Jag har läst härinne flera veckor. Först nu vågar jag skriva själv. Jag har försökt låta bli vinet i flera år. Det blir 3-5 glas varje kväll. Nu får det vara nog. Jag mår inte bra av detta, och barnen börjar bli så stora att de snart kommer märka att något är fel. Min äldsta sa för nåt år sedan " mamma, du måste verkligen gilla vin, du dricker det varje dag". Då var hon 9 år. Jag har barnen varannan vecka och sedan skilsmässan för några år sedan behövde jag inte längre smyga. Så träffade jag en ny man för drygt ett år sedan, och jag förstod tidigt att han var som jag och att jag inte borde välja honom. Men det gjorde jag. Och plötsligt var jag den i relationen som drack " lite". Jag var den som sa "inte mer nu va", eller " hur mycket har du druckit egentligen". Och på nåt sätt började jag genom honom se mig själv utifrån. Han somnar vid tv. Jag vänder mig om i sängen för att slippa lukta på hans alkoholångor när han andas....
Jag har föreslagit flera ggr att vi inte ska ha alkohol på vardagarna. Det håller inte, kanske en dag eller två.
Så nu är jag både beroende och medberoende. Vi har av helt andra skäl bestämt oss för att bli särbos i sommar, jag flyttar ut. Det blir nog bra. Då får jag chansen att komma på fötter utan att behöva dras med i hans göranden. Tills dess ska jag vara stark och hela min kropp. Jag vill inte dricka mer, jag vill leva ett liv här och nu, finnas för mina barn och mig själv!

Ja du sätter ord på mina känslor. Smärta. Rakt av. Har upplevt en sida av honom som är ny för mig. Men som med exmaken, när han väl hade gått över en gräns, överskred han den lättare o lättare, gång efter gång. Jag är så rädd att hamna i nåt sånt igen. Denna mentala tortyr. Jag har ju visat särbon att det funkar. Han får mig tyst. Eftersom jag nu blivit "korrigerad". Och samtidigt undrar jag ju vad som fattas mig. Två män tar liknande angreppssätt mot mig. Något jag framkallar?
Ja, jag är uppvuxen som medberoende till en alkoholiserad mamma, o även pappa antar jag. Håg vet att msn som medberoende blir lite besatt av trygghet o kontroll. Veta vad som händer, vad som väntar. Ha försäkran o löften, eftersom man så ofta blivit sviken. Men man önskar dem vid fel tillfällen, för tidigt. Samtidigt kan jag faktiskt tycka att msn efter två år borde ha rätt att få diskutera en framtid....

etanoldrift

Sattva, när jag läser vad du skriver, så slår det mig att du har ett "medberoende-beteende" som säkert bidragit till att du själv blivit beroende.. Jag har ju själv varit där så jag vet..
Inte till hundra procent vad du gått igenom, men "dragen".. Att vara "till lags", att förminska sig själv och sina egna önskemål, samtidigt som man så gärna vill ha den där bekräftelsen och "vissheten"..
Ja, jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men det drar till sig en särskild sorts män (eller människor)
Mitt råd, låter säkert som skit i dina öron, men det är att du inriktar på dig själv i första hand!
Läk dig själv! Ta reda på vem du är och vad du vill.. Då slutar du också att vara "intressant" för den här typen av människor (och du kommer att upptäcka att du inte är intresserad av dem)
Du kommer också att dra till dig människor som är på din våglängd, som respekterar och älskar dig för den du är, snarare än för vad de kan "få" av dig..
Och den här karln som behandlar dig på det här sättet.. Fimpa honom! Du är värd nåt bättre! (Det bästa!) Och det finns massor av godingar därute!

Det ni skriver båda är sant. Till att börja med har jag omdefinierat relationen för mig själv från särbo till nåt i stil med "vi ses när vi ses. Vi har inget gemensamt liv o ingen gemensam framtid. Vi lever i nuet". Det känns närmast sanningen. Och det är hans val att det är så, inte mitt.

Jag börjar där. Och lägger min energi på mig själv o barnen.

Pratat med den jag träffar, och känner sånt avstånd. Vi pratar som vanligt men känslorna finns inte där, inte hos mig. Och ingen av oss säger att vi längtar efter den andre. Vi ses imorgon igen. Jag ska inte tänka, inte analysera, inte SLÖSA ENERGI. Jag ska njuta av en hösthelg rakt av. Koncentrera mig på att bli nykter, i alla avseenden. Svaren kommer komma till mig när jag är ren och mottaglig. Inte tänka, inte låta känslorna/ rädslorna ta över och styra. Hålla i hatten och åka med, is i magen, tillit till det högre goda som jag vet vägleder mig.

Jag klarar några dagars nykterhet, så är vinet framme igen. Jag är såhär sjuk, jag är inte bättre än såhär. Och jag VILL verkligen inte att barnen ska växa upp och inse vad deras mamma är.
Det har varit en del hinder minst sagt det senaste. Inte rörande alkohol utan ekonomin. Jag har varit naiv och godtrogen, det visar sig nu kosta mig dyrt.
Jag vet att jag kommer ur detta. Alternativet är för tragiskt. Men just nu är det tungt...

Sänk inte dig själv, även om det är tungt. Hade det varit enkelt för oss hade vi inte behövt detta forum, eller hur? Använd antabus, det gör jag. Det är ett suveränt sätt för att slippa misslyckas. Fortsätt att skriva här, även när det inte går bra, det blir bra, men det tar tid och det måste det få göra!

Sommarkatt15

Kör ibland med en, men du tar tag i det och kanske Antabus också kan hjälpa på vägen? Det hjälper mig med. Heja dig du är enastående!

Suget var starkt ikväll. Dottern låg på golvet i köket o grejade med något pyssel. Allt jag kunde tänka o känna var att " men ska hon inte gå på toa nån gång eller gå o hämta nåt". Jag ville bli ensam i köket för att kunna smutta. Jag borde ju ha känt lycka över att hon är där jag är...

harrim

är det sådana tankar vi har emellanåt. Jag tror att det är ett bra steg på vägen att reflektera över sådana tankar och även när vi faller för trycket. Våra hjärnor är kidnappade av alkoholen. Vi måste gå vidare och frigöra oss från fångenskapen. Det är det enda som gäller.

Ja det är ju det man kan eller hur. Haft en fin helg m särbon. Varit tillsammans på en yogagrej. Men vi/ jag har något som hänger över oss som gör att vare sig vi vill eller ej är vi förbundna för flera år framåt. Ingen av oss hade nog förutsett detta, men nu är det som det är. Så jag är tvungen att hantera hans alkoholproblem versus mina försök att sluta...och lösningen är inte att ta snabbaste vägen ur...som jag i hemlighet hade planerat. Jäklar vad Gud/ universum/ ödet planerar det för oss. Jag är by all means här just nu för att ta mig igenom detta en gång för alla!

Det kanske finns nån mening med det. Att du är tvungen att ta itu med detta ändå. Istället för att fly. Hoppas att det ordnar upp sig för er och framförallt för dig.

Tack för omtanken!!!!
Jag läser här nästan varje dag, gör inga inlägg. Fascinerad av hur same same but different slår igenom även här på forumet.
Personligen...tja, same same but different;) Så mycket som sker inom mig men kanske inte syns utåt. Och så mycket konkret utifrån som sker som folk tror påverkar mig...Skulle egentligen vilja vara ärlig med mina största saker jag kämpar med, men eftersom det också är andra saker mer socialt accepterade så låter jag folk tro det är det som tar min energi...

Skönt med ett livstecken! Ja, vilken resa det här är! Och vad många vi är härinne. Många också som gör detta bara tillsammans med forummedlemmar. Och det är ju inte så bara ?, men jag funderar ibland på om jag borde berätta, men jag har aldrig delat med mig när jag haft det svårt. Så det är som vanligt det här.
Men skönt att det går framåt Sattva oavsett om andra vet allt eller inte. Vem vet kanske kommer vi båda till insikt en vacker dag om att vi ska och nör vara helt ärliga. Tills dess finns forumet här där vi är just det. Kramar till dig!

Nästa år ska bli mitt år att bara vara Sattva. Jag ska inte ta några som helst större beslut, inte göra några som helst större förändringar i mitt liv. Förutom att 2016 ska bli helt alkoholfritt. Tänk all mental o fysisk energi jag kommer kunna frigöra! Den energin ska gå till att hela mig själv, inifrån och ut, utifrån och in. För mig själv och mina barns skull.

harrim

2016 blir ett jättebra år det är jag säker på. Du har liksom laddat för det låter det som när jag läser dina inlägg. Även om det är en bit kvar önskar jag dig verkligen all lycka på alla plan i livet.

Känt mig så liten o så sårbar. På jobbet är jag käck, glad, Inga problem, det fixar jag...och så kommer min närmsta kollega ( vi delar rum) och slår hål på min fasad. Hon ser att jag kämpar med " någonting", som hon kallar stress och oskrivna dokument. Hon skulle bara veta hur djup min " stress" verkligen är. Daglig ångest över att inte räcka till, att mitt grundproblem ska lysa igenom. Jag har ett vikariat med goda chanser till förlängning. Men då ska jag ju prestera på alla håll också...när allt jag egentligen behöver nu är en rejäl paus att bara landa och hitta ett stadigt fundament.