Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

till dig från mej på årets nästsista dag. Hoppas att du har det bra, så bra som det är möjligt. Ta väl vård om dig, barnen och om dina framtidsdrömmar. Framtiden börjar faktiskt här och nu... och i övermorgon börjar ett nytt år i kalendern. Kram, kram / mt

Framtidsdrömmar

Ja, min framtid börjar alldeles snart....
Satt i soffan bredvid sambon som hade en öl och ett whiskeyglas på bordet- lukten gjorde mig illamående på riktigt. Jag var tvungen att gå och lägga mig. Orkade inte kommentera- det leder ändå ingen vart.
Det är dött...slut.
Gott nytt år på er alla!
Kram

att du kunde låta bli att kommentera. Det tjänar ändå inget till. Hoppas du har sovit gott.
Önskar dig ett gott slut på detta året och ett riktigt Gott Nytt År! Du kan göra 2014 till det året då du tog (tillbaka) makten över ditt liv! Styrkekramar i massor / mt

Håller med Mt: så bra att du inte kommenterade, det tjänar inget till.

Jag håller tummarna för dig - 2014 kan bli ditt år!!!!
För ett år sedan satt jag som du, och det gjorde sååå ont i hela kroppen, men sedan löste sig saker och ting, och det har varit jobbigt många gånger, men livet är oändligt mycket bättre numera!!!

Ta hand om dig, du är värd allt gott!
Kramar

Framtidsdrömmar

Har precis varit uppe och släckt lampor, ljus och stängt av tv'n. Sambon ligger avsupen i soffan. Barnen är hos min mamma. Jag har haft en diskussion i kväll om framtiden..... Detta kommer att bli tufft- han kommer inte att bli en lätt motståndare. Allt vänds emot mig, jag har snott pengar av honom genom åren i form av att han betalat en del av mina bensinräkningar m.m. Han är så bitter på mig.
Nu ligger han alltså i soffan- sover men mumlar nåt emellanåt- har nyckeln till sitt vapenskåp runt halsen där han ligger... Hot eller allvar- vem vet? Han har alltid känts labil i lägen där livet varit svårt eller när det ska pratas om känslor. Jag är vettskrämd samtidigt som jag blir så anti.

Framtidsdrömmar

Känner mig rädd. Nu är han vaken igen och skriker åt mig. Hotar att slå av mig fingrar och tår, kallar mig för allt möjligt.

och ta dig därifrån om du har en möjlighet. Ta hjälp av ditt nätverk nu.

Hoppas det lugnat sig, att han somnat. Bra att barnen inte är där. Kom ihåg att INTE börja diskutera eller försöka reda ut nåt nu. Försök hålla dig lugn och ge honom utrymme just nu.

När du kan, läs Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ som kommer att handla om missbruk & våld i nära relationer nu i januari.

Råkade vakna och titta in här. Kramar i natten / mt

Framtidsdrömmar

Jag har inte sovit en blund- ångesten skär som knivar i mitt bröst. Han sover nu i rummet intill. Jag ska snart gå upp och åka till min mamma. Jag vill så gärna att detta uppbrott inte ska bli som det blev förra gången- abrupt och chockartat för barnen. Jag ville att det skulle ges möjlighet till diskussion och förberedelsetid för barnen..
Åh, herre Gud. Hur ska det bli?? Jag måste lita på att min väg framåt kommer att bli ljus och att jag landar relativt mjukt.
Han skrämmer mig rent fysiskt och genom att hota med att allt kommer att bli krångligt ekonomiskt. Jag önskade att huset var sålt och att jag flyttat till nåt eget och inte var beroende av honom längre.
Fy vilken natt. Dock är det ju inte min första natt att uppleva så här- har hänt många gånger genom åren.

Dotts

Jag skickar styrka till dig. Jag tror inte att det blir så abrupt för barnen. De ser och förstår mer än vi tror och tyvärr mer än vad de ska behöva. De blir så klart ledsna ändå. "Hemma" är just nu ett sämre val. Läs dina sista meningar så får du kraft.

Yogi

att det inte var DU som ville att det skulle bli såhär abrupt och chockartat. HAN valde det. Inte du. Lägg tillbaka ansvaret där det hör hemma. Du blev tvungen att göra det du måste för att skydda barnen, vilket han inte haft den minsta tanke på. Precis som du skrev så ville du göra det här i lugn och ro på ett vuxet sätt, vilket han omöjliggjorde. Hans hotelser måste du ta på allvar! Du kan inte ta några risker. Och det där med ekonomin måste du bara låta rinna av dig. Era pengar är/har varit era gemensamma i familjen, det spelar ingen roll vem som har betalat vad. Som underlägsen så känner man alltid skuld och han vet att du känner dig skyldig när han pekar på såna saker. Så är det för mig också, och han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få dig att känna såhär. Det visar bara återigen vilken låg människa han är.

Försök inte skydda honom inför barnen, de vet att saker är fel även om de inte förstår vad det handlar om. Förklara sakligt, utan värderingar när de frågar. Det är okej att säga "nej, jag förstår inte heller varför han gör såhär", "när han blir så arg så blir jag rädd och jag vill inte att något ska hända oss och därför måste jag göra såhär", "barn ska inte behöva leva såhär" etc. Lägg tillbaka, hela tiden. Hänvisa till honom. "Jag förstår inte heller, ni får fråga honom". På så vis visar du vad du tycker är rätt, vad barnen har rätt till och att du inte heller förstår hans beteende. Det är saker du kan stå för även inför barnen och du har inte förtalat honom inför dem. Du säger inte vad du tycker om honom, bara att du inte förstår varför han beter sig som han gör. Den frågan och är hans ansvar.

Jag hoppas att det ordnar sig för dig.
Kram

Framtidsdrömmar

Sitter nu i den tillfälliga lägenheten omgiven av alla mina tillhörigheter. Jag har flyttat hemifrån. Hjärtat blöder när jag ser hur ledsna mina barn är. Hur ska detta bli? Har jag verkligen gjort rätt? Hur skadade blir de av detta.
Allt är så sorgligt och jag önskade att jag kunde befria barnen från lidande.
Åh, vad jag känner mig dålig!

Det är inte du som valt den här situationen. Du ar tagit ett stort steg mot att ge barnen en mycket lugnare och tryggare tillvaro på sikt. Kram till dig.

lilleskutt

Du skriver att du önskar att du kunde befria dina barn från lidande. Tänk vad bra att det är just det du gör NU i och med ditt handlande! Vilken bra mamma du är och så fint du ordnar det för dina barns framtid!

Jag kan som medberoende förstå hur svårt detta är för dig och hur du tvivlar på dina instinkter och ditt omdöme.

Just nu kanske allt känns som kaos och dina barn kanske verkar förvirrade och osäkra men i längden är det du gör nu något fantastiskt bra och ger dina barn en bättre framtid.

Om du tycker att dina barn reagerar dåligt med sorg eller aggressivitet, depression eller annan "negativ reaktion" ska du ha i åtanke att det kan vara ett positivt tecken trots allt.

Barn skyddar ofta sina föräldrar och kan hålla inne många jobbiga känslor och upplevelser om de ser att föräldrarna har det jobbigt. De vill helt enkelt inte belasta mamma eller pappa känslomässigt.

När dina barn upplever att du och de själva är trygga och utom fara slappnar de antagligen av och då kan det komma en efter-reaktion. Ta det som ett tecken på att de nu vågar känna efter och visa sina känslor, istället för att som många av oss medberoende så självklart gör, drabbas av skuldkänslor och tvivel.

Ser att du är en fantastiskt omtänksam och bra mamma som hela tiden har barnens bästa i tankarna. Du gör det här jättebra !

Lycka till med allt och en stor kram!

vad det gör ont nu... samtidigt som du sett så länge att det finns ingen annan väg som ger dig och barnen ett tryggt liv. Starkt av dig att ha tagit steget. Det kommer inte att bli lätt alla dagar men det blir ett bättre liv än du haft. Fortsätt skriv och dela dina bördor och glädjeämnen. Glädjen finns, jag lovar. Varmaste kramen / mt

Yogi

Du är fantastisk som har genomfört det här! Så modig! Klart att du känner tvivel och förtvivlan över separationen och situationen när du ser barnens sorg. Men du har under lång tid funderat på det här, vägt för och emot och du vet att det är ett välgrundat beslut du har tvingats fatta. Det är ingen tillfällig impuls. Barnen sörjer och det är naturligt och det måste de få göra, precis som du också måste få utrymme att känna sorg. Sorg över att det inte blev så som du hade önskat. Du har gjort helt rätt, med tanke på både dig och barnen. Den "skada" som drabbar barnen av separationen är mindre än den "skada" de utsätts för av att växa upp med en missbrukande förälder. Barn blir också medberoende. På det här sättet ger du dem möjlighet att få distans, växa upp till självständiga och trygga individer. Och de har ju sin pappa kvar. Han försvinner inte och du ger dem möjlighet till en trygg och förutsägbar vardag.

Försök stanna upp ibland och fokusera på allt det goda som kommer ur det här. Låt det ta tid. Vägen kommer säkert inte bli spikrak och både du och barnen kommer säkert att reagera på flera sätt. Lättnad, oro, sorg och ilska. Och det är ok. Tillåt er att känna allt, acceptera att ni känner så just nu, inga känslor är fel. Jag önskar dig all lycka och styrka att orka kämpa vidare mot ditt mål som du vet är det nästa för alla parter.

Många varma lördagskramar!

För snart ett år sedan satt jag där du är nu, Framtidsdrömmar - jag lämnade min sambo och det var sååå jobbigt, så sorgligt och jag kände sådan skuld mot barnen och hade inte ordning på varken mina tankar, mina känslor eller annat, och det har varit en pärs på många sätt, men jag ångrar inte att jag lämnade; det finns inget annat val.

Bästa du, så stark du är!!! Se till att ta hand om dig nu, så gott du kan!! Träffa vänner, gråt, ta hjälp utifrån, försök lev i nuet!!!

Jag märker nu hur gott jag har av olika saker: jag har ringt socialtjänsten många, många gånger under det senaste året, jag har gått på samtal under mer än ett år och nu när det gått en orosanmälan till socialtjänsten för barnen så märker jag hur gott jag har av det jag gjort - när de på socialen vet att detta pågått under lång tid, när utredarna undrar om de får kontakta min samtalskontakt så vet jag att jag har inget att dölja - tvärtom så kan hon ju styrka att jag under lång tid tagit upp saker som inte är ok...
Det enda som jag ångrar är att jag inte ringt polisen när exsambon varit hotfull, gått rakt in i mitt boende och skrikit, hotat och varit mycket aggressiv...
Stå på dig, du är stark och du är bra!

Jag förstår att du är ledsen och orolig, osäker och allmänt i kaos, men jag fick med mig härifrån forumet en gång: att vara ledsen är en känsla, det är helt ok att känna känslan och den varar inte för evigt - det går över! Det har stärkt mig många gånger. I början fick jag tänka det utan att förstå det, men nu för tiden lever jag mer så: jag kan vara ledsen och det är helt ok för några minuter/en timma/en dag/en vecka/ en månad senare så känns det bättre!

Barnen är ledsna: de önskar ju samma sak som du antagligen önskar: att ni skulle ha levt som en kärnfamilj där mamma och pappa älskar varandra och respekterar varandra och alla mår gott och är i harmoni. Men nu var det ju inte så och utsikterna för att det skulle bli så verkade ju vara borta. De kommer också må bättre när det lagt sig, när du börjar må bättre osv. Ge dem tid, krama dem och var där för dem som du verkar vara hela tiden!

Kramar till dig!!!

Framtidsdrömmar

Har sovit nån timme- vaknade nu. Ångesten sliter i mig och hjärtat gör ont. Gud vad jag tvivlar! Tänk om jag bara överdrivit- inte sett/velat se hans försök till förändring. Hade vi det så dåligt att det är värt att utsätta mina älskade barn för detta? Det är så sorgligt att jag inte får bo under samma tak dom mina älskade dygnet runt.... Allt är så sorgligt och det är JAG som skapat denna tillvaro nu. Jag får ändå en bra känsla när barnen visar att de är ledsen och faktiskt kan sätta ord på saker som de undrar över och berätta om sin oro och rädsla över hur allt ska bli. De är inte bara tyst utan visar sina känslor och det är bra. Min äldsta tycker att det är jobbigt att se pappa gråta- hon har aldrig sett honom gråta. Försökte förklara att det är bra att pappa gråter- mycket som lagrats i själen kommer ut i och med tårarna och pappa har mycket som han stoppat undan genom åren. Jag hoppas att jag kan ge dem svar som för stunden lindrar smärtan en aning.
Denna smärta jag nu känner är något jag inte kunde föreställa mig- den är så tuff och hård. Svårt att se att det kommer en dag då allt känns bättre. Känner också empati för barnens pappa som känns så ensam- han har ingen- vet inte ens om han har berättat för sina närmaste.
Det är sorgligt och allt gör så ont!

att flygcert skriver i din tråd! Jag hoppades och var ganska säker på det. För mig som ser "från utsidan" går du nu igenom det helvete av tvivel som hon gick igenom för ett år sen - precis som hon beskriver. Så bra att du kan dela deras sorg, också över pappa. Det kan nog påminna lite om hur det var med min pappa för länge, länge sen. Läs din egen berättelse om och när du orkar - då ser du att du verkligen både gett tid och försökt. Tillåt er att vara ledsna - det är ju ledsamt... varmaste kramar! / mt