Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

(förlåt - känner att jag är lätt ironisk och det är faktiskt inte meningen) ... Det är ju bra att han äär ärlig. Nej, finns väl ingen anledning i världen att du ska åka till honom och ha sex. Förstår att du kan känna dåligt samvete - men du kan inte ta över hans ansvar för hans liv. Var tacksam - och det är du säkert - för att du och abrnen har mänskliga resurser omkring er! Kram, kram / mt

Framtidsdrömmar

Jag känner mig så nöjd över att jag satte mig själv främst idag- att jag inte lät mina "dåligt-samvetskänslor" tog överhanden och gjorde som han önskade. Jag stod upp för mig själv och det känns som en seger.
När jag kom hem till honom vid 16-tiden idag när jag skulle lämna barnen så hittar jag honom liggandes i soffan där han tittar på film- MÄRKBART bakis. Som jag misstänkte i morse när sms'n kom- han var säkert inte helt nykter vid 8-tiden i morse. Han har nog haft en hård helg igen i sin ensamhet.
Gud vad jag är glad att ligga i min säng i mitt lilla kyffe just nu- det enda som fattas mig är barnen.

Framtidsdrömmar

Jag kämpar varje dag med att komma ihåg varför jag tagit beslutet att förstöra min familj. Just nu känns allt så förstört- jag lider med barnen som tvingas välja och inte har en mamma och pappa som inte kan leva tillsammans. Jag blir så ledsen och det känns så himla konstigt när jag lämnar barnen hos pappa och jag åker hem till mitt och sover själv- lämnar dem......
Tänker mycket på att jag inte sovit med de i samma säng på 3 veckor. Vi sov ofta tillsammans i vår dubbelsäng när det var bara vi tre, då pappan var borta.
Allt är så sorgligt och jag är idag så ledsen.

... men du har försökt, du har ju försökt så mycket, så länge, och du har gjort allt du kunnat. Du har inte förstört, du har räddat dig, och du har visat barnen vad man inte kan acceptera.

Jag känner så väl igen känslorna, skulden och sorgen, men det kommer kännas bättre... Det är klena ord idag kanske, men det kommer bli bättre. Tänk på alla saker som gjort att du lämnade - jag tror inte att du vill ha tillbaka dem...?

Du kommer snart att ha ordnat med saker, ni kommer ha en stor säng snart igen, du kommer att ha ordnat det snart, härda ut!

Kramar!!!

Framtidsdrömmar

Jag har så svårt att hitta mig själv, har svårt att ta mig i kragen och göra sånt jag mår bra av, blir mest kvar "hemma" och svårt att ta mig ut. Skynda långsamt, en dag i taget. Sambon mår dåligt, berättar att han är hemma för att han måste få sova. Jag orkar inte fråga hur han mår och hur det går-orkar inte höra svaret. Hans sömnproblem är något jag fått hört och har levt med i 14 års tid så detta är inget nytt. Nu har han återigen mig att skylla på när det gäller detta...
Det är svårt att stå bredvid och titta på när nån annan mår dåligt men jag mäktar inte med hans mående just nu. Tänkte att jag ev skulle ringa nån av hans vänner och höra om de vet att han mår dåligt- kanske de kan hjälpa honom? Eller oxå ska jag strunta i det- han är själv vuxen och jag har försökt i så många år att vägleda honom till hjälpen.

Yogi

när någon som betytt/betyder mycket för en mår dåligt. Och jag tycker att du är inne på rätt tankegång när du säger att du kanske ska strunta i det för att han själv är vuxen. Du har rätt i det. Hans mående är hans ansvar. Frågar han hur du mår? Lider han för din skull, som du lider för hans? Precis som du skriver så har du försökt i så många år att stötta och försöka motivera och vägleda honom. Han ser sig själv som ett offer för alla omständigheter, det finns alltid något eller någon att beskylla för sitt dåliga mående.

För att inte vi medberoende ska hamna i samma "offermentalitet" så måste vi fokusera på oss själva och ta ansvar för oss själva och inte den andre. På så sätt kan vi ju även paradoxalt nog "hjälpa" den andre...

Det är svårt att motivera sig själv till att göra sånt man vet att man mår bra av. Motståndet är stort. Låt det ta tid, acceptera att det är såhär nu. Om du blir kvar hemma och inte förmår att ta dig ut - kan du göra något hemma som du ändå mår gott av? Ett lyxigt bad, en kopp gott te och en god bok, ett långt telefonsamtal med någon du tycker om..? Något som ger dig lite energi, istället för att ta den ifrån dig... Ibland kanske du kan försöka "tvinga" dig till att ta dig ut? Bestämma med någon att träffas en viss dag och tid?
Ja, en dag i taget. Skynda långsamt.
Styrkekramar

att hitta sig själv när man levt "vilse" så länge. Det är det som är en stor del i medberoendet - att allt fokus är på en annan. Du tänker rätt nu att han är vuxen och du kan inte ta ansvar för honom - jag instämmer helt i Yogis ord! Och både hon och jag och andra som skriver här vet verkligen att det är svårt, att verkligen lämna väcker motstridiga känslor och djupa, svåra frågor.

Kanske du kan skapa nån liten återkommande vana? Något du beslutar dig att göra även om du varken har inspiration eller lust just då - bara gör för du har bestämt så. Då behöver du inte fundera, tveka och välja i ögonblicket. I övrigt instämmer jag igen med Yogi - gör nåt du vet att gör dig gott ... också det även om det inte känns så lockande för ögonblicket. Du har en lång väg att gå men nu du har tagit de första stegen... och det blir bättre! Du kommer att hitta tillbaka till det som är du och det liv du vill leva. "Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse" så skriver Tomas Tranströmer. Vila där! Kram / mt

Framtidsdrömmar

Fy vilka tunga dagar jag haft, sovit/vilat så fort jag fått tillfälle. Känner att kroppen behöver det- försöker lyssna på den. Vi hade ett mycket bra samtal häromdagen, min ex-sambo och jag. Han ringde och ville prata så vi hade ett telefonsamtal på 3 timmar. Vi grät, vi anklagade, vi var resonabla och lyssnade på varandra- summa ett bra samtal där jag fick lätta mitt tunga hjärta och där han var väldigt öppen och förstående. Det har nu blivit verkligt för honom- han saknar mig och har kommit till insikt hur han han behandlat mig och hur dåligt vi vårdat vårt förhållande. Jag sade vänligt men bestämt att jag önskar för hans egen skull och för barnens skull att han nu tar själslig hjälp och tar tag i sina problem och börjar leva. Han ville veta/höra vid ett flertal tillfällen om det fanns en chans att det kan bli vi igen- jag svarade varje gång att som jag känner nu så blir det inte vi. Jag vågar inte gå tillbaka som det är nu utan att nåt rent konkret har gjorts- inget skulle förändras om jag gick tillbaka. Vi skulle inom en snar framtid hamna i samma negativa spiral nedåt igen. Jag klargjorde att jag inte kan hjälpa honom med han sömnsvårigheter, hans alkoholproblem, hans sociala fobi mm men jag kan försöka hjälpa honom till hjälpen. Bollen ligger hos honom- detta är helt och hållet hans egna ansvar. Jag har förstått mer och mer att varje människa har ansvar över sitt liv- så självklart. Förut höll jag på att gå sönder inuti när han mådde dåligt- idag känner jag mig lugnare i att det inte är JAG som står ansvarig för hans välmående. Känner mer acceptans över situationen, förstår att detta är en sorg man måste gå igenom- så även han. Ser det som ett friskhetstecken att han tillåter sig att sörja- men jag hoppas verkligen att han tar proffessionell hjälp och släpper in sina vänner.
Trots att jag idag är glad över att jag inte rycks med i hans uppvaknade och hans önskan om ett VI igen så är jag då ledsen över att min familj är trasigt- på riktigt. Tänker mycket just nu på saker som jag gjort " för sista gången"; pussat honom, älskat med honom, sovit i min sköna säng mm, mm. Trots tårarna som nu trillar påina kinder så säger min magkänsla att håll ut, du är lugnare nu.
Tänk att en dag som denna, alla hjärtans dag, kunde kännas så tung. Längtar tills i morgon när den är över!
Är bjuden på middag hos en kompis i kväll- känner mig väl inte som världens roligaste direkt men jag ska dit och umgås på mitt sätt. I morgon ska jag på körövning- en heldag med sång- det vet jag att är bomull för själen.
Skickar en stor varm kram till er, som vill ha en, på alla hjärtans dag.

Framtidsdrömmar

Vaknar i dag i tidig morgon efter en lördagkväll då jag för första gången varit ensam- utan mina barn (min familj). Ensam fast jag är ledig- jag är den som "valt" att dela på min familj..... Åh, jag är så ledsen över det här.gör jag verkligen rätt? Tänk om han är villig att ändra på sig nu, att min dröm om en kärleksfull och fungerande familj skulle kunna bli sann.... Tvivel, hopp, rädsla och beslutsamhet i en salig blandning. Jag längtar efter att ha myskvällar med barnen i soffan framför tv'n, att göra familjeutflykter....mm.
En dag i taget. Hur gör människor när de tar sig igenom detta?

människor... skillnaden till andra smärtsamma förluster är förvisso att detta har du valt själv. Förstås saknar du det goda du valt bort - men verkligheten är att det inte fanns så mycket av det. Det du saknar var ofta en dröm om hur det skulle kunna vara - visst är det så? Den drömmen om hur du önskar ha det ska du vara rädd om. Ditt liv kommer att bli bra igen. Samtidigt - glöm inte hur verkligheten var, den verklighet du levde i.

Att ta sig igenom... jag kommer att tänka på en av AA´s deviser, en dag i taget. Och om en dag känns för lånt så kanske du får ta en timme i taget och ibland kortare än så. Jag hoppas att du tar tillvara allt gott du kan få av din familj och att du har någon klok professionell att bolla tankar med. Det är verkligen ett styvt jobb att trassla sig ut ur sina medberoendemönster... Vi hade en svår dag igår och jag tänkte på hur mycket som krävs av båda för att förändra destruktiva mönster i en relation. Det går men det krävs mycket av insikt, vilja och kärlek. Och det tar tid.

Ge dig tid, låt känslorna komma och ta emot dem... det vore konstigt och mycket värre om du inte kände sorg... Det kommer ljusare stunder, jag lovar! Ta hand om dig, varm kram! /mt

Yogi

att jag verkligen var ute på tunn is. Tänk vad innästlad och fast man är i sitt mönster och så lätt det är att missa små tankefel som kan få stora och svåra konsekvenser! Jag ska därför inte ge dig dessa råd som var otroligt naiva men till synes helt oskyldiga. Du är inte hjälpt av dem.

Ja, visst är det sorgligt att det är såhär. Skulden du känner tänker jag att du kan vända litegrann på, jag tänker att själva SKULDEN för att det nu är såhär fortfarande är hans, medan du numera har ett ANSVAR för ditt val att låta barnen slippa växa upp i en destruktiv miljö. Du erbjuder dem en helt annan uppväxt än de skulle ha fått annars. Det är klart att de älskar sin pappa och önskar säkert att mamma och pappa ska kunna leva ihop. Men du vet ur en vuxens perspektiv hur det var, och det är säkert inte det som barnen önskar sig. Du hade också önskat det, men du vet att det inte är möjligt.
Du önskar en familj med dessa möjligheter som familjeutflykter, myskvällar osv. Minns du många sådana tillfällen då ni levde som en familj? Sådana tillfällen med avslappnad stämning, ingen som försöker balansera allas humör och stämningsläge, utan alkohol? Hur var det för er? Vad tyckte er familj om att göra tillsammans? Vad av detta skulle du kunna göra tillsammans med en väninna och hennes barn? En annan familj som ni umgås med? Vad skulle du själv kunna skapa som ny tradition att göra tillsammans med dina barn? Som dina barn kommer minnas när de blir stora; "mamma och vi brukade...", "vi gjorde alltid..."

Jag märker också att i det du skriver så framgår det så tydligt att dina känslor och önskningar, sorg och skuldkänslor är så fokuserade på barnen och så lite på dig själv. Det är naturligt, du är mamma, men det får mig att undra: älskar du den här mannen längre? Inte som pappa, vän, människa, utan som en man att älska och åtrå för din egen skull? Som du ärligt och uppriktigt vill växa tillsammans med, åldras med... För du kan ju självklart älska honom på ett sätt, som vän och pappa till dina barn. Ni kan vara bra föräldrar för era barn och sträva efter att samarbeta så gott ni kan för att det ska bli så bra som möjligt för dem.

Jag håller med Mt i det hon skriver, försök verkligen att ta en dag eller ännu mindre i taget. Tillåt dig att vara ledsen, att sörja. Om du orkar så tänker jag att du också kan ha nytta av att läsa igenom din egen tråd. För att få perspektiv och reflektera över varje steg i den resa du har gjort! Du är så stark och du har gått igenom så mycket och gjort det du varit tvungen att göra. Minnena sviker ibland, tvivlen över ens beslut kommer smygande. Genom att läsa flyttar du dig tillbaka, kan se hur situationen var, klappa dig själv på axeln och säg "ja, jag fattade rätt beslut utifrån situationen som var då".

Det är inte omöjligt för en människa att förändras. Det är svårt och kräver ett hårt arbete, men det är inte omöjligt. Du fattade nödvändiga beslut då. Situationen och förhållandena kan självklart ändras, man kan omvärdera och fatta nya beslut. Det jag menar är att du ska ställa dig frågan vad allt som hänt har gjort med dina känslor för honom. För din egen skull. Om du skulle välja honom som livskamrat.

Kramar och all omtanke
Yogi

Framtidsdrömmar

Många kramar tillbaka till er. Jag är inne och läser med jämna mellanrum- följer er även om jag inte lämnar avtryck i era trådar. Läser även de som är nytillkomna och lider med dem som är i början av sin resa- jag vet hur tungt det är, hur hjälplös man känner sig, hur förtvivlad man är, hur ledsen och arg man är osv....... Just idag känner jag ett lugn i min själ, min onda mage är bättre, jag sover bättre på nätterna. Visst har jag dagar då jag är ledsen och framförallt saknar mina barn och den familjelycka de aldrig fick uppleva med sin mamma och pappa men jag har fått en mera själslig ro. Svårt att förklara. Jag och sambon har bra kontakt och det känns bra.
Nu börjar det närma sig att ta beslut om hur det blir med huset och var jag ska bo- ett definitivt beslut ska tas och det känns naturligtvis tungt. Många saker återstår både praktiskt och rent känslomässigt och personligt. Jag måste börja läka och hitta vem jag är. Jag inser att jag tappat en stor bit av mig själv under åren som gått- min tid är nu!

Sköt om er alla! Tänker på er Sorgsen, Mulletant och Flygcert- ni som alltid funnits här för mig.

Hej kära du!
Gott att höra ifrån dig!

Åh, jag vet känslan med barnen: sorgen över att de inte ska få uppleva den där familjelyckan, det gör ont, men det blir bättre. Men oj, ibland är det fruktansvärt. Jag försöker glädja mig åt mitt fina hus, hur jag kommer mer och mer i ordning och jag trivs så gott. Jag har aldrig känt ett sånt lugn någonstans där jag bott, sån harmoni.

Det är mycket jobb att hitta sig själv, men för mig har det varit värt det!! Jag har mycket jobb kvar men jag kämpar! Och det gör ju du också! Du är värd det och du är bra!

Stor kram!

Sorgsen

...höra från dig och att livet rör på sig. Det tunga och sorgliga lever du ju med och i, det känns bekant för mig och alla andra som står mitt i Själv har jag ju sen länge insett vilket grepp alkoholen tar när det blir en sjukdom men det är ändå svårt att förstå att en människa kan transformeras och bete sig så hjärtlöst och omänskligt. Jag tänker ofta på dig och det ger mig en trygghet att vi-termen finns i eländet.
Sänder mycket värme och omtanke och är någonstans tillfreds i vetskapen att det rör på sig för dig.
Kram

och ditt inlägg.

När jag hade lämnat mina barn till sin pappa idag så kände jag en sorg, en alldeles oändlig och överväldigande sorg och jag grät en del på hemvägen. Men så kom jag hem till mitt fina boende, mitt älskade hus, och solen lyste så fint på huset, björkarna börjar spricka upp, blommor som blommar runt omkring på tomten, i rött, blått, gult, rosa och vitt, och jag fylldes av lycka - ja, de tär j-a skit att inte ha barnen mer, men jag har funnit ett annat lugn, jag behöver inte ta massa skit, jag klarar mig bra och det kändes så gott!
Och det är ju dit du också är på väg - mot lyckan och lugnet!

Att jobba med det som hänt är viktigt - mitt kanske viktigaste arbete är att inte vara så rädd för att folk ska bli besvikna på mig... Exet blev ju ofta arg/ledsen för att jag uttryckte mig klantigt/okänsligt, att jag sa fel saker osv, och jag känner titt som tätt att jag är känslig för att vänner, familj och kollegor ska bli besvikna för saker jag säger, om jag står på mig i saker jag tycker/tänker osv. Men jag försöker att fråga dem, och försöka lita på att deras svar är uppriktiga, och inse att det är sällan eller aldrig som någon blivit upprörd/ledsen/arg på mig, tvärtom...

Kramar!!

Framtidsdrömmar

Det är en sådan värme som fyller mitt hjärta av alla era kommentarer. Denna helg har varit jobbig- jag har fällt många tårar. Barnen har varit med mig, det var inte helt klart hur det skulle vara men visade sig ganska snart att det var hos mig det var bäst att vara eftersom drickat tog överhanden vad gäller min sambo. Barnen har inte propsat på att få vara med honom och jag tror att de känner att det inte är helt ok att vara med pappa själv denna helg. Jag vet ju inte- men min magkänsla säger så.
Även fast jag har haft mina barn hos mig så har det gjort ont i hjärtat. Fiske, skoter, sol och snö- det är vad våra påskar bestått av. Är det nåt intresse vi haft gemensamt så är det det så det har gjort så ONT att inte vara tillsammans denna helg. Dock påminner jag mig själv om den förtvivlan, ilska, sorgsenhet jag också känt dessa helger genom åren då alkoholen skuggat det underbara och vackra.
Det gör ont i hjärtat och jag känner mig trött. Mitt liv känns så trasigt, min familj likaså. Mitt självförtroende och min självkänsla pendalar från timme till timme- ena stunden glad, självsäker och jag duger som jag är- andra stunden (just nu)rädd att göra fel, säga fel saker, jag känner mig tjock och ful, håret är fult och jag får en känsla av att jag aldrig kommer att bli lycklig och älskad igen.
Det är trångt, sandigt och stökigt i min lilla lya där jag bor- det måste bli en lösning på allt vi har gemensamt så att jag får börja om någonstans. Jag känner tacksamhetsskuld till allt och alla- känner att jag bara tar och tar från andra men har inte själv förmågan/platsen att ge något tillbaka (bjuda på middag, vara barnvakt, låta barnen ta hem sina kompisar och sova över mm..). Inga världsliga problem men dock gör det ont i hjärtat. När jag läser det du skriver Flygcert, om ditt boende, så ger du mig hopp om att jag kommer att känna en annan känsla när jag bor på ett eget ställe.
Ibland tvekar jag på om jag gjort rätt- han kanske vill ändra på sig nu och leva med mig......Nej, troligtvis inte.
Jag saknar min familj!

Förstår att det är en sorg - det man faktiskt haft gemensamt och njutit av tillsammans, nu har man ju inte det heller... Men precis som du gör så behöver du kanske påminna dig om det jobbiga/dåliga också - under många månader efter att jag hade lämnat exet så var jag ofta osäker på om jag gjort rätt eller fel, jag tänkte att han kanske ändrat sig osv, och då sa min samtalskontakt till mig att till och med fokusera på det dåliga, det som gjort att jag lämnat, eftersom jag var så snabb med att ursäkta honom, vara förstående och ta på mig skuld osv.

Vad bra att du gråter, det hjälper! Känner dock med dig, för ledsen är ju inte det man allra helst vill vara. Men vad skönt att barnen har dig, att du finns där, för de har ju ingen trygghet hos pappan uppenbarligen. Det är ju jättesorgligt, men då har de dig. Mina barn är ju mindre, men jag kan se nu i efterhand att de levde (och delvis lever) i ett starkt medberoende - den stora flickan smög för pappa, visste inte var hon hade honom, var rädd och vågade inte riktigt prata med honom osv, och när vi hade flyttat och hon var hos pappa så var det många gånger som jag märkte att det hade hänt något men hon sa inget. När jag började vara öppen med att pappa varit arg, och jag kunde säga att jag varit rädd osv, och när pappan ballade ur mot mig inför barnen efter separationen så har jag ju efterhand lärt mig att jag kan och får prata om det, och när barnen frågar så pratar vi om det, utan att jag pratar illa om pappa så förklarar jag att man kan bli arg men man får inte göra si eller så, och det eller detta är inte okej osv, och jag tror att det har hjälpt barnen, för nu kommer de då och då och berättar om saker som hänt hos pappa, eller saker han sagt och gjort. Jag hoppas att det ger dem trygghet; att jag är öppen, jag behöver inte tysta ner, jag behöver inte skämmas för det är inte jag som gjort de sakerna.

Känslan av att självförtroendet varierar tror jag är helt naturlig. Försök göra saker du mår gott av, om det så bara är att tvätta håret! Jag vet att jag vid några tillfälle förra våren skrev ner listor på saker jag skulle göra för mig själv. Varje gång skrev jag ner 3-4 saker, tex fotbad, gå promenad, äta choklad eller rensa ur badrumsskåpet, simma, ringa en vän. Och de listorna hjälpte mig - det var saker som jag skulle göra, och kunde bocka av. Det kändes skönt att bestämma saker, för annars var det ofta så att jag var så ledsen att jag knappt kunde ta mig ur sängen.

I det som du befinner dig nu så får du lov att "bara ta" - det är ju så det känns: det är så mycket för en själv, så mycket tankar och känslor, så mycket att besluta om vid flytt, bodelning, boende osv osv. Jag orkade knappt göra annat än tänka på mig själv (och tänk - det måste man ju få göra, för när ägnade du dig själv så mycket tanke senast?). All min tid gick åt till att försöka ta hand om barnen på bästa sätt, och när de var på dagis så grät jag, var på samtal, ringde soc/AA mm, och mitt i allt detta så var min närmaste väninna A den jag pratade mest med, som ringde och kollade av att jag var okej varje dag, och henne ringde jag när det krisade sig vilken tid som helst - samtidigt som hennes älskade mormor höll på att gå bort, och även gick bort... Jag skämdes som en hund när jag månader senare när jag "återvände till verkligheten" och orkade tänka på någon annan än mig själv - jag hade knappt frågat henne hur det gick, hur det var med vare sig A eller hennes mormor, och vi pratade om det och A sa att det var helt ok, hon hade inte upplevt det som att jag aldrig frågade osv, men hon förstod också, för hon visste ju om min situation. Så, unna dig att tänka på dig själv!!

Gott om jag kan ge dig hopp - jag trodde inte att jag skulle greja ett eget, ordnat och underbart boende, men det har jag - och det kommer du också! Att jag är så nöjd på många sätt, det betyder inte att min sorg är borta: jag valde att leva med en man, köpa hus, få barn för att jag planerade att leva med honom hela livet, att jag skulle kämpa för att få saker att fungera osv, men det räckte inte - jag kämpade, försökte och ansträngde mig, men det räcker inte att en kämpar, försöker och anstränger sig... Men, åh, vad ledsen jag är emellanåt, framför allt för att min dröm om en familj, om alla saker vi skulle ha tillsammans som familj, saker vi som familj skulle göra - det gör ont emellanåt, fruktansvärt ont! MEN - det blir lättare!!! Jag ser att jag är lugnare nu, att jag är mer mig själv, att jag itne behöver trippa på tå för att hålla min sambo på gott humör för att slippa få skäll, bli hotad och skrämd osv, jag kan ta hand om mitt hus som jag vill - jag kan ta det lugnt när jag vill, jobba när jag vill, arbeta i trädgården när jag vill osv osv - utan att exet blir arg för att jag "hellre träffar vänner än är med honom", arg för att jag "vill påta i rabatterna när han vill att vi läser en bok" osv - jag behöver inte vara rädd att göra fel hela tiden. Det är ett lugn och en styrka, och jag mår bättre idag, på många sätt. Det kommer du också att göra!!

Ursäkta allt svammel, och mycket om mig själv, men jag vill verkligen att du ska veta att saker och ting blir bättre, de blir verkligen det! När jag var i din nyseparerade sits förra våren så trodde jag ofta att lycka, glädje, lugn aldrig mer skulle finnas i mitt liv, men det gör det ju, så mycket mer idag!! Kärlek är jag lite rädd för, men det är ingen brådska!
Stor kram till dig, kära framtidsdrömmar!