Varit nykter nu sedan 10 juli. Lovat mig själv att inte dricka på en lång tid framöver. Det eskalerande förra sommaren. Vi skulle renovera vårt kök. Vi var i Polen på semester under tiden. Snickaren ringer och säger att vi har något vitt i golvet, typ svamp. Tyvärr hade jag ju en del problem med a redan då. Frugan fick ringa till försäkringsbolaget, boka om resan mm mm mm. Det visade sig vara äkta hussvamp. Den är ofarlig för oss men äter upp träet. Tvingade dit försäkringsbolaget som tog dna-prover och skulle återkomma inom en vecka. Det ringde ingen, väntade, jag ringde inget svar. Vi började riva och sanera själv kan ju inte vara utan kök och allrum. Efter 6v ringer försäkringsbolaget och säger att det går på försäkringen är äkta hussvamp.Blir så trött för vi hade ju ringt och ringt ingen visste något. Vi lånade flera hundratusen för renoveringen som vi inte hade behövt. Suck nytt kök i äkta ask fick vi upp snyggt som fan. Sedan malde det på jag slutade med medicin, åkte på kurs till Stockholm söp till det var borta flera dagar frugan efterlyste mig hos polis och missings people. Jag blev lobad av polisen i Mölndal och körd till Sahlgrenska sjukhuset. Kunde ringa min fru mitt i natten. Hon ringde en av mina kollegor som kom på fredags morgon.

Mina elever hade skicka mess via fb, de satt och grät i korridorerna, kunde inte ha lektioner, mina kollegor var till sig. Jag fattade ju inte vilket enorm cirkus det blev av allt. Kommer aldrig glöma den måndagen jag skulle tillbaka till jobbet. På mötet på morgonen ställde jag mig upp och sa "Hej jag heter Magnus och är alkoholist" med darrande röst och knäsvag fick jag det gjort. De flesta satt som frågetecken med gapande mun och stooooora ögon. Ingen visste mer än ett fåtal som jag berättat för. Det var ett av mina tuffaste beslut jag tagit. Detta var i november. Precis ett år idag. 26/11. Mina elever blev i alla fall överlyckliga att se mig. Det var kramar och allt, helt otroligt att man hade sådan empati för mig. Påbörjade behandling. Blev konflikt med min förvaltningschef som ville ge mig en varning för jag hade varit full i tjänsten. Godtog inte det och sa att ge mig en varning du men då för att jag varit borta en dag utan giltigt förfall. Han vägrade och jag som är ordförande i facket visste ju bättre så jag kallade in min regionombudsman. Det blev ingen varning.

Livet leker nu, mår bättre, behandlingen går bra och jag mår bättre. Detta går bra ända fram till juli14. Upptäcker då att hussvampen är tillbaka. Huset blir inlöst till en summa som inte täcker det jag lade förra året. Jakten börjar på nytt. Jag känner styrka men något mal i bakhuvudet. Åker till min syrra i Eskilstuna. På min sons födelsedag krökar jag till det så in uta...... blir lobad för andra gången på två år. Bra gjort. Det är först nu som jag börjar förstå hur illa det är. Kallad till soc får träffa en trevlig yngre tjej som jobbat på behandlingshem för alkoholister. Hon förstår det hela, är nöjd med mig trots allt som hänt. Tyckeratt jag gör allt rätt och man får räkna med bakslag. Hon lägger ned utredningen mot min familj. Angående körkortet så säger hon. Om det blir en utredning träffas vi igen men jag är inte orolig i dagsläget säger hon. Detta mal ju i huvudet. Jag är ju tvungen att ha bil för att jobba. Än i dag har jag inte hört något om detta. Det har snart gått 4 månader men hotet gör mig illa till mods även om jag tror att de inte tar kortet. Har ju aldrog blivit bötfälld innan.

Sitter nu idag i mitt svamphus. Vi har röjt i flera veckor och fredag 31 är det inflyttning. Min behandling kommer att avslutas i december och jag ska äta medicin, antabus till juni har jag bestämt mig för.

Så man kan sluta om man vill, det är aldrig för sent att vända på steken. Det finns hopp för alla men man måste själv vilja ta första steget. Man måste vara openminded för hjälp. Kunna tåla sanningen, få höra den. Tänk på det alla ni som känner er värdelösa pga drickandet. Det är inte ni.Ni har drabbats av en sjukdom som kräver behandling. Man måste få äta medicin om man är sjuk. Var inte generade för det. Det enda som är jobbigt är att den svanska läkarkåren och sjukvården inte har kunskap om detta med alkoholism. Vi ligger 30 år efter USA. Rädsinte detta ändå ta hjälp. Nu ska jag avsluta min kopp kaffe och fortsätta packa. Vi höres alla underbara individer där ute. Kram på er alla.

På måndag börjar jag arbeta igen. Känner ingen direkt glädje men det kommer väl. Första sommaren helnykter skönt men man saknar ibland att kunna slå sig ned på en uteservering, ta en fin burgare eller köttbit och en kall öl. Känner att jag skulle fixa det nu då jag har en annan syn på att dricka. Dock vågar jag inte ocg framför allt jag har egentligen inget behov. Hade många samtal med en tjej i 7an om hennes mamma som dricker. Hon berättar hur hon hatar mamma mm, är jobbigt för henne. Hon vet inte om att jag haft samma problem men jag förstår ju allt hon pratar om. Har ju anmälningsplikt så jag knåpade ihop en anmälan till soc och tog kontakt med kuratorn på skolan och ville ha lite stöd. Pfffff ja kuratorn tyckte jag kunde lämna in den och kontakta mamman och säga detta. Då ska jag ringa en mamma jag aldrig träffat och säga "Jo du jag har pratat med din dotter som är jätteorolig för dig och din alkoholkunsumtion så jag kommer anmäla till soc." Sa att jag kan skriva under anmälan och gå på möten men just den där föräldrakontakten ville jag att en professionell skulle ta då jag aldrig gjort något sådant innan. Nähä blev svaret. Berättade för eleven och hon blev ledsen och grät mm. Så jag den där anmälan ligger i min dator inte inskickad. Eleven visade att mamma börjat med antabus igen. Ja så jag har brutit mot min anmälningsplikt som myndighetsperson i skolan. Detta har legat och gnagt mig i sommar. Eleven har ju lagt upp fb-statusar så jag vet ju att hon är ok.

Kuratorn på skolan vet att jag själv haft missbruksproblem så hon kanske tyckte att jag kunde fixa detta själv. Eleven berättade också att det är ganska många tjejer i sjuan som dricker på helgerna ganska så mycket. Jag tog också upp detta i våras med chef och kollegor och frågade hur vi ska göra? Kontakta föräldrar eller inte? Fick till svar att vi faktiskt inte kan lägga oss i allt som händer på fritiden. Nä klart vi inte kan men tänk om vi vet, sedan händer det något. Föräldrarna får reda på att vi har vetat om alkoholen men inte kontaktat dom. Jag nä svaret blev att jag kunde ju själv kontakta föräldrarna. Då blev jag sur och sa att jag inte är jesus utan bara ville förmedla det eleven sagt till mig som en ren oro. Jag kan inte lösa allt men jag sa att om jag varit förälder och skolan fått nys om att det dricks och min son är en av dom så skulle jag bli mycket tacksam för info. Problemet idag är att många föräldrar blir skitsura när vi ringer hem och tycker att det ska vi lösa, fixa och dona med. Så jag blickar allt mer bort ifrån läraryrket.

myrkotten

Vill bara säga att jag ser ditt engagemang här på forumet, hur du hälsar nytillkomna välkomna, råder medberoende, peppar de som har en dålig dag etc. Det är stort tycker jag, själv är jag inne i en dämpad period och har svårt att orka med mig själv. Och jag tror du redan har gjort skillnad för flickan i sjuan, att hon har kunnat anförtro sig till en vuxen som tar henne på allvar. Hon har fått prata och du har lyssnat, det räcker långt. Om du är en lärare som elever kan komma till, en vuxen som bryr sig, är det en förlust om du byter yrke, såna som du behövs.

Jag är inne i en tung period också, kanske inte känslomässigt utan mer fackligt. Den kommun jag jobbar i är i ett kaos och som facklig ordförande har jag nu en del att göra. Ta min arbetsgivare i örat.

Läste hela ditt inlägg om flickan i 7:an och blev .... helt jävla bindgalen faktiskt. Mest över skolledningens svar att man inte kan lägga sig... Så ansvarslöst, så fegt och totalt jävla fel! Satte morgonkaffet i halsen och måste logga in. Håller med myrkotten, du har ändå gjort nåt väldigt viktigt, du har sett och bekräftat flickan.

Jag funderar mycket på sponsorskap och sökte info om det på Landsmötets bokdiskar. Blev tipsad om en bok som riktar sig till ungdomar och skulle så önska att något sådant , dvs Al Ateen, skulle finnas på många ställen. Inser att det är en enorm utmaning - inte minst med ordet Gud. Jag är ett Vuxet barn och fick igen möta många andra Vuxna barn och dela den smärta och kamp som går som en brinnande tråd genom livet... I många fall i generationer. Det känner jag, att det är mitt ansvar att bryta det destruktiva, dysfunktionella mönstret så gott jag förmår och jag gör mitt bästa - med stor hjälp av stegen.

All min uppskattning och support till ditt engagemang här. De betyder! / mt

Men det är ju så man blir helt jäkla galen...! Varför är alla så förbannat fega? Varför är det så fel att någon bryr sig, engagerar sig, vill slå larm, vill hjälpa och göra något? Hur kan en skola, kurator, rektor vara så flata?? Jag fattar inte. När slutade vi bry oss vad som händer?

Men inte du Mange. Nej, du bryr dig. Och du är helt fantastisk!

Kram och pepp / M

Som lärare är jag rak, ärlig och är inte rädd att säga min åsikt varken till föräldrar, kollegor eller elever. Jag förklarar ofta för mina elever att man kan komma till mig även om man gör jävligt dumma saker. Jag brukar inte skälla på dom men de får ta konsekvenserna av sitt handlande. Sårat någon, be om ursäkt. Förstört något, betala eller liknande. Allt går att fixa om man vill. Många gånger om man är ärlig kanske belöningen är just att man slipper straff. Vi har ofta heta diskussioner om hur vi ska förhålla oss till elever. Vi har ju elever med diagnoser som ADHD, Aspberger mm .vi diskuterar ofta hur vi ska bemöta dessa. Här hamnar vi ofta i konflikt. Elever med diagnoser ska man inte behandla på samma sätt. Eeeeehh jo det ska man man ska behandla dom på samma sätt som alla andra men man kanske måste bemöta dom på olika vis, göra på olika sätt men samma regler ska gälla för alla. Så på min skola har vi olika regler för olika elever. Detta är inte ok och det märker andra, att vi inte är rättvisa och särbehandlar vissa. Detta stör mig oerhört.

Det är som jag skrev i inlägg tidigare i våras. Jag är rätt man på fel plats eller fel man på rätt plats. Fick också reda på att en elev som slutade i min klass i sjuan kommer tillbaka nu i nian. Han trivdes inte. Rektorn berättade med lite cynisk ton att ja han saknar ju dig Magnus som klassföreståndare. Det kändes ju jättebra.

Ja jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Ber om hjälp, får en käftsmäll. Jag är dock van och sliter vidare.

Varit två tuffa arbetsveckor för mig. Långa dagar, möten och resor. Ska bli skönt med helg. Ska vara "fyllechaffis" åt min fru och hennes väninna som ska ut på 90-tals fest.

answe77

Du är verkligen en förebild för oss andra som kämpar på våra olika sätt. Tack för dina inlägg och din uppriktighet. Den hjälper.

Jo ärlighet är ju bra. Skriver precis som det varit för mig. Jag är ingen unik människa utan har samma bekymmer som andra med alkoholproblem, även om jag varit nykter i 14 mån

Äppelpäppel

Du gör det så jäkla bra! Det var lärare som dig som man lärde sig av, inte då skolämnena i sig utan bara av att vara rakryggad och ärlig mot alla i klassen lärde vi ungar oss nåt viktigare, att våga stå upp för det som är äkta och viktigt här i livet!

Vill tipsa (13-åriga tjejen) om Maskrosbarn, http://www.maskrosbarn.org/
Den organisationen startades av två tjejer som träffades på gymnasiet, den ena hade en psykiskt sjuk mamma och den andra tjejen hade missbrukande föräldrar.
De vill visa att det går genom hjälp, att bli en "hel" fungerande vuxen även om man vuxit upp i dysfunktionalitet.

Ha det bäst, och hoppas allt "bråk" på jobbet löser sig!

Kramen

Som person är jag rak och lär mina elever att ta konsekvenser av sitt handlande. Ärlighet löser det mesta. Tyvärr så tror jag inte min jobbsituation kommer lösa sig. Så jag löser det genom att titta efter nya jobb.

att du ger enormt bra stöd, inte minst till oss medberoende! Det betyder mycket att få insikt från "den andra sidan" om kampen i beroendet. Du har min djupaste respekt!
Allt gott och söndagskram / mt

Helt nykter sedan juli 2014. Det känns skönt, jag har fått mitt liv och min familj tillbaka. Jag har inte längre suget efter dessa öl. Jag går fortfarande på antabus men de tar slut i november. Då kommer nästa prövning, att avstå när man kan dricka. Nu är det inte så svaårt att avstå när man inte kan dricka. Jag har mina rutiner färdiga för att inte hamna i skiten igen. Dessa skall jag fundera över.

Mitt jobb är kaotiskt och för första gången har min arbetsglädje helt försvunnit. Jag hoppas det kommer ut lärartjänster snart så jag kan söka mig ifrån den kommun jag jobbar i nu. Jag har försökt att ge den allt jag har att ge men jag får inget tillbaka. En chef som är direkt otrevlig, kollegor som inte längre bryr sig mer än om sig själva. Eleverna får göra som de vill tydligen och det tjafsas om det mesta. Orkar inte med det.

Ha en fin höstdag därute

att jag själv har valet, makten, att avgöra helt på egen hand om jag ska dricka eller inte är en underbar känsla ! För första gången på många många år kan jag nu helt och hållet välja hur min dag ska se ut. I början var jag väldigt noga med att lova mig själv, varje morgon, att oavsett vad som än händer så ska jag inte dricka just idag. På det sättet flöt dag efter dag, bildade veckor, som blev månader, som blev år... Att även fortsätta att få ur mig troll som bygger bo i skallen var dag har varit viktigt som den för mig, alltså prata, prata,prata...eller dito skriva :-)

Jag hade förmånen att själv kunna styra mina jobbdagar och tycker synd om dig som sitter fast i en grottekvarn. Sjukskrivning kanske ? Tills du hittar nåt annat ?

Livet ligger i dina händer nu, du styr själv !

Hej Mange,

Hur går det för dig? Önskar så att du hittar ett arbete där du får komma till din rätt. Är helt övertygad om att du har så mycket att ge. Rak och ärlig och med ett brinnande engagemang - sådan som du växer inte på träd tyvärr...

Kram

Gullig du är Vilja. Mitt alkoholmissbruk har gjort mig till en bättre person hur dumt det än låter. Fast just nu känner jag mest bitterhet kring mitt jobb.