av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
lör, 2014-04-12 - 22:44

..barnen ute och svirar och här sitter vi vuxna och glor på varandra ifrån varsin sida av soffan.

Jahopp!, vad gör vi nu då?
Zappar runt lite förstrött på alla kanaler på teven, det mesta är sådant som till och med jag skulle kunna producera,
PÅ MUGGEN!

Tycker nog att det är lite trist när vi är själva, vi har sagt det tusentals gånger till oss själva redan...
..det är bara att vänja sig, snart är ungarna utflugna och vi har bara pensionen att se fram emot och få dalta med barnbarnen.

Okey, dagen har inte sugit, vi har umgåtts ordentligt med barnen och svärsonen, åkt skytteltrafik till byggvaruhuset
Med jätteallan-lådorna i min redan ganska så stora bil, det blev sådan däringa korgmöbler nya på baksidan,
Snabbt riva upp grejorna och fort som attan till sopstationen med tomkartongerna innan de stängde.

Grillen gick igång med några eftermiddagsdrinkar för att inviga de nya utemöblerna, poplådan dunkade ut över området och vi testade på några helt nya smaker på olika läsksorter som jag fann på den utländska avdelningen för käket på stormarknaden, root beer, kola-Cola, en gammal goding cherry-Coke, Jollycola osv...

Grannen ringde in och kollade om dottern kunde skjutsa över dem till deras middagsbjudning, självklart svarade jag, men ack vad jag bedrog mig.
-men pappa jag har ju druckit en drink, det här är inte bara mjölk, det är 43 i den också...
-Fyrtiotre vaddå, procent alkohol?
-Nä, det är en likör som heter så.
Jahopp det blev till att ringa in till grannen och avböja erbjudandet, chaffisen var inte körbar längre.
Nähepp svarade de, vi tar cyklarna...inga proplem.

Jag ringer och ursäktar mig med att säga att dottern är "full" och kan inte köra dem, de var också...en konstig känsla.
Jo vi är med barnen när de förfestar innan självaste riktiga festen, det var liksom tvärsom för några år sedan!!!
Livet förändras och det gäller att hänga med i svängarna...

Grabben var ute sent igår kväll, vid frukosten i morse var vi alla uppe förutom han.
Jag var på muggen när jag hörde de tunga fotstegen i trappen ifrån övervåningen, svärsonen som älskar att retas med honom var bara tvungen att klämma till honom med en bitter kommentar,
-och här kommer grabben med bakfyllan, hur känns det...?
-äh men vad fan, lägg av..jag drack inget igår, sluta tjata förihelvete...

Jag som hade hört precis allting kunde inte låta bli att sprida lite salt i såren, slog upp dörren från muggen med ett brak så att det skulle höras...
-Ahh...nyskiten och klar, men vad fan ...här luktar det gamla spritångor, är grabben vaken??
-men lägg av för fan, sluta hacka, ni är så jävla tråkiga, jag säger ju att jag inte drack igår...

-jomentjena svarar syrran, varför tog du farsans cykel istället för moppen då?
-Men...jag har ju sagt att hon bor i en jävla chuckrahåla (chuckra~sno), vågar inte lämna moppen där.
-men lämna farsans nya jonne går bra då, hade du ens lås med dig?
---

Det kan bli en del intressanta samtalsämnen på helgmornarna i våran familj, de som påstår sig inte ha druckit får skit i alla fall.
Han är en tonåring och jag vet vilka frestelser han utsätts för, vi vill egentligen bara poängtera att vi vet vad som händer i den åldern,
och att alla små små detaljer som vi ser mycket väl kan lägga pussel till vad han egentligen INTE säger.
Så han kommer inte undan, men till hans fördel så måste jag säga att han såg inte sliten ut i vilket fall, så han talade nog sanning.
Nackdelen kan ju bli att när han ändå får skit för det han inte har gjort mycket väl kan leda till att han gör det i alla fall.
Men vi trackar inte honom utan en kärleksfull omtanke, vi klappar honom på axeln så att han förstår att vi gör det av just...omtanke och
Naturligtvis en stor portion oro som tonårsföräldrar alltid bär med sig.
Vilket betyder att vi har kollen, och allt du gör uppmärksammas utan att vi sätter några som helst gränser men under eget ansvar,
ta vara på det så blir det inga restriktioner.

Han vet det, och dottern som nu räknas som vuxen kan bara instämma, så var hennes frihet men under eget ansvar.
Kanske lite tung börda för en sådan ung kille att bära, men jag hade en liknande uppväxt och jag behövde sällan göra mina föräldrar besvikna,
visst hände det prylar, men de kunde som mest handläggas under kategorin "olyckor".
Samtidigt, det händer grejer under den tiden, det vet vi, men de behöver ju heller inte vara oansvariga.
Dricker man alkohol så händer det grejor, det gäller att göra dem uppmärksamma på att allt behöver inte vara av godartade händelser.
Så när de dricker vilket händer så måste de vara ännu mer på alerten så att inte det tråkiga händer, vilket kan ta udden av det roliga med att dricka.

Vi förmanar och förmanar, ibland känns man som en tjatig tonårsförälder, och det kanske är det man ska vara, tjatig och förvarna om alla vuxna grejer som kan hända med vår livserfarenhet, antagligen det som ledde till att homo sapiens blev en lyckad art när man under apstadiet förkunnade att giftormar är inget som man lajjar runt med, de kan vara farliga...!
Vissa testade ändå, några med lyckade resultat, andra inte, men kunskapen hade i alla fall förmedlats.
Risken visste de ju om, precis som våra barn och alkoholen, deras pappa är ett levandes exempel på vad som kan hända när alkoholen medför mer nackdelar än fördelar, jag tror att det har påverkat dem mycket mer än vad jag nog innerst inne hade kunnat förväntat mig.

Det händer grejer därute med våra ungdomar, men jag känner ändå ett visst lugn, de har gått i en bra skola.
Det gäller att släppa navelsträngen och låta dem visa vad de går för.

Det gäller att visa att man kan lita på dem, sedan är det upp till dem.

Under tiden...får jag nöja mig med att glutta på frugan som nu ligger och snarkar i andre änden av soffan, men fjärrkontrollen ...den är min.
Sa jag det?, att jag har kontrollen...

Berra

Berra
fre, 2014-04-18 - 10:24

Nu har den tagit min dotter under en tillfälligt våldsam kraft...
Hon kom hemkörd inatt av sina kompisar, utslängd från den lokale syltan, alldeles för full.

Hon firade sin födelsedag med kompisarna här hemma, lik sin mamma son blir hon alltid nervös över om maten ska smaka bra,
Om alla hennes vänner ska känna sig bekväma tillsammans ifrån olika tidsepoker under hennes liv osv....
Till en början dricker hon ingenting för att vara en bra värdinna, när det senare verkar funka alltihopa så ligger hon långt efter,
Då gäller det att dricka ikapp vännerna innan utgång, det blev shot'ar som är såå lömska.
Det kallas för att "föra" här hemma, en förfest.

Efter en dryga timme blev hon senare hemkörd, hennes kompisar var inte rädda för att våga väcka oss, det känns stort.
Mamma hjälpte henne i säng efter mycket bök med kläder och smycken, ställde fram en spyhink vid sängkanten...

Känner så väl igen fenomenet, alkoholens baksida.

Dottern skämdes och ville inte se sin mamma i ögonen, hennes kompisar tyckte vi föräldrar var så underbara som inte skäller skiten ur barnen och sätter igång moralpredikningarna, utan tar det för vad det är ( och handen på hjärtat, hur mycket skulle gå in i den skallen, då?)

Morgonen efter (idag) vaknar vi alla tidigt, vill kolla statusen på den ångestvibrerande dottern, och oj vad hon skämdes...
Hon mår verkligen skitkasst, hon har luckor där hon inte vet vad som hände, och bävar för att våga träffa sina vänner igen där hon ska få höra den bistra sanningen,
Hur full hon var och vad hon gjorde för dumheter...

Man riktigt känner ångestvågorna vibrera i hela huset idag, dessa hemska stötar av minnesflashar som suckar sig igenom morgonen.
Skönt för att det inte är jag, men jag mår ändå dåligt eftersom det drabbar mitt blodsband, halva mitt DNA mår skit just nu...

Kan bara berätta för henne att detta är normalt, alla känslor som väller över henne, det är normalt, det hör till alkoholens baksida, tyvärr..
Det kommer troligen komma fler sådana känslor i hennes liv, det blir så som drickare, man ställs faktiskt inför ett val varje gång,
Dricka eller inte dricka, kul en stund, en ocean av ångest efteråt, nu kan man värdera om man anser det var värt det eller inte...

Är det det?, aldrig om man frågar henne nu, men sen.....

Inte kul när man känner sig som ugglan Helge i barnprogrammet, ska hela tiden vara så snusförnuftig som förälder hela tiden...
Hon får upptäcka livets baksidor på egen hand också, det spelar ingen roll vad vi vårdnadshavare säger ändå, de gör som de vill i alla fall.
Hon är precis vuxen nog att kunna göra sin egna konsekvensanalys, och hon mår verkligen piss just nu.

Mamma säger att om det bara händer en gång om året på hennes födelsedagsfest med sina kompisar så må det vara hänt.
Jag tycker väl att varje gång är lika illa, oavsett när det händer, ju oftare desto större chans att man vänjer sig vid det.
Hur många alkisar är inte detta ett normalt helguppvaknade för, och när har det blivit en rutin som man har vänjt sig vid?

Jag är väl glad att de hade roligt fram tills dess att de skulle gå ut, därefter skulle man ha velat att tiden kunde pausas.
Så länge alkoholen "gör nytta" är den väl okey, men när man ser bieffekterna av den så skulle man vilja trycka på knappen radera.

Tiden för när nackdelarna kommer varierar ju från gång till gång, sällan kommer de aldrig.
Men när de nästan kommer på en gång, tack och hej, jag lämnar dig nu herr Alkohol, du gör mig bara ont numera.

Tiden heter livserfarenheten, med den kommer insikten om när det är dags att bryta upp ifrån alltihopa.
Bryt med den gamla invanda ovanan, se framåt och glöm det som har varit, det man kan förändra kan man förändra NU!

Ta bort det som är dåligt, och om man inte vet om det är dåligt eller bra så förändra det också bara för att skapa en förändring.
Sedan efter en längre tid kan man göra en uppdatering och checka av, blev det bättre eller sämre?
Blev det inte bättre?, förändra igen men gå aldrig tillbaka till det som en gång var.
Fyllan gjorde inte saken bättre, den lurade oss att tro att det blev till det bättre, när den i själva verket förvärrade livssitutationen.
Avslöjad och petad ifrån härskartronen.

Min dotter vet vad som härskar i hennes sinne idag, ångesten har intagit en försteplats och kommer var där ett tag.
Hon kan ingenting göra emot den, bara låta den få klinga av och mattas ur...
I morgon kan hon få tillbaka sitt sinne och då avgöra om det var värt att låna ut tronen till någon som förgör henne,
Jag tror jag vet svaret, men vet inte tiden kvar tills hon har glömt bort det igen.

Så länge det inte blir till ett beroende borde jag inte vara orolig, men när blinkar den röda varningslampan?
Jag såg ju inte ens min egna varningslampa.

Alkoholen är lömsk och hemsk, den borde inte få vara i min närhet, men den finns så hårt inrotad i vårat sociala samhälle att den just nu inte går att bortse ifrån.
Bara se dess konsekvenser hela tiden, hårt hårt knyter jag mina händer i byxfickorna, knogarna vitnar och jag känner mig så maktlös.

Berra

Berra
sön, 2014-04-20 - 22:53

Har i stort sett glömt varför vi överhuvudtaget firar påsken, det har något med religionen att göra, grabben på korset dog och återuppstår.
Men idag?, vad betyder det för oss, ingenting då vi knappt lyssnar på de religiösa längre.

Påskens traditioner med ägg, påskkärringar, påskris, det gula och lila spelar en större betydelse i vårat liv.
Jodå, vi hade påskmiddag hör hemma på svåger och svägerska med familj, hela rubbet med SOS (sill och sprit).
Det är lite av same-same, men det är kul att träffas, mest kul är det att se hur barnen har blivit större och nästan vuxna.
Frågar mycket om hur de har det och de får alltid ett stort utrymme vid middagsbordet.
Den synen man hade på barnen under min uppväxt då de skulle finnas men inte synas och dukade åt dem i köket på de större middagarna existerar inte längre.

Fylla, nej inte märkbart, svågern pladdrade väl på som han brukar när öl vin och snaps har gjort sitt, så riktigt traditionsrikt som det brukar var det inte.
Min nykterhet smittar av sig lite, och svägerskan kan inte dricka för tillfället då hennes mage är sönderstressad av sitt jobb, det rinner bara rakt igenom henne,
Och hon anser att det inte är värt den längre, sund tanke...
Själv tog jag min låtsasöl i snapsglaset då de andra drog en ljusgul julsort från 2009, spritlagret uppdateras inte lika mycket nu längre , anser att frugan få ta den biten också, jag kan ju inte avgöra hur de nyare sorterna smakar, kommer ihåg lite av de gamla sorterna, en svag förnimmelse men den avtar sakta.

I torsdags råkade jag svepa ett glas med sprit igen, efter dotterns fest så var det ett vinglas med granatäppelkärnor som stod bredvid fruktfatet, trodde det skulle spridas över den andra frukten men det var en sorts groggvirke, smaken doldes tills det var försent, den starka smaken kom i strupen.
Man ska passa sig när man plockar undan disken, man vet aldrig vad det har varit i glasen, kände en viss lust att vilja hyfsa glasen i påskas efter middagen innan de åkte in i diskmaskinen, men utseendet mellan påskmust och rödvin i färgen är minimal, så det åkte ut i slasken för säkerhets skull.

Gamla vanor behöver bytas ut, och det gamla talesättet om att inget får förfaras behöver uppdateras, hellre det säkra före det osäkra, i slasken!
Samma sak gäller även maten, man borde låta bli att tömma faten för att slippa slänga käket, men det sista påtvingade ätandet sätter ju sig bara runt magen.
Hellre kasta än banta...

Hursomhelst har denna påsk varit full av händelser, både fullplockat i kalenderariet och även funnits tid för återhämtning.
Vi har kunnat umgåtts med grannar sådär impulsivt med fika i eftermiddagssolen, och jag har hunnit snickra undan lite måste-göran...
Så jag är nöjd med tillvaron, ingen tid har gått till spillo, allt har sitt värde i smått och stort.
Så länge sinnet hänger med och man inte känner någon stress trots full fart, så slipper jag irritation och ilska,
Det är en jäkla skillnad mot när jag drack, tiden mellan tillfällenena att kunna dricka var bara en enda stor transportsträcka, så man var lättirriterad då.
Så var påsken då, inte nu, men det tog lång tid....det fick ta lång tid innan kroppen anpassade sig till det nya livet.
Och där är jag nu, varken längre eller kortare sträcka i mitt liv, utan precis mitt i händelsen, leva i nu'et...!

Känns det bra då?, Jarå...inga problem, acceptansen över att jag inte kan dricka alkoholen längre gör sig mer hemmastadd i mitt inre.
Det här är jag, inget annat funkar för mig, lev och låt leva, och jag är inte lika förbannad längre.

Låter det fånigt?, kanske... men när man har lärt sig leva med sig själv och alla dess krumbukter som t.ex att jag inte klarar av att dricka längre,
Så blir livet lite lite...enklare att leva, jag kan göra vad som helst så länge jag inte rör alkoholen, en viktig sak som ligger högst på min minneslista.

Berra

Berra
fre, 2014-04-25 - 01:29

...hur min världsbild förändrades av alkoholen, hur den förvreds och manipulerade mig i drickandets slutskede.

Minns mina två sista somrar i stugan på semestrarna, efter några veckors hårt varjedagkrökande så blev jag en bitter man som valde att lägga över ansvaret på min kära hustru för allting som var dåligt i mitt liv, men mest indirekt...

Just en kylig och myggrik sommarkväll sitter jag vid uteplatsen och dräller med det sista vinglaset, duktigt packad sedan grillen tändes på sena eftermiddagen.
Sitter ensam kvar med svägerskan vid utemöblerna de andra har gått inomhus för att det har blivit för kallt och för mycket mygg ute.

Jag är irriterad över att ha en tjatig och bestämmande kärring som har kört med mig hela semestern, och fyllpladdrande berättar jag att hon får se till att hennes syster tar och skärper till sig, för så här kan jag inte ha det längre, jag är t.om. villig att ta ut skilsmässa om hon inte ändrar på sig, så det så...
Jag är högst allvarlig med min betoning, och är rätt trött på hela skiten, det går nu inte att leva med en sådan kontrollerande person.

Dagen efter var jag bakrusig och fyll av ångest som vanligt, och då frågade frugan vad det där var frågan om?
Hade inte en aning svarade jag, det måste hon ha missuppfattat, hon var nog mer full än vad man kunde tro, hö hö...

Fortsatte att köra i mina ångestsvall, och plötsligt så kom minnesflashen tillbaka, men det var försent att ta upp den diskussionen längre.
Satt och funderade på vad det var som hade gjort mig så förbannad kvällen innan, men fann inga direkta anledningar.
Blev lite rädd för vad alkoholen ställde till det för mig, tänk om jag skulle bli aggressiv och våldsam?

Detta hände ännu en gång semestern året efter, det var dags att prata allvar med svägerska om hennes syster som var så kontrollerande.
Det gjorde mig ännu mer konfunderad, jag hade ju redan skrinlagd alla dessa tankar från året innan, de var ju avklarade och arkiverade!
Men att de skulle återuppstå ännu en gång förvånade mig ordentligt, på samma premisser, tog jag ingen lärdom året innan?

Det där skrämde mig, jag tappar kontrollen och återupprepar samma misstag igen...

Idag så är hela situationen helt glasklar, inför varje semester bad frugan mig att ta det lugnt med drickandet under våra semesterveckor.
Självklart svarar jag och bunkrar ändå upp med ett par backar öl redan innan vi åker ut, det kan ju komma många gäster i sommar.
När jag sedan efter en vecka behöver åka till bolaget för att bunkra upp på nytt så brukar samma visa gå i repris igen,
-men du köpte ju två plattor hit ut när vi åkte, är de redan slut?
Nja jo har bara en halv kvar, vi måste ju ha till helgen vettu, då kommer ju ditten och datten på besök.
Lite putt brukar hon vara, men tillåter mig att köpa mera öl, två plattor till...
Behöver man påstå att hon blev ännu surare andra helgen, och för att man knappt vågade säga något tredje helgen...

Hon ifrågasatte mitt drickande och blev därmed min motpart, HON blev den onda människan som ville hindra mig ifrån att dricka.
Alltså tredje och fjärde veckan inföll detta, vi var rejält oense om mängden alkohol som skulle förtäras under semesterveckorna.

Och där hade vi anledningen till mina bittra diskussioner med svägerskan, säg till din syrra att ge fan i att kritisera mitt drickande!!!
Där hade vi kärnan till allt det onda varför sista semesterveckan alltid var gråjolmig i minnena.

Alkoholen är lömsk och listig, inte kunde jag tro att jag skulle förändras till dess försvar att jag t.om hotade om att ta ut skilsmässa.
Alkoholen förändrar på sikt människor till skyddande personer av sitt missbruk, de gör allt som står i sin makt och mycket därtill,
T.om personlighetsförändringar de inte visste att de besatt, det växer horn i pannan på dem till alla som hotar deras konsumtion.

Vi gör våra nära till medberoende oavsett om vi vill det eller inte, dessutom anklagar vi dem helt orättvist när de försöker hjälpa oss.

Vågar jag påstå att mina senaste fem somrar utan alkohol har alla avslutas i bästa sämja med lilla frugan.
Irritationen har inte varit speciellt hög alls, man kan känna sig mer utvilad och ostressad.
Nykterheten gör skillnad, men det tar lång tid innan man upptäcker dess fördelar.
Tog mig flera år innan jag fattade att de senaste årens sista semestervecka inte var som de brukade, de var bättre...

Allt detta slog mig i mina tankar som jag ansåg värt att skänka en tanke efter att ha läst en hel del på anhörigesidorna.
Kanske inte svar på en svår fråga, men nog en förklaring till hur det funkar i en beroendes tankegångar.

Vi är sjuka utan att veta om det, ibland är vi medvetna om det men vill inte få någon behandling, hur sjukt är inte det?

Alkoholen är lömsk och manipulativ, den kidnappar vår hjärna, söndrar och förstör, och vi förstår inte vad som händer.
Först när vi har blivit friska kan vi se hur sjuka vi har varit, tankarna har varit omhjärdade av alkoholdimmorna.

I morgon är det en ny dag, vi har varje dag makten att påbörja en förändring.
Vi hoppas på en förbättring, om den inte infinner sig, så kan vi åtminstone under tiden ta bort det som skapar en försämring,
Bara det är ju en förbätterlig förändring...

Berra

wolf
fre, 2014-04-25 - 09:38

Hur har din relation förändrats, efter dina år med blicken för djupt ned i alkoholen?
Är den bättre - sämre? Status quo? eller förnyad av - din förändring?
/wolf

Berra
fre, 2014-04-25 - 12:20

Absolut förbättrad, jag har blivit en lugnare och mindre snarstucken person har mer tålamod och förståelse.

Hon dricker mindre också vilket gör att det aldrig blir några fylldispyter alls längre.

Det har blivit en lugnare familjeliv på naturligtvis ont och gott men när man får välja. Absolut det lugnare livet.

Har sagt det många gånger förut men utan min nykterhet hade det knappast funnits något familjeliv eller ens ett liv att tala om, det var nog min sista chans och jag tog den lyckligtvis.

Jag visst känna ett sug efter rus och lycka, men vad är det när lyckan är konstlad och notan så otroligt mycket större än värdet på det som kändes bra.

När ingenting händer emot när allt händer är så mycket mer värt, speciellt när det som händer oftast blir en olycka i sig.

Berra

Berra
mån, 2014-04-28 - 00:26

...efter.

Ibland åker sinnena jojo i mitt liv, jo jag är en känslomänniska.
Att känna efter kan betyda två saker, att det inte känns bra, eller att det känns bra...
Ibland söker känslorna efter känslosvall, impulser ifrån livet, och nu'et.
När de känns bra...så känns det bra, men vill inte känna efter när känslorna känns dåliga, då vill jag helst stänga av.
Nackdelen är att man då även stänger av alla impulser, och då kommer inte ens de goda fram.

Jag har lärt mig att öppna upp kanaler när det borde kännas bra, och då tillåta impulserna komma fram.
Ni vet att njuta av precis det som sker exakt nu, att leva i nu'et...
Har blivit mycket duktigare på det sedan jag blev nykterist, tidigare var jag en sökare av dåliga vibbar, såg bara eländet i allt.
Men efter min deppighet lärde jag mig att också släppa fram det som känns bra, det var ett måste för att kunna må bättre.
Ingen självklar sak tidigare.

Så känns det nu, helgen har varit perfekt, såg fram emot den och hade bra förväntningar på den, och så blev den.
Den innehöll massor av grejor, alla familjemedlemmar på sitt håll på lördagen, söndagen gick åt till efterhärmning men ändå en massa andra bra grejor som hanns med.
Nu ligger jag i sängen och återkopplar helgen i min mentala dagbok, vad blev bra och vad blev mindre bra?
Det som inte blev så bra lägger jag på minnet och försöker undvika i framtiden, inte landsförvisa, men undvika.
Det som blev bra ska jag försöka använda mig av igen, men i kanske andra former.
Utveckla tankarna, en mental bit jag jobbar vidare med.

Men som sagt, nu ligger jag i sängen och summerar helgen och en del av veckan också, är helt slut både fysisk och psykiskt, utmattad men på ett skönt sätt.
Är verkligen nöjd med mina helger nu, har njutit av den härligt strålande värmande solen, blir ljust i sinnet av den.
Det finns så mycket grejor jag måste hinna med, men inte tillåta mig stressas av dem..

Tänker på alla skratten, förväntningarna, och nöjdheten med det jag lyckades prestera under helgen, ett positivt tänkande.
Nu till natten samlades vi hela familjen, tråkigt nog så blev det sänggåendet på direkten, men vi hinns med att prata med varandra under veckan.
Mest gillar jag att prata förtroligt med mina barn utan andras in/påverkan, låta de få prata av egen maskin och jag kontrar med mina episoder ur mitt liv vid deras ålder.
Utvecklingen har gått framåt, allt stämmer inte med hur det var då, men där det finns gemensamma punkter, ja oj vad vi kan pluddra på då...

Jag har lärt mig att ta hand om mig själv sedan jag slutade dricka alkoholen, kanske var det startskottet på ett avslut med ett destruktivt leverne som fick mig att vakna upp när allting kändes som det föll samman, jag hade inte ett hållbart sätt att leva, det brände ut livsgnistan ur båda ändarna, om den nu hade det.

Idag har jag en större kontroll på vilket sätt jag lever mitt liv, känner efter, eller känner inte efter när det känns tyngre.
Det viktigaste av allt var nog att inte anförtro alkoholen som en lösning på livets svåra frågor, den trasslade och försvårade bara till det.

Önskade att jag kunde ge lite av tänket till Kastellen som har det lite trassligt med sin gubbe just nu, lider lite med henne.
Att inte tillåta känslorna åka jojo för mycket, kunna koppla bort dem tillfälligt när de går motvalls, precis som många tillåter alkoholen göra med dem.

Berra

Berra
ons, 2014-04-30 - 00:32

...vad är då sanningen?

Den frågan kan jag ställa mig rätt så ofta, vad är rätt och sant, vad är falskt och orättvisande?

Jag som då valde att fly verkligheten genom alkoholen valde att allt som oftast inte fronta det verkliga livet,
Jag levde då i en sorts lögn, där berusningen fick mig att känna mig lycklig, när jag egentligen inte var det.
Vilken verklighet var jag då i, en sorts fantasivärld omhöljd av en hög promillehalt?

När livet sög smet jag ut genom lönndörren, eller rättare sagt lögn-dörren, jag såg bort ifrån det som skedde runt omkring mig.
Flydde in i fantasins värld och lät mig förföras av min påverkade hjärna, allt var bra, haha, kolla en rosa elefant !
Kul?, ja för stunden men de som fanns i min närhet kunde inte förstå vad som var så härligt och underbart.
En sorts inre biofilm där jag var huvudpersonen, jag kunde påverka vad som hände, och en massa oförutsebara händelser som jag inte kunde påverka hände också.
Men de kunde även ske i verkligheten, ett utspillt glas rödvin i soffan, en kylskåpsdörr öppen under natten, tömda chipspåsar under vardagsrumsbordet osv.
Var de med i min huvudroll eller var de bara statister eller rekvisita?
Svårt att minnas hur de kunde påverka utgången av filmen, när kom de in, vad hade de för funktion?
Dagen efter känns filmen bara blurrig, det finns inte ens en röd tråd i den, jag hade huvudrollen och jag var hjälten, actionhjälten.
Men vad var mina hjältedåd, fläcken i soffan, påsarna under bordet, eller all mjölk i kylen som hade surnat under natten?
Det var inga hjältedåd, det enda som framkom var att jag hade varit en självisk person som lämnat de andra kvar i familjen i verkligheten,
Seglat iväg i drömmarnas värld på en ensamseglats, grisat ner under kvällen/natten och sedan inte förstått innebörden av det hela.

Oförstående stod jag kvar där med skammen, vad hände, vad var verkligheten och vad var fantasin?
Minnet tryter, ett virrvarr av händelser smyger sig fram ur minnesbanken, men de hjälper inte ett dugg, bara förvirrar ännu mer.

Vem är jag, den tråkiga i verkligheten eller den balla actionfiguren som inte kommer ihåg vad som hände.
Ibland försökte jag förflytta tillbaka mig i drömmarnas värld antingen genom sömnen eller tillbaka till alkoholen, bara i ett försök för att ställa allt tillrätta.
Blev det bättre?, nähä, bara ännu mer komplext och svårnystat.

Jag hade inte kontrollen över mina drömmar, varken under dagen eller natten, de styrde mig.
Självklart påverkade dagdrömmarna med alkoholen nattens drömmar, till det negativa.
Sov sämre när jag hade krökat, det var anledningen.

Dagliga explosioner i sinnet med berusningen, nattens drömmar i ett vilt tempo, det sliter på kroppen, man blir tröttare, mycket tröttare..
När man känner sig sliten kan man antingen vila, eller "slappna av med ett glas eller hundra", känns ekorrhjulet igen?
Det känns som det finns ingen ände på alla begrepp på förvirringen i hjärnan, det blir ett totalkaos.

När tröttheten äter upp reserven av den extraenergi man har, blir okoncentrerad, irriterad och har lätt för att explodera för ingenting.
Fortsätter man dricka kommer slutligen kroppen att säga ifrån, hallå nu är mitt tålamod slut, lägger du inte av med ditt bränna ut ditt liv-liv,
Så kommer jag att försätta dig i en mental karantän, du återfår inte livet förräns du har lärt dig att ta det lite lugnare.
Allt faller samman, man har ingen ork till någonting längre, den mentala hälsan sviktar och man blir håglös inför framtiden.
Någonting är fel, jo jag vet...jag stressar för mycket på jobbet, hemma i föreningslivet osv osv..
Man försöker förändra det fysiska livet, men glömmer en sak, vad stressar hjärnan mer än den explosion av intryck som händer när man dricker?
Man tror man slappnar av, men det händer massor av grejor som hjärnan inte klarar av att tyda.
Till detta tillkommer stressen av hur man ska dölja sitt drickande, för de där hemma, på jobbet, poliskontrollen, Systembolaget, läkaren, grannarna, vännerna, släkten.
Hur man ska planera sitt nästa tillfälle för att dricka, tidpunkt det passar, inhandling av dryckerna, hur man skapar luckor för möjligheterna osv, osv.

När det är så mycket enklare att låta bli att dricka överhuvudtaget, ja det är socialt accepterat att dricka alkohol, men inte att bli full.
Svår gränsdragning, är det därför just jag drack den mesta alkoholen hemma, för att dölja mitt missbruk?

Vem lever i lögnen nu, inte jag för jag kan ju hantera mitt drickande, en ny lögn igen...
Jag dricker väl inte mer än andra!, beror på vem du jämför dig med, en tvååring?, lögn igen.
Alla har väl rätt att ta sig en fylla till helgen?, ja OCH en lina med kokain, det handlar om droger, ingen tvingar dig.

Sanningen för mig blev, jag är en beroendepersonlighet, klarar inte av någon typ av droger som går att överdosera eller missbruka,
Finns det en känsla av behag som jag vill återkomma till, så kommer jag att vilja återuppleva den igen.

Man slutar använda sig av berusningen för sin egna del, inte för att man bryr sig som sina anhöriga, då skulle man aldrig ha börjat.

Varje kväll går ett barn och lägger sig med rädsla för vad som kommer att hända med en eller båda av sina föräldrar därför att de beter sig annorlunda.
Ingen kan förklara för dem VARFÖR en vuxen väljer att berusa sig, de skulle ändå inte förstå....varför skulle de vilja mentalt lämna dem för en stund?

Varje kväll gråter en man eller hustru sig till sömns för att deras livskamrat har betett sig som en vilde och är oresonlig,
rädslan för att lämnas ensamma, eller för att de snart måste lämna den andra för livet har blivit ohållbart...

..men vad bryr sig den som är beroende av sin drog om detta, han eller hon slutar ju inte för att andra inget annat hellre önskar sig det.
Han eller hon slutar ju bara när hon/han själva vill det...

När vill vi sluta att leva i livets stora lögn, min actionhjälte var bara en illusion, den sprack när jag avslöjade lögnen.
Den fege jäveln lade benen på ryggen när det började lukta vardag, han var ingen hjälte, bara en kompis som kom när det passade honom.

Min hjälte är jag själv som finns här alla veckans dagar, alla timmar och strider i med och motgång, han lämnar inte mig i någon sorts berusning.

Verkligheten är närmare ....livet, fantasin behöver inte komma på kemisk väg..
Ikväll en vanlig tisdagskväll nyss en onsdagsmorgon, fortfarande ingen anledning till att fira något, eller dölja något, förtjäna något.
Är det något jag förtjänar så är det vardagen...

Berra

Äntligenfri
ons, 2014-04-30 - 11:12

Oj oj oj vad du skriver Berra! Du har en otrolig förmåga att sätta ord på det jag tror många av oss känner, har upplevt och känner igen oss i! Tänker spontant att jag skulle vilja läsa upp ditt senaste inlägg på ett AAmöte eftersom du beskriver det så bra! Jag kan ställa mig bakom varje ord och det är som att du sätter ord på det jag själv inte ännu har förmågan att formulera! Tack för att du delar med dig av dina fantastiska klokheter!
Ha en skön och vardaglig valborg! Kram

Berra
ons, 2014-04-30 - 11:50

Självklart, gör vad du vill med texten, hela min baktanke med att skriva är ju till för att jag ska få mina tankar på pränt, och om det hjälper andra att öka sin insikt så är det bara ett enda stort plus.
Jag önskar att de som är beroende kunde få lite av samma aha' upplevelse som jag har genomgått sedan jag blev nykterist.

Nykterist är trist, är man packad blir man trackad...

Livet blir vad man gör det till, har jag ett trist liv så får jag göra något åt det, inte supa mig till ett sämre liv.
Alkoholen fistar oss genom livet, kärlek vid första kontakten, förförelse någon minut i början, sedan en mental misshandel och en utomkroppslig upplevelse.
Jag är Gud och har den totala makten, tror den oss att tänka för ett litet tag...
Dagen efter liknar livet mer med den survarma fis som förpestar atmosfären för både dig och dina närmaste.
Vad hände, jo vi blev fistade av alkoholen igen, förstod inte riktigt vad som hände och vi vill testa den igen när ångesten har lagt sig.

I verkligheten täljer vi bort en del av själen varje gång vi tillåter oss förföras ännu en gång av alkoholens rus, denna jävulska dryck.
Kan låta lite mässande om alkoholen. Men har svårt att finna bättre ord när den tvingar oss in att fortsätta banka sönder livet med den.

Framtiden känns håglös och tillintetsägande för en som dricker alkoholen rutinmässigt utan anledning.
Vi vill bara fly bort från den verklighet som vi inte hade ork att förändra, vi vill inte ....vi vill ingenting mer än att se fram emot nästa fylla..
Fotbojan syns inte, känns inte men den finns där, vi påstår att vi inte har ett beroende, men vi är alla så fucking fångade fast vi påstår motsatsen.
När någon avslöjar oss blir vi förbannade och aggressiva, vi är hotade om att bli avslöjade, vårat beronde blir blottlagt...

Förneka förneka, hela livet åtgår till att förneka något vi allra innerst känner så väl till,vi har ett beroende som vi inte vill ha kvar.

Det finns lösningar, men det viktigaste är nog att lägga ner stridsyxan och erkänna FÖRST för den som står dig närmast, dig själv.

Ja so what, jag är en alkis, och nu börjar vi titta på lösningar och framtiden, vad KAN jag förändra, vad VILL jag förändra.
Något jag måste förändra är mitt dryckesmönster och kanske se til anledningarna varför jag väljer att ta till flaskan.

Även små framsteg är ett framsteg, sätt inte för höga mål och sitt inte på för stora hästar, en ponny duger till en början.
Och sluta att jämföra och sluta att tävla, allt tar sin tid och din tid tar....DIN tid, låt det få ta just din tid.
Ingen insats är för liten, inget för stort för att inte testas.
Du har makten så länge du inte lämnar över den till alkoholen igen.

Känns det bra, fortsätt så, känns det inte lika bra skapa en förändring, oavsett vad..

Berra

Berra
tors, 2014-05-01 - 23:35

..ibland känner jag mig lite tjatig om att man ska vara i nu'et hela tiden...
Varför det då?
Jo för att jag inte vill fly ifrån verkligheten, där jag befinner mig just nu, precis hela tiden.
Det var ju det berusningen handlade om, att fly ifrån där man befann sig, ta sig bort ifrån närvaron.

Närvaron är viktig för mig, att hinna med att känna att jag trivs med det jag gör.
OM jag trivs så vill jag vara kvar i det tillståndet, och det är väl det som jag eftersträvar efter, hela tiden.
Att göra saker som jag tycker om, eller där jag lär mig att "gilla läget ", inte söka flyktbeteendet.

I morse vaknade vi upp till ett vitt snötäcke, vägrade krypa ur bingen tills dess att den hade töat bort.
Frugan var pigg och hade hunnit röja av med sitt på förmiddagen, sedan kom frågan, öppna landet eller inte öppna landet.
Vi funtade länge men efter ett tag, vi gör det!
Rafsade ihop lite kläder och röjde fram alla kassar som hade samlats ihop under vintern som skulle till landet, tankade bilen och handlade några kassar med käk.
Nya båten var lite svårstartad och det tonnet med lås som skulle låsas upp innan vi lyckades klämma ner alla pryttlar, vroom ut på böljan den blå och förnöjt såg jag svallvågorna bröt strandremsan vilket våran förra båt aldrig gjorde, det var mer en gräddvisp i aktern på en knappt sjöduglig tvålkopp.
Solen glittrade i vattnet så starkt att man borde haft ett par solbrickor på sig, ett fågelsträck med skarvar flög lågt över oss, nu tänkte jag, passa på och njut nu!
Väl vid stugan efter att ha släpat samma mängd kassar, åror, båtprylar, osv så var det dags för en översyn, inga nedfallna träd över husen, en massa grenar hade fallit ner och det började rycka i krattarmen på en gång, men hold your horses Berra...
Tömma bajstunnorna innan det kommer färska fekalier i dem, sätta på strömmen och leta kablar som grävlingen har bitit sönder under vintern.
En massa måsfjädrar bevittnar att en mås har fått sätta livet till under vinterhalvåret, en rovfågel eller räven, ska kolla efter bitmärkena under morgondagen.
Släpa vattenhinkar innan vi har hunnit fått igång vattenpumpen, det är kallt och fuktigt i stugorna, det luktar så där hemtrevligt gammalt som min mormors gamla vind gjorde när jag var liten.
På med alla värmekällor som går att få igång efter det att vi har vädrat bort vinterlukten, sparkar igång kylar och frysar, jo de pallade med ett år till.
Ute i trädgården sticker det upp några stackars påsk och pingstliljor i den otuktade gräsmattan, en korp kraxar över den mörkgråfärgade vårviken, och jag känner att ännu en gång ....sommaren spänner sin hane för att snart stå i full blom, passa på och njut nu av att befinna dig i det hära.

Två timmar tog det och jag ser återigen ut som en mullvad, skitig överallt, upp över knäna, en smutsrand under naglarna svetten rinner i pannan, och jag är lycklig.
Snart dags att börja bygga ihop den nya paviljongen vi köpte i höstas som legat i hallen i vårat hus över vintern, men då ropar frugan...
Lägg ner alla dina projekt nu, kom in och ät en bit, klockan har hunnit bli mycket.
Tvättar av mig med det rostbruna brunnsvattnet som är iskallt, tittar ut över middagsbordet och det är dukat för två vuxna, baguetter, kokta skivade ägg, majonnäs, nyrensade räkor och två flaskor vita viner, en till mig och en till frugan, det alkoholfria är som vanligt till mig, jag har ingen verklighet jag vill fly ifrån.

Jag vill vara kvar i nu'et, minnas allt det fina den här dagen gav mig, när maten var uppäten såg jag ut genom fönstret att natten hade kommit till oss.
Krypa ner under ett par filtar, blänga på dumburken och snrfmm, va! jag somnade inte, nejnej....snarf njum num...zzzzzz...

Ännuendagattviljaminnas...

Berra

Pellepennan
fre, 2014-05-02 - 10:19

Låter som ett härligt avbrott efter vintern att ta sig ut till stugan. Luftombyte och att njuta i stunden.
Lite som en dag blandat av några vedermödor, som avslutas med en räkmacka. Och det kan man väl säga om frugan till
och med skalar räkorna :-)

Ha det så skönt Berra!

//PP

Berra
sön, 2014-05-04 - 23:16

...det är söndag och en vecka har gått, imorgon är det en ny vecka med en femdagarsvecka.
Har varit ledig under nästan hela förra veckan, hann med en massa saker, både hemma och vid stugan.

Det har funnits alkohol runtomkring mig, frugan har nog tagit ett glas vin vartannan kväll och någon GT.
Testade Schweppes Mojito på burk och den var nästan som en på krogen, riktigt bra, kan rekommenderas!

Kvällarna på landet har det alltid varit kantad med vin, men jag och svägerskan delade på en flaska alkoholfritt vitt till maten.
Lättdrucket och jag kunde känna nästan drag av min tidigare alkoholkonsumtion, en flaska på en halvtimme.
Men det blir lite väl surt efter en stund så det funkar bra med läsk eller bara vanligt kranvatten, för att man är törstig.

Kaffet på maten smakar utmärkt och gärna en liten sötsak till detta, kul att man verkligen har smaklökarna i behåll.
Det är en fördel med att hålla sig nykter, man är med hela tiden, man är trött för att man är...just trött,
Inget fyllesomnande i soffan, man hänger med på det som händer på TV'n, och i diskussionerna runt kaffebordet.
Det finns en viss rastlöshet i mig, och har lättare för att gå ut och ta en rök när det blir för mycket fyllpladdrande på de andra,
Upprepningarna kommer gärna i ett släptåg, då känner jag mig verkligen överflödig.
Men det är också ett sätt för mig att markera att jag får nog och uppmärksammar när de andra att de har passerat en gräns för ett intressant samtalsämne för en som inte är full.

Lyssnar på grabben som har varit och festat i helgen, han har ju även druckit han med, men inte alls i samma mängder som hans polare.
Det har hänt grejer men inget farligt, men han berättar om det som han har sett och igenkänningen är stor hos oss vuxna.
Mm undrar...har inte utvecklingen gått framåt alls, ska alla ungdomar behöva gå igenom samma saker som vi gjorde för 30 år sedan?
Det verkar som om det upprepar sig allting igen.
Det som är intressant i det hela är hur mycket grabben ser och upptäcker, han har ett öga för det sociala samspelet.
Och hur jag ser hos honom att allting är inte rock'n'roll med alkoholen, det finns många baksidor av berusningen han inte gillar.
Vill inte höja upp honom till skyarna, men det är bra att han ser, och att han inte kastar sig helt handlingslöst ut i berusningens förlovade land.
Det sköna är att han är helt genomärlig och berättar precis allt, oavsett om det är skämmigt eller inte.
Vi har lärt våra barn att alltid vara öppna med precis allting, det blir bara besvärligt om man behöver dölja saker inför varandra.
Att inte vara fördömmande har varit en ledtråd genom vår uppfostran, råda kan vi göra, men vill de ändå ta chansen så får de naturligtvis ta konsekvenserna.
Att smaka på det vuxna livet kräver både nyfikenhet och återhållsamhet, en svår kombination av de rätta proportionerna, för att inte tala om ansvaret.
Att bli vuxen kräver också ett ansvar, inför både sig själv och emot alla andra, allt jag gör medför konsekvenser, både bra och dåliga.
Man får ta ansvar om man kör bilen för fort, slåss på stan, stjäl i affären eller är t.ex allt för berusad, eller just därför att man är allt för berusad.

Att vara full är ingen ursäkt, man bär ett lika stort ansvar i alla fall, i vissa fall blir det värre, om man är det i sin tjänsteutövning eller vid t.ex bilkörning.
Man blir omdömeslös och oansvarig, ...jag var ju full får man ju höra som ursäkt ofta, ja och..?
Kan vara svårt att få en tonåring att fatta, men så är livet, man förväntas ju bli förståndigare ju äldre man blir.
Som barn behöver man sällan ta ett riktigt ansvar, möjligen skolan, men sällan matlagning eller städning t.ex.
När vi blir vuxna ska vi ta ansvar för våra barn, deras utbildningar, vårt arbetsliv, äktenskapets/sambo-förhållandet, släkten, räkningar och bilreparationer.
Man kan förstå att det finns många som vill fly ifrån hela det ansvaret, fly från verkligheten, orkar inte med allt.

Men blir det bättre då med alkoholens hjälp, kanske för stunden men inte efter ett tag, och defenitivt inte på sikt.
Det finns lika många ursäkter som tillfällen att dricka sig berusad, oftast fler vilket gör det ännu lättare att dela ansvaret för sin berusning på flera orsaker.
Till slut finns inga anledningar kvar heller, bara en rutin om att dricka och man vet inte ens varför man ska dricka längre.

Varför dricker jag just nu ikväll, ja det är ju helg, det finns minst 104 helgdagar på ett år, en anledning vart treochenhalfte dag, är inte det ofta?
Räknar man fredagar också som dryckesdag, ja då är det 3 av 7 dagar, återstår 4 dagar kvar att ha en hemsk Ågren på.
Dricker man fem burkar öl vid varje tillfälle, 2,5 liter per kväll, 7,5 liter öl/vecka, 390 liter på ett år, 20 liter ren alkohol eller 65 flaskor 40% sprit, är det lite?
Då har jag inte ens räknat in jul, påsk, midsommar, semestern, födelsedagar eller fester, så det blir mycket mer än så.
Så säger man att man inte dricker mer än andra, ja då ljuger man troligen, lägger tankelocket på och glömmer hur mycket man egentligen dricker.
Man dricker för mycket helt enkelt när man har orkat räknat igenom sin konsumtion, och då gäller det inte att lägga sig handfallen, utandades gör jag?
Minskar, ja om man kan, men den som är en beroendepersonlighet har troligen redan vant sig vid sin berusningsgrad, och har svårt att ändra på sina vanor.
Vad återstår?, tja varför inte en helomvändning, bryt rutinerna och starta något nytt, det går ju alltid att ändra sig i efterhand, om man då vill det längre.
Jag ville det inte längre, fördelarna var vitt större än nackdelarna med att vara nykter, det går inte att jämföra ens längre.

Det finns fördelar med alkoholen, men de är så flyktiga att de inte ens är värda ett försök.
- Svosch!, vad var det där?
-Det var din lilla stund av lycka orsakad av alkoholen.
-oj vad ballt kan jag få mer?
-nej inte vid det här tillfället.
-men om jag dricker mera då?
-nej inte ens då, det blir bara sämre då..
-äh!, jag gör ett försök i alla fall...
-Blarf!
-vad var det där?
-det var jag som försökte förhöja min lilla stund av lycka orsakad av mer alkohol.
-vad hände?
-jag kräktes ner min polares soffa.
-blev din lilla stund av lycka orsakad av alkoholen bättre då?
-vad tror du, jag spydde precis ner min polares soffa?
-blev han också drabbad av en liten stund av lycka orsakad av alkoholen?
-men vad fan, är du helt jävla dum i huvudet, han är skitpissed?
-ja det är jag som är fan, men det är inte jag som är dum i huvudet.

Ungefär sådär går dialogen i mitt huvud, är fortfarande en ganska så lyckligt lottad icke-alkoholist.
Jag står varje morgon inför ett val om jag ska fortsätta vara nykterist, det blir inte så svårt...
Minnen av min aktiva karriär som suput ger mig en ganska så fadd smak i munnen,
Det var bara roligt på låtsas, en dåligt regisserad film där jag var huvudpersonen och sent upptäckte jag att den bara var en tragedi,
Den gick i repris under väldig många år, jag tröttnade och ville ha en förändring, nu blir det en vardagsdokumentär istället.

Direktpåverkan skildras omgående på ett markant närvarande sätt, jag är visst mitt i den just nu.
Allt jag gör har en orsak och en verkan, inget fluff-fluff eller lull-lull av min påverkade hjärna.

Högst närvarande, högst deltagande, jag tror de kallar den för verkligheten.

Berra

Berra
lör, 2014-05-10 - 00:22

Har lagt mig mellan iskalla lakan i stugan igen, har haft hela bilen full av projekt att fullända här ute, vet inte hur tiden ska räcka till.
Ölkylen är fylld med dricka, varav en tredjedel med mina grejor, ett nytt vitt favoritvin heter Billabong och där finns två flaskor istoppade.

Förra gången vi lämnade stugan fick vi åka i kornsnöstorm, det blev ingen trevlig båtfärd i en öppen båt, då önskade man att man hade haft vinterhandskarna på sig.
Allt blev blött och det blev imma i bilen på rutorna, då kändes det skönt att komma hem till civilisationen igen.

Men nu gav vi stugan en chans igen denna helgen med ungar och allt, mellan regnskurarna, ser fram emot mellon.
Pulled beef i burritos med grönsaker satte pricken över kvällen medans vi ömsom frös och ömsom svettades framför kaminerna.
Golven är kalla och taket är varmt, men ändå så ger det en hög mysighetskänsla i vår trånga stuga.
Morgondagen bjuder på en massa arbeten, men jag ser fram emot dem i alla fall, en frusen kran i bastun bjöd på översvämning förra helgen,
Så det blir rörmokeri med en ny kran och en massa andra pryttlar.
Hoppas bara vädret håller sig schysst, men känner jag mig själv rätt så är det ingen ursäkt, jag kommer i så fall bara bli blöt och kall....
Förra helgen gick jag upp tidigt för att hinna med alla måsten, det lär nog bli så denna helg också, lite lättare när man inte har druckit kvällen innan.

Har läst runt lite bland våra nya medlemmar på forumet, känner ingen mycket av frågorna och inläggen, för mig blir det bara en upprepning av vad jag tidigare har skrivit, det är liksom redan sagt på något vis.
Försöker istället berätta om vad som ger mig frisk energi i det nyktra livet, det där som man kanske hade glömt bort när man var bunden till sitt beroende.

Tänkte lite på hur det är med vår andra drog, nikotinet, där passar man alltid på att t.ex röka när det går.
Ska man till bilen, puff, ut med soporna, puff, gå till garaget ..puff, snackar med grannen över staketet, puff.
På något sätt gör man stundens möjlighet till en "för en säkerhets skull", när man ändå är ute kan man passa på och röka minsann.
Det sker ju även om man inte är sugen på att röka, man gör det för säkerhets skull ifall man skulle bli det senare, typ.
Det är en grej som jag kan bli otroligt irriterad på mig själv över, varför röker jag när jag inte behöver, eller ens när jag är sugen.
Och då tänkte jag, är det lite granna samma sak med drickandet?
När det är helg så har man en möjlighet att dricka, och så gör man det på ren rutin ifall man skulle bli sugen, det är liksom lika bra, eller?
Det har jag gått och funtat på under veckan, kan de ha samma drogbeteende?
Det finns ett sorts beteendemönster upplagt redan i grundstommen för oss beroendepersonligheter, vi gör det vi inte vill men gör det för säkerhets skull.
Och även om det inte för någon nytta för stunden, så ökar det bara på beroendet på sikt..

Det tåls att fundera vidare på...

Nu skall jag låta natten få göra sitt intågande även för mig i denna tysta stuga, utanför blåser det i trädkronorna och stilla ska det ljudet få vyssa mig till sömns.

God natt moder jord, imorgon är det en annan dag, jag gav dig den bästa av förutsättningar, jag kommer att vakna utan bakrus.

Berra

Berra
sön, 2014-05-11 - 18:52

Skulle kunna ha varit en kommentar efter en helg full av fylla, men så är det inte.

Det är kroppsligt arbete, fullständigt utarbetad och värkande muskler, t.om på ovansidan av handen, har ont i händerna.
Jag trodde jag var van vid hårt kroppsligt arbetet, men jag måste ha fel...

Har kommit hem efter en blöt och kall helg vid stugan, riktigt pissväder grått och mulet, men det har inte bekommit mig så mycket egentligen.
Har varit full av projekt hela tiden, har det regnat ja då har jag gått in och pulat med annat istället.

Allt ifrån elektriker, varvsarbetare, rörmokare och trädgårdsmästare kan läggas till på mitt visitkort, det känns som om jobben aldrig tar slut.
Men det är kul också, det tar tiden ifrån tankarna på drickandet, tiden vid stugan som tidigare var så hårt förknippat med drickandet.
Skillnaden mot nu är att det blir mer och bättre gjort, ingen slarv bara för att man har brådis till nästa dryckestillfälle.

Grillen har gått hårt, det har druckits både öl och vin ifrån mitt håll, vid flera tillfällen, men...med den stora skillnaden, ingen alkohol.
Det känns lite konstigt, beteendet är lika, men resultatet är ett annat, jag har inte blivit berusad, tänka sig...

Är glad i längden att jag inte spär på mitt beroende, törsten är ju på ett sätt detsamma, men inte överdrivet mycket,
jag dricker ju inte för att påverka mitt sinnelag utan för just smaken, jag gillar ju krusidullerna runt alkoholdrickandet men inte fyllan.
En pysande bärs när jag har slitit hårt och är törstig, eller när jag påbörjar grillandet.
En glas vin och en smällande vinkork, det känns bra till middagen, det blir lite festligare med ett vinglas och skålandet.
Allt finns där, men ingen berusning, ingen fylla, har allt men inte nackdelarna, känns bra på något sätt, ett hållbart sätt att fortsätta dricka.

Duschen går hårt här hemma efter en helg i "skitigheten", borde gå in där själv för att få bort lorten som grott in ordentligt, om det nu finns något varmvatten kvar till mig.
Men jag trivs allt för bra i soffan, det känns som om den långsamt försöker övertyga mig om att bara ta en liten tuppis, får se hur det blir med det.
Antar att vhilan inte blir så lång då jag har lovat familjen en typisk söndagsmiddag med köttfärs, det blir Wallenbergare med hemgjort mos, det ska bli smaskens att runda av helgen med...

Sitter och funderar på om helgen har givit mig en känsla av att varit bra och skänkt mig en sorts tillfredsställelse, jo det har den nog...
Den har varit mycket effektiv och produktiv i alla fall, och fått ändå tid för en sorts rekreation, bra blandning tror jag.
Den gav mig ingen sur baksmälla och bakfylleångest i alla fall, och det måste jag ju ändå vara den tacksam för.

Den blev vad jag gjorde den till, en planerad feelgood-helg och allting klickade fint, mycket umgänge med de mina i både vilsamt och slitsamt läge.

En fin avrundning på en bra helg, jag ska vara nöjd med den och lägga den till högen med positiva händelser, så arkiverat och klart.

Nu kan jag slappna av och låta bara intrycken få komma som de vill, bra eller dåliga spelar ingen roll, jag är nöjd med min helg.

Berra

Berra
ons, 2014-05-14 - 01:02

..hur mycket är ett liv värt, vad får det kosta?

Här på forumet läser jag om allas olika livssitutationer, de som har fastnat i sitt beroende.
De som har fastnat i andras beroende, en livsförnekelse som till stor del styrs av ånger och en sort skämmighet.
Skämmas över vad, att var sjuk, alkoholism måste vara en av de mest fördolda sjukdomar vi har i världen.

Jo det är en sjukdom, ett beroende där vi som är drabbade har svårt att ta oss ur, och vi behöver hjälp.
Men vi skäms över att söka hjälpen för att den viss del handlar om en påstådd självdisciplin,
Samma sak som vi eller många anser om fetma, .."det är väl bara att sluta äta då?"

Vadå bara att sluta äta, vissa av oss är på något sätt predestinerade, förutspådda eller genetiskt förberedda för att lättare hamna i detta beronde.
Det är mycket lättare för en smal person att döma en tjock person, den vet inte hur det känns att vara handlingslös.
Likväl som det är lättare för en person utan ett beroende att tala om för en med ett beroende att sluta dricka eller sluta röka.
Lätt för dem att säga, lika lätt som att tala om för en arbetslös att det är väl bara att söka ett jobb då.
Att man är sjåpig om man är rädd för höjder, flygrädd, ormar eller spindlar, tycker de som inte är det, lätt för dem att säga...

De har på något sätt sagt åt oss att vi är mindre värda för att vi inte klarar av ett i deras ögon litet hinder, litet?
Man borde kontra med att säga, varför blev inte du miljonär, det är väl bara att börja spara?!

Utan hjälp eller med rätt verktyg så är det ett tillsynes oöverstigligt arbete, lika bra att ge upp i förväg.
Nej jag vill inte för det är inget stort problem, jag röker väl inte så mycket, eller dricker väl inte för mycket i jämförelse med andra.
Vi vet att rökning ökar risken markant för lungcancer, att vårat omdöme kan bli livsfarligt vid en fylla.
Om vi så såg de begynnande riskerna bli verklighet, så skulle man tänka, jag klarade mig den här gången.
Vi börjar röka efter luftrörsoperationen, fortsätter köra bilen på fyllan för vi klarade ju av det förra gången.

Någonstans tappar vi omdömet och blåser förbi den gräns vi hade sagt tidigare, vi flyttar fram den eller ignorerar den.
Vi har blivit medvetet omdömeslösa, vi vet att vi gör fel men fortsätter med det, sätter en ny gräns längre fram.
Nästa gång.....DÅ blir det en förändring och vi har givit oss ett nytt uppskov, till absurdum.

Vi vet att vi gör fel, vi har missbrukat både ingrediensen och förtroendet hos andra, det har blivit dags att mörka problemet.
Smygröker och smygsuper, döljer våra andedräkter med halstabletter, gömmer undan våra paket och flaskor..
Vem har vi blivit, vad lever vi för ett sorts liv, har vi sålt våra själar?

Vi mår dåligt för att vi lever inte som vi lär längre, vi säger en sak och gör en annan, vi ljuger oss fram i livet, men har troligen genomskådats för länge sedan.
Nu mår vi dåligt och får ångest, och vill helst bruka det enda ångestdämpande medel vi känner till, det som gav oss ångesten från första början.
En sorts oändlig cirkel har skapats och vi sitter mitt i den, okapabel att ta oss ur den, tror vi.
Nu utvecklas livet till en sorts passivitet där vi på något sätt accepterar våran hemlighet och vill bevara den fortsatt dold.
Ingen får veta, jag lägger locket på och stänger in mig i mig själv, bevarar hemligheten med bara mig själv, ingen får veta...
Men alla undrar vad som är felet och vi bara fortsätter förneka, vi förnekar livet, och att folk omkring oss bryr sig om oss.

Vi stoppar alla inputs, både de dåliga och de bra genom att låsa in oss med vårat beroende, ingen får veta, men många misstänker.
Vi känner oss anklagade och slår ifrån oss, vi har inga problem, sluta tjata, du skulle ändå aldrig förstå, ingen ide att förklara för den som inte förstår.

Men hur skulle de kunna förstå om vi aldrig delgav dem våra problem, rädda för att bli dömda i förväg.
Rädda för att de skulle svara efter att man delgivit dem våra plågor, med dina problem så förstår jag att du super.
Det skulle rättfärdiga vårat beteende som vi så gärna önskade att vi kunde bli av med..
Vad de än säger så kan vi tolka det fel, vi har dömt ut oss redan från början, vi är oförbätterliga, eller?

Ingen kan hjälpa oss, inte ens oss själva, och vi har ingen råd för bättring, vi är fast i en verklig lögn.
En mental fotboja vi försöker dölja rasslet ifrån kättingen under byxbenet, vi finns men vi syns inte, inte uppmärksamma oss.
Blottlägg inte våra brister, låt det vara som det alltid har varit, lämna mig ifred...

När det egentligen är precis tvärsom, blottlägg mig, avslöja mig, ge mig ingen chans att försvara mitt beroende, gör mig stridsoduglig.
Inte förräns jag är besegrad kan jag skapa en förändring, jag måste ner i djupet av min avgrund för att kunna söka mig uppåt igen.
Vi vill inte brytas ned, vi strider till sista droppen blod, står upp för den stolthet vi har kvar, men hur är det med stoltheten?
Har vi ett liv att överhuvudtaget vara stolt över, är vi ett föredöme ens för oss själva, vår käresta, barn eller t.om. mamma?

Det är just där vid den punkten som jag ställer mig frågan, vad får ett liv kosta, vad är ett liv värt?
Nu funderar jag inte på pengar, utan i livskvalitet.

Vad händer med livet om jag så bara testar för ett begränsad framtid med att ta bort beroendet?
Kommer det som var dåligt bli bra, det som jag upplevde som bra att blir dåligt?
Ingen vet föränn man har testat, inget är sämre än att stanna kvar i det som är dåligt.
Allt blir inte lika för alla, vi är alla individer och livet påverkar oss olika.

Det som är viktigt för vissa är rent av banalt för andra, det som kan tyckas vara en skitsak för någon kan vara det mest livsavgörande händelsen för just dig.

Jag sökte anledningarna till varför jag drack, sedan provade jag vad som hände med dem när jag slutade söka anledningarna.
Det ploppade upp andra problem som blev viktigare än berusningen i sig, och då visste jag inte om de första problemen skapades av just alkoholen.
De kanske var självskapade av alkoholen, och de riktiga problemen hade jag gömt undan i garderoben liksom flaskorna och livet i sig självt.

Svårt att i början se vilka problem som är de verkliga problemen och de som är skapade av alkoholen.
När man återfår kontrollen över livet och finner nya impulser till livskvalitet istället för droger, då händer det något.
Då kommer efterklokheten, vad i helsifyr höll jag på med, snacka om att vara förd bakom ljuset, och vara fortsatt ljusskygg.

Att dricka alkoholen för min del var alldeles för dyrt, i livskvalitet...
..och varje gång hjärnan söker efter en anledning till att dricka alkoholen igen, så tänker jag, driver du med mig?
Ja svarar hjärnan, det var lite slask i melonen kvar från ditt gamla beroendetänkande som lyftes fram för ett ögonblick,
Förlåt det var inte meningen, det finns bitar av bandet som inte är helt överspelade av ditt nya sätt att tänka och leva på.
Det blir lite som att spela in videofilmerna på barnens uppväxt på en gammal porrfilmskassett, i sekvensbytena kan det komma lite flashar
Från ett tidigare liv du inte riktigt vill kännas vid längre.

Men det är en bit av din historia, och det är lika bra att du vänjer dig vid den, bearbeta och gå vidare.

Berra

konstnären
ons, 2014-05-14 - 07:40

Tänkte på min man angående de ord du skrev, att utan hjälp eller med rätt verktyg går det inte.
Han vill göra på sitt sätt säger han, alltså själv tror jag. Dricker i perioder med ofta 10 till 14
dagar varje dag, uppehåll i bästa fall en månad. Han är periodare, och när han är inne i sin period
är ingenting bra. Jag tog hjälp i början av alkoholhjälpen i min stad, efter det återföll jag.
Fick sedan kontakt med detta forum som har hjälp mig oerhört mycket.
Funderingar på hur mannen ska klara detta själv. Sanningen är att jag inte tror på detta efter många
besvikelser sedan jag slutade i september. För att rädda mig själv måste jag gå om det händer igen.
Vill inte bli någon medberoende som jag tror att jag är på väg att bli.Jag städar inte upp hans skit
längre det är ju alltid en början.
Att dricka tärde på min livskvalitet, jag hade inget kvar tyckte jag då. Men jag hade ju själva livet.
Jag tittar på min gamla film ibland, bara för att påminna mig själv om vad jag får och vad jag har nu.
Tack för dina ord
Konstnären

Pellepennan
ons, 2014-05-14 - 08:03

Både en och två gånger, ditt inlägg Berra! Skulle finnas så många mer än vi som har förmånen att läsa här inne, som skulle dra nytta av att läsa det. Jag kom på mig själv att det även är mycket mycket länge sedan jag skrattat på riktigt. Dialogen med beroendet och "slask i melonen" fick mig verkligen att skratta. Kanske för att det samtidigt är så jobbig igenkänning och så hysteriskt kul formulerat.

Tack!

//PP