Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...så vill jag inte leva och har aldrig velat. Det är däremot förutsättningarna som de ser ut här och nu.
Det betyder inte att jag kuvats. Min person är densamma men jag går inte in i diskussioner till mitt försvar eller dementerar felaktiga påståenden. Det gräver bara fallgropar!
Jag lever i det men samtidigt inte.

Jag är så oerhört trött men är i en process. Det blir bättre! Långsamt bättre...
Jag dök och kunde inte själv se vad som stod för vad i höstas. Jag dyker fortfarande ibland men krälar inte runt i cirklar och min botten höjs var vecka.
Helgen var ytterligare en språngbräda i rätt riktning.

Jag har gett upp, kapitulerat, och ger mig inte in i förklaringar. Det är lönlöst.
När jag fick klart höra att mannens AA och efterbehandling berört huruvida jag är bra för honom eller inte, att min process ifrågasatts, då brast det mesta.
Att det berörs är jag fullt medveten om. Hur har jag ingen aning om och det har ingen betydelse för mig. Vad som är "sant", om det finns en sanning, spelar heller ingen roll. Det är inte konstruktivt, sanningar! Vems? För vem?

Jag vägrar konsekvent gå in i det där. Jag håller min linje och behåller min värdighet.
Exakt hur detaljer och generella riktningar ser ut, och kommer se ut, växer fram långsamt.
Jag har varit igenom kriser tidigare, det ser ju oftast ut så när man är förbi halvvägsstrecket i livet.
Vad jag inte vill ge mig själv är känslan att alla mina prioriteringar fram till nu har varit bortkastade.
Jag ifrågasätter inte mig själv men varför jag inte bara lämnat. Det finns egentligen inget som "tvingat" mig vara kvar.
Är det stolthet som har grepp om mig?
Är det i grunden kärlek?

Kärleken, den där omsorgsfulla, den har runnit ut.
Nu återstår att se om det kan fyllas på igen.

Sorgsen

...tack för din omtanke.
Jag gläds med dig och din styrka och envishet.
En sak i taget, det viktigaste först. Det går inte se helheter i en kris men de små besluten lägger var gång en liten pusselbit på plats.
Du är värd allt gott!!!

Jo, jag äter vad jag vill, sover när jag vill, och lever ett skapligt liv.
Min innersta önskan är att det dessutom skulle fyllas med värme och samhörighet med mannen.
Där är det däremot katastrof!

Han har gett sig själv ensamrätt att få vräka ur sig!
Om jag någon gång gjort detsamma så får jag det tydligt tillbakakastat vid var möjlighet.
Jag går inte in i det där. Sluta prata och vänta ut har varit ett dåligt alternativ med honom däremot.
Han vräker ur sig det mest otrevliga han kan hitta, gärna personligt och kränkande.

Han har gått för långt för längesen, med spriten involverad var det lätt ta till som ursäkt för mig.
Utan gör det ont! Djävulskt ont!

Jag har vänt, får fortfarande skit, men vänt.
Saker som att personliga ting är smutskastat i hans utbrott. Då tar jag bort det för honom så det inte kan användas om och om igen.
Det är ju inte bra i hans ögon såklart men vi är nära punkten där hans utbrott är tydlig grund i hans egen stress.
När det slutar i "jävla kärring" så tycker jag det är urvattnat och substanslöst.

Jag accepterar det inte och kommer inte acceptera varken gapandet eller kränkningarna.
Vad jag måste ge mig själv är nog tid för en stabil, genomtänkt handling som inte har sin grund i de uttömmande kränkningarna och elakheterna. De tror jag hör till sjukdomsförloppet. Jag har ju upplevt det gudomligt goda med samme man. Att skriva de sista orden och inte känna kontakt med hjärtat känns sorgligt men just nu finns jag inte på plats och någon skilsmässa per sms är inte tal om.

Kanske det finns en mening med det?
Tid! Tack för tiden...!

Kram på er

FylleFia

Hej Sorgsen! Jag har tänkt mycket på dig (Av någon anledning fastnade ju du och några till i den smet som är forum ) Har absolut inget vettigt att tillägga när det gäller din relation till fyllot/mannen men jag är glad över att du hörs av, tar dig ton.

Fia

... så låter jag så kall och hård i mitt inlägg till dig - jag ber om ursäkt, jag menade verkligen inte så, jag vill bara att du ska få ha det gott, utan jobbiga tankar/ord/elakheter...!

Jag förstår att ni har haft det gott och att det kan vara hans beroende som ger sig i uttryck i elakheter - men för mig känns det också igen i att mitt ex gjorde så (fast hela vårt förhållande!) och vi hade det ändå mycket härligt emellanåt (om jag passade mig för att säga fel saker...) - och kanske är det skillnaden för er: att ni haft det genuint bra emellanåt?!

I början försökte jag parera hans elakheter/hot/skäll: jag försökte lugna, jag försökte prata, jag försökte förklara mig, jag försökte hålla mig undan, jag försökte vara tyst, jag tror att jag försökte ALLT - men hur jag än gjorde så var det fel... Om jag bad om ursäkt så bad jga inte om ursäkt på ett ärligt sätt/jag menade det inte, om jag förskte förklara mig/lugn honom så vändes allt emot mig, om jag blev tyst för att inte skapa ännu mer skäll/hot så var jag en känslokall, kärlekslös j-a idiot, om jag hade svårt att bli ta emot hans kramar (...sex) när han tyckte att vi skulle vara vänner igen så var jag en j-a torrf***a...
Alla dessa elakheter och hårda ord åt upp en del av min kärlek för varje gång - det gick liksom inte att glömma dem, eller komma förbi dem allt eftersom att de blev fler och fler. Men du gör ju helt rätt, en dag i taget och inga beslut i stundens hetta!

Jag är så glad att du genom ditt jobb inte alltid är på plats i hemmet!
Stor kram och massa värme, jag menar inget illa och hoppas att du inte tar det så heller!

Sorgsen

...inte behöver du ursäkta någonting.
Var av oss har en unik situation vi måste reda i på ett eller annat sätt.
Detta forum är mer värdefullt än jag tror vi själva förstår när det akuta skeendet sätts på pränt.
Saker vi måste få ur oss får en annan vinkel för oss själva. Att sen kanske få kommentarer och reaktioner från andra är både lärorikt och ger nya perspektiv.
Samtidigt är det svårt skriva så andra förstår precis exakt vad och hur det känns och är. Men, det är ju inte heller huvudsyftet, att skriva till, för, åt andra. Här är det absolut innersta tillåtet. Min erfarenhet hittills är att denna plats är mer personligt än något Al-Anon möte jag varit på. Där blir det gärna berättelser istället för "här och nu"-kriser.

Jag ursäktar inte mina känslor, accepterar inte några av utbrotten karln tar sig friheten uttrycka.
Det har jag aldrig gjort. Indirekt genom att vara kvar fysiskt kanske men jag bemöter det sällan med detsamma.
Det händer naturligtvis men det ger absolut ingenting.

Jag har lämnat arenan men inte äktenskapet. Om någon förstår vad jag menar. Lämnade i höstas och blev så trött, så trött...
Jag är fortfarande trött och fick en ny dundersmäll när mannen la över en diskuterad sjukdomsbild på mig från hans AA-möte och att efterbehandlingen sagt jag inte är bra för hans fortsatta nykterhet. Hur det ligger till har jag ingen aning om. Jag fick bara fadd smak i munnen och ont i magen.
Jag har sagt till honom att jag fått samma grund från samma ställe med samma program som han. Det hade visst gått vidare och använts, huruvida jag var aktiv eller ej. Svaret hade varit att om jag inte har någon sponsor så räknas jag inte. Till saken hör att mannen själv inte velat ha sponsor och har heller ingen fram tills dagens datum. Han har nu, som tillhörande "vinnarna"???, bett om hjälp att hitta en. Tror han blev rädd för ensamheten när nu efterbehandlingen är över och han inte går på AA i princip alls pga jobb och geografiskt läge.

Detta svamlade ut...var inte mkn intention.
Jag ser rädsla, ensamhet, osäkerhet. Det trampas runt runt runt!
Det kommer numer ofta tillbaka till att jo, men vi är fortfarande gifta! Varför har ingen av oss lämnat?
Jag har frågat om det handlar om 1 års regeln de har på gården, helst inga förändringar första året i behandling!
Återstår att se.
Jag är kvar för det är så grumligt. Klarheten är på väg, jag ser det, känner det och går mot det...

Sorgsen

...så är jag här och skriver några ord igen.
Hamnar ofta i en typ an "stand-bye"-läge.
Nu har jag kommit ytterligare ett steg närmre slutet på detta.
Min ork är slut, sen länge, men orkar inte vänta och för att komma vidare måste jag handla.
Idag har jag kommit ett steg vidare. Det ska bli skönt komma hem till familjen och samtidigt avsluta det destruktiva som aldrig kommer ändras.

Det är så sorgligt och orättvist att inte kunna nå fram och ideligen bli dömd och bedömd med negativa ögon av mannen jag fortfarande vill tro vill väl men inte vågar släppa gardet. Så tråkigt och tragiskt alltihop! När han menade jag är orsak till hans illamående finns ju ingen startgrop kvar...

Jag vill ingen illa, aldrig velat...

Tack för ordet och platsen!

Mår riktigt riktigt dåligt och måste ge mig tiden och platsen att sörja nu innan jag förgås...

Tänker på dig och önskar jag kunde ge dig lycka...

Det låter som att du beslutat dig. Du är stark. Jag förstår att det är svårt, sorgligt och oerhört smärtsamt, men du behöver förändring.
Förstår att det är tungt... Hoppas att du kan ge dig tiden och platsen att sörja! Det är värt mycket att få sörja, det är först då det kan bli bättre (i alla fall är det så för mig).

Varma kramar till dig. Njut av det du kan njuta av, ta hand om dig!

Kram!

SuzyQ

Min man är inne på sin 16 dag av supande, idag trodde jag faktiskt att det var slut, att han skulle stå emot och bli frisk tills i morgon....men hittade några av mina väl gömda småflaskor med whisky ( som jag sparat för att ge bort till vänner ) i sängen och runt lite här och var. Och så började han igen med sitt hånande, skrikande, yrande, elaka kommentarer och totalt förvirrat skitsnack.
Jag bröt ihop nu. Grät och skrek att han skulle gå och lägga sig igen. Han blev arg men vinglade iväg iaf. Nu är det tyst - en stund. Snart är han här igen med sin elaka tunga och sinnessjuka hjärna. Och käften går i ett när han väl börjar. Jag står inte ut. Längtar så vansinnigt tills han blir nykter igen och allt blir bra. Men frågan är om hans bedyrande om sin kärlek till mig kan läka dessa sår som den här omgången av fylla gett mig. Kan det byggas upp igen? Han säger att det är mitt fel att han smygsuper, för att han inte klarar av mig. Att jag kommer provocera honom så pass mycket att han kommer ta till flaskan igen fast han lovar att vara nykter. Känns ju inget vidare.
Han yrar om att jag slagit honom, knuffat mm när det är han själv som ramlat, vinglat och stött i och slagit sig rejält. Säger han det till folk också är min största oro. Vad tror då folk? Att han snackar fylleskit eller att jag på allvar gör honom illa? Vore så förnedrande och skrämmande.
Men ack, vad jag älskar och njuter av honom när han är nykter. Men hjälper det nu? Kommer jag gå? Lider tillsammans med dig och tror att vi har det ganska lika. Kram

Sorgsen

...ja, vad finns att säga om din situation du inte vet själv?

Jag känner igen och kan bara säga att det är en plåga för alla involverade när alkoholen tagit över livet.
Tyvärr blir inget bättre, utan bara nedåtgående spiral, så länge inte han själv tar steget bort från missbruket.

I mitt fall har ju mannen varit spritfri 15 månader om jag inte missat om han tagit sig något återfall. Däremot är han odräglig, egoistisk och elak i samma utsträckning nu som innan. Faktiskt värre nu eftersom han aldrig har dåligt samvete.
Han lägger över sitt illamående på mig, gör allt han vet gör mig illa och spelar nu ut mig i sina kontakter, de få han har. Han är tydligen nära återfall och även där är jag huvudorsaken. Mitt yrke gör att folk gottar sig oändligt i att få prata oväsentligheter och nu orkar jag inte mer.

Det är oerhört frustrerande känna att jag inte tas på allvar i mitt mående utan nonchaleras. Att han nu använder mig för själv växa i det område geografiskt som varit min oas känns förnedrande.

Han har förnedrat folk över nätet och polisanmälts men lyckades undvika åtal.
Han har gapat och förnedrat mig under en flygresa i flyget.
Han har tagit stryptag.
Han har betett sig otrevligt gentemot mina barn.
Han har "väninnor", gamla ex och nya kvinnor som naturligtvis alla är singlar.
Han ljuger och förvränger och självklart mår han dåligt i detta, jag är ju inte den elake men det kan han ju inte ta tillbaka bara sådär, det övergår ju hans stolthet.

Nu står det här, svart på vitt!!!!
Jag behöver läsa det! Om och om igen!!!

Vill tillägga att jag är övertygad om att de han anförtror sig till aldrig fått veta om hans fejksidor på Facebook, att han har 24 add på sin mailadress på sociala sidor!
Jag har ingen aning om var och det kan kvitta.
Igår säger han att hans 20-åriga barn kan jag inte räkna med få medhåll från. Det sas när jag bad honom hälsa hen så gott, hem bor i oasen pga sommarjobb sen måndags. Stackarn har alltså blivit tilldelad sånt hen inte alls skulle behöva förhålla sig till.
Vilken sörja jag kommer hem till denna gång...
Pratat med min syster idag. Jag har en fantastisk familj...tänk vilken rikedom...de dömer eller bedömer inte utan första frasen är: hur mår du, hur kan jag hjälpa, orkar du jobba... Ingenting som är i närheten av skitprat runt mannen.

Kommer överleva detta....men ont gör det och onödigt känns det...

SuzyQ

visst, jag är inte en offentlig person men det räcker med grannarna i vårt villaområde, centrumet som vi tillhör och den närmaste vänkretsen som har sett honom vingla omkring här och prata/skrika elakt om invandrare, kärringar och annat "löst" folk. Han gör allt för att plåga mig och han har faktiskt erkänt att han dricker för att plåga mig. Och sen vet jag också att allt elakt han säger om mig är egentligen det han tycker om sig själv. Dessutom är han avundsjuk på att jag kan göra saker, så som sy, måla, laga mat osv och han hatar att jag inte gör något av det. Han vill inte fatta att det är hobbies som jag har, inte något som jag ska leva på.

Jag har mitt jobb men ändå ska han skrika att "vem fan är du, vem tror du att du är, vad fan gör du, vem drar in pengar här, jävla idiot". Osv.
Jag känner förtvivlan. Vill bara att allt blir bra igen. Att han vill vara nykter. Men vi får se. Hur blir det? Kan han vara nykter resten av livet så vill jag vara med honom men hur vet jag det? Satans jävlar....sitter här nu och dricker ett glas vin. Det räcker med ett par glas så är jag nöjd sen. Då kan jag kanske sova sen. Bredvid ett sprattlande, skakande vrak till människa.
Gode gud hjälp mig.
Kan vi följas åt kära Sorgsen<3

Sorgsen

...jag känner så med dig.
Innan min man tog sig till behandlingen trodde jag han skulle dö. Han hade också gjort det om han inte slutat. Om inte av alkoholen i sig så av kombinationen mental hälsa och fylla, han hade tagit ditt liv eller sett till att olyckas.

Jag hade inga förväntningar på underverk eller förändringar men hoppades såklart på en öppen dialog, den hoppas jag fortfarande på, när nu spriten inte står i centrum. Nu är det ju så att samma sprit STÅR just i samma centrum, att han inte dricker av den nu är enda skillnaden.

Igår sa han även att det normala är att man pratar med sin partner och vädrar saker tillsammans, just det jag efterlyst alltid. Men, han väljer inte göra det med mig eftersom han alltid är ensam?! Jag menar att det väljer han själv, samhörighet har enligt mig inget med geografiska avstånd att göra. Om det så vore hade jag inte varken haft barn, barnbarn, syskon eller vänner som brytt sig.

Självklart finns vi här för varandra!!!
Förstår precis dina ord om grannar o Ica och alla känner alla. ...

Otrevligheter som mannen rapat ur sig tydligt under promenader i fyllan har jag sällan fått del av men absolut upplevt.
Det är svårt förstå hur samma människa kan ha så många ansikten och beteenden.

Jag förstår dig, känner igen och önskar du kan hitta en väg som passar dig i den nuvarande situationen. Inget blir bättre så länge han dricker, finns bara en riktning då och det är nedåt! Otäckt svart är det och oändligt djupt där nere. Följ inte med ner i den sörjan!!!
Kram

SuzyQ

Det är så himla skönt att ha först hittat detta forum och sen hitta såna fina människor som du. Att livet med alkoholist är så lika, oavsett var i världen man finns. Håller verkligen med om att det ofattbart hur många ansikten en människa kan ha. När min man är nykter en helt underbar, rolig, social, snäll och omtänksam man. Full, ja då finns det många olika skepnader. Aspackad som vinglar omkring och säger så mycket elakt så hjärtat mitt går sönder, ledsen och gråter om allt och är så kärlekstörstande och öm, sover men pratar konstant om något där hans arma hjärna fastnat, pratar i timmar. Eller så ligger han helt utslagen för att i nästa stund rusa upp och leta sprit, bälga i sig och sen slockna igen, sitta och porrsurfa i timmar, slå i dörrar och skrika elakheter. Prata politik och gärna då helst invandring på ett mycket vidrigt sätt.
Själv vacklar jag mellan skräck, apati, sorg, ilska, hat och mera apati. Svårt att gå till jobbet, svårt att lämna honom när jag inte vet vad han ska göra. Vill vakta, kontrollera, försöka hjälpa honom ur skiten men den här gången har det gått 16 dagar, så länge har det aldrig tagit förut. Fattar inte. Nu tror jag att gränsen är nådd faktiskt. Men vi får se. När han är sitt fina underbara sig själv igen så blir det ju inte lätt att besluta om skilsmässa, sälja hus, leta lägenhet, berätta till alla vänner och familj.
Men hur ska jag nånsin kunna lita på honom igen? Han skyller på mig att han dricker, att han inte klarar av mig....ja men dåså. Bara att packa då. Bli ensam är väl inga problem men ekonomin blir inte rolig att ta hand om själv. Fast stanna pga det känns ju inte heller något vidare.
Han säger att han ska börja gå på flera AA-möten i veckan och gå de 12 stegen. Undrar ändå om han verkligen klarar det. Grabben min säger att det är bara att fatta att han aldrig kan dricka normalt igen. Det är noll, precis som för en knarkare, han kan ju inte knarka bara lite ibland inte. Det är samma sak med en alkis. Men kommer min man att fatta det om några veckor?
Ja du Sorgsen, är ändå glad att du finns här. Vi stöttar varandra. Kram och trevlig kväll

Yogi

...för jag ser hur ni båda kämpar. Men finns det ord till tröst i detta?
Visst är det en kamp jämställd med att slåss mot väderkvarnar... Och visst är det så att alkoholen står i centrum ändå, trots att den inte är närvarande. Det är märkligt, eller hur? När allt borde vara bra... När jag läser dina inlägg, Sorgsen, så tänker jag att det ändå till viss del kan handla om hans personlighet som blir tydlig och träder fram nu. Och om det är så, så måste du för din egen skull fundera över om du tycker att du ska stå ut med allt han säger och gör för att skada dig? Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vad vill du ha i en familj? Och hur kan du gå tillväga för att uppnå det? Är det möjligt med den här mannen? Vill han göra sin del för att uppnå det tillsammans med dig? Älskar du honom?

Och när jag läser det du skriver, SuzyQ, så får jag rent fysiskt ont i magen av känslor som väcks från tiden då jag hade det precis som du. Den ständiga oron, osäkerheten, otryggheten, oförutsägbarheten...lyssnandet efter minsta tecken till förändring i sinnesstämning, tecken till att börja dricka, tecken till att fortsätta... Jag lider så med er. Ni är värda så mycket bättre båda två. Ni förtjänar att ha det bättre. Det måste inte nödvändigtvis innebära en separation, det finns ju de här på forumet som faktiskt har lyckats! Det FINNS hopp! Men "it takes twoo to tango"... Ni kan inte ensamma åstadkomma förändringen och det vet ni ju redan.

Hoppas att ni båda får en fin helg!
Styrkekramar
//Yogi

SuzyQ

Du var bland de första som kommenterade mina första inlägg här och det känns otroligt skönt att ha stöd fast man inte vet vem personen är. Tack för det kära du.
Jag älskar ju min man oändligt mycket och kommer han hålla sig så är det ju underbart men hur vi tillsammans ska ta oss dit där jag kan känna mig trygg, lugn och säker hela tiden, det vet inte jag. Oroar mig och har ont i magen men han säger att han ska göra allt för att få behålla mig.
Hur har livet blivit för dig Yogi? Måste in och läsa din tråd....
Kram och tusen tack igen<3
Trevlig helg

Sorgsen

....känns tryggt veta jag inte är ensam i helvetet.

Jag har så mycket vara tacksam över och jag är en positiv människa. Har jättetrevligt i mitt arbete med härliga levnadsglada kollegor. Mina barn är positiva och starka, mina syskon många och omtänksamma. Jag har ett fantastiskt boende med grannar och vänner som bryr sig. Massor av glädje och ombytligheter att blanda mig med och är alltid välkommen överallt.

Det känns så oerhört märkligt att mannen bara pratar skit på ren svenska! Jävla massa dynga och kämpar verkligen med att försöka få mig förstå hur mycket fel det ör på mig. Att jag valde studera, skiljas och flytta när barnen var små var ett av de senaste slagen under bältet. Han försökte få mig känna jag övergav och prioriterade bort de mina. Visst, till stor del var det ju så, men det är längesen och kvittot jag har nu är fyra väletablerade, glada ungar med egna familjer. Mina syskon står med öppen famn var gång vi ses, likadant med vänner och kollegor. Så, något rätt måste jag ju göra och ha gjort. Kanske är det just det som stör honom att hans ensamhet blir så tydlig? När jag är hemma händer saker hela tiden, när jag är borta blir det tyst och tomt. Han är lika välkommen i min familj som jag men han mpste ju bjuda till själv. Ingen kommer och drar ut honom ur ensamheten han menar är mitt fel och jag är onormal. Det får vara hur det vill med det där. Jag är lika lycklig var gång jag får bilder på barnbarn och vi håller kontakt även utan ord och fikastunder var vecka.

Nej, jag vill inte leva såhär, aldrig velat och det måste bli ändring inom snar framtid!
För mig/oss har det i stora drag sett ut såhär:

Alkoholen tar totalt över mannen!
Behandling med extra tid utöver grundbehandling.
I behandlingen fick mannen diagnos depression och medicinerades.
Från maj/juni förra året slutar han medicinera, ingen läkare följde upp detta vilket var mycket besynnerligt av gården kan jag tycka.
Tröttheten och likgiltigheten han visade släppte under sommaren, sexdrift och humor kom successivt tillbaka. Nu även nykter! Lycka!
Han hade svårt få vettigt jobb och självförtroendet sjönk i botten!
Ekonomin krisade för honom, vi är gifta men haft uppdelad ekonomi o varsitt boende men jag äger halva lägenheten som varit hans.
Han fick jobb i sept, de avgudade honom, han jobbade oerhört mycket och ville göra alla tillags, kämpade m självförtroendet. Arbetsplatsens chefer startade något nytt och ville ha in maken i ägandet. Både maken o jag var tveksamma, tack o lov! Osämja och konkurs blev ett faktum. Maken jobbade 3 mån och fick bet för en. Lackade och började dissa genom inet.
Detta beteende har fortsatt! Han har blivit polisanmäld!
Han gick till soc för få ekonomisk hjälp. Avslag såklart eftersom han är gift! Åh, så ont det tog i honom och vände det naturligtvis mot mig som hjälpt hela tiden! Hjälpen har varit förnedrande för honom trots att jag valt göra det på ett sätt så han inte behövt känna så. Han är i obalans men fortfarande utan sprit.
I oktober började han må psykiskt bättre och jag upptäckte han tagit sexkontakter på samma sätt som när han drack!
Där föll jag, djupt, och tappade förtroendet helt!
Inget har han ändrat i detta.
Senaste var det fejksidor som tex följde ex och en kvinnlig arbetskamrat som blivit hans "bästis". Jag tar kontakt med henne och föreslår vi ska ses alla tillsammans.
Hon blev tydligen "rädd" för mig och maken anser jag kontrollerar och handlade fel.
Jag står för det och nu har jag förstått hon har själv stora problem. Sist jag var hemma ringde hon 5-6 ggr mellan 3 och 5 på morgonen, aspackad!!!
Då fick jag nog!
Han får välja men jag ställer inget ultimatum! Han skäms men slutar inte. Jag tror faktiskt inte han gör något men vill få mig må dåligt och pratar inte öppet och ärligt utan hånar och kör sarkasm.
Han betedde sig vidrigt när en av mina barn inkl 7mån barnbarn hälsade på över påsk!
Nu kommer de igen och han sätter upp regler eller skaffar han annat boende i perioden. Det har han inte verkställt och vill få mig inte veta hur det kommer bli.
Jag tror han är livrädd för sina egna reaktioner men lägger över på mig. Jag har sagt det känns tryggt han har annan sovplats när fam kommer eftersom erfarenheten senast var viderlig!
Han har möjlighet sova i intilliggande hus tillsammans med sin son så vi inte stör deras arbetstider. Det vill han inte bekräfta och jag vet att det blir gap oavsett. Han vill ha bråket. Det får bli så nu! Känns befriande på något sätt att vi är vid vändpunkten men så barnsligt han inte svarar och väljer för mig att ha obefintliga kontakt och spelar samtidigt martyr. Jag mår ytterst dåligt utan kontakt, det vet han och utnyttjar. Hans "rådgivare" tycker jag är hemsk och förstår inte "hur han orkar" ha förhållande med någon som inte är "normal". Nåja, det handlar om små små ting jämfört med luv eller död men de små tingen kommer nu få avgörande verkning över hur framtiden ter sig. Jag vet vad jag vill, behöver och strävar efter men kan inte själv. Det har jag sagt i ett år nu och såg ljusningen men den har falnat och nu är det nattsvart!!!

I allt detta har mitt jobb tagit stryk men före jul lämnade jag arenan, som jag tidigare skrivit, men inte äktenskapet. Jag har inte lyckats få ihop alla trådar och allt har känts grumligt. Jag vill inte lämna om jag inte är säker på att det är uteslutet få en fungerande framtid. Jag har behövt tiden för pussla ihop styrka till mitt eget arbete och det har jag lyckats ganska bra med. Inuti har jag förändrats och det ger resultat. Kanske är det störande för mannen, han pratar ofta om mina stora problem och att mitt yrke har jag själv valt och får sköta utan honom. Jag vill omvänt, att vi tar stor del av varandra!!! Han vill inte, eller jag tror, vet inte hur man gör.

Han har aldrig delat sig med kvinnorna han levt med. Alltid levt dubbelliv och aldrig varit trogen och ärlig. Inget jag visste men misstänkt allt eftersom. Jag har ju varit idealisk för alkisen! Supa o leva loppan periodvis och vara make när jag är hemma. Sista 6-8 mån före behandlingen föll hans mask helt och sjukdomen tog över hela honom, det fanns inget kvar och han blev uppsagd en dag på stående fot.

Så, mycket har blivit mycket bättre men livet är ledsamt, tomt och utan kärlek, omtanke och respekt från mannen jag trott jag skulle leva resten av mitt liv med...

Nära uppgörelse nu...handlar snart om timmar...vet inte om jag ser fram emot detta eller inte. Känner mig trots det någonstans starkare när nu allt är blankt och betydelselöst inuti. Låter det märkligt???

det låter inte märkligt alls. Det låter befriande och på något sätt självklart. Du har gjort en sammanfattning av den långa, vindlande resa som du (delvis) delat här. Både för oss som följt dig länge och för en "ny" som läser din sammanfattning tror jag att "blankt och betydelselöst" är ett ganska naturligt tillstånd efter den långa kamp du befunnit dig i. Länge. Nånstans tar inte "bara" kärleken utan också energin slut. Nånstans ger man upp och släpper taget. Allt det bästa önskar jag dig! Kram, kram / mt

Sorgsen

..."befriande" använde jag själv igår. Tyckte samtidigt det inte riktigt beskrev min känsla och fyllde på med "lösande" eller "betungande" men i alla fall "annorlunda".

Jag har känt att uppgörelsen kommit närmre för var månad och nu är det nära. Att det därmed vore över vore ju naivt att tro, men en ny språngbräda får jag att stå på. Min alldeles egen dessutom. Med det menar jag inte nödvändigtvis skilsmässa, en sån är ju mest ett tecken på ställningstagande rent byråkratisk när allt annat är förbi. Det där "allt annat" som involverar handlingar med känslor är ett gissel!!!

Min välvilja, styrka, kärlek har kastats tillbaka rakt i ansiktet, gett mig sparkar och slag rakt i solarplexus. Jag är nu antagligen så blåslagen att nya slag inte känns för jag är van. Heltäckande är det inte däremot, han lyckas fortfarande såra långt in i själen. Vad är det tecken på???

SuzyQ

Jag känner med dig och förstår nog ganska väl hur du mår, hur du blir behandlad och hur dina tankar går.
Vi sitter i samma båt. Vi får aldrig ge upp, kämpa kämpa. Även om det inte blir skilsmässa så kan man ju bo i eget hem för att se hur det är innan man tar beslut. Jag har bestämt att vi ska sälja villan nu och det kommer ta några månader innan det är klart så tills dess vet jag om han tänker hålla sig nykter och ge mig kärlek och trygghet eller inte.
Vi håller kontakten! Tack gode gud för detta forum:-)
Kram

... till någon annan, men den andre kanske aldrig glömmer de orden.
Jag känner så med dig när du skriver "Min välvilja, styrka, kärlek har kastats tillbaka rakt i ansiktet, gett mig sparkar och slag rakt i solarplexus. Jag är nu antagligen så blåslagen att nya slag inte känns för jag är van. Heltäckande är det inte däremot, han lyckas fortfarande såra långt in i själen. Vad är det tecken på???"
Det är så fruktansvärt att leva så, med osäkerheten, och saker som sägs suddas inte bort - de fastnar, i hjärnan och i hjärtat och äter upp kärlek och tillit...

Varm kram till dig!!!