Jag har läst härinne flera veckor. Först nu vågar jag skriva själv. Jag har försökt låta bli vinet i flera år. Det blir 3-5 glas varje kväll. Nu får det vara nog. Jag mår inte bra av detta, och barnen börjar bli så stora att de snart kommer märka att något är fel. Min äldsta sa för nåt år sedan " mamma, du måste verkligen gilla vin, du dricker det varje dag". Då var hon 9 år. Jag har barnen varannan vecka och sedan skilsmässan för några år sedan behövde jag inte längre smyga. Så träffade jag en ny man för drygt ett år sedan, och jag förstod tidigt att han var som jag och att jag inte borde välja honom. Men det gjorde jag. Och plötsligt var jag den i relationen som drack " lite". Jag var den som sa "inte mer nu va", eller " hur mycket har du druckit egentligen". Och på nåt sätt började jag genom honom se mig själv utifrån. Han somnar vid tv. Jag vänder mig om i sängen för att slippa lukta på hans alkoholångor när han andas....
Jag har föreslagit flera ggr att vi inte ska ha alkohol på vardagarna. Det håller inte, kanske en dag eller två.
Så nu är jag både beroende och medberoende. Vi har av helt andra skäl bestämt oss för att bli särbos i sommar, jag flyttar ut. Det blir nog bra. Då får jag chansen att komma på fötter utan att behöva dras med i hans göranden. Tills dess ska jag vara stark och hela min kropp. Jag vill inte dricka mer, jag vill leva ett liv här och nu, finnas för mina barn och mig själv!

Ja rädd är jag kanske inte, men spänd o orolig över mitt nya jobb jag börjar nästa vecka. Rädd att inte prestera. Helt nytt arbetsområde för mig. Men de har ju valt mig. Trots att jag inte har arbetat med vissa av de specialiserade områden som just denna verksamhet bedriver. Men jag ska ju på kurs gudbevars...

Jag är fast besluten att mina blivande kollegor ska få lära känna en Sattwa som är sann. Inte dubbel.

Nu när jag inte är sambo längre är det oändligt lättare med a eftersom det inte finns hemma helt enkelt. Svårare på helgerna o det har i ärlighetens namn inte varit helt vitt helger. Men nu ses vi inte denna helgen så då blir det fler vita dagar att ha i ryggen o jag undrar om detta kanske inte är just min start på riktigt, att sluta helt. Det känns så...

Japp Vilja, det är det tåget jag vill med på!!!!
Det svåra kommer fredag då jag o särbon ses igen. Men jag tar det när det kommer. Och jag har en viktig yogagrej coming up ganska snart o vill stå för det o vara just Sattwa...så min motivation är hög!

Börjar också nytt jobb och känner som du den där oron över att inte prestera. Tror att det var i AnnaPannas tråd som hon beskrev en studie där man kommit fram till att en alkoholist presterar 75 %, medan en nykter alkoholist ligger på 150 %. Jäklar vad det ska presteras nu. Och du, det är ok att vara ny på jobbet. Fråga, skäms inte för att du inte kan eller förstår allt. Det tar tid att lära sig något nytt och särskilt om man är en sån som vill klara sig själv. Bättre att tillåta sig själv att vara ny. Jag ska försöka leva så, den här gången.
Kan förstå både dig och din särbo ang planerna. Jag är också en sån som inte ställer krav och som inte är talar om vad jag vill. Hur ska de då veta? Kanske bättre att prata om det trots allt. Trots att man kan uppfattas som kravfull. Om ni pratar om det och dina känslor kring ändrade planer kanske ni kan komma framåt i just det.
Samtidigt kan jag förstå din särbo. Det är så mycket man vill hinna med och press hela tiden. Skönt att ha en dag till ren avkoppling utan måsten. Å det är aldrig lätt med dessa ständiga kompromisser.

Jag är så full av beundran för er härinne som helt enkelt bara slutar. Går vecka efter vecka nyktra och tillsynes inga större bekymmer. Medan jag själv står och stampar. Jodå, jag håller mig också nykter, men aldrig veckor i följd. Samma mönster soma jag haft i hela mitt liv, jag "håller" ett par veckor, sedan har ett tryck byggts upp som brakar igenom. Så känner jag mig usel och lovar mig själv bättring. Jag borde veta vid det här laget hur jag fungerar. Jag försöker dra ner på saker som bygger på spänningen inom mig, men livet sker ju. Man måste jobba, och nu har jag återigen nytt jobb med allt vad det innebär. Har man barn innebär det åtaganden. Flyttar man innebär det en massa jox för att det ska bli beboeligt. Är man en del av samhället förväntas man ringa upp när någon ringt osv... Ärligt talat, jag hade inte haft något emot att bo i skogen och ha självhushållning/ självförsörjning. Jag är så trött på denna mentala trötthet jag haft i flera år. Jag kommer liksom aldrig riktigt upp. Syns inte utåt, jag är glad, social o allt annat. Det är som om bara ett vanligt liv är för mycket för mitt system, och så har det alltid varit.

Orka

Känner igen!
Jag har man, barn och ansvarsfullt och socialt jobb men vill helst bara springa ut i skogen och gömma mig! Jag orkar fan inte leva upp till allt. Det är alltid någon som vill mig något men jag vill bara vara ifred. Säkert skulle jag känna mig ensam och jag älskar min familj! Men ändå:( det gör mig ledsen att jag inte trivs i det liv jag skapat mig. Att jag har så svårt att komma till ro i en tillvaro med barn, djur och man. Varför!? Vet att jag är en HS(high sensitive) person och håller på att lära mig vad det innebär. Googla det sattva om du inte hört om det tidigare. Kan ge en del ledtrådar.
Bästa önskningar!
/orka

Vändningen

Du hade ju också kunnat vara helt utan åtaganden, dvs inga barn, inget jobb och... hur hade det varit måtro? Frid och fröjd, lugn och ro, massor av tid. Flytten stressar, det är förståeligt, men det går över tack och lov. Lägg inte ribban för högt bara, beboeligt är det även om man inte totalrenoverar allt direkt ;)

Funderar lite på vad som är ett "vanligt liv" för dig och varför det känns så mastigt för dig. Svaret vet givetvis bara du. Jag kommer bara o tänka på min mor (igen) som glömde bort sig själv för att hon alltid skulle göra allt så perfekt för alla andra. Familjen skulle ha det så tipptopp och allt skulle vara så städat, maten skulle alltid vara hemlagad och hon tyckte livet satte press på henne för att hon skulle hinna med allt. I själva verket pressade hon sig själv bara för att hon (och ingen annan) satte ribban så högt. Hade hon bara taggat ner, köpt pizza istället, satt sig i soffan och sagt "idag lagar jag ingen mat, jag städar inte och jag ska inte göra något annat än att bara sitta här och läsa min bok" - då hade jag kanske haft en nykter mor. Hon vägrade dessutom ta hjälp, inte ens av mig som ändå var så pass stort barn att jag hade kunnat hjälpa till. Någon slags stolthet där och en vilja att göra alla andra till lags - men hon hade gjort mig mer till lags om hon hade bett mig om hjälp och på så vis fått loss mer tid själv att kunna slappna av.

Jag står själv med hur mycket som helst att göra och bara todolistan innan jag kan sälja huset är ytterligare a 1,5 års arbete på min fritid om jag renoverar 30 timmar utöver mitt 40-timmarsjobb. Är det något jag dock lärt mig så är att inte gå i min mors fotspår på just denna punkt, utan med gott samvete krypa ner i utespa't, lägga mig och pilla mig i naveln en timme och bara vara. Todolistan finns kvar imorgon med och jag kan välja att slita mig i fördärvet i 1,5 år, eller beta av den på 1,6 år, men ha använt den extra månaden till att ta hand o mig själv.

Glöm inte bort dig själv mitt i allt bara Sattva och var rädd om dig :)

Jag har läst om HS och mycket stämmer. Jag har blivit oändligt mycket bättre på att stänga av för att skydda mig själv, men sårbarheten finns där ju.

Jo, jag ställer mig höga krav på mig själv men kan också bara vara. Det ligger på ett annat plan på något sätt. Kanske får jag acceptera att det är såhär jag är och hitta redskap för det. Var sjukskriven förbutmattning för två år sedan o jsg tror att det hänger kvar mer än jag vill medge. Sedan vill jag utgöra en motvikt mot dels hur jag själv växte upp, i ett mycket rörigt hem på alla plan. Jag vill att mina barn ska få en struktur/ trygghet/ förutsägbarhet jag aldrig hade. Jag har börjat ställa krav på barnen att hjälpa till, vilket är jobbigt eftersom jag då kämpar med dåligt samvete att jag känner mig taskig.
Jag vet inte vad det är som gör att livet känns mastigt. För jag har försökt skala av. Hoppat av "karriären" och strävar inte längre efter det. Hoppat av att binda upp mig på fritiden varje kväll. Men kanske om jag läser detta om ett halvår kommer allt vara annorlunda. Allt förändras ju.

HelenaN

Jag höll på som du i många år - megadåligt samvete, vita perioder som aldrig blev så långa som jag ville mm - innan det senaste nykterhetsbeslutet. Nu känns det som att det bär på ett annat sätt än tidigare, men jag litar inte helt på mig själv nu heller fast det gått tre månader ( minus ett återfall) Det verkar vara en lång och jobbig process för de flesta av oss att komma till sin "botten".
Och har man som du en massa andra förändringar att hantera också, så förstår jag att det inte alls är enkelt. Det kommer, när det kommer...Var snäll mot dig. Kram!

Vändningen

.... som är boven i dramat också, lägger sig som en blöt filt ovanpå allt genom att bara finnas där i bakgrunden. Den rackaren kan ju fula sig och hitta på massa olika påhitt.

LenaNyman

... människor som föds med kablarna dragna lite annorlunda än dom allra flesta. Man är extra känslig, extra sårbar, eftersom man tar in så mycket mer, utan förskonande filter. Allt från hur kläder sitter till ... ja, allting annat. Alla dessa intryck går rätt in med hög magnitud - och man tröttas ut. Om det är ungefär så här du upplever det så förstår jag dig helt. Och jag tycker inte att det blir lättare ju äldre jag blir. Så jag måste vara varsam, skapa mycket egentid, inte flänga runt i onödan, akta mig för energitjuvar, hålla hemmet i hyfsad ordning, göra det jag kan för att motverka oordning. Åh, det finns mycket att säga om såna här saker men nu väntar Lucas med morgonkaffet.

Du, Sattva? Det är okej, allting. Det ordnar sig. Med a också. Det är mycket som skett i ditt livpå kort tid, sånt som kräver sin landningssträcka. Och du lever som nutidsmänniska vilket är helt galet uppstressande egentligen. Det är inte du som det är nåt galet med, det är världen såsom vi skapat den.

Puss på dig.

Vändningen

LenaN sa faktiskt en bra sak man inte ska glömma bort... just när man tycker att man inte har tid att umgås, orkar inte umgås, orkar inte ringa tillbaka osv.... ibland kan det vara just då som man faktiskt borde umgås, i varje fall om man har vänner som verkligen är bra vänner och som kan ge energi. Har flera gånger varit med om att bara vilja dra täcket över huvudet för att jag har kräkts på allt och inte känt mig socialt motiverad alls - men så har en vän tjatat sig till att få komma och hjälpa mig med något (för denne har förstått att jag mått lite skit). Å så har jag fått hjälp, massor med skratt och känt piggare och gladare efteråt.

Riktigt fina människor i sin omgivning är guld värda. Även här på forumet, om än det inte leder till fysiska möten.

Tack för att ni orkar sätta er in i mina tankar o känslor! Det värmer! Jag har många vänner att prata med, men ingen jag har öppnat mig för ang alkoholen, o kan därför inte göra den kopplingen med dem. Jag vet inte varför det är så hemligt...
Lena, det du skriver ger mig hopp och aha- känsla! Jag har känt intuitivt att jag måste använda verktyg, att det handlar om mer än vanlig vardagsbalans. Det är som om jag lätt hamnar i ett mentalt läge där alla spjäll är öppna. Jag tar in andras energier alldeles för lätt. I jobbet har jag stor nytta av detta, eftersom jag ofta känner i hela mig vad personens kärnproblem egentligen handlar om. Men samtidigt tar det mycket energi som jag inte fattat har med detta att göra. Att jag levde med en narcissistisk person i många år gjorde att jag aldrig kunde återhämta mig hemma.
Det är nog ingen slump att jag fastnat för yogan o jag tror jag behöver börja se det som ett verktyg för att klara min vardag, inte bara ett intresse. Vill utforska vad meditation kan göra för att hjälpa mig.
Och absolut tror jag att alkoholen gör mina upplevelser av att bli "chokad" värre. Även om det ger ett visst skydd, en distans på nåt sätt till allt.
Jag kommer komma fram jag också!

Mycket klokt och tänkvärt resonerat! Det är precis det vi behöver och då är ju A sååååå oeeerhöööört lätt att ta till, vilket som bekant har fått förödande konsekvenser för oss. Vi måste hitta andra verktyg och att läsa här på forumet och göra små inpass här och där hjälper mig enormt mycket. Det där du skrev på Myrkottens tråd om grundpersonlighet var en riktig pärla för mig! Kram

Vändningen

Jag har inte heller berättat för mina vänner om mitt alkoholproblem. Bara en vän och med tanke på hur hon reagerade så törs jag inte berätta för någon annan. Frivårdsinspektören förstod mig när jag berättade och sa att alla behöver faktiskt inte veta allt heller. Det jag menar är att man kan nyttja ens vänner ändå när det är som svårast, även om de inte vet ens mörka hemlighet.

Ja, jag håller med dig Vändningen, alla behöver inte veta allt. Och samtidigt, min äldsta vän har jag känt sedan vi var 7 år o vi har daglig kontakt. Hon är den som först fått veta om allt annat som hänt i mitt liv. Hon kommer vara den första jag öppnar mig för, när jag är redo. Min andra bästa vän har jag känt i 20 år o vi har också delat allt, men har inte daglig kontakt. Båda dessa vet jag kommer att stötta fullt ut. Sedan har jag en handfull vänner som väl betecknas som nära, men där jag inte kommer berätta som det känns just nu. Resten av bekantskapen kommer aldrig veta...fast man vet ju aldrig! Kanske om jag en dag förlikar mig med hela jag, och den Sattva som faktiskt har o alltid haft beroenden av olika slag, men som kämpar för att bli frisk en gång för alla, kan jag stå för hela mig. Jag beundrar alla som stolta, raka i ryggen o så jäkla kompetenta kan stå för hela sin person. Det finns ju många såna föreläsare. Jag har ingen önskan om publik, men önskar att en dag kanske kunna ha yoga med inriktning mot olika beroenden etc, och självklart kunna säga vad mina personliga erfarenheter är... Men nu är jag långt fram i tanken. Måste ju bli frisk först och främst...

Ja, du kommer vara med mig i mina tankar!
Du starka vilda Vilja! Jag har faktiskt en vän som påminner om dig. Hon går också sin egen väg. Står för sina väl, de yttre o inre. Så jäkla intelligent. Integritet. Ja så ser jag på dig!!!!❤❤❤

Vändningen

Har du kunnat landa något? Släppa tapetborsten och målarpenseln, eller skruvdragaren och ikea-möblerna? :) .. har det gått bra med särbon, fått lite avlastning kanske och lite mer balans? Förbi det värsta nu med flytt och ny miljö? Styrkekram till dig sattvan!

Tack för omtanken Vändningen! Är inte aktiv i trådarna nåt vidare, men läser, mest dem jag "känner".
Som vanligt snurrar allt lite för fort för mig, även om det säkert är ganska normalt för de flesta. Mycket av möblerna ligger kvar i sina kartonger, men särbon hjälper när han är här. Gällande a har jag insett mycket genom att läsa härinne att för mig är detta en sjukdom som jag måste hantera därefter. För min del finns det nog inget måttlighetsdrickande. De perioder jag håller upp mår jag ju så mycket bättre. Men jag har ett enormt motstånd att ta det där beslutet. Men jag måste och vill, eftersom jag märker att konsekvenserna ffa på hur jag mår psykiskt av hur jag förhåller mig till a börjar bli för stora. Och det riskerar drabba barnen, vilket är det sista jag vill.
Jag följer dig o hoppas att allt i ditt liv blir som du önskar! Ha tillit till människor. Jag tror inte en bra människa flyr om du väljer att berätta om din relation till a. Kram!

Plötsligt har min värld blivit så annorlunda. Från att bara bo i samhället och kommunen, arbetar jag nu i kommunen med ett jobb där jag träffar många människor varje dag, o där mitt uppdrag är att hjälpa dem. Plötsligt är jag granne med både min chefbo arbetskamrater. På fritiden träffar jag ibland samma människor, både privat och i form av yogalärare. Så många läskiga situationer jag hamnar i. Känner mig väldigt ny på jobbet. Känner mig trygg i yogalärarrollen, men det är på ett nytt ställe mitt i samhället o har ju liksom inte tidigare haft barnens kompisars föräldrar som elever... All anonymitet både på jobb o fritid är borta. Och detta är läskigt. Men bra. Det tvingar mig att inte hoppa över skaklarna. Min förhoppning är att detta ska hålla mig nykter på riktigt. Jag har förstått att jag måste ha en längre period av fullständig nykterhet innan jag ens kan fundera på nästa steg, för att kunna se klart. Jag har funderat klart nu, det finns ingen annan väg för mig. Jag är en beroendepersonlighet o har varit sedan jag var 14. Nu vill jag gå till botten med mina problem. Första steget är total nykterhet året ut. Så, nu var det sagt...