Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Jag har skrivit det tidigare, men jag skriver det igen - jag förstår hur du har det (tankar, känslor, osäkerhet), och det kommer att bli bättre!
Jag har dagar som är bättre och dagar som är sämre, men framför allt så har jag lugn. Det blir så tydligt när jag läser i din tråd - jag har lugn på ett annat sätt idag! Jag behöver inte oroa mig för att bli väckt mitt i natten, jag behöver inte tänka på om han kommer bli full, hur han kommer bete sig, om han orkar med familjen idag, att jag ska säga rätt saker vid rätt tillfälle, jag behöver inte tänka på att bli beskylld för alla möjliga saker, jag behöver inte ta hand om ytterligare ett barn...
(Idag när jag gjorde iordning min frukost så kokade jag gröt och lade i lite äpplemos och då slog det mig: det är ett under att jag inte matade min exsambo, utöver allt annat jag gjorde: jag gillar att bara lägga en sked äpplemos vid sidan om gröten, men exsambon gillade att blanda gröt och mos - vilket han brukade säga till mig att göra OCH - jag gjorde det: jag blandade hans gröt och äpplemos - för att hålla honom lugn...)
Som mt skriver: läs lite tillbaka i din tråd! Jag hade väldigt svårt att göra det när jag var mitt i allting (och än idag) för jag hade alla tankar och känslor som du har: "jag kanske överdriver", "det var kanske inte riktigt så", "han är ju snäll ibland"

Kommer barnen att bo hos dig och även lite hos honom? Se till att anteckna om/när det händer saker: om han hotar/är aggressiv mot dig likväl som mot barnen!! Jag minns känslan av att nästan gå under när barnen åkte till pappa: många gånger i början så bet jag ihop när de blev hämtade, men så fort dörren stängdes så bröt jag fullständigt ihop och bara föll ihop i en hög på golvet och hulkade, ibland i flera timmar... Sedan blev det bättre och jag har försökt att ta vara på tiden och göra saker jag gillar och lättare kan göra utan barnen (jag vet att det är viss skillnad eftersom dina barn är större än mina, men ändå!)
Vid ett tillfälle hade barnen glömt något och pappan kom in igen och där låg jag och på fullt allvar trodde att jag skulle dö, och då kom han och höll om mig, kramade och stök mig över håret och pussade mig lite faderligt och sa "säg till om jag kan göra något för dig" och jag tänkte bara "Jag har gjort fel, han är ju så snäll och omtänksam - tom när jag lämnat honom så tänker han på mig" - men sedan var det ju dags igen för allt det andra, det som en människa inte orkar och inte sk behöva leva i.
Nu för tiden blir jag ledsen när barnen är ledsna, när de inte vill åka osv, men jag tänker att det kommer lösa sig: för vår del så är socialtjänsten inkopplade och så här långt är jag mer positiv än jag varit tidigare - ofta hör man att de inte gör något osv, men de verkar vara på g (får dock se vart det leder, om det leder någonstans)
Men det kommer bli lättare för dig också. SÅ snart du känner att lugnet kan lägga sig lite. Men det kommer ta tid - härda ut!!
Och som du skriver - man vacklar, men läs igen det du skrivit innan!!!

Jag önskar jag kunde ge dig en kram, för jag vet hur mycket jag behövde det när jag lämnade. Tillåt dig att vara ledsen - som jag skrev så trodde jag att jag skulle dö när jag lämnade och jag var så ledsen och knäckt, men det blir bättre!
När jag lämnade kändes det nästan värre ett tag: jag trodde ju att jag hade fel, att jag gjort fel, jag blev ännu mer osäker på om jag gjort fel, det krävdes oerhört mycket att flytta, tänka på vad som var viktigt, stå på mig när han ena dagen var vansinnig, nästa var han oerhört snäll, allt som varit bra kändes ju som det var det som var det verkliga... och jag minns önskan om att bli påkörd så att jag skulle slippa leva - för jag kunde inte ta mitt eget liv och lämna barnen... Men så blev det bättre: solen kom och jag kände att jag kunde göra saker som jag inte kunnat under vårt liv tillsammans - jag blev inte bedömd hela tiden, jag kunde göra fel och ändå inte få skäll...!

Ät något gott, kanske gå och få en massage, fika med en vän, köp lite blommor som du gillar, gör något som du vill men som du vet att du inte hade gjort tillsammans med maken, se en film du tycker om, var rädd om dig - du har inte överdrivit, du är värd bättre!
Kramar dig!

Framtidsdrömmar

Jag är så glad för all respons jag får av er underbara forumvänner- allt ni skriver får mig att känna en gnista hopp och att ljuset finns någonstans.
Jag har i natt sovit själv, barnen är hemma med pappa. Jag var så orolig över att han skulle vara full i går när jag lämnade de där- men han var inte det och barnen var med kompisar igår på olika aktiviteter. Det är bra att de tar sig iväg. Kändes skönt att han var nykter och tog hand om barnen. Idag är det skoldag- får se om barnen orkar gå till skolan- jag är ledig så jag finns här för dem om de känner att de inte vill iväg.
Jag har sån ångest på mornarna- hatar mornarna när jag mår dåligt. Dock får jag påminna mig om att denna ångest är inget nytt, den har jag haft många gånger genom åren pga olika saker som rör mitt och sambons liv tillsammans.
Jag känner mig så dålig- för här jag bor har jag inget att erbjuda barnen- inga leksaker, tv-spel inget som påminner de om deras hem. Känns som att jag har svikit dem och det gör mig så ledsen.
Sambon är jättearg/besviken på mig, han sade inte Hej till mig när jag kom dit igår. Dock får jag ju inte glömma att detta beteende har han haft de senaste månaderna/året- inte sagt hejdå när han åkt på jobbet, knappt hejat när han kommit hem och vi har inte sagt godnatt. Han beter sig ju egentligen inge annorlunda. Det är bara så hårt att vi inte kan prata för barnens skull. Men jag får väl kanske inte förvänta mig det nu- jag måste ge även detta tid.
Det är så jobbig att inte ha kontroll över tillvaron, känns konstigt att jag inte har barnen trots att jag inte jobbar.
Jag måste nu ändå lita på mina vänner, terapeuter, er forumvänner och spå-tanter- att livet kommer att bli ljusare att allt med tiden kommer att gå lättare och lättare. Spåtanterna har sagt att de sett mitt liv som mycket ljust framöver.
Kram till er alla!
Flygcert- jag har sagt det förut och säger det igen. Du är min förebild och när jag ser på din resa idag så tänds ett hopp. Jag har börjat läsa dina inlägg efter din separation men ej kommit så långt. Jag ska läsa några igen när jag orkar.

för mig helt ny sida om medberoende igår, på sanna Ehdins fb-sida http://blogg.passagen.se/sannaehdin/entry/medberoende_101 Läs när du orkar. Försök att göra nånting som är bra för dig idag, promenera, simma, fika med en vän om det är möjligt, gå till biblioteket eller på en utställning. Vad som helst men gör något för dig. Ta ett bad om du har badkar i ditt tillfälliga boende. Hoppas du får ett eget hem snart - och barnen ska ju ta med sig en del saker hem till er nu. Så bra att du har flygcerts tråd att läsa - hon vet bättre än de flesta vad du går igenom här-och-nu. Allra varmaste hälsningar och kramar... Måndagskramar:) / mt

Framtidsdrömmar

Har blivit tillsagt att skriva dagbok- detta är/får bli min dagbok. Hämtade barnen och körde de till skolan- det var faktiskt ok med dem, det kändes skönt. Skönt också att de ville till skolan. Jag sade att de fick höra av sig under dagen om det inte funkar och de vill bli hämtade. Just nu ligger jag under filten och tittar på tv och har en go känsla för en stund. Ska göra som du säger idag, Mulletant, ska bara vila lite och sen känna efter vad JAG vill göra just idag.
Kram

Yogi

Hoppas du har haft en skön förmiddag. Och vad bra att barnen ville till skolan, det är positivt!
Sköt om dig och pyssla om dig lite extra, det förtjänar du.
Kram

och skickar varma kramar!

Hoppas att du tar hand om dig och gör något gott för dig!
Är så berörd av dig och det du skriver. Önskar nästan att jag kunde lyfta upp dig som en liten fågel i min hand och klappa dig lite med pekfingret och säga dig att ja, nu är det j-a skit, men det kommer bli bättre, du kommer gråta många tårar och vackla i dina tankar och han kommer säkert vara snäll och arg och lugn och ilsk och trygg och dum och ledsen och öm om vartannat, men efter det du berättat i din tråd så vill jag (återigen?) ge dig ett råd jag fick av min samtalskontakt när jag vacklade: "Tänk på de dumma, elaka saker han gjort mot dig" - det är lättare att minnas varför man lämnat då.

Kramar dig!!

Framtidsdrömmar

Idag har jag haft en riktigt bra dag. Jag påbörjade mitt nya jobb igår där jag ska arbeta 50% tillsvidare samtidigt som jag arbetar kvar på mitt gamla 50%. Jag är så glad att jag fått denna möjlighet. Jobbar natt i helgen och igår kväll kände jag en oro över vad min exsambo (som jag numera kan kalla honom, konstigt..)gjorde och om han skulle bombardera mig med fula sms och nattliga telefonsamtal... Allt detta uteblev! Inget av mina farhågor har hittills besannats...kanske kommer det ett bakslag inom kort men just nu känns det rätt skapligt. Förutom att mina barn inte har "hemma" även hos mig.. Men påminner mig varje dag att detta är en tillfällig lösning.
Jag har åkt skidor, solat, haft hemmaspa och pysslat om mig själv idag- riktigt skönt.
Nu är jag på jobbet igen och kan summera dagen som gått hittills som lugn och fridfull. Skön känsla.
KRAM

Framtidsdrömmar

Jag har börjat mitt nya jobb- det går bra och är jättekul. Dagarna går fort och jag kan släppa tankarna på mitt privata elände för några timmar.
Jag känner mig lugn- har inte pratat med min fd. sambo förrän igår. Genast sov jag sämre i natt och fick en dålig känsla i magen. Han ville ha förklaringar, svar på om det är slut/uppehåll eller paus.... och jag svarade på att jag inte vet i nuläget. Han beskrev hur mycket han älskade mig och saknade mig och hur dåligt han mår och att han inte kan jobba osv......
Vad ska jag svara- tjänade inget till att berätta om alla mina gånger då jag sovit dåligt, mått dåligt och inte orkat gå till jobbet under våra år tillsammans pga. våran dåliga relation.
Han skrämmer mig ang att barnen kommer att bryta ihop den dagen då vi/jag berättar att jag inte kommer att flytta hem igen. I nuläget verkar barnen faktiskt att må ganska ok- enl min bedömning.
Jag mår skapligt förutom en del sjunk och tårar när jag vill ha barnen hos mig då de är hos pappa- detta visar jag naturligtvis inte för dem. Gråter i min ensamhet...
Han skrämmer mig ang lånen på huset- hur ska det kunna fixas...jag ska maila min bankkontakt nu och få svar på en del saker som min sambo påstår- vilket jag inte tror på. Bäst att ta reda på fakta själv.
När jag tittar på min fd sambo så ser jag en fin/snygg man......dock blöder också alla sår inom mig- sår som han gett mig som inte fått läka. Jag har naturligtvis också givit honom sår, det vet jag. Men nu måste jag fokusera på mig själv och se till att läka.

markatta

Bra att du själv tar reda på vad du kan.

Klart du har emotionella sår. Dessa rivs ju ständigt upp igen när man är mitt uppe i det. Nu har du tid och möjlighet att låta dem läka och när den processen väl börjat kommer allt det andra kunna falla på plats. Lever man i ständig stress som ett medberoende innebär så går det ju inte att planera för framtiden eller ens veta vad man vill. Jag minns att jag själv hade lätt för att säga vad jag inte ville, hur jag inte ville ha det men fick jag frågan hur jag ville ha mitt liv eller hur det skulle komma att se ut om ett år så kunde jag inte svara. Det var bara en kamp för att klara dagen.

Ditt nick är så fint på det sättet. Så mycket handlar om att våga ha framtidsdrömmar, våga skapa sig en vision av hur man vill att ens liv ska se ut och jobba mot det. När var dag inte är ett krig och när man inte behöver fokusera bara på det mest akuta så finns tiden.

Kram på dig!

Framtidsdrömmar

Jag känner varje dag att jag är så bestämd på mitt beslut. Dock längtar jag också som Yogi beskriver efter någon (honom) som håller om mig och är ömsint och kärleksfull. Måste påminna mig varje dag om varför jag gjort valet att lämna honom. Oftast går det bra men vissa stunder är det TUNGT- så sorgligt. Men jag har fått ett lugn inom mig som jag inte känt på länge.
Jag kan sakna mitt hus- att kunna ha utrymme och att barnen får vara hemma även när de är med mig- det känns ibland som att jag "bara lämnat dem". Jag måste ta en dag i taget och ge allt tid.
Har pratat med min ex-sambo nu ikväll och han var så bekymrad över att det nu gick en massa rykten i hans lilla hemby- bla att han skulle ha slagit mig och att han bara söp och misskötte sitt jobb. Ja, sa jag, du får ta det med dem som sprider ryktena- jag har inte något med det att göra.
Han tar på sig en offerroll och tycker så synd om sig själv. Jag har också hört saker om mig- men jag försöker att inte bry mig. Först blir jag förbannad men sen tänker jag; det är mitt liv det handlar om, jag har facit och vet hur allt varit i min verklighet. I min verklighet är allt sant och jag står för mitt beslut och det jag känner och det är en sån skön känsla.
Tänk ändå att det alltid är folk som vet så himla mycket om människor som de inte umgås med till vardags. Jag blir så matt!!

Mulleman

Världen är till synes full av de som faktiskt vet hur saker och ting är På Riktigt! Visst är det i så fall märkligt att det i alla fall fortfarande finns bekymmer? Det är så mycket lättare att vara till synes objektiv gentemot andra. Förstår att du blir matt. Jag har läst en del av det du skrivit och det är väl självklart att det är du som fattar beslut om ditt liv och vad du ställer upp på, vill ha för egen del och därmed väljer att göra. Man når förr eller senare en punkt där det inte längre går att komma vidare och då får livet ta en ny inriktning. Kan man inte komma vidare tillsammans så måste man gå själv, annars går båda under. Det skulle väl vara mycket märkligt om man ändå inte sen skulle sakna det goda man delat.
Det finns ingen enkel väg runt kärnan i den här sortens problem som alkoholen förorsakar, finns nog bara en väg, rätt in i det och ut på andra sidan som en annan person men mycket rikare på erfarenheter.
Lev och låt leva, en dag i taget heter det. Hälsar gör Mm (Mt:s gubbe) :-)

Framtidsdrömmar

för dina reflektioner. Kul att du finns på forumet!
Kram

Framtidsdrömmar

Just nu sköljer sorgen över mig- tårarna rinner och hjärtat gör ont. Varför blev det så här?? Tycker så synd om mina älskade barn som ligger här hos mig i mitt lilla kyffe- tycker synd om de som inte får växa upp i en sammanhållen, lycklig familj. Varför blev allt så fel?
Kommer jag att räcka till- jag har släppt/tappat kontrollen över min vardag för tillfället och det är så jobbigt men samtidigt skönt. Jobbigt att inte veta och ta en dag i taget- dock är det nödvändigt just nu.
Nu är det tungt att leva.. Tänk vad det kan gå upp och ner.

Mulleman

Men av någon outgrundlig anledning så tänkte jag, snarare kände jag att jag måste se en gång till här i Forumet hur det är. Varför kände jag det? Spelar ingen roll men då vaknade jag till vid åsynen och framför allt dina ord och din sorgsenhet som du beskriver just nu Framtidsdrömmar. Jag känner med dig och om det bara vore möjligt så skulle jag dela lite med dig för att du inte behövde vara så där ensam, sorgsen och fylld av saknad och ensam i natten.
Du skulle bara få tala och ösa ur dig av det som snurrar runt och gnager denna stund. Känner med dig, det är i alla fall vad jag kan säga just nu. Du gör så stora saker, har så mycket ansvar och måste säkert vara så stark utåt att det blir så lite kvar till dig själv kanske. Kan det vara så?
Jag vet inte hur det i verkliga livet är för dig men en bild får jag fram inom mig av dina rader och jag berörs mycket av den. Hur än anledningarna utifrån ser ut så är känslan så lika, när allt kommer över en, alla tvivel och frågor utan svar. Varför, far för, tänk ändå om... kanske i stället att... listan min vän kan göras mycket lång. Det bara rullar in över en, ofta rätt oförberett står man försvarslös där då.
Det enda jag just nu kan ge dig är att jag läst och berörs, i just detta just nu är du inte ensam, hur märkligt det än kan låta. Tycker nästan det själv, men jag ville ändå säga nåt. Inte säga att det inte är så farligt, inte bara säga att det går över. Inte förklara så mycket just nu. Bara finnas som en röst, kanske en liten tröst om natten.
Jag har läst vad du skrivit och det vore mycket mera konstigt om du inte skulle få besök av sorgens tankar mellan varven, efter det stora steg och beslut du tagit beslut om och ansvar för.
Hoppas bara att du inte tar på dig sån skuld som inte är din. I en omöjlig situation måste något göras, det har du gjort och det är starkt. För dig och för dina barn. Du skriver också att det samtidigt känns gott. Det är precis så det är, du ser och säger det så fint själv.
Jag skriver nu detta antagligen rätt osammanhängande, men det är väl precis så det är när allt snurrar, så smittar det av sig.
Nu är natten här och jag skickar de finaste tankar och en stor stor Styrkekram från mig till dig. Önskar dig en bra dag i morgon, tag vara på allt gott och värdefullt du bara kan! En Forumvän om natten. Mm.

Jag vet, det gör så ont ibland... Att känna att man försökt så mycket, både försökt anpassa sig och förändra sig för att passa bättre, inte väcka ilska och inte förstöra fina stunder... Men ändå fungerade det inte... Det blev ändå inte bra.
Och det gör så ont ibland, jag ville så gärna ha kvar min familj, att barnen skulle få ha lyckan, att jag och sambon skulle ha kärlek, trygghet och stöd i varandra... Det gör ont, och det får göra ont!
Jag lever fortfarande i mantrat (som jag lärt mig här): "just nu känner jag så här, just nu är jag så här ledsen,men det är nu, och det kommer förändras!"

Everything will be okay in the end, if it is not okay, it is not the end!

Kramar!

Framtidsdrömmar

Fick ett första SMS i morse kl.8 från min ex-sambo. Han undrade om jag ville träffa honom. Han är hemma själv då eftersom barnen sovit hos mormor med sina kusiner och jag har jobbat nätter. Jag fick genast en obehaglig känsla och frågade honom vad han hade för ambitioner med att träffa mig. Han ville kramas och kanske lite till,fick jag till svar......... Skrev att jag inte fixar det. Då svarade han; vi kan väl bara ha sex- jag lovar att vi inte ska prata- snälla kom!!
Det svaret fick mig absolut att välja att inte åka dit. Tänk om han hade sagt att han ville prata med mig- då kanske jag hade övervägt att åka dit. Tänk så nära det var att jag åkte dit bara för att behaga honom- men jag stod på mig och valde en annan väg.
Jag tänker inte vara han trasa. Hur tänkte han? Han vet ju att jag vill prata men det kunde han inte erbjuda...
Han är så ensam och jag har så dåligt samvete för att han är det medan jag har full stöttning av vänner och familj. Varför har jag dåligt samvete?