Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mellan mannen och en familjebekant som vi druckit många glas och sjungit många sånger med. Djupt och angeläget om alkoholen och om livet. Blir alltmer stärkt i att det finns många som har en inneboende beredskap att tala om förhållningssättet till alkohol. Den senaste tiden har inrymt många möten med människor som vill förändra sitt drickande eller bli fria från medberoende. Plötsligt händer det... ganska exakt 3½ år efter den natten jag lämnade vårt hem.

Jag är tacksam, säger Mg ofta, att jag fick leva så länge att jag får uppleva detta. Det är jag också. Tacksam. Och lycklig, ja lycklig. / mt

Mulletant... ... din man har kommit en liten liten liten bit i sin insikt.
Först när han är beredd att ta emot hjälp kommer hans resa att ta fart med full kraft.
Kram / Mie....

Jag läser tillbaka i min "tråd" där delar finns endast i min kopierade textfil. Jag raderade mycket efter att en person jag litade på avslöjade min identitet till en för mig okänd person. Alla "svar" finns kvar i tråden och ger en bra bild. När jag läser mina egna inlägg så kan jag bekräfta att jag minns rätt när jag känner igen den process Kastellen och konstnären beskriver. Vårvintern och våren-försommaren 2011 var som att leva på en gungbräda, en tung tid. Jag är glad att jag hade forumet som ventil, bollplank och läroplats. Jag är glad att jag orkade igenom den tiden - och att min riktning från och med 15 mars var kristallklar. Livet idag är värt allt! / mt

Sorgsen

...befriande läsa här hos dig.
Det är lugnt, kontrollerat, direkt, konstruktivt.
Tack tack tack för du finns kvar här inne.

Det är er nuvarande tid/plats jag önskar jag kommer kunna uppleva en dag, ett vi och oss och lugn.

Kram

och morgonen efter makens personalfest. Funderade över mig själv i ensamheten i går kväll, inte ett uns av oro över hans nykterhet kände jag och inget behov av att vara i kontakt med honom. Tänkte tillbaka på hur jag förhållit mig i tidigare stadier i livet. Det har varit olika men aldrig har han varit besvärande onykter i såna sammanhang. Däremot har det varit ganska otrevligt att vakna till lukten av vitlök-och-gårdagsvin....men det har jag inte tänkt så mycket på förrän i morse när jag vaknade i den friska doften av nytvättad sommar och inget annat.

Jag läser flitigt i Alanonlitteraturen nu och inser mer och mer vilket djupt och välgrundat koncept det är (oj, det lät affärsmässigt men hittar inga bättre ord nu). Tänker också på hur viktigt det är att förstå det grundläggande i tolvstegsprogrammen. Lite av en ny värld.

Sorgsen skriver att det är lugnt, kontrollerat, direkt och konstruktivt här inne i min tråd. Tack Sorgsen för goda ord. Det bästa är, att när jag smakat nära på orden så avspeglar de bra hur jag oftast känner mig numera. Även de dagar jag känner mig rastlös och/eller nedstämd känner jag oftast en trygghet och ett lugn. Jag har rest långt och inser att jag i början inte förstod var jag var och inte heller vart jag var på väg. Nu vet jag min riktning och är tacksam att vi går åt samma håll Mg och jag. Var för sig och tillsammans i gemenskap. /mt

att mitt behov av att skriva här långsamt tunnas ut. Det går i vågor, mitt personliga behov, samtidigt som generationerna här avlöser varandra.
Nya kommer, några stannar och bildar ett sammanhang till tröst, stöd och handling.

I morse skrev jag en dikt. Det är länge sen. Mina tankespår har jag fäst här i långa ramsor och utläggningar. Det är länge sen vi konstaterade och skrev att det här är ett livsforum.
Så tror jag det måste vara för att vara verksamt "på riktigt". Alkoholen är en del av livet oavsett om det är på ont eller gott.

Av "min" första generation här är det Adde, Berra och jag som återkommer här. Vi mår fint idag och forum har en del i det.

Det här inlägget är ingen slutpunkt. Det är en del i min process till ett annat liv. Det bättre.

Igen ett steg.

Med önskan om en ljus söndag / mt

(Och så lyckades jag igen gå in och spara om mitt förra inlägg så att det får fel datum och kommer högst upp. Forumets små egenheter... men allt detta lite svårhanterliga "ramverk" må vara forum förlåtet. Det fungerar på djupet och det är det som betyder:)

viktoria

Var inne och kikade som hastigast och läste ditt senaste inlägg här nedan, och vill bara lämna ett litet (men med värme) avtryck här i din tråd. Mina två trådar, först den i "förändra sitt drickande" och senare den här i "vidare livet" är kvar här, någonstans i den täta väven. Tänker ofta på alla forumvänner från "mitt" mönsterstråk, och är så tacksam och glad över att få ha kvar någon av dem även utanför forumet idag. söndagsram från Victoria

och livsvän! Tänk att vi möttes här. Tänk, alla dikter och sånger... Och tänk att du tittade in här just idag :)

Från dig till mig:

Hon är på jakt efter solen
hon har seger i sitt steg
hon går rakt in i ljuset
hon må vara rädd men aldrig feg
hon vågar vinna över rädslan
hon kan se sin rädslas grund
hon säger: människan skall inte vara ensam
så kom, låt oss dela denna alltför mörka stund / Lisa Ekdahl

Och från mig till dig:

Vad för mår väl en snigel
mot en pansarvagn.
Ingen glödgas till mjöl inne i den.
Den rostar inte omgiven av lik.
Den mosar inte in någon i asfalten.
Knappt den gör en blomma förnär.

Men snigeln är snabbare.
Den når fram.
Den rör sig bland sådant som växer.
Den tar en omväg runt den brinnande staden.
Den har tiden på sin sida.
Den, liksom vänskapen mellan mänskorna. / Claes Andersson

Hoppas att du har en fin dag!

Jag förstår att dina inlägg här minskar - jag har ju inte alls varit aktiv så länge som du, men jag ser ju tydligt att det fanns en tid när jag nästan inte överlevde utan satt hela dagarna och läste, skrev inlägg och hoppades/väntade på svar, till att som idag känna behovet minska något, men i perioder öka, och i lugnare perioder stillas igen.
Jag försöker göra inlägg ibland, speciellt till dem som har liknande situation som jag hade, och jag tänker med oerhörd tacksamhet på allt som forumet betytt för mig, och du, Lelas & Sorgsen var en stor del för mig!

Varm kram, hoppas att du njuter idag och många andra dagar, av sol, fågelkvitter, jordgubbar och annat gott som livet har!
Kram!

blå-timmen

Även om jag inte har varit här på länge, länge, var Forumen för mig nästan en livlina ett tag. Som tillsammans med rådgivare och vänner gav mig styrka. Hur ensam hade man inte känt sig annars! Jag har också kommit vidare, men inser nu, efter två år som skild, att det är inte slut. Saker pluppar upp - bra och dåliga - och man fortsätter att arbeta med sig själv, minnen etc... och vissa saker kommer ikapp. Men det är en egen tråd,s om jag kanske börjar på här. Så Mulletant - fortsätt skriva och tack för alla kloka kommentarer du gav mig för flera år sedan!

blå timmen! Jag minns ditt nick från början av min tid här. Helt naturligt att gammalt pluppar upp - vi är som ryska gummor/dockor vi människor, inom oss bär vi med oss våra åldrar och livsskeden... upplevelser och erfarenheter från olika tider i livet. Jag fick nyligen lära mig att de ryska dockorna heter matrjosjka fast vi ofta kallar dem babusjka - man lär så länge man möter nya människor:) Visst är det fantastiskt!

På ganska kort tid har min tråd haft besök av Stigsdotter, viktoria, Sorgsen, flygcert och nu av dig blå timmen. Vi lämnar avtryck och spår i varandras liv. Ibland när jag sökt efter något i min första tråd - det är nog där vi träffats - ser jag de olika nicken och undrar hur det gick... Men våra liv här är inga noveller eller ens romaner... våra berättelser fortsätter längs livet, våra liv, och inte så ofta får vi veta hur det var - eller hur det blev sen - när någon satte trådens avslutande punkt. Desto mer välkommet när någon kommer tillbaka med ett avtryck, en hälsning eller en fortsättning - ett nytt kapitel:)

Att vidröra och låta sig vidröras skrev jag i en fb-status häromdagen... det är väl det som sker här när det är som bäst. Vi vidrör varandra och låter oss vidröras... i våra innersta skrymslen och vrår som vi annars döljer och höljer in i den yttre attityden. Jag tror, nej vet, att det finns en längtan hos många människor att mötas i det sanna och äkta... ärligt och respektfullt och utan krav på att förändra eller förändras annat än i sin egen takt. Att dela "sanningen", sin sanning, så långt man i nuet orkar ta den till sig. Vårt livsforum är en sån plats för dem som vill och vågar möta sig själv och dela med sig. Som har mod att förändras... Ett mellanområde (Winnicott) för att öva, pröva och upptäcka nya dimensioner av livet. Mitt liv!

Nu kallar verkligheten... måste nog göra en granskning av detta när kvällslugnet infinner sig:)
Allt gott och kramar till den som vill ha / mt ... Och en dikt

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)

Yogi

...blir som alltid så fångad och träffad av det du skriver.

" Att vidröra och låta sig vidröras skrev jag i en fb-status häromdagen... det är väl det som sker här när det är som bäst. Vi vidrör varandra och låter oss vidröras... i våra innersta skrymslen och vrår som vi annars döljer och höljer in i den yttre attityden. Jag tror, nej vet, att det finns en längtan hos många människor att mötas i det sanna och äkta... ärligt och respektfullt och utan krav på att förändra eller förändras annat än i sin egen takt. Att dela "sanningen", sin sanning, så långt man i nuet orkar ta den till sig. Vårt livsforum är en sån plats för dem som vill och vågar möta sig själv och dela med sig. Som har mod att förändras... Ett mellanområde (Winnicott) för att öva, pröva och upptäcka nya dimensioner av livet. Mitt liv!"

Denna längtan kan jag ibland känna är ett hinder för mig att orka träffa människor på ett mer ytligt plan, vilket ändå är mer vanligt förekommande än att öppet och ärligt våga dela sitt innersta. I mitt yrke är det en sak; där är man i en roll. Men privat... Visst kan man möta sin familj och så, men det är alltid med vissa förbehåll...man vill inte belasta, man vågar inte visa sitt innersta... Och vännerna...jag orkar inte. Gör det med självisk? Är jag för upptagen av mitt behov av att få visa öppet vem jag är? Så att det gör att jag inte vågar släppa in dem av rädsla för att de ska döma? Kanske är det så. Jag vet inte. Det blir litegrann som att "om jag inte kan ge och få allt, så väljer jag istället ingenting". För så ser det ut för mig just nu. Kanske får det vara så just nu. Jag undrar ofta hur andra människor gör...de som har stort umgänge på ett lite mer ytligt plan. Hur bär de sig åt? Hur orkar människor hålla upp sina fasader och dölja vad som finns under ytan? Kanske det bara är så att jag inte har någon skyddande fasad längre?

Det är ju det som framför allt är så fantastiskt skönt med den här sidan. Att man kan mötas här, dela med sig och få ta del av, naket, ärligt och uppriktigt. Utan fasad. Ni är många här på sidan som har stöttat mig när jag haft det som svårast, du och din man har varit några av dem som med värme tvingat mig se den kalla verkligheten trots att den gjort ont. Men det är ju så det är. Sanningen gör ont ibland. Insikten gör ont. Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget egentligen, känner att jag trasslar in mig i nya trådar i takt med att tankarna drar iväg.

Jag ville egentligen bara säga hej, önska er en härlig midsommar och säga att du, mm och andra på dessa sidor gör ett fantastiskt "jobb" i alla våra processer oavsett vart vi är på väg.

Kram
//Yogi

- och tack för dina ord och tankar. Kloka frågor om samvaro och närhet... Närhetens djup... hur gör man när man inte känner sig hemma i "det stora umgänget på ytligt plan"? Det är ganska många som ställt den frågan här, både medberoende och missbrukare. Känt att man inte passar in, känner sig hemma i sådana sammanhang. Det känner jag så väl igen mig i!

Här på forum får vi berätta och dela våra egna och varandras berättelser utan att bli avbrutna och utan att bli ifrågasatta (så är det också på Alanon). Här får jag/vi pröva och möta våra den egna verkligheten så som jag har ord till att beskriva den just nu. Ett sätt att långsamt möta sig själv i det skrivna ordet som är mitt och ingen annans. Här kan vi dela våra förväntningar och farhågor... och som på Alanon: våra erfarenheter, våra styrkor och vårt hopp.

Nu ska jag dela en sång som dykt upp inom mig de senaste veckorna... en gammal Barbro Hörberg text.
Först vill jag säga att jag tror på kärleken, jag tror på förälskelsen - som (kanske) ett nödvändigt steg före djup kärlek, jag tror på livet.
Jag tror - och vet dessvärre - att det är lätt att upprepa samma misstag, snava på "samma" stenar, falla i "samma" grop.

Därför är det viktigaste mötet med mig själv... inte bara en gång utan genom livet. Det är med mig jag ska leva längst... hela mitt liv faktiskt.

Här kommer Barbro https://www.youtube.com/watch?v=BAtmElpzBqg

Kram och sommarglädje! / mt

skrev jag till flygcert och något viktigt till mig själv:

Jag minns

att du hade en advokatvän... och jag minns, igen, den där rädslan och oron. Din och vår oro. Och så tänker jag på dina ord att du blev ledsen över att bli påmind... att det inte känns som ditt liv. Ändå är det en del av ditt liv - men bara en del. En del som du "lyft ut" och gjort dig fri ifrån... Ett mörkt inslag i din livsväv, ett inslag som kom och som du lämnade men som för alltid finns kvar... på gott och ont... Gott som dina/era tjejer :) och gott som all den självinsikt du skaffat dig. Vilken resa du gjort flygcert, vilken resa! Så modigt du mött dig själv och så modigt du handlat när du varit rädd!

Om mig: Det är tidvis-och-delvis plågsamt att se tillbaka och se vad jag funnit mig i, låtit utsätta mig för. Vad jag underlåtit att göra för min egen skull. Jag vet. Men jag kunde inte bättre då. Jag tänker att det är viktigt att jag förlåter mig själv... Och just nu i skrivandets stund inser jag att det lärde jag mig... det förstod jag på djupet nyligen i en Alanon-text, på ett Alanon-möte... om åttonde steget. På listan över dem jag ska gottgöra finns jag själv. Överst.

Tack för ditt inlägg flygcert, tack för att du hjälper mig att lära mig om mig! Kram och allt gott / mt

2 års nykterhet, det är den 1 juli han ser som sin "nykterhetsdag" - vet inte vad han skulle kalla det. Då hade han en avgörande insikt. För mig är hans verkliga vändning 2 månader tidigare. Dessutom har han ytterligare ett datum som är väldigt viktigt för honom, det är något över 200 dagar nu. Dessa olika märkesdagar belyser bra den långa vägen från beroende till frihet, vi har många gånger talat om att nykterhet är långt mer än att sluta dricka. Eller rättare sagt, att sluta dricka är bara en del av att leva ett nyktert liv. En nödvändig men inte tillräcklig del - kanske är det inte så för alla men för mig är det så klart att det är så. Det är tre år nu sen vi hade den första (i det närmaste) alkoholfria sommaren. En sommar jag både hade det mycket bra och ändå tidvis tungt och osäkert. Sommaren två år tidigare var kanske den tyngsta där en familjeangelägenhet hejdade mitt uppbrott, dvs jag lät angelägenheten hejda mig. Året emellan var uppfyllt av annat. Men nu är livet gott. Så gott. Oändligt tacksam är jag. / mt

konstnären

Vad underbart härligt det låter 2 år. Jag vet inte om vi tillsammans kommer så långt mannen och jag. Allt känns som ett äggskal.
Knackar man lite går det sönder. Visserligen är mannen nykter nu, och jag är så trött. Har varit på anhörigmöten och det ger mig
mycket. Självkänslan växer i alla fall, och det är gott nog. Man är inte ensam. Just nu har jag inga svar på hur vi ska kunna gå vidare.
Tiden får utvisa och jag måste komma tillbaka mentalt. Förr hade lösningen varit alkohol för mig, men inte idag.
Ha en fin dag
Kram Konstnären

- vilken bra metafor med ägget. Jag visste hela tiden att vi har en bra substans, ett bra innehåll i vårt liv. Att vi hade en djup gemenskap - under skalet. Så för mig låter det fint att knacka på skalet och låta det brista.... Så bra att du går på anhörigmöten. Fortsätt med det och att hålla fokus på dig. Var stolt över dig och din nykterhet. Den är din! Kramar och ha en fin dag du också / mt

Skickar dig många fina tankar och mycket värme idag!

Jag tror att jag tänker på dig nästan varje dag - så stor viktiga tankar och tankesätt du fört in i mitt liv, blir alldeles rörd och berörd när jag tänker på det... Är så glad att du känner sådan lycka och harmoni i ditt och ert liv - önskar dig oändligt mycket mer av just det!
Utseende spelar ingen roll, men jag ser dig framför mig, och jag blir alldeles rörd - bilden av dig ger mig harmoni, på något sätt!

Tänker just nu (återigen) mycket på den där gången när jag skrivit till någon att "magkänslan kommer, du behöver inte bestämma dig för att lämna idag/nu, det kommer...", och du bemötte det med att någonting i stil med att "nej, alla lämnar faktiskt inte, en del stannar och går under" - jag är snabb med att tänka att jag hade det inte så dåligt och det är inget speciellt jag gjort genom att lämna - men jag arbetar på att lyfta mig själv: jag vet att du påtalat för mig någon gång för länge sedan att ja, det finns alltid de som har det värre, men det spelar ingen roll: jag hade det tillräckligt dåligt för att det inte skulle vara bra och jag lämnade faktiskt - och jag tar makten över mitt liv - precis som du gjort!
Jag beundrar dig, och inspireras av dig - återigen tack, tack för att du hjälper mig!
Kram

för dina ord! De värmer - och "allt" är så ömsesidigt. Fullt upp nu omkring mig med många barnbarn i olika åldrar. (Och de vuxna barnen, inte minst:)
Ha det gott ♥ / mt