Det är min tid NU!

Profile picture for user Ensam1984

Ingen som har hört av sig, men tror jag har landat i situationen lite. Gjort min gamla hederliga helomvändning och försökt se sakarna ur olika perspektiv - inte bara mitt.

Tack tack tack Sisyfos och Andrahalvlek. Era ord var något jag behövde. Har ju aldrig vågat (eller kanske inte vetat hur) talat med någon om sånt här. När man var lite och gick i skolan berättade jag aldrig vem jag hade en crush på - ALDRIGT, när alla kompisar att och var betuttade och beundrade killar (eller tjejer) så var jag bara tyst eller försökte tänka på annat. När folk tjatade (ja för de tjatade förr) om man träffat någon, hur det kändes osv.. så styrde jag alltid bort samtalsämnet. Jag har varit LIVRÄDD för nära relationer ända sen jag var liten - hela livet. Men sen har livets hårda skola och (som jag nu vet) min autism satt käppar i hjulet för mig. Jaja..

Det är blandade känslor med detta, jag har ju förtryckt den känslan i såååå många år (och det ska ju sägas att jag "bara" är 36, njae.. snart 37 år). Har förtryckt eller rymt från det sedan jag var 23 ungefär, sen kanske jag har känt något litet ibland men aldrig vågat tro att jag - att jag skulle kunna ha något sånt. Vet att det låter helt sjukt för andra, men jag har under hela mitt liv känt att jag är oälskbar, att jag inte är värd att älska. Och det var nog något som den där killen sa när vi umgicks som fick mig att tänka till kring det. Han sa något i stil med att man ju aldrig kan få några djupa relationer om man inte vågar vara sårbar. Det är ju såklart självklart i allas öron, men för mig var det som att jag hörde det för första gången. Så jag måste dela med mig av mig själv - av den riktiga **** för att kunna få en djup relation. Och så trodde jag att jag gjorde det och fick nobben av det. Det är nog mest det som känns nu tror jag, att jag bra slängde mig ut och vågade... det känns som att om jag bara hade varit lite mindre "jag" så hade jag kanske han hade känt samma... men hur ska man veta sånt!? Och skulle jag verkligen vilja vara med en människa som inte skulle vilja ha hela mig? Svaret är ju nej - jag vill ju ha någon som inte kan få nog av mig, och som inte jag kan få nog av. OMG.. jag vill ha det - har nog inte "sagt" det ens till mig själv. Har intalat mig så länge att jag VILL vara Ensam... att jag är Ensam (ja se bara mitt namn).. att jag trivs Ensam... att jag är Ensam i allt... men det stämmer ju inte. Visst, jag föredrar ensamhet före umgänge 9/10 gånger men det är väl mest för att umgänget mest tar energi. Men de gånger då jag har haft en partner, varit förälskad, varit älskad - då har jag velat vara med den personen varenda minut. Men det är få gånger.

Det känns som jag ytterligare en gång håller på att omprogrammera mitt inre, min inre sanning. Allt jag har intalat mig själv för att jag inte vågar vara sårbar, inte sårbar mot andra och våga visa att jag blir ledsen och har känslor... sårbar för mig själv då jag inte kan hantera känslor. Känslor av att inte lyckas.. att försöka.. att vilja ha.. att andra ser.. och man bara misslyckas och aldrig hittar det där. För det är nog det värsta, det jag varit mest rädd för, och så har det alltid varit. Är så rädd att inte få tillbaka kärlek jag ger, så jag ger ingen, jag utsätter mig inte för det, jag letar inte, jag tittar inte, jag märker inte ens runtomkring mig där det finns potential. Jag bara stänger av och skapar mina egna sanningar för att skydda mig själv. Jag vet hur ont det gör att bli bortvald, hur mycket man kan skada sig själv och hur lågt man kan sjunka när man blir så beroende av en annan person, hur tankarna om att inte kunna leva mer för det gör så ont är... det jag känner nu är INGENTING! Men jag är så rädd att komma till den där andra platsen igen.. för detta är sanningen jag står fast i... Ingen kärlek i världen är värd att man mår som jag gjorde då. Jag har i alla fall inte upplevt den kärleken. Nu svamlar jag bara...

Andrahalvlek, "Resten av ditt liv".. haha... älskar Timbuktu och när jag bodde i Malmö för 100 år sedan så hängde han ofta på den pub jag gick på, snackade med honom någon gång.. fördelen när man inte blir starstrucked. Det kanske var 2004 och hans låt "Ett Brev" var en sån stark sång som jag lyssnade på repeat.. och är än i dag.. fortfarande lika viktig. Men "Resten av ditt liv" är en klockren, kanske inte känner så för han killen då han inte gjort något fel - vi har ju ändå inte lovat varandra något men... känslan!

Jag slutade dejta och började istället dricka ;) Inte riktigt då jag drack innan också men i ärlighetens namn så började ensamdrickandet efter jag flyttade, tappade vänner och gav upp om kärleken.. gav upp om det där som alla andra hade.

De senaste åren, ja de 2 senaste åren sen jag slutade dricka (4 juli 2019 var min första start) så har jag gått mer och mer från att inte vilja träffa någon, att ha det bra själv, till att inte veta om jag vill vara själv för att jag inte vet eller vågar tro något annat, för att jag ljuger för mig själv eller om jag vill vara själv men inte vågar stå för det då det inte är accepterat i vårat samhälle. Jag har väl hoppats på det första - att jag är en anomali, att jag sticker ut och faktiskt fungerar annorlunda än i prinvcip alla andra (det var även därför det inte funkade första gången jag var nykter i 5-6 månader - jag trodde någonstans att jag var den där som kunde återgå till att dricka normalt. Jag är inte en sån, det finns ju såna, även om de är få förunnat.. fast jag vill inte vara förunnad.. inte nu... nu är jag mest lycklig att inte vara besatt av det.. att ens behöva tänka på det.. allt ljugande, kontroll, flaskor, personlighetsförändringar, svettande, spillande, blåmärken överallt, undanflykter, spyor, huvudvärk, bakfylla och så mycket mera. Med detta vill jag väl få sagt att jag nog inte är så speciell som jag ibland vill tro att jag är... självklart är jag speciell, vi är alla speciella... men jag har svårare med känslor och har svårare att visa, att kommunicera sådant och att tolka andra.. och det är just det som är mitt krångel - min autism. Sen kan jag kommunicera i tal och skrift, diskutera, analysera och vägleda andra väldigt bra - men då utgår det inte från mig direkt. Full circle känner jag nu!

Förresten, efter jag satt och skrev här i går så googlade jag efter min tidigare tråd, trodde den hade försvunnit, men den hade bara blivit låst. Jag hittade den och OMG vilken underbar, hjärtskärande läsning. Orkade bara med 1,5 sida, sen blev jag mentalt helt färdig och tuppade av. Det var mycket jag tog med mig därifrån. Så härftigt att läsa om sin resa, skrev ju varje dag i 170 dagar eller vad det nu var. Men det var ett par saker som jag tog med mig lite extra från den första månaden eller så.

1. Ironwill skrev "man kan bara bli omtyckt eller beundrad för sin fullständighet, men man blir älskad för sin ofullständighet". Då tror jag inte helt att jag fattade vad han menade, på djupet. Nu vet jag! Är inte mycket för inspirerande ord på väggar och sånt, men den skulle jag vilja sätta upp - kanske på jobbet!

2. Men jag skrev att jag sett någonstans att man faktiskt kan välja att vara lycklig. Det kommer jag ihåg att jag levde kring under min första nyktra period. Under den perioden mådde jag så himla bra.

3. Jag skrev och beskrev väldigt tydligt mina symptom kring ADHD och Autism.. det är nästan som en textbook, men check på den, på den, på den... när man läser min "dagbok". Då visste jag ju inte att jag hade några diagnoser. Jag skämtade om att jag nog hade högfungerande autism...väldigt roligt. Men det var inte förrän ett inlägg 2019-08-09 som den resan startade. Och det var såklart Mirabelle G-S som varit min spegel här på forumet - my person. Hon bara skrev rakt upp och ner "Lite ADD-varning"" efter mitt utlägg om mina eskapader och tankar. Hon skrev såklart mer, hon har en sån ofantlig förmåga att sätta ord på.. mig. Samma dag ringde jag till VC och beställde tid. Det var för vad Mirabelle skrev, hade inte det hänt så hade jag inte gått igenom mitt livs resa, vetat vem jag är, varför jag är som jag är... jag hade inte fått medicin som gör jag jag mår bättre, inte kan eller känner längtan efter att dricka, som ger energi och som jag gått ner i vikt av så jag känner mig bekväm i mitt eget skinn. Det är ju ändå rätt så häftigt :)

Lägger in länken till min första tråd så jag lättare kan hitta den nästa gång jag behöver boosta mig själv, och påminna mig om hur det var.. jag gjorde såna djupa analyser... jag var precis lika rå och ärlig då som nu... och det svängde... såklart... https://alkoholhjalpen.se/comment/232707#comment-232707

I kväll kommer en kollega som är i pensionsåldern hem till mig, hon är som min mamma på mitt jobb, fast hon är inte särskilt mammig av sig, hon är smart.. för smart för sitt eget bästa och för arbetsplatsens, hon är rak och ärlig och det älskar jag. Hon och jag ska dricka vin på min balkong.. mitt blir alkoholfritt... i morgon ska jag på AW men en vän i min egen ålder, då ska vi till en stor stad i närheten.. jag kör.. men det ska bli kul att komma ut och få sminka sig.. titta på folk :)

Och den där killen... jag hoppas att ditt vin blir till vatten, blixtar prickar dig, hälsa till satan.. vi hörs ;) nevars.. men det jag skulle komma till tidigare var att jag gick in i min gamla tråd och hade skrivit om någon hemsk ångest jag hade. Men hade då valt att sitta i ångesten - känna den, tillåta den att ta plats och inte trycka ner - men bara i 5 minuter. Efter 5 minuter så släppte jag det. Gjorde det i går också, och det funkade. Kan nog inte släppa det helt men med en inandningsövning och med vetskapen att jag har gjort det jag har gjort, det jag kan ha gjort i min värld.. det är inte upp till mig, jag kan inte tvinga någon annan till något... jag vill inte behöva tvinga någon.. jag vill inte va med en sån person... kanske finns inte den personen för mig.. men då är det ändå okej med mig. Jag tillåter inte någon annan att ha makten över mitt mående och min dag!

Profile picture for user miss lyckad

Hörde att man skulle behålla byxorna på första året som nykter(singel) för att just nya kärleksrelationer gör oss människor obalanserade..Kan nog ligga lite i det..Jag stötte på en kvinna som varit nykter i 10 år som sa att hon fortfarande blir obalanserad i kärleksrelationer..Tänker man efter så är det ju mycket känslosvängar i kärleken åt alla håll..Vi alla är värda fin kärlek..❤️..Jag tycker att det verkar som att om jag är obalanserad så träffar jag liksinnade, är jag i balans så träffar jag balanserade män..En slags kemi?💫💖💫

Profile picture for user Sisyfos

Du kan ju passa på att titta på Skam, säsong 2. Där kommer man väldigt nära en förälskelse fast på lagom distans.., Hjälper säker om man tycker att huvudpersonen är söt och påminner om ett tidigt Ex. Tyckte att det var lite som att återuppleva den sena tonårstiden att se den. Med känslostormar och allt. Utmattande!
@Ensam1984 skrev:"Det är nog mest det som känns nu tror jag, att jag bra slängde mig ut och vågade... det känns som att om jag bara hade varit lite mindre "jag" så hade jag kanske han hade känt samma... "
Jag är ungefär 20 år äldre än du ungefär. När jag tänker på nu och då, då grämer jag mig istället över att jag hela tiden försökte gissa mig till vad som var rätt och vad som passade bra istället för att bara köra.
Det hjälper ju ingen i relationen om man inte kan bli accepterad som man är. Så jag tänker att du gjorde helt rätt. Om du börjat gissa och anpassa dig hade det i alla fall kanske inte varit något att bygga vidare på.
Tänker att det är bra att reda ut vem man är innan man går in i en relation och du har förändrat mycket på kort tid.

Profile picture for user Ensam1984

Känner att jag kommer behöva vara här inne nu. Har inget önskan att dricka eller göra något annat dumt som att börja röka eller göra något annat bara för att fly men jag känner ett sug för det. Eller jag känner ett sug för att fly från min nuvarande situation, eller det är väl ingen situation alls egentligen... ingen förändring.

Det är så sant som ni skriver, att man nog inte ska datea första året, jag är mer rädd att jag aldrig kommer komma dit. Det kommer aldrig kännas normalt för mig och visst alla människor tycker det är svårt att läsa av läget... och detta kanske bara är i min värld... men jag tror jag har ännu svårare pga autimen. Men vad vet jag... i min värld så är det naturligt att jag hör av mig och ställer frågan rätt upp och ner - typ "Det känns som du tagit avstånd, det är lugnt, men så du vet så kände jag något förra gången vi sågs så det skulle vara schysst om du bara sa att du inte var intresserad så jag kan gå vidare" eller "gillar du verkligen mig? Jag gillar dig, bara så du vet - no pressure" eller "vad var det som gick fel?" men så kan man ju inte skriva. Jag skulle inte ha några krångligheter själv att skriva det, jag behöver tydlighet, jag behöver ramar och ärlighet. Allt det här andra spelet, eller ignorerandet eller vad fan det må vara... det tär på mig. Vi känner ju inte varandra så bra än att han vet sånt, för jag tror han är en schysst kille, eller det vet jag utifrån tidigare erferanheter, men jag skulle vilja veta om det var något jag sa... så jag kan lära mig. Även om jag är väldigt aklimatiserad till den neurotypiska världen så är det ju ändå så att jag ibland inte riktigt fattar när jag säger något man inte ska säga... som ingen ska säga. Jag brukar alltid vara trevlig såklart men ibland när jag säger saker så märker jag inte ens reaktionerna, men har i efterhand fått höra genom andra.

Sisyfos, du säger Skam s2, har nog sett Skam sisådär 200 ggr - Jag skämtar tyvärr inte. Det var min obsession under ett par år (inget man skryter med direkt). Det finns så mycket att lära i de serierna, så många vändningar. Det är inte alltid som man förutser - men det är ju också serier... Men känner lite som Vilde i s1 med William... innan hon ska ta tillbaka sin värdighet och lämna tillbaka tröjan till honom, när hon blivit dissad om och om igen, hon säger något i stil med: "Jag vet att om en kille inte är intresserad så ska man tänka att det inte är ens egna fel, det är hans problem... men jag tänker alltid att det är mig det är fel på". Så känns det ju såklart. Men jaja...

vad är väl en bal på slottet... kanske alldeles alldeles underbar.

Måste iväg nu men fortsätter säkert skriva sen, kommer som sagt inte dricka i dag.. ska på AW men ska köra och har redan förberett min vän på att jag är nykter. Jag måste få ut min frustration... den här hemska j-a känslan i kroppen... det känns som för 2 år sedan, när jag gjorde slut med alkohol... det är en pirrande, ständigt närvarande känsla i kroppen... fast det är en jobbig känsla... som man sitter på nålar... som man bara vill fly... men jag ska inte fly. Jag ska se detta i vitöga och gå vidare.

Förresten så hade jag en supertrevlig kväll i går med min äldre vän, hon sa något så bra som jag tar med mig. Att hon bestämt sig för att nu ska hon bara leva för sig själv och verkligen värna om de vänskaper hon uppskattar (därav att vi möttes) och det ska jag också göra. Jag ska starta och värna om mina vänskaper och försöka göra de djupare, våga dela lite mer än förut... kanske inte så mycket som jag delade med den där killen... eller mannen kanske man ska säga... men jag är ju typ 15 år i hjärnan var gäller sånt...

Fortsättning kommer...

Profile picture for user Ensam1984

Alltså vad är fel på mig... det känns som att jag har sovit i 10 år och nu vaknat igen och börjat känna saker. Just nu (även om jag inte känner mig lycklig och tillfreds) så känner jag mig för första gången på LÄNGE som mig.. eller som den jag var när jag var yngre. Det är jättekonstigt, men den här känslan jag har i kroppen, av att att känna saker, att vara frustrerad, att det gör lite ont i hjärtat, att få gå ut men en vän på AW, att få fixa iordning sig.... att dricka alkohol... den känslan har jag inte känt.. på säkert 10 år. Kan inte riktigt förklara mer, men jag känner mig som någon annan, inte så krånglig, inte så j-a svår och skadad. Jag känner mig som vilken tjej som helst (jag vet att jag är en kvinna men har som sagt emotionellt fastnat runt 15-20-årsåldern i mångt och mycket vad gäller känslor). Denna känsla har jag alltid druckit på, men på den tiden drack jag inte på det sättet. Då var alkohol något som gav guldkant. Nu ska jag iof. inte glorifiera detta för jag har varit en sån som ALLTID blivit packad, aldrig har kunnat sluta dricka.. som ofta blev utkastad för att jag var för full, som hade minneluckor... men jag var aldrig en sån som gjorde något dumt... mot andra. Men gjorde mycket dumt mot mig själv. Jag var ju inte lycklig då såklart.. men jag kände mig mer som vem som helst... inte så mycket som någon som stod utanför och tittade in. Men guldkanten är förbi mig, alkohol har jag lyckats förstöra... och de senaste månaderna har jag känt en tacksamhet av att inte behöva dricka.. en vilja att inte göra det. Just precis nu i denna stund så skulle jag vilja dricka. Jag skulle vilja göra det så jädra mycket, sitter i känslan nu och bara känner det. Men jag VET att det inte går, det går inte pga. mina mediciner, har hjärtproblem i släkten och tar jag alkohol med mina mediciner kan jag tuppa av och dö, och jag hatar känslan av att vara drogad. Just nu skulle jag vilja bli salongsberusad, så där lyckligt ovetandes, sådär som jag vet att jag skulle kunna bli första gången jag drack på 9 månader... för att man är så medveten. Men jag VET att 3 dagar senare så är allt borta. Allt jag jobbat för, allt jag kämpat, all självkänsla, all tillit till mig själv. Allt kommer vara förstört. Det önskar jag ingen. Jag vet att jag kan börja om, jag kan börja om 100ggr... vet inte riktigt om det blir svårare och svårare MEN jag sjunker djupare och djupare ner i hålet.

Jag måste sluta fly från saker. Jag måste sitta i denna jävla känsla, tillåta mig att vara ledsen... besviken.. ensam.

Och jag vet att denna killen (mannen) är inte därför jag mår så här, det var han som var katalysatorn. Det var han som drog igång maskinen igen. Det som gör så ont är att jag igen känner någonting som jag förtryckt i mig själv så djupt, som jag hade kommit tillfreds med, att jag inte skulle träffa någon, att jag aldrig mer skulle känna något någonsin mer. Att jag bara skulle stänga av för att inte behöva bli sårad eller ännu värre.. mista någon igen. Men nu känner jag just det (sen har jag ju inte mist något - hade inte något från början). Det är sjukt att jag har kunnat förtrycka dessa känslor i 10 år. Hur har jag lyckats? Och jag har glömt bort hur det känns... det gör ju i princip fysiskt ont. Jag som är handlingsförlamad i vanliga fall pga. min ADD, just nu är det stört omöjligt att göra någonting.. jo, jag kan skriva romaner här.

Hoppas som sagt inte ens att någon läser min jädra svammel, för det är bara svammel. Det är mina tankar så fort de kommer. Jag kan ju inte skriva sammanhängande och det blir som rundpingis i huvudet... popcornmaskin. I vilket fall är det skönt att få ut det när man inte kan prata med någon om det. Ska se om jag kan prata med min vän i kväll, men hon är inte riktigt en sån person. Hon är jättefin men vår världsbild är väldigt olika, jag är mer hennes psykolog och ledsagare. Men jag ska försöka då jag ändå ska försöka öppna mig lite mer.

Profile picture for user TappadIgen

@Ensam1984 Det är nog inte alls något fel på dig. Jag förstår din känsla av att det du skriver är svammel, men det är det inte. Det du gör är att du försöker att sortera ut dina egna tankar och du gör det genom att skriva och det är bra. Det riskerar ju ibland att bli lite rörigt, men det positiva är att du nog upptäcker mycket om dig själv när du väl bara skriver ner det. Det är tankar du har haft men som inte har fått ner i text innan. Sen är det inte så oförståeligt och svammligt som du tror. Du håller på att sortera ut dig själv och det kommer att bli bra för det är du värd! Fortsätt med att vädra dina tankar. Det jag ser är framsteg och insikt. Känner inte du det så också?

Profile picture for user Sisyfos

Jag tänker att det kanske inte bara är du som har stannat i utvecklingen - om du nu har det, men det är väl ändå ganska omoget att inte förklara sig, att bara strunta i att svara. Jag tycker att du reagerar alldeles normalt och nu när man är äldre är det väl ganska viktigt att få svar, eller ett schysst avslut. Jag tycker han känns feg och omogen som beter sig såhär. Ni är ju inte 20 längre. Inte ens då var det bra.
Hoppas du hämtar dig snart Ensam.

Profile picture for user Ensam1984

Tack för all feedback, jag behöver det så mycket. Ni får mig att tänka till och det känns skönt att även om jag är anonym så känner jag mig inte så "Ensam" i detta.

Det känns över lag bättre, och då känns det verkligen som "fuck him", så jädra glad att jag inte föll på riktigt för en som beter sig så. Men i ärlighetens namn så har jag också gjort så... måste ju vara självkritisk.. och jag har i princip alltid gjort så. Och nu i efterhand kan jag ju se att det varit för att jag inte kan hantera mina känslor och inte vill känna något. För att jag inte var redo, för att jag inte orkade, för att jag var feg och inte visste hur, för att jag stoppade huvudet i sanden, mådde dåligt i mig själv.. listan är oändlig! Det hade sällan med den andra personen att göra. Det gör det inte rätt - varken av mig eller han, men vi är ju bara människor och jag kan ju inte förvänta mig att alla ska agera vettigt mot mig när jag inte kan göra detsamma.

Det som är frustrerande är att man nu sitter här lite smått instabil och tänker på hur det hade kunnat vara om man inte la på locket för så många år sedan. Inte för att mitt liv är över vid 37 års ålder, men ens valmöjligheter är inte detsamma. Jag känner mig nog lite ledsen att jag har ljugit för mig själv under så lång tid. Jag känner att jag kanske hade kunnat ägna all tid åt att (om inte leta efter någon) men ändå hålla ögonen öppna för möjligheterna. För de senaste 10 åren så har jag antingen fysiskt och mentalt gått med huvudet ner och inte velat bli sedd. Björn Rosenström har en låt med en textrad som alltid har fastnat i mitt huvud, som jag alltid känt var en perfekt beskrivning av min situation: "Om någon skulle älska mig och tycka jag var bra, då är han en idiot som inte är nånting att ha... så tror jag att du mumlar i ditt akvarium.. men ingenting hörs när du rör din vackra röda mun". ,

Att jag även har svårt att tyda känslouttryck, vad människor menar när de säger saker som har med känslor att göra... det har ju såklart inte hjälpt men jag har inte heller varit mottaglig när det varit tydligt och andra sagt till mig. Men jag kommer ihåg när jag var runt 23, då träffade jag en kille på en fest, han hade (tydligen) gått i en klass under mig på gymnasiet. Tyckte mig känna igenom honom men hade ingen aning om vem han var direkt. Våra klasser var dock ganska nära varandra. Men när jag mötte honom så snackade vi och han sa då något i stil med "kommer du ihåg.... han var ju så sjukt kär i dig under hela gymnasiet".. Att det hade varit så tydligt. Jag hade INGEN aning, visste knappt vem det var - hade pratat med honom men... Det var nog då jag verkligen fattade att ja hade noll game. Noll mendar.

Man brukar ju snacka om gay-dar vad gäller hbtqia+community som många va mina vänner innefattas i, men jag har ingen men-dar... jag har INGEN mendar... nytt ord. Jag ser inte, jag tänker att de flesta bara är trevliga. Hur märker man skillnaden? Mitt enda sätt är om de visar det och i princip kysser än, eller säger det rakt ut. Att säga det lite vagt eller ge komplimanger räcker inte, för det kan man ju göra till någon som man vill vara kompis med också. Jag skulle vilja ha den där manualen till att tyda signaler... men det är väl bara att acceptera att det inte finns någon quick-fix när man har ASD.

Som sagt, det är bara samma babbel hela tiden känns det som från mig, men jag får ut lite av frustrationen när jag skriver så det är bra. Känns som jag går igenom de 5 stegen av sorgbearbetning, lite likt när jag slutade med A... men där var det mycket mer distinkt... och jag är fortfarande inte helt klart i de stegen har jag förstått nu när detta ar bubblat upp tankar på att kunna försvinna och trycka undan allt (med hjälp av A).

Dit jag vill komma med alla utlägg är att jag nog har gjort precis som denna kille har gjort mot mig 50ggr mot killar. Så i ärlighetens namn så är detta karma... det är så. Så jag kan inte sitta och döma honom (eller det kan jag) men det är inte rättfärdigat om jag inte rannsakar mig själv också. Jag är inte så bra på att leva som jag lär som jag alltid trott. Nu hoppas jag att ingen mått så dåligt av min tystnad, har aldrig gjort det med någon jag haft en relation med.. (men vi hade ju ingen uttalad relation så vem vet) men flertalet jag har gått på en eller två dejter med, men det var när jag var i 20-årsåldern och var mycket skadad av en tidigare relation som seriöst fuckade upp min självbild, självförtroende, ja - hela mig tills typ nu. Men det är ingen ursäkt! Detta är karma.

Fan så mycket bättre det känns nu. Det känns hemskt att jag varit likadan, men jag förstår kanske lite mer varför. Han har känslor som han inte kan hantera, han vågar/kan inte vara ärlig och säga att han inte är intresserad, inte är redo, är rädd, är överväldigad, är äcklad... ja va tusan vet jag... det är okej.

Jag tror jag kommer skriva ett mess om någon månad eller så (bara för att jag inte kan hålla mig) och på ett konstruktivt sätt förklara att man kan göra saker på ett annat sätt. Visserligen har han inte varit singel sen han var kanske 17-18 eller något... jag hade lugnt bara kunnat vara vän med honom, då vi låg på samma nivå och han förstod och lyssnade/ställde frågor, sa att han var intresserad av vad jag pratade om (det är inte alla som gör det). Så typ bara säga det, inte slänga ut mina känslor utan bara skriva några rader om hur jag tänker. Ingen fråga, jag vill inte ens ha ett respons och är det så att han svarar så är jag såklart trevlig tillbaka. Men jag ger ingen andra chans, inte om det inte finns en legitim orsak och man visar att man är genuint ångerfull. Men det ska sägas att jag kommer inte gå och förvänta mig att något sådant ska hända.

Eller så skiter jag bara i det.. för det känns nästan som att jag ger honom något som han inte bett om, som han inte förtjänar genom att "sätta dit honom". Bättre att bara glömma, har redan tagit bort konverationen på messenger, för det tar bara tid och energi att kunna gå in och kika, analysera... Istället ska jag fortsätta rannsaka mig själv, umgås med de jag tycker om, ha semester, skriva här och inte dricka :)

Sen ska jag ge mig ut i datingdjungeln igen. . Jag kan ju inte skjuta på det mer, får väl göra någon slags profil på någon datingsida eller tinder... men jag kan lova att jag kommer skriva *haha* - "personer som har en tendens att ghosta undanbedes vänligen men bestämt" *haha* jag kommer nog vara väldigt populär.. haha.. men såna där sidor är ju så jobbiga tycker jag. Har lite svårt för de där som bara är ute efter tillfälligt umgänge. Nog har jag haft det i mitt liv, men jag får antingen känslor för personen eller så känner jag ingenting och vill inte heller ha någon fysisk kontakt. Tidigare i livet så hade jag flertalet sådana relationer, då jag inte kände något men kände mig tvingad till fysisk kontakt - jag satte pressen på mig själv och i många fall pressades jag till det av killen. Ibland ställdes ultimatum som jag i dag kan känna mig ganska förnedrad att jag gick med på, ganska naiv och utnyttjad. Ibland var man så onykter att man inte visste vad man gjorde... Jaja... men på den tiden fanns ju inte metoo. Det hände inte jättemånga gånger... jag vet inte hur många, men det är ett dussin kanske... suck... varför började jag tänka på det.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Ensam1984 Fast jag är så mycket äldre än dig (jag fyller 52 år i höst) så känner jag igen mig så mycket. Min men-dar är också kajko 😂 Jag skyller det på att jag befann mig i en fast relation mellan 20-44 år, och jag hade nästan glömt hur det var att vara förälskad. Jag blev förvånad som sjutton vid 46 års ålder då jag hade magknip och inte kunde sova och kom på ”aha, jag är kär”.

Har också hängt i dejtingträsket en del och fyllt min kvot av tillfälliga förbindelser med råge de senaste åren. Så mycket fula fiskar det finns i dejtingträsket och jag som är så naiv och tror alla om gott kan bli så fucking blåst känslomässigt. Jag slutade dejta när jag blev nykter för 517 dagar sedan. Kanske ger jag det en ny chans. Kanske.

Kram 🐘

PS. Jag tycker att du ska strunta i att ta kontakt med killen öht igen. Låt honom tro att du bryr dig lika lite om honom.

Profile picture for user TappadIgen

Det där med att kunna läsa intentioner, vilket väl är vad men-dar avser @Ensam1984 @Andrahalvlek ?, kan vara väldigt knepigt. Nu var det förvisso en herrans massa år sedan, men när jag flyttade in min allra första lägenhet hade jag svårt att vakna av klockradion på morgonen så en vän som jag var hemligt förälskad i erbjöd sig att sova över för att hjälpa mig att vakna. Nu i efterhand låter det ju obegripligt, men jag förstod inte intentionen när hon började sova i samma säng som mig. Efter några nätter så började hon att komma över på min sida av sängen för att brottas, förmodligen för att jag inte verkade ta några hintar. Det var först efter det att hon satt ovanpå mig och kysste mig som jag började fundera på om hon kanske var intresserad, men det tog en hel dag till innan jag förstod att det var så. Det kanske låter konstigt, men jag var fortfarande inte helt säker ens då. Till mitt försvar så är det inte kamerans fel att jag inte är fotogenisk och jag tror att de flesta har ett någorlunda hum om sitt värde på marknaden och där fanns ett påtagligt gap mellan oss.

Nu är man kanske inte lika naiv som då, men jag har lite svårt med vad man kan säga och hur man kan bete sig runt andra. Jag undviker t.ex att ge en komplimang som rör även perifera saker runt utseendet i fall där det inte är uppenbart att det inte kan finnas en attraktion. Men vänlig kan man ju vara ändå.

Profile picture for user Ensam1984

Tack underbara ni!

Andrahalvlek, du sa något där. Det är som man har glömt bort hur det är att bli kär.. eller pirra.. eller intresserad eller vad det nu var. Har glömt bort hur känslan är och känns... att det känns helt annorlunda än allt annat på jorden... det finns kanske en liten sak som på något sätt ger liknande känsla... i alla fall för mig. Det var väl kärleken till A, men den har jag gett upp.. kommer fortsätta ge upp för vare sig jag träffar någon någonsin eller inte så förtjänar jag inte att leva under djävulens direktiv... ingen djävul. Men det är nog bra att vänta med kärleken tills man känner sig säker med A, eller lära sig att ta ett steg tillbaka. Men ibland känns det bara som att livet går en förbi och finns det verkligen en metod som passar alla?

Och TappadIgen... gudars vad jag känner igen den typen av situationer.. jag är också blind, har i princip varit i samma situation *haha*.

När jag tänker på mitt liv och sådana situationer, ja det mesta faktiskt så förstår jag i dag att jag har utvecklat en strategi för att hantera vissa delar av min autism. Strategin jag har antagit är att jag alltid förutsätter det värsta/utgår från sämsta möjliga om andra - eller snarare det värsta om andra i relation till mig. Det är som jag sätter mig själv som på en piedestal som gud men samtidigt förutsätter att alla undersåtar avskyr mig - det är ensamt på toppen. Katastroftankar har varit något jag fajtas med hela mitt liv men aldrig sett som ett problem då sådana tankar öppnar upp för reflektion.

Nu när jag vet lite mer om mig själv så fattar jag ju att dessa tankar är min strategi (min sköld) som jag haft, skapat eftersom jag omedvetet (måste sägas) genom 36 år i mitt liv inte har förstått, kunnat läsa av situationer och personer och inte kunnat se underliggande budskap. För att skydda mig själv så har jag skapat egna sanningar. Dessa sanningar byggs upp av negativa erfarenheter - något som någon sa någon gång, hur man blivit behandlad osv.

Jag har tidigare och säkerligen även nu känt att ord som sägs är ofta sanningar - om de är negativa. Ingen säger skällsord eller en negativ osanning till någon utan anledning. Det ligger alltid en liten sanning även om avsikten bara är att generellt såra. Något annat som jag alltid tänkt är att alla komplimanger bara är ett medel för att få det man vill. För att utnyttja någon. Så har jag själv använt det, så kan ju bara utgå från det. Funderade ett tag på om jag var psykopat som tänkte så här men har ju fattat att jag är så bra anpassad och socialt integrerad i samhället för att jag intellektuellt har lärt mig socialt småprat och generell kommunikation, genom att observera andra. Hade som specialintresse att se på Big Brother när jag var liten och kunde sitta i timmar och bara titta på livefeed, där lärde jag mig säkert massa. Jag föddes ju i grund och botten utan den programvaran, men tack och lov så kunde jag kompensera min bristande intuition med min (kanske) högre intellekt.

Jag har i hela mitt liv sett på situationer så här: Jag ser aldrig något egentligt egensyfte med att påpeka när en annan person har en snygg klänning tex. men jag vet ju att de blir glada av att höra det, och de får en god känsla och tänker att jag är trevlig (jag är ju inte trevlig utan jag tänker bara att det är gynnsamt om andra tycker om mig). Tycker folk att man är trevlig och tillmötesgående så kan man nämligen få det precis som man vill, man kan nyttja dem och casha in alla komplimangerna och stöttningen osv. när man själv behöver något. Likadant gör andra mot mig hela tiden. Man är ofta omedveten när det händer, man får bara en god känsla i kroppen av personen i fråga. De flesta reflekterar säkerligen inte ens kring det, har inte ens tänkt tanken om detta eller kanske en osjälvisk handling (det är såååååå utmanande och stimulerande att tänka på och diskutera med någon som uppskattar sånt). Men det här med att ge komplimanger, positivitet över lag sker: ju i alla bekantskaper. Hjärnan håller på att flippa snart.. haha... ska komma till min ursprungliga tanke.

Med med att förutsätta det värsta så menar jag allt som har med andra att göra - jag har alltid förutsatt att andra inte gör sitt jobb så jag måste göra det åt dem, att jag måste dubbelkolla saker, förutsatt att alla ser mig som en oattraktiv person som inte har några attraktiva värden, förutsatt att alla tänker att allt jag säger är onödigt. När folk gett komplimanger har jag sett det som att de gör så för att ställa sig in - för att de vill ha något, men inte för att de tycker så, inte för att det är deras sanning. Många gånger tänker jag att de har gett komplimanger för saker de egentligen känner precis tvärt emot om... haha. Så ja, jag förutsätter också att folk över lag ljuger om i princip allt de säger till mig. Jag ljuger inte speciellt mycket själv, inte nu när jag är nykter. Men allt detta att förutsätta det värsta, att tänka så lite om sig själv och att inte lita på folk... det sitter djupt. Jag känner att jag har fått en insikt kring det för första gången någonsin... och jag känner att mitt tankesätt börjar ändras.. eller utmanas.

Det finns en grej som jag nog inte har skrivit något om, eller inte så mycket. En sak som jag kommit underfund med det senaste året.. och här har vi en helt sjuk grej. Jag säger ju att jag är ungefär 15år emotionellt på vissa plan och med detta är det så. Jag har hela mitt liv förutsatt att det andra könet inte velat ha mig, när man var mindre/yngre så blev man förälskad i folk mer på ytan.. inte för deras person. Men då förutsatte jag alltid när ingen kärlek gavs tillbaka att det var pga. mitt utseende. Jag hade inte ens reflekterat att det var min personlighet eller några andra omständigheter som kunde väga in. Det var alltid att jag var för ful, för tjock, för små bröst.. jag la all vikt vid min personlighet. Jag såg inte dålig ut och jag kan i ärlighetens namn säga att jag objektivt sett ser rätt så bra ut för att vara snart 37 år, men att det inte bara var utseendet som spelade roll.. eller snarare mitt utseende som spelade roll.. det har jag inte fattat. Jag vet inte om jag inte ens tänk så. Men när jag borde fattat detta så gick jag ju in i någon slags låtsasrelation som i mina ögon förstörde mina möjligheter att någonsin lita på och kunna bli älskad. Exempel.
Han sa "jag kommer kunna bli tillsammans med dig, men först måste du gå ner till 53kg" (jag var redan normalviktig/underviktig). Jag trodde att om jag gick ner de där kilona så skulle han bli min.. för jag trodde jag älskade honom... men jag var bara mentalt besatt.. han var djävulen... innan alkoholdjävulen kom. Jag kan inte fatta hur jag kunde vara så blåögd, så naiv... att jag bara tog det rätt upp och ner. Jag blev hans slav, blev inte fysiskt inlåst men blev manipulerad att inte prata eller umgås med någon under ett par års tid. Det var mycket som hände där som bröt ner mig, men det behöver jag inte skriva ner tror jag. Jag känner ingen panikångest över det längre, bara ilska. Jaja...

Men om vi återgår till det här med kärleken, och att bara fokusera på utseende så fattar jag ju i dag att det fanns ju aldrig någon som ens kunde bli kär i mig.. på riktigt.. för jag visste ju inte vem jag var.. eller jag betedde mig inte som jag är... det jobbar jag ju med nu, att inte vara den personen som den andra personen behöver i situationen. Jag har så många karaktärer/variationer av mig själv att jag ibland funderar på om andra undrar om jag är lite schizofren. Och när man möter olika människor tillsammans, olika människor från olika sammanhang - där jag agerar på olika sett... hur ses jag då? Det känns inget jobbigt att tänka på det här, sånt här tänker jag och grubblar på hela dagarna, jag gillar att tänka så här... men det tar mycket tid och visst ibland önskade jag bara kunde sluta tänka så mycket (så säger alltid min mamma), men jag har inte förmågan.

Måste sluta skriva snart, har glömt och äta...

men nu till ännu ett krångel... jag vet inte vad jag ska göra... ser att han (mannen som drog igång denna livskris) har skickat ett meddelande, NU. Jag hade ju skickat meddelanden måndag och tisdag som han svarade på. Jag skrev sedan något om att han var så tyst men det fanns ingen fråga med men fick inget svar. Men nu ser jag ju att hans namn har poppat upp i min messenger. Orkar och vill jag ens öppna!?

Jo jag öppnar, ni får vara med mig på detta. Dåligt eller bra.. whatever... om det är en vettig förklaring så visst, men han får ta initiativ. Är det ett adjö så känner jag mest - gud så skönt att bara kunna gå vidare. Okej.. nu kör vi...

Hmm... jag fattar ingenting. Han skriver att det är svårare att hitta stunder att skriva, ställer en fråga, snackar lite om vad han har gjort... men vafan... jag vet inte. Det här gjorde mig bara mer konfundersam. Jag tänker att han bara är trevlig och inte vet hur han ska säga att man inte är intresserad och han ser kanske inte vill ha en kvinnlig kompis och det var väl kanske inte hans ursprungliga intention.

Men ÅÅåååååÅÅåÅÅåå!!!! Jag fattar noll, men det känns ju som att han skriver det där med att det är svårt att hitta stunder att skriva är lite bullshit. Jo han har saker att göra, men det är ju inte som att han inte haft det förut också, och då har han hört av sig i princip direkt efter att jag skickat ett meddelande, jag har varit den som dröjt om någon. Konklusion: Hade han velat skriva till mig så hade han gjort det tidigare! Inte som en artighetsvisit nu. Hade han känt att det gav mer än vad det tog och han hade den där känslan jag hade så hade han velat höra från mig.

Ska äta nu, ska fundera på vad tusan jag ska svara. Vill inte ge för mycket, vill inte vara desperat (absolut inte desperat), han får ta initiativ. Ska lägga honom i min mentala friendzone. Eller vafan jag vet inte... ska jag bara göra tumme upp - det känns så j-a fcuk you *haha*. Nej, jag är inte 15år... I need help!

Profile picture for user Andrahalvlek

@Ensam1984 Det kan ju faktiskt vara så. Han har sina barn den här veckan och det är sommarlov, dvs fullt upp. Du behöver inte förutsätta det värsta. Svara med en fråga: ”Har ni haft fullt upp?” Berätta sen KORT vad du gjort sen ni sågs senast. Låt det gå några timmar innan du svarar på hans mess, annars verkar du för angelägen. Försök att ligga lite lågt, låt honom ta bollen nu och visa upp sina skills. Oavsett vad allt leder till har ni ett gemensamt förflutet, ni kan ha kul ihop även idag. Det kan leda till något mer. Eller inte. Dra inte för stora växlar nu. Chilla. Andas.

Kram 🐘

Profile picture for user Ensam1984

Skickade ett svar i går, inte för långt inte för kort. Skrev att jag umgåtts med vänner och varit ute på AW (för att på något sätt visa att jag inte sitter hemma och väntar på hans meddelanden). Det är förvisso sant också. Svarande på hans fråga om mina eskapader. Han svarade något om att han inte hade så mycket tid så då skrev jag något i stil med att jag förstår att han har mycket för sig och att han inte har någon skyldigheter att höra av dig till mig. Skrev även att jag tänker att det är viktigt att det inte ska kännas som något man måste göra men att det ju också beror på vilken typ av kontakt man vill ha liksom. Försökte få det att låta så generellt och svårtolkat som möjligt... eller det kanske var helt genomskinligt. Jag vet inte.

Han har inte svarat, men det kan ju bara vara så att vi hörs lite då och då, inte lika ofta och det får man ju ändå ta som att intresset inte finns där att fortsätta att träffas på ett datingplan. Det känns skönt.

Jag känner i dag, och har känt enda sen i går kväll när jag fick det där meddelandet och allt hade lagt sig lite att jag känner mig klar med honom. Jag tackar honom för att han fick mig att upptäcka att jag inte är helt död på insidan. Så det känns bra i dag :)

Det här men känsloreglering, energireglering är ju inte riktigt min grej, har alltid varit dålig på sånt och det kan säkert ha med adhd att göra. Det är toppar och dalar om vartannat, varannan minut... haha...

Profile picture for user Andrahalvlek

@Ensam1984 skrev:"Jag tackar honom för att han fick mig att upptäcka att jag inte är helt död på insidan. Så det känns bra i dag :)"

Underbar insikt 😍 Var sak har sin tid, men känslan av pirr i magen vill vi uppleva igen, förstås!

Det är fascinerande när man träffar ett ex och man snabbt fattar varför man blev ihop en gång. Jag kan krama barnens pappa och direkt känna mig knäsvag. Jag skojar inte! Vi har levt isär i snart åtta år, och träffas jättemycket som goda vänner. Båda vet att vi ALDRIG skulle göra ett försök igen, men hans doft 😍 Creepy.

Kram 🐘

Profile picture for user Sisyfos

Det kanske bara är så att han vill bromsa litegrann. Att det gått lite fort fram med mess varje dag. Det blir en besatthet i det som kanske är jobbig där på andra sidan, eller så träffar han kanske även andra. Han är ju nyskild med barn och om jag vore mamman till barnen skulle jag tycka att det vore bra att han tog det lugnt.
Jag tänker att du iallafall inte behöver känna att du gjort något fel.
Egentligen har du inte så mycket att förlora genom att vara ärligare själv. Alla förstår inte signaler som TI skrev. Minns en gång när jag faktiskt sa till en kille att jag var mer intresserad. Så snart jag fått det sagt kunde jag släppa det. När han visste låg bollen hos honom. Det blev inget men jag behövde i alla fall inte undra.

Profile picture for user Ensam1984

Oj vilka dagar jag haft. Han hörde av sig igen och skrev att han inte visste hur han ville ha det, men att han tycket om att hänga med mig och att jag är intressant att prata med yadayada... men då kände jag mer att okej, så får det väl vara då. Jag tänker inte sitta och vänta på honom, är inte intresserad av att ta något eventuellt så långsamt. Uppskattar att man inte går så snabbt fram, men vill ändå att man ska kunna ses någon eller några gånger i veckan (när det går såklart) under ett tag för att se om det finns något där. Så jag skrev till honom att jag inte vill sätta någon press, men att jag blev så förvånad och kände det som att han bara hade ghostat mig. Skrev också att jag inte heller vet vilken relation vi ska ha men att jag i första hand ser honom som en vän. För det är så jag känner. Han har inte svarat, men har i ärlighetens namn inte ens tänkt på det något speciellt. Säkert därför jag inte har skrivit här något speciellt.

Skaffade mig faktiskt en profil på en sån där datingsida och det är spännande, orkar ju inte prata med för många samtidigt då det blir kaos i huvudet men ska gå på lite dater, bara för att öva typ. Var på en date i går, vi snackade jättemycket och han hade en sån fascinerande livshistoria och syn på livet... det fanns inget i mig som kände någon känslomässig dragningskraft till honom, men hans öppenhet, tankesätt och aura var attraktiv, han såg bra ut men jag tror att jag behöver någon med lite mer driv, som kan dra med mig i saker. Han var väldigt lugn, zen kanske är ett bra ord då han bl.a. mediterade.

Men jag ska gå på några dater, ska inte rusa fram, inte fastna i något beroende... ska testa mig fram... se vilken "typ" av kille jag faktiskt vill vara med. Njuta av uppmärksamheten och att få samtala med nya människor - man lär sig så mycket om sig själv när man pratar lite djupare med andra. Killar är ju över lag mycket bättre att samtala med, få tjejer som ligger på samma nivå som mig upplever jag. Sen att jag kallar män killar, det får ni ha överseende med, har ju en känslomässig ålder på ca 15 år... ;)

Men vilken typ vill jag vara med? Någon som är öppen och social med stort umgänge, en sån som bor på landet och kanske har gård, en sån som bejakar sin mentala och fysiska hälsa, en sån som har liknande krångel som jag eller kanske en "vanlig" typ. Det är svårt... vad ska man vilja ha liksom? Vad är egentligen viktigt för mig? Jag är ju djup och filosofisk men samtidigt ytlig och matrealistisk... vill man vara med någon som utmanar det egna levnadssättet eller som bara accepterar som det är? Jag vet inte vad jag söker, så då måste jag ju leta. Det finns säkert någon formel för detta, vad en sån som jag borde ha. Det jag förstår är ju att jag måste se bakom det yttre och det där pirret, såklart måste det finnas eller komma ett pirr av personen. Men jag har aldrig mött någon som jag har fått ett pirr av efter att jag lärt känna dem, har alltid fått pirret väldigt snabbt och sen lärt känna personen. Men att veta att man matchar på ett djupare plan är ju viktigast att man gör först. Innan i mitt liv så har jag ju bara fallit pladask och sen har jag ändrat mig själv för att försöka vara det den andra personen eftersöker. Detta är ju naturligt, att man måste lära känna någon innan man faller på riktigt... men det är lite nytt för mig. Det innebär ju att jag kanske aldrig verkligen har fallit för en person, jag har nog aldrig älskat en person, inte innerligt för den personen är.. mer för särskilda attribut.

Känner att jag har börjat leva lite faktiskt. Känner mig trött samtidigt. Tur att jag vet om mina diagnoser, för jag fattar inte hur vanligt folk orkar gå på date, vara social och jobba... jag orkar knappt ett av dem.

Jag tror nog inte att jag kommer träffa den rätta.. eller den som kommer kännas så rätt för mig.. eller jag vågar nog inte tro det snarare... men jag är stolt över mig själv som vågar, som inte längre begränsar mig. Resan fortskrider som sagt, och försöker att inte ta alltför stora steg...

Är på ett sätt rädd för att datea då jag inte känner mig fullärd om mig själv, men man blir ju aldrig fullärd. Men mer att jag är så ny i min identitet.. och det har inte nödvändigtvis att göra med mina diagnoser för de är inte min identitet. Men det är som efter jag fått dem, att jag successivt har öppnat mig mer och mer och vågar och vill vara mitt autentiska jag. Att jag håller på att hitta mitt autentiska jag och inte sätter på mig masker hela tiden. Och det kan jag öva på när jag går på date... för då är det helt nya människor och jag kan vara och säga så som jag verkligen tycker och tänker - inte vad jag tycker och tänker att den andra tror att jag ska tycka och tänka. Knepigt..

Känner att jag skulle nog behöva och vilja jobba med mig själv mer innan jag ev träffar någon... träffar någon som jag kan se något med... för jag är rädd att jag inte riktigt vet vem jag är och vad jag vill än och att jag tjabblar till allt pga. det. Känner samtidigt att jag inte kan vänta längre... jag är inte ung längre.. om jag skulle komma på tanken att jag någonsin skulle vilja ha barn (just nu känns det inte så men har ju fått höra hela mitt liv att man ändrar sig när man träffar den rätta), så kan inte vänta mer. Eller det är klart jag kan, men det är väl mer att jag är rädd att jag går bakåt igen och inte vågar ta tag i det och att detta rinner ut i sanden. Det kanske tar flera år innan man träffar någon.. kanske aldrig... kanske ger man upp igen om ett tag... men just nu känner jag mig duktig som vågar och visar för mig själv att jag vill framåt. Jag vill mer, jag vill ha mål och drömmar. Jag vill inte bara acceptera att så jag har det nu är toppen för mig.

Nu måste jag återgå till jobbet. Ville mer bara skriva av lite och som jag skrev någon gång innan... den där killen som jag träffade, som inte hörde av sig. Han är som bortblåst nu - men den där levande känslan, den där pirriga känslan, en känsla av något mer, ja det gav han mig och det är jag så tacksam för. Det var en spark i ändan jag behövde :)

Förresten, självklart fortfarande nykter. Känner mig lite extra glad för att vara det just nu... för alkohol och denna värme som är nu är ingen bra match. När man får ont i huvudet av alkoholfri öl 0/0... så kommer man ihåg hur det kunde kännas... Tacksam för så mycket nu!

Profile picture for user Andrahalvlek

@Ensam1984 skrev:"Att jag håller på att hitta mitt autentiska jag och inte sätter på mig masker hela tiden. Och det kan jag öva på när jag går på date... för då är det helt nya människor och jag kan vara och säga så som jag verkligen tycker och tänker - inte vad jag tycker och tänker att den andra tror att jag ska tycka och tänka. Knepigt.."

Det låter som en alldeles utmärkt ingång i dejtandet. Vi är nog många som anpassat oss allldeles för mycket i relationer, för att var den andre till lags. Genom att dejta får du träffa en massa olika sorters män, som alla förstås verkar vara bra på pappret för annars hade ni inte ens träffats. Du kommer efterhand att kunna ringa in vad du söker efter, men… Och det är ett stort MEN… du kommer aldrig att hitta någon som är ”perfekt” för dig. Man får ta det onda med det goda. Så länge det goda överväger är det en bra man.

Kram 🐘

Profile picture for user Ensam1984

Fortsätter min resa i datingträsket.

Jag och killen som startade detta har bestämt att vi främst ska vara vänner, han sa att det kändes skönt att jag kände samma. Nu skriver han lite mer men det känns som att det är ett avslutat kapitel i min bok, men alltid kul att någon hör av sig liksom.

Var på date i går, och nej det var inte min drömdate. Jag tycker om att göra något avslappnat när man träffar någon första gången - som att ta en promenad eller fika. Men detta var för slappt, bara sitta och dricka vatten på hans tomt och sen se en film.. Varför ville han se på film? Är inte tanke med en date att man ska prata? Lära känna varandra? Jag förstår mig inte på människor. Jag uppfattade inte honom som en sån som bara var ute efter en sak så tänker att det var konstigt om han var ute efter mer, som mys i soffan. Han ställde även en sån konstig fråga, eller jag tyckte den var så konstig (inte konstig så, det är väl bra att kunna fråga om allt men första gången man ses?). Han frågade hur jag var med närhet i ett förhållande, och han menade inte hålla hand och kramas. Sen började han typ berätta hur han gör... jag vet inte, kanske bara jag som är pryd men det känns lite tidigt. Kanske han haft dålig erfarenhet av det sedan tidigare och vill gardera sig. Men är det inte bättre att fråga en sån sak efter några dater eller när man bara skriver till varandra? Det kan ju ha att göra med att jag inte gjorde mig så bekväm i soffan, hans soffa var så konstig och jag gillar att sitta i skräddarställning så satte mig inte så nära honom... jag vet inte... kände mest att han inte var så intressant, men han var trevlig. Men att inte ha ens popcorn hemma när man ska se film.. det är oförlåtligt.

Fortsätter min resa i datingträsket, vad man lär sig om sig själv. Jag ser det nästan som en arbetsintervju.. haha... men det kanske är för att man inte riktigt fastnat för någon än (ja, förutom han som jag nu är vän med då). Men tar det varligt. Små steg, inte stressa men samtidigt inte säga nej - gå på date och känna efter på riktigt. Hellre själv än med någon hakvdan. Sen vet jag ju precis som Andrahalvlek skriver, att det inte finns någon perfekt för mig, men det enda jag tror jag vill ha är någon som jag känner mig så bekväm med, att jag kan dela allt med. Som accepterar mina diagnoser, att jag levt ensam hela mitt liv, att jag inte har någon direkt erfarenhet av ålånga förhållanden, att jag inte helt vet vad jag vill med mitt liv, att jag är bräcklig och svag, att jag är en alkoholist... Och som inte dömer mig för den jag är, utan älskar allt det där också. Någon som vill göra mig bättre men inte förändra mig. Någon som vill bygga något på riktigt. Det jag vill känna är passion, jag vill känna pirr, kärlek.. att jag vill vara mer med personen än utan den.. mer med personen än själv. Att personen ger mig energi, inte tar den. Det tror jag inte att jag hittar i en handvändning. Men allt handlar egentligen om pirret, passionen.

Nu har jag skrivit tillräckligt om detta, ska snart åka iväg till mitt torp och städa. Är egentligen slut i kroppen och huvudet är snurrigt. Värmen tar så mycket och tror det är något krångel i kroppen men vet inte, känner mig bara nojig. Men måste försöka aktivera mig och har känt att min mor är väldigt ensam ett tag nu. Hon verkar nedstämd, vilket hon aldrig är.. hon har inte sagt något, hon är alltid en sån som är stark för andra, det är väl därifrån jag lärde mig att hålla masken alla dessa år. Men tänkte att jag ska försöka hitta på lite saker med henne så hon kommer ut lite. Inte för att det är mitt ansvar, men till skillnad från mig och min far så har hon ingen stor passion, inget intresse som tar upp all hennes tid. Jo hon har väl nån dille på att plocka svamp och bär men inget som hon kan fastna i såsom jag kan fastna i mitt eller min pappa kan fastna i sitt och bara må bra i det. Tror tyvärr att det hon skulle fastna i är barnbarn, för när kusinerna kommer med deras barn så ser man hur lycklig hon blir, finns nog ingen som gillar barn som hon. Men jag kan ju inte ta på mig det ansvaret. Det blev bara ett barn brukar min mamma säga till mig när jag frågade varför jag inte hade några syskon, men med det så minskade ju också chansen till barnbarn. Skit samma, hon kan vara gammelmoster istället. För några barnbarn tror jag inte det kommer bli, och det vet hon om.

Min mamma och jag är ganska nära varandra, fast det känns mer som att hon vet allt om mitt inre och jag vet inget om hennes. Det kanske jag inte ska eller vill veta heller men hon har ju inte samma typ av tankar och hjärna som mig - den delen har jag fått från min far. Min mamma tycker inte att man behöver tänka så mycket på saker, bara göra, inte grotta ner sig utan bara gilla läget och köra på.

Min mamma frågar mig inte om jag vill hitta på något längre, det har hon inte gjort på flera år. Det är synd men jag förstår varför, jag kan bli sjukt stressad och pressad och känna att jag måste säga ja till saker om folk frågar, även om jag inte vill eller inte känner för det. Så hon har slutat för att jag inte ska behöva känna stress över det. Jag förstår, men det känns lite trist då det ibland skulle vara kul om hon föreslog att vi gjorde något ihop. Hon säger aldrig nej när jag frågar... men jag sa nog ofta nej eller jag orkar inte när hon frågade förr. Hon kan fråga om jag inte kan komma hem när släkt kommer och det gör jag nu 9/10 ggr, förr blev jag alltid sjuk (jag drack, var deprimerad). Träffade inte mina släktingar under 10 års tid typ (förutom de som kom på jul). Kände mig så misslyckad, överviktig, alkoholiserad och ful och ville inte visa upp mig och behöva umgås med alla som lyckats, fått familjer, frågade om jag träffat någon... vad jag gjorde om dagarna. Då jag ständigt var tvungen att ljuga att jag hade ett så härligt liv när allt bara var meningslöst. Att sitta och prata med släkt och speciellt när jag inte kunde åka hem (när jag bodde långt ifrån mina päron) så var jag tvungen att bo där, då kände jag mig så värdelös som var tvungen att gå och vila efter några timmar och spenderade en halv dag på mitt rum när alla andra umgicks och åkte på utflykter. Bara för att jag var överstimulerad, trött och hade panik. Men det har blivit bättre nu, speciellt för att jag känner att det är okej att jag är sån, jag är sån för att jag behöver det för att funka - inte för att jag inte vill umgås med dem. Rätt så befriande faktiskt. Och så kan jag komma och åka som jag vill, och behöver inte sova där.

Men ska nog fråga min mor om hon inte kan (om hon vill) smyga in någon fråga någon gång som innefattar att bara vi gör något. Det behöver inte vara något stort, en tripp till skogen, till torpet.. om jag ska följa med och handla något, gå på loppis eller göra en dagstripp. Vi får se...

Nu ska jag byta kläder och dra iväg, mor kommer snart. Inget sug, ingen längtar efter flaskan, ruset eller att fly undan mig själv och känslorna. I dag känns det rätt så skönt att bara få leva på riktigt!

Profile picture for user Ensam1984

Varför är jag så stressad i själen? Är det över att gå på date och träffa nya människor. Har ju inte hittat någon som jag tycker passar ännu. Men i stunden har jag känt att jag klarat det bra och inte alltför mycket ångest innan. Men det tar energi, det gör det.

Har semester om jga inte nämnt det förut och tillskillnad från många andra år då jag valt att stänga in mig och bara återhämta mig, vara med mig själv så försöker jag nu utmana mig själv. Utmana mig genom att gå på date, träffa vänner. Göra något varenda dag som jag kan se tillbaka på. Det är kul, men tar så mycket energi. Det känns lite som att samtidigt som jag gör detta för mig själv så gör jag det för att på något vis bevisa för mig själv och andra att jag inte är konstig.

Jag har funderat mycket på en sak på sistone. Min förmåga att alltid hitta på ursäkter varför jag inte kan göra saker, framförallt om det jag inte har förberett mig på dem. Framförallt när vänner frågar om man vill hitta på något, eller som när en potentiell date frågade om vi inte kunde ses samma kväll, inom en timme. Om det finns ett val på ja eller nej så har jag ofta valt nej. Förr, innan jag var 25 låt oss säga så upplevde jag att jag aldrig tackade nej. Jag var rädd för att missa något, och visst det tog på eneregin och jag var mer sjuk (fysiskt sjuk) då. Efter 25 (eller 27 eller något sådant) så började jag ju stänga in mig mer och mer och "njuta" mer av mitt eget sällskap... och i ärlighetens namn VINET och Ölen. Nu finns ju inte A med längre så det där umgänget har ju försvunnit, lyckats vara fri från det de senaste 3 juli-månaderna, de senaste 3 somrarna (WOW!!!! Det hade jag inte ens tänkt på innan). Men fortfarande utan vinet så tycker jag det är så vansinnigt skönt att bara få vara hemma, eller åka till en loppis helt själv... inte ha sällskap. Eller åka och fixa själv i torpet, eller ta en promenad.. själv. Detta går mer eller mindre i vågor och jag vet att jag mår bäst när jag har en blandning. Jag blir ju glad och lycklig av vänner och familj, men jämfört med andra så behöver jag nog inte så hög dos. Men det är ju för att jag har autism, det är mycket det jag tänkt på.

Nu när man börjat datea så är det lite känsligt känner jag. Jag vill ju vara transparent och ärlig, och är väldigt djup med de jag talar med.. är inte intresserad av att prata yta. Jag blottar lite av min själ i flera fall, vågar dela med mig så de också gör det (berättar om allt förutom alkoholen). Jag har nämnt för en kille/man som jag mötte att jag har ASD och ADD, det gjorde jag innan. Han har också krångel men inget medfött, men han förstår och tyckte jag var spännande. Jag kan inte se att våra liv matchar, men han är definitivt en person som jag vill vara vän med, som jag kan lära mig så mycket ifrån. Tar det sakta så får vi se om det ändå kan finnas mer där. Ska inte stänga någon dörr. Men med honom var det så tydligt att jag kunde berätta allt direkt för han delade med sig väldigt mycket också.

Krånglet med att dela med sig om ASD och ADHD är 1. Stigma (ASD är antingen rainman, socialt, mentalt och emotionellt skadade med noll empatisk förmåga, vaggande, psykotiska, okontaktbara, ensamma) (ADHD är missbrukare, ointelligenta, hetsiga och oförutsägbara, otrogna, impulsstyrda, inte pålitliga, lata, saknar moral och kriminella). Okej, nu överdriver jag kanske lite, men i min värld så kan dessa attribut förknippas med diagnoserna. Såklart har inte alla dessa attribut och en del är mer myter. Allt handlar om hur öppen och hur mycket personen är insatt i diagnoserna. Jag kan väl ärligt talat säga att innan jag började jobba på skola och inte hade kommit i kontakt med särskilt många med ASD och ADHD så hade jag tankar som att människor som inte var så himla trevliga... och framförallt så hade jag uppfattningen eller snarare okunskapen kring att det inte är ett val att ha diagnoserna.. man kan inte bara skärpa till sig lite och "passa in". Jo, jag kunde ju det.. eller kan det... men det ska inte vara så, inte behöva vara så. Jaja... i vilket fall. Hur mycket ska man berätta och när?

Jag vill vara transparent och ärlig och har börjat talar runt diagnoserna.. alltså diagnoskriterierna (även om jag såklart inte uttrycker det så). Jag kanske kan vara ärlig utan att vara ärlig, till en början i alla fall. Jag kan tänka mig att ni eller någon nu tycker eller tänker att vara för ska jag behöva berätta om mina diagnoser överhuvetaget, det är väl min ensam och jag är ju densamma vare sig jag har en funktionsnedsättning/funktionsvariation eller inte. Det är inte så att jag är sjuk, det är inga sjukdomar. Det är en livslång funktionsnedsättning (eller variation om man lyckas hitta den där balansen, hur man passar in och ska förhålla sig till en värld som inte är skapt för en). Och det är sant, det kanske märks ändå.

Saken är dock den att jag vill dela med mig av detta, det är så viktigt. Det kanske är för att jag är ganska ny i mina diagnoser. Att jag inte haft så lång tid att reflektera och diskutera det med någon. Varje gång jag pratar om mina diagnoser med någon så förstår jag mer och mer själv. Jag blir bättre och bättre att tala om dem.

Jag har ju alltid genom hela mitt liv, tills jag fick min diagnos i princip alltid varit en sluten bok. Ja, social och trevlig på ytan, omtyckt men jag har aldrig gett något av det som egentligen bubblat på insidan. Jo lite till min mor på senare år, men annars så har allt stängts in. Jag har varit livrädd för att vara sårbar. Jag tror att mitt jobb hjälpte mig att bli lite mer öppen då ungdomarna jag jobbar med ibland öppnar upp sig och vågar blotta sitt inre - så varför skulle inte jag? Men efter jag fick diagnoserna så har allt fallit på plats, jag känner mig tryggare i mig själv. Och det känns lite som att allt det som var förtryckt i 35 år nu måste ut. Det innebär att det ju kommer ut lite för mycket tror jag.

Så ska man dela eller inte?

Jag känner av situationen och personen. Bäst är att tala om sådant irl då jag själv är duktigast på att kommunicera när jag har ett samtal i fysisk person. Sen förstår jag ju inte alltid vad den andra menar, känner, underliggande budskap...

Och om någon dissar mig för mina diagnoser, eller för någon annan egenhet, då är det ju inte rätt person för mig. Jag vill ju inte vara med någon som är trångsynt eller bara uppskattar "perfektion". En som inte gillar mina egenheter och min personlighet kommer jag ändå inte matcha med.

Det känns dock svårt att säga det till vissa fortfarande, att jag har ADHD/ADD, det är inte så svårt. Det har ju var och varannan människa känns det som.. och det brukar ofta vara det som folk säger "jaha, jo det hade jag väl inte tänkt på men du kan ju vara energisk och har så mycket energi". Tycker alltid det är lika kul då jag inombords känner mig precis tvärt om 90% av min vakna tid. Men den svåra är ASD (Autism). Jag är ju mest autistisk, ja jag har också ADD men det är Autismen som är mest framträdande inuti mig (fast den syns minst). Det är svårt att förklara för någon och det känns (fast jag inte kan lita på min känsla) som att de flesta tror att jag hittar på, eller att jag blivit feldiagnosticerad. Några gånger har det tom. känts som att de tror jag söker sympati, som att jag har någon Münchhausen eller något. Men det är säkert bara i mitt huvud.. förutsätter ju alltid det värsta för att skydda mig själv från oförutsägbara händelser. Avskyr att jag tänker så då jag vill vara mer optimistisk och har det i mig, men blir pessimistisk då jag försöker skydda mig själv.

Nu har jag ju talat mycket om diagnoserna i dag, men det ligger nära till hans nu. Lyssnar på Lina Liman, hennes bok "Att fejka arabiska" för 3:e gången tror jag. Alltså det är så slående, ALLT hon berättar om sin barndom, och hur hon tänkte, hur hon upplevde saker, så hon beskriver sig själv och hur det kändes att få sin diagnos - det är så jag alltid känt. Verkligen allt stämmer. Att fejka arabiska är ju jag - jag jobbar och har endast jobbat med yrken som inte alls ska funka för mig. Jag jobbar främst med KOMMUNIKATION - och jag har själv ingen autopilot vad gäller det, jag gör allt utifrån fakta, observation, nötande och träning. Sedan tog hennes krångel lite andra uttryck i högstadieåldern och hon hade en mycket tuffare resa i vuxen ålder då hon hade mycket vård- och psyk-kontakter. Men hon sätter sådana underbara ord, som ingen gör för oss kvinnor, vi som är duktiga flickor. Vi som är för svarta för vårt eget bästa... oss som det inte syns på.

Men ännu en sak, och denna har jag ju bara delat med er här. Detta med A. Kommer jag någonsin kunna dela det? Behöver jag göra det? Jag själv skulle säkerligen må bättre av att dela det med vänner och en framtida partner MEN jag tänker såhär, ja man kan bli dömd men det har jag redan talat om. Och ja, stigmat kring alkohol är (i min värld) så mycket större än någon sketen diagnos). Om man t.ex. skulle dela sina krångel med en partner som inte har upplevt en själv onykter, gör man mer skada än nytta? Är det verkligen värt att lägga den bördan på någon annan? Kan de då känna sig medskyldiga eller som någon grindvakt?

Självklart måste man vara ärlig med att man inte dricker, annars kommer man ju förr eller senare dricka. Men jag skulle vilja berätta ALLT, men absolut inte förrän efter lång tid. Det räcker ju egentligen att säga att man inte dricker för att man äter medicin som gör att man inte ska dricka. Och slutar jag ta medicinen så kan jag skylla på att jag inte vill dricka för att inte släppa kontrollen eller att jag känner att jag inte behöver alkohol för att ha kul (att jag lärt mig det). Att jag kommit på efter lång nykterhet att jag faktiskt inte gillar alkohol, gillar inte smaken och om jag dricker blir det ofta för mycket och då är det bäst att låta bli. Allt detta är ju sant! Jag ljuger inte!

Men det känns som att en stor del av min livsresa som startade 4 juli 2019 kommer vara dolt för alla i mitt liv. Det var ju där allt startade. Eller egentligen startade det ett år och några månader innan, det var då jag vågade göra något som jag aldrig trodde var möjligt, som gjorde att jag fick några underbara vänner som fick mig att inse mitt leverne, att jag ville leva och inte överleva. Som fick mig att må bättre, känna mig inkluderad och fick mig att vilja bli bättre. Sluta röka m.m. Men allt tog en extra fart 4 juli 2019 här på forumet.

Vilken resa man har gjort. Man känner sig ju faktiskt rätt så stolt. Och jag är så sjukt stolt över alla andra här också. Vi fixar ju det här... tänk att man faktiskt kan välja att vara lycklig.. eller i alla fall levande utan alkohol :)

Profile picture for user Kallekandricka

Tankarna att inte duga på grund av ens förflutna eller npf tycker jag du ska släppa. Det är egentligen inte så viktigt att man inte dricker. Eller jo, för en själv, men inte i ett större eller för andra. Det är inte direkt så att vi ställer frågan till folk som kan hantera alkohol och kommer med påtryckningar mot dom om varför de inte dricker på allsköns platser och tillfällen så fort de inte har en öl i handen, eller hur?

Det är heller inte så viktigt om folk känner till din ASD och ADD eller inte. Visst, om det kommer till direkta rainmanbeteende som att inte kunna korsa en väg om det inte finns övergångsställen eller passera dörrar som öppnas av sig själv, ja då spelar det roll, annars är berättelsen om dig något du kan öppna upp på allt eftersom. Din diagnos är inte en etikett på dig eller din personlighet. Se diagnosen som ett hjälpmedel för dig att förstå dig själv bättre, att förstå och din omgivning och hur och varför du reagerar på den som du gör. Man är eller blir inte sin diagnos. Ur text tolkar jag dig som mycket mer empatisk och sympatisk än vad du själv ger dig cred för. Din känslo och moralkompass är det verkligen inget fel på. Jag tänker att ditt snabba och abstrakta tänkande gör att du har lätt för att observera dig själv i ett yttre perspektiv. Gör man det är det lätt att man ser saker eller lägger epitet på sig själv som inte stämmer. Du kommer aldrig kunna ge dig en rättvis bedömning. Som att behöva gå runt med en ljus tröja med en fläck på.

Tänker att fokus får väl vara att i första hand att hitta nån det är trevligt att umgås med, sen får man se om det är partnermaterial eller inte. Att dina tillkortakommanden som du ser dem skulle vara ett problem är som du är inne på inte något man kan eller bör deklarera inför någon eller låta dem avläsa från ett papper. Människor har fördomar och varken kan eller vill förstå NPF alla gånger. Inte förrän efter de lärt känna personen.

Jag är inte säker på att du är en person som behöver förklara varför du gjorde på ett visst vis p g a du har den eller den diagnosen. Som du skriver så har du ett jobb som du egentligen tycker är tvärt emot vad du borde kunna jobba med, och att det är få eller ingen som märkt något avvikande beteende hos dig tidigare, eller har jag missförstått dig? Har du haft vänner du har kunnat slappna av med och bara vara dig själv? Slappna av och låta alla tics och impulser komma ur kroppen när de behöver?

Jag tycker du ska vända på den här datingsituationen också: Tänk om något av det första en man säger till dig är att han bär på något avvikande eller konstigt. Jag själv har ADHD, är alkoholist, f.d drogbrukare, f.d kriminell och haft kaos till och från i mitt liv. Just nu är allt i sin ordning. Men för hur länge tänker man kanske då? Kännedom om sådant skapar trösklar och gör folk osäkra.

Nu ska jag inte leka psykolog eftersom jag inte är någon, men jag känner igen en del tankar och ditt sätt att resonera utifrån mig själv. Därför vill jag säga något du behöver öva på: Skapa inte hinder som inte finns.

Gratulerar till din nykterhet! Har tänkt på hur det gick för dig. Glädjer mig att det går bra för dig!

Profile picture for user Ensam1984

@Kallekandricka har tänkt på dig, och tack för ditt inlägg. Det är precis det jag behöver höra. Jag behöver ju inte göra det svårare för mig själv. Ang. avvikande och konstigt så är jag nog lite av en anomali där. Vill hellre att en person har haft krångel/har krångel (eller i alla fall är helt uppriktig från början) med sina tillkortakommanden, då vet jag var spelplanen är. Tror tyvärr också att jag har komplex för mina tillkortakommanden och känner mig inte lika mycket värd som vanligt folk. Jag vill inte känna så, men har alltid känt mig så. Så känner väl att jag är mer på samma spelplan om personen i fråga också har ett krångel, och att den andra kanske är värd någon sån som mig, en vanlig person är ju värd så mycket bättre.

Jag vill ju också tro att jag inte är en sån som dömer, men det stämmer såklart inte. Däremot så tror jag att jag inte ger upp om någon för det. Det är bara de med något uttalat krångel som jag har mött eller har haft samtal med hittills som jag har funnit intressanta. Saken är ju den att alla har något, alla har krångel och alla kan vara öppna och sårbara. Men är man inte det så är man tråkig i min mening, att tala om väder och resor ger mig ingenting. Jag vill veta vem den andra personen är på insidan, hur den känner på riktigt, vad deras guilty pleasure är, vad deras tillkortakommande är. För har man inte en diagnos så har man alkoholproblem, eller depression, eller ekonomiska problem eller kanske en dålig relation till sin familj, ett stressigt eller tråkigt jobb etc... Om inte en person kan vara fullkomligt ärlig med sånt från typ start så finner jag dem inte intressanta. Men som du säger så behöver man ju inte börja där, man kan ta det lite lugnt i början.

Nu till anledningen till varför jag kom in här i dag. Jag har ångest.. har kommit på att det jag gått och bärt på i några veckor nu är existentiell ångest. Ända sen detta dateandet drog igång har jag i princip varit snurrig i huvudet och fått ångestpåslag väldigt ofta både nu och då... der håller i sig länge... fast tänkt att det är inre stress.. fast inte vetat varför. Har inget att vara stressad över egentligen. Men satt och läste och då bara klockade det. Det är existentiell ångest. Jag känner ju att jag är på väg in i något nytt, eller att jag öppnat upp för något nytt. Jag funderar mycket på ett sundare liv med rutiner och träning och att jag börjat datea. Alla förändringar ger mig ångest.. eller är det så att jag har ångest för att jag känner att det är för sent för mig... att jag inte kommer klara det.

Måste bena i detta mer, ska till en sjuksköterska som ska bli min samtalskontakt på psykiatrin i början av augusti. Då ska vi tala om vad jag behöver hjälp med. Innan var det mycket att hantera min stress och relationen jobb/privatliv samt bli bekväm i mina diagnoser. Nu känns detta väldigt viktigt.

Det känns som att saker snurrar på för snabbt, och jag har ju inte ens mött någon som jag vill träffa igen. En del av mig vill bara logga av den där appen och undviker den mest hela dagarna men en annan del säger att jag måste... för gör jag det inte nu så kommer jag ju aldrig göra det.

Är också så rädd att inte räcka till, att inte duga.. att vara en sån som ingen vill ha. Både till utseende och det inuti. Det växlar från dag till dag. Utseendemässigt så har jag varit ganska tillfreds ett bra tag nu, och trots mer komplimanger än någonsin så känner jag mig så ful. Avskyr att de där orden från den där killen som förstörde mig fortfarande finns kvar i bakhuvudet; "Ditt ansikte är en 9:a, men kroppen är en 6:a, eller kanske en 7:a, du har ju snygga ben". Jag vet att han var ett asshole! Jag vet det, jag vet att det inte spelar någon roll. Insidan räknas, men fasiken.

Ska göra andningsövningar nu, försöker meditera 10 minuter per dag just nu. Jag är i en sökande fas... all min energi går bara till att leva dag till dag. Sån tur att jag inte dricker på detta, har och har inte haft någon tanke på alkohol eller sug. Tacksam!

Profile picture for user Kallekandricka

@Ensam1984 Har du haft långvariga förhållanden förut?

Tycker du låter idioten som tog sig rätten att gradera dig så där får för mycket inflytande över dig. Det var bara onödigt av honom att uttrycka sig så.

Den man vill hitta är partnern som med sin blotta närvaro kan lyfta en och göra en glad med alla sina upptåg och liknande när man efter en hård dags slit kommer hem, öppnar dörren och det räcker med att få ögonkontakt med sin partner för att man ska tagga till.

Är du född 84? Jag tycker du verkar spännande och utmanande :) Borde vi ses?

Går det skicka meddelanden anonymt mellan användare för att byta kontaktuppgifter?

Profile picture for user Amanda

Hej Kallekandricka!

Vad fint att se att du och Ensam1984 har ett givande utbyte! Samtidigt är detta ett forum där vi är mycket måna om våra användares anonymitet. Därför är vi väldigt tacksamma för att ni inte delar era kontaktuppgifter här. Som ni säkert sett på andra håll är vi snabba med att redigera bort uppgifter som riskerar att identifiera den som skriver.

Om två användare båda känner att de vill ha kontakt med varandra kan vi i undantagsfall hjälpa till med det. I så fall behöver båda skriva ett privat meddelande till oss i admin, under rubriken "Fråga oss".

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen

Profile picture for user Mirabelle G-S

Åh Ensam ❤️ Tråkigt att höra att all denna fantastiska utveckling leder till ångest… Utvecklingskris, tänker jag. Man pratar mest i de termerna när det gäller barn och ungdomar, men nog går vi vuxna också igenom utvecklingsfaser vars takt och intensitet lämnar oss vilsna och sökande. Definierande variabler i livet ändras och man undrar Men, vem ÄR JAG nu och vad är egentligen meningen med allt när inget är beständigt? Finns det alls någon mening, eller är det något jag bara inbillar mig för att… Ja varför? Jag är också där nu, i den existentiella krisen. Men jag har varit med tillräckligt länge, genom tillräckligt många stora livsomvälvningar för att ta det med ro, i vetskapen att ”the big picture” klarnar så småningom. Plötsligt skingrar sig den grå dimman och man ser meningen med allt klart och tydligt. Tills dess får man förankra medvetandet vid små, vardagliga, beständiga detaljer och vila i det. Min turkosa muminmugg fin. Min filt är mjuk och go. Jag gillar spaghetti med ketchup. Svårare än så gör jag det inte för mig själv just här och nu 😊

Profile picture for user Ensam1984

Tack Mirabelle... du har rätt som vanligt :) Utvecklingskris är ordet! Har aldrig upplevt något liknande.

Har nog börjat förstå, eller tro lite att det jag känner som ångest.. är något slags pirr... ett som att jag håller på att vakna. Lite panik kanske.. omvälvande delux... är det känslan av att leva...var det så här det var att leva innan jag gick ner mig när jag var runt 30? Innan det kändes det så här tror jag. Men efter 30 så har jag stängt ute allt. Visst har jag känt saker när jag slutade dricka, det vågade jag... men det här är på ett annat plan. Förut var det bara inåt... nu är det vem jag är, vill vara i universum, gentemot andra. Det känns som jag kan finna en plats och inte bara stå brevid och titta på. Förut har jag känt som om man inte ser eller gör något i eller med sitt liv eller låter sig påverkas av något, vågar satsa så kan heller inget oväntat hända, man kan inte förlora något man aldrig haft. NU känns det precis tvärt om.

Dricker inte såklart.. för vem behöver alkohol när man kan bli beroende av datingappar istället.. suck... Andrahalvlek tror jag varnade för något likt detta. Men än så länge har jag semester och har mestadels faktiskt bara njutit och mitt självförtroende har växt och av att träffa och prata med en herrans massa olika människor.

Är väl just nu inne i en period då jag är allmänt på topp, har massor av energi (för att vara mig), orkar ta tag i saker, är spontan och vill inte vara still. Är inte manisk vill jag tro, men visst tanken har ju slagit mig att jag har ett manodepressivt beteende... jag försätter mig ju inte i några farliga situationer, mig veterligen, just nu så det får väl bara vara som det är.

Tyvärr så brukar ju dessa toppar inte hålla i sig så länge, så det gäller att njuta när energin flödar. När man känner sig oövervinnerlig, lite snyggare än man faktiskt är och lite mer normal än vad som står på pappret :)

Har gått på 5 dater sammanlagt från den där appen som jag har. Ingen har varit min typ helt, eller det har inte känts så där som det gjorde med den som startade allt. En kanske lite, men personen lever ett helt annat liv än jag, och så vill jag inte leva.

Men att datea är spännande, bara att få träffa olika typer av människor, allt från en yogi/filosofistudent till en i princip ekonomiskt oberoende... Självklart var den förstnämnda roligast att hänga med. Men vad svårt det är, det finns så många av alla. Jag kan ju på pappret skriva ner vad jag vill ha (för så funkar det ju... inte) men när det väl kommer till kritan... vad är verkligen viktigt för mig. Jag vet inte?

Flera av männen har varit väldigt lättsamma och trevliga, inte alls dömande. Men jag kan inte komma över att en människa inte har några mål i livet, ingen gnista och även om man inte behöver ha världens jobb eller massor av pengar så måste man vilja saker, utvecklas... vare sig det är genom att plugga, bli bättre i sitt jobb, resa... att bara nöja sig är så lamt. Man måste ha passion och inte strunta bort sitt liv (som jag gjorde så många år, man måste vilja leva). När jag skriver detta så kan det ju inte undgå mig att jag ju speglar min egen resa här. Jag var ju som de var innan jag valde att börja leva lite mer... men kommer denna känsla av att vilja leva lite mer sitta i?

Men det är säkert en lugn, passiv, lättsam, trevlig och trygg och nöjer sig. Som bara älskar en för den man är och inte utmanar. Men just nu vill jag ha någon som är lite svår, som utmanar och bryr sig om sitt yttre, som är charmiga och som vet att de har det där! Det är alltid sådana män jag dragits till... och det finns ju en anledning att det aldrig funkat... för jag funkar inte med såna.. och de vill inte ha en sån som mig.

Nu tänker ni, ja, men välj de där snälla trevliga männen, du är ju ändå 36år. Joo, men nu ska jag komma till saken, det är så att jag känner mig som 26 igen. Eller jag känner i kroppen och i mitt självförtroende som när jag var runt 26år. Jag var så självsäker, jag var attraktiv för det lyste om mig.

Nu känner jag ständigt en pirrande känsla inom mig, fast jag är inte kär... det är ingen kille som jag går runt och tänker på. Jag känner mig bara så levande.

Jag vet inte om det är ett fenomen, men har verkligen slagit igen mitt hjärta och mina känslor och ens tanken på att träffa någon i såååå många år... kanske sedan jag var 30 ungefär. Alltså jag har glömt bort hur det känns, och det känns som att jag har tappat bort manualen för hur jag interagerade med andra, hur jag flörtade och var charmig.. det börjar hitta tillbaka... men det känns så spännande och konstigt.

Vill nog fortsätta träffa män/killar, vare sig de känns som en match för mig eller inte, bara för att öva upp mig. För shit vad jag lär mig! Och när man inte har en egen familj eller ett jättestort socialt umgänge så är det rätt så trevligt att bara möta någon random person och snacka, promenera, laga mat en eller två gånger i veckan. Det känns så enkelt, jag trodde det skulle bli så seriöst... att bara ta en promenad är ju den perfekta daten i min värld

Undrar om jag kommer kunna nöja mig med någon i framtiden???

Är nog bara rädd att få obesvarade känslor också... inte från de jag mött då jag kanske lagt ribban lågt. Det låter hemskt att säga det så, men med mina mått mätta. Men m jag skulle träffa någon... vad händer med mig då? Var gör jag av mig då?

Har som sagt semester denna vecka också, sen startar jobbet. Har aldrig haft en sån bra semester någonsin. Har gjort så mycket mer än förr. Längtar inte alls till jobbet. Skulle kunna leva så här resten av mitt liv känner jag just nu. Så många dörrar har öppnats, jag känner mig som en ny person.. eller jag känner mig som jag var för 6-7 år sen. Det är helt sjukt, det verkligen känns i hela kroppen på samma sätt, och jag hade till och med glömt bort den känslan. Är den känslan känslor?

I morgon ska jag till en kurator, ska börja gå hos henne lite rörande mina diagnoser och försöka strukturera upp mitt liv lite. Det känns svårt just nu då jag kommer komma dit och bara vara glad och inte se några problem i mitt liv. Det är fortfarande lite osäkert vad vi ska prata om. Tog ju kontakt med dom när jag var på botten för 2 månader sen. Nu känner jag mig ju som en helt annan person... fast så fort jobbet drar igång kommer livet att komma ifatt mig och så kommer jag fatta alla mina krångel i vardagen igen. Pust.

Profile picture for user Ensam1984

Gudars vad några dagar kan förändra saker.

Att vara i en livskris eller på väg framåt av något slag är en underdrift. Har ju gått på en del dater och haft några på gång också. Pratat med jättetrevliga män och börjat känna mig attraktiv igen. Mött många olika men ingen som det pirrat till med, trodde nog inte att det någonsin skulle göra det. Ja, i alla fall inte såhär snabbt. Men det här är nog det närmaste jag kommit kärlek vid första ögonkastet (även om det såklart inte är kärlek utan åtrå).

Har använt en sån där app där båda måste matcha och har mestadels lagt min standard låg.. om man nu kan säga så, det låter pretentiöst och med låg menar jag på många plan. Tänkte väl att jag inte kan möta någon "normal" för varför skulle de vilja vara med en sån som mig typ. Bara för att jag är livrädd för att förlora kontrollen och inte vara den som har övertaget. Jag vet att det låter helt sjukt och att man inte kan prata om sånt, men så känns det i alla fall. Men sen var det en man som såg såååååååå bra ut, brukar aldrig välja att matcha med dem då det känns så onödigt. Men han hade vettiga bilder, inga fiskbilder eller bar överkropp, skrev inte hur lång han är eller något ytligt. Vi började snacka och han ville träffas snabbt, vilket kändes lite som att jaha, det var nog bara en sak han ville ändå. Men vi snackade några dagar och han var så trevlig så jag hav det en chans... tänkte att om det nu är så att han bara är ute efter en sak så kan man ju i alla fall träffas, tvingad till något kommer jag aldrig bli liksom.

Jag kände ett pirr från första stunden jag såg honom och kände direkt att han i princip var det snyggaste som jag någonsin sett. Utseende är såklart inte särskilt viktigt i slutändan, det vet jag med. Men gudars! HERREGUD! Det visade sig (trots att jag fortfarande är väldigt misstänksam) att han gillade mig med. Vi träffades 2 gånger samma dag och det var fantastiskt. Jag berättade om mig och mina krångel och han ryckte i princip på axlarna och berättade om sina osäkerheter. Jag är fortfarande misstänksam för när något verkar för bra för att vara sant så är det ofta också så. Men tänker också att detta måste ju ha hänt någon innan mig, och att personen i fråga inte spelade något spel "the game", var psykopat, seriemördare eller en sol och vårare. För det är exakt så jag tänker - tänker så lite om mig själv att jag knappt kan släppa tanken hur mycket han än sa och visade att han gillade mig.

Har inte känt mig så levande sen jag var kanske 20 typ. Vilket gör mig misstänksam såklart. Men jag kommer ta det väldigt lugnt men känslorna, känner ju väldigt mycket och snabbt och jag behöver verkligen lära känna honom mer. Har inge kärlekskänslor eller är kär nu, det är jag inte men åtrå delux. Får flashbacks till en tidigare relation som sabbade hela min tro på män, och det sa jag till honom. Han lovade att vara ärlig och att han var ute efter något seriöst, att vi provar nu och struntar i appar och andra så länge. Men alla mina tveksamheter måste jag hålla inne nu, för jag märkte att det inte blir bra att jag säger allt jag känner. Hur skulle jag själv känna om jag var genuin och en man sa till mig att "dina ögon ljuger, jag tror du spelar, vad är du ute efter.. mina pengar" typ.. det är ju hemskt om det skulle vara så. Jag hade ju dragit direkt, men det gjorde ju inte han. Men ändå måste jag vara vaksam, lite av mina misstankar känner jag, det vore ju klassiskt mig annars att misstänka någon för något som inte är sant. Försöka hitta undanlyfter för att inte känna - men nej, denna gång så blir jag hellre hjärtekrossad än att inte ens ha försökt. Men kan inte förstå hur en sån som han skulle vilja ha en sån som mig... underliggande motiv, lösa pusslet, ifrågasätta allt är i huvudet. Måste som sagt hålla tillbaka känslorna, för det kan ju faktiskt bara vara en fysisk attraktion, herregud vi har träffats 2 gånger... och då får det vara okej.

Kanske inte ens borde skriva om detta, men nu är det så. Vi får se hur allt går, försöker att chilla och inte analysera allt för det har mina vänner sagt att jag inte ska. Man ska tydligen njuta ;) så ska försöka göra det då.

Annars har jag varit hos kuratorn/sjuksköterskan på psykiatrin. Hon är superhärlig, men kanske inte någon terapeut direkt, mer som en samtalskontakt, men det är bara skönt att jag nu fått någon. Ska komma till henne var 3-4 vecka och prata om hur det går med jobb och livet, om jag har några krångel och försöka hitta strategier runt det. Så skönt!

Ingen längtan efter alkohol... och hoppas för all sin dar att det inte kommer någon sådan önskan om allt skiter sig... men det vet jag och tror jag inte i dag.

Ska ut på Lördag med 4-5 tjejkompisar och jag sa innan att jag är nykter.. ja, de vet ju om det vid detta laget. Har varit ute med några av dem tidigare (en och en) och då har de faktiskt valt att inte heller dricka, och vi har haft så himla kul. Vi har druckit alkoholfria drinkar, snackat strunt, gått omkring och tittat på folk, ätit gott och bara haft så trevligt. Så nu när jag sa att jag var nykter så sa alla andra att de också skulle vara det. Jag känner verkligen inte att de andra behöver vara det, det stör mig inte alls att andra dricker i min närhet. Verkligen ingenting. Men jag blev bara så glad, herregud det är inte konstigt att jag valt dem som vänner. Även om jag vet att de gillar att bli runda under fötterna så kan de ju ha kul ändå. Hade det varit jag för några år sedan så hade jag i princip känt "gud vilka jädra tråkmånsar, hur ska man kunna sitta igenom en hel kväll ute utan att vara på lyset". Så tacksam!

Vilken resa jag gjort, vilken resa jag gör. Det känns nästan inte som jag, eller mitt liv. När jag läser min egen text så känns det som att jag läser någon annans text och samtidigt känner mig avundsjuk på att personen i fråga vågar känna och verkar ha hittat någon att lära känna... Tacksamhet är dagens ord!

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag är så glad för din skull ❤️ Njut! Du har en sund skepcism, och det är bra att du delger honom hur du tänker. Men försök att inte tänka för stort och långt, var bara nu, nu, nu. Allt blir som det blir och går som det går - men man måste våga för att vinna.

Kram 🐘

Profile picture for user Mirabelle G-S

Vad roligt!!! Det är klart du är misstänksam, eftersom du har ett destruktivt förhållande i ryggsäcken. Men ibland är det inte för bra för att vara sant. Faktiskt. Inte värre än att man upptäcker några pet peeves iaf, typ att han attackerar maten på tallriken som om den skulle springa iväg, eller att han inte kan dansa to save his life, eller att han stoppar tillbaka tomma flingpaket i skafferiet, eller får pruttig andedräkt av kaffe, eller inte tvättar ETT ENDA fönster på 23 år… Nä vänta nu, det här skulle ju inte handla om min man 😂 Fast han var ju en sådan där som var för bra för att vara sann iofs 😊 Jag blir så glad för din skull, att du har hittat pirr, någon att vilja lära känna ❤️

Profile picture for user Ensam1984

Har inte tid att skriva, så mycket just nu. Plugg, dejting, jobb. Men mår jättebra. Har aldrig varit så lycklig, så glad och så tillfreds som jag är just nu :)

Så ni alla vet att jag håller mig på banan och inte slutat hänga här för att jag sitter hemma och pimplar vin :) Är ute och lever livet...