"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Har inte riktigt kommit in i uppdateringen av forumet, men... lyckas i alla fall få till inlägg :-)

Åh, livet...
Jag njuter - plockar blåbär, sitter vid havet, promenerar i skogen, äter hallon, pysslar i min trädgård, träffar vänner, (och hänger lite med Den Förbjudna Mannen...) - och: lider med barnen: den stora flickan är så arg, slåss, skriker, arg för allt, vägrar lyssna, och jag vet inte vad jag ska göra... Har kontaktat Socialtjänsten igen och de ska höra av sig nästa vecka... Känner mig som världens sämsta mamma: när hon är så mycket arg så blir jag ju sur och arg jag också... Faaan.

Jobbar dock med mental träning: jag kämpar vidare, jag tänker inte ge upp och jag tänker inte låta mig nedslås...
Puh. Jättelätt... Not.

Mumin

Jag har läst nästan hela den här tråden i ett svep. Blev otroligt gripen av din historia. Jag ville bara säga att jag tycker du är otroligt stark som tagit dig ur en så svår situation och nu lever livet på dina villkor. Jag är så glad för din skull!

När det gäller barnen och deras umgänge med sin pappa vill jag bara dela med mig av vad en barnpsykolog sagt till mig, när jag mådde dåligt över att begränsa barnens umgänge med sin pappa (då aktiv i alkoholmissbruk och psykiskt instabil): barn finns inte till för föräldrarnas skull. Föräldrarna finns till för barnens skull, och de har bara rätten att vara föräldrar om de agerar som förebilder och tar föräldraansvar. Barn mår inte dåligt av att växa upp med bara en förälder. Men de mår mycket dåligt och kan få men för hela livet av att växa upp med en icke-fungerande förälder. DU måste ta föräldraansvaret och se till att dina barn inte blir lidande av att den andra föräldern är dysfunktionell.

Jag tycker att du ska skydda dina flickor från din exman. Har han kontrollerat och manipulerat dig, är risken stor att han gör samma mot dem. Och den aggressivitet han visar mot dig, påverkar dem.

Stor kram till dig!

... men en del av mig är så fruktansvärt ledsen - helt okontrollerat jätteledsen...
Jag fattar inte vart allt kommer ifrån - det bara poppar upp nya (gamla) minnen, nya (gamla) händelser och jag blir så fruktansvärt ledsen... Jag trodde att jag inte var så ledsen längre, men varje dag kommer nya saker. De första dagarna på min semester var jag kvar i jobbstressen, men så snart jag började känna mig ledig så kom det bara över mig - allt som jag trodde att jag var ok med, och dessutom en massa, massa saker som jag faktiskt inte tänkt på alls, och saker som jag nu tänker på i ett helt annat sken: sådant som varit hemskt/sorgligt/jobbigt...

När jag var gravid med första barnet så var jag så fruktansvärt rädd för förlossningen - jag hade läst om kvinnor som blev så annorlunda i den situationen: att man inte var kontaktbar, att man sa elaka saker till sin partner, att man betedde sig så olikt den man är i vanliga fall - och att en del män/blivande pappor kan ha svårt att förstå det... Och - just de orden: "blivande pappor kan ha svårt att förstå det" fick mig att nästan gå upp i atomer av oro - om jag inte hade kontroll över situationen så skulle han ju kunna bli hur arg som helst. Och jag ägnade i princip 9 månader åt att försöka förklara för honom hur annorlunda man kan bli under förlossningen, hur kvinnor kan reagera/agera och jag läste tonvis med artiklar, inlägg osv för honom om detta. Och ja, hur slutade det - jo, pga komplikationer så blev jag igångsatt och fick en 14 timmar lång förlossning utan värkpauser som avslutades med akut kejsarsnitt, som blev akut sövning och där läkaren skar fel - och exet pratade mest efteråt om hur stöttande och bra han hade varit, trots att jag knappt pratade med honom... Sedan fick jag hintar om det ända tills barn nr 2 kom till världen. Jag var nästan lika nervös denna gång - och det slutade med att exet var sååå arg för att jag var nöjd med narkosläkaren att han anklagade mig för att "vilja bli påsatt av narkosläkaren" och sedan stormade ut från BB och kom tillbaka en gång om dagen för att skälla på mig och 5 dagar senare hämta hem oss... Resten av vårt liv tillsammans kom det upp titt som tätt "hur tänd jag var" på narkosläkaren, "hur mycket jag ville knulla honom" osv. Ibland kan jag skratta åt det idag, jag och min bästa vän brukar göra ett drama av det och låtsas hur jag ligger på operationsbordet för att göra ytterligare ett kejsarsnitt, men jag puttar min stora mage lite åt sidan och liksom bara bönar och ber narkosläkaren att ha sex med mig eftersom jag bara inte kan motstå honom... Ja, i efterhand lite komiskt, men fy faaan, när jag var kvar där, i det, och när jag låg ensam kvar på BB och bara grät i flera dagar och aldrig mer ville åka hem till exet, då var det inte lika kul.

Intimt och personligt - läs ej följande stycke om du inte "vill" läsa om sex:
Och en sak som jag inte förstått förrän nu: jag gick ofta med på sex för att hålla honom lugn. Under min första graviditet hade jag börjat äcklas av honom och ville nog egentligen aldrig efter det ha sex med honom. Dels hade han varit så fruktansvärt arg, kallt mig saker osv under några år då och det hade nog sjunkit in, dels hade jag hittat så mycket porr, dels började jag nog förstå att det inte kändes helt bra att skaffa barn med en sådan man... Så när vi hade sex så var det mest för att han inte skulle bli arg (för om jag sa att jag inte ville så var det början på ett flera dagar långt gräl som inleddes med att han först var vansinnigt arg på mig som var "en j-a torrf*tta som bara ville knulla andra män men inte sin egen" och så var det först massa ilska, ibland kasta saker eller göra sönder dem, sedan övergick det i "du ska ut ur mitt hus, du kommer fan aldrig få något härifrån för allt är mitt och du har inget här att hämta, du kan bara gå med en gång, du får itne ta någonting och du kommer aldrig få ha barnen för du är så j-a sjuk i huvudet" och i bästa fall drog han iväg ett dygn eller så, alternativt stannade hemma och vägrade prata med mig eller titta på mig, förutom när han mitt i natten kom in och skällde, gapade och skrek, och var det arbetsdagar så kunde han ringa eller smsa mig på jobbet och om jag inte svarade direkt så blommade det upp igen, och så höll det på tills han efter några dagar kom och kramade om mig och sa att "det här löser vi, vi älskar ju varandra, eller hur? Jag blir bara så ledsen när du är så kall och hård, och då måste jag visa dig hur ledsen du gör mig" eller något liknande... och sedan skulle vi ha försoningssex - och vem säger nej då... Så, där låg jag och försökte tänka att det är skönt och bra så att han inte skulle bli arg för att jag var för stel, för "ovillig", för torr, för tråkig, för äcklig...

Så många sådana här minnen som dyker upp - och gör så ont...
Och samtidigt så är en stor del av mig så lycklig - jag förstår ju inte att det kan vara så som jag har det idag: lycka, lugn och harmoni. Jag har en tendens att trycka ner mig själv genom att tänka att om jag har det så här bra så händer det snart något hemskt/dåligt/sorgligt/jobbigt - men jag har sedan ett tag tillbaka läst Olof Röhlanders bok "Det blir alltid som man tänkt sig" och jag jobbar mycket på att tänka på att lyfta mig själv. Ibland (!!!) går det riktigt bra..:!
Min lycka består till stor del av glädjen i att göra "normala saker", men saker som jag antingen inte kunde göra under vårt förhållande, eller kunde göra men i mycket begränsad utsträckning:
igår var jag ute och plockade blåbär i flera timmar - njuter av tystnaden i skogen, att få tänka på mig själv, plocka blåbär och njuta. Under våra år tillsammans så fick jag bara plocka blåbär om barnen somnat för kvällen, för han ville inte ta hand om dem... och det var en evig stress att hinna hem ifall de vaknade... Och när jag rensade i vår trädgård så fick jag inte göra det om han var hemma, för då skulle vi ha det mysigt och bra tillsammans och inte arbeta - eller: han sa aldrig att jag inte fick, men alla kommentarer om att "varför måste du göra det nu, vill du inte vara med mig?" gjorde att jag slutade med allt annat, för självklart ville jag vara med honom (i alla fall de första åren - sedan var det mer en strategi för att hålla honom lugn...).
Och jag kan dricka ett glas vin utan att tänka - när vi levde tillsammans så tyckte han att jag blev så "klängig" när jag drack och då "skulle jag ju kunna ligga med vem som helst" och efterhand ville jag ju på något sjukt sätt visa honom att man inte drack så mycket som han gjorde så då drack jag ju ingenting... (Eh, han förstod aldrig den finkänsliga hinten av något skäl... haha...). Jag dricker sällan, men jag kan göra det idag OM JAG VILL, och det är ingen som kommenterar om jag är klängig, att jag vill ligga med andra män eller att jag är tråkig osv - jag gör som jag vill.
Jag läser böcker som aldrig förr - i förhållandet orkade jag aldrig med annat än städa-tvätta-laga mat-handla-tänka på att säga/göra/vara "rätt" osv.
Idag kommer några vänner hit - jag har förberett en trevlig lunch och en god, somrig efterrätt (och det är ingen som beklagar sig över att det låter för mycket när jag har på elvispen - så liten sak, men så stor sak i min värld!) och i veckan som kommer ska jag ut och äta med bästa vännen och gå på konsert - och vännerna kan stanna hur länge som helst, jag kan vara borta hur länge jag vill, skratta hur mycket jag vill, och det är lycka - ren och skär lycka. När jag skriver det så ler jag - så konstigt det låter - det är klart att man ska kunna skratta när man vill, med vem man vill - men det var inte så för mig!
Jag fastnar vissa stunder i sorgen - sorgen att det blev som det blev, alla minnen som sköljer över mig, sorgen över att jag tappade bort mig själv, barnen, men jag hanterar det ganska okej - och jag tänker som Adde skrivit till mig - sorgen läker och det behövs. Men ibland gör det så ont, så ont att jag knappt vet vart jag ska ta vägen - och det gör så ont att det är många som lever så här - och det gör mig ont att tänka som Mulletant skrev för ett tag sedan till någon här på forumet: alla lämnar inte, inte del stannar och går under...
En vän sa till mig i veckan "Du är stark - du har lämnat, du kämpar för dina barn och du ordnar upp ditt liv: det är styrka som inte alla har" - och jag blir lite generad, kan de fina sakerna stämma om MIG? På ena axeln sitter exet och väser "du är kall, känslolös, kärlekslös, äcklig och vill bara ligga med alla, du är tjock och dina vänner är mycket snyggare och vackrare än du, din j-a hora..." - men väsandet blir allt svagare...

När jag pratar med Den Förbjudna Mannen så slås jag av hur snäll en människa kan vara (är han det, på riktigt??), han kan smsa och jag svarar inte direkt - men jag får inte skäll för det... Han kan säga snälla saker till mig utan att jag måste säga "rätt" saker tillbaka. Jag är som jag är (självklart vill jag gärna vara rolig, snäll och "bra" så att han ska tycka om mig, men jag anstränger mig inte särskilt, jag är så mycket jag som jag kan vara...)
Jag vet inte om han kommer lämna sin sambo (och jag skäms över att jag ändå pratar med honom, att jag förstör ännu en familj...), men vår gemensamma bekant (som inte vet att mannen och jag har kontakt) sa i veckan att kvinnan sagt att hon inte tror att de kommer spendera semestern ihop - återstår att se... Bra att få veta "bakvägen" - jag vågar inte lita riktigt på honom...

Jag tittar på Sova med fienden och tänker att "så illa hade jag det inte", jag läser Mulletants bloggtips http://lillalotta.bloggplatsen.se/ och tänker att "så illa hade jag det inte", jag hör en kvinna berätta hur hon levt och tänker att "så illa hade jag det inte" - men så försöker jag tänka att ja, det finns alltid de som har det värre, men det betyder inte att jag hade det bra - jag hade det tillräckligt illa och nu är jag därifrån. Jag jobbar på att ta tillbaka mitt liv, mitt och barnens!
Och nu ska jag gå en promenad - utan att någon kommer beklaga sig över att jag vill gå själv, att jag går för fort, går för långt eller att jag hälsar på dem jag möter - vilken lycka! Tack, för att jag får leva MITT liv!

Jag vill så gärna göra något för att hjälpa andra, genom mina erfarenheter och lärdomar, men vet inte var... Funderar mycket på att jag vill göra något som kan underlätta för andra, få andra att få ett bättre liv... Ska suga på den karamellen lite!
(Tack för att forumet finns här - för att jag har en chans att skriva här och vända min sorg till lycka!)

Mumin, tack - jag blir varm av dina ord, alldeles gåshud-ig!

Tack för dina ord från barnpsykologen -
"barn finns inte till för föräldrarnas skull. Föräldrarna finns till för barnens skull, och de har bara rätten att vara föräldrar om de agerar som förebilder och tar föräldraansvar. Barn mår inte dåligt av att växa upp med bara en förälder. Men de mår mycket dåligt och kan få men för hela livet av att växa upp med en icke-fungerande förälder. DU måste ta föräldraansvaret och se till att dina barn inte blir lidande av att den andra föräldern är dysfunktionell."
Jag har länge tänkt att barnen kommer att förstå att pappa gör dumma saker, men min samtalskontakt sa till mig i veckan att "barn som blir kränkta av en förälder slutar inte att älska den föräldern, de slutar att älska sig själva" - och det var en ögonöppnare för mig - jag har liksom gått och hoppats/trott/tänkt att de kommer förstå att pappa inte alltid är snäll - men som du skriver: jag måste ta föräldraansvaret! Men det är så svårt: pappan är mycket snällare nu, jag tror att det är bättre på många sätt... Men; jag tror inte att det är optimalt, och jag tror att barnen skulle må bättre av ett boende och ett umgänge. Tack Mumin!

Myndigheter vill gärna tala om för mig, officiellt, att alla kan förändras, att exet kan förändras och att jag inte får förväxla hur han var mot mig med hur han är med barnen för det är helt olika saker osv, men off the record säger de alla samma sak: det är en speciell typ av män som beter sig så här och självklart är det så att många av de saker han sagt och gjort mot mig kommer han också att göra mot barnen... SÅ, jag kämpar på!

Stor kram till dig Mumin!

Adde, måste fråga - hur gammal var din dotter då?
Mina är ju bara 3 och 5... De kan ju liksom inte prata eller lyssna sig till förståelse/kunskap på det sättet som större barn...
Jag har kontaktat socialtjänsten igen, och påtalat att de kan ju inte i ett utlåtande klargöra att "barnen far inte illa hos pappa, men de är klart påverkade av hans aggressioner (aggressioner som pappan inte har någon insikt i hur de påverkar andra)" och sedan bara lämna det där... De ska ringa upp mig i veckan.. Men det känns lite platt fall, de gör ju inte så mycket...

Kram till dig Adde - om du visste vad det betyder med dina ord - mitt ex slänger ju fortfarande ur sig att jag bara är bitter, för han har ju aldrig gjort något annat än att visa hur mycket han älskar mig, och länge tröstade jag ju mig med att hans aggressioner och brist på empati var entydigt med alkoholism, du påminner mig varje gång om att så inte är fallet.
Tack!!!

Mumin

...jag tror det är nödvändigt för att läka. Du har levt i en oerhört svår situation under lång tid, det kommer nog ta tid att bearbeta.

För min del så har jag varit ledsen över två saker: det ena är att jag slösade så många år av mitt liv (12 år) på att leva i en dålig relation. Mitt ex var inte elak eller våldsam förrän de sista åren, men hans problem med alkoholen och allt som följer på det (arbetslöshet i perioder, dålig ekonomi, stress...) gjorde att jag var konstant orolig, ledsen och bekymrad. Det känns som jag knappt såg barnen, för så mycket fokus låg på honom. Det är en enorm sorg att ha förlorat alla de åren. Men jag har inte blivit bitter för jag har ju barnen! Jag brukar tänka att allt som hänt ändå lett till att jag fick just mina två fantastiska barn. Och jag lever ett jättebra liv nu. Jag fick så mycket energi när jag tog mig ur den destruktiva relationen att det gått väldigt bra karriärmässigt, och jag har unnat mig barnvaktshjälp så jag kunnat ha ett socialt liv också och då har jag lyckats träffa en underbar man. Och all lycka jag känner nu läker såren.

Sen är det tyvärr så att jag dolde hur illa det var när vi levde ihop. Det gör att människor i min omgivning nästan varit provocerade av att jag mår så bra. Jag har förlorat vänner som tycker synd om min exman, som gått ner sig rejält efter skilsmässan. De tycker jag borde hjälpa honom. Men han har behövt nå sin botten. Inte förrän det riktigt gick åt helvete tog han tag i sitt liv. Nu är han nykter sen en period och har börjat bygga upp sitt liv igen. Han behövde "dricka klart" säger han själv. Så jag får leva med lite färre vänner, men de var väl knappast några riktiga vänner givet att de agerat som de gjort.

Det andra jag känner sorg över - och väldigt mycket ångest! - är att jag i perioder misslyckats att skydda barnen. Jag mår så fruktansvärt dåligt över de risker jag utsatt dem för genom att låta honom ha dem trots att han inte förmådde vara en bra förälder. Första året var jag fortfarande så "störd" i min normalitetsuppfattning att jag missbedömde situationen. Jag vågade inte heller neka umgänge för jag var rädd för hur det skulle kunna påverka vårdnaden. Gud vad jag mår dåligt över detta.

Så mitt råd till dig är: försök få vårdnaden. Skydda dina barn. Lita till dina instinkter innan det gått så långt att de tagit skada. För att ha på fötter är det viktigt att du dokumenterar allt som sker. Skriv dagbok, spara hotfulla sms och mail, spela in/filma om han är aggressiv mot dig. I en vårdnadstvist är det stort fokus på om den andra föräldern inte samarbetar, eller missköter umgänget. Så om han kommer försent eller bryter löften är också viktigt att skriva upp. Hotar eller förtalar han dig, eller befinner sig vid ditt hem mot din vilja - polisanmäl! Det är jätteviktigt. Till en början händer ingenting utom att soc kommer kontakta dig. Men det lämnar ett spår hos myndigheterna som stärker din historia.

Stor kram från mig!

Först, tack Mumin! Jag skriver dagbok sedan länge!,sparar allt, ja, jag är väl på banan, men det märks att han ändrat sig på många sätt.
Jag däremot känner og arg - min stora flicka är arg, och jag blir också arg. Orkar liksom inte med att få så mycket slag, skäll, skrik, ilska.... Utan jag blir arg tillbaka. Säger att hon inte får göra si och så, slå, osv, men ibland borde jag kanske bara bita ihop och låta henne hållas...?!

Och så klant-jag... Pratade med Den Förbjudne Mannen häromdagen... Och hans sambo kom på honom....orkar inte ens tänka.... Skäms så jag vill gå under jorden.

Sorgsen

...flygcert. Håller om länge...

Läst några av de senaste inläggen nu, har inte orkat ta mig hit och läsa, men vill säga jag tagit del. Jag är så stolt över dig!
Du är värdefull för så många! Fortsätt följ din övertygelse!

Kram

Förstår att du är mitt i allt ditt, och lider med dig, men tack för dina ord! Ja, jag försöker hålla kursen...

... det är alltid både och", säger alltid psykologen på mitt jobb...
Ja - jag är praktexemplet: å ena sidan är mitt liv så fantastiskt nu. Jag har haft en härlig period med barnen (förutom att det är mycket ilska...) och vi njuter av lugn, harmoni, sommarlovsmorgon på TV, nybakade kalljästa frallor till frukost, sol och bad, krabbfiske, någon utflykt, när solen gått i moln bakar vi lite kakor, vi har träffat någon kompis, det är sommarlov och semester helt enkelt. Och när barnen somnat på kvällen så njuter jag lite extra - jag vattnar i min trädgård, ser hur grönsakerna växer i mitt lilla grönsaksland som jag alltid drömt om men aldrig hunnit med förrän nu, jag påtar, rensar, fixar, sitter på trappan och njuter i solen av varma kvällar, och jag har en del semester kvar! Har varit ute med bästa vännen och lite andra människor, har planerat lite utflykter, träffa lite vänner nu när jag inte ska ha barnen, ska röja av nu och se till att ha en härlig vecka!
Å andra sidan - exet är som en ny människa - eller snarare: han är som en ny version av sitt gamla jag: han är som när vi träffades... Han verkar mer på gång, han är så aktiv - barnen berättar om alla utflykter, allt de hittar på - de verkar inte sitta ner i fem minuter utan att de är på lekplatser, lekland, äventyrsbad, Astrid Lindgrens värld, djurparker, museum, och (ta-da) å ena sidan tänker jag "vad roligt för barnen" och å andra sidan tänker jag "åh, de har det ju så bra med honom, det är kanske mig det är fel på" - jag hittar inte på så mycket, jag vill gärna att vi är hemma och har det lugnt, jag orkar inte och vill inte flänga - jag vill att barnen ska känna att det är semester och att man kan vara hemma och få känna lugn utan att dra på i 180...
Och jag är arg på barnen - den stora är så arg, slåss så mycket, skriker och vägrar lyssna, och jag kan säga till om saker 5 gånger utan respons, och jag blir arg och skäller emellanåt och talar om att "nu är jag arg på dig - när du gör si eller så så kan den gå sönder, du får inte göra så" - eller vad det nu är - och ibland kanske jag inte borde bli arg, och det sitter en galet ömmande tagg i mig - pappa blir ju typ inte arg längre (farmor och farfar är ju dessutom med nästan hela tiden...)
Fy faaaan. Försöker stoppa tankarna (och det vet väl alla hur lätt det är, bara tryck på stoppknappen så var det klart.... not!).
Försöker tänka att barnen har det ok här i alla fall och att det blir bättre... Men jag är så rädd att det plötsligt ska slå tillbaka på mig i socialtjänstens kommande boendeutredning - nu är ju pappa så bra, och då kanske det är mig de inte vill vara hos; jag som är arg och inte hittar på så mycket saker... Åh, mitt hjärta brister lite - samtidigt som jag har en bra sommar... Förra sommaren mådde jag emellanåt mycket dåligt, och mycket skit i bodelningsvändan, men det var trots allt min första sommar utan fylla, hot, skäll, rädsla och medberoende 100% och jag försöker bygga på den känslan - jag har en sommar när jag gör saker som är bra och viktiga för mig - och en stor del i det är att känna trygghet i mitt hem, och få ha trädgård att pyssla med när, hur och på vilket sätt jag väljer!

Jag har avbrutit kontakten med Den Förbjudna Mannen - heja mig, om det bara inte var för att det gör så ont i mig...
Kände efter att hans sambo kom på mig att jag var så hemsk, och det är inte den personen jag vill vara, så vi hade ett långt samtal och han bad mig om tid och jag sa typ att han har redan fått tid, jag vill inte bara sitta och vänta på något som kanske aldrig händer, så "tack men nej tack"... och jag ville bara slänga på luren och gråta, men jag var civiliserad och pratade lite och nu är det över... :'-(
Känns faktiskt pissigt - jag blir inte förälskad så lätt, så det känns hårt att när jag för första gången i mitt liv träffar någon som jag känner mig så avslappnad med, kan stå för vad jag vill och tycker - då funkar inte det.
Men - jag är starkare idag - jag tänker på Olof Röhlanders "Det blir alltid som man tänkt sig" - om att vända saker så att det alltid blir som man vill:
Jag vill vara med Den Förbjudna Mannen:
Alt 1. om jag hade kunnat vara med honom så hade jag fått som jag ville, och då var det bra med det: typ - njut.
Alt 2. om jag inte kan vara med honom så vill jag inte vara med honom, då letar jag fördelar med det...
Ja, inte så lätt just nu, men...
Vi har inte pratat på 4 dagar, och det känns som en evighet och varje gång telefonen ringer så hoppas jag att det ska vara han, när jag hör en bil utanför så hoppas jag att det ska vara han - att han ska säga att de separerat nu och att vi kan vara med varandra - men jag vet att det inte är så (försöker trycka på stoppa-tanken-knappen, men den verkar vara ur funktion, tillfälligt, haha!)

Ja, ibland känns tankar och önskningar tunga, men jag lär mig saker hela tiden, jag utvecklas och jag försöker vara den jag vill vara...!
Kram!

Och sommaren är min - njuter av salta bad, sol, mitt hus och min trädgård, barnen och ledighet!
Arbetar mycket med att njuta av nuet!

Tänker mycket, väldigt mycket på Sorgsen - om du läser detta så ska du veta att du finns i mina tankar, varje dag!!! Känner så med dig, fick gåshud när jag läste om din förtvivlan i ditt förra inlägg. Önskar så att du ska få lugn och harmoni i ditt liv!

Jag drömmer om och längtar efter Den Förbjudne Mannen - men det verkar som att det är över... Kanske var han bara ute efter lite sommarflirt...?! Hör på omvägar att hans sambo letar annan bostad, men jag vet inte säkert... och jag har tagit det säkra före det osäkra och raderat alla hans meddelanden, hans nummer och allt sånt, så jag ska inte heller höra av mig... Vilken lycka att jag fick känna en liten vindpust av kärlek, att jag kunde bli så "fjärilar i magen-pirrig" igen!

Kramar

Ikväll kommer barnen till mig... och det gör så ont, så himla ont - att jag inte får se dem växa upp på heltid, att jag är där halva tiden, att det alltid kommer vara "varannan" av allt: jul, påsk, midsommar, födelsedagar, sommarveckor... att barnens pappa och jag inte lever ihop, att de måste göra allt "varannan" och "halva tiden" - att de inte bara kan få ha oss båda två... Är så ledsen - och känner mig så dum och otillräcklig: barnen är ju hos mig halva tiden och hos "pappa & farmor & farfar" den andra halvan och det känns så pissigt; å ena sidan har de det lugnare idag och på detta sätt finns inte pappas utbrott på samma sätt, men vad händer den dagen då 75-åriga farmor & farfar inte orkar/klarar att köra 30 mil enkel väg för att bo ho pappa då han har barnen? Eller kommer han ändra sig och bli den där "snälla, bra pappan"? Han säger ju till mig att allt är bra nu, men ändå kommer ju då och då små utbrott mot mig, dock mycket milda jämfört med när vi bodde ihop...
Det gör så ont, och jag vet itne ens om barnen vill komma till mig idag - allt är ju fantastiskt hos "pappa & farmor & farfar": barnen berättar om alla saker de får (och är själva förundrade...) och om allt de får göra, och jag är inte med i den stora köpfesten, och det märks att jag är mycket "hårdare" (mer konsekvent?) med vad man får/kan göra och inte... Det gör ont i mig, sååå himla ont...
Och dessutom är jag ledsen över Den Förbjudne Mannen - önskade så att det skulle vara "på riktigt" - det var så många saker som kändes så rätt, och nu känns det mest som att jag blev lurad - var han bara ute efter flirt, brukar han hålla på så här, var alla hans ord om oss bara tomma ord...? Känner mig så ensam - alla vännerna (som dessutom är mycket dåliga på att höra av sig, bjuda in mig osv) lever lyckliga familjelivet - och det känns så omöjligt att jag ska träffa någon som vill vara med mig...
Ja, ledsen-dag...

skickar en lång, varm tröstekram till dig och en sommarbukett med blå och vita blåklockor, malva, salvia, pion, vildoregano och nån liten kvist lavendel - allt från min vildvuxna trädgård. Kram, kram min fina forumvän och livsvän / mt

Är såå ledsen idag.
Idag igen.

Har haft det ok med barnen... men den stora flickan är så mycket arg och oregerlig - slåss, skriker, kastar saker, gör sönder saker (medvetet) och jag får henne inte att lyssna/"lyda". Jag skäller, hotar (typ: gör du sönder skorna så kan vi inte köpa lördagsgodis för då får vi använda pengarna till att köpa nya skor) och i förrgår var hon jättetvär och jag försökte locka, be, skälla, fjäska, hota osv, och hon bara stod och skrek och slog mig (mitt bland alla människor) och jag tog tag i hennes arm och skällde ordentligt - så att min faster sedan sa till mig "jag måste bara säga att så arg får du inte bli, du är mitt i en vårdnadstvist och kan inte bli så arg"...
Och jag som redan känner mig som den sämsta jävla mamman i världen - nu känner jag mig som den sämsta, värsta, hemskaste, dummaste jävla mamman i hela universum.

Igår skulle exet hämta barnen. Han var mycket trevlig, pratsam och berättade att han har en nära vän som bor på samma gata som jag - och vännen "visste mycket väl" vem jag var och hade visat exet mitt hus, och exet tyckte det var "väldigt fint"... Och jag fick bara en påminnelse om att jag, sämsta, dummaste mamman, har koll på sig - för som exet brukade säga: "många tycker att jag är en svärmorsdröm, men det är ju inte så många som tycker om dig...". Så - han har börjat vara social och alla tycker säkert att jag är ett j-a miffo när han berättar om sitt hemska ex som försöker "ta barnen ifrån honom".

När jag lämnade barnen igår så ville jag bara lägga mig på järnvägsspåret och dö.
Känslan kvarstår - känner mig så dålig, så hemsk, så himla vidrig...
Tänker att jag måste dra mig ur vårdnadstvisten, låta exet få barnen och att jag har varannan helgs-umgänge...
Jag orkar inte med detta. Jag klarar inte av att vara en bra mamma.

Jag Blir För Arg På Mina Barn - så uppenbarligen klarar jag inte av att ta hand om mina barn på ett bra sätt, stackars barn, tur att de har en pappa som börjar ordna till sitt liv nu när mamma håller på att falla ihop. Jag har inte slagit barnen, aldrig varit nära att göra det, men jag har ibland tagit tag i armen på dem, lyft dem ifrån varandra/mig om de sparkar/slåss/puttas och jag säger ibland till lugnt, jag höjer ibland rösten och talar om att jag blir arg om de gör si eller så (sparkas, slåss, tar saker från varandra, förstör...) och jag kan ibland bli ännu argare, och självklart tappar jag ibland tålamodet, och jag skäms varje gång - exet blev ju så inkonsekvent arg och jag vill inte vara "sån": en som blir för arg... Men den stora flickan är ibland konstant arg när hon är hos mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det: barnpsykologen säger att jag ska vara konsekvent, att jag måste bli arg, att det är normalt att ibland tappa tålamodet och bli "för arg" någon gång (så länge jag inte går över gränsen så klart!!!!), men jag klarar tydligen inte av det... Jag blir för arg, och jag är hemsk.
Himla liv.
Önskar att jag hade fler vänner, att mina "gamla" vänner inte var totalt fokuserade på sina familjer och glömde av mig, att jag hade vilja att vara mer aktiv och träffade vänner på nya aktiviteter... Önskar att jag kunde få känna kärlekslycka.... Önskar att jag hade varit en bra människa...

Om vem du är och hur dina barn är.Min son var vidrig hemma hos mig och som ett lamm hos pappa.Vi låg ofta i konflikt från skilsmässan och ända upp till tidiga tonåren.Jag skötte mig väl iofs hyfsat.Slog inte,skällde inte alltför hemskt men han fortsatte ändå att bete sig rätt vidrigt.Men kloka människor sa:sådär dåligt mår han över skilsmässan och med dig är han så trygg så han vågar agera ut det.Kan det vara så i ditt fall?Att hon har och har haft det tufft och nu kommer efterrräkningarna när hon slappnar av att hon faktiskt är trygg hos dig.Bara vilda spekulationer förstås.

Jag har också fått höra att hon är trygg med mig och därför behöver/vågar agera ut sina känslor
Jag har trott att jag ändå "sköter mig hyfsat" som du skriver, men när min faster sa till mig så kände jag bara totalt sammanbrott...

Känner bara att jag håller på att ge upp, vill bara fly och försvinna.

kära du.... Man får vara vanlig förälder fast man är i vårdnadstvist. Du är en så alldeles bra människa flygcert och en alldeles tillräckligt bra mamma. Önskar dig en god natts sömn. Kram, kram / mt

... som jag behöver den...

Känner mig så sänkt, så himla ledsen. Jag har försökt peppa mig så länge att jag klarar detta, att jag har det bra, men nu känns det som jag faller igenom - jag är inte så bra. Orkar inte mer. Jag vet att jag bör vara glad och tacksam att jag ändå har det bra på många sätt, men det känns inte så nu, jag har inte glädjen. Känner mig bara dålig, kass och otillräcklig, illa.
Är i rätt desperat behov av min samtalskontakt känner jag, men hon är på semester... Jag klarar inte att reda ut tankarna, det bara är ledsen-ledsen-ledsen i mig.

Livet brukar gå i vågor tänker jag mig - kärlek, sorg, lycka, ensamhet, gemenskap, framgång, tomhet, väntan, hopp, förtvivlan... men jag skulle behöva lite flyt igen... Känner sån sorg och jag skäms över det - jag borde vara tacksam över att jag inte behöver leva i det jag levde i förut, men jag kan inte?! Jag tror att barnen behöver ett lugnt och mer permanent boende. Hade jag haft garantin att barnen fick det bra hos exet nu så hade jag för deras skull omedelbart låtit honom få boendet och jag umgänget - men grejen är att han vill inte ens ha dem mer än vad han har dem: han "ska ha dem 50% för det har han rätt till, och de ska ha både mamma och pappa 50%"...
Jag går sönder...

vill bara säga att jag läst.... och att jag lider med dig. Du skulle helt säkert behöva en klok och "fristående" person att tala med. Även om släktingar är kloka och vill väl, vill det bästa kanske de (som t.ex din faster) står för nära, har så stort eget känslomässigt engagemang - och det kan vara på olika sätt. Jag blir alltmer intresserad av familjemönster. Det är inget nytt för mig men tack vare (jo!) allt detta med missbruket, uppbrottet och alla möjliga andra familjesaker i mitt eget liv "ser" jag nya sammanhang,

Så tungt och trist - och så vanligt - att föräldrar inte orkar samverka med barnens bästa i första hand... men inte svårt att förstå att det blir så. Man (föräldrar) ser ju ofta saker på olika sätt.... Vet du, jag blev att fundera på om de här tunga känslorna är riktigt dina "egna" eller om du (också) bär någon annans känslor av otillräcklighet och misslyckande. Fundera lite på det.

Tror du att du kan säga till "bråktjejen" att du känner dig vanmäktig (välj ord själv) och fråga hur hon önskar/tycker att hon vill ha det... och om hon har nån idé om hur ni skulle kunna göra. Hur ni kan hjälpas åt. Det låter kanske banalt och omöjligt, jag tänker mest som en liten inspiration... om du skulle få nån idé om hur du kunde "vända tanken" och kunna känna-våga pröva att inte lägga på dig allt ansvar för det som är tungt och dåligt. Jag har ett minne från tidigare att du har lite talang för att ta på dig och bära skuld. Också för sånt du inte kunnat påverka och inte ska bära ansvar för.... Kram till dig fina vännen... / mt

Framtidsdrömmar

Jag läser och känner med dig. Tvivla inte på din förmåga! Tappa inte hoppet och din kämparglöd- du kan!! Barnen behöver dig och du behöver dem, du kan!
En dag i taget.
Stor kram från mig❤️