela har jag förstått att man inte bara blir en alkis sådär apropå,
och en nykterhet består väldigt mycket i att undersöka anledningarna till varför just du eller just jag fick ett beroende i grunden.
När man har funnit dessa, och hittat andra lösningar än att låta alkoholen återigen få lösa dem åt dig. DÅ är man på rätt spår.
Inte bara titta på symptomen utan kolla på underliggande orsaker istället.

Jag skrev för länge sedan en rad om att man skulle fortsätta meningen...
"Jag dricker därför att...."
Och där fyller man i den egentliga orsaken till att just jag tillät mig dricka vid varje tillfälle, helst på ett papper.
skriva förväntningar och inte allra minst, blev det som väntat?

Och redan där kan man se att alkoholen "ljuger", det blir aldrig som man hade förväntat sig.

När man har avslöjat en lögnare så tar det tid att ge den sitt förtroende igen.
Men man behöver inte oroa sig, den kommer att fortsätta svika dig i oändlighet, när man har fått nog, då gäller det att göra handling av sin framförhållning.

Du skiter i mig, jag skiter i dig.

Tack och adjö herr Alkohol men du får gå vidare och förgöra någon annan med dina lögner, tröskeln heter läppar hos mig och därifrån bestämmer jag.

Berra

Bea-Li

Jag beslutade att sluta dricka efter en fest med för mycket alkohol och en veckas efterföljande ångest. Det höll ett par månader. Jag drack måttligt, ett eller två glas, vid några tillfällen och tänkte "Asch, det är nog inte så farligt", blev jättefull vid ett par tillfällen och fick förstås ångest igen. Nu är jag uppe i nio dagars ångest efter en fest då det inte fanns nåt stopp. Jag har pratat med en vän som var med och han säger att jag inte gjort bort mig på något sätt. Jag har minnesbilder av att jag sagt olämpliga saker men som Berra beskriver högre upp så vet jag inte vad som är fantasi och verklighet. Jag fantiserar ihop att jag sagt sånt jag absolut inte vill ha sagt och så är jag övertygad om att det hänt. Men det kanske det inte alls har? Och ångesten eskalerar. Jag tror i alla fall att jag kommit en bit och att det vore till hjälp att se detta som ett bakslag, på vägen till ett nyktert liv. Problemet är väl, som för så många andra här, att jag vill kunna ta det där glaset vin i sociala sammanhang. Jag klarar inte det i situationer där det finns mycket alkohol eller andra som dricker. Jag ställer väldigt höga krav på mig själv, så höga att jag aldrig kommer kunna leva upp till dem. Jag ska vara så perfekt hela tiden vilket leder till ett ständigt ifrågasättande av mig själv. Jag bryr mig för mycket om vad andra tänker om mig... Tack Berra och ni andra för en inspirerande tråd. Jag dricker väldigt sällan men på fester går det överstyr. Jag dricker för mycket vid dessa tillfällen helt enkelt. Nionde dagen med ångest och det känns som om den kommer hänga kvar. Jag är så besviken på mig själv. Som om jag måste förstöra detta fina liv jag har. Så destruktivt. Jag har problem med alkohol. Eller?

För "alla andra" varar en normal bakfylleångest 1-2 dagar, för dig och mig en vecka, och man kan undra, vad är det för fel på oss?
Och jag tror på en del av den är precis som du säger, vi ställer (för?) höga krav på oss själva.
Vi tillåter oss inte att få göra fel, inte för många och inte för stora, eller inga alls...
När andra vispar bort alla fyllgrejor de har gjort som en fluga på armen, då genomborrar ångesten oss som en gigantisk korkskruv oss underifrån.
Vi bara väntar på att den till slut ska skruva sig genom huvudet och göra slut på det hela, men det gör den aldrig.
De säger att tiden läker alla sår, och visst de gör den väl, det mest intensiva bleknar väl med tiden, men helt försvinner den aldrig.

Jag har förstått att detta är inte normalt, det är sjukligt...på gränsen till att man tvistar över på den psykiatriska vägen.
Nästa fråga är den helt obesvarade, VARFÖR?, några av oss har det i oss från början, andra utvecklar den med tiden, och alkoholen tar fram den i oss allihopa, mer eller mindre, korta eller längre tid...

Orättvist?, tja livet är inte rättvist, vissa är rika andra är sjuka, en del är långa andra är tjocka, och kombinationerna däremellan är oändlig.
Återigen så hänvisar jag till en nötallergiker, klagar han eller hon på att det är orättvist, ja kanske till en början, men sedan, en vana och
hon/han är observant på att hon/han inte ska utsättas för det igen, rättvist eller inte, men man kan inte tvinga bort sjukdomen, de har lärt sig att leva med den istället och undviker framtida konfrontationer som faktiskt kan döda dem.
En person med svår ångest kan vara suicid, dvs självmordsbenägen och det kan döda dem, same same...

Men för att återgå till mig själv, jag kan inte tvinga bort fylleångesten, inte heller lära om den, inte nöta ut den osv.
Jag vet när den kommer, och den kommer BARA efter det att jag har druckit, all annan ångest är fjäderlätt i jämförelse.
Det kan låta lätt, men det är det inte, det skulle vara som att säga till en tjock person att det är väl bara att sluta äta,
eller säga till en rökare att det är väl "bara" att sluta röka, eller som att säga till vem som helst att sluta andas förih..vete.
Det är inte lätt, men vissa av oss verkar inte vara som gjorda för att kunna dricka alkoholen, vi är alkohol-allergiker,
eller låt oss säga att vi har utvecklat en sådan, nej det är inte heller rättvist.

Oavsett VAD vi nu har gjort på fyllan, så blir det en ångest, det kanske stämmer det de andra säger, ingenting hände..
Men vad spelar det för roll, hjärnan har bestämt sig att de har fel, de var ju också fulla, hur skulle de kunna avgöra vad som var rätt?
Drömmar (mardrömmar) och verkligheten vävs samman till någonting overkligt verkligt, och man vet inte vad som är sant eller inte.
Det verkar mer som om hjärnan i oss har bestämt sig för att vi ska straffas för det vi gjort kvällen innan, oavsett VAD.

Och vad kan vi göra åt det?, absolut ingenting, våra bakfyllehjärnor är funtade så, de blir sjuka av baksmällan, mentalt illamående?
Acceptera?, tja vad har vi för möjligheter annars?, att älta det fram och tillbaka lyckades vi ju inte så bra med.
Det som är dolt i smolk blir inte klarare av att vi försöker analysera sönder det i småbitar, ofokuserade bilder kan aldrig bli skarpa.

Gjort är gjort brukar jag tänka, det går inte att gå tillbaka i tiden och göra det ogjort, det kan jag acceptera.
Men...jag kan förändra framtiden, att inte göra det möjligt att i fortsättningen skapa mera interna hjärnspöken i form av bakfylleångest.
Det kan jag göra, det kan jag själv bestämma över...det enda som behövs...är att....acceptera...att jag har en form av....allergi.
Och vips så har jag uppfunnit en ny sjukdom, alkoholallergi, jaja skratta ni andra, men varför inte...

Tänk på att alkoholen får dig att...
må illa, spy, kräkas eller vad du nu vill kalla det för.
Gör dig omdömeslös...(missbedöma ett övergångsställe, pang boom)
kan göra dig medvetslös...(somna i en snödriva (frysa ihjäl), kräkas i sömnen(kvävas till döds)
får dig att ta andra droger...(då är rökning en ganska lindrig sådan..)
snubblar,ramlar och slår dig, trampar snett, skär dig och sticker dig på vassa saker...
Gör dig aggressiv, munhuggs, slåss och hamnar i diskussioner.
Missbedömer, tar bilen på fyllan, får ta emot eller är den som misshandlar andra.
Sociala påverkande, otrohet, gräl, svartsjuka, barn som far illa.
Ekonomiskt, taxi, krognotor, slip'ar ifrån okända barer/klubbar.
osv, osv...

Jämför det med pollenallergi som kan vara nog så j.vlig, det är ju ingenting emot vad en alkoholallergi kan skapa.

Men vår ångest går ju faktiskt att undvika, till skillnad mot en pollenallergi som återkommer årligen.
Jo vi kan faktiskt välja, vi kan fortfarande gå på krogen, äta en bit god mat, njuta av socialt umgänge osv.
OCH, vi kan välja vad vi tar i våra glas, och vi kan välja vilken typ av droppar som ska passera våra läppar.
Vi kan säga nej, och inte tillåta alkoholen göra en våldtäkt på våra sinnen, vi har vår fulla frihet att få välja.

Varje gång man tror sig att det har gått över, så är ett glas vin som att hälla olja på sin glödande ångest,
ibland kväver den det, men för det mesta så tar det husihelsike.

Jag känner det som att köra bilrally i 200km/h på en isad skogsväg en natt, du har full kontroll på bilen, du har ett bra handlag med underlaget,
du känner väl till vägen, allt funkar tills det dyker upp en oväntat hinder, en grop, ens sten, en älg, ett rådjur, en räv, ett nedfallet träd,
och det går åt hel..te, har du tur så överlever du, har du lite mindre tur så dör du, har du riktigt j.vla osis så sitter du förlamad som ett kolli i en rullstol för resten av livet, det mina vänner, så är det att vara drabbad av en riktig bakfylleångest.
Jag kör inte rally längre, håller mig lugnt i högerkörfältet i en fart som jag klarar av att hantera, oavsett hindren längre fram.

Berra