"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

för era ord.

Jag är kvar i sorgen...

Ja, Mt, jag tror att alla i min familj/släkt är lite rädda för exet - de såg hur han var i slutet av vår relation, de har sett hur han varit ibland efter att vi separerade, och ju mer de har hört av min berättelse så vet jag att de är lite rädda. Framför allt rädda för att han ska kunna göra mig illa, liksom barnen, men också att han ska kunna påverka andra att tro på hans berättelse om mig. Det är säkert en del i att de inte vill att jag ska bli arg på barnen... Men - jag tror också att jag blir för arg - ibland har jag ju verkligen varit riktigt arg på barnen... Inte sådär galenarg som exet blev - men ändock arg. Jag har efter tillsägelser kunnat skrika åt den stora att hon inte får kasta saker, inte slåss, inte hälla ut vatten över badrumsgolvet... för jag vet inte vad jag ska göra när det inte funkar att prata, resonera, säga till...
Men som du säger mt - jag är extremt bra på att trycka ner mig själv, ta på mig skuld... för typ allt, det jag själv kan påverka men också allt anant som jag inte kan påverka eller ansvara för.
Jag vet inte om det är mina egna känslor - jag har myyyycket skam över hur exet gjort och gör, mina föräldrar blev vad jag minns aldrig arga på mig när jag var liten - istället pratade de om hur ledsna jag gjort dem och den skuldkänslan gav mig en del ångest och gjorde ofta att jag inte ville såra dem så igen (ibland kan jag idag nästan känna att jag hellre önskar att de hade blivit arga och att det hade varit ur världen sedan...?!) - men det känns som att jag gör något fult och dumt varje gång jag blir arg... oavsett om jag tycker att det är befogat eller ej.

Jag har försökt prata med den stora om detta, men vi har inte riktigt kunnat enas - när hon är mitt i allt det arga så går det ju inte och efteråt är det som att hon säger att hon nästan glömt det?! Däremot har jag försökt boka in en "ensamdag" för oss snart, och mormor passar lilltjejen, för när stortjejen och jag är själva: då är det som att det är mitt barn, som att hon är lugn, i harmoni, nöjdare, gladare...
Jag har pratat med soc och undrat om barn ska ha det så här, var man kan få hjälp, men de säger att de kan inget göra, det är inte så illa, barnen är för små för hjälpinsatser... men de förstår min oro... Tjoho...

Tack framtidsdrömmar - En dag i taget.
Du har så rätt... men ibland gör det så ont...
Träffade en bekant igår som såg på mig att jag inte mår riktigt bra - hon sa att allt löser sig, och jag vet ju det: på ett eller annat sätt så löser sig allt, men just nu gör det så ont och tynger mig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen för att få ro... Det är som när man har ont i magen och inte kan stå upprätt, men inte heller sitta ordentligt, och inte ligga ner - det gör bara ont hela tiden och hur jag än vänder och vrider mig så sitter det i hela mig...

Tack för att ni läser❤️

Jag skulle nog försöka få tag i en utomstående person att prata med. Vänner och släktingar i all ära men det är personer som ofta dömer istället för att lyssna. Jag vet själv. Jag går i öppenvårdsterapi pga jag erkände för min arbetsgivare att jag har problem med alkoholen. Det var det bästa jag gjort, även om jag haft ett återfall för tre veckor sedan. Hos min behandlare kan man prata om allt. Han förstår för ha har varit i samma situation som mig. Du skuldbelägger dig för dina val och varför det blivit så här. Det är inte ditt fel, inget av detta är ditt fel. Det är som att köpa en bil. Ojdå om två år kommer min bil börja dricka så mycket bensin att den förstör vår ekonomi. Oj nu gick den sönder. Kunde du veta det? Vi alkoholister är suveräna på att bryta ned andra personer genom vårt osunda förhållande till alkohol. Du måste försöka ta dig ur detta och det gör du inte själv. Ta hjälp, det är inte skamligt utan bara humant. Du måste börja tänka på dig själv. När du står framför spegeln varje dag så ska du bara säga till dig själv. "Fy fan vilken fin människa jag är" "Jag är en bra person" Du måste försöka peppa dig själv. Jag vet det är svårt men man måste börja. Jag skulle vilja ta den här personen i örat som sårat dig. Du klarar det det vet jag. Du har klarat dig så här långt men du ska längre.

Jag har tänkt mycket under veckan...
Jag är kanske för arg, och jag ska jobba på det... Och jag vet att det kommer bli en jobbig tid framöver; med boendetvist, ny utredning hos soc, arga barn...
Men jag kämpar vidare...

Det gör så ont i hjärtat - mina älskade barn... Vill att de ska ha det bra, lugnt och tryggt.

Sorgsen

..ett avtryck.
Läst endel av allt hos dig.
Glöm aldrig: du är bra just för att du är du! Just den du är känner barnen och kärleken mellan er är tydlig och kompromisslös och kravlös. Den bara är!
Lita på det!

Tack för du finns!

Idag är stora gråtardagen för mig...men det blir bättre, måste bli bättre och vändpunkten är nu.
Du är värdefull för många och mig.
Kram

uppriktigt om ursäkt för att jag inte svarat dig tidigare :-(

Jag blir inte vän med det "nya forumet" och tröttnade på att surra omkring helt planlöst i forumet.

Min dotter var 17 år när hon gjorde sin ungdomsvecka, jag tror att den lägre gränsen är 13 år på Nämndemansgårdens veckor. MEN....det finns andra som ger hjälp till mindre barn exvis http://www.eleonoragruppen.se/default.asp och jag vet att det finns liknande på andra platser i landet. Jag har sett/upplevt skillnaden i familjer där alla fått behandling och det är en fröjd att se framförallt barnen som helt plötsligt kan prata öppet om hur det är och inte behöver skämmas eller skydda.

Kolla lite med dessa : http://www.tryggabarnen.org/ och http://www.maskrosbarn.org/

Och som jag skrev till Sorgsen nu.....varför inte ta 3 helt egna dagar på Gullbranna ? Där finns så mycket koncentrerad kunskap !

Kram du ledsna lilla vän ♥

Inte behöver du be om ursäkt inte! Men tack för svaret! (Jag är inte heller riktigt vän med det nya forumet :-( )
Ja, då var ju dina barn lite äldre... Jag ska kolla på dina tips. Men jag vet inte riktigt vad jag vill att barnen ska få hjälp med - exet dricker ju inte längre men har varit och är emellanåt aggressiv...

Tack för dina ord om Gullbranna, men jag tror inte jag fixar det - jag känner mig lite felplacerad?! En del i min sorg är ju att jag har svårt att komma över alla elakheter och inte minst hans ilska - och ja, dessutom känns det som att "jag borde skärpa mig nu, jag har ju lämnat exet och lever ett annorlunda liv nu"... Känner mig nästan lite galen - att jag ine bara kan släppa allt och gå vidare...

Tack för kramen - tar alla kramar jag kan få ;-)

är du nog inte :)) Kolla lite på mötesschemat för Al-anon och håll med om att det finns intressanta möten :) http://www.al-anon.se/upload/konvent/Halmstad/Gullbrannakonventet%20201…

Barn i missbruksfamiljer utvecklar tidigt beteenden som hänger med hela livet i varierande grad, och beroende på hjälp, som följer scheman som är rätt tydliga om man själv varit i samma sits. Likväl som jag känner igen en alkis utan att denne är full så ser min dotter en anhörig/vuxet barn bara genom beteendet. Skrämmande ibland men även förklarande ibland.

Och det är inte en självklarhet att livet blir bättre för att alkoholen försvinner, det behövs lite eget arbete efteråt för att bryta sitt gamla beteende. Oavsett om man är alkis eller medberoende.

Ta hand om dig !

Kram !!

Och jag jobbar ju på många sätt med mitt medberoende, men jag är rätt snabb med att tänka att jag "borde skärpa mig" - jag förstår inte själv varför jag är så ledsen, men jag vet inte om jag är redo att "öppna upp mig". Läser på din länk och ser att det är nog många saker jag skulle må gott av... Under en stor del av våren har jag mått ganska ok och tom bra, så att jag blev så ledsen när semestern kom känns som ett sådant "nederlag".

Har en skön sommar - är mer solbränd än jag kanske någonsin varit (och jag är ingen soldyrkare!!!) och jag har läst fler böcker än någon sommar tidigare: jag har tid och möjlighet. Jag behöver inte ta hand om 2 barn plus ett vuxet barn helt själv hela tiden... Men ändå så gör det så ont ibland... Ensamheten är påtaglig - det är inte så många av mina vänner som jag längre umgås med: EN av mina vänner bjuder in mig på middagar, de andra sitter med sina "fina familjer" och en har tom sagt att hon "kan ju inte bjuda in mig för jag är ju ensam...". Och å ena sidan vill jag träffa nya vänner, men samtidigt: det är ju de vänner jag har som jag tycker om, men jag vill umgås mer med dem... Åh, krångligt.

I veckan ska jag ta tag i att träffa en ny vän - en kvinna som handlade av mig genom Blocket :-)
Vi bara fann varandra, men sedan har tiden gått lite grann, men nu ska jag försöka...! Vänner är så viktigt!

Den Förbjudne Mannen är fortfarande förbjuden... Och han hör av sig emellanåt och så pratar vi några gånger, tills jag får nog och ber honom sluta ringa, och så går det ett tag och så ringer han igen och så håller det på... Tänker att han är kanske en av de där männen (och kvinnorna) som gillar spänningen i att träffa någon vid sidan om sitt förhållande och bedyrar att han ska lämna, men han lämnar aldrig... Åh, är jag ens förälskad? "Kär i kärleken"? Önskan att inte behöva vara ensam?

precis samma trassel med ensamheten. Ibland är den bara så jobbig att jag får gråtattacker och tycker rasande synd om mig själv men som alkis är det en väldigt farlig sysselsättning att halka ner i tyckasyndom-träsket. Återfallet ligger nära där. Jag är inte riktigt mogen att gå in i en relation men har provat sällskap några gånger. Den första visade sig ha alkoholproblem så det tog slut snabbt :-)) Innan det ens börjat :-))

Jag vet ju sen tidigare att jag får det jag är mogen för och vet att jag inte ska skynda på något. Jag försöker gå ut på sommarföreställningar av allehanda slag, gå och fika med en ensam kvinna som bor i närheten, har skapat en kontakt med en frånskild kvinna som kanske kan bli något men jag försöker inte skynda på något. Jag är, har alltid varit, fatalist...det som sker det sker och ofta är det en mening med det även om det kan vara djävligt svårt att se det när jag är mitt uppe i det.

Jag håller på att skapa mig ett eget litet hem, en liten stuga som du har :-) och det äter så mycket tid så ett normalt liv är inte riktigt aktuellt just nu. Jag får en liten minisemester i 3 dagar när Gullbranna är då jag kan koppla av totalt vad som händer hemma och runt mig i det "vanliga" livet. Jag längtar dit !!! Och jag behöver det på olika sätt......ledigheten, hotellfrukost, kunskap och erfarenheter från andra och all denna kärlek från alla jag möter där och som fyller mig med sinnesro. Känslan jag inte kan beskriva när jag kommer dit på fredagen, köper en kaffe med kram, kaffe med kaka eller bara en kaffe (samma pris oavsett !!) i AA's tält och få vara med på lägerbålsmötet med sin starka känslofyllda aura som alla alkisar och anhöriga sprider.....!! Och alla dessa kramar från morgon till kväll ♥ Och att bara få vara jag i 3 hela dagar !!

Fundera och ta steget :-)) Det kan aldrig bli fel !

Kram ♥

Att "öppna upp sig" som du skriver kommer när du är mogen för det men det underlättar att lyssna på andra i "det riktiga livet". Jag pratar bara i undantagsfall på mötena för jag är så fylld av beundran över de som delar om sina livsöden som jag har så mycket att lära av, jag blir aldrig någonsin fullärd i missbrukets alla vindlingar.

Först måste jag skratta lite åt ditt andra inlägg: "jag hittar inte redigeraknappen"...? Näe, för var i hela världen har den tagit vägen??? Åh, ibland blir man galen för mindre...!

Men - ja, den där ensamheten... Idag blev jag inbjuden på "jätte-kräftskiva" om ett tag - av en av mina vänner, mycket trevligt och jag kände mig glad! Och jag sprang idag på en vän som jag fullkomligt älskar, och hon sa "nu måste vi ses snart", ovh det hoppas jag att vi gör...
Annars så är det ju som sagt det där hemska med ensamheten - och det är så himla svårt att träffa "vuxen-vänner"- jag har träffat vänner genom framför allt studier, men på arbete, terminskurser osv så har ju alla redan sitt, och det är svårt att bli nära vänner...
Jag har ju inget missbruk som ställer till det för mig när jag hamnar i ledsen-träsket, och ibland kan jag rycka upp mig, men ibland måste man få vara ledsen...! Du är klok du Adde!! Du är så medveten, och har lärt dig så mycket som du verkar använda så klokt!

Relationer ja... när är jag redo tro?! Du är ju som sagt klok, bra av dig!!!
Jag har inte bråttom med att träffa någon, och Den Förbjudne Mannen var ju bara av en händelse - inget planerat och absolut inte meningen (eftersom jag då tänkte att jag ska leva själv hela livet för kärlek var uppenbarligen inte för mig, typ...) men nu har jag lärt mig att jag kan känna något, och att det inte är dödsdömt för mig med kärlek, en bra känsla!!

Så mysigt med din egen stuga!!! Ja, mitt härliga hem har tagit all min tid under lång tid, men nu har jag ingen ork till det, det får vänta... Det blir bara småpill ibland - sätta upp lite hyllor i ett skåp, sätta upp några krokar osv, men det tar ju tid ändå - klippa gräs, rensa rabatter osv, men det gör jag med lugn och det ger mig lycka.

När du skriver om alla Gullbranna-kramar så tror jag att jag skulle bryta ihop om jag fick så många kramar...
MEN - viktigast idag: jag har haft en väldigt bra dag med mina barn - storflickan har varit arg, men jag har känt mig i harmoni med vad vi gjort, hur jag varit, och innan hon somnade vände hon sig mot mig och sa "mamma, jag har haft en väldigt bra dag idag" - och mitt hjärta svämmade över av kärlek och lycka precis i den stunden!

Jag menar nog inte så mycket att jag skulle prata så mycket på Gullbranna, men att "öppna upp mig" för att acceptera att jag nog är mer medberoende än jag vill tro, öppen för att ta in att jag behöver jobba ännu mer med sinnesro, öppen för att ta in hur allt har påverkat mina barn, åh, det gör ont!
Tack Adde - för allt!!!! Du får mig att tänka, på ett bra sätt!!!
Kram!

En härlig sommar:
+ mycket sol och bad
+ en del goda upplevelser med barnen
+ lugn och harmoni utan någon som kontrollerar

En kämpig sommar:
- sorg över nygamla minnen som kommit upp
- mycket ilska hos barnen
- en del ensamhet och sorg

Det gör ont, men saker och ting är i alla fall bättre än förr!!

... den är här nu: mina barn mår dåligt och har börjat visa det för andra än mig.

Åh, det gör så fruktansvärt ont. En del av mig går sönder, men en del av mig vill nästan jubla - det är ju uppenbarligen det som krävs för att det ska hända något?!
Förskolan reagerar, det har kommit in nya anmälningar till socialtjänsten (både anonyma och från myndigheter)...
Och jag vill bara skrika: MEN FÖR FAAAAAN, GÖR NÅGOT - SKA MAN BEHÖVA MÅ SÅ HÄR DÅLIGT NÄR MAN ÄR 3 OCH 5??????????????????

Men jag vet att det inte hjälper att skrika och bete sig, så jag ska bita ihop, och jag ska göra som jag vet att jag kan och är bra på - jag ska vara metodisk, skriva ner allt som händer, jag ska ringa till socialtjänsten (varenda dag om det är så), jag ska kolla av med min advokat och jag ska kämpa - jag ska kämpa för att de inte ska behöva ha det så här.

Pappan är inte arg längre (?!) men det sitter uppenbarligen kvar i barnen, och kanske att de behöver en mer kontinuerlig boendesituation, inte vet jag - men jag har kämpat förr, och jag kan kämpa igen!!!!!!!!!!! Jag känner mig lite ledsen och lite uppgiven, men framför allt stark, säker och målmedveten!

Som Fia skrev till Sorgsen - det finns kvinnor som säger nej!
Ja, det finns kvinnor; faktiskt såna helt vanliga människor som jag, som säger nej, som gråter men kämpar och inte ger upp - jag tänker inte ge upp!!!

... gör det - stortjejen håller inte ihop längre - det är tårar, ilska, slag, sparkar, bita och nypas, göra-sönder-saker i ett enda virrvarr.

Hon verkar sannerligen inte ha det lätt - och jag finns där: jag sätter gränser, kramar, håller om, klappar, myser, pratar och blir arg emellanåt (som imorse när hon rispade hela sidan på bilen...) och hon mår bara inte bra... Jag ser det, känner det och hör det från andra... Vad gör jag nu? Vad gör jag för att hjälpa henne?

Jag har pratat med Bris vuxentelefon/föräldratelefon, barnpsykologen, söker socialtjänsten, och när jag fått tag i dem ska jag prata med min advokat: hon kanske har erfarenhet av andra som varit i liknande situationer?
Och med barnen känner jag hur min kärlek svämmar över till dem, och när jag kommer till jobbet så gråter jag - önskar att jag kunde ge mina barn harmoni, lycka och glädje!

margaretavilhelmina

Skickar styrke kramar !
Det ända jag kan göra och tack för att du berättar din historia. Du är viktig !

Häng i där flygcert. Det kommer ordna sig till slut men det tar nog lite tid. Du kan inte anjat än att ge dina barn kärlek och se till att du mår bra. Bra att du vänder dig utåt för hjälp.

Sorgsen

...medmänniska. Sänder tankar och en famn till dig och dina små.