Första dagen

det är vad jag sitter och äter nu. Har just insett (sent jag vet) att det är påsklov nästa vecka. Jag ska alltså roa två barn på heltid hela veckan. Vara lite kreativ med maten och vara på glatt humör från morgon till kväll. Hujedamej. Jag har många förslag på vad vi kan göra. Problemet är att få med sig barnen på det. Åtminstone är det viktigt att flickan kommer ut. 14-åringen sköter sig mer eller mindre själv tillsammans med sina kompisar. Det är ju ingen som åker iväg denna påsk i alla fall, vilket annars är det vanliga.

Alkoholen känns just nu oerhört avlägsen. När jag tänker efter kan jag inte riktigt förstå att den var så närvarande bara för ett par helger sedan och nu liksom inte finns. Tanken på rött vin lockar mig inte för närvarande. Inte ens mina alkoholfria bubblor som ligger i kylen lockar. Varför? Därför att jag tror att jag håller på att bygga om belöningssystemet i skallen. Min belöning numera är morgnarna, inte kvällarna. Då går jag för det allra mesta och lägger mig vid 21. Dagen är slut och jag är nöjd med den. I stället längtar jag till nästa morgon. Att få vakna pigg och klar i huvudet. Dricka te i lugn och ro. Studera livet utanför fönstret när det vaknar till liv efter natten. Denna längtan är på ett sätt starkare än längtan efter fredagsvinet tidigare. Denna längtan är ärlig och ren. Detta måste jag hålla i!

Tack Andrahalvlek, Vinäger, Denhärgången, Seklart och FinaLisa för era kommentarer! Vi hjälps åt här!

Kram!

I dag är det 15 veckor. Jag känner mig superstabil! Så himla skönt att slippa det där odjuret som alkoholen kan representera. Ingen längtan överhuvudtaget.

Jag fick med mig flickan i går till jympastället. Jag var ju där och skaffade tillstånd för att göra en liten film. Sedan åkte jag dit igen en tidig morgon när det nästan var folktomt och gjorde filmen. Fick en liten intervju med en av de anställda på filmen också Vi har tittat på filmen om och om igen och igår åkte vi dit som om ingenting hade hänt! Vilken grej! Efter jympan gick vi in till det näraliggande köpcentret för att handla sittunderlägg. Det genomförde vi också som två helt normala människor. Utan förvirring, stress, panik och en önskan om att handla hela affären eller lägga benen på ryggen och springa därifrån. Sedan promenerade vi hem på flickans förslag. "Jag älskar stan" sa hon :D. Känslan av flera timmars investerad tid för att kunna genomföra denna till synes enkla aktivitet är ren och skär glädje!

I går kväll tittade jag på "Mig äger ingen" på förslag härifrån. Flickan pendlade mellan sitt och filmen. Hon tyckte den var sorglig. Hon ställde många frågor kring handlingen. Jag kunde rakryggat berätta att flickan var besviken på att pappan drack för mycket. Hade jag själv fortfarande druckit hade jag skämts ögonen ur mig när min flicka ställde frågor. Det hade varit för nära. När flickan i filmen inte ville ta emot julklappen från sin pappa blev det storslagna tårar här. Hon ville att vi skulle stänga av. I stället tittade vi på Frost 1. Skrattade så vi kiknade emellanåt.

Läser på forumet är det är många just nu som känner sig trötta. Det var jag också i början av nykterheten. För min del lite svårt att skilja på vad som var trött av nykterhet och trött av utmattningen. Men jag kan i alla fall säga att man blir piggare. Det finns hopp! Jag sprudlar inte av energi nu heller utan går med en känsla av det nya normala i kroppen. Rakryggad, ärlig med nyvunnet självförtroende. MIG kan alla lita på :D. Den känslan är helt OK!

En positiv sak med nykterheten är att det mjälleksem som jag haft tidvis i ansiktet och som bidragit till min Rudolf med röda mulen-look nu i princip är helt borta. Detta tillskriver jag helt nykterheten. Däremot är det inga kilon som rasar eller så. Här är det acceptans och tålamod som gäller. Nykterheten först.

Tack Strulan, Rosa, Varafrisk, Vinäger och Se klart för att ni läser och kommenterar! Jag blir alldeles varm i hjärtat.

Kram!

Livet rullar på ungefär som planerat. Jag är glad att ha barnen här även om jag på kvällarna kan sakna att få tänka mina egna tankar. Det går liksom i ett. Flickan och jag har kunnat genomföra några aktiviteter. Inte utan stress, men när vi kommit iväg har det blivit sååå himla bra. Annat vi har planerat har vi skippat när jag känt stressen komma. Då blir vi lite uttråkade båda två, men det har fungerat. Helgen kommer att löpa på som vanligt. Vi har ju svårt att ha ett socialt liv och nu ska vi ändå undvika det. Menyn blir enkel för oss tre.

Jo, jag tänker på vin. Vin i favoritfåtöljen. Det har varit en vanlig tillflykt efter en dag på helspänn med att få allt att fungera kring flickan. Det förstår jag nu. Jag har dock kunnat byta bort tankarna mot TE i favoritfåtöljen. Har funkat! Uteplatsen är i ordningsställd och det är ännu bättre de dagar jag kan sitta där!

Tycker det är lite svårt med "Glad påsk"-hälsningarna i år i all bedrövelse. Men en Skön påsk och en Vit påsk till alla som vill ha en sådan önskar jag er!

Och nej svagis! Jag tror inte det tar allt för lång tid för dig att bygga om hjärnan igen efter din omväg. Vi får kämpa på tillsammans!

Kram!

Jag har inte gjort många knop under dagarna på länge nu pga av utmattningen. I dag var det annorlunda konstigt nog. 1. Jag vaknade utvilad efter att ha sovit "endast" 6 timmar. 2. Jag har städat badrummet. 3. Jag har bakat. 4 Jag har lagat ett par rätter. 5. Viktigast av allt. Jag fick med flickan på en lite längre promenad med fika. Jättemysigt! Sedan var klockan eftermiddag bara och jag var inte helt slut som jag normalt är nuförtiden. Bra. Då slipper jag vinsug. Även minsta lilla sug är oerhört störande tycker jag. vill bara få bort eländet ur mitt liv!

Dagen har jag också ägnat åt att fundera lite på AA och att göra stegen. Jag har - kors i taket - beställt Stora boken. Även om jag hitintills varit stabil i nykterheten så tillvida att jag inte har haft något återfall än, känner jag inom mig att det finns en stor skörhet i detta nykterhetsprojekt. Jag skulle mycket väl kunna ta ett återfall precis som många andra. Ett AA-möte i veckan eller varannan vecka tror jag skulle göra mig gott och hjälpa mig till avhållsamhet. Men, ska jag hänga på AA vill jag också göra stegen. Annars tror jag att det finns risk för att det inte blir så meningsfullt på sikt. Det satt långt inne för mig med AA. Men vad tusan, om det hjälper är det värt precis ALLT!

Lite långfredagstankar från mig.

Kram!

Eller 112 dagar. Känns bra! Stabilt och skört på samma gång. Något jag funderar på en hel del är att jag under hela min nyktra tid inte har levt det normala livet med heltidsarbete. Jag har under hela tiden varit sjukskriven på halv- eller heltid som jag är nu. Övertygad om att det har hjälpt mig att hålla mig nykter. Att inte ha den stress det innebär att ständigt ha jobbet över sig tillsammans med allt kring barnen och särskilt det ena av dem har bidragit till min nykterhet. Hur ska det bli när jag återgår till det normala livet? Kommer jag att vilja börja dricka rödvin då igen eller har jag hunnit bli vaccinerad?

I dag ska flickan och jag åka till en liten hästverksamhet inriktad på barn med behov. Första gången för oss. Vi har facetajmat med den som äger verksamheten och kommer att göra det igen precis innan taxin kommer. Whish us luck för att vi kommer iväg!

Kram!

Jag ägnar mycket tid åt att fundera på hur jag inte ska hamna i ekorrhjulet av stress igen. Det enda jag kan komma fram till är att med nuvarande arbetsplats fungerar det inte. Det skulle inte fungera att gå ned i tid. Kommer det en beställning gör det det och då är det bara att leverera inom utsatt tid. Oavsett om jag arbetar deltid eller heltid. Vad skulle jag göra i stället? Jag arbetar med det jag har utbildat mig till. Jag har en lön på en nivå som jag är beroende av, särskilt nu som ensamstående. Flytta är svårt då barnen är etablerade i området och har sina skolor här. Det gäller nog bara att bita i det sura äpplet och förhålla sig till den situation som är helt enkelt.

Efter en del strul kom jag och flickan iväg i går. Vi hade underbara timmar hos hästarna. Nu vet hon vad det är och vill åka tillbaka. Det kommer vi att göra redan om två veckor.

Deltog för andra gången i går kväll på AA online. Jag har ju beställt Stora boken med syftet att göra stegen så att jag kan delta i AA fullt ut. I går förstod jag dock att åtminstone han som håller i det här mötet inte är sponsor under några villkor. Bland annat om man samtidigt går till beroendeklinik (man får inte prata med flera olika samtidigt) eller äter antidepressiva som han menar är sinnesförändrande och gör att man inte kan ta till sig stegen. SUCK! Denna okunskap. Är det bättre då att människor dras med sinnesförändrande depressioner? Jag har inte för avsikt att tjafsa emot, men det blir inte något mer AA för mig i alla fall. Inte i denna gruppen i alla fall.

Kram!

Jag får se hur jag gör. Ser att det finns många möten online. Även kvinnomöten. Jag kan nog tänka mig att testa det också. Vill väl ändå ge AA en chans till. Annars är det lugnt här! Inget sug. Dagarna rullar på. Här har skolorna startat i dag och jag ska inte sticka under stol med att det är skönt att få lite tid att tänka egna egna tankar. Städar och lagar mat lite om vartannat. Mer i gång än jag orkat på länge faktiskt. Där emellan sitter jag. Och glor. Viktigt.

Kram!

Märker att mitt nikotin"behov" har ökat markant den senaste tiden. Förutom vanligt snus har jag kompletterat med snus utan tobak av den starkare sorten. Häromdagen handlade jag även ett dyrt paket nikotintuggummi 4 mg. Inte för att jag vill sluta snusa utan för att jag vill få ännu mer nikotin. Så nu kan det bli att jag tar en prilla och samtidigt två nikotintuggummin, varvar med snus utan tobak och så går dagarna. Jag mår toppen av denna konsumtion, men en effekt av detta är att jag inte kunde somna igår. Därför försov vi oss och flickan missade skoltaxin hemska tanke. Men vi kunde lösa transporten på annat sätt som tur var för hon var på G i dag och och ville verkligen till skolan! Ja, vad säger man då om detta nikotinintag? Någon som har kloka reflektioner och/eller råd?

Kram!

En fördel med att sluta dricka är att tandborsten håller sig fräsch längre. Inga missfärgningar av gammalt rödvin. Förr skyllde jag på snuset, men det märker jag inte är fallet nu. Ja, mitt nikotinberoende har ökat markant tydligen. Men inte från dag ett av nykterhet utan det kom nu, den senaste veckan. Jag bidar min tid och hoppas det lägger sig. Vill inte hålla på med för mycket restriktioner i det här läget. Ingefära-stadiet har jag nog långt till som det ser ut nu :D. Alkoholen blir mer och mer en icke-fråga. Jag tänker på den men känner inget sug eller längtan. Tog blodprov förra veckan inför möte på beroendekliniken på måndag. Blev osäker på om provsvaren hinner bli klara. Har egentligen ingen betydelse för de kommer vara rena. Men att jag har haft det här blodprovet framför mig hjälpte mig definitivt som en del i en helhet när suget blev så otroligt starkt för några veckor sedan.

Som jag nämnt tidigare har jag pratat med ett fåtal om att jag numera är nykter och vad som lett mig hit. För andra mer perifera bekanta har jag skyllt på utmattningen - typ. Nu börjar det poppa upp lite här och där märker jag. Förslag om att vi ska dricka vin, sen när jag har börjat dricka igen... Det kommer jag ju inte att göra. Ingen stor fråga men jag märker ju att detta kommer att behöva hanteras framöver. Det är ju bara att säga att jag märkte under min sjukskrivning att jag mådde så bra utan alkohol så jag fortsätter på den inslagna vägen. Behöver inte vara mer än så. Men, det ska bli sagt, och vid rätt tillfälle.

I dag består projektet av av omplantering av blommor. Jag har inte för avsikt att klara av alla. Fixar jag de två av större modell i dag är jag nöjd. Resten tar jag de kommande dagarna. Numera är mina projekt mycket avgränsade för jag orkar inte så mycket i taget. Har jag gjort lite, måste jag vila, och sitta och glo. Det är min mindfulness.

Tack Andrahalvlek och Torn för kommentarer i min tråd!

Kram till er alla!

Efter att under flera veckor ha sovit lite mer normala 6-8 timmar per natt har jag i natt sovit timmar igen. Exmaken är utskriven från sin karantän. Tre intensiva barnveckor är slut. Då sover jag tydligen. Jisses vad skönt.

Helgen är i princip oplanerad. Jag ska fortsätta med mina hemmaprojekt i låg takt. Det är väl någon form av vårstädning jag håller jag på med. En sådan rev jag av på en dag eller två förr i tiden. Nu har jag grejat i en vecka och är fortfarande inte klar.

Har funderat en hel del på sommarsemestern med barnen. Bokade redan förra året Spanien i tre veckor, men den resan är ju bara att glömma (inklusive pengarna för de svindyra flygbiljetterna antar jag). I stället har jag googlat en hel del på campinggrejer. Bestämde mig för att köpa en hammock som visst är da thing nuförtiden. Flickan blev eld och lågor när hon hörde om detta! Jag förmodar att vi inte bör resa inom Sverige i heller - i alla fall kan jag tänka mig att vi Stockholmare inte kommer att tas emot med någon större värme i andra landsändar förrän om x antal månader. Vi får helt enkelt hålla oss inom länet och som tur är finns det ju mycket fantastisk natur även här!

Nykterheten rullar på i sin gilla gång. Jag har ju inte mycket i mitt liv som utmanar den i heller. Inget arbete som stressar mig och inget umgänge med andra familjer eller fester. Funderar mycket på hur det blir när allting återgår till det normala. När jag arbetar heltid igen och covid-19 har lugnat sig och vi börjar umgås som förr igen. Kommer jag att riskera att trilla dit då eller har jag hunnit skaffa mig tillräcklig immunitet för att känna med lätthet att alkoholen inte tillhör mig längre? Det återstår att se.

Kram!

På onsdag blir det 4 månader. Känns toppen! 14-åringen fyller snart 15. Det är honom jag har att tacka för min nykterhet. Hans blick när jag stod i hallen här hemma. Skitfull, tillsammans med en okänd man som hade hjälpt mig hem från puben eftersom jag knappt kunde gå utan att trilla och som jag ville bjuda på starkvinsglögg som tack. Den blicken glömmer jag ALDRIG. Vilken IDIOT jag var. Hur kunde jag ens fundera ut att jag skulle till puben och supa mig asplakat samtidigt som jag hade barn hemma. Barn som jag självklart skulle möta när jag kom hem. Barn som är beroende av mig som vuxen och förälder. Den som kan ge trygghet, kärlek och hjälpa om det behövs. Nej, detta kommer aldrig att hända igen. Det är denna bedrövliga händelse som framförallt hjälper mig att hålla mig nykter.

TACK MITT BARN. Jag älskar dig oändligt! Du är värd allt.

8.15 ringde telefonen. Hade stängt av väckarklockan. Det var det planerade mötet med beroendekliniken som ringde mig. Väldigt effektivt och bra, detta med telefonmöten i stället för möten IRL måste jag säga... Även om allt går bra på papperet så tycker jag det är oerhört värdefullt med denna kontakt. Någon som hör av sig och kollar hur det går. Nästa gång hörs vi i juni så det är ingen tät kontakt jag har, men det blir en hållpunkt till i något som trots 4 månader måste betraktas som ett skört läge. Mina provsvar är fina. Det var de förra gången också. De har alltid varit bra. Eftersom jag är i en utmattning har det tagits en del prover på mig under det senaste året och de har varit bra hela vägen UTOM B-Peth som jag tog förra våren och som då var något förhöjt. Lärdom: Man kan dricka på ett icke-önskvärt sätt UTAN att det syns på blodprov.

Tyvärr ledde min försovning till att 14-åringen försov sig från första lektionen. Jobbigt. Men, jag gläds åt att jag sovit sunda timmar och inte försovit mig p.g.a. alkoholen i alla fall. Det har ju också hänt om jag säger så.

Du undrade om vi har pratat, jag och 14-åringen, Andrahalvlek. Nej, det har vi faktiskt inte. Jag har försökt föra hänselsen på tal och velat berätta om vad jag gör för att det aldrig ska hända igen. Han har inte varit intresserad på det sättet. Jag har då backat. Vill INTE trycka ner något i halsen på honom som han inte är intresserad av eller redo för att ta emot. Det viktiga jag gör nu är att bevisa för honom VARJE DAG att jag är någon att lita på. Jag gjorde fel - men nu gör jag rätt. Jag visar för honom att det går att rätta till misstag genom att göra. Inte genom att prata (eftersom han uppenbarligen inte är redo för det än). Jag tänker att detta är en erfarenhet vi kan ha med oss tillsammans framöver. Han är lugn, klok, intelligent och fin. Men även han kommer att göra misstag antar jag. Då kan jag använda mina erfarenheter och vår gemensamma erfarenhet när vi pratar om dem. Lite tankar från min sida bara...

TACK Andrahalvlek, Kattis3, Kaveldun, Se klart och Varafrisk för era kommentarer i min tråd. De värmer som vanligt!

Kram!

Samma visa varje dag tydligen. 14-åringen bor hos mig på heltid just nu. Den stackaren missar första lektionen i dag också. Jag tog upp med honom att vi behöver hjälpas åt med väckarklockan eftersom det uppenbarligen inte går att lita på mig nuförtiden. När jag har flickan här går jag och lägger mig med henne 20.30. När hon inte är här sitter jag uppe till 22. Det fungerar uppenbarligen inte när jag ska väcka 14-åringen i tid...

I dag vaknar jag inte pigg som jag brukar. Oftast brukar jag trilla framåt eftermiddagen. Då vill jag gå och lägga mig igen oavsett om jag vaknar pigg eller inte. Att ha så lite ork är bannemej frustrerande. Detta är ju inte alkoholens inverkan längre utan ren och skär utmattning. Inte det egentliga ämnet för detta forum. Jag vet. Samtidigt hör allt ihop på något sätt. När jag pratade med min kontakt på beroendekliniken i går, tog vi upp farhågor inför framtiden. Jag har sådana i hög grad eftersom jag ser att jag levt ganska länge i en skyddad verkstad. Jag har ingen jobbstress, jag blir inte bjuden på kalas (det blir ju ingen nuförtiden iofs), det blir inga förslag om AW, jag bjuder inte själv på middagar (har försökt som ni vet). Jag kan fokusera nästan helt och fullt på mitt tillfrisknande både från alkoholen och utmattningen. Men, det kommer ju en dag när jag ska upp och hoppa igen. Kanske redan från 1 maj. Fattar inte hur jag ska klara det faktiskt. Kommer jag att falla dit igen då eller har jag hunnit vaccinera mig tillräckligt till dess? Vet inte. Men, jag känner stor tilltro till min egen förmåga att hålla mig ifrån alkoholen. Det har jag gjort hela tiden hittills med ett fåtal undantag. Jag måste helt enkelt klara det. Finns ingen annan väg att gå.

Kram!

Det rullar på. Nyktert blir mer och mer det nya normala. Inte ens sugen på alkoholfria alternativ, sådana som liknar alkohol. I går var exmaken här för att fira vår 15-åring. Han dricker gärna alkohol, men svepte Loka crush med glädje i stället. Nu står våffelsmeten och sväller. 15-åringen vill bli väckt med sång och våfflor i dag så det ska vi alldeles strax göra, jag och flickan. Den inplanerade jympan får vi backa ifrån då flickan vaknade med en tupp i halsen. Vi sätter oss själva i karantän för säkerhets skull. Viktigt att vi tar eget ansvar som vår käre stadsepidemiolog talar om varje dag. I stället ska vi studera hammocken som jag beställt för sommarens äventyr men inte packat upp ännu. Det är alltså en hängmatta som kan sätta ett tak över. Jag har också köpt till ett underfoder så vi ska slippa brottas med liggunderlag i hängmattan. Tänker att det kan vara ett mysigt alternativ till tält. Åtminstone i de mer skogsrika delarna av landet :D.

Som ni hör så har jag inte mycket att säga runt alkoholen nu. Jag har lyssnat på Skål ta mig fan under veckan. Det var ju ett himla mässande kände jag när jag lyssnade på den. Å andra sidan tror jag att den, som så mycket annat, definitivt fyller en funktion för att jag ska bibehålla nykterheten. Även om det går lätt nu tänker jag mycket på att jag INTE får slappna av. Jag vill på ett sätt slippa tänka på arbetet med nykterheten till förmån för mer normala saker. Samtidigt, vad är 18 veckor i sammanhanget? Det är lätt att trilla dit igen. Jag vet det. Bara att jobba på!

Kram!

Googla på Hennessy hammock så ser du ett exempel på hur det kan se ut!

Har fått en ny terapeut på habiliteringen. Jag kände att jag behövde mer stöd än det man kan få från en kurator. Någonting har tyngt mig. Länge. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på det. Vi hade ett första samtal i veckan och då kom tårarna. Tårarna som jag trodde skulle komma redan förra sommaren när jag först sjukskrev mig. Jag har inte gråtit en ml sedan dess. Men nu kom de.

Flickan var nära döden i samband med födseln. Hennes första natt kom läkaren in på rummet där jag sov. Satt i mörkret i sin vita rock. Han kom med information om flickans tillstånd. Han slog ut med armarna när jag frågade om vi pratade om liv och död. "Jag vet inte" sa han. Någon dag senare blev vi kallade till möte igen. Återigen var ämnet döden. Att vi behövde förbereda oss på den. Men, den inträffade inte. Vi fick komma hem både flickan och jag!

När jag 10 år senare stod böjd över henne samtidigt som hon hade kramper i hela kroppen, skum kom ur munnen, så småningom blev hon blå om läpparna och samtidigt försökte föra ett samtal med SOS alarm var jag övertygad om att NU skulle det inträffa som jag varit rädd för i hela hennes liv. Döden skulle komma.

Det gjorde den inte då heller. Men jag förstår nu att flickans födsel har skapat motorvägar i min hjärna för rädslan att hon ska dö. Vanliga människor har som skogsstigar av rädslor för att det ska hända ens avkomma något men inte jag. Jag har helt enkelt levt i en nästan ständig skräck för att det ska hända flickan något. Det är denna skräck som har tyngt mig. Att jag inte har förstått detta tidigare förstår jag inte.

Nu, med det första samtal på habiliteringen, kan jag helt plötsligt sätta ord på vad jag känner. Jag förstår också att även denna skräck har jag dövat under mitt liv som gift genom att på fredagskvällarna helt hänge mig åt rödvinet. Då var det exmakens tur att ta helt och fullt ansvar för barnen (min sovmorgon på lördagar) inklusive ansvaret för min flickas överlevnad. Denna insikt har äntligen fått mina tårkanaler att börja fungera igen. Så skönt att faktiskt bara få gråta. Så skönt att äntligen få syn på det där som tynger, att kunna sätta ord på det. Det är först då man kan göra något åt saken.

Posttraumatisk stress är en ny diagnos jag fått och ytterligare tre månaders heltidssjukskrivning. Samtidigt känner jag ÄNTLIGEN att det finns en väg ut ur det svarta hål jag har befunnit mig i så länge. Nu kan jag agera på ett konstruktivt sätt för att komma igen. Starkare än någonsin!

Jag läser det ni skriver och ser att många nya tillkommit! Just nu märker jag dock att jag lite lågt med kommenterandet. Har fullt upp med mig själv som ni säkert förstår. Tack för era kommentarer och en stor Valborgskram till er alla. I dag firar vi nyktert!

Tack för era fina kommentarer. Jag har mycket att fundera kring nu. Och visst förstår jag det, precis som du säger Sofia, att händelserna kring min flicka har satt djupa spår i mitt stressystem. Jag ber till gudarna nu bara att Försäkringskassan godkänner min sjukskrivning också så att jag kan läka detta och komma igen. Det är det enda jag vill. Komma igen. Jag har 15-17 år kvar i arbetslivet. Det finns mycket kvar för mig att ge om jag bara får min vila nu.

Jag ville dela detta med er här på forumet av flera skäl. Ett viktigt skäl är att jag knappast tror att jag är ensam om den här typen av upplevelser. Jag ser ju det också i din kommentar, Vinäger. Kanske kan mitt inlägg hjälpa andra att börja dra i trådar de inte visste fanns?

Mjälleksemet som försvann så fint under några veckor har gett sig tillkänna igen. Jag som trodde det skulle försvinna för gott nu när jag inte dricker. Suck. Har säkert också med samtalet förra veckan att göra. Mina system drar igång igen och då försvarar sig kroppen med lite olika symptom. Jaja.

I dag blir det tre timmar restorative yoga. Jag går, även om jag ser ut som Rudolf med röda mulen igen. Det blir tillsammans med en kompis som vet allt om min utmattning och flickan men inget om varför jag väljer att inte dricka just nu. Hon behöver inte veta. Hon är för nära min arbetsplats nämligen. Vi äter middag hos mig sedan. Ser jag fram emot!

Suget tycks ha klingat av helt. Tänker på alkohol, men inget sug efter det. Inte ens de alkoholfria alternativen lockar. Hellre vatten, te och kaffe för mig. Oändligt tacksam varje dag för att jag inte dricker och för att jag kan möta livet - just precis som det är - som en hel människa. Ren och ärlig.

Kram!

Märker att livet stabilt rullar vidare i nyktert tillstånd. För varje dag som går blir det mer och normalt. Jag och kompisen var på underbara yogan i går. Därefter tog vi en promenad hem till mig. Delade på en flaska a-fria Richard Juhlins bubblor och nötter i solen. Pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan när jag skulle göra det sista med maten, så kunde göra det UTAN snurr i skallen och UTAN önskan om att fort sätta fram rödvinet på bordet så jag skulle få mer. Jisses vad skönt att kunna dricka och äta gott utan att a-djävulen börjar skrika MER, MEEEER! Till kompisen hade jag inhandlat en 3,5 öl. Den var hon mycket nöjd med och jag blev inte triggat öht. FAAAN VAD SKÖNT DET ÄR MED DETTA STABILA TILLSTÅND! Vi pratar ju mycket om våra känslor. ska de försvinna nu när vi inte dricker mer. Jag kan säga att NU, Äntligen, kan jag känna ren och skär lycka över att jag tog det där beslutet 22 december 2019 och att jag med ER fantastiska hjälp har tagit mig igen dessa månader. Jag känner lycka över min egen närvaro till livet, att kunna föra ett ärligt opåverkat samtal under en hel kväll med en god vän, att jag inte behöver skämmas över mig själv inför min 15-åring som bor hos mig på heltid just nu. Det är bannemej värt allt. Att dricka ett enda glas finns inte på kartan nu. Vill inte förstöra någonting av allt det bitvis mycket tunga arbete vi gör som arbetar på nykterheten. Vad bra vi är!

KRAM!

Tack för era kommentarer! Jag satt och skrev på ett inlägg till er. Men, så kom jag på att jag skulle redigera mitt förra inlägg och vips - så var det jag höll på med borta... Börjar om.

Flickan fick sin ADHD-diagnos när hon var fyra. Vid nio års ålder fick sin autismdiagnos och även mental marginell retardation som innebär att man ligger på 70-75 i IQ. Hon betraktas alltså som normalbegåvad och är därför inte kvalificerad för särskolan. Å andra sidan har hon inte en chans att nå målen inom ramen för den normala läroplanen. Detta är en historia för sig så jag lämnar den.

Jag vet att habiliteringen fungerar väldigt olika inom olika landsting. I Stockholm behöver man ha minst en autismdiagnos eller annat allvarligare funktionshinder för att höra dit och jag vet i ärlighetens namn inte vad de kan hjälpa till med som inte samtidigt innebär en oändligt massa merarbete för oss föräldrar. Till exempel förhörde jag mig om möjligheten om att få ett sömntäcke utskrivet. Jo, det kan man få - efter ett möte med arbetsterapeut, därefter ska man skriva sömndagbok under en period, därefter är det en utbildning (kvällstid, det var ju positivt i alla fall) och sedan kan man få en remiss för utprovning. Alltså, jag orkar inte! I stället cyklade jag till Clas Ohlsson och köpte ett till flickan i födelsedagspresent. 2000 kr. Mycket pengar men också väldigt lite pengar i förhållande till den energi som jag sparade. Näringsdrycker, samma visa. Då ska man ha remiss till dietist, möte där, sedan ska det skrivas, sedan ska det följas upp. Möten, möten, möten. Orkar. Inte. Går till apoteket och handlar själv vid behov. Dyrt, ja. Finns samordning? Nej, har inte sett en susning av samordning. Ta tyngdtäcket som exempel. Om arbetsterapeuten skulle gå in och läsa om flickan sömnproblem i journalen från BUP skulle man ju direkt se att hon skulle kunna vara ett barn som skulle må bra av att få ett. I stället ska liksom allting göras om och bevisas inför nya personer. Gång på gång.

Iom med autismdiagnosen tillhör flickan nu LSS. Genom LSS-handläggaren har vi fått avlösare i hemmet och färdtjänst. Detta är två åtgärder som det ligger mycket arbete bakom från min sida (framförallt avlösningen), men som nu när vi fått dem verkligen ger oss båda ökad livskvalitet! Flickan är inte så förtjust i avlösningen, men jag får en stund utanför hemmet då jag lägger ansvaret för hennes överlevnad (det vet jag ju nu, varför det känns så skönt) i avlösarens händer och går och simmar eller tar en pizza. Färdtjänsten gör att vi kommer utanför hemmets fyra väggar. Fantastiskt båda två. VÄL investerade skattepengar skulle jag säga.

Att vara gravid är ett annat kapitel. När jag tog upp frågan om ett barn nr två med exmaken sa jag att jag gärna skulle adoptera. Jag hade gått igenom en graviditet så nu visste jag vad det var. SKITjobbigt. Hade inte lust att genomgå en till. Däremot ville jag ha ett barn till. Och fast att jag hade burit flickan så hade jag oerhört svårt att knyta ann till henne den första tiden. Jag tycket hon var ful och kändes främmande. Kändes inte som mitt barn. Så var det under hela min föräldraledighet. När vi sedan fick en skarv i föräldraledigheterna innan dagis så menade exmaken att det nog var bra om jag tog den månaden. Det gjorde jag. Och först då, kände jag att jag äntligen kunde njuta av min flicka och känna att hon var min. Så även om man bär barnen är anknytningen inte någon självklarhet. Jag har heller inget som helst problem att föreställa mig att jag skulle kunna knyta ann till ett barn jag inte burit. Det var ju liksom omständigheterna kring flickans födsel och förmodligen ett bristande stöd i det som gjorde att det blev svårt för oss.

Du berättar att din flicka som hos dig till hon var 17, Andrahalvlek. Min flicka sover hos mig också och kommer förmodligen att fortsätta göra det en bra tid till. De första fyra åren behövde jag henne hos mig för att ta igen de där fem första dagarna då jag inte fick hålla henne på sjukhuset. Sedan har det bara fortsatt. Och så kom epilepsin och jag kände att det var ju toppen att hon sover hos mig redan så jag kan hålla koll på henne.

Det är mycket med de där barnen. I morgon ska jag på terapi igen. Får se om det blir knockout då också eller om samtalet blir lite lugnare för mig Föredrar nog det senare just nu. Klarar inte för mycket bergochdalbana i mitt tillstånd :D

Laddade ned PO Enquists självbiografi "Ett annat liv" som ljudbok. I går ägnade jag hela dagen åt boken. Jag var så förlorad i den att jag till och med totalt glömde att jag skulle träffa en kompis. I de sista kapitlen beskriver PO sin kamp ifrån alkoholismen på ett mycket målande sätt. Det var diverse behandlingshem, mer eller mindre under tvång skulle de intagna kapitulera och på det viset bli nyktra. Mycket tragik, samtidigt kunde jag inte låta bli att le många gånger när PO så målande beskrev sina olika turer för att slippa kapitulera. Han blev nykter till slut, han också. Rekommenderas.

Började också titta på en tyskt dokumentär "Älskade alkohol" i går kväll på svtplay. Tror den också är sevärd för många av oss.

Tänker att vi får släppa frågan om samordning för oss med barn med funktionshinder. Det handlar om politiska beslut och system som vi inte rår på här på forumet. Är övertygad om att alla gör sitt bästa och att "systemet" åtminstone på papperet är tänkt att fungera. Men i sitt sammanhang blir mycket i praktiken fullständigt galet. Orka. Jag jobbar hårt på att släppa sådant som jag inte kan påverka. Har t.o.m. bestämt mig för att jag inte får fundera på vissa grejer som rör min flicka utanför kontorstid. Jag blir bara så himla arg och upprörd många gånger. Inte fruktbart att leva så, dag och natt. Därför behöver jag begränsa mig.

I dag har jag försovit mig igen. Vaknade tre timmar senare än klockan ringde. Stackars sonen missar sina första lektioner. Pinsamt. Sitter här nu och försöker tänka bort detta. Gjort är gjort. Jag kan inte göra mer. Mitt misstag är att jag är utmattad. Kan inte hjälpa det. KAN inte hjälpa det.

Kram!

I dag har jag varit på en liten inköpsrunda med cykeln. Undviker det så långt det går p.g.a. covid-19 men även för att spara på in energi. Nu behövde flickan och jag lite olika saker helt enkelt. Solen sken, det var varmt. I normala fall hade det varit självklart med en sväng inom Bolaget för att köpa rött och så klart måste man ha bubblor när solen skiner och värmen kommer så här på vårkanten. Kanske någon öl också för säkerhets skull? Cyklade förbi flera gånger och kunde känna varje gång att det bara är så SKÖNT att SLIPPA ta den där svängen inom. Jag BEHÖVER INTE DET!

I dag fick jag ett överraskande telefonsamtal från BUP. Flickan går dit på regelbundna kontroller då hon äter medicin. Hon fick en kallelse tidigt i vår också. Jag tog då kontakt med dem för att höra om inte skolsköterskan kunde ta vikt, längd och blodtryck i stället? Jag hade inget jag behövde bolla med BUP-sköterskan. Det blev ett himla oväsen med telefonerande hit och dit men mitt förslag gick igenom till slut. "MEN NÄSTA GÅNG MÅSTE FLICKAN KOMMA HIT" fick jag veta av sköterskan. Nästa gång är på måndag. I dag ringde sköterskan och undrade om vi kunde ta mötet på telefon i stället? "Självklart" svarade jag. "Och jag har också tänkt att eftersom flickan ska till skolläkaren på torsdag nästa vecka skulle de ju kunna ta vikt, längd och blodtryck då också?" "Jamen toppen, det blir jättebra!" svarade sköterskan. I dag tackar jag covid-19 för att detta virus helt uppenbart underlättar samordningen för våra barn :D

Har också haft ett telefonsamtal med rektorn på flickans skola. Syftet var att ta upp de brister som vi ser och som vi bollat med annan personal nu under ett antal månader. Bristerna är inte små. Det gäller allt från att tillgodose basbehov som mat och kläder till undervisningen och allmän ordning och reda. Ledningen brister tycker jag. Skulle vilja byta skola, men vi står tyvärr inte i kö till fler skolor nu. Långa kötider (3-5 år) gör att det inte heller är lönt att ställa flickan i kö till annan skola nu. Vi sitter i en rävsax helt enkelt. Vi hade telefonmötet där jag egentligen bara ville säga FUCK OFF och börja sköta ditt jobb men som jag självklart la upp på ett helt annat sätt. Genom konkreta exempel beskrev jag vår oro för diverse. Vi ska höras igen nästa vecka. Jag håller parallellt på att bygga på en plan B om det inte blir bättringar på den här skolan. Ni som läst mitt tidigare inlägg om döden förstår kanske om jag säger att för mig kan min hjärna få denna skolan till en dödsdom för flickan. Hon får ju varken i sig mat eller hjälp med varma kläder på vintern..... Detta är en mycket typisk fråga som jag med 100 procent säkerhet hade druckit på tidigare. Nu, accepterar jag i stället att jag blir skittrött efter ett sådant här samtal. Jag kan lägga mig på sängen och koppla av i stället för att dricka vin. MEN, hade jag jobbat 100 procent med 1000 olika frågor som vanligt. Ja då vet jag faktiskt inte hur det skulle gå. Jag inbillar mig inget annat än att tillståndet är skört. Även om jag inte är sugen öht - nu.

Måste bara säga att när jag läser de senaste inläggen fylls jag av en enorm värme. Vilka fina livsberättelser ni alla delar! För mig känns det stort att få ta del av. De hjälper mig och lägger sig som bomull kring min själ.

Önskar alla en riktigt fin helg!

Kram!

Allt lugnt! Inget sug och tankarna kring alkohol blir färre och färre. Skönt! Jag märker också att jag går in här mer och mer sällan. Bra, på ett sätt då det innebär att mitt fokus förflyttas från att avhålla mig från alkohol till världen utanför. För mycket slarv med att delta på sidan tror jag däremot inte är bra alls så jag hänger självklart i fast med lägre intensitet - just nu i allafall.

Honungsblomman: Jag gör faktiskt precis som din svärmor gjorde :D Men först måste jag beklaga mig lite över försovningen. Det blir visst för er nuförtiden. Sedan skakar jag av mig det och sätter på P1. Älskar P1. Vettiga, intressanta program med lagom ljudnivå.

Andrahalvlek: Bra benämning med gråzonsbarn. Min flicka tillhör också LSS p.g.a. autismdiagnosen men klassas som sagt inte som intellektuellt funktionsnedsatt (IF) även om hon ligger precis på gränsen. Det är här gråzonen kommer in. I skolan framförallt då det bara finns den "normala" läroplanen att följa. I framtiden ser jag också att hon kommer behöva fullständigt stöd med vardagen och anpassat arbete. En bit kvar till vi är där så vi får se hur det går...

Håller på att väcka sonen som börjar senare i skolan i dag. 1.85 lång, stl 44 i skor ligger han där i sängen tillsammans med nallen han fick av min farmor och farfar när han var nyfödd. Han vill få "kill på ryggen". Jag killar honom. Passar på att snusa lite på honom. Favoritgröten är kokad och väntar på att bli uppäten. Ja, jag curlar mitt barn. Han borde (på papperet) kunna klara av att ställa klockan själv och passa tiden i skolan. Men han är så under isen just nu och har varit det länge. Han glömmer saker, är ständigt trött, han får ångest av krav i skolan, han är allmänt snurrig och låg. En fråga vi jobbat på länge. Nu har jag slutat tjata om skolarbete och satsar i stället helhjärtat på kärlek, närhet, och näringsrik mat. I augusti har han fått en tid hos psykolog. Jag älskar honom av hela mitt hjärta! Tänker varje dag på vilken gåva det är att jag slutat dricka. Min son kommer åtminstone inte få med sig det som en naturlig del från mig. Det finns så många andra som dricker som kan visa vad normalt drickande är. Han kan ju också ha ärvt beroendegenen från mig. Ingen som vet.

Kram!

Om en vecka har jag varit helt nykter i fem månader. Och nu är jag helt plötsligt extremt sugen på rött vin. Jag vill ha viiiin! Varför kommer detta över mig nu helt plötsligt? Det har ju gått så bra. Ganska länge nu... Jag funderar. Har haft ett uppföljande samtal med flickans rektor i dag. Det var ett bra samtal. Rektorn hade informerat sig, pratat runt och kom utifrån det med ett par förslag. Jag är nöjd så. Men inget har ju löst sig på grund av detta. inte än i alla fall. Jag är också fortsatt extremt trött av den där utmattningen. Orkar ett mindre projekt per dag. I dag har jag orkat inhandla lim och limmat en skylt. Har till och med börjat lägga mig i sängen dagtid för att jag helt enkelt behöver horisontalläget. Är så trött att jag inte orkar sitta upp ens. Är det den här frustrationen över flickans situation och som jag drack flitigt på förr som nu ger sig till känna igen tro? Rektorssamtalet. Den förlamande tröttheten som gör att jag inte kan ge utlopp för min frustration med fysisk aktivitet. Då är det ju enkelt löst med att ta "ett" glas vin. Livet blir lite mer uppåt. För en stund. Efteråt blir livet högst otillfredsställande.

Skit också.