Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

jag hoppas du loggar in och läser här och att du lämnar en hälsning.... det väcker så många funderingar när du hade det så jobbigt och så bara försvinner... ut i tomma intet. Med förhoppning att ditt liv är bra (är det för mycket att hoppas på det?) eller åtminstone att det rör sig i en bra riktning.
Varm hälsning och sommarkram / mt

Sorgsen

...människor här. Tack för att ni finns...
Har ju så mycket vara tacksam över men ändå är ett helvete och min ork är slut...helt slut...orkar inte riktigt skriva, tänka, göra.
Har nog med utföra måsten och hitta rätt....

Men, jag vet det kommer röra på sig, inte idag bara...

Ni finns alla i mina tankar...tack för ni finns

Sorgsen

...några dygn har passerat!
Katastrofen är ett faktum och mannen är helt osannolik. Hans jobb stressar honom och jag är skuld till att han är nära återfall säger han. Han är i det närmaste psykotiskt och skriker och gapar. Nu säger han att han inte har älskat mig på länge. Det förklarar ju varför det inte utvecklas åt gemenskap utan så snart går emot honom ställs jag som skyldig och orsak.
Han har en tillfällig lägenhet från augusti och har klargjort att han berättat för alla om vilken "fitta" jag är.
Jag håller mig lugn men det beror nog mest på att jag är uppgiven.
Jag är inte hemma nu pga akututryckning på jobb. Det händer så mycket nu att jag har svårt återberätta. Det blir inte rätt eller rättvist.

Jag har stöd från familjen, från kollegor, från vänner. Grannar har hört hans vansinnesutbrott från uteplatsen och ett av mina barn med sambo måste också fått del av kvällens vansinne. Obehagligt och overkligt att en vuxen människa kan bete sig som han. Var kommer all energi ifrån??? Allt hat och förakt? Vem lyckas styra honom så handfast bort från äktenskapet? Han har en AA-vän som är väldigt ensam och ytlig, hans sambo ville separera och "alla" mannens AA-vänner inklusive gårdens möten har rekommenderat maken skiljas från mig eftersom jag inte är bra för honom. Så säger han! Jag vet ju att terapi inte fungerar så. Mannen själv har flashat och satt sig på dem allihop när han återberättat med sarkasm om dem.

Usch och fy!

Snart är detta över...........hoppas hålla ihop tills det är över på riktigt......
Han får ta ansvaret och genomföra detta däremot. Har han pissat på mig får han stå för det.

Sorgsen

...blir det för mig att mannen igår pratade om positiva saker som gemensam semester och framtid och idag skrika ur sig förnedringar och säger åt mig fixa skilsmässan.
Ska tilläggas att han olyckades och totalkvaddade min bil för 10 dagar sen. Då hämtade jag på sjukhuset, han var spak och chockad och älskade mig över allt annat!
Nu kräver han hälften av mina besparingar och boende jag haft långt innan han träffade mig...
Uppgiven och förvirrad? Jo, minst sagt....

- jag vill tacka för att du skriver och hör av dig! Men det är också det enda som känns ok... lite ok känns det också du inte är där han är, att du är på jobb. Fast du borde vara sjukskriven på en trygg plats. Vet du, när jag läser vad du skriver och ser hur du (i mina ögon) brutits ner är det som ett skolexempel på psykisk misshandel och det känns obegripligt att det kan få fortgå även fast du är omgiven av släkt och vänner.

I ditt nästsista inlägg här ovan skriver du "Han får ta ansvaret och genomföra detta däremot." - Det kommer han inte att göra! Jag hoppas verkligen att du själv eller med hjälp av din nämaste ser till att få professionell hjälp, både juridisk och för din hälsa. Fast jag förstår att du kanske inte orkar läsa klistrar jag in en länk till tuvaforum - dela den gärna till dina närmaste http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel

Att ditt återberättande inte skulle bli rätt eller rättvist kan inte tänka på - ditt berättande är din sanning och den har du rätt att stå upp för! Jag upprepar mina ord som flygcert skrivit att var viktiga för henne: alla tar sig inte ur destruktiva förhållanden. Alltför många går faktiskt under. Hemskt men ett faktum. Se till att du får hjälp så att den finns redo när du kommer hem - till ditt hem som skall vara din fristad och en trygg plats för dig!
Allt det bästa, kramar / mt

Bästa Sorgsen, när jag läser dina senaste inlägg påminner det mig om min separation - alla hårda ord, allt fram och tillbaka med ena stunden fantastiska saker och nästa katastrof...
Ta hand om dig, du är viktig och du behöver inte ta mer, du har din sanning, dina upplevelser och de är Sanna för dig, du behöver inte tänka på rättvist-orättvist osv...

Kramar

Sorgsen

...hem i baksätet på min egen bil..,
Inget är rätt....
Tusen bitar, trasig, gråter...
Orkar inte..,

och låta dig gråta länge...

Känner sååå mycket med dig...
Jag hoppas att du blivit hämtad av någon nära, någon som finns där för dig; tröstar, stöttar och hjälper! Och att du får komma någonstans där du är trygg och där det hemska inte når dig på samma sätt som annars. Blir så berörd av ditt inlägg och antar att maken visat sig från sin sämre sida?! Du är värd bättre, skaffa hjälp nu så att du kan ta hand om dig!
Önskar så att jag kunde hjälpa dig, göra något, men jag kan bara skicka varma tankar!
Stor kram till dig!!!

att du har en chaufför som du är trygg med, gott sällskap intill dig och att dina nära och kära väntar dig. Hoppas också innerligt att du får bra hjälp på alla sätt du behöver.
Kvällskram / mt

Framtidsdrömmar

Har följt dig på din väg, men inte lämnat avtryck i din tråd. Jag önskar så att du har orken, modet, viljan och stödet att gå vidare utan honom. Ta hjälp av människor runt omkring dig. Du är värd att må bra!
Stora varma kämparkramar skickar jag här till dig!

.... väldigt mycket!!

Jag kommer allt mer iordning, och tänkespråk. Alla fina, stöttande saker du skrivit till mig. Hoppas att du har någon som stöttar dig så nu!

Skriv ner ad, bara så vi vet att du finns där någonstans...
Kram

Sorgsen

...är jag ensam. Ofrivilligt men nödvändigt!

Polisanmälde idag men valt låta den ligga vilande eftersom dagens kulmen initierades av mig själv.

Chauffören var min man. Jag fick ett totalt psykbryt pga pendlandet i situationen. Från topp till dal i samma minut. Han fick stanna bilen, jag spydde och vankade runt som en sjuk och tappade mig själv fullständigt. Satt mig bak i bilen och sa ingenting. Inte mycket förändrades förrän jag i tisdags hittade kondomer. Någon vi aldrig behövt använda. Jag packade ut prylarna han har i mitt hus i hans bil och fyllde i skilsmässopapper.
Han fick ultimatum och valde mig och oss. Jag köpte hans förklaring men han fortsätter vara otrevlig. Idag tog vi båda ledigt för umgås, det tog en timme sen såg han tillfället skrika han absolut inte vill göra något med mig. Jag gick ut i trädgården och fixar där. Han packar tillbaka saker jag packat ut. Han gör mat till sig. Jag fixar till båda och säger maten är klar men han fnyser och vill inte ha. Jag frågar vad han planerar göra. Svaret: det har jag inte med att göra. Jag pushar svar om framtid och menar han packar in sina saker igen men vill inte ha med mig att göra. Han flippar ut. Vill aldrig ha med mig att göra. Enkelt ordnat säger jag och printar skilsmässopapper för honom ensam att skriva under.
Sen tar hus i helvete. Han är otrevlig och jag tappar kontrollen. När han hånar ger jag tillbaka på samma sätt, med hån och fysisk putt. Han knuffar mig i strypgrepp, jag tapoar balansen och faller över soffbordet och ner i soffan. Bordet går sönder, blommor krossas. Han går direkt ut ur rummet, ser på mig, hånskrattar och går tillbaka till andra våning och firtsätter packa. Jag känner efter, inget skadat. Slår 112 men vet att de aldrig skulle hinna hit. Jag tappar kontrollen och far upp för trappan. Hotar som han gjort, han tar nytt struptag, garderobsdörren får jag med mig och sen hjälper jag honom packa ut sina grejer. Tänkte åka 24 mil för hämta mitt i lägenheten men sjönk ner i fåtöljen. Ser trasiga bordet och ringer polisen. De kommer hit och förhör. Jag känner jag har lika stor del i dagens händelser och vet inte om jag ska gå vidare eller inte.
Han har utnyttjat mig hela tidem och kommer nu vinna stort på skilsmässa eftersom den där bodelningen aldrig kom i skrift pga alkoholismen. Sitter i en rävsax och bara mår illa...

... Men det gör ont i mig när jag läser ditt inlägg!

Känner så starkt med dig och önskar att jag kunde göra något för dig!
Det behöver vara ditt egna beslut, men jag måste säga att jag tycker att du ska gå vidare med anmälan - polisen utreder och du behöver inte avgöra vad som är hans fel eller ditt fel, vem som orsakat vad - han har gjort tillräckligt! Även om du gör "fel" saker ibland så har han gjort saker som faktiskt inte är okej, oavsett vad du gjort innan eller efter!!! Och - det viktigaste är att stå upp för dig!! (Jag ångrar mig grymt mycket att jag inte stod upp för mig och lät min anmälan gå vidare när jag satt anonymt hos polisen och inte vågade fullfölja...)

Jag förstår att det känns fruktansvärt nu, men allt löser sig - på något sätt så löser det sig!!! Jag vet att det känns skräp att han kommer tjäna på bodelningen, och jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men du behöver i alla fall inte ta mer av detta!
Ta hand om dig, stora, varma kramar till dig!!!

Sorgsen

...bevisar man psykisk misshandel?
Hur kan någon tro på det när jag jobbat vidare?
Varför skulle det bevisas? För vem? För mig själv? Jag vet ju hur det varit och är utan de bevisen.
Ändrar behandlingen av mig och äktenskapet något för framtiden för reda i delningen?
Svaret är väl nej på allt det där...
Hoppas kvinnojouren hör av sig snart....

Önskar detta är en dröm...

Önskar så att jag kunde hålla om dig och låta dig gråta och försöka lugna dig med att det blir bättre; det blir bättre! Det känns inte så nu, men det blir det!!

Jag förstår att sommaren varit katastrof, låt anmälan gå igenom - då får polisen utreda och du behöver inte känna att du ska avgöra om han eller du gjort fel, eller vem som är orsaken. Och även om det inte hjälper dig med bodelning etc så är det kanske ett sätt att få upprättelse, att känna att du står upp för dig... Att det inte synts, eller att du inte visat eller sagt något - det är ju det som är det typiska - vi visar inte förrän det gått alldeles för långt och då står vi där med skammen - som vi inte behöver känna eftersom det inte är vi som gjort fel!!! Du har inte gjort fel! Du har kämpat (möjligen alldeles för länge?!) men det är bra att vara envis, men nu har du gjort tillräckligt.

Vad gör dig förvirrad? Skriv, skriv och återigen skriv - det är en hjälp för dig!!! En dag i taget, en liten stund i taget!
Du är så bra, bästa du - önskar jag kunde göra något för dig.
Du är bra, du har gjort rätt!!!
Fortsätt skriv!
Stor kram!

en månad är Gullbrannakonventet som du förra året var på väg till men backade i sista stund för att....ja..varför ? För att du tyckte att du inte behövde ? 3 dagar som är bara dina i en krets av folk som upplevt det mesta och som bara blir glada om de kan tipsa om hur de gått sin egen väg bort..bort....för att bygga ett nytt liv.

Den klassiska situationen är att kvinnan drar tillbaka sin anmälan för att hon efter några dagar tycker "att det var nog inte så farligt...han menade inget illa...väl ?" Nästa gång är det inte bordet som går sönder, det kan vara du.

Ta dig ur din destruktiva relation innan det blir för sent. Det var länge sedan jag läste här och jag ser helt klart att ditt förhållande har rasat till nivån ännu lägre än det var sist jag läste.

Du måste tänka på ditt eget välbefinnade och ditt eget mående. Inget annat betyder mer än det.

Kram du fina ♥