Förändra sitt drickande

Jag är så fruktansvärt trött på den här tillvaron.jag orkar inte vakna bakis mera. Jag orkar inte må skit för att jag ser sliten ut pg a gör att jag blir plufsig,trög,trött och deprimerad. Nu har jag haft en lång period där jag druckit varje dag. Vinboxarna bara samlas på högar. dricker ur en box på högst 3 dagar. Det blir sjukt dyrt ju. Från och med imorgon så tänker jag vara nykter en vecka,eller iaf 4 dagar.

Det är fredag. Helg. Vad brukar man göra för att markera skillnaden mellan vardag och helg? Här är vanan stark och jag brukar korka upp en flaska vin medan maken sitter i soffan med ett par starköl. Vi slappnar av. Får vardagspressen att släppa och tankarna att släppa taget. Då. Först då. Efter den där flaskan kan jag släppa taget och njuta av livet som gift, min man och kvällens sena timmar. Hur fan tar man helg utan alkohol?

Jag vet inte hur jag hamnade här. Jag hade en skyddad uppväxt och var överöst med kärlek från familj och vänner, men när jag 13 år gammal blev full för första gången var jag som besatt. När jag fyllde 18 festade jag som om det inte fanns någon morgondag och som 20-åring började jag varva utgång med att dricka hemma.
Idag är jag 25 och har knappt några vänner kvar. Jag har satt mig i situationer på fyllan som varit direkt farliga. Har blivit våldtagen, gjort bort mig så att jag legat och ångestskrikigt dagen efter och jag faller upprepande ner i depressioner.

Hur gör man? Efter ett par medvetet vita dagar kommer nu suget... Målet är att kunna dricka måttligt men jag vill börja med en helvit period. Jag brukar inte tänka så mycket på alkohol. En del dagar blir det en cider eller ett glas vin, ibland inget och ibland mer än en flaska vin. Det är till stor del känslostyrt. Sedan jag gick med här tänker jag plötsligt på alkohol nästan oavbrutet. Varför? Det blir ju inte så när jag bara inte tar något annars...

Jag druckit för mycket i 50 år.

Idag är jag glad! Glad för att jag äntligen tar tag i mina alkoholvanor. Det känns som att det är "på riktigt". Jag har levt ett gott men lite ensamt liv. Akademiker med intressant jobb och några få riktigt bra vänner. Skild sedan några år och med tre pojkar som flyttat hemifrån för många år sedan. För några år sedan fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom vilket i perioder sänkt min motivation och humöret. Jag är pga sjukdomen mycket oftare trött och har svårt att koncentrera mig långa perioder.

Jag har nu börjat en nykter period - är min förhoppning iallafall - men hur hanterar jag detta i min omgivning?

Hej! Har sån sjuk ångest. Har insett att jag inte kan dricka mer... Känner mig så ensam!

Jag undrar så var jag är på skalan för grav alkoholism. Är jag obotlig? Har jag gått för långt nu? Vill så gärna klara av att leva utan vin. När jag har druckit flera dagar och lyckas bryta ett par dagar tar det inte lång tid innan jag börjar fantisera om hur gott det skulle vara. Så fort den tanken kommer så är jag snart där i planeringsstadiet och sitter med ett glas framför mig i fantasin. Sen blir det verklighet. Funderar på om jag har sjunkit för lågt? Kommer jag någonsin att klara av att leva utan vin?

Jag har varit nykter i över 5 år, och detta är något som nu är ett självklart liv för mig.

Men däremot har jag slutat med nikotin efter 20 år! Och är det något som verkligen kan driva mig till vansinne, självömkande och pessimism, så är det cravings efter nikotin. Känslan är identisk med den sorgsenheten som uppkommer när en närstående går bort, eller om ens partner gör slut. Alltså nikotin är verkligen är ett djävulskt gift!

Med dessa rader, så vill jag säga: Jag förstår känslan hos er som påbörjar ert nya liv!

Någon annan som förstår sig på min smärta?