Förändra sitt drickande

Ännu en gång är jag här på "förändra..."
Jag är besviken o arg på mig själv idag och jag är fylld av självförakt, vilket inte är bra alls. Jag som var så säker på att allt var lugnt när det gällde alkoholen o att jag inte ville ha den mer.

Har insett att jag är alkoholist eller väldigt nära. Dricker inte på dagar eller vardagar, om jag är på hemorten. Men på helgerna dricker jag ensam i soffan. Kan inte ha alkohol hemma tänker på att dricka väldigt ofta. Har dessitom börjat gömms alkohol för min fru... det känns fördjävligt.

Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.

Hej, är det möjligt för mig att förändra mitt drickande till måttligt, eller låste jag sluta helt?

Är närmare 30, stabilt förhållande, planerar bröllop, inga barn ännu.

Bakgrund:

15 år och började ”supa på helgerna” som ungdomar gör var jag alltid varit den i gänget som blev för full, spyr, bråkar, slåss, snedfylla.

Hallå på er!

Här har ni en kille som 31/1 firade sitt 5:e nyktra år! För de som tvivlar på sitt eventuella val eller tankar på förändring, så kan jag säga följande:

Ja, det kan vara tufft, och man kan bli sugen. Men förr eller senare, så kommer ni inse hur skönt och smidigt det nyktra livet är! Bara faktumet att vakna fräsch på morgonen utan blackouts, ångest eller slippa på att hinna till Systembolaget är 3 små saker.

Det var ett drygt år sedan jag på allvar började inse att jag har problem med alkohol. Innan hade jag erkänt för mig själv att jag hade ett riskbruk, men trodde att jag hade kontroll, att det nog inte var så farligt.

Har läst här en tid, det har gett mycket insikt och bra tips.
Även skrivit några egna inlägg men tyvärr aldrig fått svar eller input vilket förstås känns tråkigt.
Nåväl, nu har jag lagt upp en plan för nedtrappning av vindrickandet och ikväll är delmål 1 uppnått, känns bra!
Kommer att använda forumet som min egen ”dagbok” även om jag fortsättningsvis inte får några svar, huvudsaken är ju att mitt sätt att sluta funkar och nu är motivationen på topp. Just do it.

Var på behandlingshem 2013. Skilsmässa och vårdnadstvist efter det. Stod emot bra ca 2 år trots kaos.

Är på väg tillbaka till där jag var innan 2013. Väldigt mörkt....

Har bra jobb med lägenhet inne i city osv men har inga vänner kvar. Dålig relation med mitt barn. Rädd bli av med jobbet. Känner mig utlämnad och ensam.

Gick lite på AA i början vid 2013 men det är inte min grej.

Finns någon i samma situation eller sponsor eller liknande?

Häls

Hej!
Ny som medlem, men har läst i forumen i några år. Jag är förhoppningsvis på rätt väg nu, efter 20-25 års vilset gående i livet pga alkohol.
Undrar bara om ni går och pratar med någon terapeut eller liknande. Eller har ni gjort detta på egen hand?
Själv har jag äntligen bokat tid hos en ”klinik” för samtal och fick sådant fantastiskt bemötande när jag ringde så jag höll på att börja gråta. Även de vänner jag har valt att berätta för har gett så mycket kärlek och stöttning - något jag inte riktigt väntat mig.

Hej Alla! Idag har jag bestämt mig att sluta dricka. Senast jag drack var i lördags, så idag är det 5 dagar sedan jag drack..men nu känner jag att jag inte orkar mer. Jag har älskat alkohol sedan jag var 13 år, idag är jag 28 år. Varje gång jag dricker får jag ångest och känner mig deppig i en till två veckor efteråt, jag orkar inte med det längre, Jag vill bara bli lycklig. Någon annan som blir deppig efter alkoholintag?