Det är min tid NU!

Profile picture for user Kaye

Ja precis så är det.?
Man måste lära sig av sina egna misstag!
Kvittar hur många som säger att man inte skall göra si eller så.
Man behöver få det bevisat. Få egna erfarenheter.

Vet inte hur ofta är jag blivit sur på mina barn eller irriterad på en anställd för att de inte lyssnar när jag säger att det inte kommer att fungera eller gå bra.
För jag vet!
Men då detta händer brukar jag tänka att - Ja de måste få testa, lära sig, få egna erfarenheter.
Och det har faktiskt hänt att de har fått saker att fungera som jag med all min erfarenhet dömt ut.

Och vi gör likadant☺. Våra egna resor.

PS: Kollar Cobra Kai☺

Kram⚘

Profile picture for user Ensam1984

Jag tror jag gillar att vara ledig lite för mycket just nu. Det var länge sedan jag verkligen njöt av att vara ledig och mådde bra. Brukar ofta få en dipp (bli lite deppig) efter någon vecka av semester och ledighet. Nu har det gått 2 veckor. Jag jobbade dock ett par dagar hemifrån men det var de lugnaste dagarna i mannaminne, fanns tillgänglig och satt och skrev och bollade på ett projekt som jag vill ta tag i när mer tid finns.

Jag tror verkligen att jag bara behöver vara ledig just nu, inte ha några måsten. Annars brukar jag alltid känna en press att göra olika saker, renovera det sista i gamla lägenheten (som jag fortfarande inte har sålt år senare), sälja saker på tradera, umgås med folk, organisera, städa... osv.

Jag vet att de flesta inte har den möjligheten då man kanske har familj och måste vara vuxen. Men för mig, med min funktionsvariation så är det nog perfekt att vara själv, så jag helt och fullt kan ägna mig år mitt ingenting utan att känna att det påverkar någon eller något annat. Det är nog därför jag föredrar att vara själv, gillar ju inte ensamheten jämt - men tanken att någon annan ska vara beroende av mig, ha ihållande förväntningar på mig, som jag måste anpassa mig för - bara tanken ger mig panikångest.

Jag är nog bara så van att vara själv nu för tiden. Förr så ville jag jättegärna hitta någon (även om jag inte visste hur), men när jag väl fann någon eller någon fann mig snarare så anpassade jag bort mig själv. Jag är ju en allt eller inget-människa och har svårt att läsa av vad andra vill (har jag förstått). Därför anpassar jag mig till den bästa bilden, till allt det en människa någonsin kan önska. Det tar energi, det är ju skådespeleri på hög nivå. Men det är ju just det jag har gjort i alla sociala interaktioner i hela mitt liv (om än omedvetet) pga. min autism. Jag har inte ens vetat att jag anpassat mig för andra, jag som är så reflekterande kunde inte se det. Nu ser jag det, och det känns som att jag har blivit det totala motsatta. Jag är mig själv (förutom på jobbet) och vill inte anpassa mig efter någon, jag vill vara mitt genuina själv. Jag har inte funnit någon ännu som är som jag, eller som vill följa en sån som jag - helt och fullt. Men jag letar ju inte heller...

Nu blev det mest massa svammel med massa reflektioner såsom på ett kuratorssamtal. Men det är läkande och ögonöppnande, så varför inte.

Jag har dock en till tanke kring detta som tar upp för mycket av min tid. Vi människor är ju flockdjur, och vem man än pratar med, vare sig det är en kurator, psykolog... så säger alla att alla människor vill ha en tvåsamhet. Men jag vet inte om jag vill det!? Känner jag att jag borde vilja ha det för att samhället säger det, för att alla andra runt mig säger att det är det som jag borde vilja ha!? Är jag skadad från dåliga erfarenheter!?

Å ena sidan så trivs jag bäst själv, då jag får göra mina saker som jag beskrivit ovan. Det kanske är annorlunda för personer med autism, vi kanske inte har samma behov av det!? Men jag vet ju folk med autism som har förhållande, så det kanske bara är en ursäkt för mig.

Å andra sidan så kanske jag bara har flytt från detta så länge och begravt det så djupt. Att jag stängt av tanken om tvåsamhet. Jag vet att detta var mer jobbigt för mig för några år sedan, men jag har mer och mer accepterat att mitt liv kommer levas i ensamheten. Så ljuger jag bara för mig själv? Vill jag egentligen detta undermedvetet? Men är det värt att undersöka mer, för om jag just nu känner mig okej med det faktum att jag inte är ämnad att ha någon - skulle det bara blir jobbigt och ledsamt om jag kom på det motsatta med fortfarande inte har redskapen för att göra något åt det.

Jag tror detta är olika för alla, och har man min funktionsvariation så blir det extra svårt på många sätt. Att jag även har levt ensam hela mitt vuxna liv och är ensambarn måste med göra sitt. Jag (och mina föräldrar) har hela livet trott att mina autistiska drag kom från att jag var bortskämd, vilket jag var - men det var väl genom att allt anpassades efter mig som mitt liv ändå blev så lyckat. Det gick bra i skolan, aldrig mobbad, aldrig några direkta problem som syntes för andra. Men blev det så bra egentligen!?

Jag är nyfiken på dessa tankar om ensamheten, tvåsamheten.. men vet inte riktigt vem jag skulle kunna diskutera den med!? Jag skulle lugnt kunna prata med någon i min närhet om detta, men utan att låta högmodig,
så fattar sig inte de på mina tankar och kan inte eller gillar inte att diskutera och reflektera kring såna här frågor.

Jag märke så tydligt att folk runtomkring mig inte vill diskutera saker. Ska något diskuteras ska det ske snabbt, och subjektivt. Folk har så svårt att se olika synvinklar. De blir ofta arga eller irriterade när man påpekar det och att det finns olika sidor. Jag säger ofta emot min och andras uppfattning bara för att visa olika synvinklar, men är noga med att uttrycka att det inte är min subjektiva åsikt. Det brukar inte vara populärt på möten. Men i tvåpartssamtal tror jag det gör mig till en väldigt bra samtalsledare och jag är (ursäkta skryt) skicklig inom samtalsmetodik, jag är duktig på att få fram det djupa under mina vägledningssamtal på mitt jobb (men även privat). Detta genom att jag kan ställa objektiva frågor, frågor utanför boxen. Inte bara från mitt perspektiv. Men mänskligt beteende, filosofi, sociologi och psykologi är ju några av mina specialintressen (vilket är lyckosamt just vid autism då det även kan nyttas praktiskt).

Jag önskar att jag kunde hitta någon att diskutera såna här saker med, någon som jag inte behövde betala för att kunna göra det med, alltså jag känner inte att jag behöver prata med en psykolog. Men jag vill få saker förklarat, förstå saker in i minsta detalj och hitta sanningen. Jag vill fundera, reflektera och jag trivs så bra i de samtalen, då jag kan se olika perspektiv. Men var kan jag hitta detta? Det får jag reflektera kring ;)

Just ja, fortfarande samma känsla gällande A som i går. Jippi för det!

Profile picture for user Andrahalvlek

Älskar att du verkligen omfamnar dig själv och dina speciella behov på ett så kärleksfullt sätt. Just nu håller du på och lär dig att leva med en kronisk funktionsvariation. Du kommer att ha ett kanonliv - om du lever livet på dina villkor. Bara dina villkor. Människor som du älskar, föräldrar och vänner, kommer att kunna kliva in och ut i ditt liv efter behov och önskemål, så länge du tar hänsyn till dina egna behov.

Tänkte på en sak som du skrev om din mammas uppenbara glädje och kärlek till syskonbarnen. Att du var orolig över att hon någonstans går och när en dröm om att själv bli mormor en dag. Jag tycker att du ska prata med din mamma om det, så att det inte ligger och skaver i er annars fina relation.

Jag har två barn. Den yngsta kommer aldrig att få barn, men den äldsta kommer sannolikt att få barn. Jag kommer att gå all-in på att bli mormor, men jag älskar inte min yngsta dotter mindre för att hon aldrig kommer att ”ge” mig några barnbarn. Kärlek är inte villkorad, den är hundra procent och kan riktas åt alla håll.

När jag ser min yngsta dotter bonda starkt till andra, verkligen utstråla innerlig kärlek och det är ömsesidigt, så står jag vid sidan om och glädjs till 100 procent med henne ❤️ Alla relationer som berikar hennes liv är en välsignelse, och vår relation kommer alltid att bestå som en solid grund till allt liksom.

Och som du har beskrivit din mamma så tror jag att er relation är precis lika stark. Ni har gått igenom så mycket ihop, och ni har verkligen tagit er framåt tillsammans ❤️

Kram ?

Profile picture for user Ensam1984

Mic min fina... jag vet knappt vad jag ska säga. Du berör mig som vanligt, du är en av de speciella här för mig, vi tar ett steg i taget just nu. Vet att du inte mår bra, men vi kommer dit :)

I dag har för övrigt varit en lugn dag, skogspromenad själv, en halv pizza (som var så värdelöst osmaklig så jag fick slänga den - första gången i mannaminne) och har även suttit massor vid datorn, kollat serier och "slängt bort" mitt liv precis som jag älskar att göra.

I morgon är det måndag, men jag är ändock ledig tills torsdag. Det enda jag ska göra är att besöka sjuksköterskan för att höja min dos av Concerta. Den medicinen är nog det bästa som hänt mig någonsin. Tror jag.

Nu är jag såå trött, har sovit dåligt och gått och lagt mig för sent under semestern, men måste vända det nu. Så säger natti till er.

Ska försöka skriva här lite mer i morgon, i andras trådar, men jag blir så överväldigad av mängden trådar och nya ansikten så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag oroar mig inte för det.

Profile picture for user Ensam1984

Ledig dag... igen. Vilket lyxigt liv jag lever just nu känner jag. Men jag vet också hur hektiskt det blir om 2 veckor så mitt arbete drar igång delux. Mitt arbete är väldigt säsongsbetonat och nu fram till slutet av april så jobbar jag alltid med tempot 140% och sen maj till augusti så är tempot 60%, det jämnar ju iof. ut sig ;)

I dag har jag dock kommit på ett par saker som jag ska ta mig för, och jag ska verkligen försöka göra de direkt nu innan jag gör något roligt. Ibland måste man ju ta lite ansvar sägs det ju :)

Fortfarande inte en tanke på A, jag vet inte vad Concerta gör med mitt huvud och om det kan ha någon inverkan på "sugenheten" på Alkohol, men när jag äter den har jag inget sug alls. Förutom att jag blir klar i huvudet (de mentala konturerna blir tydligare), mer fokuserad och får mer energi så är det bästa fördelen.

Snart är det för övrigt dags att städa ut julen, och jag har inte lite jul. Har väl 15 stycken 80-liters kartonger med julpynt ;) Det bör sägas att jag endast bor på 70kvm, förut bodde jag på 32kvm. Jag vill egentligen inte ta ner julen, det blir så tråkigt sen, men det kanske bara är min lägenhet som är tråkig. Man kanske alltid borde ha ljusslingor i lägenheten och ljus och hus med ljus överallt. Det tar jag till helgen i alla fall, kanske startar lite innan om andan faller på.

Hade ju tänkt att jag skulle vara lite duktig efter nyår och börja äta riktigt nyttigt, men just nu känner jag inte för det. Det är inte katastrof men jag skulle vilja gå ner lite i vikt. Det är ingen direkt fara nu men bara vill det. och jag tror jag kan fixa det, men precis som med A så ska det göras långsiktigt, som en livsstil och är jag inte där/redo 100% så väntar jag hellre. Jag känner att jag snart är redo. För jag mår så bra att jag orkar.

Oj, nu snöar det ute. Mysfaktor. Det har inte snöat särskilt mycket där jag bor i år (eller förra eftersom vi är på nytt år rent tekniskt nu). Nej, nu ska jag ge mig 15 minuter att luska lite i andras trådar och kanske skriva något pretentiöst svammel om att hitta ljuset och spola kröken, hahaha. Sen ska jag ta tag i dagen och de där måstena.

Förresten, på tal om spola kröken. När jag var liten så satt satt det en skylt där det stod "Spola kröken - det enda raka" vid min idrottssal i skolan, kommer även ihåg att min farfar och pappa hade såna klister-lappar. De jobbade som hantverkare och deltog i idrottsförbund, så inte så konstigt. Men jag fattade aldrig vad det var de menade, jag (med min autism) trodde det var en krök, och hur kunde den vara rak ;). Men nu vet jag ju bättre - och älskar uttrycket!

För övrigt är det, eller var det en sjukt bra kampanj, tror det var systembolagets kampanj men det var massa "kändisar" och idrottare med. Varför har vi inte sånt i dag? Visar upp influensers som supportar nykterhet (om det ens finns såna).

Någon mer som har stött på uttrycket innan annars? Någon som kommer ihåg det?

Profile picture for user Ensam1984

Oj vilken dag detta har varit, och den har knappt börjat. Kunde inte somna i natt, somnade 03.30 och vaknade kl 11.00, detta med att vända tillbaka dygnet går inget vidare för mig. Usch...

Jag var tvungen att snabbt fixa mig, duscha, packa ihop paket som skulle skickas och skriva inköpslista (mat) på 1,5h då min mor skulle hämta mig och göra ärenden tillsammans med mig, då min bil är trasig just nu. Skulle även till sjuksköterskan för att få högre dos medicin, så kunde inte ändra tiden.

Hann såklart inte med allt och fick ett autistiskt mentalt sammanbrott. Har inte haft ett sånt på 4-5 månader. Förr trodde jag det var en panikattack, vilket det iof är på ett sätt, men det funkar lite annorlunda för folk med autism. Har lärt mig att det som sker för mig är "meltdowns" och/eller "shutdown". Ett meltdown för mig innebär att jag agerar utåt, det syns tydligt på mig att jag inte är okej, allt faller samman och jag blir arg/ledsen/får extrema känslor för minsta lilla. Jag kan inte få ihop saker, jag vet inte hur jag ska ta nästa steg. Jag kan inte kontrollera mig själv oh det känns som att även om jag skulle vilja stänga av så kan jag inte. Jag får så mycket känslor, fast jag vet inte vilka känslorna är - men de måste komma ut, för annars kan jag inte andas, annars kommer jag dö. Och då kan de komma ut på massor av olika sätt.

Ex. om en penna inte fungerar när jag ska använda den så kan jag kasta iväg den och börja gråta bara för att inget går min väg, att det är så typiskt. För andra är det "bara" en penna, men för mig är det allt just då. Man brukar ofta tala om toppen på isberget. Detta sker dock bara när det blir en stressad situation, när jag inte hinner vad jag förväntat mig eller vid en snabb förändring. Saker som berör mig får jag sammanbrott kring, inte saker som berör andra, inte mitt jobb. Meltdowns kombineras ofta med shutdown (som även kan ske enskilt) då jag stänger ner mig själv, blir icke kontaktbar. Sitta och vaggar i ett hörn är vanligt bland autistiska personer under shutdowns, och det har hänt att även jag gör det för att försöka få ro/förstå situationen. Jag blir som i trans. Jag ser nog utifrån ut som en trotsig 5-åring, men jag vet verkligen inte hur jag ska hantera mina känslor så jag stänger ner mig själv. Jag hör ofta inget utanför, och är totalt okontaktbar.

Dessa shutdowns och meltdowns kan jag kontrollera inför omgivningen, och de sker bara i min ensamhet eller inför mina föräldrar (som jag vågar visa det för). Jag kan "spara på dem" ibland. Jag är en skicklig skådespelare och trots mitt meltdown nu tidigare i dag så tog jag mig till sjuksköterskan och uppvisade "den duktiga flickan".

Det tar också sjukt mycket energi, och nu är jag både fysiskt och psykiskt trött utan dess like. Det är som en riktig urladdning, jag känner mig så lugn nu efteråt, det håller som tur är inte i sig så länge för mig. Men det känns som att all sparad energi och all energi jag tilldelats de närmaste 24h togs till mitt meltdown så nu ligger jag på minutkontot. Händelsen innefattade så sjukt starka känslor att nu finns det inga känslor kvar att känna, så det känns bara tomt - inte glatt, inte ledsamt - det känns ingenting alls.

När jag skriver om allt detta så ser jag ju hur sjukt det låter, och det är det ju.. men detta är väl de mest autistiska delarna av mig, fast inte så många får se det. Och det händer oftast bara 3-5gånger per år. Nu har ni fått se lite av mitt innersta, det fulaste och mest skrämmande, det jag nog är absolut mest rädd att visa för något. Ja, faktiskt, detta är nog det mest innerliga, det jobbigaste - som ingen annan ser.

Det var för övrigt under ett meltdown som jag förra året började dricka igen efter 175 dagar, jag kunde inte hantera mina känslor. Men då visste jag inte att det var därför, nu vet jag - och det gör all skillnad.. Kunskap är makt!

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag är otroligt tacksam för att du tar dig tid att förklara varför du reagerar som du gör.

Känner igen det från min dotter, men jag har ju omedvetet utvecklat en lyhördhet och vissa tekniker för att undvika de minorna. Så utbrotten sker ytterst sällan.

Hon skulle aldrig kunna sätta ord på det som du gör, eller själv aktivt förhindra att det sker pga hennes intellektuella funktionsnedsättning.

Just därför är jag tacksam att jag genom dig kan få lite inblick ??

Kram ?

Profile picture for user Sisyfos

Försöker nu komma ihåg var jag har sett eller läst en liknande beskrivning av hur reaktionerna kan bli, men minns inte riktigt var och i vilket sammanhang. Vilken styrka du har som kan beskriva, analysera och förstå dig själv. Det fulaste och mest skrämmande skriver du, men jag håller inte med om att det är fult. Skrämmande att inte förstå sina egna reaktioner och ageranden kanske, det känner jag igen, men när du nu beskriver sammanhanget så är det ju rätt begripligt. Jag tycker att det är så otroligt intressant med våra hjärnfunktioner och lärorikt när det är så välbeskrivet. Ett toppeninlägg!

Profile picture for user Ensam1984

Sista lediga dagen, i morgon tillbaka till verkligheten. Det känns konstigt. Försöker städa undan julen lite men mår illa så är inte så pepp. Har alltid mått illa ett par dagar när dosen höjs på Concerta, så vet att det försvinner. Min mor ska komma hit i helgen och hjälpa mig plocka det sista med julen och städa efter allt så vill få undan lite innan. Det är såna saker som vi kan göra tillsammans, hon har typ städmani och gillar att hålla på med saker hela tiden, och hon är väldigt bra på att få igång mig. Då jag inte är så mycket för att gå i gallerior, eller hitta på nya saker så är det något vi kan göra tillsammans. Det, loppisar och skogen.

I dag blir det ett långt inlägg känner jag.

Jag känner mig hungrig men mår som sagt illa och då kan jag inte äta. Har inte så mycket i matväg hemma heller och har planerat dåligt just nu. Det där med mat är nog ett av mina största vardagliga bekymmer. Det är ett av mina projekt att få bukt med 2021, men det känns ibland övermäktigt med min ADHD-hjärna. Känner att jag har skrivit ganska mycket om mina krångel som beror på min autism. Men det som påverkar mig mest (som jag nu förstår), som påverkar det vardagliga när jag är ensam - det är min ADHD.

Autism har mer att göra med yttre faktorer, andra människor och att inte förstå människor, sammanhang. För att försöka anpassa mig och inte visa min okunskap, passa in och maska så att det såklart massor av energi i vardagen - bland andra människor. Är jag inte kring människor eller jobbiga situationer så påverkar min autism inte mig alls. Så länge jag får göra min grej så är jag ju glad. Andra kanske ser mig som en ensamvarg men jag trivs i min bubbla.

Men ADHD (ADD) har mer att göra med min energi när jag är själv. Jag har ju ingen fysisk överaktivitet, men en överaktivitet i hjärnan definitivt, har lite dålig impulskontroll (därför jag är här bl.a.) men i det stora hela är det inget jätteproblem. Det som är jobbigast för mig är att ta tag i saker, att kunna fördela energin, att starta och genomföra vardagliga saker. Min startmotor är felkonstruerad. När det gäller skola eller mitt jobb så har jag alltid tagit det så seriöst och haft det som ett intresse (och detta har med autismen att göra) så där har jag inga direkt problem att få saker gjorda. Så länge det berör någon annan så är jag mästaren på att vara "den duktiga flickan", även om all energi går till det. Så ingen ser någonsin denan sida, snarare tvärt om - jag är en yes-man, en som tar tag och gör ALLT!

Men när det gäller det vardagliga, när det inte finns tydliga regler och förväntningar på mig som det finns på jobbet, eller när man umgås med andra. Då har jag svårt att få ihop saker. Då jag bor själv och ofta är själv så tänker nog många att det kanske inte spelar så stor roll, då det bara påverkar mig själv. Men det är just det - det blir jobbigt, och ofta känner jag mig som ett barn. Ett barn som väntar på att den vuxna ska tjata på mig att göra något, att hjälpa mig - starta mig. Det kan vara allt som att borsta tänderna, ta ut soporna, plocka in i diskmaskinen, ställa tillbaka en sak där den ska vara, dammsuga.. och allt som har att göra med mat.

Det jobbigaste utan tvekan är detta med mat. Jag är nog mest ett barn med det. Jag blir akut hungrig och har 9/10 fall ingen plan för vad jag ska äta. "Vanliga" människor tittar då i kylskåpet och hittar på något, tar tag i det. Jag kan titta i kylskåpet, men kommer inte igång. Det är ungefär som att hjärnan inte kan koppla ihop saker, jag kan se mat jag kan laga, men det känns som att jag inte vet hur jag ska göra (fast jag vet). Det känns ibland som att bara tanken att ställa sig och steka någonting är så energikrävande att jag aldrig ens hinner komma till att ta fram stekpannan. Helt plötsligt har det gått 2 timmar, jag har funderat på att jag är hungrig, nu är jag vrålhungrig och emotionell. Men jag får inte ihop något, så jag äter en energibar, godis, en macka, popcorn, chips eller snabbnudlar. Som ni förstår mår man inte så bra av att äta sånt. Jag kan ju laga mat (under perioder funkar det bättre) och detta är inga problem när andra har en förväntning på mig. När jag har en utspikad plan, då funkar det, men när något kommer emellan, när något blir fel så blinkar det error i huvudet. Då måste hjärnan omprogrammeras igen, och det tar tid. Gudars, min hjärna är en gammal IBM-dator från 90-talet :(

Det är som att jag måste lära mig saker på nytt, varje gång jag gör det. Med det menar jag att det tar alltid så mycket energi och aktiviteterna kommer inte naturligt hur många gånger jag gör det.

Jag har nu skaffat en app som heter Tiimo, den är för personer med ADHD och ASD (Autism) där jag kan planera in, och få påminnelser på min smartwatch. Appen är superbra - verkligen. Problemet i det hela är att jag måste ju planera för att kunna sätta mig och planera. Jag älskar att planera egentligen, men är också så känslostyrd så det blir ofta svårt att hålla sig till planeringen om jag inte känner för det/har ork. Då blir jag barn igen.

Haha.... borde nog be om hjälp med sånt här. Jag vet att man kan få hjälp via LSS och ahbiliteringen, men jag är vuxen, har ett jobb och funkar ju ganska bra - det känns skamligt att be om hjälp, att erkänna att saker inte riktigt funkar. Jag vet att det inte är skamligt utifrån, det finns ju en anledning att det erbjuds, men för mig - som hela mitt liv sett mig som gemene man, som en neurotypisk, så är det lite för tidigt att erkänna mig "besegrad". Men det kanske kan vara okej att allt inte funkar heller, måste allt vara perfekt? Det är ju knappast perfekt för vanligt folk?

Min stolthet är nog problemet, det är ju även den som gjort att jag aldrig tagit professionell hjälp ang. min alkoholkonsumtion. Nu hoppas jag ju att jag aldrig behövde/behöver det heller, men jag är ju väldigt självgående.

Jag funderar på om jag ser detta mer som ett problem nu för att jag vet vad det beror på, att det inte är för att jag är lat och föredrar att inte laga mat. Jag vet nu att jag helt vill ha lagad mat, äta bra mat som jag mår bra av och ha rutiner. Men det är så svårt att följa p.g.a.. min funktionsnedsättning. Att bara göra det funkar ju liksom inte.

Detta är i vilket fall något jag ska jobba med, det kommer ju aldrig bli perfekt men det är något jag skulle vilja hitta bättre strategier för. Medicinen hjälper en hel del här att trigga igång startmotorn lite ibland, men framförallt gör de att energin finns där.

Det snöar för fullt ute så jag får se om jag tar på mig snöskorna lite senare och ger mig ut. Nu ska jag annars försöka återgå till julstöket

Profile picture for user Andrahalvlek

Storkok på söndagar och göra matlådor för hela veckan skulle kanske funka? Be din mamma om hjälp, så har ni ännu ett projekt ihop.

Själv brukar jag alltid laga mat till minst fyra, det sitter liksom i ryggmärgen. Så jag kan äta samma mat tre dagar i rad, sen behöver jag variation.

Men om du lagar två-tre olika maträtter som storkok på söndagar så får du matlådor till både lunch och middag för hela veckan och slipper tänka på det sen. Bra mat liksom sömn är grunden till allt.

Kram ?

Profile picture for user Ensam1984

Åter tillbaka på jobbet, skönt men samtidigt inte. Det är lite lustigt då min profession rent tekniskt kan jobba hemifrån men samtidigt så funkar det väldigt dåligt, då jag dagligen har spontan elevkontakt och kontakt med pedagoger. Vet inte riktigt hur jag ska jobba, och är lite rädd att fråga. Jobbar väl lite blandar tänker jag. Lite hemma, lite på jobbet.

Är för övrigt väldigt trött, sovit så dåligt men hoppas nu jag har kunnat vända lite på dygnet.

Orkar inte skriva så mycket mer i dag, inget sug efter A. Vi har nu inte bara gjort slut, vi har separerat och jag har skickat in skilsmässopappren. Det är en inre lättnad ☺️

Profile picture for user Ensam1984

Gudars vad skönt det är med fredag - fredag utan vin!

Har varit uppe på vinden, har burit grejer som en tok, så är helt svettig. Härlig känsla att känna känslan av fysisk ansträngning ☺️ Jag njuter verkligen över sånt nu när jag inte sitter och tänker på A hela tiden.

Har annars jobbat i dag, men hemifrån. Det är skönast att jobba hemifrån på fredagar, då känns helgen liiite längre ☺️ Även om den inte är det. Men känslan att inte behöva göra sig iordning förutsatt att man inte har möten - den känslan känns som tidig helg.

Håller på att försöka leta efter ett bonsai-träd, har velat ha ett sen jag var liten, pris är irrelevant, men jag vill ha ett litet - som ser ut som ett träd. Inget jättestort från typ Ikea. Det verkar smått omöjligt att hitta ? Vill ju inte åka runt och leta just nu heller få man ska hålla sig hemma.

Tvättar just nu, så måste ner i tvättstugan. Det blev inget långt inlägg, till de flestas lycka ?

Profile picture for user Ensam1984

Jag har inte så mycket att skriva i dag, inget sug. Har varit utomhus med några vänner och ätit mat och grillat. Det var mysigt.

Nu sitter jag hemma, själv. Känner mig lite ensam faktiskt. Lite emotionell och ensam. Oftast känns ensamheten inte, den kan vara skön. Men ibland när jag ser andras tvåsamhet eller familjer så kan jag efteråt bli så ledsen och emotionell. Jaja... mår annars bra.

I morgon kommer min mor hit så ska vi storstäda lägenheten.

Profile picture for user Ensam1984

Oj vad duktig jag känner mig, har storstädat hela lägenheten. Precis allt ligger på rätt plats :) Vilken härlig känsla det är. Det doftar så gott nu efter jag moppat :)

Min mamma har varit här och vi har städat ihop. Medan vi städade så sa hon helt plötsligt att det var så himla roligt att se mig glad, positiv och att jag orkade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det, tyvärr så tänkte jag mest på hur dålig, en besvikelse och negativ jag måste ha varit hela mitt liv. Såklart är det väl inte så, men vad konstigt det är. När man får en komplimang så vänder hjärnan på orden, så är det alltid för mig. Om någon säger att jag har fint hår, så tänker jag att det måste ha varit fult innan, varför han man inte annars sagt det!? Jag förstår att det inte är så rent objektivt, jag vet att orden inte betyder det och meningen bakom oftast inte är densamma som det i mitt huvud. Men jag har ju svårt att tolka folks intentioner. Förutsätter för det mesta att folk ljuger om det kommer till komplimanger och förutsätter stenhårt att negativa kommentarer är lag. Vad sjukt egentligen... det borde jag verkligen jobba på.

Har annars inte så mycket mer att göra i dag, invänta arbetsdag i morgon bara, första "riktiga" arbetsdagen, på arbetsplatsen.

Funderar på om jag inte skulle ta mig en promenad, behöver få lite rörelse. Försöker röra på mig mer under dagarna, och har bestämt att jag ska gå till och från jobbet. Det tar väl ca 20 minuter att gå dit, så 35-40 minuters promenad varje arbetsdag kommer hjälpa till med att röra sig lite mer.

Fortfarande inget sug efter A, det erbjöds vin i går när jag var utomhus och grillade, visserligen var det rödvin (som jag inte gillar) så hade kanske tackat nej ändå. Men hade inte ens en gnutta sug, om något (nu i efterhand) så hade kanske alkoholens rus hjälp lite med mina förfrusna tår. Tänker kanske istället att jag borde köpa ännu varmare skor och att inte stå utomhus i 2,5 timmar utan att röra på mig. Det känns som en bättre lösning än A. Alla dagar i veckan.

Insåg precis att jag varit nykter 3 månader i dag :) Så just precis nu så känner jag mig så tacksam över min nykterhet, över att jag har rutiner, att saker fungerar, att jag förstår mig själv mer och mer, att de runtomkring mig mår bra och att jag har er här :) Tacksamhet!

Profile picture for user Miss Mary Poppins

3 månader är grymt ju!!! Ooh! Tänk, du har snart 100 dagar!!! ??????

Jag vill också att min mamma skulle se skillnad på mig!! Tyvärr bor han inte i Sverige och det kommer att ta tid innan jag får resa till henne.

Njut av ditt rena hem och ffa rena kropp! Undrar hur månad 4 blir för dig ???

Profile picture for user Illaute

Grattis till 3 månader! Bra gjort!
Har läst och hört på fler ställen att har man lyckats ta sig över 3 månaders gränsen så kan det börja gå lite lättare att hålla sig nykter. Kul och höra om du märker någon skillnad efter denna tid. Det är ju naturligtvis väldigt individuellt från person till person
Jag har själv passerat 2 månader nu och känner att det går lättare för var dag som går. Visst dippar man ibland men det är livet som händer helt enkelt.
Kram

Profile picture for user Torn

Klart du ska ta åt dig om någon gillar dig. Du är bra och snygg!? Och grymt duktig som har slutat att dricka och har varit nykter i 3 månader. Stort grattis! ?

Profile picture for user Andrahalvlek

Det är bra att träna på att ta komplimanger! Du jobbar på jättebra! Promenad till och från jobbet låter verkligen kanonbra också. Den typen av vardagsmotion är allra viktigast. Jag försöker också gå till och från jobbet, även om jag sitter i mitt kök och jobbar. Funkar bra mentalt också, som uppladdning och nedvarvning.

Kram ?

Profile picture for user Ensam1984

Första riktiga jobbdagen är avklarad, och det gick väldigt bra. Har haft fullt upp.

Är ganska trött i huvudet nu, men det är inte konstigt, att gå från 0 till 100 tar mycket energi.

Jag har tänkt att starta denna vecka ganska lugnt då jag jobbar hemifrån onsdag eftermiddag och fredag. Jag tror en sån flexibilitet är bäst för mig. Jag frågar inte om det, jag bara gör det. Jag sköter mig själv i min roll.

Har tyvärr lite ont i huvudet, vilket jag märker att jag får när jag jobbat 8 timmar, ska fortsätta fundera på att kanske gå ner i tid, sjukskriva mig 75%. Jag har ju den möjligheten iom. min ASD, men jag har aldrig varit sjukskriven. Jag ska köra på några veckor och sedan utvärdera.

Ingen lust eller önskan efter A i dag heller, måndagar har väl iof. aldrig varit en dag jag törstat efter A. Om det var någon dag i veckan så var det väl onsdag, eller torsdag om man inte tog något på onsdagen. Drack inte så ofta ändå på vardagarna, men hade jag möjlighet att dricka och jobba hemifrån dagen efter så tog jag alltid den chansen. Alltså fy!

Men det var förr, och jag förlåter mig själv för det. Jag var tvungen att göra sånt dumt för att kunna stå här i dag. Stå här rakryggad och stolt över mina snart 100 dagar :)

Profile picture for user Ensam1984

Jag kan inte säga att jag har ett sug, men jag känner att den här känslan jag har nu - den brukade jag dricka på.

Jag är så trött efter jobbet, börjar verkligen fatta att jag inte är konstruerad för mitt jobb, eller att jobba så mycket. Men tar en dag i taget. Det går ju ändå bra så länge mitt humör är bra.

Jag känner mig trött, men samtidigt lite rastlös, känslan nu när lägenheten är städad och allt flyter på är; vad detta allt?

Det har bara gått några dagar av att allt verkligen funkar, klaffar. Allt jag planerar gör jag osv. Men nu i kväll när jag sitter i min soffa med jobbiga RLS-ben så kände jag för ett ögonblick instinktivt en vilja att fly och förstöra. Som tur är kände jag ingen längtan till att dricka, men tanken kom. Tackade nej, man kan ju faktiskt göra det då det bara är tankar. Har inte känt detta på väldigt länge nu, det är bra att jag får känna av det ändå, så länge det är så här milt.

Är som jag sagt 75 gånger väldigt trött, ska nog gå o lägga mig nu så jag somnar runt 21.00.

På måndag har jag varit nykter 100 dagar, det är andra gången i mitt liv, eller sen jag var 18-20 år. Det känns väldigt bra, och det har varit så enkelt denna gången.

Nu blir det sängen, natti ??

Profile picture for user Ensam1984

Ny dag nya tag. Har jobbat som en tok i dag, men mår bra. Nu väntar jobb på hemmaplan tills tisdag.

Så skönt att få sitta och arbeta i mysbyxor ☺️ Så länge det bara blir ibland ändå.

Inget sug på A, inte ens en tanke. Dricker Pepsi Max i vinglas om vinglasen skulle skrika på mig att de känner sig ensamma och bortglömda ?

Mår bra annars, riktigt bra. Utan någon direkt anledning. Inget som har förändrats egentligen.

Märker att jag njuter mer och mer och accepterar mig själv som jag verkligen är. Det har inget med A att göra, det har med denna resa jag gjort i diagnos-träsket att göra

100 dagar är nära, och det häftiga är att jag vet att jag till 100% kommer klara det, och mycket mer. Men lovar ändock en dag i taget. Övermod och för högt självförtroende är inget bra i detta sammanhang, fallet blir så mycket längre och tuffare, skadorna svårare - om man skulle falla någon gång i framtiden. Men det tänker vi inte på nu, en dag i taget.

Visst är det häftigt att en dag i taget faktiskt kan bli 100 dagar när man gjort det 100 gånger i rad ☺️ Tycker att alla borde tänka så, och att alla borde testa det - vare sig kan har problem eller inte.

Profile picture for user Ensam1984

Inte mycket att uppdatera kring. Mår bra, fokuserar på att göra saker jag tycker om.

Ska äta snacks o dricka en A-fri öl i kväll. Tända lite ljus. Bara mysa.

Profile picture for user Ensam1984

Jippiyay... vaknade upp till ännu en dag av muntert humör.

Jag har bara myst i soffan o sängen nu på förmiddagen, inte gjort något viktigt. Ska till päronen i kväll och äta, hjälpa till med lite tekniska grejer och gosa hund. Det känns bra.

Skrev ett inlägg i Kaffetanten88 tråd som jag har tänkt på ganska mycket, det handlar främst om att ta en sak i taget och att vara snäll mot sig själv. Att lära känna sig själv och älska sig själv. Jag tänker att jag lägger in större delen av det jag skrev här nedan, mest för att jag själv vill kunna läsa det jag skrivit om min hjärna behöver påminnas.

"Allt eller inget är ju min specialitet med, och jag har alltid startat allt på en gång. Starta projekt som man aldrig slutfört, haha, det är jag EXPERT på :)

Att vara allt eller inget kan ju vara positivt då man går 100% in i något och är superengagerad... men det som är så galet är ju att vi som är såna tappar "lusten" efter ett tag och kommer aldrig i mål. Ju mer energi vi lägger på att vara duktiga och fokuserade, ju mindre energi finns sedan kvar när vi slår i väggen. När vi inte är så "sugna" mer, eller när något kommer emellan. Och det tar längre och längre tid att återhämta sig från ett misslyckande för varje gång det sker. Man tappar tron på sig själv till slut. Så är det för mig i alla fall.

Jag brukar tänka på det på samma sätt som snacket om träning. Alla träningsexperter säger ju att man inte ska börja träna 7 dagar i veckan, för då tappar man lusten efter 3 veckor och sen ligger det där årskortet till gymmet och skräpar. Så är det för mig - 100%, men inte bara med träning. Om jag går tillbaka och analyserar vad jag gjort i hela mitt liv, så har jag ju inte lyckats när jag tagit mig vatten över huvudet.

Jag tror vi måste bli bättre att gå tillbaka när saker går fel och se varför det blev som det blev, verkligen analysera vårt beteende. Einstein (som troligen också var autistisk) sa ju att "Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat". Det är så sant i min värld.

För mig är det i alla fall så, det har jag kunnat klura ut.. learning by doing. Jag måste ta allt det där dåliga, som jag vill förbättra, stegvis - annars är jag dömd att misslyckas.

Att verkligen få lyckas är det viktiga. Det är större chans att man lyckas om man fokuserar på en sak, än 25 saker, för misslyckas man med 1/25 så känner man sig misslyckad och ger lätt fripass för de andra grejerna. Så är det för mig i alla fall.

Fast jag vet att det är svårt. Det är jättesvårt. Jag har kommit på att jag måste lägga band på mig själv med såna här grejer, jag måste våga vara snäll mot mig själv. Inte sätta mig i en omöjlig situation som är dömd att misslyckas."

Profile picture for user Ensam1984

I går var en dag då jag latade mig, i dag ska jag försöka vara lite mer duktig. Man behöver ju inte överdriva men få undan lite av sånt jag skjutit på.

Jag tänkte dock att jag skulle skriva lite om mina intressen innan jag sätter igång dagen.

Jag är ju en person som gör saker i cykler, eller snarare fastnar för saker i cykler. Dessa cykler kan pågå i en vecka eller flera år. Det jag fastnar för blir mitt specialintresse. För vanligt folk är det svårt att förstå ett så intensivt intresse, det är i princip allt man vill göra, allt man vill lära sig om. Tiden försvinner när man håller på med det, man känner sig lycklig. Det är ofta repetitiva moment i mina intressen, så man gör samma sak om och om igen. Just nu är jag inne i en period som varvas av ett fåtal intressen, som egentligen är de intressen som följt mig väldigt länge. Det mesta handlar om det mänskliga beteendet på ett eller annat sätt.

Därmed är psykologi och filosofi det intresse jag har haft längst. Det har främst yttrat sig i min nyfikenhet att försöka förstå andra, då jag ser att så många agerar orationellt. Likväl jag. Detta vet jag i dag har med min autism att göra, det visste jag inte förr.

Jag har aldrig varit något jättefan av att läsa i böcker, då mina tankar ofta vandrar iväg. Men jag har alltid älskar dokumentärer och dokusåpor. Verklighet eller en skev verklighet där man får se hur man ska eller kan agera. Från jag var 13 år så älskade jag att se på Big Brother & Baren, inte på själva avsnitten, men att få sitta och tjuvkika på live-kamerorna. Att få studera vanliga samtal mellan människor, att få observera och se hur man ska göra. Att se hur det strategiskt är smartast att förhålla sig i olika situationer när man försöker få sin vilja igenom eller bli omtyckt - det gav mig jättemycket. Det var just i den åldern som jag gick från att vara en väldigt blyg, tyst och rädd tjej till en tjej som ALLTID var tvungen att säga sin åsikt och få sin vilja igenom. Jag kan i dag se att jag "lärde" mig och efterapade mycket från dokusåpor, men på gott och ont. Jag gillar fortfarande att se på sådana serier, jag föredrar verklighet framför fiction, men jag skulle nog säga att jag mer eftersöker serier som utmanar mitt intellekt, där strategi är det viktiga.

Utöver det allmänna mänskliga beteendet så har jag fastnat i två andra subgrupper som intresserar mig något ofantligt. Dessa subgrupper ligger så långt från min egen personlighet som det bara går, men det fascinerar mig. Det första intresset är true crime, jag kan för mycket om sådant. Jag har tittat på för mycket intervjuer med brottslingar och sett på tok för mycket dokumentärer om sådant. Det andra intresset är drag queens och hela queer-kulturen associerad till drag queens. Det är så faschinerande.

Mitt fjärde intresse måste nog ändå vara hundar. Jag älskar hundar, gillar djur över lag. Men har alltid kunnat få en speciell kontakt med hundar. Jag förstår dem och de förstår mig. Energin klaffar mellan mig och hundar och vi kan prata med varandra (utan ord då såklart) ;) Jag önskar att jag hade fått en hund när jag var liten. Jag tjatade om det från jag föddes till dagen jag flyttade hemifrån, det var det enda jag ville ha. Jag förstår nu i efterhand att det hade kunnat hjälpa mig så mycket. Folk med ASD hjälps jättemycket av hundar. Så fort jag flyttade hemifrån så köpte jag mig en hund såklart. Det var underbart. Problemet för mig just nu, och varför jag inte har en hund, är mångfacetterat. Den största anledningen är att jag jobbar 100%, inte kan ha hunden med på mitt jobb och aldrig skulle lämna en hund själv mer än 4 timmar. Men även om jag skulle kunna ha en hund på dagis, ha en dagmatte eller dylikt så är jag så osäker i min egna förmåga. När jag har haft hund så har det funkat, men när jag får en dipp, när jag mår dåligt, då blir ens tanken på att bara gå ut med hunden och kissa så ofantligt jobbigt. Jag kan bli stressad och få ångest i mina dåliga stunder över att jag bara vet att jag måste göra något, även om det något inte är jobbigt egentligen. Min tanke är att låta det gå ett tag, nu mår jag ju så mycket bättre nykter, med mina mediciner. Jag håller på att hitta mig själv. När jag har varit nykter i ett år, då ska jag börja leka med tanken om en helt egen hund.

Förutom intressena jag har nämnt så älskar jag även hus, antikviteter och då speciellt keramik, smink och guld/ädelstenar. Jag har därmed inga samhällsnyttiga intressen. Bara massor av knäppa intressen som folk inte fattar. Så jag pratar väldigt sällan om det, det har jag lärt mig. Att prata högt om att man ser på dokusåpor, älskar antikviteter och tycker seriemördare är superfascinerande är inte så sexigt liksom. Haha. Det går inte hem hos så många. Inte så många som är 36år i alla fall.

Ytterligare ett specialintresse som har med det mänskliga beteendet att göra är såklart A, varför vissa dricker, alkoholism, vilka som klarar att bryta, varför man dricker osv... men detta är också svårt att diskutera med vanligt folk om, för deras hjärnor är så indoktrinerade att alkoholism inte finns förutom på parkbänken och att det inte är en sjukdom osv... Vilken tur att detta forum finns då :)

Nej, nu ska jag dra på mig ytterkläderna och ta en promenad innan alla festprissar vaknar till i baksmällans dimma och vill vara duktiga och försöker ta över motionsspåret.

Profile picture for user Kaffetanten88

Jag vill bara säga att jag tycker det är roligt det där mer specialintressen.

Min syster har autism bland annat. Hon är förtids pensionerad. Hon har 2 duvor och är helt besatt av fåglar. Det är precis allt hon pratar om. Allt hon tänker på.

Jag vet inte om jag har autism diagnos än. Kanske add diagnos. Jag var besatt av min hund när vi skaffade honom men lärde mig efter ett tag att alla inte vill höra om honom hela tiden, konstant. ?

Nu har jag 2 hundar och eget företag där jag rastar andras hundar när de jobbar. ?

Profile picture for user Ensam1984

Glömde nästan av att gå in här ?

Glömde också av att det var dag 100. Sicken tur då jag ätit 2 chokladbollar (stora som attans) i dag för att fira det (utan att komma ihåg att jag firat det) ☺️?

Har jobbat i dag, tvättat och fixar hemma. Är jättetrött nu och har en lång dag i morgon. Så det blir inte så mycket uppdatering.

Men tack allihopa för pepp och grattis! Nu när jag skrev grattis kom för övrigt dessa upp på mobilen ?. Passande!? ? skålar i någon A-fritt i morgon, har borstar tänderna nu.

Natti! ❤️

Profile picture for user Ensam1984

Har inte haft tid att gå in här, har en väldigt intensiv tid på jobbet just nu. Så om jag inte kommer in så är det inte för att jag dricker ☺️

Även om jag skulle få ett infall att göra det (vilket jag inte kommer få) så har jag inte tid ☺️

Förutom att vara lite stressad så mår jag bra.

Profile picture for user Ensam1984

Gudars, vad glad jag blir av alla kommentarer, grattis och hejjarrop ☺️

Det blir ett kort inlägg i dag igen, mår bra. Är så lycklig att vara nykter, det är så skönt att kunna njuta på en fredag framför en serie, eller fixa i lägenheten - nykter. Så här har jag aldrig känt förut. Det är 100 gånger bättre än den där ”perfekta” fyllan, salongsberusningen.

Fasiken vad stolt jag är över mig själv. Väldigt osvenskt att säga så, men det är sanningen ☺️

Nu ska jag sova, ska upp tidigt och ta en långpromenad med en vän i morgon bitti. Ska bli skönt att få prata av sig och samtidigt få lite luft.

Jag hoppas jag kan ta lite tid till er andra i morgon, för jag har varit dålig på att ge tillbaka.

Natti!

Profile picture for user Ensam1984

Jag glömmer att gå in här, det är mycket stress just nu, den perioden på året som är stressigast men roligast på mitt jobb. Det slutar lite svårt 15 februari.

Skulle vilja orka vara inne och stötta andra, ska försöka, men just nu är prio ett vila när jag kommer åt det.

Förresten, fortfarande nykter, har inte tänkt på alkohol sen jag gick in här sist.

Mår så oförskämt bra, så innerligt lycklig - och inget har egentligen förändrats. Jo, jag äter medicin som gör mig ”normalare” och jag spolar kröken ?

Profile picture for user Ensam1984

Vakna innan man måste hör inte till vanligheterna. Men det blev så i dag. Jag är ju en sån som inte finner någon funktion att snooza, är man vaken så går man upp. Jag blir blixtvaken liksom, precis tvärt emot alla ? såklart, jag älskar ju att vara annorlunda ?

Ska ha två av mina vänner som ska komma hit nästa fredag. Vi har inte gjort nästan något sånt pga. Pandemin men nu var vi tvungna. Vi ska äta, prata och dricka. Fast jag kommer dricka A-fritt, har inte sagt det än utan tar det när de kommer. Men de vet iof. att jag inte ska dricka pga. Medicinerna. Men jag tror i ärlighetens dag att man kan dricka ett glas utan att det är farligt med medicinen. Men det spelar ingen roll, jag ska inte dricka och om någon ifrågasätter (som jag inte tror då de inte är såna människor som bryr sig), så säger jag bara att jag lyder doktorns order ☺️ Vilket iof är sant också. Så jag är inte orolig.

Ska köpa ett gott Rosé som jag faktiskt hittade i matbutiken. Får ingen längtan efter ruset alls, men det känns lite festligare med bubbligt vin än något annat. Man är mer med på riktigt. Köpte det till nyår.

Fortfarande lycklig och soooo over A. Kan inte tänka mig att vi någonsin kan bli kompisar igen. Yeah!

Profile picture for user Ensam1984

Dagarna går så snabbt, jag glömmer helt att gå in här. Har så mycket annat (fast samtidigt ingenting) i mitt huvud. Mycket jobb, men det som tar upp min mentala tid mest just nu är mig själv. Jag funderar och grubblar så mycket kring mig själv. Fast det känns inte jobbigt, det känns underbart. Jag håller på att lära känna den viktigaste personen jag någonsin kommer få stifta bekantskap med - som ingen innan fått äran att verkligen förstå- Mig själv!

Är sådär allmänt glad, lycklig. Tillfreds kanske är ett bättre ord. Nu när jag skriver detta så kommer direkt tanken på vad som kommer att förstöra detta. För så är det jämt, det som går upp måste komma ner. Har man ADHD så är livet en känslostorm, man känner allt så innerligt och mycket mer. Det med att man är impulsiv kan få förödande konsekvenser. Som tur är har jag insikten att förse och försöka reglera detta nu när jag har kunskap och vetskap om att detta är en del av mig.

Det är endast ett fåtal gånger i mitt liv (ja, förutom med A) som jag har tappar fattningen under längre perioder och säkerligen gått in i någon slags mini-psykos. Jag funderade i många år på om jag var bipolär (manodepressiv), jag kände igen mig i så mycket av det. Jag visste då inte att jag har ADHD, ja eller "osynlig" ADD då jag var bäst i skolan och aldrig har visat mina svaga sidor, tendenser för någon annan (bara suttit ensam hemma utan någons vetskap och bland annat hinkat BIB som medicin).

Skillnaden i känslostormarna är annorlunda mellan ADHD och manodepressivitet (ja, det är mycket som är annorlunda). Ex. bipolaritet/manodepressivitet är en sjukdom, ADHD är en funktionsvariation. Bipolaritet kan komma och gå. Man kan få det, man föds inte med det, och det kan "försvinna". ADHD is for life, alltid - no escape. Men skillnaden är också, som jag förstår det (för de flesta), att med bipolär sjukdom så blir man mer euforisk och deppig, dalarna och topparna blir ännu mer. Det är svårare att lära sig leva med det utan medicinering. Det är också svårare att hitta rätt mediciner Som jag har förstått så tappar man lätt verklighetsuppfattningen, psykos är vanligt. Men det finns även mildare varianter där man får hypomani (man får mer energi, men andra kanske inte märker att du inte är dig själv) istället för rent maniska episoder.

Jag trodde som sagt länge att jag hade bipolär sjukdom, jag sökte aldrig för det dock. Anledningen till att jag trodde det var (eller är) att mitt normaltillstånd går i cykler. Jag fick även frågor ang. bipolär sjukdom under min utredning men jag uppfyllde nog inte de kriterierna. Jag tror att jag kan ha hållit tillbaka lite vid utredningen om vissa episoder jag haft av vad jag kanske skulle kalla hypomani men jag behöver inte en sak till, haha. Det räcker med ADD och ASD - känner jag att det inte räcker så får jag väl ta tag i det igen. Men nu kan jag till viss del se att jag nu är "normal" i mitt sinnestillstånd. Eller "normal" för att ha ADD och ASD. Men även NT (neurotypiska) personer har ju toppar och dalar, men de påverkas inte lika mycket av allt runtomkring, intryck och blir påverkad av känslor.

Under några av mina "maniska" perioder, då jag har varit lite små-psykotisk så har jag ex. handlat för mycket. Ex. fixerat mig och köpt partier av möbler och prylar från auktionshus/loppisar för att sälja vidare trots att jag bodde på 30kvm. Mycket har handlat om att jag har fastnat i en idé om att om jag ska skapa något, tillfredsställa en inre önskan om att hitta det där alla andra verkar ha - då kommer jag finna lyckan. Jag har köpa hund, köpt eget torp (när jag var 23år), renoverat lägenheter, byggt om, startat eget företag, köpt och sålt antikviteter och smycken i kolossala mängder. Mycket av detta skedde från 20-30 års ålder, och alla dessa bravader har mina päron fått hjälpa mig ur, inte ekonomiskt - men de har fått hjälpa mig att slutföra, ta hand om sååååååååå mycket. Jag har lärt mig av mina misstag, och jag vet att jag MÅSTE låta saker ta tid, och inte ge mig in i saker, agera spontant - för då kan det blir farligt. Detta gäller såklart även A, det var ju även under 20-årsåldern, eller när jag precis skulle fylla 30 år som A började ta över allt mer och mer.

Som jag sa innan så går mitt normaltillstånd i cykler. Mitt normaltillstånd är 100 eller 0 (det finns ALDRIG 50). Antingen är mitt allmäntillstånd mycket bra eller inte bra. När allmäntillståndet är mycket bra så tänker jag den där inre tillfredställelsen, axlarna tillbaka, bra stress, struktur, tydlighet, saker flyter på. Mindre bra är oförmåga, ostruktur, fastna, dålig stress och en vilja att inte vilja existera (men inte vilja ta livet av sig). Men utöver detta så varierar känslorna från intryck högt och lågt under dagen också. Låt oss säga att jag har en dag då jag mår riktigt bra, jag känner mig som 100, då kan jag ena minuten vara helt hypad och lite manisk då jag blir gladare än 100 (som är max för NT-personer i min värld), men sen kan jag också bli ledsen, arg och det kan gå ner till 25 under en minut, för att sen gå upp till 100 igen. Det kan gå upp och ner 100ggr på en dag.

Det är viktigt att de där känslostormarna - vilket orsakas av alla intryck jag får, blir så få som möjligt. Detta har jag lärt mig ganska nyligen. För om de inte blir få så tar energin slut klockan 12.00 på dagen. Alla känslor, vilka de än är (bra dåliga) - som regleras av mitt inre batteri slutar ofta fungera efter en viss tid. Efter det fungerar ingenting, det blir default i systemet, error. Medicinerna jag tar just nu (concerta) hjälper dock jättemycket, jag håller i längre - och det är lättare att fokusera och inte låta alla impulser ta över och jag "bara gör", jag behöver inte debattera i huvudet lika mycket om precis allt.

Jag har funderat på vad som genererar mest känslor för mig, vad som tar mest energi. Det är utan tvekan människor, sociala interaktioner och ljud. Många med ASD är ju känsliga för ljud, ljus, lukt, smak, känsel. Det är jag också, men inte nämnvärt jämfört med många andra. Känsel är ingen fara, kan inte påstå att jag älskar att krama folk, men det är inte jobbigt. Jag var petig med mat när jag var mindre, föredrar fortfarande den stereotypa Autism-tallriken där allt är uppdelat och man kan äta en sak i taget. På tal om det, det var en person som poängterade det en gång, att jag inte blandar min mat (ja förutom om det är sås möjligtvis), jag äter grönsaker för sig, potatis för sig och kött för sig. Att blanda potatis och kött skulle jag aldrig få en tanke på - det känns helt onaturligt. En tugga av varje, sen kan tuggorna variera. När personen som poängterade detta sa det till mig hade jag aldrig funderat på det innan, men helt plötsligt när jag började studera andra så var det så tydligt. Nu så försöker jag aktivt i vissa sammanhang blanda maten för att maskera "maska" att jag är som alla andra, men jag gillar det inte. När jag var liten åt jag inte ens sås, äter till denna dag inte lasagne för bara tanken av konsistensen på béchamelsås gör mig spyfärdig, samma med potatisgratäng och moussaka. Jag skulle äta det om jag var bortbjuden (jag är ju inget barn längre), jag kan äta grytor och allt sånt men i min värld så är drömmen uppdelad mat - så tråkig jag är! Jag ser ju själv vad jag skriver. haha

Men vad gäller sinnen så är ljud nog det jag alltid haft mest problem med, jag hör precis allt, och det finns mycket ljud som ger mig huvudvärk. Jag kan inte heller koncentrera mig om jag inte har tyst, därmed gjorde jag allt hemma istället för i skolan - när jag gick i skolan. Lukt kan vara ett problem, jag har en känslig näsa och undrar ibland om jag var hund i mitt förra liv. Jag har en näsa som kan sniffa fram de mest bisarra lukterna, jag kan ex känna lukten av mögel och asbest när ingen annan kan det. Gamla mattor och möbler kan svida i mina näsborrar och vissa tvålar känns som att händerna får ta ett bad i parfym, vidrigt. Nu under pandemin så kan jag inte använda handsprit, för lukten gör mig illamående och är konsistensen kladdig - då måste jag tvätta händerna direkt. Jag har aldrig kunnat smörja in min kropp med lotion och har aktivt valt att aldrig vistas i solen då jag avskyr att smörja in mig med solkräm. Sen blir jag inte brun, utan röd så det kan man använda som ursäkt. Hellre vit (transparent) än röd ;)

Hur fasiken kan jag inte ha fattat att jag har Autism förrän jag är 36 år? Haha, det är förlösande att skriva om det, och sitter och småler och skrattar åt mina bisarra egenheter, som jag ändå omfamnar. Så länge det inte förstör eller påverkar någon annan - så gör det du mår bäst av liksom :)

Men hallå, vad blev detta för inlägg. En mindre roman såklart. Jag ska nog starta en blogg och skriva om detta någon annanstans känner jag. Får snart ta mitt pick och pack och dra till "Det vidare livet" men jag vill komma över 175 dagar först, så jag "slår" mitt förra rekord. :)

Profile picture for user Torn

Ja, det där hade tagit mig en halv dag att skriva för jag skriver så långsamt. ? Skriv på bara, jag gillar att läsa dina inlägg! Va skönt att du mår så bra. ? Att dagarna går snabbt är ett tecken på detta.

Kram

Profile picture for user Andrahalvlek

Tack för att du delar med dig av dina insikter och din personliga utveckling. Så skönt att medicinen concerta gör att dina känslor inte svallar riktigt lika kraftigt längre, för det måste verkligen vara utmattande.

Det där med maten känner jag så väl igen med min dotter. Allt ska vara åtskilt, delat i lagom stora bitar för att sätta gaffeln i. Ingen sås. Inga grönsaker. Och sen äter hon en sak i taget, och hon väljer det hon tycker är godast först. Efter 21 år är jag så van, jag tar bara undan kött, korv, etc till henne innan jag rör ner en massa andra saker i grytor tex. När hon var liten var dock ”matsituationen” en mardröm på många sätt, med perioder av matvägran osv.

Kram ?

Profile picture for user Ensam1984

Å vad glad man blir när man dyker in här och får så mycket kärlek ❤️

Har kommit in i en dålig vana av att vara vaken för länge, sova för lite. Märker att min kropp inte mår toppen av det. Men ska försöka sova mer.

Har jobbat hemifrån i veckan, är lite förkyld så bättre att hålla avstånd. Det är så typiskt att jag blir det nu när det är så mycket på jobbet, speciellt mycket på plats. Men tror säkert att det är mitt undermedvetna som gör mig fysiskt sjuk för att jag inte ska gå in i väggen.

Har tänkte på det en del. Jag har ju inte mycket till mellanlägen, och så är mitt jobb med. Under vissa perioder är det 200%, det är stressigt, men jag älskar så länge jag har kontroll (vilket jag oftast har), jag är oftast sjukt effektiv här. Det är ofta i dessa perioder som jag sliter ut mig och tar på mig för mycket, planerar dåligt och får jobba över. Jag önskar att jag även under de tuffa perioderna inte gick på som en ångvält och tog ut mig så sjukt mycket. För all energi som förbrukas måste tas någonstans ifrån, och för mig är det ofta att jag blir sjuk, behöver återhämta mig. Då har jag 0%.

Men sen kommer perioder då tempot är 50%, då funkar det ju inte riktigt heller optimalt. Jag får saker gjort, men det blir ingen kontinuitet.

Men det är väl ADHD i ett nötskal, en oförmåga att reglera sin energi.

Nu måste jag jobba.

Å förresten, ingen A och inget sug ❤️

Profile picture for user Ensam1984

I går hade jag mina två bästa vänner hos mig. De drack cava och vin. Jag drack alkoholfri rosé, det var jättegott. Jag är så förundrad att jag kan ha det så trevligt utan A. Det jag gillar mest är ju att prata om riktiga saker och inte småprat. Det är ju bara när man är full som man orkar med småprat, så det är ju så himla bra att jag inte dricker då ☺️

Har dock lite ont i huvudet i dag, känns lite som en bakfylla, fast jag mår inte illa, utan bara skallvärk. Men det var en lång intensiv dag på jobbet i går och jag tror att jag är helt urladdad.

Så för att ladda mig själv så ska jag bara njuta i mina myskläder, ta en promenad i det fina vädret, kika på serier och sitta vid datorn hela helgen. Det är det bästa jag vet, och jag vet att de flesta skulle få panik av att göra det. Detta då de flesta anser att det inte är att göra något. Så har jag också känt förut i hela mitt liv. Jag har fortfarande gjort det, men mått dåligt och ljugit om att jag har gjort ”inget” då jag känt mig så lat. Men nu när jag vet hur jag funkar och varför jag behöver det, nu när jag är snäll mot mig själv och fullständigt skiter i vad andra ska tycka, nu när jag nästan rallierar i tanken att jag är annorlunda och utifrån det har fattat hur jag ska göra mig själv lycklig - då kan jag njuta av lugnet, av det väldigt lilla, av att inte ha 100 järn i elden, av att bara existera.

Förresten, saknade inte A alls i går, och mina vänner har nu lärt sig att jag är en sån som inte dricker, så inget trugande, så himla skönt. När de skulle gå hem så stannade jag uppe och plockade undan allt så när jag vaknade var allt städat - det hände aldrig när jag drack. De lämnade kvar en flaska som precis hade öppnats med någon cava. Jag tänkte inte ens tanken att ta en smak, direkt i slasken. Det är så skönt att inte förklä sig, att vara närvarande, att vara stolt att man representerar det bästa av sig själv, det mest autentiska - samtidigt som man skiter i om denna autentisitet är vad mottagaren helst vill ha.

I dag är jag lycklig, i dag är jag nykter, i dag har jag 0 sug ❤️

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag är så glad för din skull ❤️ Att du numer identifierar dig som ”en som inte dricker”. Och att du har upptäckt att du har roligare utan alkohol till och med. Det kan man säga och skriva till andra gång på gång, men man måste uppleva det för att verkligen förstå det.

Kram ?

Profile picture for user Torn

Nä, nu kanske jag överdrev lite,?men jag förstår din känsla. Dina vänner vet att du inte dricker, du har lika trevligt (om inte trevligare) och känner dig stolt och stark. Du slipper att dricka och mår prima.
Härligt.? Och du kan göra precis det som du känner för att göra. Njuta av livet helt enkelt.

Kram

Profile picture for user Ensam1984

Glömmer av att gå in här, men det är inte konstigt. Är så uppstressad på jobbet att jag just nu inte orkar med mycket mer än att bara existera efter jobbet. Har tyvärr fått lite migränanfall de senaste dagarna och undrar om det är en kombination av mina mediciner och stressen som tar sig uttryck. Ganska säker på det.

Tyvärr så kör jag ju på såsom jag inte hade mina funktionsnedsättningar. Det jag menar att jag bara kör på är att jag inte låter någon annan se hur trött och energilös jag är. När jag är på mitt jobb så skulle jag inte ens kunna (även om jag ville) visa mig trött. Jag dras med i tempot och kör på för jag tycker det är kul. Men min gräns, den där gränsen som man inte ska gå över - den känner jag aldrig av när jag når den eller är långt över den. Jag känner av den när jag saktar ner - då kommer känslan av att ha kört in i en vägg. Jag har väl aldrig officiellt gått in i väggen, men jag har kört in i den, det gör jag under perioder dagligen. Jag kör in i väggen med sån kraft varje dag att jag måste ligga avsvimmad hemma tills nästa dag, men sen kan jag resa mig och göra om allt - dag ut och dag in. Förut fattade jag ju inte vad det var - nu vet jag att det är min ASD och ADD.

Även om jag nu börjar förstå varför det är som det är så har jag inte kommit till punkten där jag ska förändra det, eller jag vet inte ens hur jag ska göra. Psykiatrin och habiliteringen tar gärna inte hand om en sån som mig - som mår bra, hakar sig fram, vill klara allt själv - och gör det på bekostnad av sig själv. Samtidigt som jag vet att jag borde ta ett större ansvar för min energi så saknar jag energi att ta det.

Men jag är inte på botten, jag ligger inte ens på minuskontot. Det är det som är lustigt, trots att jag är orkeslös och lite apatisk stundvis så mår jag bra i huvudet. Jag har kanske inte den där euforiska känslan jag känner ibland men jag känner mig hoppfull, och då inte hoppfull såsom att vilja hoppa från balkongen ;)

Jag känner att jag vill få till mer struktur på mitt jobb, just nu är jag ankan som simmar lugnt på ytan (ingen klagar, alla tycker jag gör ett strålande jobb - allt ser snyggt ut) men under så simmar jag som en idiot med mina små ankben. Just nu, när det är så stressigt så märker jag att jag skulle behöva någon som egentligen beordrade mig mer vad jag ska göra. Jag gör självklart det absolut viktigaste, det som måste göras - men efter det så gör jag just nu bara det jag känner för. Det innebär att mycket av det tunga (tråkiga) jobbet kommer på en och samma gång sen. Jag besitter inte förmågan att prioritera just nu då jag har 200 bollar i luften samtidigt - det är jag inte van vid. Jag vill ha en sak i taget - i alla fall en stor sak i taget. Men när man är ensam med sitt yrke på en relativt stor arbetsplats så funkar det ju inte så - på gott och ont. Det kommer ordna sig, för det gör det jämt för mig men när det är så mycket grejer så kan jag inte sortera mina tankar, då blir det att jag istället vill skita i allt. Svårt att förklara det... om vi säger så här. Just nu är min kapacitet 50%, för det mesta ligger den på 200%. Så just nu är jag inte så effektiv - det är jobbigt för mig då jag inte får ihop allt i mitt huvud. Men ingen annan ser eller vet något, ingen blir påverkad - så för resten av världen är jag densamma.

Orkar inte ens läsa det jag skrev nu, vet i ärlighetens namn inte ens vad jag ville få fram. haha.

Har inte haft en tanke på att dricka A denna vecka, enda gången jag tänkte på A var när jag skulle köpa en macka på ett café och systembolaget låg bredvid. Då såg jag de stackars satarna som stod i kö för att få komma in. Jag tyckte inte synd om dem, jag var inte avundsjuk på dem. Jag bara såg dem och brydde mig absolut ingenting. Vilken känsla. :)

Det känns inte som att jag har varit så här långt från mig och A någonsin. Det känns som A och jag inte längre lever i samma universum. Vi har inte bara brutit kontakten, vårt förhållande är dött och jag har raderat alla mina minnen alá "Eternal sunshine of the spotless mind" av A. Låt oss nu bara hoppas att inte ödet sammanför oss igen ;)

Tanken att aldrig mer "få" bli full, aldrig mer "få" känna smaken av A - den tanken den finns inte ens. Jag vet väl att jag får göra vad jag vill, jag är vuxen. Men jag vill inte och jag väljer oavsett vad som händer att sätta mig själv i den bästa livssituationen utifrån mina förmågor. Mina förmågor och min bästa livssituation matchar inte med A, vi ligger så långt ifrån varandra som det är möjligt. Varför skulle jag vilja förstöra för mig själv? Varför skulle jag vilja skada mig själv? Varför skulle jag inte vara snäll mot mig själv? Jag är ju ändå den viktigaste & bästa personen jag vet!

Profile picture for user Ensam1984

Alltså vad knäppt det är att jag helt glömmer av att gå in här. Har inte funderat på A en enda gång denna vecka. Det är ju helt knäppt. Sunt, men knäppt.

Nu har det lugnat ner sig lite på jobbet och ett lov stundar för alla andra medan jag jobbar på i det tysta.

Tror snart jag flyr min kos till "Det vidare livet" då jag känner att det ju faktiskt är där jag är just nu. Hade ju tänkt att vänta tills efter 175 dagar (som är så långt jag tidigare som längst varit nykter) men jag känner att det inte spelar någon roll. Detta för att allt känns helt annorlunda än förra gången. Då ville jag vara en sån som kunde dricka, då ville jag innerst inne se om jag kunde dricka... denna gång vill jag aldrig mer dricka, från botten av mitt hjärta. Tanken på A ger mig nästan lite ångest i ärlighetens namn.

Jag har ju nu efter mycket reflektion kommit på att jag aldrig egentligen har gillat känslan av att vara full, jag har aldrig gillat smaken av A, som så många andra gör. Jag gillar att dricka öl, men bara smaken av öl - inte alkohol. Att tappa kontrollen när man blir full är läskigt, att jag ens har vågat det känns så otroligt nu. Jag tror det har att göra med mina mediciner, jag tror att med dem så dämpas min ADD, men min ASD förstärks en del. Och med insikten att jag har ASD så har jag nog i andras ögon blivit mer autistisk. Det har jag ju inte, men nu vill jag inte längre hålla tillbaka min personlighet, mitt äkta jag. Sen kan jag ju inte gå all in i alla situationer såklart.

Men åter till A. Jag har använt A för att försöka dämpa det äkta jaget, för att få det lättare att passa in och trycka ner panik, ångest, stress och depression. Utan A, med medicinerna och insikten i vem jag är så vill jag inte ha A. Jag ska inte ha A, jag väljer bort A i alla lägen - varje dag, varje minut!

Profile picture for user Andrahalvlek

Du har helt rätt i att du nu passar bättre under ”Det vidare livet” ? Det har varit oerhört häftigt och inspirerande, och lärorikt, att följa din resa. Jag är så glad för din skull ❤️

Kram ?

Profile picture for user Ensam1984

Oj, jag har verkligen glömt att gå in här.

Har fastnat i ett av mina största intressen - smink och drag. Under vissa delar av mitt liv har det varit så, att jag blir helt mentalt besatt av något. Det är inte som att jag blir besatt av någon människa eller att jag börjar agera konstigt (eller konstigare än vanligt) men min hjärnan blir kidnappad och finner ingen njutning av i princip något annat än just specialintresset jag har fokus på just då. Intressena varierar och kan fortgå länge, öka/minska eller helt försvinna

Jag känner kanske lite att jag stänger in mig i en bubbla, och blir väldigt ensam, att jag nästan lever i min egen värld och nästan försöker låtsas vara någon annan eller inte vara någon annan, men att det känns som att jag lever i en annan värld, en subkultur.. eller att jag borde vara någon annanstans och inte här... att jag är bland aliens och jag är den normala, på en planer (i en byhåla där intresset inte delas av någon).

Gudars när jag läser detta så låter det som att jag är inne i någon slags psykos och att jag är schizofren, vilket jag inte är :) Tror jag ;) Men det är svårt att förklara, men denna obsession vet jag ju nu är en del av min autism. Jag vet också att jag måste hålla tyst om det, för det är ingen annan än jag som gillar just mitt intresse i min närhet, ingen som vet något om det. Folk tycker bara man är konstig om man börjar prata om något som de ser som konstigt eller inte åldersadekvat, eller whatever... folk är så j-a tråkiga... haha

Det är ju inget som förstör för någon annan i alla fall, men allt annat känns så j-a trist och min motivation till mitt jobb är på botten just nu, men gör det jag måste typ. Har väl lite dåligt samvete då jag har varit dålig på att umgås med vänner och speciellt mina päron. Men jag tror detta intresset (som alltid funnits, men växer större och mindre ibland) är här just nu för att kompensera för något annat. Jag vet inte om jag lägger så mycket energi på mitt intresse för att inte behöva tänka på jobbiga saker, eller inte behöva se över mitt liv...

Nu har jag inte tid att skriva novell i dag, så får hålla mig relativt kort. Det var bara en liten förklaring varför jag varit borta. Jag har inte druckit en droppe, inte haft en tanke på det heller. Detta trots att jag hade en veckas semester förra veckan. Livet nykter känns som det nya normala och jag sa till mina kollegor när vi hade digital AW (jag drack A-fri rosé) att nykter är det nya onykter. It´s just the way to be!

Om en vecka eller så, så har jag varit nykter i 5 månader, börjar närma mig mitt tidigare rekord. Yeah!

Profile picture for user Kennie

Härligt att ha intressen att gå upp i tänker jag, så länge de inte tar över tillvaron. Synd att jobbet och platsen du bor känns tråkiga.. Är det möjligt att flytta framöver? Och byta karriär, plugga och vidareutbilda dig kanske?

Profile picture for user Ensam1984

I dag firar jag 5 månader nykter! Jippi!

5 månader nykter och 5 månader med medicin som gör mig gladare, mer produktiv. 5 månader av att lära känna mig själv - mitt nya själv. 5 månader att lära mig att jag nog faktiskt inte är alkoholist i första hand utan en person som utifrån ren desperation bara råkade ta alkohol som medicin för att fly undan sin odiagnostiserade ADD och Autism. 5 månader av att må bra och 5 månader av självkärlek.

Självklart är inte varje dag en dans på rosor, alla har vi upp och ner-dagar. Och jag är trött, vissa dagar orkar jag inte. Men jag lär mig mer och mer att acceptera det, låta saker ta tid och gilla mig själv.

Tillvaron är ju inte alltid jättekul, precis som jag skrev i mitt förra inlägg. Och även om jag på ett plan vet att jag nog borde skulle och kunna fixa ett ombyte av miljö, yrke, stad osv... så vill jag inte det. Jag har redan gjort det, många gånger. Jag behöver det stödet jag får där jag bor, jag behöver vara på det jobb jag har, där jag tillåts att göra saker på mitt sätt, jag behöver definitivt inte vidareutbilda mig ;) (över 500hp i bagaget) men visst borde jag ha ett mål. Men även detta har jag börjat omvärdera lite.

Jag har flera gånger tidigare skrivit här att jag önskar att jag skulle vilja ha någon att dela mitt liv med, en partner. Frågan kring en partner (vare sig man skulle bo tillsammans eller inte) är så svår, stor och mångfacetterad för mig. Jag är inte helt oerfaren, men jag har heller inte haft något längre förhållande då jag har bott ihop med någon. Antingen har jag varit intresserad av personer som inte ens ser mig, eller ser mig och inte vill ha något med mig att göra. Men för det flesta så så har andra varit intresserade av mig (för det mesta fattar jag inte det förrän en vän eller någon annan säger det till mig i klartext) och vet jag att någon är intresserad av mig så vill jag bara undvika det. Det ska kanske nämnas att det kan vara så att jag har någon variant av PTSD från en relation tidigare i mitt liv som har gjort att jag är så här. Utifrån mina erfarenheter så har jag inte fallit för kärleken, i alla fall inte sen den där relationen tidigare i mitt liv (15 år sedan).

Detta med relationer, vare sig det är vänskapliga eller kärleksrelationer är svårt för mig. Jag kan låtsas, så ingen ser att det är svårt. Men jag vill inte det. Det är en svår del i mitt liv och jag tycker heller inte om att göra saker som jag inte är bra på, eller som ger mig ångest. Jag trivs ju även ypperligt själv, jag föredrar det 99/100 ggr. Det ligger på en helt annan nivå än de flesta andra. Jag har aldrig roligare än när jag är med mig själv. Men det innebär det inte att jag inte uppskattar socialt umgänge och andra människor. Det är viktigt för att utmana sig och må bra. Men ibland, och det sker inte ofta, då tänker jag att jag också skulle vilja ha en partner i mitt liv, även om jag inte har en aning hur jag skulle kunna försöka att göra det, även om jag o ena sidan inte vet om jag bara vill ha en partner för att jag ska vilja ha en partner (samhället har nämligen bestämt det) eller om jag vill det för att jag är avundsjuk på andras bilder på facebook eller om jag verkligen vill det innerst inne. Jag tror att jag vill det för att samhället säger så, vilket innebär att jag egentligen inte vill det själv, eller har behov av det... men samtidigt så försöker jag se det hela objektivt och då börjar jag överanalysera. Det kanske är så att jag bara intalar mig att det är så fast egentligen så har jag något trauma, eller underliggande osäkerhet, min autism hindrar mig från att våga/kunna/orka göra det jag faktiskt vill - att ha en partner! JAG VET INET!!! haha...

Krånglet med detta med partner är också att (och det här låter jobbigt för det är jobbigt) jag vill inte ha en person som vill ha en sån som mig. Med det menar jag inte att jag inte är värd kärlek, utan jag menar att jag vill inte "ha" någon person som anpassar sig efter mig, men jag kan inte heller vara med en person som inte gör det. Det är hårda ord, men jag klarar inte av personer som är pushovers, som inte har en åsikt eller är tillags. Speciellt inte i kärleksrelationer, det är så osexigt ;) samtidigt så är det säkerligen precis det jag skulle behöva.

Jag anpassar mig alltid efter alla andra, och enda chansen att ha en vettig relation skulle vara att hitta någon som jag inte behövde göra det med, där jag skulle känna mig trygg och inte spela upp "den perfekta" hela tiden. Men samtidigt så vill jag inte vara med en person som är så flexibel. Människor som är intressanta för mig är människor som har pondus, har starka åsikter. Dessa går inte ihop för mig, eller jag har i alla fall aldrig mött någon som jag har sett har båda delarna.

Nej, nu har jag inte tid att sitta och skriva här mer. Ska fira mina 5 månader med en chokladboll :)

Profile picture for user Andrahalvlek

Det där med kärlek och relationer är krångligt för alla, och jag förstår att det känns extra krångligt för dig. I slutändan handlar det förstås om kärlek. Träffar man någon man blir upp över öronen förälskad i så löser sig det mesta på ett eller annat sätt. Särbo är ju ett bra alternativ också, då kan man välja självsamheten när man behöver den.

Kram 🐘

Profile picture for user Ensam1984

Dag 160

Jag börjar närma mig mitt förra rekord. Det känns inte alls skrämmande. Detta är det nya normala.

Har mycket på jobbet och är allmänt stressad just nu så har tyvärr inte så mycket energi för forumet, men försöker kika in ibland.

Klockan är knappt 21.00 och jag ska sova, det är fredagskväll... men vad gör väl det. Då kan jag gå upp tidigt i morgon bitti, gå och köpa färskt bröd, ta en långpromenad runt ån och sen göra tidig frukost och vara produktiv hela förmiddagen men jobb som jag inte hunnit i veckan. Njuter av det lilla!

Profile picture for user Mirabelle G-S

Kikar in och säger hej 😊 Av dina senaste inlägg får jag känslan att du börjar landa i dig själv, med diagnoser, personlighet, brister och styrkor... Omfamna hela den underbart ofullkomliga enchilladan som är du. I like it ❤️ Gratulerar till nykterheten så här långt! Kram

Profile picture for user Ensam1984

Dag 165

Jag vet inte varför det är en milstolpe, men i min app "I am sober" så står det ju det.

Vill tacka Andrahalvlek och Mirabelle för hejjarop och som du skriver Mirabelle - jag börjar landa. Det är så sjukt att det kan vara så här - att det kan kännas så okej att bara vara jag - nu när jag vet vem jag är :)

Jag mår så bra av att äta mina mediciner, jag känner att jag drar sån nytta av mina insikter kring mig själv i samtal jag har med ungdomar i skolan (jobbar som syv) och just nu känner jag att jag gör en stor skillnad för många elever - bara genom att finnas där, bara genom att vara jag :) Jag har alltid varit bra på mitt jobba - men just nu känne r jag att jag har nåt nästa nivå. Det har väl iof. inte direkt med mina diagnoser, eller min nykterhet att göra - men ändå så har allt med det att göra. Om jag inte visste vem jag var, om jag inte åt mina mediciner, om jag inte var nykter - då hade jag inte haft fokus att se de tecken som så många visar, orkar lyssna och läsa av ord och kroppsspråk. Då hade jag inte haft orken att ta tag i, hålla ut, se och engagera mig. Mitt jobb är mitt allt - och just nu (förutom mina päron och 2 vänner) den enda kontakten jag har med omvärlden. Men det funkar bra.

Jag gillar ju ändå mest att vara själv i min bubbla :) Och nu behöver jag inte känna att jag inte borde känna så.

Jag har funderat på en sak, jag vet inte om någon märker det, möjligtvis min mamma, men hon har inte sagt något om det - men sen jag börjat äta mina mediciner så har jag nog blivit mer autistisk, eller mina autistiska drag visar sig mer, vilket tydligen är vanligt om man äter centralstimulerande mot ADHD (då man har både ADHD o Autism). Men detta stör mig ingenting, men det är lite kämpigare med situationer som förutsätter småprat, men jag kan alltid anstränga mig och låtsas om jag verkligen måste. Men ibland är jag lite trött på att anstränga mig, jag har också vid ett par tillfällen (kanske lite tvärt) bett några (via zoom) att hålla truten och sluta klaga så mycket, att återgå till uppdraget/syftet kring mötet - jag är aldrig sån annars, är så beskedlig. Men har fått credd från andra för att jag säger till (och det känns skönt). Jag vill ju aldrig vara den där jobbiga personen. "If you cant spot the booger..." man vill ju inte vara den där jobbiga i gruppen, eller med man menar jag - JAG vill inte vara "the booger"

Snart kommer jag passera dagen då jag tog ett återfall, det var runt dag 172-175 (kommer inte helt ihåg). Det känns typ ingenting. Jag tänker verkligen aldrig på alkohol. När jag går förbi systemet så känner jag ingenting. Och som jag tror jag skrev någon gång tidigare så kan jag inte fatta hur jag någonsin har kunnat dricka alkohol - jag som var den enda i hela min årskurs på högstadiet som bestämt sa - aldrig (och kände det).

Profile picture for user Andrahalvlek

@Ensam1984 Vi är många som i nykterheten har lärt oss att vara tydligare, markera gränsen, vara sanningssägare. Inte ta skit helt enkelt. Så det kanske hänger ihop med nykterheten också.

Jag är otroligt glad för att du är så hjälpt av din medicinering och insikter om din diagnos. Jag tror på att alla ska jobba med sina färdigheter istället för att försöka skrämma liv i färdigheter som det inte ens finns ett embryo till.

Hörde en solskenshistoria idag om en kvinna på 45 år, med väldigt tydlig Aspbergers, som inte hade haft ett ”riktigt” jobb i hela sitt liv. Långa perioder av svår psykisk ohälsa historiskt. Nu var hon ansvarig på Maxis utlämning av varor - och hon hade stenkoll på vilka bilnummer som skulle ha vilka kassar. Där kom hon till sin rätt, där blev hon den som alla vände sig till och frågade. Där hamnade hon rätt och hon stortrivdes. Lovely ❤️

Kram 🐘

Profile picture for user Ensam1984

Dag 173!

177 dagar, det var så länge jag höll upp förra gången... räknade ut det precis. Drack dagen efter annandagen julen 2019, efter ett bråk och mitt sista riktigt stora meltdown (har haft fler efter det förstår jag ju nu då jag har ASD men inte av den magnituden). Det kändes som min enda utväg. Och skillnaden var att jag faktiskt ville kunna dricka förra gången, jag ville inte vara en sån som inte dricker, jag älskade känslan av att vara nykter men jag kan ju bara slappna av ”på riktigt” på typ krogen eller i ett nytt sammanhang med nytt folk om jag är onykter. Nu känns det som jag klarar mig ändå, jag vill inte kunna dricka. Sen göra säkert allt lätt då jag inte har valmöjligheten att gå ut, covid-19 u know. Men just nu känns det bra.

Som sagts innan, har inte ens en tanke på att dricka, funderar aldrig på det heller, det är som den delen av mitt liv har suddats ut och när jag är trött, stressad, uttråkad osv... då tänker jag inte ens att jag vill bli full. Det kan mycket väl vara mina mediciner också, för samma sak har hänt med mat/snacks... hela mitt sug. Har nog gått ner 15 kg utan att ens försöka. Det är väl tacksamt då jag har haft lite extra att ta av. Men det har ändå gått sakta. Det är liksom sen jag slutade dricka, så 173 dagar 😊

Har lite ont i huvudet, spänningshuvudvärk, känner att botoxen börjar släppa. Det är något av det bästa jag också gjorde 2020, botox. Det var ju främst mot spänningshuvudvärk och svettning i pannan, men åååå vad fin huden har blivit och det är inte onaturligt, jag har mimik. Och har inte direkt rynkor i alla fall. Det är så skönt att inte sitta och spänna ögonbrynen hela tiden. Jaja... ska fylla på lite nästa vecka 😊

Annars är livet ganska ensamt och behagligt. Har stressat och jobbar 60-timmarsveckor nu ett tag pga. Ett jättestort projekt som jag håller i, planerar ett event på 5 dagar som ska genomföras av 30 personer. Jag planerar, organiserar, fixar material och... ja Allt helt själv. Med min ADD-hjärna är det både bra och dåligt. Jag är ju kreativ som tusan och kommer på okonventionella och nytänkande idéer, problemet är att jag kommer på 200, inte 10 som jag behöver. Och jag kommer på nya idéer i de andra idéerna så jag blir aldrig klar och aldrig nöjd 🤣🤣🤣 behöver någon som bara säger till mig att sluta. Sen fastnar jag i detaljer som ingen annan ser, det är ju min ASD. Perfektionisten i mig är bra för andra, men ett helvete själv. Men det kommer också bli perfekt, det kommer bli grymt och alla kommer älska det (och gör de inte det så kommer jag ändå inte märka något 🤣🤣🤣 för den förmågan saknar jag, om ingen säger det direkt till mig vill säga). Vecka 20 går eventet av stapeln, jag är ändock taggad.

Jaja.. bara massa babbel... och väldigt lite om A. Men det är ju mitt vidare liv... inget A liksom 😊

Hoppas alla har en fin torsdag, själv ska jag bara slösurfa och dricka mineralvatten ❤️

Profile picture for user Mirabelle G-S

Härligt att höra om det frånvarande suget Ensam 😊 Ungefär så är det för mig också. Man bara är nykter, utan att ifrågasätta det. Jätteskönt. Det är väl därför man inte tar det där första glaset, för man vet att då blir inget enkelt och självklart längre. Då hamnar man tillbaka i undrandet, förhandlandet, kohandlandet...

Du är ett busy bee nu, ser jag. Själv gick jag på påsklov idag. Men jag inser att jag kommer behöva jobba ett par dagar ändå. Skönt att man får vara ledig så man får jobba ifred 😂 Tid för planering och dokumentation äts upp av oförutsedda händelser och fan och hans moster och hennes hund som MÅSTE ringas, mötas, zoomas... Men nu ska jag komma ikapp med mitt faktiska jobb 😊

Glad påsk vännen ❤️

Profile picture for user Ensam1984

Tack tack tack alla... det känns så bra, eller för det mesta så känns det inte ens... :) Tänker ju aldrig på det längre, det är som att alkohol inte existerar i min värld. Enda gången är väl om någon annan tar upp det, men umgås ju inte så mycket med folk, och tas det upp så säger jag ju bara att jag inte dricker. Brukar inte säga något mer nuförtiden, har ju "fördelen" att kunna skylla på min medicin om jag vill då jag inte ska blanda, men egentligen så skulle jag nog kunna skita i att äta medicinen en dag och sedan dricka... men det vet ju ingen annan. Och det känns även att jag kommit till en punkt då jag känner mig så stark i mig själv att jag vågar vara ärlig... ja, i alla fall ärlig med varför jag inte dricker just nu.. just för att jag inte tycker om att dricka längre, för att jag har insett att jag vill ha kontroll och den tappar jag med alkohol, för att jag har dålig impulskontroll och har svårt att dricka bara ett glas och för att jag inte ser syftet egentligen.. och allt det är så sant. Sen vet jag ju inte om jag någonsin hade kommit till denna insikt om jag inte hade haft problem med alkoholen och varit en smyg-alkoholist (vilket är en vanlig alkis som ingen ser. Som föredrar det fina, dolda, ensamma istället för gemenskapen på parkbänken).

Har haft lite problem med mina ögon på sistone, och har det väldigt stressigt på jobbet, så det känns bara som mitt liv kretsar kring mitt jobb, men mår bra. Mår bättre än jag nog någonsin har gjort. Jag är lättare i sinnet och i kroppen, jag får saker gjort och känner att framtiden nog kan se ljus ut även för mig. All insikt jag bara har hunnit inta på detta halvår (utan A men främst kring mina diagnoser och med min medicin) har varit det bästa som hänt mig. Någonsin! Livet har fått konturer, allt är inte suddigt längre. Svårt att förklara för någon som inte har en diagnos, eller inte är så att säga neurotypisk. Men om jag skulle försöka mig på en liknelse så är det nog lite som att ha haft ett ganska gravt synfel hela sitt liv, fast att man inte visste om det. Eller de där människorna som är färgblinda (alltså allt är grått) och aldrig sett färger. När man sen får de där glasögonen och kan se på riktigt, eller kan se färger - det är jag nu. Det känns som att hela världen förändras, allt jag tänkt kring, alla tankegångar utmanas. Alla mina idéer, min självuppfattning och min roll i arbetsliv, privatliv osv.. allt har blivit tydligare. Nu känns det som att jag förut levde i en sagovärld där jag under resans gång hittade på en handling till varför saker händer, eller hittat på en fiktiv orsak till varför jag är som jag är, eller beter mig som jag gör, försökt hitta en logisk orsak som utgår från att min hjärna funkar som alla andras.. Nu kan jag se varför. Kan inte förklara bättre.

I dag så ska jag försöka ta mig iväg och handla, så snart mataffären öppnar (så bra med lördag morgon då halva Sverige ligger hemma och sover/är bakis), kanske ta en promenad, tvätta, damma lite och jobba. Inte jättekul tänker säkert många - jag tänker att det är helt underbart. Speciellt för jag vet att jag kommer göra det :) Inte bara tänka att jag ska göra det i 12 timmar (och sen inte hinna göra det).

Har förresten bestämt mig för att sluta räkna dagar här, det räknas fortfarande i min app så kanske skriver in det ibland. Men nu har jag "slått" mitt rekord från förra gången, jag är på ett helt annat ställe, det känns som det är 4 life, det kan man ju aldrig veta såklart men det känns som detta är min livsstil, inte ens ett val. Det aktiva valet har gjorts och i min hjärna så kan jag knappt tänka mig vad det är som skulle få mig tillbaka. Men som jag sagt så många gånger innan, en dag i taget - i dag väljer jag att inte dricka... för det kan jag kontrollera.

Profile picture for user Ensam1984

Skrev lite hos Mirabelle, men fick ihop för mycket, men tänkte att jag kunde ju slänga in det här då jag inte tror jag har skrivit så mycket om en av mina passioner i livet, som jag aldrig hade trott för några år sedan - att hjälpa andra genom mitt jobb.

Just nu är det mycket på mitt jobb. Jag jobbar som karriärvägledare eller som de flesta känner mig som - SYV (eller kuratorskontakt/handledare/medlare/problemlösare/samtalskontakt/extra-allt på halvtid känns det som och då menar jag 100% + halvtid). Jag jobbar nu på en grundskola och kommunens särskilda undervisningsgrupp (NPF) samt särskola med ca 700 elever totalt.

Just nu har jags skolförlagd PRAO (2 veckor heldagar) med planering av lektioner för 120 elever och 30 involverade lärare in i precis minsta detalj. Fasiken jag har gjort talmanus till lektionerna så ingen kan klaga, hittat på varenda lektion från grunden (varför? för att jag är just precis DEN personen). Utöver den lilla grejen så är det elever i oändlighet (väntelista med 85 elever), handledarskap/motivator till halva SU-gruppen och sen lite omval till gymnasiet på det... ååå jag älskar mitt jobb.

Jag har bästa proffessionen ever - men det är så mycket mer än studie- och yrkesval, det är framtid, positivt, motiverande - men det finns ingen start och inget slut! Det är oändligt, och har man inte förmågan att säga nej (som inte jag har för det mesta) så kan det bli lite för mycket ibland, speciellt när man har både autism och add - intryck, ljudnivå, ljus, ljud, stress osv.. påverkar tydligen mig ännu mer än de andra. Men min chef är världens bästa och låter mig bestämma mina arbetstider lite som jag behöver, han litar på att jag gör mitt jobb. Han som chef vill att jag ska jobba mindre, och värnar om det. Han ger mig också så mycket credd och uppbackning - jag har aldrig fått en tillsägelse. Då är det tur att man har en bra chef som låter mig ha den frihet jag behöver för att må bra och göra ett grymt jobb.

Det enda som kan irritera mig lite är just att jag ju vill veta vad man gör jag för fel, speciellt vad man kan göra bättre. Har sagt det flera gånger på möten/avstämningar, jag tar ju inte sånt personligt.. jag vill utvecklas och vet att jag ibland fastnar i mig själv så mycket att jag kan ha svårt att se något annat. Samtidigt som jag ofta har tänkt runt saker och gjort dem 35 miljoner gånger i mitt huvud redan så jag vet alla scenarior som kan ske...Det är väl det enda jag kan säga att jag saknar, någon som kunde ge mig konstruktiv feedback.

Nu när jag tänker på det så upplever jag typ aldrig att jag får någon konstruktiv feedback, jag ger det väl inte direkt till andra heller. Eller jo, jag ger nog mycket feedback, fast då mest positiv - för det har jag lärt mig att folk blir väldigt glada över, när de får höra hur duktiga de är. Det är ett enkelt knep att få folk att tycka om en, och sedan är det inte så svårt att få de att "vilja" göra det jag vill att de ska göra. Ååå... manipulerande!? Jag? ;)

Har i ärlighetens namn tänkt många gånger tidigare i mitt liv att jag nog är psykopat, då jag har dessa tankegångar. Det är egentligen inget fel att vara psykopat, det låter ju inte bra utifrån samhällsnormen och det är ju ingen diagnos man har, men det är lite likt en diagnos då jag tror det kan ses lite som en funktionsvariation (alla är ju inte kriminella). För mig har mina tankar alltid varit "Gör det här, för att få det här resultatet, som gagnar dig... OM folk gillar dig, om du är snäll och hjälpsam så kan de inte säga nej när du lägger in stöten. Gör små trevliga grejer hela tiden, så får du mycket tillbaka när du behöver nyttja resursen". Detta måste ju låta helt knäppt, detta har jag tänkt på många gånger, är jag psykopat!? Krånglet är väl att jag har alldeles för mycket empati och ångerkänslor för att jag ska kunna klassas som en psykopat. Detta har bara varit en fix grej i mitt huvud förut.

Nu när jag tänker på det är det ju så tydligt att detta är ett autistisk drag - av (ursäkta mitt skrytande) en jädrigt smart autistisk person. Jag är bra på att jobba med människor, min starkaste sida är talets gåva och kommunikation, att läsa av andra och få andra att berätta om sitt innersta, att få alla att relatera till mig och öppna sig - just för att jag sedan jag var liten har observerat, studerat, analyserat och dragit slutsatser utifrån andra människors agerande. För att jag har läst mycket psykologi, sett så mycket realityserier (jag vet men jag är övertygad om att jag byggde min ungdomspersonlighet kring detta). Det som särskiljer mig är att jag inte lägger några egna värderingar (eller gör det på ett annat sätt) än gemene man. Jag ser ofta människor mer objektivt, medan många andra ser människor subjektivt . Jag kan tänka att denna person beter sig så här utifrån x,y,z.. och sedan ka n m,t,v spela in.

I vilket fall, nu låter jag som världens bästa person... såklart är det inte så. Men utåt sett så vill jag nästan tro att många säkert tänker så. Jag ser utåt sett, rent fysiskt sett mycket bättre ut än personer i min egen ålder, jag är duktig och får saker gjort på mitt jobb och är "perfekt", men min sociala förmåga är inte den bästa. Jag kan sätta på mig en mask och försöka, men jag kommer aldrig vara en person som minglar på mässor (usch mingla är satans påfund), småpratar om folks ungar och vädret, lyssna på folk som tuggar högt, pratar sakta eller sitta tyst på en föreläsning som är totalt irrelevant. Jag KAN göra det och jag kan nog för det mesta också dölja min avsky och "spela med" men jag avskyr det så innerligt. Och i ett annat liv, så hade jag varit en unge som gick i SU-grupp, som flippade på allt sånt där, som inte hade någon självkontroll. Självkontroll, det är min grej! Jag kan som sagt göra sociala grejer med ointressanta människor men jag undviker det så mycket jag bara kan, så jag tror andra kan se mig som osocial/ensamvarg och lite sluten, lite för fokuserad på mitt arbete eller fritidsintresse, stressad kanske!? Det är dock många som är nyfikna på mig, som inte fattar mig. Men jag ser mig själv som en liten exklusiv klubb - bara de speciella får inträde :)

Åter till ämnet, till mitt jobb, min passion att hjälpa andra. Men ens arbete påverkas ju av hur omfattande det är, eller det kan ju omfatta oändligt mycket, det beror ju på hur mycket man tar på sig, men vid en viss gräns kan man inte göra allt. Det är väl just det också, i alla fall för mig. Jag tar på mig allt, har knappt förmågan att säga nej.. för jag ser varje situation, varje individ, deras mående, deras val, deras situation som livsviktig (vilket det väldigt sällan är). Jag ser det som MITT livsmål att hjälpa dem. Det låter så klyschigt omen jag vill bemöta alla och få alla att känna sig sedda och få precis alla att känna sig trygga, att de har någon att lita på, att det finns någon där om de inte har någon annan - för det önskar jag att jag hade haft i skolans värld.

Ibland känner jag mig partiellt autistisk då jag har så god kommunikationsförmåga och andra människor har så lätt att prata med mig. Men jag är väl bara en robot, eller en bra skådespelare helt enkelt. Det är nog också därför folk blir så chockade när jag berättar om det, att jag har ADD (som tydligen har lite mer ADHD enligt vissa) så blir inte folk direkt chockade. Jag är ju alltid på språng liksom (de skulle bara se mig hemma själv)

Profile picture for user Mirabelle G-S

@Ensam1984 Wow, dina inlägg sprudlar av energi nu för tiden 😊 Jag skulle gissa på att den konstruktiva kritiken uteblir för att ingen har någon vettig tanke om vad du skulle kunna göra bättre. Du är helt enkelt experten på din roll. Jag kan lova att du inte är psykopat. Då skulle du inte läsa av, ge feedback mm med andras behov i åtanke, utan enkom för din egen vinning. Men jag tror att din autism i kombo med analytisk förmåga gör manipulationen onaturlig för dig, och därmed till en konstart... Manipulerar andra gör människor alltid jämt och hela tiden, utan att ens tänka tanken att det är manipulation. Pedagogiken som vetenskap är ju vetenskap i ren manipulation egentligen. Det handlar om att manipulera den växande generationen till att vilja tillskansa sig de förmågor läroplanen gör gällande, om man ska hårdra det. Kram

Profile picture for user Andrahalvlek

@Ensam1984 skrev:"Har förresten bestämt mig för att sluta räkna dagar här, det räknas fortfarande i min app så kanske skriver in det ibland. Men nu har jag "slått" mitt rekord från förra gången, jag är på ett helt annat ställe, det känns som det är 4 life, det kan man ju aldrig veta såklart men det känns som detta är min livsstil, inte ens ett val. "

Grattis till att du har slagit ditt eget tidigare nyktra rekord! 🥳🥳🥳 Men framför allt grattis till ditt nya hållbarare liv! 🥳🥳🥳🥳 Jag är så glad för din skull 😍

Kram 🐘

Profile picture for user Andrahalvlek

@Ensam1984 skrev:" jag ser mig själv som en liten exklusiv klubb - bara de speciella får inträde :)"

Det tänket gillar jag! Få men genuint riktigt bra vänner är alltid att föredra framför många ytliga. Och att trivas i sitt eget sällskap, självsam, är allra viktigast ❤️

Kram 🙏🏻

Profile picture for user Sisyfos

Intressant inlägg Ensam1984 och en väldigt uttömmande beskrivning skriven utan värderingar. Spännande!

@Ensam1984 skrev:"Eller jo, jag ger nog mycket feedback, fast då mest positiv - för det har jag lärt mig att folk blir väldigt glada över, när de får höra hur duktiga de är. Det är ett enkelt knep att få folk att tycka om en, och sedan är det inte så svårt att få de att "vilja" göra det jag vill att de ska göra. "
Haha, tänk om din chef gör likadant, ger dig beröm och sen skickligt leder in dig på det du kan förbättra. Jag känner igen mig förresten, har dock inte tänkt att jag skulle vara psykopat, men jag jobbar just med att ge kritik. Jag har som du landat i att det är bra med beröm och just specifikt beröm. Sen när kritiken kommer så faller den väl ut. Och fokus är alltid framtid, hur det ska bli. Kanske manipulativt, men Äsch. Det får god effekt.
Låter spännande och svårt med ditt jobb och jag tänker att du måste vara en viktig person. Om du får många att känna att deras val är livsviktiga, då har du gjort en fantastiskt stor insats. Kanske lyckas du så bra för att du faktiskt har den diagnos du har och håller en sund distans. Tänker att gränsen är skitsvår mellan att kunna vara totalt närvarande till att bli uppäten och du kanske håller dig på rätt kant?

Profile picture for user Ensam1984

Dag 200 står det i min app..

Känns bra :)

Har inte så mycket ork över till annat än jobb och det som ger mig energi just nu, så glömmer av att komma in hit och skriva av mig.

Nu är jag så trött att jag inte riktigt orkar... men ville mest avrapportera att allt är bra. Även om det är stressigt så är ett nyktert liv, ett klart och rent liv - ett ÄKTA liv - en miljon gånger bättre än det motsatta! Tacksam!!!

Profile picture for user Ensam1984

Startmotorn är visst icke-existerande i dag... välkommen till min värld.

Först vill jag tacka för gratulationerna på the big 2 0 0!!! I morgon tror jag även det är 7 månader... alltså wow... hur kan det ha gått så enkelt?

Den 4 juli är det 2 år sedan jag startade min resa här på forumet, tyvärr finns inte min första tråd kvar :( vet inte varför, hade så gärna läst i den igen då det fanns så mycket insikter, hjälpande ord och hjärtskärande avslöjanden där.

Jag har läst lite i min tråd från de senaste 7 ,månaderna nu på förmiddagen, och tanken har slagit mig så många gånger... tänk om jag aldrig hade hittat hit under sommaren 2019. Tänk om jag aldrig hade gjort det - då hade jag inte blivit inspirerad av alla här att ta tag i mitt liv. Det var NI HÄR som sa till mig att gå till VC för min RLS (restless legs) och det var utifrån min nykterhet som jag även där började tala om mina tankar kring ADD.

Jag kommer ihåg när jag ringde till VC, det var i augusti 2019. Jag pratade med en trevlig sköterska, och sa då att jag skulle vilja träffa en läkare då jag tror att det är något fel på mig, jag är alltid trött osv... och så vill jag kolla mina ben då jag tror jag har RLS. Sköterskan som var trevlig (men nog inte borde ge råd per telefon) frågade mig om jag hade ett jobb och hade klarat min skolgång... eftersom mitt svar var ja, så sa hon; "du är säkert bara en HSP-person, men jag ger dig en tid med en läkare för din ev. RLS".

Även när jag kom till läkaren och jag förklarade min trötthet/lathet (som jag alltid sett det som, för jag har aldrig fattat vad det är), så började han tala om antidepressiva, men han sa rakt ut att han inte trodde jag hade hade någon ADD eller annan NPF, då jag "fungerade", jag hade ju ett jobb och hade höga betyg i skolan. Han frågade om alkohol och jag började gråta, bröt ihop lite och sa att jag är nykter, jag dricker inget nu. Jag sa nej till antidepressiva då det inte har gett mig något förr, eller jag har känt mig väldigt meh... på det, jag var inte emot det men ville inte ha det som en första insats. Nu förstår jag ju att de gånger jag har ätit antidepressiva har inte varit för att jag varit deprimerad, utan snarare förvirrad, överstimulerad... för att jag varit på en plats/jobb/relation som inte varit adekvat med mina diagnoser. Då jag sa nej till medicin (men sa att jag kunde tänka mig det om inget annat skulle funka) så föreslog läkaren att jag skulle tala med en kurator.

Kuratorn var kurator på VC, innan allt detta så tänker jag alltid att de som jobbar på VC inte är de "bästa", de bästa har sin egen klinik, jobbar privat då de tjänar bättre... osv... och så kanske det kan vara... men vad/vem är den bästa egentligen!? Hon var bäst för mig. Egentligen har jag ganska svårt för personer som talar väldigt tyst och lugnt, som är överdrivet varma och lågaffektiva... som det knappt känns som de har någon ryggrad, som är så sjukligt förstående och framförallt... pratar med en som att man är 5 år... men jag vet nu att det är en sån jag behöver som kurator (har haft en annan samtalsterapeut för 15 år sedan och hon var likadan). Hon fick mig att öppna upp mig och känna mig trygg. Hon såg direkt tecken och gav mig ett test att göra hemma med frågor kring ADHD/ASD.. Hon sa till mig när vi gick igenom testet att jag fick ganska höga värden, men eftersom jag inte hade haft några yttre krångel eller kontakt med sjukvård/psykiatrin innan (det var 10 år sedan jag senast hade varit hos VC) så kunde det vara svårt att komma vidare. Men hon sa också... att bara för att det inte syns eller märks på mig så innebär det inte att jag inte förtjänar det lika mycket som andra, att hon skulle kämpa för mig. Det gjorde hon, och nästan exakt ett år efter jag gick till läkaren så hade jag min diagnos (det hade kunnat vara 7 månader om inte doktorn som höll i utredningen slutade och glömde lämna vidare mig till nästa).

Tänk vad sjuk ändå... utan er hade jag inte suttit här i dag... utan er här hade jag inte vetat vem jag är, känt att det är okej att vara som jag är... faktiskt gilla mig själv och ge mig själv personliga små mål och pepp istället för att jämföra mig med något som inte är jag. Förmågan och insikten - inte bara mina begränsningar, men främst mina styrkor. För wow vilken självinsikt jag fått, och jag känner att jag vågar och vill stå upp för mina värderingar och äga mina egenheter. Jag är stolt att vara annorlunda... jag tycker ju själv att slätstrukna människor som bara talar om väder, vind och deras ungar är så jädra odynamiska och saknar djup och mening (hoppas ingen tar illa upp, men skulle inte säga det om någon här inne då vi är transparanta med varandra - vi vågar om än bakom en skärm vara öppna och ärliga - vi skäms inte längre) så varför ska jag försöka vara som de?

Skulle ju aldrig säga detta rätt ut, att jag inte tål odynamiska människor. Min logiska, observerande sida har ju lärt mig att det inte fungerar - det kommer inte naturligt men genom mitt intellekt kan jag dra logiska slutsatser för att se vad som är gynnsamt.. Det kanske kan sägas vara en intellektuell social förmåga, vad vet jag. Och då kommunikation är mitt största specialintresse och det är min starkaste sida (som min chef ofta påtalat både innan han visste om mina diagnoser och efter) så har jag ju lätt för att "smälta in" i det sociala samspelet om jag måste, men jag avskyr det - och det känns framförallt onaturligt, det känns som att jag måste spela någon annan - ta mig an en annan person/ta på mig en personlighet som jag stulit från någon annan. Känslan är väl som att spela teater, men du avskyr pjäsen, känslan är lite som att ha på sig för små jeans, eller trasiga strumpbyxor... i vissa sammankomster är det okej att knäppa upp byxorna, att ta av sig strumpbyxorna... att lätta lite på masken, men ibland måste masken vara på... och då känns det rejält... det skaver.. och efteråt så är man helt matt.. för anspänningen att vara på topp, stå på tårna... vara redo... inte avslöjas... det gör mig helt orkeslös. Detta var en avstickare...

Jag vet inte var jag ville komma med allt detta, men det är tydligt från att jag läser andras inlägg att jag har haft en himla tur, ett flyt med sjukvården... även om vissa inte trott mig så hamnade jag där jag skulle...

Nu är mitt uppdrag att föra det vidare.. och det jobbar jag på varje dag... har startat ett projekt på mitt jobb (som ingen annan vet är ett projekt). Vi har en särskild undervisningsgrupp - en npf-grupp kan vi väl kalla det, där elever som behöver ett mindre sammanhang går - mitt mål är att speciellt lägga mycket fokus där - jag vill motivera dem, ge dem insikt och tilltro på framtiden. Jag har redan startat med många, och det sjuka är att jag får en helt annan kontakt med eleverna än alla andra... eleverna säger det, pedagogerna säger det... jag lägger mig på deras nivå, jag kör med igenkänning och reflekterar beteenden och känslor utan att tala om mig och mina diagnoser (för det ska inte handla om mig)... det är mitt projekt på jobbet... mitt livsprojekt vet jag inte riktigt än... men till sommaren ska jag försöka få in en bra rutin kring mat (för nu går jag bara ner i vikt för att jag glömmer att äta pga. medicinerna vilket inte är hälsosamt). jag ska även vara mer i mitt torp och kanske... kanske lägga lite mer fokus på att fundera på det där med en partner... om jag orkar... ;)

Profile picture for user Andrahalvlek

@Ensam1984 skrev:"För wow vilken självinsikt jag fått, och jag känner att jag vågar och vill stå upp för mina värderingar och äga mina egenheter. Jag är stolt att vara annorlunda"

Jag blir SÅ glad av att läsa ditt inlägg. Du har landat i dig själv fullt ut - och nu är du redo att hjälpa andra. Som ringar på vatttnet sprider sig kunskapen vidare. Tack för att du delar med dig 🙏🏻

Kram 🐘

Profile picture for user Torn

@Ensam1984 Härligt! Jag minns i början hur helt under isen du var. Du hade det riktigt jobbigt minns jag.❤️ Gött att du kommer in här och dundrar av i mitt tycke strålande bra kommentarer och inlägg.🤩
Aldrig glömma hur det var, och hur det högst troligt blir om man tar det första glaset.

Kram

Profile picture for user Mirabelle G-S

Åh vad glad jag blir för din skull kära Ensam ❤️ Du vet vem du är och hur du funkar och att du är bra precis som du är ❤️ Det är livets största lärdom att dra! Och jag blir speciellt glad av att läsa om ditt projekt på jobbet. De här ungarna behöver få komma fram till samma insikter som du själv gjort. Vem kan bättre vägleda dem än den som vandrat vägen före? Ingen. Tack vare dig får vårt samhälle några färre trasiga vuxna att laga. Kram

Profile picture for user Ensam1984

I dag funderade jag på alkohol... när det är varmt så kommer tankarna lättare tror jag. Men tankarna kom och gick. Och när jag tillät tanken att stanna - tanken om hur det skulle kännas att vara lite salongsberusad så kände jag en rädsla för alkohol. Inte en rädsla av att jag inte kan dricka det, för att jag inte kan kontrollera det (det vet jag redan och är inte rädd för), mer en panikångestkänsla att vara full. En panikångestkänsla av att inte få leva i nuet och att inte vara autentisk. Det är svårt att förklara, men har aldrig känt så för något - inte ens cigaretter. För jag rökte dagligen i 7-8 år och slutade sedan tvärt. Jag saknar det inte alls så jag var färdig med det, men jag kan sakna den där tillfälliga kicken, tillfälliga belöningen det gav... mentolcigarretter kan jag sakna, speciellt när man dricker öl (alkoholfri såklart)... fast ändå inte.. nu finns ju inte mentolcigarretter längre och skulle aldrig röka vanliga så det är väl iof bra :) Men det är inte en känsla jag är rädd för... att vara full är jag rädd för.

Tror tankarna kring alkohol kommit upp då jag pratat med några personer om att jag inte dricker, jag har sagt att det är för att jag äter medicin och de har inte frågat mer, så jag känner inte att jag måste berätta mer. Dock är jag lite irriterad på mig själv, för när jag har sagt att jag inte dricker har jag sagt direkt att det är pga. medicin (vilket iof. delvis stämmer men sanningen är att det bara var min räddning/utväg). Sanningen är ju att jag skulle kunna dricka, de dagar jag inte tar medicinen, men det behöver jag ju inte säga.. eller för den delen tänka. Jag kan inte hantera alkohol och har druckit tillräckligt för en livstid (eller två). Sen brukar jag säga att jag tycker det är skönt att inte dricka, och listar upp alla anledningar till det. Men man måste vara försiktig där då de flesta normaldrickarna inte fattar det eller så är de inte normaldrickare... utan som jag var... normala på utsidan och plakat på insidan.

I vilket fall, i dag har jag popcornhjärna (det har jag jämt). Får inte ut alla mina tankar någon annan stans än här... ingen som vill höra det.. ingen jag kan reflektera kring om sånt här...

Visst är det lite knäppt ändå, att jag har blivit en sån där som är hög på att vara nykter... det känns nästan som man är med i en kult. Jag har iof. ingen aning om hur det känns - men jag har autism så det där med mentalisering är jag tydligen inte så bra på.. haha. Så "i min värld", som skrattretande nog alltid har varit mitt ledord (även innan jag fick mina diagnoser), så har jag hittat något som alla inte fattar.. som framförallt kanske bara personer här på Vidare livet fattar. Jag kan verkligen inte fatta att jag tidigare valde att vara så icke autentisk och valde att försvinna... jag vet varför jag gjorde det.. men jag kan inte se det i mig själv i dag.

Men vem vet, jag har ju inte stött på några större tester på dessa 7 månader. Jag har haft ett par möten som innefattat alkohol (då jag inte druckit). Det är jag iof inte rädd över i framtiden heller, dricka bland folk blev jag bättre på med åldern, det var inte det största bekymret. Mitt problem var ensamdrickandet. Och jag vet ju (genom en empirisk studie) att jag inte bara kan dricka bland folk och inte ensam... så därför väljer jag att inte dricka alls.

Som jag sa i början, jag känner ångest mot alkohol. Men en sak har alkoholen som jag kommer sakna, det är i sociala sammanhang. Jag kan ta för mig och bli mindre autistisk är jag dricker i sociala sammanhang. Sociala sammanhang är svåra, i vilket fall i de sammanhang där man träffar några nya personer. En person funkar ofta bra, men med fler personer så blir det jobbigare. Däremot då känns det superläskigt med bara en person, om den personen är av motsatt kön. Tanken att gå på en dejt utan att vara lullig skrämmer skiten ur mig. haha.

Innan mina diagnoser så fattade jag inte varför jag bara helt undvek det, det kändes bara allmänt jobbigt. Hur dumt det här kanske låter så har jag aldrig fattat att jag har svårt för det sociala samspelet, jag har alltid tänkt att jag varit superbra på det. Jag jobbade ju i butik, har varit säljare och kan kränga grejer (med allt det har ju utgått från ett manus i mitt huvud). Jag är väldigt bra på att kommunicera, bra på att uttrycka mig så andra förstår, lite långrandig (host host). Jag är duktig i tal och skrift. Även om jag förstår att någon höjer ögonbrynen nu då jag skriver som en kratta här, jag tillåter mig bara att skriva här.. formalia och akademiskt språk, skrivregler existerar inte. Jag skriver det som min hjärna tänker, i tal. Popcornhjärna!!! Pust... var är jag... var var jag... hjälp!

Jag borde ju fattat att jag inte var bra på det då många, speciellt killar höll sig undan mig när man gick på högstadiet och gymnasiet.. men jag trodde mer det berodde på att jag inte var tillräckligt snygg och att jag var en plugghäst, att jag var intellektuellt överlägsen dem och att de aldrig vann när jag argumenterade (för det gjorde de aldrig). Eller att jag kanske påtalade alla deras fel, och klagade på att de alltid var så högljudda till läraren (lärarna älskade mig). Det är såååå sjukt nu, men ingen har någonsin påtalat detta för mig, detta har jag bara fattat nu. Men jag tror ändå att jag smälte in bra... och i efterhand har jag fått reda på att det fanns de som var intresserade men jag fattade aldrig det. Haha.. man måste säga det eller visa det väldigt klart och tydligt för att jag ska fatta.. haha.. och inte ens då fattade jag...självförtroende, självinsikt och självkänsla var alla icke existerande.

Jag är inte naturligt bra på socialt samspel, men jag har mina stunder. Genom att analysera den sociala kontexten, så kan jag anamma det perfekta sociala samspelet. Problemet är ju att det är fake... min farmor var exakt likadan. Exempelvis, häromdagen så var jag med min mamma på hennes jobb för hon behövde hjälp med datorn där, då möte vi en av hennes kollegor som jag aldrig mött förut. Jag analyserade kollegan, utifrån utseende, social approach, röst, ålder så kunde jag hitta den perfekta sociala samspelaren för just den kollegan. Jag vet att det låter så sjukt (och självklart tänker jag inte på det - det bara händer). Min mamma la märke till det, för som hon alltid sagt "du kan om du vill". Senare sa min mamma att hennes kollega tyckte jag var så trevlig, rolig, vacker (det där med vacker behövde jag ju inte skriva här men vill bara lägga till det för att skryta lite, haha). Det är ju skönt att höra att ens "försök" lyckas, problemet är ju att jag inte är mig själv. Jag är påklistrad och fake. Men om jag skulle vara mig själv, så skulle jag inte ens ha hälsat på kollegan. Att bli prisad för sin sociala förmåga (som jag även fick som säljare) har nog gjort att jag har fått mycket om bakfoten. Det tar lång tid innan jag blir bra i olika sociala situationer, då jag måste öva. Det tog mig många år innan jag blev en riktigt bra säljare, då jag var tvungen att studera andra, höra deras fraser och ingångar. Detsamma gäller såklart med det sociala i grupp eller en date. Jag har alltid bara ungåtts med mina vänner i grupp, dater har jag nästan alltid flytt... eller varit lullig på... så att sätta sig på en sådan... utan någon mjukvara ELLER hårdvara... kan ni fatta... det känns så övermäktigt.

Saken är väl också den att jag inte borde tänka så mycket, det är väl det jag fått höra hela mitt liv. Tänk inte så mycket, tänk inte på det där. Vare sig det är något positivt eller negativt... men jag kan inte sluta tänka.. analysera.. spekulera... för det är så jag gör med allt, varje dag för att ta mig framåt och försöka förstå den här världen jag lever i.. som inte är skapt för en sån som mig...

Nu måste jag sluta skriva... skulle ha städat i dag.. har jag gjort det? Nej! Har jag däremot rensat skafferiet och organiserat te-påsarna efter färg..... svaret är såklart ja! För det känns som mycket viktigare än att dammsuga upp dammråttorna ;)

Ibland önskar jag att jag kunde vlogga om allt detta (det skulle ta betydligt mindre tid än att skriva), men skulle aldrig våga... vill ju helst inte synas... och det känns ju inte så himla vettigt då man har det jobb man har...

1..2..3... på 5 så ska jag ställa mig upp och sortera tvätten... 4.... eller ska jag vattna.. jag behöver ju egentligen sätta om den där blomman, fast jag har ju ingen blomnäring.. kanske ska åka och köpa det, kanske behöver jag något mer, kolla willys-appen, å de har billigt kött, kanske man borde grilla.. fast jag behöver en ny grill.. söker efter grill på datorn.. facebook-meddelande poppar upp... var var det nu jag höll på med?

POPCORNHJÄRNA!!!!

5!

Profile picture for user Ensam1984

Hmm... jag börjar bli lite orolig för mig själv.... håller jag på att gå in i väggen? Eller har jag redan slått i riktigt rejält... men vill inte inse det själv.

Jag är så utmattad, även om jag får energi av min medicin så är jag så slutkörd efter några timmars jobb att jag åker hem och sover i 3-4 timmar. Orkar inte vara på min arbetsplats med alla ungar just nu så jobbar mycket hemifrån. Denna vecka har varit väldigt stressande men samtidigt inte. Jag känner mig förvirrad men alla bara säger att jag bara ska ta en dag till och "ta hand om mig". Det är så jädra svårt när man är en sån som mig... som mer eller mindre jämt är trött.. men nu är jag helt tom också... jag mår inte dåligt, jag bara vet inte... men det går säkert bara över om jag vilar som alla säger. Har ju aldrig varit sjukskriven förut för någon slags utmattning trots att jag kontant kanske kan ses som utmattad när jag är själv.. vilket beror på mina diagnoser. Har semester nästa vecka så tänker att då får jag vila. Men har massor av måste och ska resa bort då också, hoppas att jag fixar det. Jag tror det, men just nu känner jag mig förvirrad... även om jag har adhd(Add) så känner jag mig sällan förvirrad då.. jag känner mig handlingsförlamad ofta, men inte förvirrad... jaja... ska jobba 3 timmar i morgon, sen tar jag semester och "kompar" ut.

Burnouts för personer med ASD är väl det jag upplever... när vi är stressade och pressade och måste ta på masken och visa oss "normala" och "funka". Denna burnout kommer ta en stund att återhämta sig från... men det är bara att vila och sedan fortsätta kämpa... Jag har ingen ångest, jag har bara en inre stress som sätter sig fysiskt, psykiskt, mentalt... jag är inte deprimerad.

Detta hade jag nog druckit på förut... men läste någon vetenskaplig studie och där stod att personer med ASD sällan har beroendeproblematik, de är oftast "renlevnadsmänniskor" *haha*. Och personer med ASD har ofta lättare att sluta med missbruk än personer utan ASD. Då jag får väl ändå tacka min ASD för det ;)

Tyvärr har jag inte energi för att skriva mer.. är urladdad... hoppas jag bara kan ta mig iväg i morgon och göra det jag ska... så jag sedan kan vila i sängen resten av helgen...

Profile picture for user Mirabelle G-S

@Ensam1984 Vila låter som bästa strategin. Förhoppningsvis är det en tillfällig funk du hamnat i. Tomheten känner jag igen. Den brukar komma vid terminsslut. Man har gjort allt man kan, och mer därtill, och trollat med knäna, och gått på sista reserverna, förbi sista reserverna... och sen är det över... Inget mer att göra... Ingen stress som håller kropp och knopp alerta... Luften går ur... Antiklimax infaller... Och man blir tom. Inte ångestfylld. Inte deprimerad. Bara tom. En veckas vila, pilla naveln och vara helt oduglig brukar vara precis vad som behövs innan hjärnan har växlat spår och börjar hitta mening och mål i tillvaron igen.

Profile picture for user Ensam1984

Fortfarande helt orkeslös. Orkar något litet varje dag men sen är jag död. Det gör inte fysiskt ont i kroppen men nästan. Det gör inte ajaj-ont men det känns som att kroppen är sjuk, fast jag har ingen feber. Kroppen är tung. Känner mig som jag har 40 graders feber i kroppen. Totalt orkeslös och även lite trög i huvudet. Känner mig stressad i kroppen trots att jag har semester denna vecka.

Har gjort en bråkdel av det jag planerade under denna vecka. Och på torsdag ska jag åka bort, till en vän... ser fram emot det men samtidigt känns det som jag bara skulle behöva ligga i ett mörkt rum i 5 dagar och vila. Inte för att det skulle hjälpa - vila verkar inte räcka för mig just nu.

Ska se hur det känns på måndag när jag går till jobbet, om det inte har lagt sig lite tills dess så sjukskriver jag mig och tar kontakt med VC/psykiatrin. Tror kanske inte att jag gått in i väggen, men denna vår har inte varit bra (även fast den har varit det). Jag har mått bra i huvudet, men jag märker att stressen på jobbet är för mycket. Jag klarar inte av det, det jobbiga är ju att det är ingen annan som sätter den pressen - det är jag. Jag har jobbat mer hemifrån än någonsin då jag har behövt det. Har nog snittat 5h/dag på jobbet och resten har jag jobbat hemifrån... vilket känns tokigt då jag borde vara på plats mer.. men skulle behöva vara ännu mer hemma... eller ja, jobba mycket mindre.

Har som jag sagt en liten teori om att jag är lite mer "aspig" nu när jag äter mina mediciner. Jag får mer energi och kan ta lite mer initiativ, men samtidigt känner jag nog i ärlighetens namn att jag fastnar mer i detaljer än någonsin förut. Allt tar så lång tid att jag blir stressad mer och mer.

Skulle vilja ha någon att tala med... men det verkar inte finnas någon. Om jag ringer VC så säger de att jag ska kontakta psykiatrin och kontaktar jag psykiatrin så har de bara behandlingar, så om man bara "vill prata" ska man gå till VC... knepigt. Visst kan jag betala för sånt här, men man kan ju inte gå till vemsomhelst. Jag vill ju prata med någon som kan hjälpa mig utifrån mina förutsättningar. Har man NPF så är ju inte all psykoterapi/KBT lämplig.

I vilket fall, orkar ju sitta här och skriva nu men det känns som att även det tar energi som jag inte borde lägga här. Jag är så j-a slut i själen. Armarna och benen är såååå tunga. Känner mig inte deppig... så här är ju mitt liv ibland... men på något sätt känns det extra nu, kanske för att jag vet att det inte är normalt att känna så här... och att ag inte är "normal". Att jag har möjligheten att hitta utvägar här... att det är okej att inte orka, för att jag är snällare mot mig själv nu.

Tänk om man inte kände så här i perioder... tänk att det finns människor som inte är så här? Det är knäppt för mig, men genom detta forum så har jag ju förstått att är det inte det ena så är det något annat. Min asd/add är min största "last" och stress/egna förväntningar som jag sätter. Men för andra är det alkoholen som är "lasten" eller whatever... arv...

Jag känner inte att det är jobbigt att gå tillbaka till jobbet efter semestern, jag älskar mitt jobb, men stressen (den inre) är nog för mycket.

Jag lever inte ett värdigt liv just nu. Jag måste ta tag i detta. Samtidigt så tänker jag att det är bara 2 veckor till skolavslutningen efter att jag kommer tillbaka, det kan jag "hålla ut", sen kan jag jobba hemifrån i sommar och ha semester. Då kan jag vila upp mig och hoppas att det blir bättre till hösten. Men det känns inte rätt. Fast samtidigt så tror jag att om man sjukskriver sig för orkeslöshet/utmattning en gång, så är det lätt att ta till det igen och igen och igen... jag skulle nog i ärlighetens namn bara kunna jobba 50% om jag skulle fungera någorlunda som alla andra... men jag är inte där än, jag kan inte riktigt acceptera att jag inte klarar det.

Mitt huvud är på något plan fortfarande i "men det går ju, det funkar ju, jag presterar mer än alla andra på jobbet, jag funkar - även om jag för det mesta efter jobbet är sängliggande i ett mörkt rum när jag kommer hem, på helger och semester. Jag känner att jag inte kan ha en egen familj, en partner för att jag blir stressad av pressen av att ta hänsyn och behöva umgås när jag bara måste vila och vara själv. Jag överlever mer än vad jag lever.

Känner mig som sagt inte deppig, är inte avundsjuk på andra eller saknar något i skrivande stund. Men jag är trött - och jag bara önskar att jag skulle orka resa på mig och damma min lägenhet för det behövs. Jag behöver göra det för mig själv, för att bevisa för mig själv att jag klarar av det, att jag faktiskt orkar även om jag inte tror det.

Nu när jag läser igenom det jag skrivit så blir jag förundrad över hur hemskt allt låter, det låter ju i ärlighetens namn lite knäppt. Har jag valt att ha det så här för jag vill ha det så här eller har jag anpassat mig efter vad jag behöver för att överleva?

Men även om det låter dåligt, så är det knepiga att jag inuti mig ändå inte känner mig deppig.. eller så vet jag inte vad deppig är längre. Deprimerad för mig har varit de få gångerna då jag mått så dåligt att jag inte vetat vad jag ska ta mig till, när jag inte kan kontrollera mig själv, när det gör ont i hjärtat, när man inte ser en morgondag, när man tror att det inte finns en framtid och när inget känns positivt. Det har jag inte känt på länge. Det är bra, det ska jag ta fasta på.

Just ja, detta forum handlar ju om A :)

Ingen A för mig i vilket fall, inget sug, men kan konstatera att jag tidigare hade druckit på denna trötthetskänslan för att få energi och unna mig. Vilken urbota dålig idé.

Profile picture for user Mirabelle G-S

@Ensam1984 Jag förstår den där stora orkeslösheten som slutar en... Som att leva i ett vakuum där varje steg är för tungt. Jag tänker att du nog snarare än psykiatrin skulle höra av dig till habiliteringen. Deras folk är mycket bättre på hjälp till självhjälp för funktionsvarianter. En arbetsterapeut kan nog hjälpa dig mot ett mer hållbart yrkesliv kombinerat med privatliv. Kram

Profile picture for user Sisyfos

Jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att låta helt knäpp, men jag har verkligen blivit lite intresserad av hur hjärnan och våra hjärnfunktioner hänger ihop med både alkohol, mediciner, diagnoser och vitaminer/mineraler. För mig blev det så uppenbart att min järnbrist hängde ihop med min förmåga att fokusera. Jag var inte deppig, bara lite avstängd och svårt att sätta igång saker eller att bibehålla fokus och göra klart. Och RLS. Tankeförmågan kom tillbaka med järnet. Stress och elände påverkar också sånt här såklart så det är ju kanske svårt att identifiera vad som är vad. Nu är allt kanske som det ska för dig vad gäller alla dina värden men tänk om det vore så enkelt att du skulle kunna ta en vitamin och få lite lättare att fokusera och bli piggare.
Det finns studier på att barn med ADHD kan bli hjälpta av järn. Det är inget som man ska medicinera med om man inte vet att det finns en brist, men jag har en stark känsla av att det hänger ihop på fler sätt än vården verkar kalkylera med. Både järn och andra mineraler.

@Ensam1984 skrev:"Har som jag sagt en liten teori om att jag är lite mer "aspig" nu när jag äter mina mediciner. Jag får mer energi och kan ta lite mer initiativ, men samtidigt känner jag nog i ärlighetens namn att jag fastnar mer i detaljer än någonsin förut. Allt tar så lång tid att jag blir stressad mer och mer."

Det kanske inte är alls så att du har någon vitamin/mineralbrist, utan att det är normala svängningar och att du orkar mer och inte bromsar. Du har ju beskrivit väldigt tydligt ditt sätt att tänka och vara och att en del av det är rätt energikrävande, så det kanske helt enkelt är så att du behöver bli bättre på att stoppa och hitta vila i tid. Jag märker själv att jag har en tendens att vilja dra iväg när energin finns och särskilt när jag var utmattad så slutade det ofta med att jag drack för att orka det lilla extra. Hur som helst så är det intressant och jag skulle verkligen vilja veta om det finns någon sanning i det jag har fått för mig. Tycker att vården skuldbelägger och hela tiden söker orsaker i livsstil, stress och psykiska diagnoser, men tänk om man faktiskt skulle kunna komma åt något genom att optimera förutsättningarna med vitaminer, mineraler och syresättning.

Kände bara att jag var tvungen att skriva det hör, har kanske gjort det förr i din tråd till och med jag har blivit lite fixerad (hmmmm ja, bättre på att fokusera... kanske lite svårt att släppa saker är baksidan på det.
Hur som helst, jag hoppas du mår bättre snart. Tänker att du har kommit långt i dina reflektioner och insikter om hur du är och vad du behöver för att må bra.

Profile picture for user Ensam1984

Det var en stund sedan.

Har ingen ork just nu, gör minsta möjliga bara för att semestern ska komma, är så slutkörd att jag går till jobbet - gör vad jag måste och sedan går hem. Mycket mer energi finns inte. Är så trött att jag inte ens vet var jag ska be om hjälp, bara tanken på att be om hjälp ger mig ännu mer stress. Är så sjukt stressad i kroppen och trött - fast det inte finns något att stressa eller vara trött för. Just nu är det en "lugn" period på mitt jobb.
I övrigt har jag inte mycket till liv just nu. Överlever mest. Men dricker inte, vilket jag är tacksam för.

Har inte haft något sug eller någon längtan efter flaskan, men jag hade en upplevelse för ungefär en vecka sedan när jag var bortrest (när jag hade semester som blev inte alls kändes som semester), det var inget som innefattade alkohol, men något annat - som jag bara kände att jag ville fastna i. Men jag gjorde inget, även om jag på vissa plan tänker att det vore det bästa... fast ändå inte. Inget jag vill diskutera här.

Jobbar 2 veckor till sen är det sommarlov en stund. De närmaste veckorna är dock inte stressiga och jag kan jobba hemifrån en del då mycket är administrativt. Märker att jag är extra känslig för ljud, ljus och det sociala samspelet tar ännu mer på mig än vanligt. Det känns som att jag går hela dagarna och mentalt drar upp axlarna till öronen, och när jag kommer hem åker axlarna ner (mentalt)... vilket göt att luften går ur mig. Sover ofta flera timmar när jag kommer hem, känns som kroppen är helt utarmad. Men orkar ju gå upp nästa dag och göra samma sak igen... men jag vet att jag har haft det så här förr... även om jag har svårt att minnas sånt. Bara att gilla läget och vara glad för det lilla - såsom att jag är nykter, är rökfri, inte ser ut som Gilbert Grapes mamma, inte är deprimerad. Tacksam för mitt fina hem, mina päron (föräldrar), mina vackra blommor, de få fina vännerna som jag faktiskt har, det jobb jag har som jag älskar, min chef som är bäst och min nya lön.. YOUZA! Fick lönebeskedet i dag... visst är väl kanske inte min lön något bortanför fantasin för folk, men i min värld så är den alldeles för hög för lilla mig. Tur att man har dyra hobbys ;)

Profile picture for user Ensam1984

Ville bara komma in och säga att jag lever. Har haft några tuffa veckor när jag har mått pyton och inte fått någon hjälp. Har inte druckit och funderar inget på alkohol, även på botten känns det inte som ett alternativ vilket känns skönt.

Ska för övrigt på date på lördag, känns hemskt.. haha... usch jag vill verkligen inte, men känner att jag måste. Det blir säkert bra när man väl är där. Ska bli middag på kvällen, ute på restaurang. Fy så jobbigt, hur ska jag klara mig utan att vara salongsberusad... jaja... kan ju inte dricka då jag tar mina mediciner. Tror inte daten bryr sig något särskilt men hoppas jag inte kommer vara så sjukt stel. Jaja... det blir inget rus eller bus.

Profile picture for user Mirabelle G-S

@Ensam1984 Fint så. Ibland är det just det man gör - Lever. Och inte så mycket annat. Är själv i ungefär samma läge. Förstår att en dejt kan kännas överväldigande. Men det kan ju också bli en kick. Inget rus låter bra… men litet bus piggar bara upp, om kemin stämmer 😉 Kram

Profile picture for user Ensam1984

Tänkte jag skulle gå in och skriva ett par rader.

Mådde som sagt väldigt dåligt för ett par veckor sedan, jag har såna sjuka svängningar i mitt "bas-mode", ibland undrar jag om jag inte har en liten släng av manodepressivitet i mig, men mina svängar är plötsliga och håller ofta inte i sig mer än högst ett par veckor (när jag dippar). Har inte varit direkt hyper någon gång - eller jooo det har jag... ganska många gånger. Strunt samma, det är nog bara ADHD och stresskänslighet. Har jag något annat så vill jag tamejtusan inte veta om det just nu, vet inte om jag pallar ännu mer.

Ringde psykiatrin och gick till VC när jag mådde dåligt. På VC fick jag för första gången möta min husläkare, en riktigt arrogant man som inte visste vad han pratade om, han var inte inkännande, lyssnade inte på mig och gjorde ingen undersökning. Hörde senare av mig till VC för att byta husläkare eftersom jag fick ett sammanbrott efter mötet med läkaren, jag upplevde att jag inte blev lyssnad på och jag fick 0 förtroende för honom, skrev även att utifrån mina diagnoser är relationen viktig och att man måste vara rak, tydlig och inkännande. Fick då till svar från verksamhetschefen att man inte kan byta husläkare men jag kunde byta VC. Haha... så de ville bli av med mig... då gick jag igång... jag är ingen expert på Sveriges rikes lag, men jag har pluggat en hel del juridik i min dag pga. en tidigare utbildning och för att jag tycker sådant är vansinnigt intressant. Så jag letade fram, kapitel och paragraf i Patientlagen och mejlade återigen verksamhetschefen att jag ville byta utifrån paragraf... (med tillägg "eller behöver jag kontakta någon annan"), fick omedelbart svar att jag fick välja min husläkare själv. Haha... vinst för mig!!! Kände sån inre tillfredställelse att jag kunde fixa det, att jag hade rätt och kunde "sätta dit" någon som gjorde fel. Hemsk jag är.

I vilket fall, ringde även psykiatrin och habiliteringen. Habiliteringen i mitt landsting jobbar endast med de som har IF, vilket jag tycker är väldigt konstigt då det står annat på riksnivå, men whatever... Psykiatrin har gjorts om här, nya avtal, så fick vänta 2 veckor på svar från psykiatrin. Jag grät och hade ett sammanbrott i telefonen när jag ringde. Sa i telefonen att jag inte kommer skada mig eller göra något dumt vilket var sant, så jag antar att jag inte var prio 1 då, men jag har ju typ ingen förmåga att ljuga så det tog väl därmed lite längre tid.

Sköterskan som jag talade med på psykiatrin gav mig bra feedback under samtalet, en riktig ängel som förstod och var ärlig med att det skulle ta tid, som gav mig tips och idéer så länge. Hon ringde tillbaka denna vecka, efter två veckor och berättade att jag ska få träffa någon (gissar på sjuksköterska) på tisdag nästa vecka. Vi ska då göra en plan för mig, jag behöver ju samtalsstöd då jag inte fått något sådant rörande mina diagnoser eller vid insättningen av medicinen. Hoppas att det är en vettig människa som jag kan få förtroende för, då kommer det ordna sig. Men nu när jag är glad och mår bra så känns det så jobbigt att prata om när det är dåligt. Det är som att jag helt glömmer bort hur det är. Det verkar som att jag är ensam om det, jag har jättesvårt för att komma ihåg och berätta om saker som hänt, om hur jag kände mig tidigare - för jag minns inte. Det känns ibland som en dimma när jag kommit in i dåliga perioder, det känns som en dimma efteråt. Jag kan tala och förklara bra hur det är just nu. Men jag kanske borde gå in här och läsa lite för att få en känsla då det varit värre. Önskar min gamla tråd fanns kvar.

Mår mycket bättre nu, har semester och har lyckats varva ner. Har fortfarande mycket för mig (med mina mått mätta) och har bestämt att jag inte ska tacka nej till något nu i sommar (ja, inom rimliga gränser såklart). Så även om jag bara skulle vilja sitta hemma och ta det lugnt och fixa med mitt så ska jag umgås med vänner och släkt, även om det känns jobbigt.

Det där är så lustigt, för jag tycker generellt om att umgås med människor, jag mår bra av det (i lagom dos) men det är alltid så jobbigt innan. Inte för att jag är nervös, men jag får hela tiden bara tanken av att jag vill skita i det, att det vore mycket lättare att bara vara hemma. Det spelar inte någon roll vem det är - så är det med alla. Men nu försöker jag tvinga mig över den gränsen för jag vet ju att det alltid blir trevligt när man väl umgås med folk. Måste ju såklart fortfarande ha in egentid men i ärlighetens namn så har jag nog mer egentid än 99,9% av världens befolkning ;) Sen kan det ju vara jobbigt efter också, om det har tagit mycket energi, för då kan jag bli mentalt eller fysiskt trött i flera dagar.

På tal om mentalt trött, talade med min far i går. Han är en tillbakadragen träningsnarkoman som har ett specialintresse som tar ALL hans tid. Jag vet ju inte, men är sisådär 99,9% säker att mina diagnoser kommer ifrån honom. Han funkar såklart annorlunda. Han ses inte så smart av andra, han har dyslexi (inte utredd men det är tydligt) vilket kan vara en bidragande faktor, men hans sociala färdigheter är också klumpiga. Klumpigare än mina, och det är nog därför han är mer tillbakadragen. Han är aldrig otrevlig, väldens snällaste, tyst, lugn på utsidan men har haft mycket fysiska problem såsom magkatarr, fantomsmärtor osv. Jag har aldrig riktigt kunnat prata med min pappa om hur man funkar, då man inte alltid får så mycket respons från honom. Men vi har faktiskt börjat prata mycket mer, och WOW, jag trodde att jag fått mitt intellekt från min mamma - men det är min pappa. Min pappa är väldigt bra på spel - strategiska spel. Han spelar inte ofta. Men när vi satt och spelade häromdagen så berättade han att när han spelade luffarschack med sin kompis när han var yngre så fick han koncentrera sig och tänka så många steg före att han efter ofta blev helt trött i huvudet. Jag sa då; "som järntrött", och han instämde. Shit, då har vi det gemensamt - skillnaden är väl bara att jag känner det precis varje dag.. haha... men det är inte bara det vi har gemensamt. Vi har specialintressen som vi är sjukt passionerade kring, vi gillar att göra vår grej, gillar att vara ensamma, äta samma sak varje dag. När han var utomlands i 3 månader (han åker på resor för tävla och träna i sin sport) så hade han ätit pannkakor till frukost varenda dag i 2,5 månad... haha... det hade nog inte ens jag klarat av. Han kan bara tillaga gröt, korv, hamburgare och pasta på spisen. Tycker om att se vad han äter. Och han kan äta det varenda dag... haha... det är ju som mig... fast jag lagar inte ens mat för det mesta. I vilket fall... vi har väldigt lika värderingar också har jag upptäckt och även om han inte alltid är påläst så funkar våra hjärnors lika, vi tänker utanför boxen och förstår helt enkelt inte andra människors ologiska beteenden.. och det brukar vi skratta åt :)

Det blev en avstickare.. snälla... läs inte resten.. det är bara ännu mer babbe...

Njuter verkligen av semestern och har just nu ett projekt - Marie Kondo-style. Har rensat ut garderoben, mer än hälften är borta. Har avtackat alla grejer och vikt allt minutiöst perfekt och det är sååååå tillfredställande. Har organiserat städskåp m.m. Det är tidskrävande men precis den sorts arbete jag behöver för att inte känns mig stressad men ändå får jag ut något av det. Att bara sitta av tid har jag svårt för - men kan samtidigt fastna i detaljer och sitta i 5h och researcha den bästa förvaringsboxen för flingor som kan hittas.. haha.. det är tydligt att jag är lite tokig... but I love it!

Det var ju tydligen midsommarafton i går, har inte druckit på midsommarafton på 2 år då jag även var nykter förra sommaren. Brukar ju aldrig festa eller hitta på något speciellt på midsommar så det är ingen trigger-högtid för mig ändå. Det blev ingen fest i går heller, ingen alkohol - lite god päroncider från Brunneby musteri. Lyx!

Just ja, var ju på date för en vecka sedan. Det var helt okej, stundtals riktigt trevligt. Jag har ju ofantligt svårt att läsa av signaler men jag tror han var intresserad. Han innehar de flesta egenskaperna som jag tror de flesta skulle uppskatta, och även jag. Trygg, social, lätt för skratt, attraktivt yttre, frågvis/nyfiken, bra jobb, mjuk och sårbar och det bästa var att det gick att tala med honom på ett djupare plan, intellektuellt. MEN... jag kände inga fjärilar. Har iof. inte känt det så många gånger i mitt liv... kände iof. inte total avsmak heller (vilket jag däremot känt många gånger).

Jag tror daten försökte kyssa mig i slutet av kvällen då jag hade kört hem honom, så tror han gjorde invit att jag kunde stanna.. men jag vet inte. Jag gav honom en kram och sa att det hade varit trevligt, att vi borde ses någon mer gång. Jag kände bara nej till en kyss eller något annat, innerst inne så vill jag inte det just då. Tidigare i mitt liv så gav jag alltid in till den andra personens ev. önskningar, eller vad jag trodde man skulle göra. Men inte längre - passar det inte för personenen i fråga så får det bara vara. Jag vill hem till mitt lugn, min säng, mitt sminkborttagningsmedel osv.. haha. .

Ska träffa honom nästa helg igen dock, så får vi se. Skyndar långsamt. Tror inte det kommer bli något mellan oss men det kan ju bli en vän om inte annat. Kanske bara behöver känna mig lite uppskattad och bygga upp mitt självförtroende. Det känns redan lättare att ev. kunna gå på en date i framtiden, men någon annan också. Nu har jag spräckt den gränsen liksom. För andra kanske det är banalt, men jag är så jädra stolt över mig själv. Har inte varit så stolt för att jag vågade på jättelänge.

Jag märker att jag behöver skriva av mig. Det handlar ju inte om alkohol, men det är väl just för att alkohol har en sån liten del i mitt liv just nu. T.ex. så drack min date ett par öl när vi var ute - jag var inte alls avis. Jag drack en alkoholfri och det var lika bra. Jovisst hade jag kunnat vara mer avslappnad om jag var lite salongsberusad MEN jag hade inte varit jag.. jag hade bergis gjort saker som jag inte vill och sedan haft ångest över det. Att vara nykter är det så essentiellt för att leva ett äkta liv utan ångest, utan att skämmas, utan att behöva ljuga... att man lever vaket och efter sina innersta värderingar!

Profile picture for user Andrahalvlek

Tack @Ensam1984 för att du delar med dig. Det är alltid lika givande att läsa ditt ”babbel”. Spännande att du och din pappa har hittat fler gemensamma nämnare - och det förklarar ju verkligen varför din mamma är så bra med dig. Hon upplever det ju redan på nära håll via din pappa. Spännande med dejten också! Klokt att ta det varsamt, det som sker det sker inom sinom tid.

Kram 🐘

Profile picture for user Ensam1984

Pust... så känner jag just nu. Detta kommer bli långt, men hoppas om jag skriver ut det.. att jag bara får ur mig det och sen kan gå vidare. Just nu vill min kropp dricka, just nu vill min kropp ha cigg... jag kommer inte ge mig hän det för jag vet varför... jag kan inte hantera känslor.

Vi tar det från början, för ungefär 3 månader sedan hörde en gammal bekant av sig, vi var tillsammans som pojkvän/flickvän när vi var unga, var tillsammans kanske i 6 månader eller något när man var 15-16år. Det tog slut då vi bodde långt ifrån varandra och ja, jag vet faktiskt om det var något mer... det var ju 20 år sen så det spelar ju absolut ingen roll. Tragiskt nog är det nog det längsta förhållandet jag haft, men jag var ju så ung så det räknas ju inte som ett riktigt förhållande liksom.

I vilket fall, han hör av sig till mig, vi har inte haft någon kontakt på 20 år. Min första tanke var bara "Å nej, nu måste jag skriva med någon", blir lätt stressad av att ha någon som förväntar sig svar och uppmärksamhet hela tiden. Men det funkade bra, det var trevligt att prata med honom och till skillnad från de flesta killar som man talar med så var/är han en gentleman. Han har precis skilt sig och flyttat, har barn, bor en bit ifrån mig men inte oändligt långt. Vi messade nog varje dag i 2 månader och det kändes enkelt och det kändes som att jag höll i bollen. Det kändes som att han var mer beroende av mig än vad jag var av honom. Jag höll det på tryggt avstånd med tanken att detta är bra övning för mig, att jag kanske kan få öva på att gå på date, att öva på att våga.. våga känna...

Vi träffades för första gången för 2,5 vecka sedan, det var en bra date, inga gnistor, inga försök från hans sida men det var trevligt - inte mer än så. Det ska ju sägas att jag för det mesta inte har en så positiv bild kring människor ändå. Vi hade nämligen väldigt djupa fina samtal och han var fin att titta på också. Vi fortsatte talas vid på Messenger och gav varandra komplimanger, men väldigt PG liksom.

Nu i helgen så möttes vi igen, det blev ganska lugnt, beställde hem mat, snackade och tog en promenad. Umgickas i 5-6 timmar på kvällen. Helt nyktert såklart. För mig var det en fantastisk kväll, jag kunde öppna upp mig som jag aldrig vågat förut. Tror jag dock att jag gav lite för mycket av mig själv, visade mig lite för sårbar. Kan knappt komma ihåg vad jag berättade men vet att när vi satt och diskuterade så kom vi in på förhållanden, kommunikation osv.. och jag var helt enkelt bara ärlig. Att jag har haft svårt med det, att jag har krångel med att förstå andra, att jag har svårt att känna av och inte vet folks intentioner. Att jag har levt ett liv där jag undvikit att känna, förutsatt det värsta så jag inte kan bli besviken. Det blev ganska djupt - för djupt för en andra date. Men jag upplevde situationen som bekväm och han var nyfiken, trevlig och sa han sa att jag hade ett härligt tankesätt, att han gillar att jag analyserar men att han inte är van vid det. Och jag förstår ju, jag visar ju inte detta för typ någon - det är ju bara de senaste åren som jag vågat visa liiite av detta... och det är som att det kommer ut för mycket nu, som att allt det jag förtryckt i alla år måste få ta plats... ta all plats.

Han gick i vilket fall hem, jag fick en kram men försökte inte heller med något - jag är som sagt blind vad gäller folks intentioner. Jag kan analysera i all oändlighet men hur ska jag kunna veta!? I vilket fall, när han gick så sa han något i stil med att det var trevligt, härliga samtalsämnen och vi hörs typ. Det lät dock lite som ett hej då - ett sista möte. Och direkt när han gick så kände jag bara att jag ville att han skulle stannat. Jag hade tidigare erbjudit honom att sova på soffan då det är en ganska lång bilresa hem till honom men han tackade artigt nej. Men när han gick så hände det som inte fick hända... det jag inte känt på SÅÅÅÅÅÅÅÅ många år... jag kände någonting, och det gjorde ont i hjärtat! Magen hade fjärilar! Andra kanske älskar den känslan - jag HATAR det!!!!

Jag avskyr att vara betuttad/intresserad... för då vet jag inte hur jag ska bete mig. Jag känner mig mentalt besatt - precis som med alkohol eller cigaretter. Kan inte tänka på något annat och det gör ont i mig.

Nu till nästa krångel. Han har inte skrivit, jag har skrivit ett par gånger och han har svarat - han är ju trevlig så såklart gör han det. Men han tar inte initiativet till kontakt och inget har sagts om att mötas igen. Han har sina barn denna vecka och är mitt uppe i en flytt, men han har haft mycket innan också - men ändå haft tid att checka in med mig. FAN!!! Kunde inte detta hänt innan vi sågs igen... då hade jag inte mått som jag gör nu.

Samtidigt som jag är ledsen och det gör ont då det är tydligt att han har friendzonat mig och inte visar något intresse utöver att vara en bekant/vän så är jag glad för att jag fortfarande har kapaciteten att känna... för att bli mentalt besatt, för att känna hjärtesorg (även om nu detta är av lite mindre art). Jag som trodde att jag hade tappat bort de känslorna. Har nämligen inte känt något sådant på kanske... 10-15 år. Det känns piss att jag fick känslorna för att jag kände mig bekväm, lycklig och sedd - och så var inte känslorna delade. Det är som en självuppfyllande profetia. Jag är inte god nog, för vem skulle vilja ha en sån som mig? Det är tydligt att jag inte vill ha en sån som vill ha en sån som mig, jag vill han en sån som inte vill ha en sån som mig.

Okej, jag måste bara försöka släppa detta, denna killen är inte så speciell. Han representerar säkert bara något annat, har jag blivit förälskad i tanken om kärlek? Gudars.. spelar det någon roll... nej... men jag vet att känslan jag har i kroppen brukar jag dricka på. Nu har jag ju inte druckit på 9 månader. Kan ärligt talat säga att jag nog inte varit såhär sugen på att dämpa den inre striden - dämpa känslorna - på exakt 9 månader. Jag kommer inte göra det - för jag kan inte, äter medicin och vill inte förfalla, gå bakåt... men vet inte var jag ska ta vägen.. var ska jag göra av mina känslor.. hur blir jag av med denna hemska känsla av olycklig kärlek... JAG VILL BARA BLI KVITT DEN! Detta är varför jag stängt av mig själv... för om man inte försöker så kan man inte bli sårad.

Vet inte var jag vill komma med allt detta men det är väl på ett sätt bra att jag har förmågan att känna, men det är svårt då jag inte ha någon strategi för att ta mig ur detta... sitter bara innerst inne och väntar och hoppas på att han skickar ett mess till mig och vill träffas igen... men även jag (som har svårt att läsa av människors intentioner) inser ju hur det ligger till.

Ska försöka ta mig ut och gå, eller jogga eller något - för jag blir knäpp av att inte göra någonting, jobbar hemifrån denna och nästa vecka då ingen jobbar på min arbetsplats - så blir helt instängd i mina egna tankar. Inte bra. Ska på AW på fredag, så kan prata lite med en vän då (jag kör för övrigt så ingen A till mig såklart).

Det är inte bra, men det är bättre nu när jag fått skriva av mig. Måste försöka tänka rationellt, se det positiva och lägga detta bakom mig. Öppna upp tanken på att våga träffa någon... annan... någon gång... kanske....

Profile picture for user Sisyfos

Usch, jag är inte ett dugg avundsjuk… eller jo kanske, för det är blandade känslor. Men just det där att kastas långt tillbaka i tiden och hur det var då. Det känns jobbigt! Å andra sidan så är det ju också den där levande känslan man har. Hoppas han hör av sig igen. Och det kan finnas sjukt många orsaker till att att han inte hör av sig. Nyseparerad, barn, rädsla. Två dater är ju trevligt.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Ensam1984 I hyfsad närtid har jag också blivit betuttad, så där lite lagom. I dejter som senare visat sig inte vara betuttade tillbaka. Och det gör SÅ ont. Det känns som jag lagt mitt hjärta på en tallrik till dem, och de vill inte ha det. Jag har gråtit och förbannat och druckit. Mycket vin.

Det finns inga genvägar. Man ska bara igenom det. Gråta, förbanna, men inte dricka. Musik har hjälpt mig. Timbuktus låt ”Resten av ditt liv” har jag spelat på repeat bland annat. Men i ditt fall vet du inte om han är ointresserad. Han har inte sagt det tydligt. Du får avvakta, gråta, förbanna, springa, spela musik. För varje dag blir det lite lättare. Lite.

Kram 🐘

PS. När jag slutade dricka så slutade jag också dejta. Mycket lugnare så här. Men en dag vågar jag kanske prova dejtandet igen. För man måste våga för att vinna.