Tittar in och säger hej! Och hoppas att du har det bra i sommarvärmen ☀️ Jag har ett helveteshalvår bakom mig med väldigt djup depression, men den senaste veckan har jag känt hopp om livet igen eftersom jag verkar ha fått ”rätt” medicin.

Kram 🐘

@Pianisten Hej! Hur mår du? Hur går det?

Mina döttrar är vuxna nu. Den äldsta fyller 25 år och flyttade hemifrån för 6 år sedan. Jag grät floder den hösten minns jag. Jag saknade henne SÅ mycket, det kändes som någon hade huggit av mig min arm. Hon tröstade mig och sa ”Vi har ju tränat på det här ett tag, när vi bott varannan vecka hos pappa.” Jag fortsatte gråta, tills jag kom över det. Man kommer över det, fast man knappt kan tro det.

Min yngsta dotter, som fyllde 23 år i somras, flyttade till ett LSS-boende i april i fjol. Det var så mycket praktiskt jobb och mycket anspänning innan. Jag bodde hos henne delvis de första månaderna, för att hon skulle bo in sig i lugn och ro. Ett jävla farande hit och dit. Plus nya arbetsuppgifter och distansarbete. Till slut kraschade jag, i januari i år. Men är jag på gång igen, jag måste ta det i maklig takt bara.

Nu kan jag till och med tycka att det är lite skönt att bo själv. Att jag faktiskt styr över större delen av min egen fritid. Att det räcker bra att träffa yngsta dottern en-två gånger per vecka och ha daglig kontakt på Messenger med henne. Hon vet var jag finns, och jag vet var hon finns. Jag finns här om hon behöver mig, och hennes pappa finns också om hon behöver honom.

Samma sak med äldsta dottern, hon bor förvisso 19 mil bort men är aldrig längre bort än ett mess. Och vi träffas någon gång per månad, 19 mil är mycket bättre än 32 mil som det var till Göteborg.

Vi har bara våra barn till låns, och vi kan bara göra det bästa av situationen medan tid finns. När vi har gjort vårt bästa för att de ska ha goda värderingar med sig ut i livet, så är det deras tur att leva sitt eget liv. Ett liv som vi delvis kan dela - och givetvis glädjas massor åt.

Kram 🐘

Hej, hej hallå dagboken, jag lever. Först och främst tack @Andrahalvlek för du varit och kikat in och tänkt på mig.
Det har varit en tufft år för mig också. Jag har tappat fotfästet lite igen. Allt som fungerat så bra under ett par år har på nått sätt glidit iväg. Träningen som varit en sån drivkraft har varit jättetung. Jag har ifrågasatt hur mycket all tid jag lagt på den är värt. Jag funderar massor på stora tankar om livet. Barnen börjar bli stora. Vad är egentligen de väsentliga delarna jag vill prioritera innan det är för sent. Motivationen till träningen som funnits så länge har gjort att livet fungerat väl men dagarna bara rinner iväg. Nu har resultaten av träningen stannat av efter de första guldåren och motivationen har sakta försvunnit i samma takt trots att jag fortsatt in i det sista att satsat mer och mer och lagt en så stor del av min lediga tid. Jag nådde en punkt när jag var tvungen att ge upp det där, det fanns ingen rimlighet i att satsa mer som familjefar med heltidsjobb.
Jag har inte slutat gå dit, jag köpte ett nytt årskort för bara ett par veckor sedan men min drivkraft är borta. Jag går dit för jag vet att jag måste. Min väska står alltid packad i hallen och jag tar den i handen utan att tänka när jag åker till jobbet för jag vet att jag måste annars faller allting.

Många gånger, när jag går in i mina toppar, när jag plötsligt känner mig glad, energisk, social och allt liksom klarnar som en sol som tränger sig fram genom molnen då har jag en tendens att ta på mig massor av saker. Boka in träffar, aktiviteter och starta projekt. Det når alltid en punkt när energin tar slut och toppen övergår till en mindre panik av allt jag plötsligt inte längre vill. Det enda jag kan tänka på då är att jag vill vara ifred, avsäga mig alla saker jag nyss tagit på mig och sätta mig ner hemma och bara vara. Tillslut når jag dit när jag antingen lyckats genomlida sakerna jag bokat eller avsagt mig dem och sitter hemma i mitt lugn. Det går en dag eller två sen inser jag att jag inte alls är en person som bara kan "vara". Jag måste drivas av projekt och mål, då och bara då lever jag. Det är en knepig rundgång som är svår att hantera.

För att gå vidare lite till varför jag från början befinner mig här just på detta forum. Vad ska vi säga, jag har inte tappat kontrollen men jag dricker mer på helgerna än vad jag tänker att jag vill göra på måndagen, kort å gott. Jag har haft betydligt mer problem med ångest detta året än på länge och jag vet hur alkoholen påverkar det. Jag tänker hela tiden att jag ska hålla upp med mitt helgdrickande för att se om jag kan vända saker och ting men jag lyckas inte. Det är den där tomheten som infinner sig på fredagskvällen när jag tänkt att jag skall låta bli. Det är ju den där känslan som de flesta känner igen sig i. Längtan till helgen som driver en genom vardagens måsten. När jag då når fredagen då jag tänkt vara nykter så är det som att allt det jag längtat till försvunnit och då blir jag ju rädd för där jag är nu. Trots det är det totalt problemfritt att ens tänka på alkohol söndag till torsdag men när fredagen kommer är det som att slå på en strömbrytare. Jag vill inte vara beroende av alkohol om det så rör sig om två dagar i veckan men det klarar jag inte att bryta just nu och jag funderar nästan dagligen på lösningar.

Jag känner mig allmänt trött, omotiverad och tom. Jag har ingen drivkraft just nu. Det måste väl vara därför jag inte har motivationen att bryta helgens mönster, jag ser inget syfte med det trots att jag vet att det föder min ångest kommande dagar.
Jag har tänkt ett tag att jag borde kontaktat min läkare men nu har jag nyss fått tid för mitt årliga rutinbesök på vuxenpsyk så då får jag förhoppningsvis chansen att prata lite och kanske boka in några fler samtal. Kanske justera medicinen.
Jag måste verkligen hitta drivkraft i något snart. Jag känner tack och lov att jag åtminstone lärt mig något senaste åren som jag tagit med mig in i denna tuffare perioden. Att vara snäll mot mig själv. Inte jobba mot min kropp. Prioritera de fajter jag tar med både mig själv och andra. Vara stark när jag känner mig stark och snäll när jag är svag. Det har nog hjälp mycket till att jag inte hamnat nere i avgrunden än.

@Pianisten
Jag kom hit i maj och har läst lite i din tråd. Jag har flera gånger under livet varit nykter i perioder men faller alltid dit igen. Den här gången är det annorlunda för mig då jag stängt alla dörrar och börjat identifiera mig som nykter.

Det låter tufft det du går igenom nu. När vi börjar se fram emot vinet på fredagen så är spiralen igång. Först lindring och sedan börjar det sakta snurra neråt. Jag är inte den bästa att ge råd men jag läser vad du skriver och hoppas att du tar chansen och pratar med vuxenpsyk när du är där. Säger som det är.

Jag upplever att det är naturligt att hamna i en liten svacka när barnen är på väg ut. Vår fyra, sladden, är på väg snart och jag märker hur både jag och min man liksom trevar efter vad vi egentligen är intresserade av och vad som ger oss glädje, bortsett från barn och barnbarn. Nu är vi på semester med fyran och jag har blivit nykter. Plötsligt har vi flera timmar över som vi tidigare satt och sippade drinkar i cocktailbaren på. Jag har det bra ändå men min make vet knappt var han ska bli av. Han har inga alkoholproblem enligt mig utan är väl mest medberoende. Nu när inte jag dricker så vill inte han dricka…så…vad gör man?

Du vet att du behöver vara snäll mot dig själv och det finns ingen anledning att hamna i avgrunden. Stanna här, återkom och ta stöd som du gjort förut! Vi nya behöver all kunskap vi kan få!! 🧡🧡🧡

@Pianisten Jag tänker att det är vanskligt att dricka alkohol överhuvudtaget med tanke på din diagnos. (Säger jag som ska utredas för densamma, hoppas få kallelse snart.) Jag tänker att alkohol även i små mängder påverkar ditt psykiska mående enormt mycket.

Du behöver hitta balans. Inte för lite - och inte för mycket. Båda delar gör att du hamnar i ofas med dig själv. Och risken är stor att du på berg-och dalbanans toppar köttar på för mycket - och sen kraschlandar du.

Hur tänker du om det?

Kram 🐘

@annacananda Jag har varit helt knäckt i ett halvår då mina två barn har flyttat 😢 Det var en bidragande orsak till min depression i våras. Nu njuter jag av att vara självsam 🥰

Kram 🐘

Hej @annacananda. Vad härligt att du verkar ha kommit in i en trygg nykterhet och börjat se alla fördelar med det. Jag har varit med i detta forumet i 4 år och det är en väldigt bra terapi. Jag skriver både för mig själv för att "kamma ut" mina tankar och för att få stöd och det är väldigt skönt.
Efter ett par väldigt bra år har det har varit en tuff tid nu men jag tror egentligen det handlar om smågrejer som jag bara behöver få bukt med igen. Det har varit nån form av tidsångest som är helt nytt för mig. Samtidigt har den fysiska aktiviteten kommit i gungning och det är hormoner som är väldigt viktiga för mig. Det är säkert därför mitt mående dalat och alkoholen lockat mer. Det är en väldigt marginell ökning men samtidigt kan jag inte avstå den och precis som du säger @Andrahalvlek så är nog min gräns väldigt känslig.
Mina toppar och dalar är tack och lov inte alls vad de varit och jag skulle nog inte säga att de är ett större problem nu, det senaste har det känts mer som en lång ihållande dal, några kortare perioder med mer normal livslust. Det är drivkraften jag måste hitta igen.

Hej Pianisten kul att höra av dig!
Jag tänker att du nu medicinerar med alkohol. Även om det ”bara” är på helgerna så dricker du då för mycket. Jag sällandricker själv och kan känna av alkoholens negativa effekter ibland, även av små mängder. Ökad ångest, rastlöshet etc.
Alkohol är en riktigt usel medicin, men som det är nu så tycker du att du behöver den positiva effekt som alkoholen ger på helgen. Jag tror att när det blir så har du en uppfattning om vad du får ut av alkoholen. Den symboliserar rätt många saker för en helgdrickare: vila, avkoppling, fest, lyx och flärd etc. Flera av de där effekterna kan du uppnå med alkoholfritt i glaset. Visst påverkar alkoholen också ”måbra-hormonerna”, men bara för en kort stund och det kan du lika gärna vara utan. Gör de negativa effekterna är troligtvis större om du tänker efter. Så vad ska du göra istället?
Du kan inte fortsätta att medicinera med alkohol. Det får alldeles för många negativa effekter, som är svåra att överblicka och fungerar dåligt ihop med mediciner.
Kanske mår du bättre om du bara slutar dricka. För mig bidrog alkoholen och tröttheten den gav till en ökad passivitet och det fungerar väldigt dåligt ihop med hur jag är som människa. Det blir en längre startsträcka och när jag sen inte gjort något vettigt blir jag rastlös och irriterad.
Jag tror verkligen att du behöver ta bort alkohol ur din mående ekvation och fundera över vad du mår bra av i övrigt. Träningen är en sån sak, men just nu är du lite låg. Barnen då? De börjar bli stora skriver du, det innebär en massa möjligheter också. Man kan göra saker med dem utan att det tar energi. Du skriver att du i dina toppar får massor av energi och drar igång projekt etc, blir trött och orkar inte längre. Jag har använt alkohol av två orsaker, som sömnmedel och för att orka det där lilla extra. Jag tycker att du ska ta tre månader utan, eller för den delen ett år helt utan. Det är omöjligt att få syn på vem man är och hur man mår och vad man mår bra av om man samtidigt medicinerar med alkohol. Men nu när barnen är större så kanske du kan tanka lite energi hos dem? Glädjas genom dem om ni gör något kul tillsammans. Jag tror att man behöver hitta både nåt som ger naturliga kickar (som träning etc), men också något som ger full närvaro (och vila). Att vara här och nu är viktigt och jag behöver ständigt träna på det. Jag är ofta på väg. Tänker att det du skriver om tidsångest är lite så och det är viktigt att inse att livet är här och nu. (Det som pågår när man själv är upptagen med annat).

Tror att skrivandet förra veckan gav mig lite ny energi. Som många andra veckor det senaste som inte lyckats, hade jag bestämt mig för att inte dricka i helgen men denna fredagen hade jag en extra bra känsla. Jag åkte först och tränade efter jobbet. Det var längesedan just en fredag och jag funderade på varför det blivit så, det var rutin förr och precis de hormonerna jag behöver få med mig hem mot helgen.
Denna helgen gick det. Fredagen var faktiskt till och med lätt. Lördagen kändes lite men inte värre än att jag kunde klubba ner tankarna.

Med orden på pappret känner man sig korkad. Om saker slutar fungera och man vet med sig ungefär vad man förändrat så är det läge att backa bandet. Men ord är bara just ord och förändrar inte om de inte överförs i handling.
Av någon anledning är handling så mycket svårare och det handlar till stor del om dåliga vanor som slugt smyger sig in. Jag behöver hitta tillbaka basics, det jag vet har fungerat. Även igår klarade jag att ta mig för det jag länge brukat göra på söndagar men inte på väldigt länge nu, åkte och tränade innan frukost. Vaknat med energi av att inte ha druckit. Kännt ett lugnt jag känner igen men nästan glömt ett tag.

Jag har tänkt att jag är tvungen att dra ner på träningen för att få bukt med den här tidsångesten. Den tar för mycket tid, tid jag måste ägna mina nära så länge den finns. Men nu förstår jag (igen) att jag ändå inte kan ge när jag inte mår ok. Mängden tid är meningslöst om den inte kan förvaltas. Mår jag inte ok vill jag dessutom dricka mer. Ond sprial, eller god spiral. Balans

@Sisyfos, kul att höra från dig med!
Jag såg din text först efter min senaste.
Känner för det du skriver väldigt mycket. Känns som du förstår mig väl. Precis det du skriver med trötthet och passivitet, som leder till rastlöshet, irritation. Den där lyxen, guldkanten eller vad vi väljer att kalla det som har ett så högt pris.
Att alltid vara påväg. Jag vill alltid vara påväg. Annars känner jag inte att jag lever. Är jag inte påväg så står jag still. Står jag still är livet meningslöst. Bromsar jag inte kör jag av vägen.

Det är förmodligen också så, eller högst troligt att jag inte fullt ut kommer veta vem jag är förän jag gett nykterheten de där månaderna, året.
Efter en av de bättre helgerna på länge ser jag egentligen inte någon bra anledning att fortsätta soffdricka framför Doobidoo. Men allt det andra. Det sociala. Jag vet ännu inte hur det ska vara möjligt.
Jag försöker utmana mitt tankesätt. Är det bara jag som vägrar se andra möjligheter istället för hinder. Jag vet fortfarande inte.

Mitt liv har trots allt fungerat väldigt väl under en längre tid fram till senaste månaderna. Jag har lärt mig en hel del om vad jag tycker om att göra bortom alkoholen. Jag har blivit mycket bättre på att lyssna på min kropp. Bromsa. Vila. Gasa lagom. Jag har mått väl trots ett litet helgdrickande. Jag har förstås fått en medicin som hjälpt till också.
Nu blev det som det inte skulle bli ändå. Två till tre glas blivit fyra till fem. Fyra träningspass har blivit två till tre. Det är små små förändringar.
Mina dragningskrafter finns alltid kvar bakom hörnet och lurar. Redo att hoppa fram när jag sänker garden. Det går aldrig att tro att man är klar.

Älskar det uttrycket, tror det är John Lennon?; livet är det som pågår när du är upptagen med dina drömmar"
Att vara här och nu är en konst. Jag försöker tänka på det. Senast idag stötte jag på en gammal vän i affären som var pratglad. Jag var helt i tanken på ett snabbesök för att komma hem, börja laga mat i tid och sedan välförtjänt få sätta mig i soffan och koppla av. Jag var ju redan hemma när jag blev väckt av min vän och det slog mig faktiskt en bra bit in i samtalet hur jag var kvar i mina tankar, nästa hylla i affären, inköpslistan, matlagningen. Jag blir mörkrädd när jag tänker på att vissa dagar förmodligen är en transportsträcka från sekunden du slog upp ögonen.

Idag har jag och sonen varit och kollat på fotboll. Det var första gången vi gick på en match. Vi har ett lag i stan som spelar på hög nivå och nu kvalar de dessutom för att gå upp så det var en passande match att gå på med stor publik. Jag är egentligen inte så jätte intresserad men grabben spelar och jag tycker det är kul att kolla också så det blev en kul grej att göra tillsammans bara far och son.
Han var jättetaggad inför kvällen och tyckte det hade varit jättekul efteråt också så jag blev väldigt glad i själen att det blev lyckat.
En sån grej man kan göra tillsammans när barnen börjar bli äldre precis som du sa @Sisyfos

Veckan har varit väldigt bra hittills. Det känns som ett för bra sammanträffande att det inte skulle hänga ihop med att jag hade min första nyktra helg på väldigt länge. Kännt extra tålamod. Mer skärpa. Lugn. Harmoni.
Med denna sköna känslan ser jag t.o.m. fram emot ännu en nykter helg.

Det var tur jag gick in med bra känsla och gott självförtroende i denna helgen också för kvällen blev en större utmaning än väntat. Det bevisar sig varje gång man försöker vara nykter i annat sällskap att man krigar på sätt och vis mot hela samhället.
Ikväll var jag och en kollega iväg på en kund-AW. Jag fick skjuts av honom och på så vis hade jag inte det "enkla" argument för att avstå. Jag fick helt enkelt bara vänligt tacka nej de två, tre, fyra gånger någon tryckte en burk i ansiktet på mig och sa, "en kan du ju ta" "Kom igen, du kör ju ändå inte" "tråkmåns" o s v...
Jag kan ju inte neka att den kalla burken framför näsan såg otroligt god ut och jag var väldigt nära ett par gånger att bara ta den och få tyst på tjatet. Men jag gjorde det inte. En kall Loka citrus funkade helt ok också.
Som tur är blev det ingen sen kväll idag och jag var hemma redan vid 20 snåret. Då satt jag ner med familjen i TV soffan och kände mig oväntat avslappnad och väldigt nöjd att jag stått emot. En väldigt skön känsla att må så väl en fredagskväll utan alkohol.

Bra jobbat, Pianisten! Otroligt att sånt där beteende förekommer. Och starkt att stå emot.i det läget.
Mysigt med fotbollen med sonen. Glad i själen är ju vad man är ute efter. Bra att ha sådana saker att göra tillsammans med barnen.

Bra jobbat, Pianisten! Otroligt att sånt där beteende förekommer. Och starkt att stå emot.i det läget.
Mysigt med fotbollen med sonen. Glad i själen är ju vad man är ute efter. Bra att ha sådana saker att göra tillsammans med barnen också när de blir större.

@Pianisten Att hålla på och tjata så är ett förbannat otyg 🤬 Ungefär lika illa som att tjata på barnlösa paret; ”är det inte dags för en bebis snart?” Folk borde hålla flabben, de har ingen som helst aning om varför man har valt att vara nykter. I värsta fall kan den typen av tjat få en person att ta ett återfall.

Jag tror att du ska ta en längre tids nykterhet. Utvärdera hur din psykisk hälsa påverkas av det. Jag tror nämligen att ångesten, rastlösheten och skavet som du känner från och till är skapat av alkoholen. Att det är en typ av abstinens. Men det bästa sättet att få veta är att vara helt nykter minst ett halvår.

Trevlig nykter helg önskar jag dig!

Kram 🐘

Tack för peppen @Sisyfos !

@Andrahalvlek du har såklart rätt och jag vill se det framför mig att jag kan klara gå igenom det. Det är tydligt hur det påverkar mitt psyke och att jag fixar nykterheten när jag väl bestämmer mig men jag har stort dilemma att ta mig igenom om det skall vara möjligt och det är den sociala biten.
Den jag är när jag är nykter är såklart den jag ÄR. Det stora problemet är att den personen är osocial och jag har aldrig lärt mig att acceptera det.
När jag dricker alkohol blir jag social, trivs bland människr, får t.o.m. energi av det och den personen har jag sett upp till.

Min övertygelse jag måste utmana är att jag kommer bli ensam. Mina allra närmsta kommer ju vara kvar, familj, nån enstaka vän, de som vet vem jag ÄR. Men nästa skikt, de kommer sakta försvinna för jag har inte intresset naturligt, det tar mest energi.

För att gå den vägen behöver jag komma till ro med det. På något sätt se hur jag ska älska den personen. Att vissa personer kan försvinna, men fundera på hur mycket är den relationen värd om den bygger på berusning?
På andra sidan kan fullständig nykterhet leda till mer energi och lust så kanske kommer man bygga djupare relationer med de som verkligen betyder nått?

@Pianisten Det behöver inte bli så! Det vet du först när du har provat!

Jag vet att @Torn har skrivit om hur mycket mer social han har blivit som nykter, på ett sätt som han aldrig hade kunnat tro. Självkänslan stärks av nykterheten.

Här får du Annie Graces framgångsrecept:

1) Tro på att du klarar av att sluta.
2) Fokusera på alla fördelar med nykterheten.
3) Identifiera dig som en person som inte dricker alkohol.

Kram 🐘

Tack för dina tips @Andrahalvlek ! Jag vet att du brukar tipsa om denna Annie Grace, ska ta och kika lite på hennes klipp. Har du några särskilda rekommendationer?

Sitter och fantiserar lite idag. Känner mig fortfarande stark, klar, alert! En måndag! På fredag skall vi ha personalfest och det är ett sånt tillfälle jag brukar tycka det är väldigt svårt, nästan omöjligt men jag känner, åtminstone idag att nu jäklar. Jag hade för mig att vi hade ett bokat personalmöte denna veckan men tyvärr var det fel. Jag såg framför mig igår att jag kort och enkelt berättar för mina kollegor att jag bestämt mig för en nykter period. Den tanken var varm. Då är det inga frågetecken. Ingen som behöver tjata, fundera, undra, viska bakom ryggen. Vi har ju ett lite speciellt jobb när vi träffar kunder kvällstid och väldigt ofta alkohol inblandat och jag tillbringar trots allt förmodligen mest tid av alla med mina kollegor under en vecka. Vet dem närmaste är det ett stort steg att göra allt mycket lättare. Kanske blir det blir det verklighet. Jag försöker fortsätta mata mina tankar med rätt inställning. Nykter året ut, tänk vad häftigt. En alkoholfri julafton, full fokus på barnens dag. En nykter nyårsafton, oj den kändes tuff, men, som många kloka här inne säger. Låt oss ta en dag i taget.
Kanske inte så imponerande för en helgdrickare men idag är det 16 alkoholfria dagar och det är jag glad över.