Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Tack för kramen, Mulletant, den värmer. Är precis hemkommen från sambon och barnen. Jag och (fd) sambon hade ett litet prat ang hur vi mår och hur framtiden kommer att se ut. Det är så tydligt att det är jag som måste ta detta beslut. Nu lägger han över det stora ansvaret på mig- nämligen att han tänker sälja sin firma bara för att göra mig nöjd. Jag får panik!! Bad honom att verkligen tänka igenom sitt beslut ännu en gång för innan hade jag faktiskt förklarat att jag inte ser någon framtid för oss och att jag vill hitta mig nåt eget. Han fortsätter att tro att allt skulle bli bra bara han säljer av grejjer och minsann kommer att vara hemma mera. Han tycker att jag betalar ett väldigt högt pris för att börja om ett nytt liv, tycker att jag har en dålig inställning. Summan av allt är att han är beredd på att sälja allt som han ärvt och som har med hans firma att göra- för att få mig tillbaka.
När jag efter att vi pratat en lång stund frågade vad han hade tänkt göra åt drickandet, det som är en av de största orsakerna till att det är som det är, så blev han skitarg- "jag tänker då inte bli nykterist om det är det du tror, för om du tror det så kan du sätta dig i bilen och aldrig mera komma tillbaka". Så jäkla irriterad han blev. Från att ha haft ett ganska bra samtal- dock med en del oenheter- till att vi skiljs som ovänner. Alkohol är verkligen en öm punkt. Jag frågade innan han fick sitt utbrott om han fortfarande inte förstått att det inte handlar om hans jobb/firma utan att det handlar om det som hänt runt omkring. För mig får han gärna ha firman bara jag kan lita på honom.
Just nu- i ren sorg- så känner jag att det faktiskt kanske vore lättast och bäst om jag flyttade tillbaka- han kanske är beredd på att göra allt bra. Men jag litar ju inte på honom- han sade oxå att han inte förstår varför jag ser drickat som ett så stort problem han har ju aldrig gjort mig nåt (han menar fysiskt) han tycker att jag ljugit på honom jämt ang hans alkoholkonsumtion " ingen alkoholist kan väl ha ett fast jobb och en firma". Han tycker att jag ska hjälpa till därhemma- vattna blommor mm. Jag äger ju oxå huset. Just nu är jag så himla förvirrad!!
Känner skuld och skam och är en dålig människa. Vad är rätt- gör jag rätt? Vad vill jag??

vad du skrivit ser du ganska klart skulle jag tro. Ni talar inte om samma saker och beträffande hans alkoholmissbruk, som är det du inte orkar och vill leva med, verkar han inte alls ta till sig vad du sagt. Du ska stå fast vid det som är viktigt för dig! Och så hoppas jag att du har stöd av kloka och kunniga människor omkring dig, det behöver du. Flygcert är en fantastisk vägvisare... Hon vet från insidan vad du går igenom. Kram, kram / mt

Jag vet att jag inte ska lägga ord/tankar/känslor i munnen på dig, men jag kan inte låta bli att skriva detta: det han håller på med är bara ett spel, oavsett om det är medvetet eller omedvetet från hans sida så är det ett spel!!!

När jag hade lämnat exet så ville jag att vi skulle gå igenom per tel eller mail vilka saker som var viktiga för oss så att vi skulle dela på dem utan att ses, eftersom jag visste hur han förvred mitt huvud, men han lockade dit mig och jag gick med på det. Det blev en kväll som inleddes med bra samtal, han var lugn och väldigt, väldigt snäll och omtänksam. Han ville inte alls diskutera hur vi skulle dela saker emellan oss, utan han ville gå runt på snyftrunda i vårt hus och prata om "minns du när vi köpte den...", "kommer du ihåg vad du sa till mig när du gav mig den här...", "hur ska vi kunna dela på den..." osv, och jag bröt fullständigt ihop (fortfarande såå känslig för vad "jag" hade gjort, så osäker på om jag gjort rätt, så ledsen för att riva upp familjen) och då stod han där och höll om mig och tröstade, och sedan när jag sansat mig så ville han ju bara att jag skulle flytta hem igen "för han kände ju hur olycklig jag var över vad jag gjort genom att lämna honom", och då tog jag upp saker om det som var runt omkring, precis det du beskriver, och då vände han på en millisekund och "om jag skulle hålla på och älta det så kunde jag fan lika gärna dra, och om jag inte kunde släppa de småsakerna så var jag fan inte värd honom och han var minsann beredd att förlåta mig men jag var så känslig" osv osv. Så mycket för det där goda, inledande samtalet - han var ju van vid att jag backade om han var lite "len i munnen" mot mig... Jag hotade ju oändligt många gånger med att lämna, men så var han lite lugn, lite snäll, lite omtänksam och då backade jag varje gång... Det hade kanske kunnat funka även denna gång, men tack och lov så gjorde det inte det, utan jag blev typ jagad ut ur huset!

Det är klart att han lägger över allt på dig, och du behöver inte ta hela ansvaret (lättare sagt än gjort) men du behöver "bara" tänka på vad som är viktigt för dig och hur du vill leva ditt liv - stämmer han/ert liv tillsammans in på det? Nej, inte enligt det du skriver och skrivit tidigare, och det har du påpekat för honom, och då är det hans ansvar att ordna till de saker som du inte vill ha i ditt liv, om han väljer att inte göra det så är det upp till honom! Jag låter hård, men jag menar verkligen inte att vara hård eller elak - men jag har själv suttit i i sitsen att jag tog på mig allt ansvar och "accepterade" att det var "mitt fel", jag var den som "förstörde" familjen, jag var den som "krossade" honom, och allt det där, men i efterhand har jag ju insett att jag valde det som var viktigast för mig och barnen, och det var itne att i första hand göra honom nöjd.

Jag förstår att du just nu inte vet vad du vill, vad du känner osv, men försök fokusera på varför du faktiskt lämnade. Det fanns en orsak till det och han har uppenbarligen inte förändrat det som du kräver för att det ska fungera, och oavsett om han skulle göra det så verkar ni behöva det som Lelas påverkat många med - jag vet itne exakt hur orden är, men något med att först behövs det ett jag och ett du, sedan kan man bygga ett vi.

Du gör helt rätt: du har valt att lämna ett liv som fick dig att inte må bra, du har valt ett liv som kommer stärka dig och dina barn. Det är en osäker start, och det tar mycket kraft, tid och osäkerhet, men det blir bättre!!! Det blir bättre! För ett år sedan gick det itne en dag utan att jag grät, det var hela tiden saker som fick mig att tveka, saker som skrämde mig, han skrämde mig osv, men nu är saker lättare. Jag gråter ibland, det känns sorgligt ibland, det gör ont ibland, MEN: jag är starkare, jag är lyckligare och jag är mer harmonisk!

Du är bra, du är värd lycka och lugn!!!
Kramar!!

Framtidsdrömmar

Känner att jag måste få skriva av mig ang. det som hänt i helgen. Jag och barnen åkte till min bror i helgen, vi åkte på fredag och kom hem i söndags. Barnen har varit hos mig sedan i onsdags- alltså har barnen inte träffat pappa sedan i onsdags. Magkänslan har sagt att han haft en suparhelg- telefonsamtal till barnen på udda tider mot vad han brukar ringa samt att barnen inte velat ringa upp honom. Det har nu sagt till mig att de hör när pappa druckit- klart att de inte vill prata med honom då- jag vet hur de känner!
I söndags när vi kom hem så åkte jag och dottern hem till pappan för att säga att vi var hemma igen...... Hittar en kraftigt överförfriskad man som var påväg in i duschen- glad men påtagligt påverkad kl. 19 på söndagkväll (arbete dagen efter- naturligvis kom han aldrig iväg på jobb igår). Jag såg på dottern att hon blev ledsen och tyckte att det var jättejobbigt- vilket jag också tyckte. När vi åkte därifrån så pratade jag med henne och försökte trösta henne, förklarade att detta inte är okej!!! Det han gör mot oss (och sig själv) är fel och att hon har all rätt att bli ledsen. Detta är inte normalt!
Det gör ju så ont att se när barnen blir ledsna. Jag blev så förbannad- hade kunnat slå honom gul och blå. Skönt att kunna åka hem till min lilla lya och slippa vara i skiten. Åh, vad glad jag var då att jag flyttat!
Igår skulle jag och dottern dit igen för att hämta lite grejjer. Då låg han i soffan, naturligtvis bakis och full av ågren efter många dagarns festande. Hade inte varit på jobbet, haltade och hade supit bort sin telefon i helgen, bra jobbat! Jag kunde naturligtvis inte vara tyst. Undrade hur han tänker och om han är nöjd med dagen och gårdagen och att jag tycker att han ska ta och prata med sin dotter som han gjorde så ledsen igår.
När sedan vi alla tre står samlade i köket så kan jag inte låta bli att lägga orden i min dotters mun, jag säger åt henne att berätta för sin pappa hur hon mår i sitt hjärta och i sin mage när pappa är full. Hon blir naturligtvis ledsen men säger att det inte känns bra. Jag tycker att det är dags att han får höra hur de mår och att det inte bara ska komma ifrån mig. Det är ju jag hela tiden som får städa upp efter honom. Kanske var det dumt att pressa henne??
Jag orkar inte längre att väga orden på guldvåg bara för att jag inte ska såra honom och låta han framstå som dålig i barnens ögon. Men detta är sanningen och den måste även barnen få se och få bekräftat. Jag sade åt sambon att det är dags att ta tag i problemet och inte bara säga hela tiden att "det var dumt"- det har vi hört i över 10 års tid.
Jag berättade även för sonen när jag kom hem, vad som hade hänt i söndags och igår. Jag berättade för barnen att jag alltid finns här för dem och att de aldrig ska behöva känna sig orolig när de är med pappa- för om de är det så ska de ringa mig. Jag sviker de aldrig. Det säger att det varit lugnt hos pappa hittils och det hoppas jag verkligen.
Jag tror aldrig, trots att jag är påläst och levt i detta alkoholhelvete, att jag någonsin kommer att förstå mig på alkoholister. Jag förstår inte att att man inte tar emot hjälp och inser sitt problem. Med risk för att trampa alkoholisterna på tårna. Jag vet att man måste nå sin personliga botten........ Hur många måste dras med i skiten påväg ner i botten??
Förstår ingenting!!!
Är bara förbannad och besviken.

Hoppas det känns bättre nu, jag tror att det gör det. Jag tror också att det är rätt att barnen får veta, att de får ord för det de sett och känt länge och det de ser och känner nu när de hör hans röst påverkad, ser honom och inte känner igen sin "riktiga" pappa när de möts. De behöver få veta att det som förändrar och förstör deras pappa är en sjukdom och att ni inte kan hjälpa honom, att det inte är deras ansvar. I september kommer ett program, en serie på tre tror jag, om medberoende på SVT. Tvivla aldrig på att det är rätt att du och barnen har ett lugnt liv utanför livet med alkoholisten. Ta hand om er på bästa sätt, sörj det som inte blev och är som du/ni skulle önska och gläds åt att ni har varann! Lördagskramar! / mt

Framtidsdrömmar

Vi hade ett lugnare och ett bra samtal i flera timmar några dagar senare efter mitt utbrott. Han bedyrade att han inte vill leva som han gör, att han vill göra något. Dock säger han inte hur han vill göra något åt det... För mig är det ett försvar att inte berätta för att slippa erkänna att man misslyckats.
Han var till doktorn av andra anledningar och i samband med det så togs hans alkoholvanor upp av doktorn och det togs en massa prover. Nu när jag inte bor tillsammans med honom så har jag ju inte rätt att få veta vad som händer och sker och det känns så himla tungt. Jag är ju indirekt involverad i hur det går för honom då jag värnar om mina barn. Jag vet att det diskuterades samtalskontakt och medicinering vad gäller alkoholen. Jag tror inte på någonting innan jag ser det!!
I helgen har barnen varit med honom och igår så vet jag att han hade en gammal kompis på besök (suparkompis enl. mig). Jag vet ju inte om min fd sambo drack några mängder men fy vad dåligt jag har sovit i natt. Jag sade till min son att höra av sig om det var nåt som inte kändes bra- jag har inte hört något. Jag tänker mest att "det gick inte att hålla sig mer än en helg efter senaste jävla gången".
Hur ska jag någonsin få ro i min själ och kunna sluta vara orolig för då främst barnens hälsa i umgänget med honom men även hans hälsa. Åh, om jag bara kunde släppa allt som har med honom att göra.
Jag litar inte på honom ett enda dugg- jag tycker bara att han pratar en massa skit!

Framtidsdrömmar

Jag rör mig så smått framåt. Har första tjing på en fin lägenhet med inflyttning runt september. Måste bestämma mig i mitten av juli. Jag och fd. sambon hade ett snabbt samtal i går ang semestern och han möjligheter att ta över huset.... Jag förklarade att jag inte kommer att flytta tillbaka och mina planer med lägenheten.
Det gör så himla ont att såra honom, varför blir jag så berörd och känner mig som en stor skit!
Blandade känslor. Lycka över att jag förhoppningsvis har nåt nytt att flytta in i till hösten men sorg över att behöva såra människor runt omkring mig.
Livets hårda skola!

Grattis till lägenheten!
Jag förstår att det är tungt, att du har så mycket känslor kvar osv, men är det inte också en härlig känsla att slippa oroa dig för alla sakerna du oroade dig för innan?

Vad gott att du kan vara rak och ärlig med dina framtidsplaner!
Kramar

Framtidsdrömmar

Tungt med storhelger..... Har haft en bra helg tillsammans med mina barn och mina släktingar. Men jag saknar nån som frågar hur jag mår, som pussar mig på pannan, som ömt och varsamt håller om mig- nån som älskar mig för den jag är. Just nu är det tungt.
Varför behövde det bli såhär??

till dig Framtidsdrömmar. Fint att höra av dig och att helgen var bra fastän - helt naturligt - med inslag av längtan och vemod. Det är så tragiskt att alkoholen ska få förstöra så många människors liv. Jag läste ditt första inlägg igen och tänker att där finns åtminstone en del av svaret - mannen var nästan född till att bli alkoholist. Där finns både arvet, miljön och hela kulturen. Det talas allt mer om alkoholens risker och skadeverkningar på TV, radio och tidningar och även på sociala media som facebook. Oändligt skönt, tycker jag att de negativa konsekvenserna uppmärksammas. Ta hand om dig, fina du, och låten sorgen ha sin tid. Glädjen kommer tillbaka! Kram, kram / mt

... men det kommer ljus i mörkret!
Jag har känt all den där sorgen, längtan och frågetecknen. Det är ju så sorgligt att den man älskar/älskade blev någon annan - att man inte klarade att leva ihop, och jag minns hur jag tänkte att "nu kommer jag leva ensam resten av livet (både pga att jag var bränd, och att jag nästan kände någon slags "kärlek var tydligen inte för mig"-känsla: jag hade ju kämpat så hårt och ändå funkade det inte) och att det där med närheten var så jobbigt: jag ville ha någon att vara nära, någon att prata med, någon att få och ge en kram - och oj så ont det gjorde...
Men som Adde skrivit till mig alldeles i dagarna, någon som jag arbetat med under året och fortsätter arbeta med, är vikten av att hitta sig själv, vara nöjd med sig själv, finna lugn i sitt eget sällskap - du kommer få kärlek, närhet och allt det där!
Jag vet att jag (delvis, eftersom jag faktiskt också njutit av: att slippa anpassa sig, att göra precis som jag vill, känna lugn och harmoni, slappna av) lidit av att jag varit mycket själv, det är en tung känsla att känna att även om man inte vill leva kvar så blir det plötsligt så uppenbart att när man levde ihop så hade man i alla fall någon mer där - men ju mer jag tänkte på det så kom det till mig att det var ju nästan värre: att känna sig så ensam, och ibland så rädd, när det faktiskt finns någon mer i huset - det är värre.
Det tog tid att ta sig igenom sorgen, och det var många gånger väldigt frustrerande för mig - som jag minns det idag så tänkte jag mycket på varför jag var ledsen fastän jag inte ville leva så, hur kunde jag vara ledsen när det var jag som lämnat, och jag hade skamkänslor över att jag var ledsen (jag fick alltid skäll av exsambon om jag var ledsen för "det var inte äkta tårar", tårar innebar att jag "inte älskade honom" osv - jag hade aldrig blivit tröstad av honom när jag var ledsen) men ju mer jag lärde mig att ta emot sorgen, låta den komma och stanna så länge den behövde, så känner jag idag ett lugn när jag känner mig ledsen - då låter jag den komma, jag gråter, tänker och känner, och sedan kommer ett lugn, och lite lättare känslor...

Ja, jag vill egentligen bara säga som Mt: låt sorgen ha sin tid; glädjen kommer åter! Försök ta emot sorgen och gråt så mycket du orkar: den hjälper dig att komma vidare!
Stor kram!

Framtidsdrömmar

Åh, vad känner igen det du skriver Flygcert- precis så som du beskriver ditt liv så känner jag nu. Känns som att jag kommer att leva hela mitt liv ensam och inte våga tro på kärleken igen. Tänkte igeå att när vi var två så fanns det ju någon där hemma iallafall- men jag försökte att intala mig själv att det var ju inte så jag ville ha det- "att nån fanns under samma tak" jag vill ju att någon ska finnas vid min sida och trösta mig när jag gråter- finnas där när jag som mest behöver det. Min resa har bara börjat och jag vet att jag måste hitta mig själv. Jag måste börja hitta mig själv igen. En mödosam tid ligger framför mig.
Jag läser många trådar och följer er "gamlingar" här på forumet men är dålig på att lämna avtryck. Vad jag kan bli så himla berörd av och som jag inte brukar orka läsa är alla nya människor som ansluter sig till forumet- tänk att så många far illa av alkoholen. Det är skrämmande! Jag avstår inte att läsa pga ointresse utan helt enkelt pga av att det just nu är för jobbigt att bli påmind om hur jag sjäv hade det för en tid sedan. Tack Mulletant för att du påminner mig om hur min resa har varit- det hjälper när jag börjar vackla.
Min lägenhet blir inte min förrän vi gjort klart allt omkring huset......Tungt att behöva vänta på banken pga semester. Allt såg mörkt ut ett tag men jag har bestämt mig för att inte lägga någon energi på det jag inte kan göra något åt utan vara säker på att detta löser sig och att jag inom en framtid har mitt eget boende och kan börja leva igen.
Till alla er som vacklar i beslutet att lämna eller stanna kvar i ert förhållande vill jag säga; det gjorde ont att gång på gång bestämma sig för att ge förhållandet en chans att gång på gång klättra några steg upp på stegen för att sedan ramla ner igen. Det gjorde ont att lämna och vägen har inte varit rak och enkel men jag känner mig lugnare även om jag sörjer det som jag lämnade- nämligen den familjelycka som jag önskar hade funnits. Att bestämma sig för det ena eller andra tar tid- för mig har det tagir flera år- tills jag tillslut kände att nu är jag redo och då kunde ingenting stoppa mig. Jag besämde mig för att gå genom elden och jag ställde in mig på att det kommer att göra ont men jag kommer att överleva och det har jag gjort.
Det är skrämmande hur mycket skada alkoholen utgör. Det finns inte ord- man är helt maktlös och medberoendebeteendet sitter djupt rotat. Jag funderar fortfarande mycket på vad han gör, var han är, hur han gör saker och hur han mår.

Det är en jobbig resa du har framför dig, men det är en resa mot något bättre och den kommer stärka dig!!!
Du kommer lära dig, inse, känna, tänka, önska - och du kommer bli starkare!!!

Det är klart att du är ledsen, att jag var ledsen, för det är ju den största sorgen i livet: jag skapade att liv med någon som jag ville, önskade och drömde om att spendera livet med, och jag kämpade mig blå, jag försökte ändra mig så mycket för att passa in i det så att jag tappade bort mig själv - jag vågade inte skratta som jag hade gjort innan, vågade inte säga vad jag tyckte, lade oerhört mycket tid och energi på att försöka hålla exet lugn, och att försöka hålla stenkoll på det jag kunde kontrollera (välstädat hem, ordning och reda, ren och tom tvättstuga, god hemlagad mat...). Att plötsligt inse att allt det där som jag drömt om faktiskt inte finns längre - att alla hårda ord och alla förstörda känslor - det är klart att det är knäckande! Och i efterhand så känner jag en stor lycka över att jag kunde gråta så mycket över det, att jag kunde bearbeta sorgen här på forumet och med min samtalskontakt - för annars hade det ju funnits kvar, nertryckt inom mig.

Att du läser men inte kommenterar så mycket är nog helt enkelt en fas man går igenom: först skrev jag jättemycket, och sedan mådde jag så dåligt att jag läste lite, men knappt orkade skriva något, jag hade fullt upp med mitt. Jag kände mig egoistisk, men när jag tittar tillbaka så var det så mitt behov var då - jag orkade knappt med mig själv och det är faktiskt ok - känn ingen press att du måste kommentera andras inlägg (även om det är sorgligt med alla som skriver!) - idag mår jag bättre och känner enorm styrka och utbyte i att kunna skriva till andra - även om jag inte alltid hinner vara så aktiv, och faktiskt inte orkar skriva till alla, men kanske att jag hjälper någon eller några, och det måste vara gott nog!

Jag är starkare idag, men det jag har varit med i, levt i, det har satt spår i mitt liv för evigt! Och jag undrar ibland hur länge jag ska bli så berörd av honom... Jag försöker tänka att det har släppt mycket, och det kommer släppa ännu mer -
för 11 år sedan tog det slut med en kille jag varit tillsammans med i 5 år, och "vår låt" var "Hon är så söt när hon sover" med Bo Kaspers Orkester. De först åren efter att det tagit slut så kunde jag inte ens höra den, men idag tycker jag om den låten igen, trots att jag kan tänka på när vi lyssnade på den, vart vi var då, hur vi satt osv, men det gör inte ont längre - det är mer ett fint minne. Det är inte så långe sedan jag lämnade exet, det är klart att det kommer sitta i länge än, och särskilt som han påverkat mitt liv i betydligt större utsträckning en mannen innan.
Senast förra veckan mötte jag exet, han såg så ledsen ut, och jag ville ju bara hålla om, trösta - som så många gånger förr... Men - jag kommer aldrig att låta mig trösta honom igen - för även denna gång slutade det som alltid förr: helgen har kantats av mail och sms där han vänder på saker jag sagt, talar om att jag inte är en bra mamma, tar upp exempel på hur dålig jag är osv. - Men jag är starkare idag - det fastnar i mig, men jag har inget behov av att förklara mig, försvara mig, lugna honom osv.

Jag tror nästan att jag är jag idag - jag får ofta höra att jag är gladare idag, jag känner mig mer avslappnad, kan göra vad jag vill - livet väntade på mig, och nu är jag här - och livet väntar på dig, och du kommer också komma till lyckan, glädjen, lugnet, harmonin, säkerheten, och ibland kommer det att kantas av lite sorg - men det går över!
Kramar, i mängd!

till dig finaste Framtidsdrömmar! Du har så rätt i det du skriver om hur oerhört stor skada alkoholen gör till så många människor, både i missbruk och medberoende. Men även om medberoendet är djupt rotat så kan vi förändra, vi kan ta makten över våra egna liv! Vår vän flygcert har gjort det och du är på god väg. Du har tagit avgörande steg och du ser ditt medberoendemönster... då har du kommit långt, längre än du tror.
Fortsätt så, en dag i taget. Du är inte ensam. Kram / mt

Framtidsdrömmar

Läste precis i Flygcerts tråd- hennes beskrivning av känslan att vara halv. Precis som hon känner jag mig misslyckad, allt känns så trasigt, alla mina drömmar om en kärnfamilj är borta, barnen kommer aldrig att bo tillsammans med sina båda föräldrar. Alla andra verkar ha det så mysigt på sina familjesemestrar och gör saker tillsammans med andra. Jag känner mig så halv jag också, det gör så ont i mitt hjärta och jag har ibland svårt att se något ljus i tunneln vad gäller detta. Kommer jag någonsin bli lycklig igen? Gör jag verkligen rätt? Fy vad detta svider- förstår nu att detta är en sorgeprocess som man måste gå igenom bit för bit.
Har varit ute på lite festligheter de gånga veckorna och det har varit både kul och mindre kul- väldigt roligt att träffa gamla kompisar. Men det som gör on är att komma hem till deras familjeidyller där deras sambo och fina barn finns där dagen efter när gårdagskvällen är förbi- de har någon att krypa ner med i sängen, någon att prata med, någon att dela sina upplevelser med.
Fy vad bittert det låter....... Men idag är ingen bra dag.

Framtidsdrömmar

Jag är dålig på att läsa igenom mina tidigare inlägg och därför kanske jag skriver samma saker om och om igen.... Men jag behöver älta som det verkar- så med risk för repriser så måste jag nu skriva av mig lite igen.
Jag våndas varje dag- det känns så konstigt att bo på annat håll, att inte umgås med min familj i soffan framför tv'n på kvällarna. Jag vänder och vrider på mina funderingar om det är honom jag saknar eller om det är min familjekänsla jag saknar... Tror att det är min familj. Tänk om jag är dumvrång och "tror" att jag gör rätt- att jag blir så förblindad i min resa framåt att jag inte ser förändringarna som ev sker omkring mig. Tänk jag skulle bli lycklig av att flytta hem?? Vi har umgåtts en del de senaste dagarna- dock inte på ett fysiskt plan men gjort ett par utflykter tillsammans med barnen, dock tror jag att han tycker att det är jättejobbigt och det kanske vore bäst att inte träffas men jag tycker att det känns skönt i själen att kunna göra saker tillsammans och jag tror att barnen tycker att det är bra.....
Det börjar närma sig ett avgörande vad gäller huset... Juristen på banken började jobba igen i måndags och jag ska vänta ut min fd. sambo ett tag till för att se om han tar upp hus och lån.... Tror ju inte att han kommer att göra det utan det kommer att bli mitt ansvar och det känns så tungt att bära och allt blir då så definitivt. Kanske är det därför som jag börjar känna av småångest igen- för att det nu är dags för fas nr.2.
Varför ska det vara så svårt. Tänk om jag gör fel och sårar mina barn för livet!
Men mitt hjärta säger mig samtidigt att jag måste få prova mina vingar på ett annat ställe- måste få leva min dröm om ett eget boende där jag fått inreda efter eget tycke och smak. Får jag inte göra det så tror jag att jag kommer att fundera på det resten av mitt liv. Om jag flyttar tillbaka till huset så kommer vi inom en snar framtid att vara inne i samma ekorrhjul som de senare åren- jag vet det! Varför tvekar jag nu helt plötsligt? Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hjälper till med trädgården i huset men jag har tyckt den senaste tiden att det är jobbigt att vara där- så har jag inte känt tidigare, bara några enstaka gånger när jag lämnat barnen. Kanske är det gör att huset är mitt men ändå inte mitt- halva min själ är kvar där genom barnen och mina saker. Mitt i allt tvivel så har jag känslor för min ex-sambo- men är det känslor som räcker till???

Det är det som är så bra med ett forum, det går att skriva om och om igen! Och förm ig var det också så att jag många gånger inte orkade läsa det jag skrivit tidigare...

Jag har kanske skrivit det tidigare, men jag tänker ofta på att "man är aldrig så kär dom när det är på väg att ta slut"- det spelar ingen roll om man är på väg att sluta på ett jobb, om man ska flytta från en stad till en annan, eller om man är på väg att lämna sin partner - plötsligt ser man bara allt det fina, det bra som man nu inte längre kommer att ha kvar. Det hände mig många gånger när jag började på allvar inse att jag nog ville lämna exet, i själva separationen och under ganska lång tid därefter. Det är så lätt att bara tänka på det som man inte längre kommer att ha, men som du själv skriver så skulle det nog inte dröja länge innan ni var tillbaka i gamla hjulspår om du flyttade tillbaka...
Men jag förstår dig - det är tungt att känna att man själv ska dra lasset med att besluta om separation, köra på med bodelning och allt det där - men jag kan tänkas ig att du en dag känner som jag: stolthets ch lycka över att du faktiskt lämnade, att du inte accepterade saker som de var, att du valde att försöka göra ditt och barnens liv bättre! Det tar tids ch det är inte lycka varje dag, men ÅH, saker blir såååå mycket bättre!!

Du skriver att du har känslor för ditt ex men undrar om de räcker till, men jag undrar om det räcker för dig det han gör? Även om du har känslor för honom så kan ju inte de känslorna göra honom nykter/snäll/aktiv eller vad det nu än är man önskar... Tänker att du inte ska fastna i att "om jag älskar honom tillräckligt så kanske det går....", för du har ju redan kämpat så mycket, han behöver ju kämpa...
Stor sommarkram

Framtidsdrömmar

Tack dessa ord behövde jag nu- Gud vad jag vänder och vrider på alla kanske, om, ifall osv. Det du skriver är så sant- om kärlek, stad och jobb. Allt som är nytt skrämmer.
Kram