Förändra sitt drickande

Har under en tid börjat fundera över allt.
Är inte så att alkoholen har mig undrar ett stadigt grepp, men berusningen har det.
Jag bryr mig inte om det är alkohol, gräs eller andra läkemedel som får mig till att glömma verkligheten lite.
Är 27 år gammal och sen iallafall 13 år tillbaka har jag känt att när jag är ensam och berusad så är jag som lyckligast och samtidigt olyckligast..
Vad ska man göra för att övervinna denna ständiga förhoppningen om att vara nykter, och samtidigt lycklig ?

Så många gånger har jag bestämt mig för att "det här är sista flaskan/dagen/kvällen/gången" men så blir det aldrig.
Förmiddagen efter finns beslutet kvar. Men så slutar arbetsdagen och då kommer önskan av att köpa hem en vinare eller två. Tänker att: bara ett glas max två. Även fast jag vet att det inte kommer bli så...det blir en flaska- ibland en och en halv.
Så går det runt runt och har gjort de senaste dryga 3,5 åren.
Jag vet att det måste få ett slut.
Samtidigt så är jag varken glad eller lugn utan alkohol. Ska livet från och med nu alltid vara så grått?

Så hejsan på er eldsjälar.
Jag har knepat o knåpat länge på att dela lite från min egen vy o antar att det var tid för det nu.

Jag och relationen jag lyckats skapa med min alkohol är nog ett lysande exemplar på vad samhället talar och benämner som alkoholist
(Kanske hade min moder även hon hållt med i det om hon inte lidit av att vara en mycket självupptagen kvinna)

Hej, jag är ny här så vet inte riktigt vart jag ska börja.

Jag är 20år och bor i ett kollektiv på en skola. Jag började dricka när jag var väldigt ung, jag var 13år och hade min första kanonfylla, det var där jag märkte att alkohol är något jag kommer vilja dricka igen och väldigt snart, så jag drack kanske en månad efter det och tillslut var det fest varenda helg, halva högstadiet och under hela gymnasiet så fort man hade pengar så ville man supa på helgerna, började till och med jobba för att kunna ha råd till att festa under gymnasietiden.

Jag skriver en ny tråd här nu för att ämnet är ett annat än i min tidigare tråd.

Tror inte det finns några andra än ni här på forumet som kan förstå mitt beteende utan att döma mig! Jag ljög nyss för en släkting som skulle komma och hjälpa mig med bilen att det inte passar ikväll, min förklaring var att jag måste delta i en web baserad utbildning via jobbet som ordnas från USA. Trovärdig förklaring nog, för sånt kan hända ibland pga tidsskillnaden. Men så jag skäms nu!!

Hejsan, ny här har läst massor med trådar och tänkte försöka prova mig på en egen.

Kan börja med mitt problem.
Jag har inte det extrema suget att dricka mig full ofta har dock alltid gillat att ta mig några öl på kvällen, efter jobbet, vid grillen, i stugan m.m

Flyttar mitt inlägg hit istället.

Sist jag slutade dricka höll jag 56 dagar. Jag mådde bra på alla sätt. Sakta smög sig alkoholen in i hemmet. Bara ett glas, bara ett glas, bara ett glas... jag har aldrig kunnat dricka "bara ett glas". Jag har druckit varje kväll och hela helgen har varit alkohol och bråk. Mellan mig och min man. Pinsamt. Fruktansvärt. Vi är alkoholister. Trots hus, jobb och tre barn. Utåt sett ett bra liv. Barnen märker. De lider.
Idag stannar jag hemma med minsta barnet. Mår illa, har ångest, skäms. Vad fan håller jag på med? Jag förstör mitt liv! Barnens liv!

Jag har under de senaste månaderna insett att jag inte har en normal relation till alkohol. Sedan jag började plugga på universitetet och börjat festa nästan varje helg har det gått utför. Vid 6 av mina senaste 8 festtillfällen har jag blivit för full, fått minnesluckor och gjort saker jag ångrar. När jag börjar dricka slutar jag inte, jag blir så alkoholkåt att jag dricker ur halvtomma ölflaskor på krogen. Jag gör allt får att få i mig alkohol. Till skillnad från mina kompisar som däckar när de blir för fulla så däckar jag aldrig. Jag spyr heller aldrig på fyllan utan bara kör på.

Jag förstår, och har förstått länge, att jag har problem att dricka kontrollerat. Jag vill sluta - men jag vet inte om jag kan. Alkoholen har så ofta satt mig i farliga och hemska situationer där jag begått misstag eftersom jag varit full. Precis som många andra skriver så förstör mitt "fulla jag" relationer med dom som betyder mest för mig. Många gånger kan jag känna av när det är nog, men i perioder så blir det för mycket. Då tappar jag kontrollen och allt konsekvenstänk. Jag gör misstag, sårar människor och mig själv.