Det är min tid NU!

Profile picture for user Ensam1984

Uttråkad, nere, oförmåga att göra något vettigt. Det är jag just nu. Är inte så nere som jag var för en vecka sen, men har liksom ingen förmåga att ta mig för något. Att gå ut på en promenad som var det bästa jag visste för ett par veckor sedan är som bortblåst. Har ingen inspiration till att laga mat alls och ingen ork. Har ätit gröt i dag, det är enkelt och ganska mättande i alla fall.

Blir så trött att jag bara tappar all motivation. Är även lite sugen på att åka till systemet och unna mig lite, och då även köpa en stor chipspåse och göra en sån där "mysig" tillställning. Är nog mest sugen på chipsen om jag ska vara ärlig. Är chipsoman först o främst, men allt bottnar ju i det osunda. Så det får bara vara. Jag kan inte bara ta en, eller lite av något som är skadligt för mig. Då öppnas dörrarna i min hjärna och allt bara väller ut.

Tänker att det bara är tankar, jag behöver inte agera på tankarna. Det är sug, jag kan välja att inte agera på det. Men A är det inte så svårt men med maten blir det svårt när jag har den här oförmågan att fixa något vettig mat själv. Det är så svårt att förklara, men det är som jag glömt bort hur man lagar mat och måste göra allt för första gången, det gör att det tar sån sinnesjuk energi för att fixa det. Att hacka gurka innehåller för många steg, det blir svart i huvudet liksom. Då är chipspåsen bra, den mättar och tröstar. Men inte nu, det funkar inte i långa loppet.

I morgon måste jag åka till andra lägenheten och renovera, det kommer ta så mycket mer tid än vad jag tänkt, men så får det vara. Rent pengamässigt så är den inte så dyr att äga så försöker att inte stressa över det. Men vad det vore skönt att bli av med det bara. Men till nästa sommar kanske.. eller tills i jul förhoppningsvis. Vi får se. Hur måendet är.

Trots att det faktiskt tar emot lite i dag, har ett sug som jag inte känt på länge, så väljer jag ändå att inte dricka i dag. Istället tillåter jag mig själv att vara ynklig, tycka synd om mig själv och bara vara utan förpliktelser.

Profile picture for user Ensam1984

... vad jag bara vill ge upp just nu. Jag vill in i dimman, jag vill inte kämpa.

Men jag måste säga till mig själv att det är tvärt om. Du ger in, du ger inte upp. Du måste börja kämpa igen, inte sluta.

Vill bara gråta, kommer inte dricka.. det vet jag, men FAN vad trött jag är på mina känslor just nu!

Profile picture for user Se klart

Att du är trött på dina känslor, krokben och snubbeltrådar trots att du kämpar och gör. Du är stark.
Idag med, helt säkert. Men less får man vara. Det går över. Kram.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Jag börjar just komma ur en sådan där härdsmälta, när hela psyket bara kraschar... Men jag tror faktiskt att jag blir galnare än dig. Att lägga sig i soffan och tycka synd om sig själv och trycka i sig en påse chips känns som OK beteende. Faktiskt. Man måste få ge upp ibland. Min härdsmälta började med en make som frågade ”Hur är det med dig egentligen?” Sedan gick det bara utför... Komplett fulgråt med hulkande, tårar som sprutar och snor som bubblar. Ingen rim och reson alls. ”Jag vill INGENTING! Jag vill bort! Jag vill inte vara med längre!!!” Ja men VAD vill du inte vara med på längre, älskling? Vad ska vi ändra på? Ja, säg det, jag har fan inte den blekaste. Man blir trött på sig själv. Om man ska bryta ihop kan man väl åtminstone ha en orsak?

Unna dig du ditt ”tyck-synd-om-gott”. Det är ju trots allt inte varje dag man har emotionell härdsmälta. Duktig kan man vara på en bra dag. Jag avskyr också att laga mat. När ungarna flyttar ut ska jag leva på frysta färdigrätter. Om jag ens ids handla hem dem. Rostat bröd med Bregott extrasaltat funkar. Man behöver inte skära grönsaker. Det är bara att tugga i sig dem som de är. Näringen är den samma oavsett om den kommer i små lagom fint skurna bitar eller gnags rakt av gurkan ? Kram

Profile picture for user Andrahalvlek

Ibland funkar det faktiskt att aktivera sig ur nedstämdhet. Att fortsätta göra utan att tänka - ut och traska, laga mat osv. Och sen inte värdera upplevelsen alls utan bara göra den.

Det finns ett tydligt samband i treenigheten Tanke-Känsla-Göra. De påverkar varandra. Din nedstämda känsla väcker negativa tankar som gör att du inte gör det du brukar. Genom att göra kan du påverka känslorna positivt, som i sin tur påverkar tankarna positivt.

Ingen har någonsin ångrat en rask promenad! Och ingen har ångrat en nykter dag!

Kram ?

Profile picture for user Ensam1984

Mirabelle, jag förstår PRECIS vad du menar. Att inte vilja vara med mer är ett mood. Och att inte ha ork eller lust till något.

Andrahalvlek - jag vet allt det där och för mig så funkar det under vissa perioder. Men jag är lite annorlunda än alla andra. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill göra/kunna göra något. Ibland går det helt enkelt inte. Min mamma brukar alltid säga "men det är väl bara att göra det". Men för mig funkar det inte så, kan inte förklara det på något bättre sätt. Men slutar inte försöka för det :) Så jag får vara glad för att jag bara orkar försöka ibland.

I dag tog jag faktiskt en liten promenad efter jag vaknade. Det blev iof bara 30 minuter, men det är bättre än 0 minuter :) Skulle ju egentligen åka till andra lägenheten och renovera i dag, men min mor ringde i går och frågade om inte hon och min pappa skulle följa med, men de kunde bara åka på fredag. Det kändes så skönt :) Så det blir vilodag i dag och hårdjobb i morgon istället.

Känner mig ju mest bekväm under mina vilodagar men om en vecka så är det jobb igen, jag tror det kommer stärka mig. Även om det kommer bli mer stress och press, så kommer det finnas ett syfte.

Måste komma på någon ursäkt varför jag inte kan följa med ut på onsdag kväll då mina vänner bestämde att vi skulle gå ut och dricka. Jag har iof- inga större problem att följa med ut och inte dricka men det stället som de bestämde är så tjaskigt. Det känns himla obekvämt. Om jag nu måste gå ut och dricka (utan att dricka), så måste det vara på en riktig pub eller någon lounge, eller något trevligt och fint ställe. Ska fundera vidare hur jag tar mig ur detta. Det är nog även väl tidigt för mig att gå ut just nu även om jag vet att jag klarar att inte dricka.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag storstäda kylskåpet och badrummet

Profile picture for user Ensam1984

Har inte haft någon vidare dag i dag. Den har upptagits av sug efter A och onyttigheter. Usch vad jag avskyr när hjärnan gör planer hela tiden hur den kan få tillgång till den livdämpande nektarn. Jag är mentalt på ett ställe att jag bara vill ge upp, har inte styrka själv just nu att tänka varför jag gör detta. Lyckades förhala drickande och ätandet tills i morgon i mitt huvud i alla fall. Hoppas att jag kan ta samma beslut i morgon.

Tro mig, jag rabblar varför jag inte ska dricka i mitt huvud varje gång tanken kommer och jag vet att det inte finns något bra med att dricka. Tror att min hjärna vill skada mig ibland, att den vill att jag ska misslyckas. Den luras att det blir lättare om jag bara ger med, och så blir det också (för stunden) men i långa loppet så tar jag steg bakåt på min väg mot något bättre, högre... ja mot lyckan.

Jag är inte totalt nedslagen, jag känner att jag kanske kan klara morgondagen också, men om det känns på samma sätt i morgon, eller liknande - då ska jag be att få komma hem och bo hos mina päron över helgen. Har aldrig några problem att inte dricka när jag är kring människor så det är kanske just det jag behöver. Men avskyr att inte kunna själv.

Trodde jag var på väg upp från min svacka från förra veckan men den verkar hänga i. Märker det på min orkeslöshet och min vilja att inte vilja göra någonting. Sover även sjukt mycket just nu. Sova är för övrigt bästa medicinen om man inte kan sluta tänka på A. Lite av en coping-mechanism (strategi) för mig. Tänker jag för mycket på A så försöker jag sova, om jag inte har ork för att ta en promenad.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Bra att du har en hållbar plan! Du har genomfört rätt stora förändringar i ditt liv. En stor flytt är ett slags livskris. Mest stressande näst efter dödsfall och skilsmässa, tror jag det var. Det tar tid att landa i det nya. Om du är på autismspektrat tar det ännu mer tid och energi. Mycket mer. Försök vila i att orkeslösheten, initiativlösheten, sovandet och suktandet efter vinet är en del av anpassningsprocessen. Du kommer igenom och ut på andra sidan. Ha tålamod ❤️

Profile picture for user Ensam1984

Nu har jag varit i andra lägenheten och renoverat med mina päron, åkte dit tidigt i morse så därför jag är hemma redan nu. Är helt slut i kroppen, vilket ät skönt. Har tvättid snart så måste fixa med det också, och måste åka och handla.

Hade ju en tanke att jag kunde bo hon mina päron i helgen men de ska åka bort så det blir inget med det. Har haft sånt sug i dag, alltså inte sug som man har i början men sug som i besatthet. Besattheten har slagit rot och tar bara över. Jag vet att det är en dum idé, inget gott kommer med att dricka, jag kommer inte kunna kontrollera det, det kommer bara bli värre... men ändå så gör hjärnan planer och suktar efter den där avslappnande känslan, den där halvtimman av total mysighet när jag får ta min öl och äta mina chips.

Usch, fy och nej. Jag vill inte, fast samtidigt vill jag. Hade det inte varit för detta forumet så hade jag druckit i dag - utan tvekan. Det är så sorgligt men att vara nykter för mig själv räcker inte, har så dålig självkänsla att jag innerst inne inte tycker att jag förtjänar det goda med nykterheten. Men som den duktiga flickan jag är så håller jag mig just nu nykter för jag sagt det här, för att det är det vuxna beslutet. Ibland gör jag det ju för mig själv också såklart, men just nu så bryr jag mig inte om mig själv. Problemet är att jag kan inte göra denna nyktra grej för andra, utan för mig själv i längden. Det måste bara ge sig.

Ska försöka tänka ut en kompromiss till min besatthet. A-fria öl står högst upp på listan, sen kanske det ändå blir lite chips eller en liten påse smågodis, för att stilla något slags begär ändå.

Jag fixar detta! A är bara en illusion, inte slänger jag bort 50 dagar bara sådär. Snart kommer dagliga rutinerna igång och då kommer allt bli så mycket lättare, loven är jobbigast.

Så men en klump i halsen så väljer jag att inte dricka i dag, istället ska jag gå tillbaka och läsa gamla inlägg i min egen tråd från förra året i det vidare livet.

Profile picture for user Se klart

Jag tänker att du har insikter som går utanför de flestas.
Och obalansen mellan begär och duktig flicka känner jag igen, inte kanske just när det kommer till alkoholen men till andra delar av livet och relationer.
Ibland har jag tänkt att jag har en maska lös i min inte stickning som då och då hoppat sönder mina sandslott. Jobbigt är det.
Ibland behandlar jag mig själv som ett barn, när det kommer till motivation. Supersträng förälder som inte lyssnar på det örat/något enda öra.
Men förstår väl din längtan efter avkoppling och att få lyfta lite från marken. Hoppas lite chips, godis och den a-fria ölen gör jobbet hyfsat iallafall. ☀️

Profile picture for user Ensam1984

Nu har jag nästan gjort alla måsten för dagen. Har varit på stan och handlat mat och onyttigheter. Det blev inte så mycket onyttigheter men mer än den senaste månaden i alla fall. Det blir ingen viktminskning denna vecka men o andra sidan så är nykterheten viktigare. Lyckades att inte besöka systemet när jag var på stan, blir nästan lite stolt att jag klarade det. Trodde det knappt själv, i dag var det svårt. Svårare än både dag 2,3,4 och 5 (och alla andra också). Men jag har bunkrat upp med vindruvor, proteinglass, 1hg godis, lite av mina favoritchips och Melleruds A-fria öl. Så jag ska partaja och mysa ändå.

Om nu klockan bara kunde bli 18 då systemet stänger i denna håla så vore dagen räddad. Känner alltid att axlarna åker ned lite efter 18 på vardagarna och 15 på lördagen. Tänker alltid - nu kan jag inte även om jag skulle vilja. Och det är så skön känsla, jag har inget val liksom.

Det känns lite bättre nu också när jag känner efter. Detta blir en bra fredag :)

Profile picture for user Ensam1984

Ligger utslagen i sockerkoma och full med chips. ??? Har inte ätit socker på så länge att jag känner det i kroppen. Så skönt att jag inte dricker känner jag ❤️

Det blir en tidig kväll. Hoppas ni alla har det fint där ute

Profile picture for user Ensam1984

Vad glad jag är att det är dag 51 istället för dag 1 i dag.

Nu är det ju ganska tidigt på dagen men inget sug alls. Blev hembjuden till en kompis på fika men känner att jag måste vila i dag. Har sådan satans träningsvärk i armarna och axlarna från renoveringen i går. Vi får ses en annan dag istället.

Men i kväll ska jag till päronen som ska grilla. De sköt upp sin tripp i sista stund då det blev så varmt. Men det känns bra att få lite mat även om det är skönast att bara vara hemma själv.

Ska fortsätta med min nyttiga mat i dag, i går var en avstickare som jag verkligen behövde tror jag :)

Har även lyckats ta mig ur onsdagens utekväll med mina vänner, så skönt att inte behöva tänka på det mer

Väljer att inte dricka i dag, istället ska ja kanske ta en promenad, grilla och chilla

Profile picture for user Ensam1984

Lika snabbt som suget kom har det försvunnit. Tack gode gud. Så nu är det bara att njuta av det.

Känner fortfarande ganska mycket orkeslöshet i kroppen, börjar bli trött bara att skriva det här. Hoppas energin återkommer när jag börjar jobba igen. Mjukstartar på torsdag men de flesta kollegor kommer åter nästa måndag så då drar det igång på riktigt igen. Men en mjukstart är nog bra :) Har mycket att göra, och det är så jag känner mig mest tillfreds också, så länge det inte är nära deadline.

I dag är planen att vila (som vanligt), ta en långpromenad och försöka ta tag i försäljning. Har ganska mycket gamla grejer (antikviteter, kuriosa) som jag behöver sälja av. Har ett jätteintresse för svenskt porslin och keramik så äger mer än säkerligen alla er tillsammans ;) Så behöver fota och skriva lite om dem och bara sälja det som jag inte älskar. Det mesta står ju bara i förråd i alla fall, och där kan jag ju inte älska det. Har ett utvalt antal i min lägenhet då jag inte gillar för mycket plotter, eller min hjärna blir trött av det så undviker det.

På tal om att förälska sig i saker, jag vet att det inte är riktig kärlek. Men ända sen jag var liten har jag haft den grejen. Jag blir helt besatt av fysiska ting. Jag kan komma ihåg saker som jag inte fick som liten som fortfarande gör ont när jag tänker på det. Eller den där vasen som jag inte köpte på loppisen för 7 år sedan eller... ja ni förstå. Och jag kan även bli så innerligt glad av att se exempelvis på Traffic-serien av Lisa Larson som jag har uppställd precis här vid datorn. Vet ingen som älskar saker som jag. Har mött lite samlare som är någorlunda lika, men de är män i 75+ åldern, det finns inte mycket mer att prata om än keramik och porslin. Haha... (oj vilken avstickare)

Väljer i vilket fall att inte dricka i dag, noterar istället i min "I Am Sober"-app att jag tjänat in över 3200kr på att inte dricka. Det är ju inte så värst mycket iof. men bättre i min ficka än i min kropp. Utöver detta så ska jag istället för att dricka istället ta en promenad, se på youtube och laga storkok

Profile picture for user Andrahalvlek

Så mycket har jag på mitt non-alcoholic-konto ?

Jag gillar ”avstickare”. Det nyanserar bilden av personen som skriver ytterligare. Nu kan jag se dig sitta där bredvid dina Lisa Larsson-figurer.

Min första tanke var: Svårstädat!

Jag gillar olika. Låt alla vara som de är och hitta bra sätt att mötas i respekt och omtanke, det är bästa sättet enligt mig.

Kram ?

Profile picture for user Mirabelle G-S

Åh vad skönt att läsa att du kommit ur din mega-svacka, och det utan att snubbla! Jag tror du är inne på rätt spår som unnar dig annat ”förbjudet” än alkohol. Det viktigaste först! Mitt eget unnande ser litet annorlunda ut. Det handlar om att tillåta mig själv att strunta i trista göromål, som städning och matlagning, och sträckläsa böcker istället. Stök, damm och nyodlade livsformer ligger kvar där det ligger. Ungarna blir glada av att få pengar till diverse take away.och jag orkar med livet en dag till ?

Profile picture for user Ensam1984

Har inte så mycket att rapportera i dag. Tar det lugnt och samlar kraft då jag ska till andra lägenheten i morgon och fixa det sista med taket i vardagsrummet innan målningen kan starta. Jag ser inte fram emot det då jag är så trött men får hjälp av min mor och kan inte riktigt säga nej då.

Maten går såhär, har fuskat lite väl mycket nu så måste ta tag i mig själv. Men ingen A i vilket fall - det är viktigast.

Väljer att inte dricka i dag, istället fortsätter jag med ett projekt här hemma och kikar på serier.

Profile picture for user Ensam1984

Har dag varit och fixat i andra lägenheten, renoverat. kommit en lite bit. Next är lite mer spackling, städning och sen kan jag äntligen börja måla. Jippi!

Har ett litet sug i dag efter A, mer än vad jag är bekväm med. Får den där känslan att i morgon är det sista semesterdagen, så jag borde passa på och fira lite. Men vad tusan skulle jag fira? Att jag varit så duktigt och inte druckit hela semestern, haha. Nej, det blir inget med det.

Har även lyckats komma tillbaka och har inte ätit särskilt onyttigt i dag, utan håller mig med sund mättande mat. Märker att kroppen mår så mycket bättre av det över lag.

Har som sagt min sista lediga dag i morgon, känns både tråkigt, läskigt, orosamt och glatt på samma gång. Det kommer säkert bli bra, men är så trött i kroppen att jag bara hoppas att jobbet piggar upp mig. För just nu förstår jag inte hur allt ska gå. Men, jag tar en dag i taget. Jag får inte fundera för långt fram, det skadar mig bara.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag se på en serie, plocka lite här hemma, fixa inköpslista till mat och fundera lite över vad jag ska göra min sista lediga dag

Profile picture for user Ensam1984

Sista semesterdagen. Har ingen ångest men hade gjort en lista med saker jag vill få klart innan jag börjar jobba igen. Ni vet, städa, plocka, matlådor. Var riktigt pepp på det i går kväl och kände att detta fixa jag. Klockan är nu kvart över tolv och jag har inte gjort någonting. Välkommen till mitt liv. Alltså min startmotor är obefintlig vissa dagar.

Vaknade runt 08 och var helt seg i huvudet, har sovit för länge under hela sommaren och gått o lagt mig för sent. Har själv valt att börja jobba 07 på morgonen så jag kan komma hem i skaplig tid, men hur tusan ska jaa kunna gå upp 05.30 i morgon bitti? Det känns omöjligt, men är som tur morgonpigg, fast ändå lite seg i bollen. Som det sett ut det senaste halvåret när jag bott i lägenheten som är i samma stad som mitt jobb så kommer jag dit på 5 minuter, innan pendlade jag 1 timma och 15 minuter enkel resa (2,5h sammanlagt) varje dag. Innan gick jag upp 04.30 eller 05.00. Trots detta så känns det som jag varit tröttare efter jag flyttade. Kanske skulle börja jobba 07.30-16.00 istället!? Får fundera på det.

Det kommer inte vara särskilt många på mitt jobb i morgon, mina chefer och några andra men skönt att starta lugnt känner jag. Kanske kan smyga hem efter lunch och jobba hemifrån. Har fått lov att jobba hemifrån under sommaren men det känns bäst att visa sig sin första jobbdag på arbetsplatsen så de vet att jag faktiskt jobbar.

Har för mycket tankar på A just nu. Det poppar upp mer tankar om att dricka i huvudet än det gjorde i början av min nykterhet. Jag längtar inte efter ruset, eller smaken, nej inte ens drickandet i sig. Den där känslan av att få unna sig något för att man varit duktig - det är den känslan jag vill åt. Min hjärna är ju lite som ett barns tänker jag. Om det inte finns ett pris i form av dricka eller andra onyttigheter för att jag gör något tråkigt så gör jag det bara inte. När man försöker hålla igenom och inte dricka alls så blir det då svårt. Men i dag ska jag inte dricka, jobbar i morgon och är inte så sugen.

Är lite ledsen att mina promenader har slutat. Jag känner att jag inte har någon motivation, ingen ork. Jag vet att det får mig att må bra, men när jag ska gå min långpromenad så tar jag den kortare vägen liksom. Samma med maten, det är inte totalt urspårat eller kaos men det går inte på räls eller är så där självklart och enkelt som det var den första månaden.

Om en vecka har jag varit nykter i 2 månader. Det känns faktiskt bra. Men det är lite lustigt då jag inte berättat för någon i mitt vanliga liv om min nykterhet. Ingen vet att jag varit så duktig. Jag har inte fått någon credd. Men det är ju självvalt. Och nykterheten gör jag absolut inte för någon annan, det är bara för mig själv. Att gå ner i vikt - det är nog både lite för mig själv, men mest för andra. Jag tycker nog att jag ser ganska bra ut som jag är, men i min familj har det alltid varit underförstått att man ska vara smal. Min pappa är elitidrottare och min mamma har bantat hela mitt liv. När jag blev större så sades inget till mig, men jag vet vad de tycker. Förr fick jag alltid höra från min mamma så snygg jag var, så smal osv. Nu för tiden säger hon aldrig något. Men mina vänner tycker jag är fin, och jag måste säga att jag är fin när jag väl lägger manken till. Synd bara att jag har en sån vedervärdig personlighet ;) nevars... :) Men man formas av sin omgivning, vare sig de menar det eller inte.

Okej, nu känner jag mig lite mer tillfreds med allt, har fått ur mig massor i detta inlägg. Jippi! Vem vet, jag kanske kan ta tag i listan nu. Uppdatering kommer i så fall, om inte så tittar jag på tv-serier.

Väljer att inte dricka i dag, istället försöker jag göra saker, och om jag inte fixar det - så ska jga inte slå på mig själv!

Profile picture for user Ensam1984

Ännu en nykter dag. Jobbar hemifrån i dag istället så åker till jobbet i morgon.

Har väldigt liten motivation att göra något, men gör det ändå. Då det är jobb. Men är arg och irriterad, jag vet dock inte anledningen. Har inget speciellt som hänt - men känner mig helt vansinnig typ, alltså jättefrustrerad.

Ont i huvudet också och skulle behöva gå ut och gå lite, men är så hungrig att jag inte orkar, och för hungrig för att laga mat... när jag kommer in i en sån cykel så fastnar jag. Usch vad trött jag blir på mig själv.

FAN jag vill bara få må lite bra snart, jag orkar verkligen inte med detta mer. Kommer närmare och närmare flaskan även om jag inte vill dricka. Känner mig så jävla hjälplös och vet inte hur jag ska ta mig ur denna känsla. Får väl gå o lägga mig och försöka sove helt enkelt.

Vill bara få må lite halvbra en dag, snälla.

men väljer att inte dricka i dag, har inte ens ork att tvätta håret så även om jag skulle vilja åka och handla så går det inte ändå.

Profile picture for user Se klart

Kikar in här på söndag kväll för att höra hur du har det och hur helgen varit. Hoppas tröttheten har gett med sig lite! Allt gott till dig. ?

Profile picture for user Ensam1984

Har inte varit inne på några dagar. Behövde ett brejk kände jag. Är nykter och dricker inte i dag, ingen tanke att göra det i morgon heller.

Har åter startat att jobba på allvar så mycket energi går till det, så är helt slut efter jobbet. Men det är bra att jag fått tillbaka rutinerna, jag mår bäst i mig själv när det finns ett syfte.

Väljer att inte dricka i dag, nu ska jag istället ta det lugnt då jag precis tagit mig en långpromenad på 1,5 timme ?

Profile picture for user Torn

Så skönt att höra att du har det bra! Man blir ju lite orolig när någon som brukar skriva här mer eller mindre varje dag plötsligt blir knäpptyst.? Har saknat dina inlägg. Grattis till 61 dagar också!

Kram

Profile picture for user Mirabelle G-S

Känner igen det där att vara för hungrig för att kunna ta sig samman och göra något åt saken... inte ens bre en macka. Jag är en sådan där person som glömmer att äta, när jag är fokuserad på något annat (typ jämt alltså...). Klockan kan lätt ticka förbi middagstid utan att jag fått i mig något annat än kaffe på hela dagen. Så smäller hungern till sådär så man skakar, blir yr och kräkfärdig. Och helt oförmögen att fixa problemet. Men med åren har jag lärt mig ett trick. Det gäller att ha energirika drycker på lager i kylen. Ett glas juice, mjölk, näringsdryck, nyponsoppa eller liknande är en bra ”Pick me up quick fix” som kickar in direkt. Och vips så får man energi till att lösa hunger-problemet. Jaja jag vet att det är aja baja och sådär får man verkligen inte leva för det är så obra... men om man ändå gör det... år ut och år in... trots att man passerat 40 och borde ha lärt sig att göra rätt, förebygga och eliminera problemet istället för att låta det uppstå igen och igen och igen... Ja då är väl det näst bästa alternativet att hitta den där strategin som hanterar problemet när det uppstår :)

Så jobbigt för dig med den här håglösa funken du har hamnat i :/ Jag tror fortfarande att det är anpassningssvårigheter till förändringar i tillvaron, och ett slags antiklimax efter fullbordat faktum, som du känner av. Det värker långsamt ut, och tar den tid det tar. Jag vet att man inte tror det när man hamnar i det stämningsläget, så jag försäkrar dig om det nu - Det blir bättre. Per automatik faktiskt. En hutlös tanke i dessa tider då vi ska ”jobba med oss själva” ”tänka positivt” och kämpa så förbannat för att komma framåt hela tiden, som om själva livet måste forceras. Men ibland är det faktiskt så att man behöver stanna upp, pilla sig i naveln utan att göra något alls och låta livet komma ikapp istället.

Kraaaaaaam

Profile picture for user Kallekandricka

Undrar bara hur det går det för dig Ensam?

Återkopplar till det du skrev den 5:e. Jag hade också lista att göra före semestern, och jag har en lista att göra innan semestern är slut. Jag brukar skriva sådana listor, de kan vara bra.

På senare tid har jag insett att de inte alltid är bra. Kanske mer till för att inte slutföras så jag kan racka ned på mig själv för att jag inte hann, inte orkade, inte kunde göra klart. Orealistiska listor med högt ställda mål är jag bäst på, som till exempel min "sommar-bucketlist". Jag har slarvat bort den, det är nog lika bra, annars kommer nog hela sommaren te sig som bortkastad.

Du behöver inte heller känna dig nedstämd över att du inte fixade sakerna på din lista. Man får se dem som en målsättning och inte något definitivt. När jag är riktigt nere och känner mig överväldigad av sysslor skriver jag första raden "Skriva klart en att-göra-lista" med en checkbox som jag får fylla i direkt när jag är klar med listan. Då har jag utfört åtminstone en punkt :)

Tänker på det där du skrev om din mor och vikten, att din mor har bantat hela livet säger kanske en del om hennes inställning till mat och förhållningssätt till sig själv. Det är jobbigt att aldrig vara i balans och känna skuld för att man unnat sig under helgen och kompensera med dieter i veckodagarna. Gå ned i vikt och andra livsstilsförändringar gör man för sin egen skull. Lite rund och sund funkar också.

Vill också skriva att jag tror du är nära en positiv vändpunkt och ny riktning i ditt liv. Det kanske inte känns så alltid, och förstår det måste vara tufft nu när jobb dragit igång igen, även om rutiner är skönt och jag ser själv fram emot när jag börjar jobba igen. Men nykterheten, din npf-utredning som är på gång, kostförändringar, lägenhetsprojekt! Det är kämpigt, men du är på rätt väg. Och jag är glad över framsteg du gör. Och tycker du gott kan känna dig stolt fastän du inte alltid får ut exakt allt av dagen du från början ville eller tänkte.

Ta hand om dej

Profile picture for user Ensam1984

Tack alla som skriver!

Är nykter i dag med :) men har haft en väldigt jobbig vecka då jag mått superdåligt och knappt kunnat ta mig till jobbet. Livskris/identitetskris delux typ. Skulle ha hört från de som gör utredningen nu men ringde i går och som vanligt så är det något som gått fel. Läkaren har slutat så de måste kanske göra om en intervjudel. De återkommer i slutet av nästa vecka. Jag sa till dem att jag mår så dåligt att jag inte vet vad jag ska göra. De sa att de skulle skynda sig. Vården och psykiatrin är ju inte alltid jättekul, speciellt om man inte riktigt har orken att kämpa själv.

Skulle nog behöva hjälp NU men när psykologen frågade om jag skulle komma in och prata med en läkare så jag kunde få antidepressiva så blev jag bara arg. Jag är inte emot det, visserligen har jag inte mått så bra av dem jag tog förr, men jag vill inte ha ett samtal på 10 minuter och sen några mirakelpiller. Piller kommer inte lösa mig. jag måste få veta vad mig är först, vad som skapades annorlunda i mig som jag kan få hjälp med att hantera. I vilket fall...

Har fått jättemycket stöttning från min mor dessa dagar, hon har varit sådär lugn och bara kärleksfull. Det är jag så glad för. Men när vi satt och pratade om mående så frågade jag henne om hon någonsin mått dåligt, på samma sätt som mig. Att man avskyr sig själv, det man gör, eller som man ser ut så mycket att man bara vill krypa ur sitt eget skinn. Hon sa nej. Det gjorde mig glad för att det unnar jag ingen. Men samtidigt lite ledsen då jag inte förstår var det kommer ifrån. Blev aldrig mobbad som barn, aldrig utsatt, inga familjebekymmer, två underbara föräldrar och far/mor-föräldrar... jag har liksom inte någon vettig ursäkt till varför jag är så fucked up. Min pappa kan jag ju inte riktigt prata med om sånt här, han är inte så öppen.. men gissningsvis så kommer allt detta från hans sida.

I vilket fall, i dag mår jag okej. Inte bra, men inte så dåligt som i går. Håller mig nykter i dag, det är det enda jag kan lova.

Så väljer att inte dricka i dag, istället försöker jag att inte skriva listor såsom kallekandricka föreslår ;)

Profile picture for user Adde

svårt att vägleda såhär men för mig känns det som att du behöver häva ur dig det som du samlat på dig under din aktiva tid. Kan du tänka dig att söka reda på en präst eller diakon som har erfarenhet av 5-stegsarbete ? Det har inget alls med religion att göra utan de baserar sitt jobb på AA's 12 steg där 5e steget är det svåraste OCH nyttigast som jag känner det.
Det finns ju andra som använder samma sätt men det viktiga är ju att de vägleder dig med att få bort dina gamla troll du har med dig i ryggsäcken. När jag kunde släppa min ryggsäck kunde jag äntligen räta på ryggen och börja leva mitt nya liv.

Kram !

Profile picture for user Mirabelle G-S

Jag vet inte om det hjälper, men jag förstår precis det där att avsky sig själv så man vill krypa ur sitt eget skinn... Har haft många samtal med en av mina tonåringar (Autism+ ADD) under senaste tiden om just det. Det är en sådan märklig paradox att hen kan avsky sig själv så intensivt... Trots att hen är en väldigt självsäker person, med stark integritet och sund självkänsla. Hen är grundad i sina savanta förmågor... men avskyr samtidigt allt hen gör. Hen vet att hen är attraktiv... men avskyr samtidigt hur hen ser ut. Hen har goda vänner, ett tight litet gäng... men känner sig fortfarande ensam, isolerad. ”Mum it’s like I’m always in a bubble, looking out at everyone, removed.” Jag har ingen aning om hur man ska lyckas hjälpa. Annat än att våga ställa frågor, och lyssna utan förfäran... Känns som du skulle behöva få gå och prata med någon som ställer rätt frågor ❤️

Profile picture for user Mirabelle G-S

Vink vink... Kikar in då och då... Hoppas att du har det bra... Hälsan tiger still? Kram

Profile picture for user Ensam1984

Jag föll lite, tillbaka till dåliga vanor. Försöker att inte banka för hårt på mig själv. Pressen blev för mycket. Ångesten och förvirringen tog bara över.

Men nu har jag inte druckit något på några dagar och även om det inte är kul, så känns det ok. Har varit sjuk med halsfluss i veckan, knepigt nog kom det direkt efter jag var hon psykologen och fick svar på min utredning.

Det visar sig att jag har ADD och Aspergers, det känns skönt, knäppt, ledsamt, förklarande... det är bara massor av känslor. Det känns skönt för att jag har känt mig annorlunda och inte riktigt trott att jag funkar som alla andra. Men det är ledsamt och knäppt då jag bryter normen en del för vad någon ska klara av med en sån diagnosbild. Jag har ett heltidsjobb, jag är högutbildad och var väldigt duktig i skolan, älskade skolan, var aldrig mobbad... inte populär men hängde ofta med de som var populära. Har aldrig känt mig konstig eller annorlunda inför andra på ett dåligt sätt, har mer känna mig överlägsen de flesta pga. mitt intellekt (jag vet att det låter ofantligt narcissistiskt) men jag tänker ofta annorlunda och konstigt nog utanför boxen än de flesta andra vad gäller vissa situationer.

Nu börjar jag se mig som mer annorlunda och ifrågasätter om andra också kan se det, fundera vad de tänker. Om alla andra redan vetat om det men ingen sagt något. Jag tror inte det, men jag kanske inte kan läsa av sånt?

Det är skönt att veta att jag inte valt att vara som jag är själv, det är ledsamt att ingen sett detta hos mig förut, att jag diagnosticerades när jag var 36 år. Tänk om det kunde skett för 10 år sedan, vad mitt liv kanske hade varit annorlunda.

Mycket tankar och ifrågasätter alla mina val, val av yrke som säkerligen inte passar mig men jag gillar ändå, men som är väldigt krävande för ”en sån som jag”, livsval osv...

Känner mig lite mindre som människa också, jag vet att det inte ska vara så eller är så men längre ned på näringskedjan ändå. Att ha ASD, ADD och vara alkoholist är ingen mysig kombo direkt.

Ska träffa en läkare, vet inte riktigt när ännu men ska börja ta medicin i vilket fall, sen ska jag troligen träffa en arbetsterapeut och diskutera min jobbsituation. Kan ju få hjälp från LSS och det vore kanske inte dumt om jag kunde testa att gå ner i arbetstid då jag vanligtvis känner mig död efter 5 timmars arbete (men så är det kanske för alla).

Det är mycket att ta in.

Började dricka lite smått, har inte haft några riktiga utsvävningar men jag vet att det inte gör mig gott. Det stillar rastlösheten tillfälligt, men besattheten är hemsk. Den är tillbaka. Men håller igen på oviss tid nu. Ska bli helnykter framöver. Just nu tar jag en dag i taget, en nykter dag i taget.

Ska försöka gå in och skriva mer här, mår ju bra av det. Kommer inte räkna dagar, det viktiga är bara i dag ❤️

Väljer att inte dricka i dag, istället fokuserar jag på att hålla hjärnan igång med andra aktiviteter. När klockan slår 15 är jag fri ?

Profile picture for user Ensam1984

Som svar på av Mirabelle G-S

Gudars, det slog direkt in i hjärtat Mirabelle.

Din tonåring och jag har ju samma diagnoser, det innebär ju inte att vi är samma person. Men det du beskriver, det har jag känt hela mitt liv utan att riktigt kunna sätta ord på det. Och jag är ganska bra på att sätta ord på mina känslor ändock.

Att ständigt slitas mellan två läger och inte veta vad eller vem man är, var man passar in, om man vill passa in där, eller om det är bra i sin egen bubbla... världen är tydligen inte skapad för oss. Men ta mej tusan, om det så är det sista jag gör så ska jag se till att om än med små steg försöka göra den lite bättre själv.

Profile picture for user Andrahalvlek

”Konsten att fejka arabiska” med Lina Liman. Väldigt bra! Finns som ljudbok. Hon är också högfungerande, men har mått väldigt dåligt psykiskt.

Boken ”En annorlunda barndom: En kvinnas berättelse om sin autistiska uppväxt” av Iris Johansson är också svinbra. Hon pratar bland annat om skillnaden mellan vet-känslor och känn-känslor, så att jag som är ”normal” faktiskt kan förstå.

Skönt att du är tillbaka!

Kram ?

Profile picture for user Mirabelle G-S

Jag trodde nog du skulle känna igen dig i min beskrivning av tonåringen ? Min man är precis likadan som våra barn... och dig nu... Men som hög beslutsfattare i näringslivet och allmänt lyckad människa har han aldrig blivit utredd, trots en önskan om att förstå sig själv bättre. Han har också ett överlägset intellekt och en skrämmande effektivitet i sitt yrkesliv. Rakt igenom topp-presterande i en nischad bransch. Numer högt upp i näringskedjan. Tonåringen är också överlägsen sina jämnåriga intellektuellt, och lustigt nog även vad gäller socialt samspel på ett teoretiskt plan. Observera, reflektera, dra slutsatser. Och samtidigt så ”liten” på andra sätt, tex socialt samspel i praktiken. Hen är ”en av de populära” pga att hen har turen att vara savant inom just de områden som står högt i kurs. Det är bara det att hen vill inte vara populär. Hen vill få vara ifred och skapa... Selektiv mutist. Pratar bara med de absolut närmaste vännerna (och en lärare, om sagd lärare envisas). Alla andra verkar helt ok med att hen är tyst. De exekutiva funktionerna matchar heller inte tonåringens intellektuella förmåga. Att organisera sig själv och sina tillhörigheter för att byta om till idrotten kan tex vara omöjligt. Samtidigt som hen kan komponera fantastiska musikaliska verk med full kontroll över varje liten detalj i processen... skriva noterna själv, skriva lyriken själv, spela in alla olika instrumenten själv och sjunga in alla stämmorna själv, för att sedan klippa ihop till en storslagen helhet. Ojämn i sina förmågor. Japp.

Jag tror det är toppen för dig att få dina diagnoser. Nu kan du börja skapa verktyg, få hjälp med det som är extra svårt/omöjligt för dig, och spara på din energi. Kram

Profile picture for user Ensam1984

Just nu är jag hos en vän, är vaken tidigt som alltid. Min andra vän sover i sängen brevid. Vi hade pyjamasparty i går kväll, 36+ ? men det var så mysigt. De drack en del och jag hade kul nykter.

I dag har var varit nykter i 14 dagar. Har inte haft något val då jag börjat äta Concerta för min ADD som jag bla. nyligen blev diagnosticerad med. Det blev lite som ett ultimatum jag satte för mig själv, ett Clean break. Jag gav upp alkohol.

Medicinen är fortfarande på låg dos men märker att den hjälper mycket, är inte lika hjärntrött längre och orkar saker jag inte tidigare gjort. Jag har också fått impulskontroll, vilket har saknats lite, den där extra tanken inombords innan man gör något, den har aldrig kommit naturligt för mig. Jag har kunnat ”agera” så det ser ut som jag har det inför andra, då man inte vill vara konstig. Men inför mig själv har jag inte haft mycket till spärrar inom vissa områden.

Men det bästa med att äta medicinen (och detta kanske inte stämmer, men det är min upplevelse) allt sug har försvunnit. Jag har inte under dessa 2 veckor haft något sug, inte ens en önskan att dricka, att bli full, att försvinna, att dämpa, ingen abstinens. Jag har inte ens tänkt på det. Det är helt annorlunda än förut då all tankeverksamhet var kring A tidigare när jag var nykter och känslan av att ha förlorat något. Nu kan jag inte äta medicinen och dricka - och det räcker tydligen för mig. ?

Det är så tydligt att jag använt A för självmedicinering. Tänk om jag hade fått reda på detta med ADD och Aspergers för 10 år sen, ja för 36 år sen hade ju varit bäst såklart. Men ingen annan ser det ju på mig. Tänk vilket liv jag kunde haft. Jag vet att jag fortfarande kan ha ett bra liv men när man gått så länge och gjort en sak, funkat på ett sätt och sedan bli medveten om varför och få stöttning, förståelse och hjälp genom medicin så är det ändå svårt att vända på invanda mönster och våga sig ut i världen. Jag är ju rädd för allt som är okänt liksom.

Jag tar en dag i taget, precis som jag alltid gör. Fortsätter min nyktra resa ? Räknar dagar på en app men lever mest livet hoppas att det håller i sig

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag fixa hemma efter jag kommer hem från min vän, ordna i förrådet, tvätta och njuta av lite ? höstlov

Profile picture for user Ensam1984

Nu har jag varit nykter 20 dagar. Har inget sug, det är inte jobbigt alls. Inte ens en tanke på att dricka, men så äter jag ju medicin som gör att jag inte får dricka.

Har varit väldigt stressad och har brutit ihop lite de senaste dagarna, sånt som är något litet för en person blir för mig med autism jättejobbigt. Är glad att jag inte känt för att ta till flaskan, men jag är ju inte stolt, jag har ju inte aktivt valt att inte dricka. Jag har inte ens haft något val, jag har inte ens tänkt tanken. Det är då konstigt.

Går nästan och väntar på att suget ska slå till... men den där känslan jag hade förut av att unna mig är som bortblåst. Tanken att hälla i mig massa vin för att få försvinna bort känns nästan lite skrämmande. Jag som har så svårt när jag inte har full kontroll.

I vilket fall, detta skulle aldrig ha skett utan att jag fick veta mina diagnoser, men speciellt att jag fick min medicin. Önskar att alla kunde känna såsom jag gör inombords nu, och de flesta gör säkert det. Jag trodde jag kände som alla andra hela mitt liv, men wow vilken skillnad. De mentala konturerna är så skarpa, en inre motor startar av sig själv - inte som en trög gammal gräsklippare som man måste dra upp.

Jag tror att vi är många odiagnostiserad adhd/add-alkoholister. Önskar att alla kunde få den hjälp som jag fått.

Ha en fin fredag på er alla, låt den bli nykter, då blir morgondagen så mycket mer skön ❤️

Profile picture for user Ensam1984

Livet pinnar på, är lite trött och har fått jobba hemifrån ett par dagar denna vecka.

Höjt min medicin och kan inte påstå att effekterna är så goda, huvudvärk, hudutslag och en känsla av att stundtals vara klumpig och lite seg/full (ni vet när man rör på huvudet och allt följer med lite lite efter). Men det är inget farligt, måste låta det gå ett par dagar så kroppen vänjer sig. Ska inte klaga, dessa mediciner har gjort under hittills.

Har fortfarande inget sug efter A, inte ens en tanke att ens vilja gå till systemet. Jag och alkohol har just nu gjort slut känner jag. Jag vill, orkar inte och behöver inte ens tänka på A, i någon bemärkelse. Det är som A är utsuddad från min hjärna, typ.

Är för övrigt trött på allt som har med presidentval, överkänsliga människor och covid just nu... jag vet allvaret, tro mig. Tur att man kan välja att inte hålla sig uppdaterad!

Profile picture for user Ensam1984

Inga förändringar. Fortfarande nykter, inga tankar på att dricka. Jobbar ca 12-13 timmar per dag nu då jag har bokat upp mig och glömt att jag behöver planeringstid också. Det är inte optimalt men funkar nu. Får vila om några veckor.

Lycklig att jag är nykter och inte ens vill dricka, har inget begär eller önskan. Är tacksam att jag är där jag är nu och trots stress så har jag i grunden ett inte lugn och ingen alkoholdjävul som kliar på insidan.

Profile picture for user Ensam1984

Ligger i sängen, är lite täppt i näsan, men inte förkyld. Säker sån där morgon-förkylning. Ont i huvudet, som en riktig baksmälla, som jag haft den senaste veckan då jag inte lyckats stänga av och återhämta mig från alla måsten som jag sätter upp för att inte behöva tänka på min existens.

Som ni ser är jag inte uppe bland molnen just nu, är lite nere, dock inte fullt så nere som jag är ibland.

Det knäppa är att jag fortfarande inte har något sug efter A. ? Det känns ibland som jag nästan försöker känna efter det för mycket, eller försöker intala mig eller resonera med mig själv att jag vill dricka. Alltså tvärt emot vad som har varit vid andra perioder. Då har jag mer på något plan velat dricka (fast jag har vetat att jag mår bättre, allt funkar bättre utan osv) fast inte gjort det pga. hjärnvilja.... ett tag.

Nu sitter jag här i sängen och funderar om jag ska gå till jobbet, eller bara ligga kvar här. Veckan kommer inte bli mindre jobbig.

Det är jobbigt när man är ensam profession på sin arbetsplats, ingen som gör ens jobb, och trots att jag tekniskt sett skulle unna jobba hemifrån då jag mestadels jobbar med samtal - så vantrivs jag med att ha samtal digitalt, och mår psykiskt dåligt av att vara hemma mer än en vecka, fast det är lite skönt i stunden så märker jag att jag blir deppig då jag inte har andra runtomkring mig.

Det blir till att gå till jobbet ändå.

Profile picture for user Blenda

...men "morgonförkylning" med nästäppa har ofta en allergisk komponent, eller åtminstone överkänsliga nässlemhinnor. Blir värre vid stress. Har du testat receptfri nässpray mot allergisk rinit?

Profile picture for user Ensam1984

Fortfarande nykter, inget sug eller önskan att dricka.

Var hos min sjuksköterska för att kolla av Concertan i dag, och jag har haft sån huvudvärk sen dosen höjdes så får byta till Elvanse istället. Den verkar vara lite mjukare och är tydligen en ren amfetamin. Jaja... det är ju inte jordgubbar man trycker i sig, det har jag redan förstått.

Ska börja ta dem i morgon, och hoppas så innerligt att den här känslan av att inte vara sugen inte försvinner med den nya medicinen. Jag tror den är ganska lik, men man vet ju inte. Vet inte heller om man kan dricka med medicinen, men tänker att jag inte kollar upp det och förutsätter att det är livsfarligt så har jag inget val liksom ☺️?

Har lite jobb kvar som jag kommer ta tag i ikväll men sen tar jag ledigt inför helgen, det ska bli så skönt ? har jobbat ungefär 55timmar denna vecka, så...

Unnar mig just nu chips, pepsi Max och några chokladbitar ?

Profile picture for user Mirabelle G-S

Åhå här rullar det på åt rätt håll ser jag ? Vad fint att medicinen hjälper så snabbt. Det kan vara ett litet helsicke i sig att hitta rätt sort och rätt dos av den... En av mina tonåringar (ASD+ADD) har just börjat med concerta. Hen är plötsligt klar och vaken i blicken. Orkar ta hem kompisar efter skolan. Igångsättningssvårigheterna är inte alls lika handikappande längre. En annan av tonåringarna har däremot fattat beslutet att sluta ta Ritalin. Hen upplever att hen gör för mycket för lätt när hen medicinerar, och sedan kraschlandar och blir deprimerad när effekten går ur kroppen. Hen vill inte testa någon annan medicin, utan anser sig ha tillräckliga verktyg nu för att hantera livet med ADHD och autistiska drag. Gott så. Du är inte fel ute när du tänker att det är livsfarligt att kombinera medicinerna med alkohol. Det ÄR livsfarligt. Var rädd om dig ❤️ Kram

Profile picture for user Ensam1984

Å Mirabelle, vad skönt att höra från dig. ❤️

Ja detta med medicin är inte lätt, jag har ju börjat med Elvanse istället för Concerta. Men var tvungen att börja på den lägsta dosen igen. Jag har inte känt någon effekt i princip, jo... jag har ingen matlust och jag känner mig deppig och har noll initiativförmåga. Vet inte om det är medicinens fel eller känslan av att det som var bra med Concerta har försvunnit. Upprymdheten och orken, initiativförmågan saknar jag.

Just nu mår jag ganska dåligt, men kan inte säga varför, det är hjärnan som spökar och inte orkar. Det känns som när jag hade en låg period när jag inte åt medicinerna. Ska till sköterskan om 10 dagar och får väl höja dosen, hoppas att må bättre av det.

Har inte mått dåligt någonting sen jag började med medicinerna och som alla vet som läst min tråd så har jag också haft noll sug, noll önskan att dricka. Det har förändrats, jag har fortfarande inget kroppsligt sug, det känns mer äcklande att sitta och dricka något annat än vatten. Men hjärnan säger att den vill stänga av, hjärnan vill ha semester och bara få ett lugn. Det är inte jobbigt, jag behöver inte sätta band på mig för att inte åka till systemet. Jag vet ju att jag inte får dricka och äta medicin. Men det känns, och det är jobbigt ? Det är den där ”fuck it” känslan, som jag får kring allt då och då... ätit bra en månad - fuck it, inte druckit på 175 dagar - fuck it!

Men det blir ingen A, men är lite rädd för vad jag ska ta mig till i denna ångestbubbla. Vill krypa ur mitt eget skinn - det är känslan. Jag får ge mig ut och promenera - det är vägen ut. Måste bara orka ta på mig skorna...

Profile picture for user Ensam1984

Nu måste jag skriva av mig, mår inget bra och då vill hjärnan fokusera på att den vill ha sin välkända medicin mr A. Jag vill verkligen inte ge hän till mr A.

Innan jag fick mina mediciner så fick det ganska okej med drickandet, alltså det blev ju för mycket när jag väl drack, men drack inte sådär hutlöst mycket som innan sommaren. Men det var ju bara ett tidsfördriv. Jag tror det är samma nu, jag har inte lust att höra något, sitter och kikar planlöst på youtube och söker efter en fix för att öka på serotonin-nivån. Men just nu hittar jag ingen fix. Allt känns så plant, meningslöst och ensamt. Jag har inte lust med något samtidigt som jag är sjukligt uttråkad.

För det mest tänker jag inte på det mina funktionsnedsättningar eller mitt riskbruk/alkoholism numera. Men just nu när det känns som jag går bakåt i min utveckling så vill jag bara få försvinna. Jag vill stänga av, fly, inte bry mig... få vara oansvarigt och ja, jag vill skada mig själv. Jag vill dricka för att jag vet att det skadar mig. Så jävla destruktiv är jag.

Men jag är även en logisk filur som konstigt nog har förmågan att studera situationer objektiv, och jag vet att det bara är en försvarsmekanism för att jag inte har alla verktyg ännu som jag behöver. I dag får jag bara stå emot, bara inte besöka systemet... men jag hoppas för bövelen att dessa tankar inte är här för att stanna.

Men jag fixar det, jag gör det. Jag har haft värre sug förr, jag har haft värre dilemman än i dag. Jag har mått 10 gånger värre än vad jag gör i dag.

Profile picture for user Ensam1984

Jag tog mig igenom denna helg med, är helt slut... och har inte gjort något. Glad att jag klarade mitt första test.

Har mått bättre i dag, det har inte varit något sig, bara likgiltighet och orkeslöshet... och det har jag haft hela mitt liv, så det är lugnt

Nu blir det att borsta tänderna, sova och hoppas att den småsnoriga näsan bara är tillfällig så jag kan jobba i morgon.

Profile picture for user Ensam1984

Jag är så trött. Har varit hemma i dag och i går från jobbet. Sovit mest och är fysiskt trött, mentalt också - men mest fysiskt trött. Vet inte om jag gått in i väggen, fått covid med konstiga symptom eller om det är bristen på medicin som spökar? Blir i vilket fall hemma resten av veckan för säkerhets skull.

Mår ändå helt okej i huvudet, inte uppe bland molnen då jag inte har någon ork, men inte deppig heller direkt. Det är G- typ ?

Har inte haft någon ork eller vilja att dricka sen i helgen, det kom och gick. Tröttheten tog över istället. Förr, om jag var hemma och inte mådde toppen (fast inte hade feber) så hade jag druckit. Är glad att jag är en sån som inte dricker, annars hade allt varit så mycket värre.

Trots att livet är G- nu så kunde det vara så mycket värre. Återhämtning, soffhäng och sängen är det jag behöver. Måste ju tänka på att jag inte funkar som alla andra och att det är okej, jag väljer inte detta, jag är konstruerad annorlunda bara.

Profile picture for user Ensam1984

Börjar helt ärligt undra om det är covid jag har? Tröttheten är så överväldigande och en person som jag står nära, har en nära arbetskamrat som fått covid. Vare sig det är så eller inte... kan det inte gå över.

Några kanske tänker; det är väl bara att testa sig!

Tyvärr bor jag i en region som inte har test för ”vanligt” folk, utan endast för vårdpersonal och samhällsviktiga personer. Jag är inte viktig.

Har inget sug på A, är dock uttråkad så in i bänken och det triggar party-genen i mig, även om jag inte är sugen på att dricka, även om jag inte har någon energi - så kommer en tanke om att få fly bort en stund. In i dimman - redlös!

Men det blir inget med det, ska sova en stund istället.

Profile picture for user Ensam1984

Å vad kul att ni följer med mig här Mic och Vinäger ❤️ Följer er också såklart

Är nästan lika trött i dag men har bara vilat, tog en promenad på 15 min och blev helt svettig. Utöver det ser jag nu på The crown, riktigt bra serie, men gillar man starkare grejer som whiskey så rekommenderar jag inte den serien ur trigger-synpunkt, tusan vad de super (och det kommer från mig ?)

Lite ensamt, lite uttråkad, glad att jag ändå är jag då just jag har de perfekta förutsättningarna för just en pandemi. Är såklart inte glad att det är pandemi, förstå mig rätt ? men jag vet ingen som behöver och klarar sig ensam lika länge som jag.

Om 15 minuter stänger systemet, då kan jag lova att jag kommer ha varit nykter de senaste 9 lördagarna. Det känns bra. ?

Fick en liten känsla för en stund sedan att man tekniskt sett skulle hinna till systemet, men i samma tanke kom jag på ”aldrig första glaset”, ”vad som känns som ett lättvindigt beslut i stunden, gjort spontant, kommer få förödande konsekvenser längre fram” och ”jag är en sån som inte dricker”.

Och nu till dagens andra tanke, det föregår så mycket i mitt huvud.

Skulle fylla i en grej i dag, och en av frågorna var hur mina alkoholvanor ser ut. Valen jag kunde välja på var utifrån hur ofta min dricker ett visst antal standardklassen på en gång (tror jag det var) 1. Nykterist 2. Endast till mat 3. En gång per vecka 4. Flera gånger per vecka.

Först, vilka urusla alternativ, det kunde en femåring gjort bättre. Men om man nu ska välja så är det svårt. Jag dricker ju inte nu, men ser mig inte som en nykterist, jag dricker inte till mat och hoppas heller inte att jag kommer göra det. Men det var svårt att välja nykterist, det säger ju vara att jag inte dricker. Men var det något med att om jag valde det så hade jag gjort ett definitivt val och kan inte gå tillbaka. Eller om jag misslyckas kommer vägen ner bli ännu värre då jag sagt att jag var nykterist. Va tusan... det var ju bara ett test. Men valde i slutet nykterist, för att bara dricka till mat, det hade varit mest att ljuga ? antingen svart eller vit/ antingen nykterist eller dricka flera gånger i veckan.

Nu är klockan 15.00, inget system.. andas alltid lite bättre när ?djävulsbolaget har stängt!

Profile picture for user Ensam1984

Dagarna tickat på. Är fortfarande hemma då jag är så fysiskt trött och har huvudvärk. Jobbar dock hemifrån och har lite möten och samtal vilket är skönt.

Min mor har fått covid och jag träffade henne dagen innan hon visade några starkare symptom så jag kan ha det.

Så jag ska ta covid-test på torsdag. Där jag bor får endast vissa grupper (jag är inte en del av de grupperna) ta testerna pga trasig maskin (eller vad det nu är). Jag lyckades ändå övertala VC att göra det på mig, var så ful att jag använde de faktum att jag har Autism. Och visserligen gör väl min autism att jag är extra känslig och orolig av mig. Men jag vet inte om det är det eller om det bara är jag som inte kan ”känna” om jag är frisk eller inte. Känner mig ju sjuk jämt så... sen kan det ju vara medicinerna, har fått dosökning igen... kanske lite piggare av det... Blir helt hypokondrisk av detta!

Jaja... ingen alkohol, ingen längtan efter det heller. Men det är inte heller den där känslan av att absolut inte ens kunna dricka som jag hade med den andra medicinen. Jag saknar den känslan, när det inte ens kändes som ett alternativ, när jag var tvungen att tvinga fram tankarna kring att dricka.

Glad att jag är ändå är i ett okej headspace annars.

Tror dock jag äter för mycket socker just nu vilket min kropp inte mår bra av. Kan vara därför jag får ont i huvudet så mycket. Går inte upp i vikt då medicinerna förhindrar det lite, det är skönt. Men har bestämt mig att jag efter jul ska ta tag i kost och få till ett riktigt planeringsschema. Ska inte banta, men försöka få till bättre rutiner och planera mat så jag inte blir så handfallen och äter en chokladboll till kvällsmat i brist på fantasi. Det händer oftare än vad jag skulle vilja erkänna ??

Min dröm är att jag ska få till ett schema där hela mina dagar är utplanterade och utstakade så att jag får påminnelser på min smartwatch. Jag skulle behöva påminnelser för så mycket, borsta tänderna, tillreda lunch, tid för vila och rast på jobbet... jag har ju noll tidsuppfattning, noll förmåga att utföra plötsliga vardagliga aktiviteter eller vardagssysslor utan uppmaning. Det mesta funkar och det påverkar ingen annan än mig själv, men det är satans jobbigt att känna sig så värdelös jämt. Jag är 0 eller 100, jag har svårt att hejda mig. Jag kör på i 130 på jobbet och kraschar innan jag ska hem, väl hemma ligger jag som en liten våt filt. Ni som vet hur detta är, att ha ADD och Aspergers, välkommen till klubben. För er andra (även om diagnoserna även innehar fördelar) så skatta er lyckliga. De kan vara så funktionsnedsättande/handikappande ibland.

Men för att detta med schemat ska funka måste jag;
1. Ha energi genom att jag får en bra nivå på min medicin.
2. Ha tid och lust att sitta och planera upp veckorna.
Det kommer jag ha vid lovet är min tanke. Ska vara ledig det mesta av jullovet ?

I morgon är det 60 dagar, detta har jag ju klarat förr, fan vad grym jag är ändå ❤️

Profile picture for user Ensam1984

Jag har inte covid! Ja, eller inte längre i alla fall. Har fått svar på mitt test. Så skönt! Men o andra sidan... då är det säkerligen medicinerna och huvudet det är allmänt fel på (inte direkt förvånande).

Å förresten Mic ❤️ Tack för ditt inlägg. Du är en av de som är speciell för mig här!

Det bästa med att inte ha covid är att jag nu kan åka och köpa chips ? helt ärligt, jag har varit så toksugen på chips i över en vecka, men det känns så jobbigt att be någon köpa chips. Känner mig så onyttig då... helt bakvänt. Det som kanske inte är lika bra är att man kan gå till Systemet. Eller så gör man som jag - väljer att inte gå dit ändå.

Men för säkerhets skull åker jag inte och handlar förrän efter 18, dels för säkerheten och mindre folk men främst för att systemet är stängt då i denna lilla håla.

Har inget sug, men en liten känsla av att vilja fira min sjukliga friskhet. Att vilja unna mig, att fylla den där rostiga hinken inombords.

Men jag äter mediciner som inte ska mixas med A, och jag mår inte bra av A. Så det får bli party på alkoholfri öl och chips i kväll ? Får fira att det är en jobbvecka kvar och sen semester i nästan 3 veckor

Nu ska jag först göra lite mer jobb, sen försöka orka plocka lite här hemma och sen åka o handla

Hoppas alla får en fin nykter fredag. Och då vaknar vi tidigt i morrn bitti, tänder oss ett ljus i vintermörkret och njuter lite extra av det faktum att vi är såna som inte dricker

❤️

Profile picture for user Ensam1984

Tidig avbiktning (och denna är lång så ta fram 2 mackor och en stor kopp kaffe om du ämnar att ta dig igenom detta innan lunch)

Vaknade runt klockan 04.30 och kunde inte somna om. Men vad gör det när man inte har några planer för dagen. Har städat köket och lyssnat på en bra podcast. Ska fortsätta städa då jag har fått lite energi. Ska även ta en skogspromenad i dag :)

Även om jag nu vaknade tidigt så är det första dagen jag känner mig någorlunda normal på länge. Normal för mig kanske inte är normal för andra, men varför jämföra sig med andra liksom :)

Det är så skönt att vakna på en lördag och må bra :) Tänk vilken skillnad det är att inte vakna bakis. Och detta är min 10:e nyktra lördag på raken. Startade min nykterhet för exakt 9 veckor sen.

Jag vet att detta kan vara jobbigt att läsa för de som har det jobbig just nu (och jag vet att det är jobbigt att läsa då det har varit jobbigt för mig tidigare och säkert kommer bli igen) men det är så lätt för mig just nu att vara nykter - så länge jag inte tar första glaset. Det enda tricket är verkligen att bara inte ge in för känslan av att bara ta ett glas. Ett glas är ALDRIG ett glas. Även OM det skulle funka i en vecka, en månad eller ett år (för mig, pratar inte om alla då jag inte kan avgöra det) så:
1. kommer jag aldrig bli fri från A- djävulens grepp om jag ger in för honom. Jag dricker 0 eller 100.
2. är synen på alkohol så förskönad, det är så lätt att man glömmer det dåliga och målar upp en nidbild av lycka kombinerad med A.
3. ger alkohol en falsk känsla av tillfällig lycka, eller snarare alkoholen gör så jag kan tränga undan mina riktiga känslor och låtsas/leka att allt är bra. Jag rymmer, jag vill försvinna men glömmer ack att det är en dag i morgon. Jag skjuter saker framför mig och tar aldrig tag i det viktiga. Det var under min förra långa nyktra period som jag orkade söka hjälp från sjukvård/psykiatrin för min "trötthet" vilket visade sig vara ADD och Autism som ingen sett på 36år.
4. kommer alltid rekylen dagen efter (för det blir aldrig ett glas), när baksmällan slår till och kroppen blir pluffsig, röd och hjärnan funkar sämre och sämre.
5. kommer rekylen också när man slutar, när man inser fakta av vad fan man hållit på med i alla år, och att livet har gått på autopilot och att man inte har gjort någonting med sitt liv, upplevt något eller glömt att leva på 10 år. Så varför starta om känslan om och om igen genom att börja och sluta om och om och om igen... det tar för mycket energi från att verkligen leva.
6. glömmer man bort vad som är viktigt och vad man faktiskt tycker om, vad man behöver göra för att själv må bra. För mig är det promenader, hålla ordning, följa scheman och äta någorlunda bra. Alkoholen förstör allt det genom tsunamivågen av känslostyrda handlingar och apatin som alkoholen medför för mig.

Jag har ju alltid förr känt att det jobbigaste med att sluta dricka är att det är svårare när jag ska gå ut med vänner. Jag gör det väldigt sällan och nu i covid-tider gör jag det inte alls. Mitt problemdrickande har främst varit för att jag dricker själv. Visst drack jag alldeles för mycket när jag var ung tillsammans med andra (drack då aldrig själv), men det gjorde många. Jag kan i efterhand se att det var just där allt startade, de flesta andra hade hämningar - jag drack fler gånger än jag önskade så mycket att jag slocknade, blev utslängd, somnade, fick åka ambulans en gång osv... men hamnade aldrig i bråk eller så, var mest full och glad och störde ingen.

Så jag har alltid gillat att dricka lite i sällskap men de senaste 10 åren har det blivit mycket mer sällan och oftast mycket mindre, mycket mer städat och under kontroll. Men ändå så mycket så jag vågar flirta, skratta och vara lite mer avslappnad. Avslappnad blir jag, men främst är det nog att hämningarna släpps, jag vågar och tänker inte så mycket på "hur jag eller det ser ut". Brukar aldrig göra några helt sjuka saker, men jag vågar prata med det motsatta könet och är mig själv, fast ändå inte.

Jag har alltid haft svårt att få kontakt med det motsatta könet, mest för att jag inte förstår dem, eller vet vad jag ska prata med dem om, eller det är nog så att jag inte vet hur man flirtar, de sociala koderna kan jag inte och fattar inte. Sociala koder kan jag i alla andra fall "klistra på" och maska som det så fint kallas. Jag kan låtsas vara normal, men att flirta, den uppdateringen har inte min mjukvara tillgång till. Jag skulle gärna köpa den, om någon där ute har den uppdateringen så får ni gärna hojta till! Men med alkohol i blodet så försämras allas lågmälda flirtande och det blir mer "ska vi hångla", "ska du följa med hem" *haha* och sånt kan jag läsa av.. i alla fall om man säger det rakt ut. Jag har verkligen noll game!

Jag har ju inte förmågan att se eller förstå när någon flirtar med mig alls och det har jag fått berättat för mig tusentals gånger under hela min uppväxt. Jag har väl alltid trott att det är för min dåliga självkänsla, att jag aldrig har trott att någon skulle gilla mig eller tycka jag såg bra ut. Jag var/är ju helt avskyvärd och de som rätt ut sagt att det inte är så bara ljuger för att ställa sig in, för att de vill ha något av mig. Jag vet väl att det inte är så längre, rent logiskt - men den känslan är svår att skaka av sig. I vilket fall... sidospår 578...

Jag blir mindre typiskt "autistisk" konstigt nog när jag är full bland folk. Eller det kanske jag inte alls blir, men alkoholen ger en känsla för mig av det. Men det har självklart att göra med att mina hämningar släpper. Jag kan ju själv se att jag både blivit utnyttjad och tagen som lätt "byte" pga. naivitet och hämningslöshet, det ligger såklart inte nämndevis alltid på andra. Jag måste ta mitt ansvar, men jag är lätt att utnyttja om man nässlar sig in och får ta del av mitt hjärta. Det är väl därför det varit stängt för den innersta kärleken i ungefär 15 år... sidospår...873 ;)

Det blev ett utlägg som jag inte hade tänkt skriva om, men det jag ville komma till var mer egentligen att jag just nu inte känner någon saknad inför att dricka med andra heller. Jag ville göra det förut då jag ville ställa in mig i ledet och vara likadan som alla andra. Jag ville känna mig och ses som avslappnad, rolig, attraktiv jag ville våga få (och se) andras uppmärksamhet gentemot mig. Jag ville hitta någon eller något (fast samtidigt inte), jag ville känna som alla andra.

Just nu känner jag mig kanske inte bekväm i mig själv, men jag har nog accepterat att det faktiskt inte är jag - jag är inte som alla andra, kan inte vara det och varför ska jag anstränga mig så fruktansvärt för att vara det när jag kan vara som jag är!? Jag är och kommer aldrig bli det där, jag kommer aldrig kunna vara eller snarare känna mig som alla andra. Jag kan verkligen inte ändra på det. Jag är redan duktig på att inte visa det för andra - de andra ser inte. Men på insidan kan jag inte förändras - och det är okej. Just nu känner jag verkligen att det är helt okej. Jag kommer aldrig leva och ha samma saker som andra. Stereotypa neurotypiska normer appliceras inte på mig, och det är okej.

Sen har jag ju tur, eller vad man ska säga. De flesta ser ju inte på mig (eller ens när de pratar med mig) att jag är en udda fågel. Kanske lite speciell, men de flesta tror jag gillar min rakhet, min hjärna (sätt att tänka) och sättet jag ser på saker (lösningsfokuserat och med en ständigt positiv synvinkel - det finns inga problem/fel - det finns krångel och behov som måste behjälpas). Jag tänker ofta lösningsfokuserat vad gäller alla andra, reder ju i ganska mycket inre konflikter bland ungdomar (och vuxna) i mitt arbete, men med mig själv är det tvärt om. Det är väl också därför det tog 35 år innan jag förstod att jag kanske har autism och add (trots att jag jobbat med ungdomar som just har dessa diagnoser i 5 år). Ok, jag har svävat iväg igen..

ADD-hjärnan snurrar som på i 120km/h i vanlig ordning!!!!

När jag själv gick i skolan så skrev andra 2 A4 om franska revolutionen, jag skrev ett helt A4-block! Hade sån tur att min lärare förstod mig och uppskattade mitt sätt att vilja förklara allt men ofantligt mycket mer ord än nödvändigt. Tänk om jag då visste att det var min ADD (och autism - förmåga att se detaljer) som gjorde att jag inte kunde förkorta mig, och att jag aldrig hann klart på prov. Att mitt hoppande mellan uppgifter och 15 minuter av total panik vid starten av varje prov innan hjärnan landade var ADD hade ju varit toppen att veta då. Jag fattar inte än i dag hur jag kunde gå ut med så pass höga betyg som jag hade både från grundskola, gymnasiet och universitetet. Det hör inte till vanligheterna, men det är ju vi som är så bra på att dölja det inre som oftast döljer det så bra så vi inte vet om det själva.

I mitt jobb så samtalar jag mycket med ungdomar, och det är så mycket oftare nu sen jag fått min diagnos som jag träffar, eller snarare märker av, att elever och främst tjejer, uppvisar symptom som kan associeras med ADHD/ADD (det behöver självklart inte vara en diagnos, men kriterier). Självklart påvisar jag inte detta för dem, dels för att jag inte är psykolog eller tillräckligt kunnig inom fältet, dels för att det hör hemma i ett annat forum i samförstånd med vårdnadshavare osv, och dels då de själva inte kommit till mig för att få svar på den frågan. Men jag kan tala med dem om det som bekymrar dem på ett annat sätt utan att börja prata om diagnoser och utredningar osv. Jag kan tala om påverkan och behov av stöd, att inte förena prestation med person osv. Jag kan uppmärksamma ungdomar om att det finns hjälp och stöd allt - och ett "problem" är inte ett problem förän det börjar påverka en person negativt, att man inte orkar/vill/vågar göra något annat för att. Så länge problemet ger negativa känslor eller medför negativa följder bör man ta tag i det, så länge man vill få till en förändring. Har nog aldrig skickat så många ungdomar som i förtroende delat sitt innersta till kuratorn som nu efter jag själv fått reda på mina egna diagnoser. Och det ser jag som något bra, som något hälsofrämjande, som något som jag kan bidra med, som kanske bara just jag kan bidra med pg.a. min situation.

Jag borde egentligen byta forum. Det känns som att jag pratar mer om mina diagnoser än om alkohol. Men jag gillar detta forum. Detta forum är mitt hem och där jag fick styrkan att ta tag i mitt liv, där jag fick styrkan och kunskapen att ta mig vidare och lära om mig själv. Allt startade här, fast i en annan tråd som ligger i "Det vidare livet" dit jag tänker att jag tar mig efter 6 månader här igen.

NU har jag "ödslat" mer tid än jag vill erkänna att bara skriva av mig här, så skönt. Hoppas ingen har läst igenom allt, stackars er. Men välkomna till en ADD-hjärna ;) Detta är bara ett axplock (30 minuter i min värld). 200 tankar i sekunden. Kan ses jobbigt, ja.. och det finns mycket annat som inte är så kul med diagnosen, men om vi nu ska vara ärliga så gör det mig även till en ofantligt kreativ och "det är inte ens utanför boxen - det finns inte ens någon box"- tänkare.

Profile picture for user Andrahalvlek

Du har en enorm självinsikt, och vilken tillgång du måste vara på din arbetsplats. Jag tycker att diagnoser kan underlätta för att få rätt hjälp, men det får aldrig stämpla en individ. När vi utredde vår yngsta dotter och fick diagnosen utvecklingsstörning och blev rekommenderade särskola sa hennes pappa! ”Äsch, det blir bra. Hon är ju fortarande NN, med eller utan diagnos”. Och så har vi försökt tänka hela tiden.

Bra att du skrivit ner alla dina punkter vad det gäller alkohol. Gå tillbaka och läsa det här inlägget om du börjar vackla i ditt beslut någon gång.

Kram ?

Profile picture for user Ensam1984

Jag vet inte varför jag helt plötsligt hänger här inne så mycket igen. Det känns som när jag precis hittade detta ställe, som en nyförälskelse... som Juli 2019. Har egentligen inte några direkta tankar på att själv dricka nu, eller önskningar.

I dag blir inte inlägget så långt, måste faktiskt försöka att ta tag i saker... för i går tog jag inte tag i något utan hängde här, kollade youtube och åt så mycket godis att jag på kvällen blev spyfärdig och kände att jag var i någon slags sockerchock. Är fortfarande spyfärdig. Det känns nästan som en bakfylla, en sån då man är spyfärdig... tankeställare!

Tack Andrahalvlek för ditt inlägg förresten. Du är verkligen så insiktsfull :) Jag jobbar även med barn/ungdomar som har Intellektuell funktionsnedsättning (IF) då jag jobbar som syv på en grundskola och grundsärskola, och jag tycker det är fantastiskt när alla individer kan få plats att utvecklas som individer. Precis som du säger, att inte bli stämplad är så viktigt. Men jag tycker det ät så viktigt att man får tillgång till hjälpmedel, resurser och att man ges förutsättningar att lyckas utifrån sin egen förmåga. Särskolan är det ställe som jag ser jobbar med individerna mest, med att bygga självförtroende, fokus ligger inte på betyg utan personlig utveckling, jag önskade att det kunde vara så för alla. Vi skulle ha ett mycket bättre samhälle då. Tänk om skolan kunde vara ett ställe där alla fick lyckas och vara duktiga. Så är det inte i dag.

Det sista jag vill säga är att NPF och IF är att det inte definierar oss som människor. Precis som du säger Andrahalvlek. Men det ger oss en insikt i oss själva, en möjlighet för oss att få redskap, strategier och tillgång till en gemensam plattform och grupp som på många plan har samma erfarenheter och framförallt förståelse och icke-dömmande för det som går utanför det neurotypiska. Att få tillhöra en grupp, att inte vara ensam, att inte känna sig som den enda Alien, som den enda udda fågeln...

För mig var det största att jag "fick reda på" att min trötthet inte var lathet. Att det INTE VAR MITT FEL, att jag inte själv valt att fungera som jag gör. Med det så har jag kunnat bli lite snällare mot mig själv. Att jag inte är sjuk (det är ingen sjukdom) jag har en funktionsvariation som inte är anpassad för denna världen.

Istället för att tänka på att "jag är skapt fel", så försöker jag istället tänka att allt runtomkring mig, som är svårare för mig än för neurotypiska, är inte anpassat för mina behov. För någon som inte har mina diagnoser kan (tydligen) inte ha en susning om hur det verkligen är. Därför ser jag det som min skyldighet att utifrån min plattform, mitt yrke & mina erfarenheter försöka minska glappet, se individen och se till att JAG ger alla de förutsättningar och möjligheter de behöver för att uppnå sin framtidsdröm. Detta utan att röja vem jag är - för det skulle inte vara bra om mina elever fick veta mina diagnoser, min chef vet det och det räcker.

WoW! det är inget litet ok som jag bär på, men det känns hoppfullt, inte tungt. Det känns som att det kan vara det viktigaste jag någonsin kommer göra i mitt liv.

*haha* det var jag som skulle ha ett kort inlägg, ja just det ;)

Det känns ungefär som jag har skrivit en proposition till skolchefen kring anpassningar i skolan och min yrkesrolls "viktighet"

Nej, nu får jag ta en promenad, sånt man kan göra när man är nykter (fast socker-bakis)

Profile picture for user Ensam1984

I dag gick jag i skogen för första gången på länge, i spåret.. vill skicka en framtida tanke till mig själv att gå in här och påminna mig själv hur skönt det var. Och pusha för att göra det oftare.

Och just ja, jag såg en julgran som någon hade pyntat med kulor och glitter - mitt i skogen. Det var så vackert!

Profile picture for user Andrahalvlek

Det bästa vi föräldrar har gjort för vår dotter var att välja särskola för henne fullt ut när hon skulle börja fyran. Innan dess gick hon halvtid i byskolan med resurs. En resurs vi inte fick välja eftersom kommunen utgick från antal år i kommunens tjänst typ. Vi hade velat ha en resurs som kunde stödtecken (TAKK), men det gick inte.

I byskolan sa barnen alltid ”hon får vara med”, men i särskolan fick hon vänner som verkligen ville vara med henne. En enorm skillnad. Vänner och personal som mötte henne med en öppen famn. Och alla erfarenheter hon hade med från byskolan tog hon med sig, och utvecklade leken på särskolan enormt till både barn och personals gagn.

Den individanpassning som görs i särskolan skulle grundskolan praktisera på ALLA barn. Det är min fasta övertygelse. Jag tror på tanken om inkludering i grundskola, men det funkar inte i praktiken. Det hinns inte med, och kunskapen är för dålig. Det är precis som med sjukvården. Vissa diagnoser ska enbart behandlas på vissa sjukhus, där patientunderlaget är stort och personalens kunskap därför blir god. Jag kör gärna 30 mil om vi får rätt hjälp, istället för att få träffa en läkare lokalt som bara gissar.

Riktigt roligt att du har blivit mer aktiv på forumet igen, dina inlägg är alltid reflekterande och kloka.

Kram ?

Profile picture for user Smygdrickarn

Skogen var ett av verktygen som gjorde att jag tog mig ur klorna på A sist. Så mycket terapi, särskilt för oss "speedade" personer. Skogen bjuder på lugnet, det stilla och vackra. Ska strax ut själv här, trots att det är grått, kallt och mulet, men i skogen får jag ro för själen.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Är inne och skummar, trycker hjärtan och passar på att tjoa en liten hälsning ? Jag såg att du funderade på om du borde byta forum eftersom ditt fokus ändrats till att handla om dina diagnoser... Fast har fokuset ändrats? Ditt fokus är ju fortfarande att försöka leva ditt liv så som du vill leva det, fri från alkoholdimmans tillfälliga lindring. För mig har min tråd börjat handla mest om gränssättning i min yrkesroll nu när jag blivit nykter, för min oförmåga att göra just det är nog den största anledningen till varför jag började smutta vin i soffhörnet. Komma åt den där ”fuck it” känslan för en stund och skita högaktningsfullt i alla överkrav. Mitt fokus hamnar på att inte alls ta emot sagda överkrav, utan bolla tillbaka dem, eliminera behovet av ”fuck it” liksom. Och för dig hamnar fokus på att hantera tillvaron och hitta verktyg för att hantera livet med dina diagnoser. Inte konstigt alls ❤️ Kram

Profile picture for user Ensam1984

Wow... vilken vecka detta har varit. Upp och ner är bara förnamnet.

Först och främst, tack alla finingar som kommenterat i min tråd. Jag tog en paus härifrån då jag fastnade lite för mycket (och har inte haft så mycket tid denna vecka). Det är alltid så härligt att komma tillbaka med massa glada kloka reflektioner från några av mina favoritpersoner. Och tack Mirabelle G-S, du har så rätt (som vanligt). fokuset är detsamma, det är bara andar ord som beskriver det som alltid var där, som tar över lite mer och definierar den inre resan då jag fått mer i insikter i mig själv. Det blir ett jädra tjat om min ADHD och ASD, men det får vara okej. Om man tycker att jag snackar för mycket så är det fullt okej att tycka det, att inte läsa. Jag kan inte prata så mycket om det på något annat ställe, det är få som förstår och de flesta vill inte lyssna. Detta är för mig främst - och om något skulle ta med sig något, eller ha en reflektion - så betyder det såklart jättemycket.

Har varit tillbaka på jobbet denna vecka och måndag till halva torsdagen så mådde jag piss, superdåligt, hade sån ångest att jag fick smita från jobbet efter 12 de tre första dagarna. Det var ren och skär ångest, kände mig illamående, snurrig, glömde att andas, huvudvärk, inre stress utan någon anledning, känslomässig, apatisk. Men höll ihop på jobbet och fixade det ändå utan att någon märkte (för tänk om det skulle hända, min hjärna är så skev). I vilket fall, jag tror jag kommit på varför jag mått så dåligt, fick vara hemma pga covid (som säkert inte var covid) och varför jag inte har känt mig riktigt som mig själv, har fastnat och varit mycket/känt mig mycket mer Aspig och impulsiv samtidigt än jag brukar vara. Jag tror det berodde på de medicinerna jag bytte till.

Åt en ADHD-medicin i 1,5 månad som funkade så bra, kände mig nästan speedad (egentligen var jag vad neurotypiska skulle säga är normalt). Det ska sägas att jag har ADD så jag är motsatsen till speedad i vanliga fall, visserligen skenar tankarna, och fötterna måste röra på sig, men jag är ändå väldigt icke speedad, jag fastnar och måste vila mycket, blir hjärntrött osv... alltså inte "dampig" som måste tas ner på jorden.

Men att andra såg att jag orkade saker, att jag orkade fokusera, att jag var gladare, det kände jag med. Det var helt fantastiskt (speciellt nu i efterhand när man ser vad jag lyckades åstadkomma). Bara positiva saker. Men jag fick ganska mycket huvudvärk, som jag iof. alltid har annars också, så vi bytte till en annan medicin, som jag åt i 3 veckor. Jag slutade med den i tisdags denna vecka. Det var rävgift (för mig), för många så är däremot den min första medicinen rävgift så... men när jag började äta nya medicinen kände jag ingen positiv effekt, inte så många negativa heller, men just då så tappade jag all motivation (som jag fick med de andra medicinen), all energi och blev jättetrött, sen var jag hemma i 2 veckor (jobbade hemifrån men ändå).

Nu när jag slutat med medicinen så känner jag mig lite normal, jovisst jag är trött och orkar inte som alla andra, men jag mår okej i alla fall. Jag känner ingen ångest då jag inte har en "god grund" för att känna det. Ska till min sjuksköterska på måndag och sätta in gamla medicinen igen, troligen. För huvudvärk är inget jämfört med den förändringen som skedde när jag åt den första medicinen, nu i efterhand. Tänk att det är så "ni vanliga", "neurotypiska" alltid har det. Det är så sjukt för mig, att jag har gått runt i 36 år och inte fattat att inte allas hjärnor funkar som min.

Åter till fokus på detta forum. Jag har ju tidigare skrivit att jag inte dricker nu för att jag inte får dricka, för att jag äter mediciner. Ja, det finns såklart andra orsaker också, som att jag inte vill leva som jag gör när jag dricker, att jag innerst inne inte når bra av det osv. Men med medicinerna har jag tappat sugen, på det mesta i mat och dryckesväg iof, och så har jag vetat att jag inte FÅR kombinera den med A. Och där går min gräns liksom, jag skulle aldrig missbruka tabletter, och speciellt inte blanda och experimentera med A, jag är alldeles för nojig för sånt. Det finns inte på världskartan. I alla fall..

... nu har jag ju inte ätit medicinen sen i måndags, men har jag då druckit när jag har kunnat?

NOPE!

Det har jag faktiskt inte. Tanken har definitivt kommit, definitivt! Att få fira in ledigheten, att få festa till, att jag FÅR - bara lite. Men så fort den tanken har kommit har jag ärligt frågat mig själv...

"Vill du verkligen det här ****".

Varje gång har varit NOPE!

Det har inte känts svårt, jag har varit glad och stolt. Sen ska sägas att min motivation att gå till systembolaget är noll, shit att stå i kö för lite alkoholhaltig läskeblask... det är ju inte normalt.. eller jo, det är väl just det som det är, men om det ses som normalt så vältrar jag mig i att vara trendsättande genom min nykterhet!

Hade två vänner över på besök i går, mina bästisar. Vi höll avstånd, vi fikade och bytte julklappar. Det var supermysigt och fick några riktigt roliga och fina julklappar. Det var ett suspekt paket som såg ut som en flaska, vilket det också var. Jag tänkte direkt att det var en vinflaska, och att jag nu skulle dricka vin i kväll. Tanken kom så snabbt, skrämmande snabbt. Tanken på att ha vin hemma - och min första tanke var inte att hälla ut det, det var att hälla i mig det. Varningsklocka på den. Men jag är inte förvånad.

I alla fall, det visade sig att min vän (som känner mig väldigt bra, hon har även en son som har ganska grov ASD, ADHD mm så hon är så fantastiskt lågaffektiv och vet precis hur jag funkar), hon hade köpt en alkoholfri glögg till mig :) Lättnaden var total!

Jag måste dock tänka till på detta med min spontana tanke att hälla i mig... impulsen var så ilsnabb. Hur ser min plan ut den dagen jag faktiskt får en flaska. Det skulle vara ett så pissigt sätt att falla. Jag vill inte falla igen, för jag vet att det inte är ett alternativ för mig.

Vid denna tiden förra året var jag ungefär en vecka bort från att förstöra min längsta nykterhet någonsin, kom till 172 eller 173 dagar om jag inte minns fel. Missade 6 månader med någon vecka. Den gången var det för att jag hade bråkat med min mamma och klockan var 17.45, så jag hann till systemet som stängde 18.00. Jag hade sjukt mycket stress under den perioden med flytt, hantverkare och utredningen - men det är ju bara ursäkter. Jag hade inte hittat de rätta verktygen för mig själv, hade ju aldrig testat att sluta innan heller. Jag hade även en tanke att jag kanske faktiskt var en av de få som kunde dricka kontrollerat. Jag sa högt ha högt till mig själv att jag inte ville dricka - som för att övertyga mig själv, men jag ville kunna dricka i sällskap, och jag visste ju inte om jag skulle kunna lyckas, jag hade aldrig testat. När jag skrev om detta här på forumet sa alla gamla rävar ;) att det funkar sällan, och jag (precis som alla som kommer efter mig) hade ändå en så glorifierad bild av mig själv att jag trodde att jag var speciell - den som kunde klara det. Pyttsan, i min värld så finns inte det. Men just då, så hade jag inte gjort en empirisk studie liksom, och det behövdes för att kunna komma hit.. Det fungerade okej med drickandet i några veckor, jag drack mer men inte så mycket.. men sen blev det värre och värre... tills i somras då jag var nykter i ett par månader igen. Min empiriska studie visade att det alternativet inte var aktuellt i mitt fall. Trist kanske, men det är okej. Life´s not fair.

Det är en resa, en process, ett maraton... ingen sprint... Min nyktra resa har pågått i 18 månader vid detta laget, jag lyckats (för vi fokuserar på det bra) att vara helnykter 10 (11) av de 18 månaderna. Som start på min resa ger jag det ett godkänt. De där 8 månaderna var tid som behövdes i dimman för att förstå och ge upp om alkohol. Att verkligen inse mitt förhållande till A och vilken sorts relation vi har.

NU har jag svävat ut igen, herrejesus... i vilket fall, jag har inte druckit. Det är jag superglad för. Börjar troligen med gamla medicinen i morgon och på tisdag ska jag göra en sak som jag aldrig gjort.. som känns skrämmande för mig. Jag ska göra botox i min panna. Är inte särskilt rynkig (och vad fasiken skulle det göra om jag var det). Det är dock inte av estetiska skäl, har fått höra att spänningshuvudvärk kan försvinna, lindras. Jag går ju alltid och lyfter på ögonbrynen. Så vi får se hur det funkar. Det får blir min julklapp till mig själv. Har nästan 5000kr som jag hittills tjänat in från mitt nyktra leverne dessa 71 dagar, så det får bli ett uttag därifrån.

Nu är klockan snart 08.00, kanske skulle man äta lite frukost och fundera ut vad man ska göra med dagen. Det blir en promenad i dag, och det blir en nykter dag.

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag minns att jag tänkte när du bytte medicin att den första medicin du hade verkade passa dig bättre, enbart med utgångspunkt från vad du skrev. Men jag vet ju samtidigt att det tar lite tid för den typen av medicin att fungera.

Intressant att höra hur du reagerade på presenten du fick. Jag hade en liknande incident i veckan. Fick en present av min chef, alla i ledningsgruppen fick det. För att det inte skulle vara så iögonfallande för alla andra att vi chefer fick en extra julklapp så ställde hon presenterna i ett skåp i konferensrummet och sa åt oss att hämta varsin. Så har hon gjort tidigare och då var det varsin flaska prosecco som vi fick.

Jag fick lätt panik. En flaska alkohol vill jag INTE ha. På stört skrev till en chefskollega ”om presenten är alkohol kan du ta min flaska också” men sen hejdade jag mig innan jag skickat det. Då skulle jag få förklara mig för min chefskollega, och min alkoholhistorik vet typ ingen på jobbet något om. Än. Är jag redo att outa det just nu? Nä.

Så jag tänkte att jag tar emot presenten och ger den vidare till barnens pappa direkt. Så får det bli. Jag hämtade presenten på jobbet på fredagen och vi skulle ändå träffas på fredagkvällen. Han vet ju att jag är nykter numer och skulle förstå varför han plötsligt fick en flaska alkohol.

Men det var ingen alkohol vi fick. Julklappen innehöll saffransskorpor, alkoholfri lingon/rönnbärsglögg och tryffel. Och jag blev än en gång påmind om att aldrig ge bort alkohol i present. Aldrig.

Kram ?

Profile picture for user Ensam1984

I dag har jag mått bra, så bra att jag inte ens tänkt på alkohol.

Var hos sjuksköterskan i dag men fick inga mediciner. Hon skulle prata med en läkare om jag skulle gå tillbaka och ta Concerta eller om jag skulle börja med Strattera. Har hört lite dåliga grejer om Strattera, men väljer att lita på experterna. De skulle återkomma i morgon, så vi får se vad det blir. Elvanse var rävgift för mig i alla fall.

Men i dag har jag mått bra, utan medicin har jag fått mycket gjort, men det har ju inte heller varit stressigt eller energikrävande. Om jag kunde leva så varje dag skulle jag inte behöva medicin, men jag skulle heller inte kunna ha något jobb, eller inte det jobb jag har i dag. Det är knepigt när man tänker på det... välja hälsan eller jobbet. Men jobbet är så förknippat med hälsan för mig, utan jobb blir jag en eremit och mår dåligt pga. det. Pust, en dag i taget. Vet att jag kan få sjukpenning genom min ASD, men det tar emot att gå ner till 75% och erkänna att man inte klarar av allt som alla andra, för jag klarar ju av det.. jag klarar bara inte av att ha ett liv utanför jobbet. Jag orkar inte alltid laga mat, få ihop saker, motionera, äta bra... listan kan göras oändlig. Just nu kör jag bara på och hoppas att jag hittar en medicin som hjälper min ADD. De sammanflätas så mycket och jag vet knappt vilket krångel som tillhör vilken diagnos ibland.

Trots allt krångel, trots att jag funkar så annorlunda mot andra, så känns det okej - just i dag. Vissa dagar känns det hemskt, men i dag är jag glad att få vara annorlunda. Att få sticka ut och vara utvald att få funka annorlunda. Jag har alltid dragits till annorlunda, samtidigt som jag själv alltid velat vara en i mängden. Jag har alltid velat ses som fin, och kallades för "Lady ****" (mitt förnamn) av några vänner under gymnasiet.

I vilket fall, det är lite spännande när jag tänker på detta med att jag ofta föredrar excentriska människor, människor som inte är så mycket yta, utan har specialintressen, är öppna och lätta att få kontakt med. På mitt jobb där jag jobbar med ungdomar så har jag alltid sagt till eleverna med NPF-diagnoser, eller med särdrag därifrån, att de är mer intressanta. För mig är det intressant när en elev blir helt exalterad över exempelvis racingbilar (som jag själv inte kan något om), eller fastnar och hela samtalet tas över om prat kring matlagning eller smink. När det blir för mycket för andra, det är då det blir intressant för mig. Och jag är en bra lyssnare, då det är mitt jobb. Men jag älskar att få ställa lite utmanande frågor, och reflektera.

Väder och vind, prat om ungar och semestrar.. det är det värsta jag vet. Prat där jag kan lära mig något nytt, eller kan få en insikt i hur andra tänker, eller hur de handskas med situationer, vad deras "krångel" är... det är intressant och värt att lägga tid på. Just precis det är jag... och alla mina samtal, vem det än är jag pratar med... går ut på just det. Att jag ska få ut något av det, men även att jag ska kunna få andra att reflektera kring sin situation och vrida och vända för att se det positiva, att se styrkor istället för svagheter. Att ALLTID se saker objektivt utifrån en annan människas situation. (Dock kan jag bara se saker subjektivt utifrån min egen situation och mitt eget agerande).

Detta med att vara subjektiv och objektiv har jag funderat på så fruktansvärt mycket. Det är så tydligt för mig, jag är båda, fast aldrig samtidigt. Jag är objektiv när jag talar med andra om dem själva, exempel. om en vän berättar om sin man som sagt något elakt. Då "måste" jag poängtera och gå till grunden, och "utreda" varför han sa så, jag leker hobbypsykolog och försöker se allas synsätt. De flesta tycker inte särskilt mycket om att få höra sånt här. Det vet jag, men det skiter jag blanka fan i också ;) Gör det inte jämt, och inte med alla såklart.

Jag är extremt subjektiv vad gäller mig själv. Jag har så svårt att se och förstå vad andra tänker om mig. Hur ser andra människor mig. Jag kan inte sätta mig själv utanför mig själv och observera, det går inte. Jag har ingen aning hur jag uppfattas vara, jag kan gissa... man jag kan lika gärna ha totalt fel. Jag kan inte lite på mig själv där liksom. Jag har väl frågat lite vänner ibland, typ när man fått någon uppgift om att fråga sina vänner vad de tycker om än, men då har jag mest fått svar att jag är snäll.. och det känns så meningslöst. Snäll är ett sånt där ord som beskriver en person utan personlighet, som är meh. Visst det är väl kul att inte uppfattas osm en elak djävul, men tänker att mina vänner inte hade varit just mina vänner om de såg mig så. Det andra ordet som nästan alla beskriver mig som är smart. Detta är ett ord som är lite svårt för mig. Jag är smart, jag var duktig i skolan. Men inte bäst. Jag är sjukt ambitiös och har ett ofantligt bekräftelsebehov (men jag visar det inte utåt). Det är bara genom mina prestationer som jag värderar mig själv. Samtidigt tänker jag att jag inte är så smart, jag blev inte något speciellt, ett någorlunda "vanligt" jobb. Jag blev inte läkare, ingenjör eller psykolog, inte heller apotekare eller landskapsarkitekt som jag funderade på i mina unga dagar. Prestigeyrken i min värld. Jag vet inte vad jag är smart på längre. Jag tror mest jag har ett korrekt språk, att jag låter smart och påläst. Jag är inte särskilt allmänbildad, jag är inte född i farstun såklart men historia och saker jag lärde mig i skolan är som bortblåsta. Jag använder ganska mycket "fina ord", fackord och akademisk formalia även i tal. Jag talar som jag skriver, och skriver som jag talar. Jag är väl kanske även ganska bra på att se mönster, nästa steg och finna smarta lösningar som tydligen ingen annan ser (fast det ter sig logiskt i min värld)

Nu kom jag och tänka på min mamma. Vi funkar inte på samma sätt. Jag vet inte vem som funkar som mig, men det är nog mer min far, fast han har väl inte lika enkelt för sig som jag ändå har det. I vilket fall, min mamma säger alltid att jag ska sluta tänka så mycket. Om just detta - att vara objektiv eller subjektiv. Då skulle hon bara säga - vad spelar det för roll? (För mig spelar det all roll) Hon säger det i all välmening, och hon är verkligen väldens bästa men hon är kanske inte alltid så lågaffektiv som jag skulle önska, och hon kan inte förstå att jag inte kan stänga av det där, och faktiskt inte vill det. Så länge det är något konstruktivt så finns det inget bättre än att grubbla, analysera beteenden och personlighetsdrag - vare sig det är mitt eller andras. Sen kanske hon ibland bara är trött att höra mig babbla om sånt, hon pratar ju hellre om ungar och väder och sånt... haha...

Hmm... skulle inte jag skriva om min dag!?

Jag har varit hos min gamla mormor i dag och jag har tagit en promenad på 45 minuter genom den mörka staden. Jag har handlat billigt kaffe (trots att jag själv inte dricker kaffe), köpt mig den stora apan av Kay Bojesen som jag kikat på ett tag samt julpyntat det sista i min lägenhet.

Det är en bra dag. I morgon ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Jag brukar ju inte gilla nya saker, och detta innefattar ett moment som jag avskyr... men det ska bli spännande. Har inte berättat för någon vad det är... om det går som det ska skriver jag om det här i morgon :)

Chipp!

Profile picture for user Kaffetanten88

Hejsan! Vad duktig du är som kämpar. Min pojkvän har adhd och ska testa elvansa för att kunna fokusera bättre på jobbet. När han var ung tog han concerta och fick massor av ångest av det. Varför var elvansa dåligt? Om jag får fråga? Något som kan hjälpa mot add och andra npf diagnoser är ketogen kost. Om man vill testa något som inte är medicin. Sonen får ketogen kost för sin epilepsi och det lugnar ner hans hjärna jättemycket. Kanske gav dig onödiga råd du inte vill ha men kunde inte låta bli. :)

Profile picture for user Ensam1984

Tack, det finns inget onödigt råd i denna tråd. Hmm.. hade inte hört om att ketogenkost var bra för ADD o ASD, får kolla in det. Socker är mitt största missbruk, så det skulle jag behöva regler. Så tack så hjärtligt!

Jag menar annars inte på något sätt att Elvanse är rävgift för alla, det var bara det för just mig. De där medicinerna påverkar alla så himla olika. Det är bäst att bara testa sig fram tänker jag. Alla medicinerna har i princip samma biverkningar, och det är inget jag rekommenderar att du läser om du inte vill få ångestpåslag. Man kan tro att man kan må allt annat än bra av medicinen om man kikar där.

Jag fick stark ångest, nedstämdhet/tankar om att vilja skada mig/hopplöshet och ofantlig kroppslig trötthet av Elvanse. Samt att jag inte fick någon effekt på min impulsivitet, koncentration, motivation och att igångsättningsmekanismen i mig funkade lika dåligt som när jag inte äter medicin. Men främst att mitt energiläge sänktes istället för att höjas som jag upplevde av Concertan, där blev jag mer speedad, fast samtidigt mer strukturerad. Jag förklarade att äta Concerta för mig var som att få nya glasögon, konturerna var så klara - fast då de mentala konturerna, inte de rent fysiska.

De flesta brukar tydligen få bäst effekt av Elvanse, men inte för mig. Sen har jag fått minskad aptit och muntorrhet av båda medicinerna, men det kan man ju leva med i mitt fall. Så tänk inte på vad ajg fick för biverkningar, det skiljer sig ju alltid.

Nu ska jag söka på ketogen kost och försöka sova... natti alla!

Profile picture for user Ensam1984

Vaknade kl 07, trots att klockan stod på 08.30 (sover aldrig så länge). Har inte gjort något vettigt ännu. Har "fastnat" som jag brukar kalla det.

Att fastna för mig innebär att jag kollar på klockan, sen ser eller läser något... och i nästa sekund har det gått 2 timmar - och jag har inte gjort något produktivt. Tiden har bara försvunnit. Som tur är har jag alarm på så jag vet när jag ska iväg eller göra saker. Har hittat en ny app som heter Tiimo som speciellt är skapad för oss med ADHD och ASD, som är superbra när man ska planera upp sin vecka.

I vilket fall, nu ska jag ta tag i dagen. Frukost, smink, kläder.. hela faderullan. Är lite nervös då jag ska göra något nytt i dag kl. 11.00. Men det löser sig. Men att vara nervös kan även vara lite skönt, så länge det inte blir ångestfyllt. Nervositet gör att man känner sig levande liksom :)

Kommer in här senare, och biktar mig. nykter... som vanligt :)

Profile picture for user Ensam1984

Så, nu är det kväll och jag har bäddat ner mig i sängen, full med chips och bubbelvatten :)

Under dagen fick jag svar att jag ska börja äta Concerta igen så var och hämtade medicinen, lägsta dosen igen. Det tar sån himla tid innan man hittar rätt. Gick till psykiatrin och det spöregnade hela vägen - men vad gjorde väl det :)

Jag har även gjort något nytt. Har ju ganska mycket huvudvärk, mest hela tiden, spänningshuvudvärk främst. Inget som förstör mitt liv men det är såklart jobbigt. Så jag har varit iväg och gjort botox i dag, för det ska hjälpa mot spänningshuvudvärk. Det är väl inget negativt att man ser lite piggare ut framöver då det lyfter ögonen och slätar ut pannan, men för mig är det verkligen pga. huvudvärken. Jag var inte jätteorolig innan men lite spänd ändå. Sjuksköterskan jag var hos var väldigt trevlig ändå och förklarade allt. Det kändes knappt, en peeling kan ibland kännas mer. Effekten syns de närmaste dagarna, och full effekt efter 2 veckor, så vi får väl se... men pannan är redan lite stelare eller vad man nu ska säga.

Har funderat lite på varför jag är här mer nu än förut. Har kommit fram till att jag känner mig mer säker i min nykterhet när jag är här. Jag blir påmind. Speciellt nu när jag kan dricka, då jag inte ätit medicin på en vecka. Nu ska jag ju börja käka medicin igen i morgon men... Jag vet att jag tekniskt sett kan dricka även om jag äter medicin, dock kan det vara farligt och mycket dåligt, men man kan dricka och välja att inte äta medicinen samma dag. Men så länge jag inte gör det en gång, så länge jag inte testar så kommer det inte ske heller. Jag är också för rädd för att kombinera så starka mediciner med A, så det kommer aldrig bli aktuellt. Jag är alldeles för aspig på det viset ;)

Annars har jag tagit det lugnt i kväll, vilat och myst med alldeles för mycket ljusslingor, paradis-choklad och juldoften från mitt nya Woodwick-ljus. Alltså de ljusen är de mysigaste som finns, det sprakar som en brasa om dem. Det kan jag starkt rekommendera som present till de man tycker om.

Nu blir det lite youtube och mer häng här, läsa lite trådar och sen sova. Åter i morgon.

Chipp!

Profile picture for user Ensam1984

Gudars vad lat jag är... men det är okej. Jag är verkligen som en ungdom på så många sätt, jag undrar om jag fastnat i utvecklingen, undrar om det beror på min ASD? I vilket fall, har legat i sängen hela dagen, kikat på serier, ätit frulle. Har ställt fram strykbrädan som bord vid sängen, lol, den används ju aldrig till något annat ändå, så varför inte liksom.

Jag har verkligen missat den där kursen om hur man ska vara vuxen med sig själv. Jag vet hur jag ska bete mig inför andra, så folk inte tycker man är helt bakvänd. Någon som vet var jag kan ta den kursen?

Har börjat med Concertan i dag igen och även om jag har lägsta dosen och jag inte får något "rus" så känner jag mig klarare, det känns mer rätt. Men o andra sidan om man får mer noradrenalin och dopamin i sig, när man behöver det så mår man ju bättre och känner sig piggare. Det enda är att jag känner mig lite illamående, men så har det varit förut med - i 2-3 dagar. Så det går över. Ingen huvudvärk och botoxen känns inte direkt av i dag, men det tar ett tag innan det "funkar". Det syns inget heller.

Inget sug eller tankar på A. Det känns dock som att nyår kan bli en trigger för mig. Har inte varit nykter på nyår på så länge jag kan minnas, 20 år kanske... och de senaste 9 åren har jag firat nyår ensam, det låter så himla sorgligt och det kanske det är också. Men det är okej, det är inte alltid lätt när man inte har en egen familj. Ofta umgås ju andra med andra familjer, och det är inte okej att jag som ensam kommer då, man tänker inte på mig. Och jag har inte riktigt förmågan att bjuda in eller fråga heller. Men det är okej. Men just nyår och midsommar brukar kännas extra sorgligt då man ser andra, när man ser andra umgås och vara lyckliga. Känner mig oftast inte ensam, trivs så bra själv, men det känns sorgligt. Det känns som jag går miste om något, som att alla andra fattat något - och jag har glömt bort det. Det är väl också därför jag drack.

Jag har inga storslagna planer för 2021, det är väl som vanligt... gå ner i vikt ;) haha men främst tror jag att jag ändå vill fokusera på min mentala hälsa.

Jag vill hitta mitt lagom, nu när jag vet hur jag funkar och varför jag är som jag är. Vad jag har tillgång till. Jag ska analysera och testa vad som funkar för mig, ska jag gå ner i tid/sjukskriva mig pga ASD!? Ska jag lobba för att få ta bort arbetsuppgifter på mitt jobb!? Ska jag skaffa en kontaktperson!? Ska jag försöka leta efter en partner!? Min instinktiva tanke till allt detta är NEJ! Jag klarar mig själv, ingen får komma nära mig, det är läskigt och så jobbigt. Jag känner mig trygg själv, när ingen ser och hör. Det funkar ju, för det mesta. Jag stoppar huvudet i sanden när det blir för jobbigt. Jag har ju inga "problem" på ytan och borde inte klaga, många skulle önska att de hade mitt liv (rent ekonomiskt, jobbmässigt, boende, utseende osv). Men jag vet ju också att det finns en anledning att andra med min diagnos jobbar mindre, att de flesta har en partner, att personer har anförtrodda och behöver anförtro det innersta till någon...

Jag tror att det innersta i mig är just ensamheten (eller kanske hopplösheten), och ska jag gå i terapi, vilket jag gillar, så är det nog att prata om ensamheten, eller jag känner mig sällan ensam - men mitt icke-behov av umgänge kanske. Eller min rädsla för närhet, av min rädsla för att se detta med partner, nära relationer, insyn i mitt liv i vitöga och inse hur illa det är. Att det är försent för mig. Jag vet verkligen inte, och jag vet inte var jag kan vända mig då jag inte har någon tydligt formulerad problembild. Jag kan inte riktigt säga ungefär att "jag skulle vilja prata om att jag borde ha en partner, fast jag vill inte det, eller jag kanske vill det men vet inte hur, eller jag kanske vet hur men jag har inte energin och förmågan att anpassa mig till andra, jag behöver så mycket egentid..allt med andra personer stressar mig, tanken av att ta hand om en katt stressar mig...." PUST för mig!

Jag tror inte att det är så att jag inte har behovet av umgänge, det är mer så att jag tryckt ner behovet av mänsklig närhet, av kärlek, av genuin vänskap så länge (kanske nästan hela mitt liv) att jag vet verkligen inte hur jag ska vända det. Sen att jag har ASD gör ju också att jag inte ser och förstår hur jag kan knyta an till folk. Jag tror inte att jag varit så öppen som jag är här med någon annan någonsin, min mamma är den fysiska person som står mig närmst. Men om vi tänker tillbaka när man var ung och hade en bästis, inte ens hon, eller de innan henne kände mig, visste vem jag verkligen var. Det var bara yta och jag som satt och lyssnade på deras krångel.

På ett ytligt plan har jag nog inte svårt att få kontakt ändå, såvida jag vill det själv. Men på ett djupare plan, när det inte finns en mall för samtalet (som berör mig själv som person) då blir det svårare. Jag har alltid (förutom en gång) varit den som andra blir intresserade av, som andra är nyfiken på - aldrig tvärt om. Jag är inte så intresserad av människor, jag är trevlig och lyssnar och skulle aldrig säga det till någon. Men de flesta människor är så binära, eller så är det jag som inte ser annat. Jag är säkert själv sjukt tråkig, så vill inte sätta mig högre upp än andra, men djur är så mycket bättre på det planet för mig. Detta är definitivt min ASD, vilket jag fattar mer och mer. Men jag skulle VILLJA vilja ha en partner och ett bra privatliv med vänner som man umgicks med.

Jag har två kompisgäng. Ett på 6personer som bor ca 30 mil ifrån mig, de är helt underbara, men vi kan inte träffas så ofta, men håller kontakt dagligen, hela gruppen. Vilket vi har gjort i snart 2,5 år. Ingen av dem har en "vanlig" familj utan de är singlar, nån har barn, nån är gift utan barn osv. De är lite alternativa med brokig psykisk hälsa, men "fult fungerande", spännande människor - inte binära. Innan jag mötte dem så var jag totalt ensam, hade ingen vän, bara min närmsta familj och arbetskollegor. Absolut ingen jag umgicks med på fritiden. Jag hade massor av vänner tills jag var typ 25 år, sen skaffade alla familj, vänner flyttade, jag flyttade och blev mer innesluten. Jag mådde väldigt dåligt och isolerade mig mycket, drack och var jättedeprimerad, studerade på distans och mådde pyton. Men mötte dem genom ett specialintresse, och förutom er här så är det just de som fick mig att börja vilja leva igen.

Sedan har jag ett par personer som bor i städer nära mig, de är också helt underbara men de är lite äldre än mig och mer "vuxna", de har barn och familj. Så det blir annorlunda. Men det är underbart när vi möts, men det är lite svårt att få till spontana möten, och jag har svårt för sånt med.

Jag önskar att jag hade en person som man kunde umgås med på kvällen, ta en vanlig opretentiös fika, kolla på en serie, laga lite mat... de flesta av er skulle nog kalla det ett förhållande. Men jag vet inte hur man gör... jag vet inte ens hur man frågar en potentiell vän om något sånt. Gissar att det är många som tycker sånt är skrämmande, men jag vet verkligen inte ens hur jag skulle göra. Jag vet att det låter konstigt, det låter konstigt bara när jag säger det.

Jag har erfarenhet från "spontana grejer" för över 10 år sedan, men då var alla unga och ingen hade familj. Nu funkar det inte så och vare sig det har varit genom vänskap eller mer en kärleksrelation så har jag alltid blivit utnyttjad eller så har jag valt att avsluta då det blir för mycket press, går för fort fram. Jag fattar inte vad som förväntas av mig och vill alltid tillfredsställa andras behov och glömmer mina egna, samtidigt är jag så osäker i mig själv att jag vänder ut och in på mig själv vilket medför att jag bara känner press. Blir rädd när någon visar intresse för mig, får typ panik och ångest. För det mesta märker jag inte ensa av att folk visar intresse, det är ofta andra som berättar det för mig men jag är nog bara ofantligt rädd för att tappa mig själv som jag gjorde en gång. Den gången för ca 15 år sedan var det så illa att jag inte kunde hantera tillvaron, gjorde inget dumt. Men tror att det var då jag på riktigt började använda vinet som medicin för att reglera min ensamhet, min känsla av utanförskap... känslan av att inte räcka till, att inte vara värdig någon annan...

Jesus, nu blev det bara massa babbel. En dag ska jag skriva ner allt lite mer sammanhängande. Men det som kommer upp måste komma ut. Det är en process, och för mig så tror jag bara genom att skriva allt som kommer upp, som bekymrar så kan jag reflektera genom skrivandet och kanske växa lite själv.

Det var dagens bikt, nu blir det skogen.

Profile picture for user Ensam1984

Är vaken allt för sent, men är liksom glad och inte sugen på att sova trots att det säkerligen behövs. Har inte druckit något - så är inte speedad för det.

Men vet ni va, jag har dansat som en riktig toka i min lägenhet till bra musik. Riktigt fuldansat, bara släppt loss - totalt, med mig själv. Totalt nykter. Och det har varit helt underbart. Jag måste ju ha gått in i en psykos. Återkommer i morgon för att utvärdera detta ovanliga beteende. ;)

Profile picture for user Sisyfos

Nu har du dansat in julen! Härligt inlägg och det är väl riktigt skönt, som ett träningspass men kanske mindre prestigefyllt. Eller vad vet jag om dina ”Moves”. ?
Tycker att du skriver så intressanta inlägg. Jag har inte nån diagnos som jag vet om, men min hjärna har verkligen börjat fungera mer som vanligt nu igen när jag har tillräckligt med järn i kroppen. Känner som du att det är rätt spännande att lära känna sig själv. I alla fall de bra sidorna när det fungerar med fokus, minne etc. Men det kommer duster av en väldig energi, speed, skönt och kul och jag hoppas det stannar på en rimlig nivå.
Dansa vidare du nu med dina mediciner. Jag får intrycket av att hen är rätt trevlig den där Ensam1984.

Profile picture for user Ensam1984

Julafton. Det blev ju lite inställt pga. covid i släkten, men firade med mina päron och hundarna. Det funkade bra, de drack ett par öl, ingen snaps (gillar inte själv snaps men ändå). Jag var såklart nykter.

Det var lugnt och bra tills släkten började höra av sig. Då blev jag så himla ledsen. Då jag är ensambarn och inte har några egna barn så har min mosters barnbarn blivit lite som min mammas styv-barnbarn. Det är så jobbigt att se min mamma så glad när hon pratar med barnen och speciellt mina kusiner som är föräldrarna. Hon låter riktigt lycklig och glad. Och jag får känslan att hon hellre skulle vilja vara med dem. å är det ju inte, men hon saknar verkligen att ha barnbarn. Jag försöker förklara mina känslor kring detta, för jag önskar att hon inte pratar så mycket hela tiden om dem, att hon inte visar det framför mig. Men hon glömmer hela tiden detta. Då blir jag arg, och väldigt elak. Usch, jag gillar inte mig själv då.

Men dagen och kvällen blev ändå bra, nu sitter jag här i min säng, nerbäddad och funderar och analyserar dagens händelser. Och jag har kommit fram till något revolutionerande...

Först ska sägas att jag alltid älskat Tjurens Ferdinand på Kalles Ankas Jul, jag han citera allt, med läskigt lik imitation av rösterna. Nu vet jag varför jag alltid känt en sån stark dragningskraft till Ferdinand...

Ferdinand har Autism. Okej, nu tänker ni säkert - men sluta nu med ditt jädra tjat om Autism, ASD, Aspergers, ADD, ADHD. Jaja... men detta har jag underbyggande argument för. Visserligen kan jag inte fråga hans ko till mor utifrån diagnoskriterierna och man ska ju iof. aldrig ge någon en diagnos om man inte själv är psykolog... men jag tänker att vi kan göra ett undantag då det trots allt handlar om en fiktiv Disney-figur ;)

Mina argument är: Ferdinand har ett specialintresse som tar upp all hans tid - blommor, han föredrar att vara ensam framför att leka med kompisar, han föredrar att gör saker på sitt sätt, samma ska varje dag, vara på en plats (under sin korkek) är tryggt, vid en stressad situation så stänger han ute omvärlden och befinner sig i sin bubbla, han kan inte riktigt sociala koder och vet inte hur en tjur egentligen ska bete sig och han påverkas mycket av yttre stimuli såsom smärta när han får ett bistick. Han påverkas mycket av sinnesintryck och kan fastna i luktandet på blommorna.

Jag funderar seriöst på att ta fram diagnoskriterierna för Autism och "checka av". Varför tänker min hjärna att detta är en bra idé att lägga tid på? Varför blir jag typ exalterad vid tanken om att kunna hitta ett samband mellan en psykiatrisk störning och en seriefigur!? Jesus kristus. Jag kan ju inte göra annat än att skratta åt mig själv, och dela med mig till er och hoppas att ni också finner detta någorlunda roligt.

Nu är jag ganska slut efter dagen ändå, la pussel ihop med föräldrarna, ska nog dit i morgon med och lägga klart. Älskar de där nedrana Van Haasteren-pusslen. Kan rekommenderas om man vill sluta dricka och fokusera på annat, eller vill meditera utan det meditativa eller om man bara vill slänga bort en helg helt enkelt. :) Det är helt annat än "vanliga" tråk-pussel.

Fotnot: Kom på att jag missade värsta chansen att skriva något om att "dansa aldrig nykter" i går. Jag får helt enkelt dansa mer så jag kan komma på något bra; "Jag dansar bara nykter"

Profile picture for user Torn

Så härligt att du har haft en bra julafton! Gött att att du är tillbaka här, jag läser alltid dina inlägg med stor behållning och gillar din humor. ? Grattis till dag 75 också!

P.s Jag har inte sett några mer musar i köket.?

Kram

Profile picture for user Blenda

Du är underbar Ensam1984, så klok, ärlig och rolig. Grattis till 75!
Det där med litterära figurer och npf-diagnostik är väldigt intressant. Det är många av våra mest älskade bok- och seriehjältar som inte beter sig helt enligt normen, och det är ju precis därför de är spännande. Jag har själv ett npf-barn (nu vuxet) och vet vilket helvete det kan vara för den som är drabbad. Önskar att samhället vore mycket bättre på att ta tillvara alla de olika styrkor som finns bakom alla olika funktionsvariationer. Finna sätt att låta alla blommor blomma. En verklighetens Pippi Långstrump hade snabbt blivit hårt vingklippt för att passa in i våra snäva ramar, och troligen riskerat både depression och beroendeproblematik. Kram!

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag läser också dina inlägg med enorm behållning. Skriv så mycket du vill och orkar om NPF-diagnoser! Kunskapen behöver spridas i alla sammanhang. Fördomarna är så många och kunskapsluckorna är generellt enorma. Just högfungerande autism råder det enorm okunskap om eftersom de individerna ofta lär sig att ta sig fram i samhället, utan alltför mycket kaos som syns och hörs. Men inombords mår de inte alls bra, och psykisk ohälsa och missbruk är tyvärr jättevanligt.

Min äldsta dotter, som snart är färdigutbildad psykolog, gjorde nyligen ett arbete med/om en grupp av dessa elever som skolan är dåliga på att nå, och ofta blir de så kallade hemmasittare. De får inte tillräckligt med intellektuell utmaning i skolan samtidigt som skolmiljön är dysfunktionell för dem. Syftet med arbetet var att den kommunen som dottern jobbade med ville nå just den gruppen, anpassa undervisningen så att de också trivdes i skolan. All eloge till den kommunen - mer sånt!

Jag brukar tjata om det, men det är samhället som ska anpassa sig till individerna och inte tvärtom. Du kan inte knö in en cirkulär kub i ett kvadratiskt hål. Det gör inte cirkeln mindre viktig och betydelsefull - alla individer har rätt till ett så bra liv som möjligt. Vetskap, kunskap och anpassning är nummer 1-3 i det arbetet från omgivningens sida.

Jag har kanske gett dig det här boktipset tidigare, men här får du det igen annars: ”Konsten att fejka arabiska” av Lina Liman. Det är otroligt häftigt att hon har skrivit en bok om sina upplevelser, med högfungerande autism. ”Hon lär sig att fejka för att passa in, spela vanlig, ända tills det inte går längre.” Den boken gav mig viktig inblick i en värld som är just arabiska för mig.

Min yngsta dotter har ju intellektuell funktionsnedsättning som kräver mycket anpassning från omgivningen. Någon läkare har i förbifarten sagt att hon har autistiska drag, och det är nog en vanlig del av handikappet. Hon har ju dock levt hela sitt liv med att samhället anpassar sig efter henne. Hon har ju LSS-lagen i ryggen tex, och hela särskoleverksamheten är så underbart individanpassad. Så skulle även allmän skola fungera - anpassa undervisningen efter individen och inte tvärtom.

Det som märks mest i vardagen är hennes behov av förberedelse och struktur, och hennes behov av att gå undan ibland. Hennes förmåga att delta har dock ökat enormt under årens lopp. Upp till tio års ålder deltog hon knappt på sina egna kalas tex, hon satt på övervåningen och ”lyssnade” på kalaset. Vi tvingade henne inte att delta, och vi fick gehör för vårt ställningstagande hos övriga släkten.

Sen många år tillbaka deltar hon dock med liv och lust, och det är en gåva att se henne göra det. Men det är helt och hållet på hennes villkor, även om vi föräldrar/syskon kärleksfullt har försökt att både locka och fösa henne lite milt framåt. Man kan inte låta henne helt isolera sig i sin bubbla. Det skulle hon inte må bra av heller eftersom hon i grunden är väldigt social och kontaktsökande.

Det är väldigt viktigt för henne att hon blir inbjuden. ”T kom hit - vi vill att du är med oss och gör det här.” Hon kliver inte in i något sammanhang om hon inte är tydligt inbjuden, och hon vill veta vad som ska ske och vad som förväntas av henne. Och det är viktigt för omgivningen att veta. Det handlar inte om ointresse från hennes sida egentligen.

Kram ?

Profile picture for user Ensam1984

Ååååå jag blir så glad och emotionell när jag läser vad ni har skrivit ovan. Tack för inflik hos mig.

Torn, det känns bra att veta att "musarna inte besvärar mer ;)

Blenda & Andrahalvlek. Ja, detta med NPF-diagnoser är inte enkelt. Världen är ju skapad utifrån majoriteten av befolkningen, det är ju helt förståeligt. Men iom. att samhället blir mer och mer individualistiskt och socialstaten försvinner mer och mer, besparingar delux osv. så märks det mer och mer att barn och ungdomar som befinner sig utanför normen, vare sig det är NP eller IF (eller båda) inte klarar sig. Det värsta är de elever som inte har IF, men ligger precis på gränsen, som inte är berättigade till LSS eller särskola.

Jag med Autism är ju också berättigad till LSS-stöd, vilket känns väldigt bra som en buffert, det är väldigt mycket hjälp man kan få därigenom om man "skulle sluta funka". Nyttjar inget i dag men det känns skönt att ha något externt om mina päron kolar, det är ju de som agerat LSS, habilitering och psykolog hela mitt liv.

Jag jobbar ju med både NPF, IF och neurotypiska elever samt elever med fysiska handikapp. Jag har funderat på detta mycket. Det är skillnad i bemötande mellan pedagoger och dessa elever. Generellt, inte i alla fall. Det är en väldigt stor skillnad ibland. Om man skulle gradera dem, där det ges mest förståelse, tid, anpassningar (utifrån min upplevelse) så är det 1. IF-elever (så länge de inte går integrerat) 2. Elever med fysiska handikapp (rullstolsburen, diabetes osv) 3. Autism-elever 4. ADHD & Touretts. Ju mindre det syns på utsidan ju mindre förståelse. Det är ju helt sjukt.

På min skola arbetas det aktivt med skolgemensamma anpassningar som det kallas, jag skulle önska att man inte ens kallade detta anpassningar, utan att dessa anpassningar skulle vara norm i skolan. Det är just sådana saker som struktur på lektioner med tydligt schema som visar vad eleverna ska lära sig, vad de ska göra under lektionen, extrauppgifter osv. Tydlig struktur, vilket man önskar att alla höll, men de flesta gör det ändå. Det finns även hjälpmedel (hörselkåpor, timetimer, skärmväggar, stressleksaker).

Så det görs en del, och säkerligen mycket mer, men det som jag ser fattas är heltidsmentorer (så pedagogerna fick hålla på med att lära ut - inte agera coach till elever som de inte förstår sig på) samt så fattas det socialpedagogerna för dessa ungar. Socialpedagoger skulle mycket väl kunna agera mentor/coach, men det finns ju inga resurser till sånt. Där jag jobbar finns ingen socialpedagog för högstadieeleverna (ca 350 elever), det finns en som jobbar i en mindre grupp på heltid. Men ingen som fångar upp eleverna som går i "vanlig klass" men ändå inte mår bra eller klarar sig. Deras riktiga mentorer, de finns aldrig tillgängliga - för de har lektioner, eller jobbar hemifrån.

Jag upplever att jag ofta får ta en roll av att vara en trygg person eller plats där elever kan komma och bara vara. För det är ofta raster som är jobbigast för dessa elever och behovet av att prata med någon vuxen, eller bara få sitta själv och ta det lugnt som behövs. Det finns inte möjlighet till det i den skola jag jobbar på, det finns inte några skrymslen att gömma sig i. Jag vet inte om jag hade fixat skolan i dagens samhälle, men när jag gick i skolan var det den bästa platsen i världen typ - jag älskade att vara i skolan, hade inte en sjukdag på hela högstadiet (förutom en gång då jag bröt ett ben). Men jag var ju duktig och fick frihet att sitta i grupprum själv och vara i biblioteket (vilket var min stategi har jag kommit på nu senare)

Jag jobbar med dessa barn mycket, de som har det svårt med/i skolan speciellt. Det är svårt, och det fattas resurser något maximalt, MEN mycket mer skulle kunna göras om pedagoger fick lära sig mer om dessa elever, och om pedagoger kunde få gå en kurs i lågaffektivt bemötande, om de kunde få sätta sig själv i elevernas sits. Jag upplever ofta att (en del) pedagoger inte tror på detta med NPF, att det är lite av ett påhitt och att eleverna använder det som en ursäkt. Speciellt elever med ADHD (särskild ADD). Det gäller självklart inte alla, men när en elev med NP gör något, så tas det inte i beaktning varför denna elev gör så.

Iof. kan detta appliceras på neurotypiska elever också, ex. de med dåliga familjeförhållanden. Eller odiagnostierade elever, för det finns många föräldrar som inte vill ha ett barn med psykiska besvär - de som vägrar utredning. Det avskyr jag, jag kan bara inte respektera det. Okej, om en elev "bara" har mindre problem och smälter in och ex. vill bli militär eller polis. Då kan jag förstå att man inte vill ha en ADHD-diagnos. Men annars så får jag väl bara acceptera det genom att tänka att alla människor inte innehar förmågan att fatta ett väl underbyggt beslut. Det behövs mer utbildning, information om funktionsvariationer i hela samhället. Alla är inte rainman, alla behöver inte en ledsagare, alla syns det inte på...

Jag vet inte hur, jag vet inte när... men jag är en bra talare, jag är bra på scen, på något sätt.. om några år när jag lärt mig mer om mig själv och NPF - då ska jag ta mej tusan föreläsa om sånt här. Kanske ska jag ta några distanskurser i psykologi också - för jag har ju inte tillräckligt med högskolepoäng (lite över 500)

Det ovan är bara en liten dröm, jag har nog alltid velat föreläsa, inspirera. Detta med samtalets konst, "spela teater", retorik, kroppsspråk - det har ju alltid intresserat mig jättemycket. Det är nog därför jag är så bra på att fakea arabiska ;) (har läst och lyssnat på boken, och vi är väldigt lika i mycket - fast hon har haft det mycket tuffare med måendet än mig, jag har levt mer i en bubbla ovetandes om mitt eget mående. Bl.a. genom att reglera det med A).

Tänk att någon gång få inspirera och dela med mig om just detta - som jag kan och har förmågan att förmedla i tal och skrift. Men ingen stress, just nu finns det andra saker som får ta fokus - som att hålla mig nykter. Krafttaget kommer vid nyår - det känner jag i kroppen. Har bunkrat upp med A-fria öl. Melleruds - älskar den ölen.

Å nu kom jag på en sak... jag kommer ihåg det som att det var i går. Jag var 13 år och gick i åk 7. Då frågade en lärare oss elever olika frågor, man skulle räcka upp handen om man trodde att man skulle göra påståendet någon gång. En av frågorna var "Tror du att du kommer dricka alkohol" "Tror du att du kommer röka". Jag var den enda i hela min ÅRSKURS (vi var 100 st) som sa NEJ på de frågorna, alla andra svarade JA på alkohol, inte alla på rökningen. Det är så knäppt på flera plan, dels att jag började dricka (var 14 första gången fast det var inte förrän jag var 18 som jag drack varje helg när vi gick ut med kompisarna och ca 25-årsåldern som jag drack ensam och drack i smyg i sällskap), men dels att jag gick emot alla andra (vilket jag jämt gjorde - det var alltid roligt då man kunde reta gallfeber på någon). Jag vet ju i dag att detta är min Autism som snackade. För personer med bara Autism dricker väldigt sällan, enligt undersökningar. Men finns "samsjuklighet" även om jag nu inte är sjuk, såsom ADHD så stämmer det inte längre. ADHD och alkohol är bästa vänner liksom.

NU måste ag sluta skriva, tusan jag fastnar här i 1 timma... min hjärna...

Profile picture for user Andrahalvlek

Låter som en otroligt bra dröm att nära, jag tror att du skulle klara det galant. Börja i liten skala och utöka efterhand. Att du har egen erfarenhet, kunskap och dessutom har erfarenhet av att ha jobbat med dessa ungdomar gör helheten oerhört intressant i skolans värld tror jag.

Tänker lite som du vad det gäller pedagoger/annan personal i skolan. Pedagogerna ska lära ut. ”Någon annan” borde kunna sköta allt annat. I särskolans värld, i alla fall i de klasser som min dotter har gått brukar det vara ungefär en vuxen per elev. Inte så många pedagoger, men desto fler elevassistenter som tillhör hela gruppen, och med tiden blir de också duktiga på att lära ut.

Jag håller med om att de som jag brukar kalla ”gråzonsbarnen” är det allra mest synd om. De vill ju dessutom vara som ”alla andra” och riskerar att bli utnyttjade och lurade i alla möjliga sammanhang. Till skillnad från min dotter, som dels lever i en rätt så ”skyddad värld” med mycket tillsyn, och hon identifierar sig dessutom med det ”annorlunda”. Det är hennes hemmaplan, hennes gäng.

Hon är så fin med sina jobbarkompisar på daglig verksamhet. Män 50+ som har betydligt större besvär än hon har, som hon hjälper till och tar hand om. Häromdagen när jag hämtade henne mötte jag en man tex som glatt hejade på mig. ”Hej, kul och se dig” och sen drog han iväg som en avlöning. När vi gick till bilen frågade jag henne om han fick gå iväg så där. Jag tänkte att han kanske rymt. ”Jadå, han får gå. Hans personal möter honom.” Och jag litar på henne, sannolikt bor han på ett boende hyfsat i närheten och han fick gå en bit själv och sen mötte personalen på boendet honom halvvägs. Det är så viktigt att de faktiskt får förtroende att göra sådant som de klarar av, under kontrollerande former.

Tillbaka till skolans värld. Genom att idiotspara i skolan får samhället ändå ta kostnaderna senare när ungdomarna spårar ur i form av missbruk eller kriminalitet, plus att det mänskliga lidandet är oerhört stort. Det är något systemfel någonstans ?

Kram ?

Profile picture for user Ensam1984

I dag ska jag inte skriva en novell ;)

Det är så himla skönt att vara ledig just nu tycker jag. Kunna lalla runt och göra mest ingenting, fast ändå orka hinna det som behövs.

I dag har jag endast en sak som jag verkligen ska göra - och det är min promenad, det blir en långpromenad tänker jag. Ska hitta en bra podcast på 1,5h så kan jag underhålla mig själv undertiden. Jag älskar att gå i skogen och lyssna på podcast, speciellt när det är en rolig podcast, så man kan skratta rakt ut utan att någon märker det. Det är en sån frihetskänsla :)

Jag ska även försöka fixa lite här hemma, rensa och städa kylskåpet om det känns görbart. Och så ska jga pussla.

Min spänningshuvudvärk har faktiskt släppt av en hel del och jag märker att min panna (gjorde botox i tisdags pga. det) inte rör sig så mycket. Det är nog inte full effekt än, men vilken skön känsla det är.

Har annars suttit hela förmiddagen och letat efter distanskurser att läsa till våren. Jag tycker ju om att plugga och lära mig nya saker, eller snarare grotta ner mig i mina specialintressen, men var ju såklart sen till vårens antagning. Men jag sökte några kurser som fortfarande var öppna för ansökningar. Men inget som jag verkligen ville läsa. Hade velat ta den där grundkursen i praktiskt filosofi som jag har funderat på så länge. Jag har sökt den flera gånger och kommit in, men inte varit mentalt redo för att plugga. Jag älskar ju att att se mönster varför människor beter sig och gör/tänker som de gör och jag älskar att diskutera och resonera utifrån olika perspektiv. Etik & moral, värdegrund osv. Det är ju just precis vad praktisk filosofi handlar om. Men det fanns ingen kurs som gick att söka så jag tog saken i egna händer och gick ner i ett "kaninhål" för att finna de böcker som ses som essentiella inom ämnet, och reserverat en av de böckerna på biblioteket.

Nej, nu fastnade jag igen, som jag lovade att jag inte skulle. Jesus...

Inget sug efter alkohol, känner dock fortfarande att måndag-onsdag blir dagar då jag måste distrahera mig för att inte få ett infall. Det var ju precis den tiden förra året som jag tog mitt återfall, efter 175+ dagar nykter. :(

Jag är lite rädd att den där djävulen ska övertyga mig och säga något i stil med "Amen kom igen, du måste ju fira en sista gång, ingen vet, ingen får se... kom igen nu... du kan starta igen efter nyår, nyårslöfte liksom... ingen kommer få veta..." . Den där nedrans djävulen SKA INTE få vinna. Och det ska sägas att jag är inte sugen på att dricka alkohol, jag känner inte att jag behöver det som medicin längre. Jag kanske är lite trött på det monotona och skulle önska en kick, men mer en kick av umgänge. Av att få prata och diskutera något intressant. Det är väl därför jag spyr ut allt som finns i huvudet här varenda dag. För de få personer som jag talat med, de är inte intresserade av vad jag är intresserad av, eller (ursäkta detta pompösa uttalande) så är de inte tillräckligt bildade för att kunna ha en adekvat diskussion.

Nu ska jag gå ut i skogen, chipp!

Profile picture for user Ensam1984

I dag har var varit produktiv ;) har lyckats pussla ihop ett pussel på 1000 bitar, det är det enda jag gjort dock :)

Lyckades även ta en timmas promenad och laga lite lunch. Känner mig ganska nöjd över min prestation. Har ju semester och ska vila. I morgon och på tisdag har jag dock 2 jobbdagar, fast jag jobbar hemifrån, så kan jobba lite när andan faller in. Ska även ta en långpromenad i morgon med en av mina bästa vänner. En långrunda i skogen.

Ingen tanke på A, stålsätter mig just nu för att klara nyår och lyssnar på Alkispodden och "Skål ta mej fan" för att påminna mig själv. Jag känner inte att jag vacklar, men jag är så rädd då det var just denna tid förra året som jag föll. Men kommer fixa det i år, jag känner det :) Jag vill ju vara en sån som inte dricker, jag är en sån som inte dricker.

Nu ska jag försöka sova strax, lite lagom tid i dag.

Profile picture for user Ensam1984

Vad bra jag mår, har varit ute på en långpromenad med en av mina bästa vänner. En sån där genomsnäll person som bara får än att må så bra, och som man kan prata med om allt möjligt, som delar samma värdegrund.

Jag ser att det är många nya på forumet just nu, och det för förståeligt, många har semester, nyår hägrar och det har ofta blivit för mycket vid jul. Jag försöker skriva så mycket jag hinner och orkar i andras trådar, speciellt de nya. Men hinner ju inte med alltid, vet dock hur skönt det var i början att få gehör och inte känns sig så Ensam ;)

Har även funderat på folks nickname här på Alkoholhjälpen. Mitt nickname är ju Ensam1984. Ensam tänker jag är ganska tydligt, speciellt om man läser min tidigare tråd som ligger i "det vidare livet". Däri skriver jag mycket om ensamheten, det är väldigt jobbigt att läsa många gånger då känslorna är så starka men jag ser mig mycket som ensam, som annorlunda. 1984 är kanske lite annorlunda än vad man kan tänka sig. Det är nämligen efter min favoritroman 1984 av George Orwell. Den boken är briljant, och om man tänker kring Partiet och dess filosofi så kan man lätt applicera manipulationen och den kontrollerande staten med alkohol. Hur människor blir kontrollerade av A och manipulerade in i en falsk känsla av trygghet av storebror. Jag gör därmed revolution mot det. Anyways...det var min tanke med namnet, det behöver ju dock inte vara så djupt för alla ;)

Jag är ganska nyfiken på varför ni andra heter som ni heter... om någon vill berätta. :)

Profile picture for user Andrahalvlek

Det har jag valt eftersom jag nu 50 år fyllda tycker att andra halvlek har inletts, och min tanke är att den andra halvleken ska bli mer sund än den första halvleken. Du förstår att jag siktar på att blir 100 år ?

Jag är totalt ointresserad av sport, så mitt nick är inte alls fotbollsrelaterat.

Kram ?

Profile picture for user Klokare74

Som svar på av Ensam1984

Jag har varit här sedan juli men inte skrivit så mycket tidigare. Har gjort flera försök att minska ner/sluta dricka...
men mitt nicname är egentligen utifrån att jag själv upplever att jag blir stegvis liiite klokare med åren, det går lite i perioder, ibland bakåt, ibland stillastående. Men varje svårighet och utmaning jag tar mig igenom gör mig på sikt lite mer ”livsvis” eller klokare. 74 är jag född...

Profile picture for user Torn

Tanken med mitt nick var att när jag startade min resa hade det den engelska betydelsen. Ledsen, förtvivlad och sönderbruten. Med tiden skulle det bli vad ett torn är på svenska. Står stadigt, orubbligt och stabilt. Ett torn kan ju rasa, men då måste det till en sjuhelvetes jordbävning. ?

Profile picture for user Ensam1984

Dag 80 känns riktigt bra, är sjukt stolt att jag närmar mig första delmålet om 100 dagar (har väl inget slutmål men 6 månader, 1 år osv... liter ju fint som övriga delmål). Förhoppningen är att jag aldrig ska dricka mer, men jag är inte 100% där ännu, det är 98%, jag vill ju vara ärlig. Även om jag inte vill dricka mer, så har jag lilltån kvar i graven ännu. Med detta menar jag inte att jag bara kommer börja dricka, eller dricka alls.

När man är 100% då tänker jag att man inte ens tänker tanken i princip, man tar inte ens diskussionen när djävulen objudet kommer och ringer på dörren. Jag har inte gett upp om 100% dock, jag är säker på att jag kommer att komma dit, så länge jag inte tar första glaset just precis nu så kommer jag dit nästa år.

Och förresten, vad härligt det var att komma in här och få läsa lite om allas nick. Det är spännande det där att man identifierar sig som en sak när man kommer in här (såsom ensam eller det brittiska Torn) men att genom processen här så kan ens namn få nya betydelser. Jag gick definitivt in här med tanken om att Ensam var det starkaste ordet för min lidelse, att det var något negativt. Men det jag fick se och känna här var just att jag inte var Ensam.

I dag har jag massor av saker på schemat, jobba, städa på vinden, ta promenad, fixa och dona... och vad gör jag... sitter i sängen i nattlinnet och har kikat på youtubevideor om ett av mina specialintressen i 2 timmar. Jag skyller på mina diagnoser ;) , men vet ni hur skönt det är att fastna... det är nog meditation för mig :) Tiden bara försvinner, vad som känns som 10 minuter kan vara 3 timmar.

Känner mig annars ganska glad, ingen anledning men det känns bra. Jag tänkte faktiskt att jag skulle gå ner till stan och gå till systembolaget i dag. Jag tänkte köpa Nosecco, för att ha något bubbligt att fira in det nya året med. Det är alkoholfritt såklart. Jag är ju impulsiv pga. min ADHD, men jag känner mina impulser, skulle inte få något infall bara för att jag var på systembolaget, inte en dag som denna. Men jag får se, kanske ber min mor att köpa det istället, för säkerhets skull.

Har även funderat när jag ska fly kosan till "Det vidare livet" då det känns lite som jag snart är där i huvudet, men jag ska avvakta tills minst 6 månader har jag bestämt mig för. Jag kommer ju känna det, den dagen, kanske tar det ett år. Vi får se.

Nej, nu ska jag faktiskt starta dagen, nykter som vanligt. Och tänker att inför det nya året så ska jag starta med en klassiker, som jag alltid gjorde i min tidigare dagliga tråd. Jag ska lova nykterheten för denna dag och berätta vad jag ska göra istället.

Så i dag väljer jag att inte dricka, istället ska jag tillåta mig själv att inte stressa och vara duktig, inte behöva ta tag i alla måsten och njuta av nuet - utan dimma.

Profile picture for user Ensam1984

Gick ner till stan för att hämta ett paket, gick förbi systembolaget då jag tänkte att jag kanske kunde smita in och köpa mig en Nosecco, men herregud.. det var kö lika lång som hela köpcentrat. Folk fick nog stå där och vänta en timma i värsta fall. Eller i bästa fall kanske man ska säga. Hade det varit så att jag hade en dålig dag och hade fått ett infall att åka ner och köpa något - så hade jag ju hunnit tänka om och resonera med mig själv flera gånger om. Jag kan bara hoppas att det är så för någon annan också.

Att folk (alltså mig själv förut) orkar stå en timme i kö för att få alkohol, alla kan ju inte vara beroende tänker jag så det är deras medicin - det är ju helt jävla sanslöst rent ut sagt. Säger inte det så sjukt mycket om den svenska dryckeskulturen och jag är övertygad om att det är så mycket mer folk än man ens kan tro som faktiskt inte kan avstå alkohol när det är nyår, eller dricker för mycket. Att folk vill och vågar utsätta sig för Covid och går i shoppingcenter är ju ytterligare en sak som bara visar hur alkoholdjävulen influerar den dumma hjärnan, men det är ju en helt annan diskussion.

Profile picture for user Kaffetanten88

Ja det är helt sjukt. Vi har ett systembolag precis vid ett ica maxi. Bilköerna som blir där när det börjar närma sig stägning för systembolaget är helt sjuka. Man brukar få ta omvägar om man bara ska köra förbi. Är säkert många fler med problem som man inte vet. De flesta syns det ju inte på.

Profile picture for user Torn

Jag har ju det synsättet numera att nästan alla som dricker alkohol är mer eller mindre beroende. Att det är onormalt att dricka alkohol, det är bara det att de som dricker tänker inte på detta eftersom de har fått lära sig sedan barnsben att det skulle vara normalt att dricka. Man ser det så tydligt nu, hur folk blir besvikna om de måste avstå att dricka när de räknat med att dricka på tex en fest. Jag slipper detta nu och har lika kul ändå. Och jag mår alltid bra dagen efter en fest. Så var stolt för att du har avslöjat alkoholbluffen och lyckats sluta. Det är väldigt många som inte har gjort det. De får fortsätta att stå i långa köer och ödsla pengar på ett beroendeframkallande gift som skadar kroppen även i små mängder. Vi slipper sådan skit!

Kram ?

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag skärskådar min omgivning med helt andra glasögon numer. Jag har flera kollegor som garanterat dricker osunt. Jag håller nog med Torn, de flesta har mer eller mindre problem. Har de inte det skulle de utan problem avstå både en månad och ett år utan problem, men de vill de inte. De står där och köar flera km.

I mitt tidigare liv lät en hel vit månad otroligt långt. Jag försökte inte ens, visste att jag inte skulle klara av det. Det bjuds på alkohol i otroligt många olika sammanhang. I alla jobbsammanhang, även kvällstid på personalfester och konferenser, så borde det inte vara tillåtet. Tycker jag nu. Jag ska jobba på att få med det i vår missbruks- och riskbrukspolicy ? Åh, vad folk på jobbet kommer hata mig ?

Kram ?

Profile picture for user kvinna 38

Vad roligt att läsa om folks nicks. Mitt är så odjupt det kan bli. Jag är kvinna (?) och var 38 när jag blev medlem. Nu har jag fyllt 40 så det tog mig ett tag att bli nykter...

Profile picture for user Ensam1984

Wow vad mycket härliga kommentarer man kommer tillbaka till (har varit borta en dag) ;) haha

Torn tror jag slog huvudet på spiken, alla är nog lite beroende, fast alla människor kanske har olika motståndskraft och inte blir missbrukare. För det är ju två vitt skilda saker. Det finns saker som jag är beroende av (som tops tillexempel, kan inte tänka mig ett liv utan tops, man kan ha dem till sminket och peta öronen, för att städa handfatet haha) men jag skulle nog funka ändå och inte ha några jättestora problem såsom en missbrukade tops-person om jag tog bort dem. Detta blev en sjukt dålig liknelse, men välkommen till mitt huvud, det var det första som poppade upp.

I går glömde jag faktiskt att gå in här, satt och spelade tv-spel, var ute och gick och pusslade, så dagen rasslade till och plötsligt var det dags att sova. Jag var nykter, tänkte inte ens på A. Jag var och handlade bubbel i mataffären, ja det är väl inte "bubbelbubbel" men jag ställer mig inte i systemetkön för att köpa en pyttig flaska med alkoholfri dryck, jag överlever ändå. Jag tänkte dock inte tanken att köpa bubbel med A. Lite stolt, men för mig har det nog inte varit lika svårt att avstå när jag mår bra, när jag har en bra period.

I dag är det ju nyårsafton, jag ska hem till mina päron och en moster, kusin och kusinbarn kommer dit också. Jag brukar aldrig fira nyår, men ska fira det där. Tror dock inte jag orkar vara social (det blir så intensivt så jag ofta behöver gå undan) hela kvällen, så ursäktar mig säkert runt 22.00 och tar bilen hem :) Men vi får se.

Fick ju höra att så som man firar nyår, det är så man kommer spendera sitt framtida år. Det har stämt för mig, ensamt och neddränkt i alkohol. Men en tanke på att fira den nykter, med min familj, de som betyder mest för mig - det känns betydligt bättre :)

Nyårlöfte skrev jag om innan, har inget direkt, men jag vill fokusera på mitt mentala och mig själv. Ta reda på mer om mig själv, var mina gränser går. Jag ska också försöka få igång rutiner, för jag vet att jag mår bättre av det. Fokus på mig - som vanligt, fast jag tänker att jag vill jobba för det positiva. Jag vill bara göra saker som gör mig lycklig, inte saker som ger tillfällig lycka - utan som gör mig genuint lycklig.

Nyårslöfte - DET ÄR MIN TID NU och jag ska blir lycklig!

Profile picture for user Ensam1984

Har funderat en hel del kring en sak, har nog inte kommit till något svar, men det är något i detta som gör mig så nedrans exalterad. Jag jobbar ju i skolans värld , och där används ofta ord som salutogent (vilket jag tycker är min professionella utgångspunkt) men även patogent. Om någon inte vet vad orden betyder så är:

Salutogent - fokus på det friska med fokus på de faktorer som orsakar och vidmakthåller hälsa mer än vad som orsakar sjukdom. Fokus på friskfaktorer. Även KASAM kommer in här med en känsla av sammanhang.
Patogent - fokus på det sjuka. Man lägger mycket fokus på varför man blir sjuk.

Jag har alltid tänkt att ett alkoholstopp bör ses utifrån det salutogena perspektivet. Allt jag har läst har ju upphöjt detta perspektiv till skyarna och undersökningar, uppsatser har skrivits i oändligt antal om det. Men jag kom och tänka på om det verkligen är så, för alla. Och om det är så genom hela processen. Tänker jag fel, eller för snävt kring dessa perspektiv!? Jag undrar om det salutogena perspektivet är det bästa för alla, om det är bäst i alla faser? Jag är inte säker. För i min värld så finns det olika faser i ett alkoholstopp. Faserna är som känslor (generaliserat) och kommer olika snabbt/varar olika länge för alla; 1. Panik 2. Förälskelse 3. Nyfikenhet 4. Reflektion 5. Beslut 6. Acceptans 7. Avsky.

Dessa steg är inga officiella steg från någonstans, bara min upplevelse (i min värld som jag brukar säga). Ni som gått igenom stegen tror jag förstår. Ni andra får förhoppningsvis möjlighet att förstå ;)

Men åter till frågan, är det verkligen bäst att ha ett salutogent perspektiv? Ger det mest effekt i början, eller behöver man få en knytnäve av fakta på det sjuka till ansiktet för att kunna ta tag i allt. För många funkar det ju inte bara att tänka på det hälsofrämjande. Eller har dessa perspektiv inget att göra med detta alls!? Det snurrar i mitt huvud nu, ursäkta svamlandet.

Profile picture for user Andrahalvlek

I början är nog det avskräckande viktigt, man flyr från något. Efterhand dyker det upp blommor på vägen, och då är det motiverande att fokusera på dem. Framgång föder framgång. Efter ett tag blir skräckbilden väldigt suddig i kanterna, och då är det viktigt att ställa in skärpan på målbilden. Sen kan man zappa lite mellan dessa motpoler ett bra tag, men jag tror mest på att lyfta positiva exempel. Positiv förstärkning som det heter i psykologsammanhang.

Vad det gäller nyårslöfte är det tex mer framgångsrikt att lova sig själv att börja göra något hälsosamt än att lova sig att sluta med något ohälsosamt. Till exempel lovar jag mig själv att börja äta mer antiinflammatorisk kost under 2021, men jag lovar inte att sluta snusa.

Gottnyttårkram ?

Profile picture for user Ensam1984

Nyår blev nyktet, köpte lite rosébubbel utan alkohol och det smakade precis som det brukar (fast utan A då). Tycker ju inte det är jättegott, men det funkade.

I går kväll/natt när jag kom hem från de jag firade nyår med (åkte hem lite innan 12 då jag var trött) så har jag känt ett sånt lugn, jag firade tolvslaget själv men kände mig lycklig, så lycklig att vara nykter. Jag känner en sån illvilja mot alkohol just nu, just nu känns det som att jag klarar allt utan alkohol och att jag föredrar att göra allt utan alkohol. Förut har jag inte velat dricka, men ibland saknat rutinen kring drickandet, och den enkla utvägen, behovet att att göra det för att våga släppa loss socialt, för att dämpa, glömma och gömma det innersta. Just nu så känns det så äckligt - det känns äckligt, kväljande att känna sig onykter. Att inte ha kontroll, att inte helt kunna ansvara för ens egna handlingar då man blir manipulerad av djävulen.

Jag har varit nykter längre tid förr och det är möjligt att detta endast är en känsla nu, men jag har aldrig känt som att jag faktiskt i det innersta inte vill dricka mer, aldrig mer. Jag vill just nu aldrig mer bli full, aldrig mer dricka alkohol (ja förutom en 0,5% öl, men det vet jag inte triggar mig). Känslan just nu är så skön, ingen avund på de som dricker, mer en känsla av medlidande (nästan att jag ser ner på och känner mig lite bättre/smartare som fattat grejen). Har jag äntligen värvat en kult - nykterhetsförbundet ;)

Det känns lite som en sten har släppt, vågar jag säga att jag känner mig fri. Jag känner mig så fri. Vågar dock inte riktigt ropa hej ännu, det kan ju vara något tillfälligt. Man får aldrig släppa garden, då kan man inte stå emot när tillfället ges. Tillfället gör tjuven brukar det ju heta, men tillfället triggar också drickandet. Så jag kör på en dag i taget, lovar en dag åt gången.

Har annars suttit hela dagen och kikat på Cobra Kai (serie på Netflix), 3:e säsongen släpptes i dag, och det kan vara min favoritserie någonsin och har nog sett 100ggr fler serier än gemene man (ett av mina specialintressen). Den kan jag rekommendera till precis alla - har inte hört en enda person som inte gillar den :)

Profile picture for user Ensam1984

Kom och tänka på en sak när jag skrev i en annan tråd.

Jag kommer ihåg 2019 när jag var nykter över 175 dagar. Då pratade alla "gamla stofiler" som nu främst hänger i "Det vidare livet" om man ska satsa på att aldrig mer dricka eller om man ska prova och dricka kontrollerat. Jag var en av de som hade en tanke om att jag kanske var den där 1% som kunde klara att dricka kontrollerat efter att jag har missbrukat alkoholen i flera år. Jag, precis som de allra flesta (utifrån min erfarenhet) fixar inte detta såklart. Det är ett önsketänkande. Kan man börja feströka efter att man rökt i 10 år - njae tror inte det.

Men jag lyssnade på samma snack om att inte testa "om man är en sån som kan dricka lite". Jag dividerade under den tiden om jag var en av de få som kunde dricka kontrollerat, man vill ju i en drömvärld vara som alla andra och inte vara begränsad. Jag var typ rädd för att jag var den där som kunde kontrollera det och att jag skulle gå miste om så mycket om jag inte testade att försöka dricka kontrollerat. För tänk om det skulle funka? Då skulle jag ju kunna vara som alla andra. Det gick ganska bra en månad, eller två. Men sen blev det mycket värre än innan jag slutade. Det gick ju såklart åt fanders.

Det komiska i denna inre debatt om att testa/inte testa har sitt svar i mitt första trådinlägg här på Alkoholhjälpen, det hela var att i mitt allra första inlägg i min gamla tråd. Där beskrev jag mig som en "allt eller inget"-människa. Det är en sån person som inte klarar av att dricka kontrollerat om man redan har doppat tån i träsket.

Men på ett sätt är jag glad att jag testade. Om jag inte testade så hade jag inte varit lika säker i dag. Jag var tvungen att se om det var så för mig, att få det på papper. Jag var tvungen att få bevis, fakta som jag kunde gå tillbaka till. För konstigt nog hade jag aldrig innan försökt minska eller sluta dricka, aldrig. Först efter det var jag redo att ställa om - och inse att jag är en "allt eller inget"-människa.

För det gjorde att jag nu efter mitt återfall vågade ta en ny nykterhetsperiod, som just nu känns som en ny livsstil. Jag behöver inte längre dividera om att dricka kontrollerat - tar jag ett återfall så är det inte för att jag vill det.

Med detta tänker jag att man måste kämpa för att lyckas, men man måste också våga misslyckas. Det är bara genom misstag som vi kan dra lärdom (och med detta uppmanar jag såklart ingen att ta ett återfall, det är bara min historia)

Profile picture for user Torn

Dina 2 senaste inlägg är verkligen härliga Ensam!? Du har upptäckt hur det är att att bli fri. Vill inte dricka, slipper dricka. Grattis!

Kram