Förändra sitt drickande

Klockan ringer, Väcks jag ur en dröm eller var allt jag såg verkighet. Nä, fan jag är fortfarande här men vad hände igentligen,
Jag påminns av min kropp som berättar hur illa det är,
Okej jag har överlevt en kväll til,Iintalar jag mig när jag kravlar mig fram till något drickbart. hoppas det finns någon läsk, Eller nått av barnens juicepaket för att släcka min törst.
Just nu är allt i ett dunkel, Jag känner det inte men om ett par timmar får jag kämpas med dig du som kommer att (finnas), Med mig och troligtvis kommer att segra..

Min man är alkoholist. Jag har tagit steget nu att vi ska separera. Vi har fyra barn tillsammans i åldrarna 0-7 år. Hatar såklart alkoholen som har förstört möjligheterna för att vår familj ska vara intakt. Har fortfarande tro för att min man ska bli frisk men förstår samtidigt att det är en resa han måste göra på egen hand med egen motivation. Han har mkt ångest och dricker dels för att dämpa rastlöshet och dels för att dämpa ångest.

Hejsan.

Jag är en 27-årig man som måste erkänna att jag har ett missbruk och har haft det i princip hela mitt vuxna liv.

Alkoholen kom in i mitt liv under gymnasietiden, då mest för att jag skulle "våga vara mig själv" eller "öppna upp mera" bland folk och det faktum att alla andra runt om en drack så man ville ju inte vara utanför..
Detta eskalerade ganska stadigt med att man började ta nån öl när helgen kom även fast man inte hade nått speciellt planerat. Jag drack då bara för att.

Mår så uselt. Allt går åt helvete. Iaf det viktigaste. Familjen, jobbet och sömnen.

Jag bor fantastiskt, har faktiskt bra lön, men ändå blir det fel. Jämt. Och då är alkoholen min bästa vän.

Trött på att vara jag. Önskar jag vore ”psykopat-känslig” ibland.

Tar campral nu men tror antabus måste vara nästa steg. Räknar inte alkoholfria dagar per vecka, utan per månad nu. Väldigt nära noll just nu

Ni som minns mig vet att jag valde att gå ut på banan igen.
Jag kan säga med handen på hjärtat att jag är förvånad av att jag lever.

Händelsen som triggade igång valet av återfall är fortfarande aktuellt men förhoppning finns ett ljus långt där borta.
Ni förstår kära vänner att det enda jag såg var mörker, ett famlande utan botten.

Jag började för en vecka sedan att läsa allt jag kommer över om KBT, förändra tänket och förstå hur hjärnan har skapat genvägar till riktigt usla quickfix.

Nu är det tredje gången jag är tillbaka och med en ny tråd. Jag skrev nyss på anhörigtråden och hur mina föräldrars missbruk och hur det påverkar mig. Jag behöver ta tag i mitt liv igen. Jag har ett riskbruk och jag har sökt hjälp för det. Jag har redskapen och även Natrexon som jag tar vid behov (när det är kaos runt mig) och det hjälper. Jag läser mina böcker då och då för att få sinnesro men, ibland hjälper det inte alls och hjärnan går i spinn. Just nu är jag sjuk och behöver vila för att få kraft att återhämta mig. Det har varit stökigt med föräldrarna och deras A-problem.

Hej! Jag är en man på 30 som varit inne på forumet sporadiskt det senaste halvåret. Känner igen mig i många av era historier och har insett att jag inte längre kan hantera alkohol. Dricker en flaska vin och 3-4öl varannan kväll. På helgerna ökar intaget. Vaknar upp med en kemisk ångest utan dess like men verkar inte lära mig då jag efter jobbet rutinmässigt går in på systemet igen.

Hej, jag är ny här.

Det är så klart inte första gången jag bestämmer mig för att lägga sponken på hyllan. På 20år av missbruk har jag hunnit hälla ut en och annan flaska samtidigt som jag för mig själv deklarerar att nu får det vara nog. Jag har alltid sett till att fungera i livet trots att jag alltid egentligen druckti för mycket och för ofta. I 20årsåldern var det ju accepterat och i 30årsåldern oxå ok. Men till slutet av 30 hände något. Då fick jag börja låtsas att jag drack mindre medans jag så klart fortsatte att vårda mitt missbruk.

Jag dricker nog nästan fem dagar/v. Och då är det nog ungefär en liter vin/kväll eller motsvarande. Jag fattar inte varför det verkar vara så himla svårt att sluta med det! Problemet för mig är kanske att jag just nu inte fåt några uppenbara konsekvenser av det. Jag lyckas sköta mitt jobb, som är flexibelt, och fixar dessutom att jobba lite extra någon gång ibland. Detta leder till att jag klarar ekonomin trots att jag är ensamstående förälder.

Hej alla fantastiska människor som kämpar och delar med er så generöst av era historier!
Jag har tjuvlyssnat på er sedan i höstas men nu är det dags även för mig att aktivt delta i kampen mot alkohol missbruket.
Min hjärna har varit kidnappad ett bra tag, har försökt hur många gånger som helst att dra ner men lyckas oftast bara komma till dag 3 eller 4. Sedan är det dags för en liter vin igen...
Nu är jag på dag 8 och det vill jag tacka er här på forumet för! Och mig själv såklart...