Första dagen

Profile picture for user Charlie70

det är vad jag sitter och äter nu. Har just insett (sent jag vet) att det är påsklov nästa vecka. Jag ska alltså roa två barn på heltid hela veckan. Vara lite kreativ med maten och vara på glatt humör från morgon till kväll. Hujedamej. Jag har många förslag på vad vi kan göra. Problemet är att få med sig barnen på det. Åtminstone är det viktigt att flickan kommer ut. 14-åringen sköter sig mer eller mindre själv tillsammans med sina kompisar. Det är ju ingen som åker iväg denna påsk i alla fall, vilket annars är det vanliga.

Alkoholen känns just nu oerhört avlägsen. När jag tänker efter kan jag inte riktigt förstå att den var så närvarande bara för ett par helger sedan och nu liksom inte finns. Tanken på rött vin lockar mig inte för närvarande. Inte ens mina alkoholfria bubblor som ligger i kylen lockar. Varför? Därför att jag tror att jag håller på att bygga om belöningssystemet i skallen. Min belöning numera är morgnarna, inte kvällarna. Då går jag för det allra mesta och lägger mig vid 21. Dagen är slut och jag är nöjd med den. I stället längtar jag till nästa morgon. Att få vakna pigg och klar i huvudet. Dricka te i lugn och ro. Studera livet utanför fönstret när det vaknar till liv efter natten. Denna längtan är på ett sätt starkare än längtan efter fredagsvinet tidigare. Denna längtan är ärlig och ren. Detta måste jag hålla i!

Tack Andrahalvlek, Vinäger, Denhärgången, Seklart och FinaLisa för era kommentarer! Vi hjälps åt här!

Kram!

Profile picture for user Strulan65

Så glad att få följa din resa, du är så stark// kram Strulan som nu måste köpa leverpastej och leksandsknäcke ???

Profile picture for user Rosa76

Jag hänger också upp mitt liv på mina underbara morgnar. När suget kommer så tänker jag på hur jag mådde innan, hur halva dagen försvann (kändes det som) innan jag kände mig ok. Darriga händer och en mindre behaglig doft i munnen men man höll skenet uppe och låtsades må prima...jag mådde allt annat än prima. Ljuspunkten på dagen kom inte förrän kvällen närmade sig och intaget av a påbörjades igen..Idag finns det andra belöningar som börjar visa sig försiktigt.
Kram Rosa76

Profile picture for user Vinäger

Alltså, du är ju bara så bra.

Fint med att se fram emot morgonen istället för kvällen. Tack! Det ska jag försöka använda mig av.

Hoppas att du får ett ok påsklov trots allt.

Kram

Profile picture for user Se klart

Håller med! Och att kaffe kan vara så gott. Det är enorm skillnad på mina morgnar nu och då.
Hjälper till att hålla i nykterheten.
Inte heller ett dugg sugen på vin.
Inte heller a-fritt. Kanske är min hjärna också under ombyggnation.
Kram!

Profile picture for user Varafrisk

Goa Charlie70:)

Det där med morgnarna är ju helt ljuvligt:)

Tack för att du finns här och att du skriver!

Ska skriva lite i min tråd nu!

Kram:)

Profile picture for user FinaLisa

Bra tänkt och sagt om morgonlängtan!?

Tänker också så när det kryper i kroppen på kvällen och man inte vet vart man ska vägen.
Det är för tidigt att gå och lägga sig och man vill ju bara vara nöjd med att ta en kopp te och en knäckemacka.
Och det är ju precis det man blir när man vaknar på morgonen?
Man ångrar aldrig en nykter kväll!
Kram?

Profile picture for user Charlie70

I dag är det 15 veckor. Jag känner mig superstabil! Så himla skönt att slippa det där odjuret som alkoholen kan representera. Ingen längtan överhuvudtaget.

Jag fick med mig flickan i går till jympastället. Jag var ju där och skaffade tillstånd för att göra en liten film. Sedan åkte jag dit igen en tidig morgon när det nästan var folktomt och gjorde filmen. Fick en liten intervju med en av de anställda på filmen också Vi har tittat på filmen om och om igen och igår åkte vi dit som om ingenting hade hänt! Vilken grej! Efter jympan gick vi in till det näraliggande köpcentret för att handla sittunderlägg. Det genomförde vi också som två helt normala människor. Utan förvirring, stress, panik och en önskan om att handla hela affären eller lägga benen på ryggen och springa därifrån. Sedan promenerade vi hem på flickans förslag. "Jag älskar stan" sa hon :D. Känslan av flera timmars investerad tid för att kunna genomföra denna till synes enkla aktivitet är ren och skär glädje!

I går kväll tittade jag på "Mig äger ingen" på förslag härifrån. Flickan pendlade mellan sitt och filmen. Hon tyckte den var sorglig. Hon ställde många frågor kring handlingen. Jag kunde rakryggat berätta att flickan var besviken på att pappan drack för mycket. Hade jag själv fortfarande druckit hade jag skämts ögonen ur mig när min flicka ställde frågor. Det hade varit för nära. När flickan i filmen inte ville ta emot julklappen från sin pappa blev det storslagna tårar här. Hon ville att vi skulle stänga av. I stället tittade vi på Frost 1. Skrattade så vi kiknade emellanåt.

Läser på forumet är det är många just nu som känner sig trötta. Det var jag också i början av nykterheten. För min del lite svårt att skilja på vad som var trött av nykterhet och trött av utmattningen. Men jag kan i alla fall säga att man blir piggare. Det finns hopp! Jag sprudlar inte av energi nu heller utan går med en känsla av det nya normala i kroppen. Rakryggad, ärlig med nyvunnet självförtroende. MIG kan alla lita på :D. Den känslan är helt OK!

En positiv sak med nykterheten är att det mjälleksem som jag haft tidvis i ansiktet och som bidragit till min Rudolf med röda mulen-look nu i princip är helt borta. Detta tillskriver jag helt nykterheten. Däremot är det inga kilon som rasar eller så. Här är det acceptans och tålamod som gäller. Nykterheten först.

Tack Strulan, Rosa, Varafrisk, Vinäger och Se klart för att ni läser och kommenterar! Jag blir alldeles varm i hjärtat.

Kram!

Profile picture for user Andrahalvlek

Grattis till 15 nyktra veckor!

Grattis till utförd jympaaktivitet och slutklämmen ”Jag älskar stan” gav dig högsta betyg ❤️

Grattis till att ni gemensamt kunde titta på filmen och så starkt känna med både pappan och dottern. Julklappsscenen gör fruktansvärt ont i magen och hjärtat ? Men så fint att din dotters empati är så stark och inkännande. (Min dotter har också mycket empati men den är mer handfast, om någon slåss eller är dum mot någon annan. Då vill hon hoppa in i filmen och skälla ut vederbörande. En actionfilm med slagsmål skulle hon aldrig kunna titta på ?)

Grattis till att du har sluppit looken Rudolf-med-röda-mulen ?

Kram ❤️

Profile picture for user Vinäger

Wow, du är helt otroligt, Charlie. ?

Blir så glad för din och flickans skull. Med barn inom NPF måste man vara kreativ och hitta individuella lösningar. Har själv inga, men har arbetat med många av dessa underbara men inte sällan tålamodsprövande ungar.

Vilken fin kväll ni fick avsluta med. Mig äger ingen är tuff att se. Har även läst den och tycker att filmen lyckades förmedla det mesta. Inte alltid det lyckas.

Hoppas att du får en fin påsklovsvecka!

Många kramar

Profile picture for user Se klart

Jag känner också igen mig i att allt inte är nån kaskad- lycka pga nykterheten men helt OK är bra nog. En OK förälder, fru, en bra kompis och bra dotter till karantänade föräldrar.
Ok är det nya bra.
Morgonen den nya kvällen,
och lugn är det nya ruset.
Vad fint att det blev så bra med din dotter, vilken mamma du är. Kram.

Profile picture for user Varafrisk

Du är ju helt fantastisk!!

Stort Grattis till dina 15 veckor!! Imponerande!

Och, att komma på att göra en film för att sedan visa din dotter...det är ju så stort!! Jag träffar ju föräldrar till barn med NPF (och ibland även barnen) och livet för dessa föräldrar kan verkligen vara utmanade, tålamodsprövande, energitömmande mm. Jag tänker att det var helt fantastiskt!
Har läst vad du skrivit till mig och skriver mer i min tråd!

Du är bäst!!

Kram:)

Profile picture for user svagis

Vad underbart att få läsa om dina veckor! Så glad att det funkade som du tänkte att förbereda din dotter på det nya gympastället genom lite filmförberedelse - tänk om fler lärare blev medvetna om vikten av att förbereda sina NPF-elever på förändringar...det är vi föräldrar som kan visa vägen...

Vad skönt också att din hjärna bygger om sig! Jag får hoppas att jag inte måste börja helt från början nu men är beredd på det.
Kram
svagis

Profile picture for user Charlie70

Livet rullar på ungefär som planerat. Jag är glad att ha barnen här även om jag på kvällarna kan sakna att få tänka mina egna tankar. Det går liksom i ett. Flickan och jag har kunnat genomföra några aktiviteter. Inte utan stress, men när vi kommit iväg har det blivit sååå himla bra. Annat vi har planerat har vi skippat när jag känt stressen komma. Då blir vi lite uttråkade båda två, men det har fungerat. Helgen kommer att löpa på som vanligt. Vi har ju svårt att ha ett socialt liv och nu ska vi ändå undvika det. Menyn blir enkel för oss tre.

Jo, jag tänker på vin. Vin i favoritfåtöljen. Det har varit en vanlig tillflykt efter en dag på helspänn med att få allt att fungera kring flickan. Det förstår jag nu. Jag har dock kunnat byta bort tankarna mot TE i favoritfåtöljen. Har funkat! Uteplatsen är i ordningsställd och det är ännu bättre de dagar jag kan sitta där!

Tycker det är lite svårt med "Glad påsk"-hälsningarna i år i all bedrövelse. Men en Skön påsk och en Vit påsk till alla som vill ha en sådan önskar jag er!

Och nej svagis! Jag tror inte det tar allt för lång tid för dig att bygga om hjärnan igen efter din omväg. Vi får kämpa på tillsammans!

Kram!

Profile picture for user Charlie70

Jag har inte gjort många knop under dagarna på länge nu pga av utmattningen. I dag var det annorlunda konstigt nog. 1. Jag vaknade utvilad efter att ha sovit "endast" 6 timmar. 2. Jag har städat badrummet. 3. Jag har bakat. 4 Jag har lagat ett par rätter. 5. Viktigast av allt. Jag fick med flickan på en lite längre promenad med fika. Jättemysigt! Sedan var klockan eftermiddag bara och jag var inte helt slut som jag normalt är nuförtiden. Bra. Då slipper jag vinsug. Även minsta lilla sug är oerhört störande tycker jag. vill bara få bort eländet ur mitt liv!

Dagen har jag också ägnat åt att fundera lite på AA och att göra stegen. Jag har - kors i taket - beställt Stora boken. Även om jag hitintills varit stabil i nykterheten så tillvida att jag inte har haft något återfall än, känner jag inom mig att det finns en stor skörhet i detta nykterhetsprojekt. Jag skulle mycket väl kunna ta ett återfall precis som många andra. Ett AA-möte i veckan eller varannan vecka tror jag skulle göra mig gott och hjälpa mig till avhållsamhet. Men, ska jag hänga på AA vill jag också göra stegen. Annars tror jag att det finns risk för att det inte blir så meningsfullt på sikt. Det satt långt inne för mig med AA. Men vad tusan, om det hjälper är det värt precis ALLT!

Lite långfredagstankar från mig.

Kram!

Profile picture for user Andrahalvlek

Det vill jag verkligen att du delar med dig av, både Stora boken och stegarbetet. Jag är också positiv till AA, och hade gärna gått på möten om det fanns i närheten.

Eller i närheten finns faktiskt, i bostadsområdet bredvid mitt faktiskt, men det blir liksom för nära ? Men jag ska prova ett online-möte tror jag. Snart.

Skönt att du haft en sådan bra dag. Jag är också supernöjd med min långfredag ?

Profile picture for user Charlie70

Eller 112 dagar. Känns bra! Stabilt och skört på samma gång. Något jag funderar på en hel del är att jag under hela min nyktra tid inte har levt det normala livet med heltidsarbete. Jag har under hela tiden varit sjukskriven på halv- eller heltid som jag är nu. Övertygad om att det har hjälpt mig att hålla mig nykter. Att inte ha den stress det innebär att ständigt ha jobbet över sig tillsammans med allt kring barnen och särskilt det ena av dem har bidragit till min nykterhet. Hur ska det bli när jag återgår till det normala livet? Kommer jag att vilja börja dricka rödvin då igen eller har jag hunnit bli vaccinerad?

I dag ska flickan och jag åka till en liten hästverksamhet inriktad på barn med behov. Första gången för oss. Vi har facetajmat med den som äger verksamheten och kommer att göra det igen precis innan taxin kommer. Whish us luck för att vi kommer iväg!

Kram!

Profile picture for user Andrahalvlek

Det har nog varit viktigt för dig att ha tid för att jobba med din nykterhet. Stort grattis till 16 nyktra veckor!

Jag tycker att du ska utgå från att det kommer att gå jättebra att bibehålla nykterheten när du börjar jobba heltid. Blir det jobbigt får du hantera det då. Att oroa sig för det nu stjäl bara onödig energi från dig.

Kram ❤️

Profile picture for user Adde

tog det väldigt lugnt första året och ägnade den mesta tiden åt att utforska mig själv. När jag sen började jobba fulltid igen så gick det nog nåt år innan jag insåg att jag skulle klara mig finfint med att ha ledigt fredagar och liksom längda helgen för min egen skull. Jag hade ju eget så jag hade förmånen att kunna styra mitt arbete själv, alla har ju tyvärr inte den möjligheten . Men som beroende så är ju inte min stresströskel speciellt hög så det gick fort för mig att komma upp i ett för mig skadligt varvtal.

Jag har aldrig upplevt att jag fått nåt fungerande,fysiskt, vaccin mot min stresströskel eller min alkoholism annat än stegarbetet som är ett riktigt bra skydd !! Som det de facto är ! En skön och stabil krycka att stödja sig på när livet rusar iväg!!

Finns kanske möjligheter för dig också att sakta ner livet ?

Profile picture for user Charlie70

Jag ägnar mycket tid åt att fundera på hur jag inte ska hamna i ekorrhjulet av stress igen. Det enda jag kan komma fram till är att med nuvarande arbetsplats fungerar det inte. Det skulle inte fungera att gå ned i tid. Kommer det en beställning gör det det och då är det bara att leverera inom utsatt tid. Oavsett om jag arbetar deltid eller heltid. Vad skulle jag göra i stället? Jag arbetar med det jag har utbildat mig till. Jag har en lön på en nivå som jag är beroende av, särskilt nu som ensamstående. Flytta är svårt då barnen är etablerade i området och har sina skolor här. Det gäller nog bara att bita i det sura äpplet och förhålla sig till den situation som är helt enkelt.

Efter en del strul kom jag och flickan iväg i går. Vi hade underbara timmar hos hästarna. Nu vet hon vad det är och vill åka tillbaka. Det kommer vi att göra redan om två veckor.

Deltog för andra gången i går kväll på AA online. Jag har ju beställt Stora boken med syftet att göra stegen så att jag kan delta i AA fullt ut. I går förstod jag dock att åtminstone han som håller i det här mötet inte är sponsor under några villkor. Bland annat om man samtidigt går till beroendeklinik (man får inte prata med flera olika samtidigt) eller äter antidepressiva som han menar är sinnesförändrande och gör att man inte kan ta till sig stegen. SUCK! Denna okunskap. Är det bättre då att människor dras med sinnesförändrande depressioner? Jag har inte för avsikt att tjafsa emot, men det blir inte något mer AA för mig i alla fall. Inte i denna gruppen i alla fall.

Kram!

Profile picture for user VaknaVacker

Bra tankar du har. Stressen är vår fiende för den är en stor trigger för drickande.
Gäller för dig att hitta en strategi och balans i din situation. Gör ändå skillnad att vara medveten som du är.
Ha en fin dag o kram?

Profile picture for user Strulan65

Så synd du blev bortskrämda, men tror man får leta sig fram till det som känns rätt.
Så testa dig fram till det som ger dig mest styrka och känns rätt.
Kram och styrka // Strulan ??❤️

Profile picture for user Andrahalvlek

Fördomar tycks finnas även inom
AA. Skit i dom! Kolla om du hittar något möte online istället. Det ska jag prova. När jag är mogen.

Profile picture for user Andrahalvlek

Om du bor i en större stad brukar det finnas särskilda kvinnomöten hos AA också. Det hade jag nog föredragit.

Kan bli lite trött på mäns mästrande ibland, ”så här är det och så ska det alltid vara”. Även om kvinnor i flock kan vara jobbigt också ?

”Stora boken” är ju inte heller toppmodern precis, inte ens språket vill man modernisera har jag läst. Precis som om språket är det avgörande? Till och med ”Fader vår” har ju fått modernare språk.

Profile picture for user Charlie70

Jag får se hur jag gör. Ser att det finns många möten online. Även kvinnomöten. Jag kan nog tänka mig att testa det också. Vill väl ändå ge AA en chans till. Annars är det lugnt här! Inget sug. Dagarna rullar på. Här har skolorna startat i dag och jag ska inte sticka under stol med att det är skönt att få lite tid att tänka egna egna tankar. Städar och lagar mat lite om vartannat. Mer i gång än jag orkat på länge faktiskt. Där emellan sitter jag. Och glor. Viktigt.

Kram!

Profile picture for user Torn

Hej Charlie och tack för grattis! Dagarna rullar på ja, skönt att det är lugnt och utan sug. Tycker också det är skönt att få var själv hemma lite och gå runt och smågreja med saker och ting, och glo? Kul att det gick bra hos hästarna och att hon vill tillbaka! Det bådar ju gott för framtiden.

Kram

Profile picture for user Charlie70

Märker att mitt nikotin"behov" har ökat markant den senaste tiden. Förutom vanligt snus har jag kompletterat med snus utan tobak av den starkare sorten. Häromdagen handlade jag även ett dyrt paket nikotintuggummi 4 mg. Inte för att jag vill sluta snusa utan för att jag vill få ännu mer nikotin. Så nu kan det bli att jag tar en prilla och samtidigt två nikotintuggummin, varvar med snus utan tobak och så går dagarna. Jag mår toppen av denna konsumtion, men en effekt av detta är att jag inte kunde somna igår. Därför försov vi oss och flickan missade skoltaxin hemska tanke. Men vi kunde lösa transporten på annat sätt som tur var för hon var på G i dag och och ville verkligen till skolan! Ja, vad säger man då om detta nikotinintag? Någon som har kloka reflektioner och/eller råd?

Kram!

Profile picture for user Andrahalvlek

Snusar själv, men mitt behov är konstant och har inte ökat i samband med nykterheten.

Däremot skulle jag inte ens tänka tanken att sluta med snus just nu. Kanske aldrig.

Nikotin och alkohol triggar samma belöningscentrum i hjärnan, så något samband finns det nog.

Skönt att det inte låste sig för dottern när morgonen inte blev som den brukar ??

Profile picture for user Torn

Jag snusar och det har ökat en del sedan jag slutade med a. Drar jag ner, så börjar jag käka mer godis så
jag föredrar snuset. Det är ju inte bra med snus, men vill inte bli för fet. Har vänner som har slutat med snus och
det verkar nästan vara ännu tuffare än att lägga av med alkohol.? Då det långt ifrån ger samma konsekvenser med snus som med alkohol så tänker jag fortsätta tillsvidare. En vacker dag kanske jag lägger av med snuset med, men det får framtiden utvisa. Jag har en kompis som lagt av (över ett år nu) men han "snusar" fortfarande i form av prillor av ingefära. Kanske kan vara något att testa .?

Kram

Profile picture for user Charlie70

En fördel med att sluta dricka är att tandborsten håller sig fräsch längre. Inga missfärgningar av gammalt rödvin. Förr skyllde jag på snuset, men det märker jag inte är fallet nu. Ja, mitt nikotinberoende har ökat markant tydligen. Men inte från dag ett av nykterhet utan det kom nu, den senaste veckan. Jag bidar min tid och hoppas det lägger sig. Vill inte hålla på med för mycket restriktioner i det här läget. Ingefära-stadiet har jag nog långt till som det ser ut nu :D. Alkoholen blir mer och mer en icke-fråga. Jag tänker på den men känner inget sug eller längtan. Tog blodprov förra veckan inför möte på beroendekliniken på måndag. Blev osäker på om provsvaren hinner bli klara. Har egentligen ingen betydelse för de kommer vara rena. Men att jag har haft det här blodprovet framför mig hjälpte mig definitivt som en del i en helhet när suget blev så otroligt starkt för några veckor sedan.

Som jag nämnt tidigare har jag pratat med ett fåtal om att jag numera är nykter och vad som lett mig hit. För andra mer perifera bekanta har jag skyllt på utmattningen - typ. Nu börjar det poppa upp lite här och där märker jag. Förslag om att vi ska dricka vin, sen när jag har börjat dricka igen... Det kommer jag ju inte att göra. Ingen stor fråga men jag märker ju att detta kommer att behöva hanteras framöver. Det är ju bara att säga att jag märkte under min sjukskrivning att jag mådde så bra utan alkohol så jag fortsätter på den inslagna vägen. Behöver inte vara mer än så. Men, det ska bli sagt, och vid rätt tillfälle.

I dag består projektet av av omplantering av blommor. Jag har inte för avsikt att klara av alla. Fixar jag de två av större modell i dag är jag nöjd. Resten tar jag de kommande dagarna. Numera är mina projekt mycket avgränsade för jag orkar inte så mycket i taget. Har jag gjort lite, måste jag vila, och sitta och glo. Det är min mindfulness.

Tack Andrahalvlek och Torn för kommentarer i min tråd!

Kram till er alla!

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag försöker också tydligt begränsa mina ambitioner- att inte lägga ribban för högt helt enkelt.

Ibland när vissa surdegar har blivit så sura att de nästan kryper ner i soprummet själva så måste jag förstås göra något.

Då har jag ett trick. Jag säger till mig själv att ”jag ska bara titta på det lite” och har inga högre krav än så ställda. Och vips så är jag igång och hamnar då ofta i flowet och får mer gjort än jag tänkt mig.

I helgen ska jag ta fram och titta på fönsterputsgrejerna ?

Och sitta och glo är verkligen perfekt mindfulness-träning! Svårt som sjutton, mobilen åker ofta fram så fort jag har en minut över.

Profile picture for user Charlie70

Efter att under flera veckor ha sovit lite mer normala 6-8 timmar per natt har jag i natt sovit timmar igen. Exmaken är utskriven från sin karantän. Tre intensiva barnveckor är slut. Då sover jag tydligen. Jisses vad skönt.

Helgen är i princip oplanerad. Jag ska fortsätta med mina hemmaprojekt i låg takt. Det är väl någon form av vårstädning jag håller jag på med. En sådan rev jag av på en dag eller två förr i tiden. Nu har jag grejat i en vecka och är fortfarande inte klar.

Har funderat en hel del på sommarsemestern med barnen. Bokade redan förra året Spanien i tre veckor, men den resan är ju bara att glömma (inklusive pengarna för de svindyra flygbiljetterna antar jag). I stället har jag googlat en hel del på campinggrejer. Bestämde mig för att köpa en hammock som visst är da thing nuförtiden. Flickan blev eld och lågor när hon hörde om detta! Jag förmodar att vi inte bör resa inom Sverige i heller - i alla fall kan jag tänka mig att vi Stockholmare inte kommer att tas emot med någon större värme i andra landsändar förrän om x antal månader. Vi får helt enkelt hålla oss inom länet och som tur är finns det ju mycket fantastisk natur även här!

Nykterheten rullar på i sin gilla gång. Jag har ju inte mycket i mitt liv som utmanar den i heller. Inget arbete som stressar mig och inget umgänge med andra familjer eller fester. Funderar mycket på hur det blir när allting återgår till det normala. När jag arbetar heltid igen och covid-19 har lugnat sig och vi börjar umgås som förr igen. Kommer jag att riskera att trilla dit då eller har jag hunnit skaffa mig tillräcklig immunitet för att känna med lätthet att alkoholen inte tillhör mig längre? Det återstår att se.

Kram!

Profile picture for user FinaLisa

Vad skönt att du får sova! ?

Jag tror det är bra att få utmana sin fantasi och ta en "hemester" ibland. Det finns ofta väldigt vackra oupptäckta platser för en själv och nära där man bor ?.

En hammock är så mysigt! Förstår din flickas förtjusning ??
Den är så välkomnande för alla, en vuxengunga att också få vila i.
Ha en fin helg Charlie ☀️??
Kram ?

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag är ingen globetrotter alls, jag trivs bäst hemma. Ihop med dottern brukar det funka bäst med dagsutflykter eller att åka iväg 20-30 mil med två-tre övernattningar.

Husbil har jag funderat på, just för att hon ska ha sin trygghet med sig. Men det är ju rätt så dyrt förstås. Hyra en husbil funkar kanske ?

Skönt att du har fått lite vila från barnen - man behöver det för att orka i längden.

Kram ❤️

Profile picture for user Vinäger

Åh, Charlie, vad skönt att du låter så stabil. Trots att du haft några tuffa veckor bakom dig. Har tänkt en del på dig, så...

Tror också på hemester eller kanske något längre i slutet av sommaren. Märklig tid vi lever i vad gäller det mesta nu. Saker vi tagit för självklara är inte alls det längre. En hammock låter underbart, inte minst när den uppskattas även av flickan.

Du känns så stark i ditt beslut, jag tror att du inte kommer att vilja dricka igen. Kanske längta en kort stund efter det första ruset, men inte låta tankarna bli verklighet. Det är vad jag tror.

Kram

Profile picture for user Charlie70

På onsdag blir det 4 månader. Känns toppen! 14-åringen fyller snart 15. Det är honom jag har att tacka för min nykterhet. Hans blick när jag stod i hallen här hemma. Skitfull, tillsammans med en okänd man som hade hjälpt mig hem från puben eftersom jag knappt kunde gå utan att trilla och som jag ville bjuda på starkvinsglögg som tack. Den blicken glömmer jag ALDRIG. Vilken IDIOT jag var. Hur kunde jag ens fundera ut att jag skulle till puben och supa mig asplakat samtidigt som jag hade barn hemma. Barn som jag självklart skulle möta när jag kom hem. Barn som är beroende av mig som vuxen och förälder. Den som kan ge trygghet, kärlek och hjälpa om det behövs. Nej, detta kommer aldrig att hända igen. Det är denna bedrövliga händelse som framförallt hjälper mig att hålla mig nykter.

TACK MITT BARN. Jag älskar dig oändligt! Du är värd allt.

Profile picture for user Andrahalvlek

Åh, den blicken ? Så smärtsam att uppleva, som en hästspark i magen. Har ni kunnat prata om det efteråt? Har han vågat visa sin glädje över din nykterhet?

Otroligt motiverande inlägg ❤️ Den blicken vill man aldrig uppleva igen!

Profile picture for user Kaveldun

....för din tråd Charlie....som jag läst noga nu. Hatten av för dig.
Låter knepigt med AA ( att vara negativ kring antidepressiv medicin?). Kan inte tänka mig att det är AA:s hållning generellt?
Jag funderar på att ge AA en chans ( eller ge mig själv en chans med AA). Kanske måste man - som med mkt - prova lite olika grupper innan man hittar rätt? Ingen aning...men en tanke.
Och vilken otroligt stark bild - när ditt barn tittar på dig ...och du är full. Och starkt att du delar den med oss...Det värsta ...blir på ngt sätt en gåva ..i den här kontexten.
Jag hör också hur mycket du - som alla andra - älskar dina barn. Och kämpar för att ni ska ha det bra.
Kram Kaveldun

Profile picture for user Se klart

Att du har gjort det här. Att du lät den signalen bli en mistlur, istället för att stuva undan den i skam-garderoben och bara fortsätta.
Tack för att du delar med dig. Tack för att du finns här och peppar oss, nu fortsätter vi! Kram ?

Profile picture for user Charlie70

8.15 ringde telefonen. Hade stängt av väckarklockan. Det var det planerade mötet med beroendekliniken som ringde mig. Väldigt effektivt och bra, detta med telefonmöten i stället för möten IRL måste jag säga... Även om allt går bra på papperet så tycker jag det är oerhört värdefullt med denna kontakt. Någon som hör av sig och kollar hur det går. Nästa gång hörs vi i juni så det är ingen tät kontakt jag har, men det blir en hållpunkt till i något som trots 4 månader måste betraktas som ett skört läge. Mina provsvar är fina. Det var de förra gången också. De har alltid varit bra. Eftersom jag är i en utmattning har det tagits en del prover på mig under det senaste året och de har varit bra hela vägen UTOM B-Peth som jag tog förra våren och som då var något förhöjt. Lärdom: Man kan dricka på ett icke-önskvärt sätt UTAN att det syns på blodprov.

Tyvärr ledde min försovning till att 14-åringen försov sig från första lektionen. Jobbigt. Men, jag gläds åt att jag sovit sunda timmar och inte försovit mig p.g.a. alkoholen i alla fall. Det har ju också hänt om jag säger så.

Du undrade om vi har pratat, jag och 14-åringen, Andrahalvlek. Nej, det har vi faktiskt inte. Jag har försökt föra hänselsen på tal och velat berätta om vad jag gör för att det aldrig ska hända igen. Han har inte varit intresserad på det sättet. Jag har då backat. Vill INTE trycka ner något i halsen på honom som han inte är intresserad av eller redo för att ta emot. Det viktiga jag gör nu är att bevisa för honom VARJE DAG att jag är någon att lita på. Jag gjorde fel - men nu gör jag rätt. Jag visar för honom att det går att rätta till misstag genom att göra. Inte genom att prata (eftersom han uppenbarligen inte är redo för det än). Jag tänker att detta är en erfarenhet vi kan ha med oss tillsammans framöver. Han är lugn, klok, intelligent och fin. Men även han kommer att göra misstag antar jag. Då kan jag använda mina erfarenheter och vår gemensamma erfarenhet när vi pratar om dem. Lite tankar från min sida bara...

TACK Andrahalvlek, Kattis3, Kaveldun, Se klart och Varafrisk för era kommentarer i min tråd. De värmer som vanligt!

Kram!

Profile picture for user Andrahalvlek

Med ungdomar ska man ta det lugnt, invänta att de är mogna att prata. Det enda man kan göra är att tydligt säga ”Jag pratar gärna om det här när du vill.” Och sen göra som du gör nu - VISA att man har förändrat sig.

Att som förälder be om ursäkt när man har gjort fel - och öppna upp för en diskussion även om den känns överjävligt jobbig - är så himla viktigt.

Barn och ungdomar gör inte som vi säger - de gör som vi gör. Och vi vill ju att de ska komma till oss och be om ursäkt och berätta om svinjobbiga saker när de har klantat till det.

Kram ?

Profile picture for user Charlie70

Samma visa varje dag tydligen. 14-åringen bor hos mig på heltid just nu. Den stackaren missar första lektionen i dag också. Jag tog upp med honom att vi behöver hjälpas åt med väckarklockan eftersom det uppenbarligen inte går att lita på mig nuförtiden. När jag har flickan här går jag och lägger mig med henne 20.30. När hon inte är här sitter jag uppe till 22. Det fungerar uppenbarligen inte när jag ska väcka 14-åringen i tid...

I dag vaknar jag inte pigg som jag brukar. Oftast brukar jag trilla framåt eftermiddagen. Då vill jag gå och lägga mig igen oavsett om jag vaknar pigg eller inte. Att ha så lite ork är bannemej frustrerande. Detta är ju inte alkoholens inverkan längre utan ren och skär utmattning. Inte det egentliga ämnet för detta forum. Jag vet. Samtidigt hör allt ihop på något sätt. När jag pratade med min kontakt på beroendekliniken i går, tog vi upp farhågor inför framtiden. Jag har sådana i hög grad eftersom jag ser att jag levt ganska länge i en skyddad verkstad. Jag har ingen jobbstress, jag blir inte bjuden på kalas (det blir ju ingen nuförtiden iofs), det blir inga förslag om AW, jag bjuder inte själv på middagar (har försökt som ni vet). Jag kan fokusera nästan helt och fullt på mitt tillfrisknande både från alkoholen och utmattningen. Men, det kommer ju en dag när jag ska upp och hoppa igen. Kanske redan från 1 maj. Fattar inte hur jag ska klara det faktiskt. Kommer jag att falla dit igen då eller har jag hunnit vaccinera mig tillräckligt till dess? Vet inte. Men, jag känner stor tilltro till min egen förmåga att hålla mig ifrån alkoholen. Det har jag gjort hela tiden hittills med ett fåtal undantag. Jag måste helt enkelt klara det. Finns ingen annan väg att gå.

Kram!

Profile picture for user FinaLisa

Vill bara säga hej och att jag tycker du kämpar så bra för dig och din familj.
Och så peppar du andra så fint, blir särskilt rörd av dina inlägg till Varafrisk ?

Önskar dig lycka, mod och styrka ????
(och en bättre väckarklocka⏰) ?
Kram ?

Profile picture for user Varafrisk

Jag instämmer i vad du har skrivit, FinaLisa??

Så fint inlägg t mig?

Tycker att du är helt otrolig, Charlie70????I mitt arbete träffar jag föräldrar som har det som du och ni är sådana hjältar??

Önskar dig en fin onsdag☀️☀️

Kram?

Profile picture for user Se klart

Jag löser också och blir både glad över dina framgångar och berörd av dina krafter, tankar och hur du tacklar utmaningar. Jag som inte ens har barn hemma känner mig helt slut ibland, och du grejar och styr upp, allt. Med bravur.
Hoppas du förstår att känna dig stolt och stark! Kram.

Profile picture for user Charlie70

Det rullar på. Nyktert blir mer och mer det nya normala. Inte ens sugen på alkoholfria alternativ, sådana som liknar alkohol. I går var exmaken här för att fira vår 15-åring. Han dricker gärna alkohol, men svepte Loka crush med glädje i stället. Nu står våffelsmeten och sväller. 15-åringen vill bli väckt med sång och våfflor i dag så det ska vi alldeles strax göra, jag och flickan. Den inplanerade jympan får vi backa ifrån då flickan vaknade med en tupp i halsen. Vi sätter oss själva i karantän för säkerhets skull. Viktigt att vi tar eget ansvar som vår käre stadsepidemiolog talar om varje dag. I stället ska vi studera hammocken som jag beställt för sommarens äventyr men inte packat upp ännu. Det är alltså en hängmatta som kan sätta ett tak över. Jag har också köpt till ett underfoder så vi ska slippa brottas med liggunderlag i hängmattan. Tänker att det kan vara ett mysigt alternativ till tält. Åtminstone i de mer skogsrika delarna av landet :D.

Som ni hör så har jag inte mycket att säga runt alkoholen nu. Jag har lyssnat på Skål ta mig fan under veckan. Det var ju ett himla mässande kände jag när jag lyssnade på den. Å andra sidan tror jag att den, som så mycket annat, definitivt fyller en funktion för att jag ska bibehålla nykterheten. Även om det går lätt nu tänker jag mycket på att jag INTE får slappna av. Jag vill på ett sätt slippa tänka på arbetet med nykterheten till förmån för mer normala saker. Samtidigt, vad är 18 veckor i sammanhanget? Det är lätt att trilla dit igen. Jag vet det. Bara att jobba på!

Kram!

Profile picture for user Vinäger

Grattis till 18 veckor. Wow!

Tänk att få slippa tänka så mycket på alkohol. Alltså på rätt sätt. Att den får vara en icke-fråga i vardagen. Däremot att vara på sin vakt är viktigt, precis som du skriver. Du är så himla klok.

Hoppas att det går bra med hängmattehammocken. Måste erkänna att jag inte riktigt fattar vad det är... ? Kanske ska googla och se om det kan vara något för trädgården.

Ha en härlig dag mitt i den oroliga omvärlden. Lite sol önskar jag dig också inför invigningen.

Kram kram

Profile picture for user Andrahalvlek

Ja, det är ett himla mässande. Repetition är viktigt för att våra hjärnor ska tvättas grundligt med nyktra argument.

Jag lyssnar på den för tredje gången, de två sista gångerna som insomnings-ljudbok. Ställer timern på 30 min, och hinner somna på den tiden. Lyssnar aktivt inledningsvis så att inga andra tankar släpps in.

Hjärntvätt och insomningshjälp i kombo. Vinn-vinn ?

Grattis till 18 nyktra veckor, hurra! Ha nu en toppensöndag med våffelkalas och hängmattehäng ?

Profile picture for user Charlie70

Har fått en ny terapeut på habiliteringen. Jag kände att jag behövde mer stöd än det man kan få från en kurator. Någonting har tyngt mig. Länge. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på det. Vi hade ett första samtal i veckan och då kom tårarna. Tårarna som jag trodde skulle komma redan förra sommaren när jag först sjukskrev mig. Jag har inte gråtit en ml sedan dess. Men nu kom de.

Flickan var nära döden i samband med födseln. Hennes första natt kom läkaren in på rummet där jag sov. Satt i mörkret i sin vita rock. Han kom med information om flickans tillstånd. Han slog ut med armarna när jag frågade om vi pratade om liv och död. "Jag vet inte" sa han. Någon dag senare blev vi kallade till möte igen. Återigen var ämnet döden. Att vi behövde förbereda oss på den. Men, den inträffade inte. Vi fick komma hem både flickan och jag!

När jag 10 år senare stod böjd över henne samtidigt som hon hade kramper i hela kroppen, skum kom ur munnen, så småningom blev hon blå om läpparna och samtidigt försökte föra ett samtal med SOS alarm var jag övertygad om att NU skulle det inträffa som jag varit rädd för i hela hennes liv. Döden skulle komma.

Det gjorde den inte då heller. Men jag förstår nu att flickans födsel har skapat motorvägar i min hjärna för rädslan att hon ska dö. Vanliga människor har som skogsstigar av rädslor för att det ska hända ens avkomma något men inte jag. Jag har helt enkelt levt i en nästan ständig skräck för att det ska hända flickan något. Det är denna skräck som har tyngt mig. Att jag inte har förstått detta tidigare förstår jag inte.

Nu, med det första samtal på habiliteringen, kan jag helt plötsligt sätta ord på vad jag känner. Jag förstår också att även denna skräck har jag dövat under mitt liv som gift genom att på fredagskvällarna helt hänge mig åt rödvinet. Då var det exmakens tur att ta helt och fullt ansvar för barnen (min sovmorgon på lördagar) inklusive ansvaret för min flickas överlevnad. Denna insikt har äntligen fått mina tårkanaler att börja fungera igen. Så skönt att faktiskt bara få gråta. Så skönt att äntligen få syn på det där som tynger, att kunna sätta ord på det. Det är först då man kan göra något åt saken.

Posttraumatisk stress är en ny diagnos jag fått och ytterligare tre månaders heltidssjukskrivning. Samtidigt känner jag ÄNTLIGEN att det finns en väg ut ur det svarta hål jag har befunnit mig i så länge. Nu kan jag agera på ett konstruktivt sätt för att komma igen. Starkare än någonsin!

Jag läser det ni skriver och ser att många nya tillkommit! Just nu märker jag dock att jag lite lågt med kommenterandet. Har fullt upp med mig själv som ni säkert förstår. Tack för era kommentarer och en stor Valborgskram till er alla. I dag firar vi nyktert!

Profile picture for user Sofia

Hej Charlie70! Ditt senaste inlägg är så starkt. Vad kraftfullt av dig att du såg till att be om mer stöd på Habiliteringen, att du kände att det fanns något mer där att bearbeta än det som du kunde få kuratorns hjälp med. Att ständigt ha en beredskap för att ens älskade barn kan dö och att dessutom vara nära den upplevelsen flera gånger sätter djupa spår i hjärnans stressystem, tänker jag - inte konstigt att du hamnade i ett mönster att vilja stänga av det helt och lämna över ansvaret för hennes överlevnad en kväll i veckan. Fint att du nu har kunnat ta tag både i det du tidigare gjorde för att hantera skräcken och i själva kärnproblemet. Det känns verkligen som att du kan komma igenom det här starkare än någonsin. Tack för att du delar med dig så att vi får följa dig på vägen.
Ha en skön långhelg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Andrahalvlek

Det är en befrielse att få gråta. Det är en befrielse att få veta vad som tynger.

Det är en sorg att få ett sjukt/handikappat barn, eller själv få en kronisk sjukdom. Förr eller senare kommer det ikapp om vi inte hittar sätt att hantera det.

Skönt att du verkar ha kommit till rätt person, som kan hjälpa dig att locka fram det mörka och jobbiga.

Kram ?

Profile picture for user VaknaVacker

Det berör mig väldigt mycket... Helt fantastiskt att det kom tårar. Detta blir verkligen något viktigt och bra i ditt liv så du kan läka.
Kommer till insikt om saker som berör mig och mina barn som är mycket värdefullt för mig också. Tack!
Kram?

Profile picture for user Vinäger

Känslofylld beskrivning av något oerhört traumatiskt. Utan att vilja inkräkta känner jag igen mig då ett av mina barn låg med hjärt- och lungmaskin ett tag efter en påfrestande förlossning. Vilket jag inte heller riktigt bearbetat. Vill med detta mest berätta att jag förstår dina känslor.

Tack för att du finns här.

Kram

Profile picture for user Varafrisk

Så bra att du fick träffa någon som kunde plocka fram det där som låg väl bevarat inom dig??

Så gott att tårarna kom??

Och tack för att få ta del av din berättelse??

Profile picture for user FinaLisa

Tack för att du delar med dig!?
Vilken intressant och stark berättelse om hur det traumatiska kan förfölja en människa långt fram i livet.
Du förklarar så bra att din berättelse borde publiceras som en fallbeskrivning i undervisningen för blivande psykologer!

Lycka? och styrka önskar jag dig?
Kram ?

Profile picture for user Charlie70

Tack för era fina kommentarer. Jag har mycket att fundera kring nu. Och visst förstår jag det, precis som du säger Sofia, att händelserna kring min flicka har satt djupa spår i mitt stressystem. Jag ber till gudarna nu bara att Försäkringskassan godkänner min sjukskrivning också så att jag kan läka detta och komma igen. Det är det enda jag vill. Komma igen. Jag har 15-17 år kvar i arbetslivet. Det finns mycket kvar för mig att ge om jag bara får min vila nu.

Jag ville dela detta med er här på forumet av flera skäl. Ett viktigt skäl är att jag knappast tror att jag är ensam om den här typen av upplevelser. Jag ser ju det också i din kommentar, Vinäger. Kanske kan mitt inlägg hjälpa andra att börja dra i trådar de inte visste fanns?

Mjälleksemet som försvann så fint under några veckor har gett sig tillkänna igen. Jag som trodde det skulle försvinna för gott nu när jag inte dricker. Suck. Har säkert också med samtalet förra veckan att göra. Mina system drar igång igen och då försvarar sig kroppen med lite olika symptom. Jaja.

I dag blir det tre timmar restorative yoga. Jag går, även om jag ser ut som Rudolf med röda mulen igen. Det blir tillsammans med en kompis som vet allt om min utmattning och flickan men inget om varför jag väljer att inte dricka just nu. Hon behöver inte veta. Hon är för nära min arbetsplats nämligen. Vi äter middag hos mig sedan. Ser jag fram emot!

Suget tycks ha klingat av helt. Tänker på alkohol, men inget sug efter det. Inte ens de alkoholfria alternativen lockar. Hellre vatten, te och kaffe för mig. Oändligt tacksam varje dag för att jag inte dricker och för att jag kan möta livet - just precis som det är - som en hel människa. Ren och ärlig.

Kram!

Profile picture for user Kaveldun

Vill bara säga tack för din tråd Charlie70. Starkt att läsa om din dotter och dina ’spår i hjärnan’ av stress...och hur detta triggat ett drickande.
Jag är också dålig på att skriva och kommentera i många trådar ( vilken aktivitet det är här) ...hoppas att jag ska bli bättre på det längre fram när jag landat lite mer.
Jag håller tummarna för att du ska få din tid att läka i lugn och ro.

Profile picture for user Varafrisk

Tänkte på en sak när du beskriver om din undanträngda sorg. Hur gammal var ditt barn när hen fick diagnosen? Jag arbetar ju själv som kurator på en barn- och ungdomshabilitering. Många gånger när det kommer en ny patient t oss är det förstås fokus på patienten precis som föräldern har. Föräldrarna brukar ofta ha en hel massa tider att passa hos en el flera vårdgivare. Går patienten på förskola el skola har föräldrarna oftast väldigt många möten där. I min roll som kurator är det största uppdraget att fånga upp föräldrarna för att se var någonstans de befinner sig i denna process som det är att få ett barn med funktionsnedsättning. Det kan handla om att ge närståendestöd, hjälpa t att strukturera upp alla kontakter, hjälpa t att få kontakt m andra professioner mm.
Jag tänker utan att veta att det kanske var först nu som det var dags för sorgen att komma upp t ytan på riktigt...å då behöver man terapeutiska samtal på djupet. Dessa samtal kommer även bättre t sin rätt utan alkohol. Är glad för din skull att du får detta stöd och glad att du delar din berättelse.

Ha en fin lördag??

Profile picture for user Andrahalvlek

Min krasch efter att yngsta dottern föddes svårt sjuk och handikappad kom först när hon var 8 år.

Då var hon så gott hon kunde vara ”på banan” och hade andra vuxna som kunde hjälpa henne. Då kunde jag ”tillåta mig” att krascha.

Allt kan man inte bearbeta. Vissa saker finns kvar som ärr, som sårbarheter som kan komma till uttryck i olika situationer.

Men det är viktigt att man lär sig läsa av symtomen och hittar strategier för att dra i handbromsen. Och sen måste man få sörja också ?

När dottern var en månad gammal och vi precis hade kommit tillbaka till vårt hemsjukhus efter flera veckors intensivvård i Lund så fick jag träffa en terapeut på sjukhuset.

Hon sa: ”Har du sörjt det friska barnet som du trodde att du hade i magen?” Va? Så kan man inte tänka. Det vore ju som att förneka min dotter. Så kände jag.

Jag hade då som först nyorienterat mig i vår nya annorlunda tillvaro - och sen kom hon och petade bort skorporna på såren så att blodet började rinna igen.

Jag stod på mig en lång stund. Hon stod också på sig. Jag sa att jag inte vågade börja gråta igen, att jag hade gråtit tillräckligt, att jag var rädd för att aldrig sluta gråta om jag började igen.

Hon stod på sig lite till, och till slut förstod jag. Att jag givetvis var tvungen att sörja det friska barnet och livet som tvåbarnsmamma som jag hade sett framför mig.

Jag var tvungen att sörja det för att gå vidare - och att gråta är alltid det bästa sättet att lätta på trycket.

Under de åren lärde mig hur jag reagerar akut på ett trauma: Handlingsförlamad, tunnelseende, hjärnan checkar ut, kan inte ens prata. Så jag måste ha ett skriftligt intyg från läkare tex att lämna fram.

Men väldigt snabbt, inom några timmar, reser jag mig och nyorienterar mig - och då agerar jag.

Jag vet idag att jag aldrig skulle fixa att göra HRL på en närstående, jag måste direkt skaffa hjälp för det.

Jag och barnens pappa reagerade tack och lov olika. Han var handlingskraftig initialt, jag först senare - och då rasade han ihop i en liten hög.

Yngsta dottern var 17 år innan hon fick sova i eget rum. Så länge behövde jag ha henne nära mig - alltid överhörande hennes ”status”. Den skräcken lämnar en aldrig helt och hållet tror jag, den är inetsad i benmärgen.

Men man kan ha ett bra liv ändå! Annorlunda kanske, men bra. Och terapeuten hjälper dig på vägen.

Kram ?

Profile picture for user Vinäger

Jag tänker på det Varafrisk skriver om en massa tider och möten. I min yrkesroll ingår det att vara med på en del av dessa samnankomster. I vår kommun har vi sedan många år varit bra på att samordna. Ofta är det både habilitering, specialpedagog, förskola/skola/fritidshem, LSS-handläggare samt vid behov t ex hörselcentralen med vid samma tillfälle. Vet att det inte är så överallt och förvånas över detta. Det underlättar oftast otroligt mycket för föräldrarna.

En annan sak jag kan uppleva är att en del har svårt att sätta sig in i hemmens situation. Minns ett hab.möte i mitten av november för många många år sedan. Det ena barnet i familjen hade autism och han och brodern bråkade och slogs mycket, inte sällan med blodvite som följd. Den ensamstående mamman bönade och bad om extra hjälp. Svaret blev att det var så mycket att göra före jul, men i februari skulle hon nog kunna få en ny tid för att diskutera detta.

Jag höll på att krevera. Det var ju akut, hon behövde hjälp direkt. Tack och lov kunde jag den gången fixa och trixa och de fick hjälp tidigare. Det stavas prioritering.

Vet inte varför jag berättar detta. Antagligen för att du ska veta att jag känner förståelse för er situation. Även om jag inte själv har barn med just de diagnoserna känner jag starkt med er föräldrar som har fått kämpa, många gånger i motvind.

Ni är otroliga. Respekt.

Kram

Profile picture for user Varafrisk

Jag tänker på det där med att sörja...mina barn är adopterade. Min man och jag kunde inte få biologiska barn..under ca 1,5 år försökte vi men fick ett ganska konkret svar på detta. Ganska snabbt kom tanken på att adoptera...men fastän jag aldrig hade varit gravid var det då en stor sorg för mig att vara barnlös. Jag hade ju tänkt tankarna att vara gravid, hur barnet skulle kunna komma se ut, hur jag var ute m barnvagnen mm. Det var obeskrivligt jobbigt när man tog på min mage och trodde jag var gravid och då var jag ändå smal! Det tog tre år tills vi fick åka hämta vår son då hade jag bearbetat sorgen att jag inte fått ett biologiskt barn samt diskuterat anknytning, ålder, hudfärg mm mm. Och när jag klev på planet t Colombia har det aldrig någonsin känts mer rätt och jag har aldrig känt en avsaknad av att inte ha fått varit gravid eller ha biologiska barn.

Jag tänker utan att veta...att när man får ett barn med funktionsnedsättning har man inte tänkt under graviditeten att hen kommer ha autism, cerebral pares, en utvecklingsstörning el vad det nu kan vara utan man tänker ett barn utan funktionsnedsättning. Så det finns liksom ingen chans att vara förberedd...det liksom bara rullar på. Jag tror att det är viktigt att låta alla känslor komma upp t ytan...att få sörja det barn som fanns i magen som man trodde att man skulle få...det handlar inget om kärleken t det barn man fick..och kärleken har inga gränser när det gäller ens barn❤️❤️

Profile picture for user Charlie70

Märker att livet stabilt rullar vidare i nyktert tillstånd. För varje dag som går blir det mer och normalt. Jag och kompisen var på underbara yogan i går. Därefter tog vi en promenad hem till mig. Delade på en flaska a-fria Richard Juhlins bubblor och nötter i solen. Pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan när jag skulle göra det sista med maten, så kunde göra det UTAN snurr i skallen och UTAN önskan om att fort sätta fram rödvinet på bordet så jag skulle få mer. Jisses vad skönt att kunna dricka och äta gott utan att a-djävulen börjar skrika MER, MEEEER! Till kompisen hade jag inhandlat en 3,5 öl. Den var hon mycket nöjd med och jag blev inte triggat öht. FAAAN VAD SKÖNT DET ÄR MED DETTA STABILA TILLSTÅND! Vi pratar ju mycket om våra känslor. ska de försvinna nu när vi inte dricker mer. Jag kan säga att NU, Äntligen, kan jag känna ren och skär lycka över att jag tog det där beslutet 22 december 2019 och att jag med ER fantastiska hjälp har tagit mig igen dessa månader. Jag känner lycka över min egen närvaro till livet, att kunna föra ett ärligt opåverkat samtal under en hel kväll med en god vän, att jag inte behöver skämmas över mig själv inför min 15-åring som bor hos mig på heltid just nu. Det är bannemej värt allt. Att dricka ett enda glas finns inte på kartan nu. Vill inte förstöra någonting av allt det bitvis mycket tunga arbete vi gör som arbetar på nykterheten. Vad bra vi är!

KRAM!

Profile picture for user VaknaVacker

Stort GRATTIS till dig???
Inte bara till tiden utan din känsla i nykterheten?
Kan verkligen skriva under på allt i ditt inlägg. Så skönt!
Kram

Profile picture for user Torn

Instämmer till 100 procent Charlie! Det är så gött att leva nu.?
Nu blev jag om möjligt på ännu bättre humör efter ditt härliga inlägg!

Ha en underbar dag!

Kram

Profile picture for user Charlie70

Tack för era kommentarer! Jag satt och skrev på ett inlägg till er. Men, så kom jag på att jag skulle redigera mitt förra inlägg och vips - så var det jag höll på med borta... Börjar om.

Flickan fick sin ADHD-diagnos när hon var fyra. Vid nio års ålder fick sin autismdiagnos och även mental marginell retardation som innebär att man ligger på 70-75 i IQ. Hon betraktas alltså som normalbegåvad och är därför inte kvalificerad för särskolan. Å andra sidan har hon inte en chans att nå målen inom ramen för den normala läroplanen. Detta är en historia för sig så jag lämnar den.

Jag vet att habiliteringen fungerar väldigt olika inom olika landsting. I Stockholm behöver man ha minst en autismdiagnos eller annat allvarligare funktionshinder för att höra dit och jag vet i ärlighetens namn inte vad de kan hjälpa till med som inte samtidigt innebär en oändligt massa merarbete för oss föräldrar. Till exempel förhörde jag mig om möjligheten om att få ett sömntäcke utskrivet. Jo, det kan man få - efter ett möte med arbetsterapeut, därefter ska man skriva sömndagbok under en period, därefter är det en utbildning (kvällstid, det var ju positivt i alla fall) och sedan kan man få en remiss för utprovning. Alltså, jag orkar inte! I stället cyklade jag till Clas Ohlsson och köpte ett till flickan i födelsedagspresent. 2000 kr. Mycket pengar men också väldigt lite pengar i förhållande till den energi som jag sparade. Näringsdrycker, samma visa. Då ska man ha remiss till dietist, möte där, sedan ska det skrivas, sedan ska det följas upp. Möten, möten, möten. Orkar. Inte. Går till apoteket och handlar själv vid behov. Dyrt, ja. Finns samordning? Nej, har inte sett en susning av samordning. Ta tyngdtäcket som exempel. Om arbetsterapeuten skulle gå in och läsa om flickan sömnproblem i journalen från BUP skulle man ju direkt se att hon skulle kunna vara ett barn som skulle må bra av att få ett. I stället ska liksom allting göras om och bevisas inför nya personer. Gång på gång.

Iom med autismdiagnosen tillhör flickan nu LSS. Genom LSS-handläggaren har vi fått avlösare i hemmet och färdtjänst. Detta är två åtgärder som det ligger mycket arbete bakom från min sida (framförallt avlösningen), men som nu när vi fått dem verkligen ger oss båda ökad livskvalitet! Flickan är inte så förtjust i avlösningen, men jag får en stund utanför hemmet då jag lägger ansvaret för hennes överlevnad (det vet jag ju nu, varför det känns så skönt) i avlösarens händer och går och simmar eller tar en pizza. Färdtjänsten gör att vi kommer utanför hemmets fyra väggar. Fantastiskt båda två. VÄL investerade skattepengar skulle jag säga.

Att vara gravid är ett annat kapitel. När jag tog upp frågan om ett barn nr två med exmaken sa jag att jag gärna skulle adoptera. Jag hade gått igenom en graviditet så nu visste jag vad det var. SKITjobbigt. Hade inte lust att genomgå en till. Däremot ville jag ha ett barn till. Och fast att jag hade burit flickan så hade jag oerhört svårt att knyta ann till henne den första tiden. Jag tycket hon var ful och kändes främmande. Kändes inte som mitt barn. Så var det under hela min föräldraledighet. När vi sedan fick en skarv i föräldraledigheterna innan dagis så menade exmaken att det nog var bra om jag tog den månaden. Det gjorde jag. Och först då, kände jag att jag äntligen kunde njuta av min flicka och känna att hon var min. Så även om man bär barnen är anknytningen inte någon självklarhet. Jag har heller inget som helst problem att föreställa mig att jag skulle kunna knyta ann till ett barn jag inte burit. Det var ju liksom omständigheterna kring flickans födsel och förmodligen ett bristande stöd i det som gjorde att det blev svårt för oss.

Du berättar att din flicka som hos dig till hon var 17, Andrahalvlek. Min flicka sover hos mig också och kommer förmodligen att fortsätta göra det en bra tid till. De första fyra åren behövde jag henne hos mig för att ta igen de där fem första dagarna då jag inte fick hålla henne på sjukhuset. Sedan har det bara fortsatt. Och så kom epilepsin och jag kände att det var ju toppen att hon sover hos mig redan så jag kan hålla koll på henne.

Det är mycket med de där barnen. I morgon ska jag på terapi igen. Får se om det blir knockout då också eller om samtalet blir lite lugnare för mig Föredrar nog det senare just nu. Klarar inte för mycket bergochdalbana i mitt tillstånd :D

Profile picture for user Vinäger

Det är precis det här jag menar med för många kontakter. Föräldrar orkar inte till slut. Det gör mig galen att inte alla kommuner/enheter försöker samordna i den utsträckning det går.

Vilken mamma du är, Charlie. Gäller förstås alla er andra också. Ni kämpar och kämpar. Så mycket extra att ta tag i.

Inte undra på att A kunde kännas som avkoppling ibland. Desto starkare att kunna avstå och hitta andra alternativ. Jag är full av beundran.

Kram

Profile picture for user Andrahalvlek

Har också kämpat som ett djur för att allt ska lösa sig på bästa sätt. Och det har det gjort.

Näst på tur är eget boende, en lägenhet på ett gruppboende, och det hoppas vi ska lösa sig om ett år cirka. Men jag vågar inte ropa hej förrän jag har skrivit på kontraktet.

Bli det så fyller hon 22 år samma år. Det blir 22 år med en femåring hemma. Den nivån av tillsyn behöver hon.

Skilsmässostatistiken för funkisföräldrar är skyhög. Och antalet sjukskrivna föräldrar för utmattning också.

En gång frågade jag ”Kan man bli utmattad på sin dotter?” Men det är ju tabu att tala om ens. Jobbet kunde jag sjukskriva mig ifrån, men inte familjesituationen.

Separation och växelvis boende var den enda lösningen som funkade. Då kunde vi avlasta varandra.

Jag älskar henne inte mindre för att jag är ärlig med att mycket omkring henne är skitjobbigt ibland.

Tvärtom älskar jag nog henne mer, eller på ett annat sätt snarare, eftersom hon behöver mig så mycket mer ❤️

Hoppas innerligt att din fortsatta sjukskrivning godkänns!

Kram ?

Profile picture for user Varafrisk

Ja, det är så mycket som skulle kunna vara så mycket bättre...

Jag vet att det är besök och möten i mängd...och mycket skulle kunna samplaneras mycket mer..jag har full förståelse för hur uttröttande det kan vara för föräldrar..Jag tänker att jag skriver inte så mycket mer om habiliteringen för då hamnar jag i min yrkesroll och det är ju inte meningen...men oavsett om det kan finnas förklaringar bakom iaf för vissa saker..så krävs det otroligt mycket styrka, tålamod mm i föräldraskapet till ett barn med funktionsnedsättning...

Du är en kämpe på många vis Charlie70:)

Profile picture for user Charlie70

Laddade ned PO Enquists självbiografi "Ett annat liv" som ljudbok. I går ägnade jag hela dagen åt boken. Jag var så förlorad i den att jag till och med totalt glömde att jag skulle träffa en kompis. I de sista kapitlen beskriver PO sin kamp ifrån alkoholismen på ett mycket målande sätt. Det var diverse behandlingshem, mer eller mindre under tvång skulle de intagna kapitulera och på det viset bli nyktra. Mycket tragik, samtidigt kunde jag inte låta bli att le många gånger när PO så målande beskrev sina olika turer för att slippa kapitulera. Han blev nykter till slut, han också. Rekommenderas.

Började också titta på en tyskt dokumentär "Älskade alkohol" i går kväll på svtplay. Tror den också är sevärd för många av oss.

Tänker att vi får släppa frågan om samordning för oss med barn med funktionshinder. Det handlar om politiska beslut och system som vi inte rår på här på forumet. Är övertygad om att alla gör sitt bästa och att "systemet" åtminstone på papperet är tänkt att fungera. Men i sitt sammanhang blir mycket i praktiken fullständigt galet. Orka. Jag jobbar hårt på att släppa sådant som jag inte kan påverka. Har t.o.m. bestämt mig för att jag inte får fundera på vissa grejer som rör min flicka utanför kontorstid. Jag blir bara så himla arg och upprörd många gånger. Inte fruktbart att leva så, dag och natt. Därför behöver jag begränsa mig.

I dag har jag försovit mig igen. Vaknade tre timmar senare än klockan ringde. Stackars sonen missar sina första lektioner. Pinsamt. Sitter här nu och försöker tänka bort detta. Gjort är gjort. Jag kan inte göra mer. Mitt misstag är att jag är utmattad. Kan inte hjälpa det. KAN inte hjälpa det.

Kram!

Profile picture for user Torn

Helt rätt att släppa saker man inte kan påverka. Jag gjorde själv misstaget för ett par veckor sedan.En bagatell jämfört med dina grejer med din flicka, men som liknelse. Jag kunde inte släppa att jag åkte förbi en fartkamera (som blixtrade till) i alldeles för hög hastighet. Jag fick ju skylla mig själv och det fanns inget jag kunde göra åt saken. Ändå höll jag på att gräma mig och tänkte på hur det skulle bli om körkortet rök mm. Att ha körkort är väldigt viktigt för mig, annars kan jag inte komma ut på mina fisketurer med båten.

Så fick jag en kommentar från positiva VaknaVacker i min tråd, hon skrev: Tänk inte på det, det är inget du kan påverka. Så jag släppte de tankarna och än så länge har det inte kommit något brev ens när jag nu tänker efter. Det får bli som det blir. Det är inget jag påverka, alltså ingen mening med att hålla på att älta saken och må dåligt pga det.

Hoppas din utmattning går över snart. Verkar lovande med den nya terapeuten på habiliteringen.Jag har tyckt mig märka att du mår bättre och bättre nu. Och alkoholen har du ju full kontroll över. ?

Kram

Profile picture for user Vinäger

Att släppa det vi inte kan påverka. Jag är nog mest sådan att när jag diskuterar en sak går jag in för det till hundra. Däremot försöker jag att inte ha det med mig hela tiden.

Ber om ursäkt om jag var med och drog i gång det där med samordningen. Det är klart att alla försöker på sitt sätt. Det är väl så att när man har sett det funka vill man sprida det vidare. Men jag släpper det nu.

Hoppas också att utmattningen släpper snart. Nu har du i alla fall hjälpt till genom att sluta dricka. Det tar nog ett tag att ställa om då en del kvävda känslor kommer fram och ska bearbetas, men sedan...

Wow, vad du är bra.

Kram

Profile picture for user Andrahalvlek

Var det inte sonen som försov sig snarare? Han kan väl ställa sitt eget larm och gå till skolan?

Du är sjukskriven och behöver sova. Framför allt behöver du inte ha fler dåliga samveten för att tillfriskna.

Kram ?

Profile picture for user FinaLisa

Charlie, hade precis läst ut "Ett annat liv" när beskedet om hans död kom?
Jättemärklig känsla att ta in just då när han varit så nära mig ett bra tag som det tog att läsa boken.
Håller med dig om att det var berörande läsning om hans alkoholberoende.
Ska också titta på alkohol dokumentären som du tipsade om.
Ha det gott?
Kram ?

Profile picture for user Se klart

Läste den också, alldeles nyligen på rekommendation från Kaveldun.
Hans citat ”En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva” är verkligen en bra påminnelse.
Ett annat liv är också en titel som många av oss kan relatera till.
Och Charlie, ditt samvete kan ändå vara vitt som snö då det var en nykter försovning. De andra har iaf jag upplevt och de brukade sitta i hela dagen.
När vi lägger oss energin på det vi kan påverka blir vi inte bara simpelt gladare utan också kraftfulla. Det ordet gillar jag, så jag övar mkt på att hålla mig inom ramen för det.
Ha en fin kväll!

Profile picture for user Jullan65

Åh vad fint att följa dina inlägg, känner igen mig så mycket . Har oxå en nu vuxen dotter med adhd o andra diagnoser. Jag har alltid varit livrädd att något skulle hända henne, levde ensamstående och ser hur det påverkat mig psykiskt genom åren. Stort grattis till din nykterhet, vilke kämpe du är. Kram

Profile picture for user Honungsblomman

Ser hur mycket du har att bearbeta kring din dotter, kring dig själv och ditt tidigare mående, ditt nuvarande. Ser också hur du är mer i nuet, njuter mer, tar hand om dig själv och är med vänner, simmar, yogar, läser etc.

Förstår din känsla över försovningen. I dessa lägen brukar svärmors ord eka i mitt huvud (hon var med om så otroligt många jobbiga saker). Hon lyfte kort hur läget såg ut, berättade hur hon kände för det...sedan...när det var uttömt och hon liksom kände att hon var på väg in i "andra varvet" av samma händelse...så ryckte hon på axlarna och sade uttrycksfullt "Det är som det är, skit samma". Sedan gick hon och gjorde något praktiskt med händerna samtidgt som hon lyssnade på något på P1. Det är ju lite lika som VaknaVacker där - man kan inte göra så mycket åt det. Du får gärna låna svärmors "coola" attityd där....ställ dig så kaxigt du kan, ryck nonchalant på axlarna och säg det med hög och bestämd röst. Det förändrar mycket i i alla fall mitt förhållningssätt...vi kan inte vara mer än människa och vi är INTE övermänniskor.

...

Såg också dokumentären. Blev bestört över hur Heineken säljer in öl i afrika genom prostituerade och "WOW och stående ovationer" för Island som lyckas reglera alkoholkonsumtionen bland ungdomarna så otroligt effektfullt. Mer av sånt.

Kram

- - ?
Honungsblomman
Dag 12

Profile picture for user Vinäger

Vill bara kika in och önska dig en fin helg och tacka för att du finns här. Dina ord gör skillnad.

Kram

Profile picture for user Charlie70

I dag har jag varit på en liten inköpsrunda med cykeln. Undviker det så långt det går p.g.a. covid-19 men även för att spara på in energi. Nu behövde flickan och jag lite olika saker helt enkelt. Solen sken, det var varmt. I normala fall hade det varit självklart med en sväng inom Bolaget för att köpa rött och så klart måste man ha bubblor när solen skiner och värmen kommer så här på vårkanten. Kanske någon öl också för säkerhets skull? Cyklade förbi flera gånger och kunde känna varje gång att det bara är så SKÖNT att SLIPPA ta den där svängen inom. Jag BEHÖVER INTE DET!

I dag fick jag ett överraskande telefonsamtal från BUP. Flickan går dit på regelbundna kontroller då hon äter medicin. Hon fick en kallelse tidigt i vår också. Jag tog då kontakt med dem för att höra om inte skolsköterskan kunde ta vikt, längd och blodtryck i stället? Jag hade inget jag behövde bolla med BUP-sköterskan. Det blev ett himla oväsen med telefonerande hit och dit men mitt förslag gick igenom till slut. "MEN NÄSTA GÅNG MÅSTE FLICKAN KOMMA HIT" fick jag veta av sköterskan. Nästa gång är på måndag. I dag ringde sköterskan och undrade om vi kunde ta mötet på telefon i stället? "Självklart" svarade jag. "Och jag har också tänkt att eftersom flickan ska till skolläkaren på torsdag nästa vecka skulle de ju kunna ta vikt, längd och blodtryck då också?" "Jamen toppen, det blir jättebra!" svarade sköterskan. I dag tackar jag covid-19 för att detta virus helt uppenbart underlättar samordningen för våra barn :D

Har också haft ett telefonsamtal med rektorn på flickans skola. Syftet var att ta upp de brister som vi ser och som vi bollat med annan personal nu under ett antal månader. Bristerna är inte små. Det gäller allt från att tillgodose basbehov som mat och kläder till undervisningen och allmän ordning och reda. Ledningen brister tycker jag. Skulle vilja byta skola, men vi står tyvärr inte i kö till fler skolor nu. Långa kötider (3-5 år) gör att det inte heller är lönt att ställa flickan i kö till annan skola nu. Vi sitter i en rävsax helt enkelt. Vi hade telefonmötet där jag egentligen bara ville säga FUCK OFF och börja sköta ditt jobb men som jag självklart la upp på ett helt annat sätt. Genom konkreta exempel beskrev jag vår oro för diverse. Vi ska höras igen nästa vecka. Jag håller parallellt på att bygga på en plan B om det inte blir bättringar på den här skolan. Ni som läst mitt tidigare inlägg om döden förstår kanske om jag säger att för mig kan min hjärna få denna skolan till en dödsdom för flickan. Hon får ju varken i sig mat eller hjälp med varma kläder på vintern..... Detta är en mycket typisk fråga som jag med 100 procent säkerhet hade druckit på tidigare. Nu, accepterar jag i stället att jag blir skittrött efter ett sådant här samtal. Jag kan lägga mig på sängen och koppla av i stället för att dricka vin. MEN, hade jag jobbat 100 procent med 1000 olika frågor som vanligt. Ja då vet jag faktiskt inte hur det skulle gå. Jag inbillar mig inget annat än att tillståndet är skört. Även om jag inte är sugen öht - nu.

Måste bara säga att när jag läser de senaste inläggen fylls jag av en enorm värme. Vilka fina livsberättelser ni alla delar! För mig känns det stort att få ta del av. De hjälper mig och lägger sig som bomull kring min själ.

Önskar alla en riktigt fin helg!

Kram!

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag måste säga att ni föräldrar till det jag brukar kalla ”gråzonsbarn” har det så mycket tuffare. Vi har ju åtminstone lagen LSS i ryggen. Även om den blivit urvattnad på många håll de senaste åren.

Min yngsta dotter har haft resursperson på förskola och skola från 1,5 år till tredje klass. Efter det särskola i alla år, nu daglig verksamhet.

Hon har alltid identifierar sig så tydligt med sina kompisar i särskola och på daglig verksamhet. Hon är inte ledsen för att hon inte är ”normal”. Och det gör allt så mycket enklare för oss föräldrar.

Men mycket jobb är det. Man får ligga på och tjata och tjata, allt ska dras i långbänk osv. Man tjänar så mycket på att ha en fungerande och konstruktiv dialog, men shit vad det sliter mentalt ?

Med åren har jag lärt mig att snabbt växla mellan planering på lång sikt för hennes del, och här och nu. För hon är verkligen här och nu.

Mindfulness har verkligen hjälpt mig att befinna mig mest här och nu, vilket gör att jag orkar det planerade bättre.

Dottern fyller 21 år i sommar, kräver omsorg som en 5-åring, och just nu planerar vi för hennes egna boende om cirka ett år. Det ska bli så skönt, 21 år med en femåring är galet lång tid.

Kram ?

Profile picture for user Charlie70

Allt lugnt! Inget sug och tankarna kring alkohol blir färre och färre. Skönt! Jag märker också att jag går in här mer och mer sällan. Bra, på ett sätt då det innebär att mitt fokus förflyttas från att avhålla mig från alkohol till världen utanför. För mycket slarv med att delta på sidan tror jag däremot inte är bra alls så jag hänger självklart i fast med lägre intensitet - just nu i allafall.

Honungsblomman: Jag gör faktiskt precis som din svärmor gjorde :D Men först måste jag beklaga mig lite över försovningen. Det blir visst för er nuförtiden. Sedan skakar jag av mig det och sätter på P1. Älskar P1. Vettiga, intressanta program med lagom ljudnivå.

Andrahalvlek: Bra benämning med gråzonsbarn. Min flicka tillhör också LSS p.g.a. autismdiagnosen men klassas som sagt inte som intellektuellt funktionsnedsatt (IF) även om hon ligger precis på gränsen. Det är här gråzonen kommer in. I skolan framförallt då det bara finns den "normala" läroplanen att följa. I framtiden ser jag också att hon kommer behöva fullständigt stöd med vardagen och anpassat arbete. En bit kvar till vi är där så vi får se hur det går...

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag tror precis som du att det är sunt att ge sig mer och mer ut i den andra världen. Nykter.

Forumet finns kvar, och besöken blir glesare med tiden, men jag tror som du att det är svinviktigt att ha kvar en fot här. Påminnas. Repetera.

Det är väl som en förälskelse. Först är det 24/7 vecka efter vecka efter vecka. Det finns knappt plats för något annat.

Sen glesar det ut och man släpper sakta in omvärlden igen. För att man vet att den andre finns kvar, som en enorm trygghet att falla tillbaka på hela tiden.

Kram ?

Profile picture for user Varafrisk

Stort Grattis till dina 20 veckor!

Det är ju helt fantastiskt! Vilken styrka du äger!

Håller med AndraHalvlek ang "gråzonsbarnen". Eftersom jag har jobbat som skolkurator så är jag väl medveten om hur dessa barn kommer i kläm..så otroligt tufft! Det var fem år sedan jag slutade i skolans värld..och jag har märkt att fler skolor har autismklasser...och en del kommuner släpper lite på gränserna så att barn utan IF men väldigt nära en sådan kan få läsa enligt särskolans plan.
Mina barn har haft stora läs- och skrivsvårigheter...ett himla kämpande genom skolåren...och hundratals möten.

Önskar dig en fin måndag och en fin vecka:)

Kram!

Profile picture for user Se klart

20 veckor, wow.
Jag är så glad att få följa med på din resa och det känns som om du tar såna självklara steg, det är verkligen något att dels vara stolt över men också, vilken investering i livet. Precis som du äskar jag P1, har lätt att försova mig och känner att jag har allt färre frågor att dela här, det vanliga livet tar allt mer plats. Men jag fortsätter som du, att hänga kvar. Forumet är som ett vattenhål man behöver stanna till vid, regelbundet.
Kram till dig!

Profile picture for user Torn

Grattis till 20 veckor!? Jag har alltid tyckt du är så cool på ett positivt sätt. Dina kloka inlägg och kommentarer ger ett skönt lugn.

Kram

Profile picture for user Charlie70

Håller på att väcka sonen som börjar senare i skolan i dag. 1.85 lång, stl 44 i skor ligger han där i sängen tillsammans med nallen han fick av min farmor och farfar när han var nyfödd. Han vill få "kill på ryggen". Jag killar honom. Passar på att snusa lite på honom. Favoritgröten är kokad och väntar på att bli uppäten. Ja, jag curlar mitt barn. Han borde (på papperet) kunna klara av att ställa klockan själv och passa tiden i skolan. Men han är så under isen just nu och har varit det länge. Han glömmer saker, är ständigt trött, han får ångest av krav i skolan, han är allmänt snurrig och låg. En fråga vi jobbat på länge. Nu har jag slutat tjata om skolarbete och satsar i stället helhjärtat på kärlek, närhet, och näringsrik mat. I augusti har han fått en tid hos psykolog. Jag älskar honom av hela mitt hjärta! Tänker varje dag på vilken gåva det är att jag slutat dricka. Min son kommer åtminstone inte få med sig det som en naturlig del från mig. Det finns så många andra som dricker som kan visa vad normalt drickande är. Han kan ju också ha ärvt beroendegenen från mig. Ingen som vet.

Kram!

Profile picture for user Vinäger

Ja, ännu en gång har du visat vilken fin mamma du är. Mitt hjärta blir så varmt av att läsa din kärleksförklaring till din son. Att fokusera på kärlek istället för krav - när det är det som behövs. Att kunna balansera mellan dessa är en konst. När han känner att kraven blir för höga finns du där och stöttar. Underbart.

Kram till dig

Profile picture for user Charlie70

Om en vecka har jag varit helt nykter i fem månader. Och nu är jag helt plötsligt extremt sugen på rött vin. Jag vill ha viiiin! Varför kommer detta över mig nu helt plötsligt? Det har ju gått så bra. Ganska länge nu... Jag funderar. Har haft ett uppföljande samtal med flickans rektor i dag. Det var ett bra samtal. Rektorn hade informerat sig, pratat runt och kom utifrån det med ett par förslag. Jag är nöjd så. Men inget har ju löst sig på grund av detta. inte än i alla fall. Jag är också fortsatt extremt trött av den där utmattningen. Orkar ett mindre projekt per dag. I dag har jag orkat inhandla lim och limmat en skylt. Har till och med börjat lägga mig i sängen dagtid för att jag helt enkelt behöver horisontalläget. Är så trött att jag inte orkar sitta upp ens. Är det den här frustrationen över flickans situation och som jag drack flitigt på förr som nu ger sig till känna igen tro? Rektorssamtalet. Den förlamande tröttheten som gör att jag inte kan ge utlopp för min frustration med fysisk aktivitet. Då är det ju enkelt löst med att ta "ett" glas vin. Livet blir lite mer uppåt. För en stund. Efteråt blir livet högst otillfredsställande.

Skit också.

Profile picture for user Andrahalvlek

Mötet med rektorn kan ha varit en utlösare. När samtalet gick bra, det vill säga du blev bra bemött och införstådd med att rektorn inser allvaret med detta, så släpper anspänningen *pang*

Då blir man dödens trött. (Jag brukar likna det vid att jag nästan blir nedklubbad med ett vedträ i bakhuvudet - så starkt känns det.) Trött+belöning för att något har gått bra = stort vinsug. Stor igenkänning på den känslokombon!

Ofta går jag runt med en viss anspänning inför ett möte eller samtal utan att ens vara medveten om det. Förrän efteråt.

Utmattningen gör dig, och mig fortfarande, extra känsliga dessutom. Den mentala kraften blir aldrig igen som den har varit innan sjukskrivningen för min del tyvärr. Jag kan mobilisera mycket ork, men inte lika länge längre.

Det var en stor sorg att inse i början, men nu känns det faktiskt helt okej. Jag har inte behov av att göra tusen saker - tio riktigt bra saker känns bra för mig ?

Kram ?

Profile picture for user Jullan65

Håll bara ut, det är a djävulen som visar sitt fula tryne igen.Hen kommer när man minst anar det. Det går tillbaka. Jag sänder multi styrka till dig.