Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Nyckelpigan

Just nu njuter jag bara av att vara nykter, vet att det kommer att komma dagar då sir väs sätter igång igen men tänker inte oroa mig för det nu utan njuta av detta. Jag har börjat jobba igen efter semestern och det har varit fullt ös. Vi var ute en kväll med barnen, åt och var på allsång. Jag kände mig så närvarande och lycklig. Folk satt överallt och drack de där kalla glasen rosé som jag suktat efter men nu var jag inte ens avundsjuk, vilket var fantastiskt att få uppleva. Kanske var det för att jag hade ett återfall förra veckan och fick känna att jag inte kände mig närvarande när jag drack, vilket jag inbillat mig. Förr gjorde jag det men den gränsen är passerad. Nu blir det snarare tvärtom, en rastlöshet och jakt på att få dricka mer. Igår var vi hemma hos kompisar och käkade middag, de drack lite vin/öl (absolut inga stora mängder), jag hade med mig a-fritt. Jag hade lika roligt som vanligt, skrattade och pratade lika mycket som de andra. Det var så skönt att få känna så eftersom jag under resan i Danmark hela tiden hade en klump i magen och kände mig utanför.... Var rädd att det alltid skulle kännas så. Jag fattar att det nog kommer vara så ibland men bara att veta att det inte alltid måste vara så är en enorm lättnad.
När jag är var på allsången frågade jag mig själv varför så många drack... Vi har verkligen en kultur där a genomsyrar allting, inte konstigt att många åker dit. Börjar inse att det nog är många fler än man trott innan.

Nyckelpigan

Hur upplever ni sug? Jag har funderat på hur jag själv gör det... Då menar jag inte suget då man börjat dricka och allt förnuft försvunnit utan innan dess. Jag tror inte att jag själv förstod vad jag upplevde innan, det var inte så att jag tänkte; "jag måste ha ett glas vin", det låg begravt under en stor rastlöshet som tog över mig. Jag kunde fixa ihop en middag med vänner (ringde runt tills någon kunde) bara för att få tillåtelse att dricka. Jag erkände dock inte det för mig själv... Jag var bara rastlös och ville hitta på något... Visst. Det är först nu som jag ser att det vid dessa tillfällen ofta gick överstyr... Jag hade ingen botten och jag såg aktivt till att hamna i situationer där jag fick dricka utan att erkänna det för mig själv. Det känns viktigt för mig att ha insett detta eftersom jag måste vara på min vakt när jag blir rastlös. På ett sätt hade det varit lättare om jag hade haft ett mer tydligare sug... När jag är godissugen vet jag precis vad det är, men detta är mer diffust. Konstigt... Kanske en del av självbedrägeriet som ligger i missbruket.

Kvaddad

känns så väl igen!
Det fullständigt k r y p e r i kroppen.
Hade en sån dag i torsdags och idag är det plötsligt helt lugnt.

Soff

Känner också igen rastlösheten och känslan. Mitt sug ser ut ungefär så här: Plötsligt svävar en romantiserad tanke om vin förbi (immiga glas elker värmande rödvin i en mysig miljö). Först är det bara en flyktig tanke men sen bygger den upp sej tills den är så kraftig att det känns som om jag inte klarar det om jag inte får dricka vin.

Nu har jag börjat kunna hantera och identifiera den där första känslan. Jag brukar bryta genom att tänka på de oromantiska grejerna runt a, hur det förstör, hur det känns när jag vaknar morgonen efter, ångesten. Anhörigsidan här har hjälpt mycket, där ser man hur skitigt det är med a, hur det sårar och gör nära förtvivlade. Jag vill inte utsätta dem jag älskar för det.

Hej, jag är gammal här på forumet fast inte tagit steget ut förrän nu. Jag har också lite svårt att identifiera suget. I mitt fall rör det sig ibland som lite av en trotsig handling tror jag. Ibland vill jag bara slappna av... Och då är det för att släcka alla måsten och allt som är ogjort. Men ibland tror jag att det finns en känsla av trots, nånslsgs ansvarslöshet - en önskan att uppleva frihet. Tror att beroendena ser lite olika ut. Jag har fått kämpa hårt för att bli kemiskt beroende.... För mig skulle antagligen kbt fungera alldeles utmärkt, då jag snarare upplever suget som något beteenderelaterat. Rastlösheten, önskan att stänga av hjärnan, önskan att sova. Sen har jag arbetat upp ett kemiskt beroende som har drivit fram den där önskan att dricka mer när jag väl startat. Lite törstig helt enkelt som någon av er skrev att ni var.

Nyckelpigan

Tack kvaddad och soff för era svar! Just nu betyder de extramycket, jag hade tänkt gå in på forumet och skriva att jag kände mig ensam här och så plötsligt finns era svar här! Känner igen mig i era beskrivningar - kvaddad; när det kryper och man inte riktigt vet varför. Just nu känns det så bra att jag blir rädd... Jag vet att det inte är så lätt, jag får inte tro att jag inte har några problem men samtidigt måste jag njuta just nu.
Soff; dun beskrivning är klockren på hur jag känner nu när jag valt att vara nykter. Jag romantiserar och begäret byggs upp. Att minnas hur det egentligen är måste finnas i huvudet och jag ska öva mig på att tänka tanken ut, ibland fastnar jag i den romantiserade bilden och "aldrig mer" och då knyter det sig. Även om det är en kliché så är det en dag (ibland en timme eller en minut) som gäller. Det som har hjälpt mig på forumet är även att höra hur andra tänker och känner angående a. Jag har märkt hur lika vi är i det, även om missbruken sett helt olika ut. Detta har hjälpt mig att inte sopa mina problem under mattan - jag kunde ha sagt tull mig själv; men jag dricker inte så ofta, inte hemma själv och a har tagits bort på många sätt från mitt liv (innan drack vi alltid vin som andra på helgen även om vi var hemma, så som andra gör men det satte min man stopp för). Jag har dock inte gjort det, för forumet här har öppnat mina ögon... Jag inser hur olika missbruken kan se ut, men de bottnar ändå i samma sak - a förstör i våra liv och vi tänker lika när vi förhandlar och försöker. Oavsett när eller hur mycket vi dricker skapar a ångest och problem för oss och våra nära. Jag försöker tänka på detta när min inre film av romantiskt vindrickande sätter igång. Jag vet längst in att jag inte kan vara med u den filmen, att den bara finns i mitt huvud och om jag skulle försöka vara med i den hade det kanske gått bra ett tag för att sedan eskalera och leda till ännu mer elände. Förnuftet vet men ändå måste man ibland kämpa, detta visar att det är en sjukdom. Ingen människa som är allergisk mot jordnötter springer väl och käkar det hela tiden? De drivs inte av sir vää som vi gör. Man kan inte förklara för anhöriga eftersom det finns inget rationellt sätt att förklara det där suget. De sim inte har det kan inte riktigt förstå. Därför är forumet så viktigt för mig - nu förstår. Tack för att ni svarade på min tråd, det var så skönt att slippa känna sig ensam!
Note to self: om jag bara dricker lite sätter det igång sir väs, jagandet sätter igång. Jag mår mycket bättre när jag helt avstår, när jag inte förhandlar och när jag inte dricker "bara" ett glas.... Det är inte värt det.
Kramar

Nyckelpigan

Sisyfos; ja, jag känner också igen den där känslan av trots, man känner sig nästan omyndigförklarad och vill göra uppror... Vill koppla av så som andra gör, slippa vara ansvarsfull och bara kunna koppla av. Jag kan även bli arg på dem som hindrar mig J det läget (inte fysiskt men som skulle säga till mig om jag drack, som inte tolererar att jag sätter mig med ett glas på altanen, som inte klarar av att jag ens blir lite lätt berusad. Jag kan inte sitta där och dricka och koppla av eftersom de (läs jag) har förstört det för mig). Jag drack när jag var själv med en kompis (som inte vet om att jag har problem, vi träffas inte så ofta), så här i efterhand jag tror att jag behövde känna att det inte är "de" som gör så att jag inte kan dricka... Det är detta inom mig som gör att jag tappar kontrollen som är min fiende, inte "de". Jag känner att jag känner en större trygghet i min nykterhet när jag fått det bevisat för mig (igen). Jag inser dock att det kommer att komma många svårigheter senare också, för det är ju inte precis så att jag inte visste atg jag inte kunde dricka... Det är den dör förrädiska rösten som ivf är tyst just nu. Kram

Nyckelpigan

Ville bara förtydliga att jag drack med en kompis flöt 1,5 vecka sedan när jag tog ett återfall, det var inte så att vi var dryckessystrar...

LenaNyman

Det här med sug.

Rastlösheten som fler skriver om här känner jag igen. Nåt som kryper i en. Och frustration. Åh, jisses, jag har kunnat dricka på vilken känsla som helst, tror jag. Har jag varit ledsen, arg, besviken så pang på bara med lite (mycket) bedövningsmedel. Har jag varit stressad eller tvärtom, velat döda tid, så hej å hå. Så många olika situationer men bara en enda lösning. Standardlösningen. Idag är det nog pms som ställer till det mesta av suget. Jag känner mig otillfredsställd och missnöjd och alla känslor svallar.

Kram på dig, Nyckelpigan. Jag tycker om att läsa dina inlägg. Dom är kloka, reflekterande, lugna och eftertänksamma. Gillar att du är här. :)

Nyckelpigan

Dina ord betyder så mycket, jag är så glad att du finns här och ger av dig själv. Jag var på jobb när jag smög in och läste på forumet och såg ditt inlägg - gav mig en anledning att le en stressig dag!

Nyckelpigan

Det blir nästan som ett beroende att gå in på forumet, jag går oftast in och läser flera gånger per dag. Det hjälper otroligt, dels att skriva och få respons, dels att läsa och känna igen sig i andras berättelser. Sådant som man nästan dolt för sig själv, allt trixande osv blir synligt när man läser om det i andras berättelser. Det hjälper mig att hålla kvar vid mitt beslut. Jag svajar upp och ner men är ofta helt förbluffad över den frihet som smugit sig in. Tidigare såg jag a som min enda väg till frihet, nu när den inte är uppe för förhandling har jag lättare att vara i nuet, att inte vara på jakt efter nästa tillfälle att dricka. Just det som jag trodde jag behövde a till för att döva var till stor del orsakat av a. Nu vill jag inte försköna, dipparna kommer men jag är som sagt förbluffad över det lugn och glädje jag kan känna i beslutet att inte dricka. "Aldrig" gjorde att jag knappt kunde andas förut, nu kan jag börja smaka på ordet, ta in lite och sedan återvända till här och nu. Till idag, den här timmen, den här dagen... Aldrig får långsamt silas in mellan dagarna tills jag inte behöver tänka på det mer. Tack till alla nyfunna vänner, till alla som berättar, stöttar och finns där när vägen är tung, siom peppar när det behövs och glädjs med en i framgångarna. Som inte dömer men ställer de rätta frågorna när de behövs för att hjälpa en framåt. Jag vet ärligt inte om jag skulle varit där jag är idag om det inte hade varit för er.
Tack.

myrkotten

Rar, omtänksam och tacksam genomsyrar dina inlägg. Tillåter du dig själv någon gång att bli riktigt ompysslad? Eller sköter du om alla andra först? Du förtjänar att få ha stunder när DU står i centrum. Må du finna en ventil där du kan få lätta på trycket. En stunds vila från måsten, borde'n, duktighet, passa in och höra hemma. Jag kanske gör övertramp med dessa ord, förlåt i så fall. Du har skrivit att du uppskattar tankeväckande ord, att förkasta en hypotes kan också leda en framåt. Kramisar Kotten

har jag också blivit! Det hjälper mig enormt mycket att läsa om andras vedermödor och nicka igenkännande. Dessutom känns det spännande och hemligt, något jag har för mig själv. Hade inte lyckats så bra utan er forumvänner.

Nyckelpigan

Tänk vilka kloka och omtänksamma människor som finns här!
Myrkotten… tänk att någon som aldrig träffat mig så klockrent kan sätta fingret på precis vad jag behövde höra. Ja, du har helt rätt i att jag uppskattar tankeväckande ord. När man framför något på ett ödmjukt och respektfullt sätt blir man inte arg även om det är helt fel, dessutom kan man ju förkasta en hypotes och ta sig framåt av det, precis som du skriver. De gånger man i de lägena tar illa vid sig, blir kränkt och arg, rör det nog ofta sig om ”sanningar” som man inte är redo att erkänna för sig själv än. Man blir kanske arg just då men efteråt kan man gå tillbaka och läsa om, så ett frö som får växa sig starkt.
Jag läste ditt inlägg precis innan jag skulle åka till jobbet. Jag kände direkt att något hände inom mig… Istället för att lyssna på ljudböcker som jag brukar göra på väg till jobbet så satte jag på min favoritmusik och lät tankarna och känslorna komma. Först var det bara en våg av känslor…jag behövde bli sedd, vilket jag blev av dig. Jag hade stängt av behovet av många olika orsaker men jag var i desperat behov av det, av att bli omhändertagen. Hela veckan har jag gått igenom den här inre resan, jag har inte skrivit i min egen tråd eftersom jag kände att jag ville landa lite först.
Jag har vuxit upp i en familj med perfekt fasad där alla var högpresterande inom alla områden, men bakom ytan fanns psykisk ohälsa och missbruk. Jag är storasystern som bar mycket och kämpade för överlevnad. Jag anförtrodde mig inte till någon, inte ens till mig själv, jag kunde inte säga högt till mig själv vad som hände i min familj, då måste jag ju erkänna och flodhästen måste vara osynlig (varför?!).
Jag försökte rädda inte bara mig själv och mina föräldrar utan framför allt mina yngre syskon. Jag klarade mig själv i alla lägen. Saken är bara den att det gjorde jag egentligen inte, jag stoppade in saker i lådor och gömde undan dem inombords för att klara av att prestera och leva i detta kaos. Fastän jag haft folk runt mig har jag varit ensam i att bära våra hemligheter. Jag vände mig inte till någon när jag fick problem.
När jag blev lite äldre tror jag alkoholen började som min ventil, om jag tänker tillbaka kunde jag ju inte hantera a ens från början. När jag drack var de enda gångerna som jag kunde glömma allt det som låg och pyrde i mitt undermedvetna.. problemet var att jag inte kunde kontrollera hur mycket jag drack utan gick väldigt ofta över gränsen… vilket ledde till mer ångest.
Idag är medberoende ”populärt”, det har visats program om det och de flesta vet vad det är. När jag växte upp hade jag ingen aning om att det fanns ett begrepp för detta. Jag började låna böcker på biblioteket, jag läste allt jag kom över och blev helt förfärad. De kunde ju inte vara kloka, skulle jag släppa missbrukaren och inte försöka rädda honom/henne? Låta dem ta konsekvenserna av sitt missbruk? Då skulle ju alla få veta…Då skulle de ju inte klara sig.
Långsamt började jag dock ta in allt detta, förstå att det inte var galet, att jag genom att försöka rätta till hjälpte missbrukaren att fortsätta. Det var först när jag (de var två…) slutade som det skulle finnas en möjlighet till förändring. Det var så svårt… det gick emot allt jag levt efter i alla år, allt vad min inre röst sa till mig, att släppa taget. I början var jag hård mot dem, lade på luren, låg i fosterställning och grät eftersom jag fortfarande kände alla känslor, alla knappar de tryckt på fungerade fortfarande men jag valde att inte svara på dem vilket tog allt jag hade och lite till.
Under årens lopp har jag gått hos olika psykologer, jobbat med mycket av mig själv och allt som har hänt, jag har lärt mig att stå upp för mig själv. Om jag inte hade gjort det jobbet tror jag att det hade varit ännu svårare just nu, då hade alla de känslor jag bara stoppat undan, väntade till nästa fest för att kunna få vara fri och glömma med hjälp av a kommit rullande över mig.
Jag har pratat med psykologen om att jag har problem med a, men jag har inte sagt hur stort problem det är för mig. Från att ha varit min livlina har det blivit det som nu stjälper mig. Det som började som en ventil var till slut mitt största problem. Jag ville inte erkänna eftersom jag då inte kunde gå tillbaka och fortsätta dupera mig själv att NU skulle jag klara av att dricka a. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan a. Jag kunde inte känna någon mening… jag såg allt som grått utan glädje och avkoppling.
När jag nu kapitulerade för första gången (även om förhandlingarna kommer igång om och om igen) har jag plötsligt fått känna en frihet och eufori jag inte trodde fanns förutom i alkoholens värld. Om jag ska vara ärlig har den inte funnits där för mig på länge, a sätter igång en rastlöshet och en jakt på mer, inte det lugn jag vill ha. Blandat med detta har även ångesten över att min man (och barn) blev orolig de gånger jag drack… de (och jag) visste ju inte om det var en sådan gång som det skulle spåra ur.
Nu blev detta ett jättelångt inlägg (kanske för att jag för en gångs skull sitter vid en dator och inte pillar på telefonen och svär över autocorrect (ja, jag vet att man kan stänga av det;)), det var väl mycket som behövde komma ut. Jag ville skriva ner lite om varför jag är som jag är.
Naturligtvis har jag valt ett yrke inom vården med stort ansvar. Efter semestern har jag fått ännu mer ansvar och det är jag som ska lösa alla problem. Min kollega är på semester och även om jag har mer erfarenhet och eg ska lära honom kan vi bolla saker, nu när han inte är här och andra saker även förändrats har jag gått in i ”ta hand om alla”-mode. Det har dessutom varit extremt tufft och jag har ställts i situationer där det handlar om liv och död… för första gången i mitt yrke önskade jag att det fanns en livlina, en möjlighet att ”ringa en vän” som kunde svara åt mig. Samtidigt älskar jag mitt jobb men eftersom det samtidigt pågått saker hemma har jag känt mig väldigt ensam och utsatt. Precis som Myrkotten skrev så fanns/finns det ingen plats för mig att bli omhändertagen.
Vad gäller min man har jag naturligtvis dåligt samvete inför honom för att ha försatt honom i den här situationen (om och om igen), jag vet att jag måste ta en dag i taget och visa att jag menar allvar den här gången. I och med det kan han inte vara min ”soft place to fall” än och det gör det väldigt svårt eftersom han annars är det.
Min ventil är min syster, jag kan ringa henne och berätta vad som helst. Hon har gått igenom samma saker som jag har (under uppväxten), hon vet och förstår utan att jag behöver förklara så mycket. Hon bor dock inte här och ibland tror jag att jag skulle behöva en kram av någon där jag kan känna mig helt accepterad och älskad. Ungefär som en förälder skulle göra, få gråta tills tårarna tar slut. Jag känner det som om jag behöver gråta, nästan så jag exploderar, men jag kan inte. Allt är låst inom mig.
Det som jag egentligen tänkte skriva om kommer inte förrän nu…. Tänk så mycket som bara bubblade upp… Vår dotter (ska börja femman) har alltid varit smal (genetiskt, jag var också väldigt smal under uppväxten) och varit petig i maten. De senaste åren har detta lett till problem eftersom hon skäms över sin kropp, hon vill inte visa sig utan långärmat mm eftersom hon är så smal. Hon kämpar för att gå upp i vikt men det folk inte tänker på är att det kan vara lika svårt för de som är för smala som för de som är överviktiga. Skillnaden är att andra inte ser det som lika ”elakt” att hela tiden påpeka för någon som är smal hur de ser ut, om någon är överviktig blir det direkt elakt, men det tar lika hårt.
Nu har det eskalerat och en kille i min dotters klass har nätmobbat henne. Vår dotter håller allt för sig själv men i den här frågan bröt hon till slut ihop och berättade för mig (hon vill bara prata med mig i nuläget och det är tufft att se hennes förtvivlan… jag skulle kunna hugga av min arm för att ta över hennes smärta, hon vill inte berätta för sin pappa i nuläget även om de annars har ett fantastiskt förhållande).
Alla förslag jag kommit med har hon förkastat, hon är panikslagen eftersom hon är rädd nu när skolan ska börja och att allt ska bli värre. Jag förstår henne. Jag har även varit barn och vet hur tufft det kan vara, vet hur elaka barn kan vara mot varandra. Under sommaren har jag fokuserat på att bygga upp förtroendet, låta henne känna att hon kan prata med mig och att jag är att lita på (så glad jag är över att jag varit nykter, att jag inte luktat vin en enda gång, jag tror inte hon hade pratat med mig då). Problemet är att den här killen har hittat min dotters ömma punkt – vikten…. Han skriver enormt elaka saker, vi har spärrat honom från allt men vi lyfte tillsammans på spärren en gång så jag skulle se vad det stod (har sparat detta), sedan vet vi inte vad som skrivits.
Samtidigt närmar sig skolstarten med stormsteg och hennes panik växer. Mellan varven är hon som vanligt, säger inget till sin pappa men blir förtvivlad med mig (ibland). Det har ju även kommit fram mer, att det inte är en isolerad händelse utan att den här killen mobbar andra. I min dotters fall tror jag att det började i det klassiska ”pojke gillar flicka”, han frågade chans och hon vågade inte säga nej och sedan när hon inte vågade umgås eller prata med honom gjorde han slut och började bli elak. Oavsett orsak är det dock inte okej att skriva de saker han gjort.
När jag läst myrkottens inlägg åkte jag till jobb med min musik och lät känslorna fara. Initialt var det min egen känsla av att vara ensam, av att allt ansvar ytterst låg hos mig, att jag måste fixa allt. Rollen jag tagit på mig hela tiden. Ingenstans fanns det någonstans där jag lät mig själv bli omhändertagen, jag var i full fart med att lösa alla problem. Först kom alla dessa känslor, sedan kom insikten om hur mycket detta med min dotter överskuggar allt. Vi vill ju inget hellre än att våra barn ska vara lyckliga, jag har lust att åka hem till den där killen och hans mamma och förklara vad som händer när man gör så mot någon annan, skälla och skrika.
Jag vet att det inte är rätt sätt.
I bilen började jag dock sätta ord på min egen maktlöshet och försöka hitta en väg ur det. Tyvärr känner varken min dotter eller vi föräldrar förtroende för hennes lärare, det fanns en hjälplärare i klassen som hon tyckte mycket om men hon har tyvärr slutat. Sen har vi skolsköterskan som varit inkopplad vad gäller hennes undervikt och vår dotter gick med på att jag tog kontakt med henne. Hon blev helt förfärad och vill hjälpa till, dock har även hon slutat… jag ville att det skulle finnas en trygg punkt för vår dotter i skolan, någon att gå till men nu har de som fanns försvunnit och vi måste hitta någon annan. Jag har även mailat hennes gamla lärare som känner dessa barn men inte fått svar än. Jag tog kontakt med psykologen som jag gått hos innan och ska dit om någon timme, känner att jag för min egen skull måste få prata, försöka hitta hjälp. Hon gav mig några hemsidor som var bra och vi ska prata mer idag. Jag pressade även vår dotter igår, sa att vi dels måste ta in hennes pappa, jag sa att han är jättebra att prata med och vi måste vara fler. Eftersom hon tidigare bara varit panikslagen inför alla mina förslag var jag tvungen att säga att om lite drygt en vecka börjar skolan, om vi ska göra något innan måste vi göra det nu. Till slut sa hon att hon kunde tänka sig att jag ringer till rektorn och pratar om det hon varit utsatt för, hon vill inte att jag säger något om de andra, hon vill inte skvallra. Det ska inte heller ligga på hennes axlar att rädda världen (det räcker med att hennes mamma försökt bära den bördan som liten). Skolsköterskan har dock erbjudit sig att prata med rektorn angående de övriga problemen (inte namn) och säga att hon fått veta att det finns problem, dels hur man i klassen är mot varandra på nätet men även mobbning i skolan, då får de andra förhoppningsvis hjälp utan att vår dotter känner att det är hon som skvallrat.
Våra barn växer upp i en värld som vi inte känner. Det hjälper inte att förbjud dem sociala medier osv, vi måste lära dem hur de ska vara mot andra även på nätet och det känns väldigt angeläget att detta lyfts både hemma och i skolan.
Jag vet inte om någon har orkat läsa hela den här svadan… behövde lätta på trycket eftersom jag känner mig så låst. Jag har haft huvudvärk hela veckan och känt mig spänd, det är dock under veckan jag har satt igång att göra ovanstående och det känns bättre nu när jag ska få hjälp.
De som har läst i min tråd innan vet hur det blev en härdsmälta mellan ffa mig och min svägerska, jag har inte pratat med henne sedan dess, har känt att jag inte kan bli neddragen nu. Jag måste hitta mig själv i min nykterhet, måste omgärda mig med människor som lyfter mig, i nuläget kan jag inte bli neddragen av andra. Jag får hålla mig ifrån dem i nuläget och ta det senare när jag är mer stabil. Saken är den att ett av hennes barn fyller år idag och ska ha kalas. Dessutom är vi bjudna på 40-årsfest idag… Festen har legat över mig innan, men idag känns det så självklart att jag ska vara nykter (drar migränkortet vilket i detta läge faktiskt är helt sant), det förekommer inga förhandlingar inom mig idag, inget romantiserande om ett glas osv.
Innan var det ett dilemma, hur ska jag göra… både möta min svägerska för första gången OCH gå på stor fest… jag var helt inställd på att inte gå på kalaset. Jag har dock ändrat mig. Det är vår guddotter och jag vill gå på hennes kalas, vi ska bara vara där 2 timmar, sedan går vi. Det är under städade förhållande och kommer inte finnas någon plats eller tid för att ”reda ut saker”. Det kommer att kännas bättre att ha träffat min svägerska, att ha gjort det och slippa känna att första mötet ligger över mig. Vi åker hem, vilar en liten stund och gör sedan vid oss inför festen. Den ligger på cykelavstånd (eller gång) så att köra blir ingen ursäkt, men jag känner mig stark i mitt beslut idag. Stark i att inte dricka.
Vi har varit ute på saker som varit mina starkaste triggers och jag har kunnat känna glädje och närvaro nykter (vet att det inte alltid varit så), vilket har varit en sådan enorm lättnad så jag kan inte ens beskriva det… när vi var på semester i Danmark i början av min nykterhet så hade jag bara en klump i magen och jag var rädd för att det alltid skulle vara så. Bara att någon gång få känna något annat var fantastiskt.
Således har det varit en händelserik inre resa den här veckan som även lett till att jag försökt få hjälp att klara ut situationen. Jag hoppas att det inte är övermod som får mig att skriva att jag inte oroar mig för festen, det betyder inte att jag inte tar det på allvar, jag ska hela tiden ha ”inte ta det första glaset” i huvudet, men jag ska även prata och dansa, njuta av att inte behöva döva allt som pågår. Innan hade jag nog stoppat undan allt det jag skrivit ovan, gått på festen och druckit tills jag inte behövde tänka längre. Nu har jag istället skrivet ett maratoninlägg här och skaffat hjälp. Vilken skillnad.
Tack, Myrkotten, för att du utmanade mig och fick iväg mig på den här inre resan.
Kram till alla och ha en riktigt härlig nykter lördag

JohannaJ

man är inte stark ensam. Och bra insikter, du kommer växa i sig själv och bli starkare även mot svägerskan. Bra att du har beslutat att inte dricka, det gör dig ännu starkare.
Lycka till nu ikväll och en nykter lördagskram :)

LenaNyman

Läste ditt inlägg i morse och det väckte känslor i mig som legat kvar hela dan. Jag har tänkt på min egen ensamhet, längtan efter en riktig familj när där fanns ingen alls och detta med att bära allt själv, för sig själv. Och, förstås, längtan efter att bli omhändertagen, vävd in i en rosaröd kokong av kärlek och tröst.

Jag hoppas innerligen att situationen vänder och går till det bättre för din dotter. Det måste vara rent förlamande fördjävligt att stå bredvid sitt barn när det lider. Det måste också kännas välsignat (hittar inget bättre ord) att kunna hjälpa, dra i trådar och verka för en förändring - allt det du precis gör nu.

Värme till dig, Nyckelpigan. ♥

Skrev ett långt inlägg till dig i morse som försvann vid postandet, jäkla uppkoppling. Måste sova nu. Gör ett nytt försök i morgon. Kramar!

Blir så ledsen när jag läste om din dotter och jag tycker att det är bra att du pressar henne lite att ni ska berätta. Många gånger skäms barn för att de blir utsatta, de berättar inte för då blir mamma och pappa ledsna och de vill dölja att mobbningen kommer åt dem. Det blir en viktig signal till henne att det hon blivit utsatt för inte är ok. Kan du ringa killens föräldrar tror du? Du har ju svart på vitt vad han har skrivit. Om min son gjort något sånt ( tänk om det är han...) så hade jag velat veta detta. Helst då inte med ilskan alltför närvarande. Jag tror inte att föräldrarna vet vad han gör, eller hoppas åtminstone det. Utan mer berätta om vad som hänt och ta för givet att de hjälper till att lösa det. Det blir en viktig signal till grabben att han har gått för långt.

Och tänk vilket bra tid du valt att sluta med ditt drickande. Känn dig stolt och glad Nyckelpigan för att du kan finnas där. Tror att det är viktigt att pappan får veta också. Ju fler som signalerar att det är naturligt att bli ledsen och blir ilskna över vad grabben gör, desto bättre.
För övrigt så tycker jag att man ska skvallra om mobbning. Hoppas att skolan tar tag i det på ett bra sätt.
Hoppas också att det går bra på festen. Du känns stark nu Nyckelpigan. Stark i att möta och stark i din nykterhet. Du kommer att greja detta. Hoppas att du hinner ta hand om dig själv lite också och få lite stöd.

myrkotten

Nyss hemkommen från en tuff helg. Mycket att läsa efter ett par dagars frånvaro, märks att det är full fart på forumet - härligt (inte i den bemärkelsen att vi är många som slåss mot a-djävulen utan att vi försöker kämpa tillsammans). Åh nyckelpigan förstår hur ont det måste göra i dig när det gäller din dotter. I vintras kände min dotter sig utanför i den sporten hon utövar, det är bättre nu. Tror det vore bra om din dotter öppnar sig för pappa också, att få bekräftat av flera att man är värdefull och vacker kan aldrig vara fel. Jag har svårt för att sitta tyst och lyssna, vet att det säkerligen skulle hjälpa min dotter i vart fall om hon bara får prata av sig. Jag önskar att jag kunde vara mer lyhörd och släppa det jag gör för stunden när hon vill prata, visa hur betydelsefull hon är. Genom att sätta ord på sin situation kan man ibland komma på egna lösningar, kanske din dotter kan själv komma på en bra strategi för att få bukt med plågoanden. Det är en ynnest att ha två föräldrar som man kan bolla ideér med. Jag har läst hela ditt inlägg, men är dödstrött just nu, får skriva vidare en annan dag, ville bara säga att din dotters situation berör. Hoppas att ni kan finna en väg tillsammans som fungerar, för skolan måste man gå till (en fritidsaktivitet kan man sluta med). Och du nyckelpigan jag tror din dotter är glad över att just du är hennes mamma, du verkar inte ha samma problem som jag utan är spontant omtänksam i alla lägen. Kramisar Kotten