Andra halvlek har inletts

Tack @vår2022 ❤️ Influensaliknelsen håller jag med om. Men det går åt rätt håll!

Kram 🐘

Nu har jag sjukat färdigt! Idag har jag smygstartat med några måsten: Handla, dammsuga, diska, bädda rent, plus lite annat småkrafs. Man måste ingenting förvisso, men viss hygienfaktor krävs i hemmet för att trivsel ska uppstå. Mat är bra att ha också.

Allt detta har jag gjort i kluster. Jobba, pausa, jobba, pausa. Just nu är jag inne på paus nummer tre och snart inleds arbetspass nummer tre med lite blandat småkrafs. Saker som egentligen kan vänta, men det är ju skönt om de blir gjorda för de har legat ogjorda i väldigt många dagar. Sen pausar jag resten av kvällen, somnar gott i rimlig tid och vaknar pigg och rask imorgon och går till jobbet. Det är min plan.

Ni ser hur tillåtande och snäll jag är mot mig själv. Heja mig! Klapp på axeln.

Vet ni en sak. Det som känns allra mest tillfredsställande just nu är att jag inte verkar ha smittat varken min yngsta dotter, min mamma eller mina ex-svärisar. Tack mina skyddsänglar för det 🙏🏻 Eller det är snarare deras skyddsänglar jag ska tacka förstås 🙏🏻

Det som känns näst mest tillfredsställande just nu är att jag under ett kort tag helt slipper oroa mig för smittorisken. Tadaa! Nu får ni ta över den oron ett tag.

Kram 🐘

Idag ska jag jobba! Först vila hela förmiddagen, jobba 4 tim, vila hela kvällen. Mina promenader väntar jag med till helgen att starta upp. Snäll och fin mjukstart får det bli. Men jag känner mig taggad att jobba! Bra uppstart att känna sig taggad, hälften är vunnet med positiv inställning.

Kram 🐘

Två jobbdagar avklarade och det känns bra. Häromdagen hörde nya chefen av sig, som sitter på en ort 30 mil från mig. Jag svarade på hans frågor och bad honom ringa mig en dag, jag orkar inte ta alla turer på mail.

Det viktigaste var dock att jag svarade honom ungefär så här: ”Jag ska nog inte vara chef, jag behöver ta begränsat ansvar. Jag vill jobba dagtid och jag vill göra den här arbetsuppgiften, som jag verkligen brinner för.” Thats it.

Vilken lyx att slippa ta ansvar!? Mer än för sitt eget jobb då förstås. Nu ska jag bara fortsätta hia mig, inte lägga mig i förhandlingar och all planering inför att ddn nya organisationen ska börja gälla 8/2.

Jag fortsätter göra de arbetsuppgifter jag har tilldelats - och jag gör det bra. Det får jag höra från flera håll, men framför allt känner jag självatt jag har koll på läget, slutresultatet blir bra och jag känner ingen stress under utförandet. Vinn-vinn-vinn.

Kram 🐘

I morse ringde mobillarmet kl 6 och jag fick inte somna om. Klockan 8 hämtade jag yngsta dottern för vidare färd till Specialisttandvården på sjukhuset. För första gången sen hösten 2019.

Och besöket gick kanon! Både tandläkaren och tandsköterskan betedde sig så bra mot dottern att jag blev helt tårögd. De vände sig direkt till henne och de lotsade henne så fint igenom både undersökning och borttagning av tandsten. Sköterskan höll henne i handen, de gjorde många pauser. Dottern gruffade ogillande, men hon var väldigt motiverad att få bort tandstenen, så hon satt still och öppnade munnen.

Det här är inga självklarheter. Fy fan vad mycket tandläkarbesök vi har gjort historiskt. Ibland ville hon knappt gå in i rummet, än mindre sätta sig i stolen. Tålamod, tålamod, tålamod.

Dottern är född med läpp-käk-gomspalt. Hennes gom opererades ihop först vid 3 års ålder. Fram till dess hade hon en gjuten gomplatta som slöt tätt upp mot näsan. Under hennes första levnadsår provade man ut sju gomplattor, eftersom hennes käke växte. Varje gång låg hon i mitt knä med huvudet mot tandläkaren, som tryckte in en klump med lera i munnen och höll hårt fast upp mot gommen för att få ett bra avtryck. ”Det är bara bra om hon skriker, då får hon luft.” Fatta traumat i ett tandläkarrum. För både barn och mamma.

Gomplatta var bara en grej. Sen skulle man ta blodprov, kolla synen, testa motoriken med mera. Under många år gjorde vi flera sjukhusbesök per månad.

När hon var liten höll vi fast henne medan hon gallskrek. När hon blev 4-5 år började man ge henne lugnande, för då var hon starkare och svår att hålla fast. Då sa vi föräldrar ifrån. Nog med tvång - vi måste få henne att delta i undersökningar frivilligt. Vilket inte är det lättaste eftersom hon har en intellektuell funktionsnedsättning. Det går liksom inte riktigt att resonera med henne, hon har inget konsekvenstänk.

Vi började då med lekterapi och tillvänjningsterapi. Berömde väldeliga varje framsteg, avslutade varje besök med besök på sjukhusets kafeteria. ”Lite till, sen får du prinsesstårta”. Positiv förstärkning och belöning.

Efter något år funkade blodprovstagning galant, hon sträckte fram sin arm och tittade på nyfiket när de satte nålen i armvecket. Inget fasthållande alls. Och tandläkaren fick undersöka tänderna, men när de skulle lagas krävdes sövning. Då fick hon total panik i stolen. Då bokade vi in ett nytt besök med sövning.

Den sista tiden har dottern tjatat om att besöka tandläkare och att hon har tandsten. Då kom jag på att det är tre år sen senast. Och idag fick vi tid. Helt nytt rum, ny tandläkare och ny tandsköterska. Båda två var så duktiga! Röntgenplåtar, undersökning och borttagning av tandsten - allt på totalt 30 min. Och förstås prinsesstårta efteråt 🥰

Och jag vet inte varför jag skriver det här ens. Allt det här har fyllt mitt liv 24/7 i 23 år, samtidigt som jag har jobbat heltid. Det är nog inte så konstigt att jag både blev problemdrickare och utmattad tre gånger. Det är inte så konstigt att tomheten när hon flyttade i fjol blev enorm, även om vi fortfarande träffas 1-3 gånger per vecka.

Och jag tänker att när vi föräldrar inte finns mer så klarar hon av både sjukhus- och tandläkarbesök galant, med rätt stöttning. Hon klarar det med oss nu, och hon klarar det ihop med någon annan. Lite i taget töjer vi navelsträngen.

Jobbat fyra timmar har jag gjort också, så ikväll somnar jag gott. Imorgon blir det slapp hemmaförmiddag igen.

Kram 🐘

PS. Jag såg den hemska dokumentären ”Äta, bältas eller dö” på svtplay igår. Det fick mig nog att tänka på min dotters första levnadsår. Allt skulle göras under tvång, det gick snabbast typ. Vilket jävla övergrepp 🤬 Vi föräldrar blev ibland tillsagda att gå ut så vi slapp delta. Det vägrade vi, det vore ju som att svika sin dotter.

Tack fina ni ❤️ Jag blir lite matt när jag tänker tillbaka. Gör inte det så ofta. Men att hon mår så bra som hon gör är den allra finaste gåvan ❤️

Imorgon efter jobbet ska jag köra till henne och ha med mig mat från McDonalds. Hon har köpt ny soffa - två ”biostolar” med mugghållare och sen kan man höja för benen. Givetvis måste soffan invigas 😎

Jag föreslog att vi skulle titta ikapp på årets julkalender om prinsen som försvann. Hon föreslog en gammal julkalender med Håkan Bråkan, så den blir det. Varför prova nytt?

Kram 🐘

Tack för omtanken @VaknaVacker och @Himmelellerhellvete ❤️

Kram 🐘

Lite mer tankar om tvångsvård. Förstås har det under årens lopp krävts tvång i akuta situationer för dottern. Då har vi föräldrar sagt ”okej, gör det snabbt, nu”. Och sen har vi med våra kroppar och händer och tröstande stämmor varsamt hjälpt vår dotter genom de svåra stunder då man har satt nål eller sövt henne akut. Och efteråt har vi tröstat och berömt henne väldigt mycket.

Tänker på flickan i SVT-dokumentären som bältades 30 dagar i rad när det var som värst. För att de skulle sätta matsond. (Varför fick inte sonden sitta kvar?) Hon berättar att en enda gång var det en i personalen som smekte henne över håret och hyssjande försökte lugna henne. En enda gång under alla dessa år!? Och hennes föräldrar fick inte vara med i rummet, för de ”skulle slippa se detta”.

Det gör verkligen ont i hela kroppen på mig när jag ser dokumentären. Stackars alla dessa flickor som ”vårdats” akut för ätstörning. Ätstörning bottnar ju i ångest i någon form, maten är det enda man upplever att man har kontroll över. Att då utsättas för något som ger mer ångest är så kontraproduktivt att jag blir helt matt. Och behandlingen bottnar ju förstås inte i illvilja utan i okunskap. Måtte dokumentären leda till något gott i slutändan 🙏🏻

Nog skrivet om det nu. Punkt.

Kram 🐘

@Se klart Jag kan verkligen ingenting om ätstörning. Ingen personlig erfarenhet alls. Men jag har personlig erfarenhet av sjukvård där man i vissa situationer måste hålla fast, mot patientens vilja.

Det funkar akut, men får motsatt effekt om man inte lyckas få patienten att medverka. I alla fall om vården ska pågå ett bra tag, eller återkommande. De behöver inte tycka om det, men de kan acceptera det. För att de förstår varför. För att de i längden vill bli friska eller åtminstone inte fortsätta vara sjuka.

Men jag förstår att omgivningen kan bli helt desperat, att tiden inte finns, eller att kompetensen i värsta fall fattas.

Det ska bli intressant att se hur den här debatten fortsätter. Min dotter psykologen jobbar ju på BUP, och ledningen skickade ut mail till samtliga anställda igår. Föräldrar ringer och frågar, de måste veta vad de ska svara.

De ätstörningsklienter som min dotter träffar är inte så illa däran att de ligger på svältgränsen, men de har svår ångest för allt möjligt. Mycket prestationsångest, mycket jämförandeångest.

Jag har inte läst Saras bok, men jag har läst om den. Jag tycker att det är värdefullt med vittnesmål ”inifrån”. Sen kanske inte alla ska läsa den, när de själva är sjuka. Det ansvaret måste ligga på varje individ.

Jag har dock läst Heberleins bok, som också är ett vittnesmål ”inifrån”. Den läste jag när jag mådde bra, den skulle jag aldrig kunna läsa när jag mådde dåligt. När jag mår dåligt kan jag knappt titta på tv-nyheterna.

Kram 🐘

Tack för fina ord @Charlie70 ❤️ Nä, vi visste inte bättre då. Men nu vet vi. Att ett nyktert liv ger oss marginaler och förmågor att hantera allt jobbigt som sker på ett mycket klokare sätt.

Kram 🐘

Vissa dagar. Igår fredag såg jag väldigt tydligt plåtburken med pepparkakor i lunchrummet på jobbet, varje gång jag gick och hämtade kaffe. ”Mmm, EN pepparkaka kan jag ta. Vem äter EN enda pepparkaka? Nä, jag ska inte ha någon pepparkaka.” Ungefär så tänkte jag varje gång jag gick förbi och vrålglodde på plåtburken. Till eftermiddagskaffet åt mina kollegor ischoklad. ”EN ischoklad kan jag ta. Nä, jag äter ju inte choklad längre.”

När jag körde fram och tillbaka till dottern på kvällen efter jobbet passerade jag den lokala Ica-butiken två gånger. En snabb gir åt vänster istället för höger var det enda som krävdes. ”Skumtomtar. Lussebullar.” Så tänkte jag, så högt att det nästan ekade i skallen, men jag svängde höger. I tv-soffan senare på kvällen. ”Hmmm, har jag något gott hemma? Näpp, ingenting”.

Egentligen var jag bara trött och lite låg efter en intensiv vecka. Och likheterna mellan sug efter alkohol och sug efter socker är enorma. Och precis som med alkohol så mår jag allra bäst av att undvika socker. Om jag äter lite väcker det mersug. Att avstå helt är enklare i långa loppet. Det innebär inte att jag inför idiotstopp för socker, men jag vill medvetandegöra mig om riskerna jag utsätter mig för.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Ja, sockerberoende är tufft. Men kunskapen utifrån alkoholberoende kan delvis appliceras även på det beroendet. Bland annat har jag verkligen insett att ”unna mig” på helgerna bara försvårar för mig. Jag mår allra bäst om jag låter bli helt. Och om jag äter socker, för att jag blir bjuden, så måste jag vara extra uppmärksam några dagar efter det.

Det är också viktigt för mig att äta frukost, lunch och middag och mellanmål i form av nötter och frukt eller smoothie. Inte låta blodsockret dippa för mycket.

Min största svaghet är bakverk i alla former. Jag kan köpa en påse sockerbullar eller lussekatter och proppa i mig allihop på en kvart 🤣

Jag bakar inte. Min äldsta dotter gillar att baka, så när hon bodde hemma var tillgången rätt god på sådant. Inte längre, mitt hem är sockersanerat på godsaker. Vindruvor är det sötaste jag äter här hemma.

Kram 🐘

En lugn, skön helg. Långpromenerat både igår och idag. Tvättat, diskat, handlat, lagat mat. Länge sedan jag lagade mat, men matlåda reserven i frysen behövde fyllas på.

Inget sött alls har jag ätit 🙏🏻 Även om lussekatterna i affären såg oemotståndliga ut, så köpte jag inga. Heja mig!

Kram 🐘

@VaknaVacker Tack för tipsen! Just nu är det pepparkakor och bjudchoklad vart man än vänder sig, så det gäller att hia sig och tänka ”nej, du mår bättre om du avstår helt”. Nyttig träning.

Kram 🐘

Direkt efter jobbet (kl 10-14) blev det julklappsrace med yngsta dottern. Inköp och paketinslagning. Däremellan landade vi på Max. Deras ”kycklingsallad” är verkligen trist, inte många kcal i den. Mättar inget vidare.

Under paketinslagningen hemma hos dottern moffade jag i mig 10-12 skumtomtar innan jag hann blinka knappt. Totalt tog racet 3,5 timme. Men nu är det gjort!

Trots skumtomtar blev det inget mer socker - frukt avslutade jag kvällen med. Vindruvor, kiwi och clementiner 😋

Kram 🐘

Sjuk igen 😩 Började hosta litegrann på torsdagen, ännu mer på fredagen. Nu har jag feber. Ja, det är knappast covid igen, men det cirkulerar ju många andra virus.

Nästa vecka prioriterar jag jobb. Jag måste slutföra det jag har tagit på mig att göra. Inga promenader, ingen träning med kören på tisdag eller uppträde på torsdag. Skippar nog julbordet med jobbet också. Vill absolut inte utsätta andra för mina hostningar. Vila och sova så mycket som möjligt. Ska ta hem en stor skärm på måndag, se om jag kan koppla upp mig hemifrån. Reservplanen.

Yngsta dottern är förkyld också, liksom hennes pappa. Men det är ju bra att vi är sjuka nu - då blir vi friska lagom till jul!

Kram 🐘

Tack för omtanken @Seklart och @Vår2022 ❤️

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Ja, tempen har gått ner till mer lagom nivå. Inte riktigt frisktemp, men nästan. Räknar med att jobba imorgon. Jag har laddat i flera veckor för att leverera den här veckan, då vill jag fan göra det också!

Kram 🐘

Hämtat skärm och tangentbord på jobbet och kopplat upp mig och jobbat några timmar. Funkar. Det är inte så krävande. Det var dock krävande att ta sig ut och kånka på skärm hit och dit - febern steg direkt.

Jag har avbokat den sedvanliga onsdagsdejten med yngsta dottern, hennes pappa blir sjukvikarie. Nu ska jag vila, vila, vila, jobba lite, vila, vila, vila. Och hålla tummarna för att jag är frisk till julafton! I fjol var jag sjuk på ”släktjulkalaset”.

Jag vill tipsa om att Annie Grace finns även på Instagram: @thisnakedmind. Den senaste filmen var svinbra. Handlar om hur alkoholen lurat oss att tro att vissa aktiviteter är roliga på grund av alkoholen. När de i själva verket är roligare utan alkohol. Och att vi nu som nyktra väljer att avstå från sådant som vi tidigare gjorde för att det gav oss tillfälle att dricka - fast vi hellre ville vara hemma eller göra något annat. Grundlurade var vi!

Kram 🐘

Tack @Varafrisk ❤️

Ur Annies Graces inlägg på Instagram:

”What is true is that once we stop associating activities with alcohol, we can uncover the things we truly enjoy versus the activities we only participated in because we were drinking. So really life gets more fun and more enjoyable without alcohol!”

Instämmer till fullo! Mycket vilsammare blir livet också.

Kram 🐘

Just nu drömmer jag så mycket att det känns som jag knappt sover 😫 Fast det gör jag ju, om än lite oroligt. Jag håller långa monologer med mig själv i drömmarna, jättekonstigt. Minns ingenting när jag vaknar ordentligt.

Lite svårt att somna, trots tabletter. Det är kanske dags att sluta med tabletterna? Ja, bannemej. Kvällen innan julafton tar jag de sista tabletterna. Sen är det finito. Ska ju träffa läkaren i januari och kan inte sitta där och säga att jag inte har slutat med insomningstabletterna. Igen.

Jag är så trött på att vara sjuk så jag nästan kräks av leda. Först covid och sen vet gudvad jag fick i omgång två. Hostar och snorar fortfarande. Ingen feber idag dock. Vågar inte hopppas på att bli frisk lagom till jul ens. Och allt jag behöver göra inför jul skjuter jag upp fram till fredag kväll, så det lär bli en uppesittarkväll som pågår länge. Min fäblesse för deadline håller sig.

Samtidigt är jag uttråkad, så det känns skönt att kunna jobba lite hemifrån. Även om det ibland känns som jag inte har alla hästar hemma i spiltan, utan att de är ute och härjar i bushen någonstans.

Kram 🐘

Idag kände jag faktiskt lust att diska - och jag gjorde det! Länge sen sist, så det behövdes verkligen. Ikväll ska jag handla, så det är gjort inför julafton. På jobbfronten har jag kommit ikapp och ligger i god fas. Rätt skönt att kunna jobba några timmar, vila några timmar, sen jobba några timmar till. Återstår att slå in julklappar och det får bli fredag kväll - och tillaga grönkålssallad, men det gör jag julaftons förmiddag.

Känner mig nästan frisk. Hostar slem fortfarande, men i mycket mindre mängd. Sovit gott i natt, även om jag har drömt mycket. Undrar vad hjärnan håller på med på nätterna egentligen? Vad är så viktigt att processa på nätterna? Tänk så många nätter som inte hjärnan har fått hålla på så? Då jag dövat den med alkohol istället, som en lätt narkos.

Dan före dan före dan känns som en bra dag 🥰

Kram 🐘

Även idag blir det delad dag. Två timmars jobb på förmiddagen, och två timmar senare i eftermiddag. Ingen stress alls, jag hinner det jag ska. Ikväll slår jag in julklapparna (alltid sista kvällen, konstigt nog). Och hoppas att jag har köpt tillräckligt 🤣 Köpte till och med en bingolott så trevliga Lotta Engberg ska göra mig sällskap.

Min mamma har avblåst sitt deltagande i julfirandet, hon känner sig lite krasslig. Lite synd förstås, det hade varit roligt om hon deltog. Men samtidigt är det lite skönt att bara ha mig själv att ta hänsyn till. Jag kan sitta lite avskilt om jag vill och beskåda julkaoset, som blir när små barn är delaktiga, eller jag kan delta om jag vill. Dagsformen avgör.

Personligen uppskattar jag egentligen juldagen och annandagen mer. Då man hänger gemensamt i tv-soffan och kollar gamla julfilmer, spelar lite spel, löser världsproblemen i lite djupare diskussioner, äter julmatsrester när man har lust. Chillar 😎

På annandagen ska vi gå till min mamma en sväng. Då får hon sin julklapp. Det blir lagom om jag och tjejerna går dit ihop. Tar med oss lite lussebullar och julgodis.

Några långa härliga promenader lär det inte bli i alla fall. Dels tillåter inte min hälsa det än och dels är vädret tråkigt novembergrått. Vädret bidrar inte till julstämningen i år.

Godjulkram 🐘

Godjulkram @vår2022 ❤️

Tack @Lavendelblomman ❤️ Och Godjulkram tillbaka!

@Himmelellerhelvette Godjulkram ❤️

Jag minns min barndoms jular med glädje. Merparten av dem. Åtminstone större delen av firandet. Men jag minns också när jag blev lite äldre och blev mer medveten om ”spelet” mellan de vuxna, att de låtsades uppskatta julmyset, men egentligen ville de be varandra dra åt helvete.

Och alkoholen fick dem att säga saker som de borde ångra. Av den anledningen har vi ingen kontakt med min mammas syster och hennes barn, mina kusiner, längre. Beteendet går i arv kan man säga. Deras mamma, min mormor, hade ingen kontakt med sin syster de sista 20 åren heller. Själv är jag ensambarn, så jag kan inte upprepa deras misstag.

Jag tänker att jag ska vara den vuxne i rummet och ta kontakt med mina kusiner. Även om jag märker en viss avogsamhet från deras sida. Med all rätt, jag är 15-17 år äldre än dem och borde vara den som tar kontakt. Vi har träffats på någon begravning för några år sedan, och det kändes okej. Men de är inte intresserade av något utökat umgänge, och inte jag heller faktiskt. Vi har inget gemensamt, mer än att vi är släkt.

Min mamma har helt brutit kontakten med sin enda syster, mina kusiners mamma. Varför vet jag inte riktigt, men min moster var nog lite påstridig. Hon är rätt pushig, lite besserwisser, hörs och syns. Och när hon dricker, vilket hon gör lite för mycket, blir hon fullständigt tondöv. Och då skär det sig rejält med min mamma, som är fem år äldre och storasyrra. Allt oförrätt i barndomen ska plötsligt ventileras. Och min mammas attityd då blir: ”Kom inte hit och tro att du är något, din jävla skitunge”. Nä, det blir ingen god jul då precis.

Jag minns hur vi på jularna åkte pulka, åt gott, hade lång julklappsutdelning. Mysigt 🥰 Sen åkte groggbordet fram och eftersom alla skulle sova över var det fritt fram. Det kunde sluta hur som helst, alltid med rejäla gräl och ibland handgemäng. Jösses. Det var för mig då, som barn, helt naturligt. Även om jag förstås fick ont i magen av oro.

Dagen efter reste vi vidare till min pappas föräldrahem. Där samlades alla sju syskon med respektive och avkomma. Även där åt vi gott och efter några timmar kom min farfar nedlufsande från övervåningen. Sannolikt hade han kurerat sin baksmälla sen dagen innan och nu var det på att igen. Som det nästan alltid är i den typen av familjer så fanns det mycket man kunde ventilera. Politik till exempel. Så det brukade sluta med att min farfar kom i gräl med flera av sina barn, och till slut lufsade han upp på övervåningen igen, fly förbannad.

Jag önskar så innerligt att mina julminnen inte var så spritindränkta. Jag hoppas att mina barn inte har lika tydliga alkoholminnen i samband med julafton. Jag har det inte, jag minns jularna när barnen var små mest som stressiga. Skynda, skynda, skynda. Låta sig väl av maten smaka. Lagom till kvällen äntligen få sitta ner och djupandas. Och då blev det lite alkohol, gärna blossas starkvinsglögg med romsmak.

Nu får jag nog sätta på julmusik medan jag tillreder grönkålssalladen, så att lite julkänsla infinner sig åtminstone.

Godjulkram 🐘

Nu vet jag varför jag drack på jul. För att orka! Julafton är verkligen en långsittning. Pust. Kom hem till ex-svärisarna kl 13.30 och kom hem först kl 21. Mycket folk, inklusive två barn på 2 och 4 år. Jag är så trött i huvudet att jag nästan kräks.

Absolut jättetrevligt, men jag orkar med sådana långsittningar längre. Jag kommer bli som en gammal tant som vill åka hem efter maten. Ge mig några jular till så blir det så 🤣

Kram 🐘

OBS: Jag orkar INTE med sådana långsittningar längre! Tål att fundera vidare på 🤔

@vår2022 Ja, vi får nog på något sätt revidera julfirandet. Min ex-svärisar måste ju vara helt slut också! Jag ska ta upp det för diskussion i god tid inför nästa julfirande. Några timmar är fullt tillräckligt. Det blir liksom inte roligare för att man håller på aplänge. Tvärtom tar det nästan udden av myset lite.

Kram 🐘

@Se klart Just vid högtider är det väldigt mycket hänsyn till ”alla andra” som ska tas. Men till nästa jul ska jag bli bättre på att kommunicera mina behov. Tydligt säga ifrån att jag inte stannar så många timmar, att jag faktiskt inte orkar med det. Att priset blir för högt. Jag var så trött att jag nästan kräktes när jag kom hem.

Jag och tjejerna besökte min mamma idag. Vi stannade 1,5 tim och det blev julklappsöppning, fika och bra samtal. Min mamma var supernöjd med besöket. Ingenting behöver bli bättre för att man håller på länge, snarare tvärtom. Jag har förstått sambandet i andra sammanhang, och nu förstod jag det i högtidssammanhang också. Nu ska jag bara leva efter det också.

Kram 🐘

Vårt samhälle är verkligen hundra procent inriktat på att fira jul - som i ett lämmeltåg ska vi alla vandra på en lång rad mot det stora julfirandet. Samtidigt är det väldigt många i vårt samhälle som inte firar julen alls, för att de inte har någon att fira med. Mer än Babben på tv kanske.

Sen finns många som inte firar jul alls, eller som firar ”julafton” först den 7 januari. Även om det är av religiösa skäl, så måste ju deras barn till exempel känna sig väldigt exkluderade. Jag minns att mina barn hade skolkompisar som av religiösa skäl (Jehovas) inte deltog i ”kyrkliga” sammanhang. De deltog inte ens i skolavslutningar hemma i bykyrkan.

Och jag tänker att skolavslutningar i kyrkan är väldigt stämningsfullt och fint, men om priset är att några barn känner sig exkluderade så är det inte värt priset.
Själv minns jag att vi höll våra skolavslutningar i en aula eller i skolmatsalen. Funkade lika bra. Skolans målsättning måste ju vara att alla elever känner sig inkluderade, och att ingen känner att de måste avstå för att deras religion eller sedvänjor kräver det.

Nåväl, nu är julen över och vi siktar alla mot nästa stora hägring: Sommarsemestern! Den är lika heligt omhuldad som julen och förväntningarna är som brukligt alltid mycket mer fantastiska än verkligheten. Tomheten och tanken ”vad det bara det här?” Som man känner efteråt, ingår i konceptet.

Kram 🐘

Nyår är en högtid som jag är kluven inför. Historiskt har jag varit SÅ full på nyår. Det är ju festhögtiden nummer ett liksom. Jag skulle kunna rabbla en massa tråkiga nyårsminnen, på temat apkalas och plågsamt bakfull.

Men det vore självplågeri, och jag behöver inte påminna mig om skräckminnen eftersom jag aldrig skulle få för mig att dricka - varför liksom?

Kruxet är att jag inte kan komma på ett annat vettigt sätt att fira just nyår. Det är så förknippat med mingel och stora fester, eller parmiddagar, med god och lyxig mat och bubbel i glasen.

Det slutar nog med att jag gör ingenting. Känner mig inte alls sugen på festligheter. Äldsta dottern ska resa till Gbg med sambon för att gå på fest, och yngsta dottern ska tillbaka till sitt boende på torsdag. Hon har bott hos sin pappa sen 23/12 och imorgon onsdag ska hon sova hos mig. De ska ha nyårsfest på boendet.

Om ingen hör av sig och absolut vill fira in det nya året ihop med mig - nyktert - så får det passera som vilken lördag som helst. Jag är ju så kvällstrött så jag lägger mig nog som vanligt vid 23-tiden. Vilken tråkmåns jag är 🤣 Jaaa, och det är helt okej!

Kram 🐘

@Lina. 2.0 Helt rätt. Man får skapa nya nyktra rutiner. Hade mina barn bott hemma hade det känts helt naturligt att fixa till en mysig nyårskväll. Att göra det för sig själv…. känns onödigt 🤣 Huvudsaken är ju ändå att jag lyssnar till mina behov. Vad vill jag? Vad behöver jag?

Kram 🐘

@Sattva Funderar på varför det känns onödigt att fixa lite god mat och nyårmys bara för att jag är själv? Hade något av barnen varit hemma hade jag ansträngt mig, likaledes om jag hade en partner att fira med. Men om jag är själv… så känns det onödigt. Konstigt egentligen, tål att tänkas på ett varv till.

Gottnyttårkram 🐘

Dagen före nyårsafton. Sista jobbdagen, sen ledig igen över helgen. Sen jobba fyra dagar nästa vecka och därefter har jag semester en vecka. När semestern är slut börjar jag jobba 75 procent, den 16/1. Jag känner mig redo för det steget, och jag ska jobba kl 10-17. Jag ska ha en timmes lunchrast, varav jag ska ta 30 min lunchpromenad. Jag ska också hitta tillbaka till rutinen med morgonpromenad och direkt-efter-jobbet-promenad.

Jag har varit så sjuk under hela december att jag inte har promenerat alls i princip. Det dötrista vädret har ju gjort sitt till också. Men nu känner jag mig redo att möta våren med mina promenader. Jag ska besöka min äldsta dotter helgen innan jag börjar jobba 75 procent, och då tänker jag överraska henne med att jag har mycket bättre kondis än jag hade i somras. Så jag får nog börja promenera redan nästa vecka 🤔

Då har man inte mycket bekymmer i världen om ens tankar ägnas åt att fundera över hur man ska få till dagliga promenader. Jag gillar det. Att jag inte har större bekymmer. Just här och nu. Vad framtiden har i sitt sköte får jag hantera om/när det dyker upp.

Gällande nyårsafton tänkte jag beställa hämtmat från en restaurang som erbjöd nyårssupé. Sen såg jag att den maten skulle ha varit beställd i onsdags i så fall. Shit happens. Nu tänker jag botanisera på Ica istället, de brukar fixa något extra gott just till storhelger. Några jullandgångar har det blivit i mellandagarna för min del.

Och jag tänker att jag i stillhet ska begrunda året som varit, som har varit minst sagt tufft. Och sen ska jag tänka fritt och brett om året som kommer. Vad jag vill prioritera och lägga min energi på. En del råder jag inte över riktigt, jobbet tex, men en hel del råder jag över. Jag behöver staka ut riktningen. Flytta till hus? Hyra eller köpa? En valp kanske? Är jag mogen för det? Hur skulle det gå till rent praktiskt?

Gottnyttårkram 🐘

Tack detsamma @Himmelellerhelvette ❤️

Tack detsamma @DRacker ❤️

Just idag lider jag lite med alla som är bakfulla. Lite. De får skylla sig själva också. Faktiskt. Jag minns nästan känslan. Konstant illamående, jag ville krypa ur skinnet. Rastlös men ändå oförmögen att göra någonting. Distrahera, distrahera, distrahera.

Mot slutet kräktes jag mycket dagen efter. Inte för att det var så mycket att få upp, men jag mådde så illa att jag ulkade och kväljdes, fick upp lite matrester och galla typ. Det kunde flyga på mig när som helst, så jag vågade inte gå ut när jag var bakfull. Tänk att plötsligt börja ulka på Ica liksom 🤮 Jag minns att det var vidrigt jobbigt, och på det hade man ångesten från helvetet. Svettades och frös omväxlande, det var verkligen så himla synd om mig. Buhu.

Det var som om min kropp skrek åt mig: Du förgiftar mig! Och det gjorde jag ju. Och till slut förstod jag. Och nu har jag firat min tredje nyktra nyår, den här gången helt självsam, och jag mår prima. Inte sjuk alls längre, imorgon börjar jag med dagliga promenader och bättre kosthållning igen.

Ikväll ska jag på restaurang med en kompis och sen ska vi se filmen Avatar. Jag älskade första filmen, och jag hoppas att gillar tvåan lika mycket för den håller på i tre timmar.

Kram 🐘

Filmen Avatar 2 var bra. Spännande hela tiden. Wow-faktorn från första filmen får man ju inte, men den var riktigt bra. Hade mått bättre av att tajtas till lite dock, 2 tim hade varit mer lagom. Men den blev inte långdragen alls. Dock var jag hemma först kl 23 😩 Fick ta slapp sovmorgon idag. Till kl 8.30.

Morgonpromenaden kom av sig, det regnar ute. Min tanke var annars att inleda det nya året med morgonpromenad, lunchpromenad och kvällspromenad. Varje dag. Men jag kan inte förmå mig att klä på mig och gå ut i regnet. Trots att jag vet att man aldrig ångrar en promenad. Jag väljer att vara självsnäll. Jag tvingar inte ut mig själv i skitvädret.

Den person jag gick på bio med igår är en gammal bekant. Vi hade en fling sommaren för 3,5 år sedan, under några månader. Det slutade med att han valde en annan kvinna framför mig, på ett väldigt osnyggt sätt. Jag var så ledsen, besviken och arg på honom. Ett halvår senare blev jag nykter och raderade samtidigt alla dejtingappar. Jag förstod att den bekräftelse som dejtingapparna gav mig var ett lika starkt missbruk som alkoholen.

Det blev slut mellan oss med buller och bång och jag blockade honom i alla kanaler. Sen gick åren. När jag kom tillbaka efter min sjukskrivning i höstas så hade jag fått en massa mail från honom till min jobbmail. Han visste ju var jag jobbade. En dag ringde han upp mig på mitt jobbnummer och jag råkade svara utan att tänka på att det var ett okänt nummer. Sen pratade vi i 1,5-2 timmar.

Han fick veta allt om min sjukskrivning och hur arg, ledsen och besviken jag blev på honom när han valde bort mig. Jag fick veta allt om den relation han hade med kvinnan som han valde framför mig, en minst sagt stormig historia som nu är just historia. Och efterhand som vi pratade märkte jag att jag verkligen har saknat våra diskussioner. Vi pratar inte på ytan, vi pratar på djupet direkt. Pang bom. På ett väldigt analyserande och nyfiket sätt, från båda håll. Vi berikar varandra genom våra samtal.

Vi har fortsatt att smsa då och då och till slut var jag tvungen att säga ifrån. Det blir inte vi igen, jag har inte den typen av känslor för honom längre. Mitt undermedvetna är nog fortfarande lite arg och besviken på honom, även om vi har pratat om det mycket och han har bett mig tusen gånger om ursäkt. Jag skrev helt enkelt till honom att han kanske inte skulle lägga mer energi på mig, för vi kommer inte att bli ihop igen. Då svarade han: ”Men kompisar kan man ju inte få för många av.”

Så där är vi nu. Gårdagskvällen var jättemysig. Först mat och prat i 1,5 timme och sen tre timmar bio. Från att jag satte mig i hans bil tills jag klev ur den igen babblade vi konstant, i munnen på varandra nästan. Förutom på bion då förstås.

Jag har verkligen saknat våra samtal, som är en salig blandning av humor och allvar. Jag har en tendens att falla folk i talet, och jag kastar mig mellan samtalsämnen hit och dit. Och han hänger med. Han bidrar själv med ungefär samma energi, och det gillar jag.

Idag blev det en lugn förmiddag, snart ska jag göra mig i ordning och åka till jobbet. Efter jobbet åker jag direkt till ex-svärisarna. Då blir det mat och prat igen. Som också berikar mig oerhört mycket ❤️ Det här är min sista vecka på 50 procent. Nästa vecka har jag semester. Från 16/1 börjar jag jobba 75 procent, kl 10-17 inklusive en timmes lunchrast. En lunchtimme med mat och prat - och dagliga lunchpromenader.

Kram 🐘

En kollega är sjuk och en annan är ledig. Så jag blev inkastad i den dagliga produktionen hej och hå i måndags. Pang bom - in i det dagliga och börja styra upp. Min chef hjälper till också, liksom en vikarie. De båda har dock dålig koll på vart man hittar allt, och deras kunskap om vissa av programvarorna är obefintlig. Så de behövde mig som styr upp. Men jag jobbar bara mina 4 tim/dag.

Bäst av allt - det sitter! Grundkunskaperna, det vill säga hur man ska tänka och planera, sitter långt in i benmärgen. Och kunskapen om programvaror och var man hittar allt sitter också. Det har gått svinbra, jag känner mig supernöjd med min insats 🥰

Idag och imorgon ska jag dock återgå till mitt huvudsakliga ansvarsområde, som jag haft sen jag gick upp på halvtid i mitten av oktober. Så min chef och vikarie-kollegan får klara sig själva med det dagliga idag och imorgon. Ska bli spännande att se hur det går. Min chef kommer smygande då och då, och frågar ”jo, hur gör man det här….” Lite jobbigt att bli avbruten. Men jag tänker att jag sitter i en förbannat bra sits inför kommande löneprat 🤔

Jag biter ihop och jobbar två dagar till den här veckan. Från fredag är jag ledig en hel vecka 🥰 Från måndag är de andra två kollegorna tillbaka.

Ikväll ska vi i tjejjouren ha årsmöte. Det blir också en prövning. Mina jourkompisar är rätt så unga, och väldigt orutinerade vid föreningsarbete, dvs formalian. Jag har mer erfarenhet av styrelsearbete än de är gamla liksom. Jag får bita mig i knogarna för att inte kliva fram och styra upp.

Jag har tagit på mig tillräckligt. Jag är dels ansvarig för tjejjourens sajt och att lägga upp nya användare, och från och med årsmötet idag tänker jag även ta på mig ansvaret för att sköta tjejjourens sociala medier. Ironin i att den äldste volontären sköter det liksom.

På det privata planet är det också lite meckigt. Min yngsta dotter har problem med sin mage. I sex år har hon haft diarréer dagligen. Vi har besökt bajsdoktorn otaliga gånger, gjort koloskopi, provat olika mediciner bla bla bla. Just nu är det värre än någonsin. Så igår morse/förmiddags pratade jag med en mag- och tarmsköterska. Vi gjorde en behandlingsplan, jag skrev ner den och överlämnade den till dotterns LSS-boende. ”Gör si, gör så”. Nu ligger bollen hos dem. Men det uppstyrandet krävde förstås en massa energi också. Jag var riktigt trött igår kväll.

Styra upp en tidning och styra upp bajsrutiner. Tvära kast på en dag minst sagt 🤣

Kram 🐘

Nu är jag leeeeedig en hel vecka. Så jävla nice 🥰

Totalt 2,5 timmes övertid blev det under veckan. Det kvittar jag mot måndagens ledighet. Eftersom jag jobbar 4 tim/dag så blir det totalt uttag 2 semesterdagar nästa vecka. Jag ska resa till äldsta dottern nästa helg. Annars ska jag bara vila. Eller nästan bara. Jag ska slutföra yngsta dotterns redovisning till överförmyndarnämnden. Jag ska komma igång med promenader, styrketräning här hemma, och laga mat. Köpt en kokbok med antiinflammatorisk kost.

Jag har ju lyssnat på alla Maria Borelius böcker på temat ”Hälsorevolutionen”. Nu har hon släppt en kokbok också, som jag har beställt för att bli lite inspirerad. Jag måste liksom försöka göra allt för att komma till bukt med värken i kroppen. Det suger verkligen att passera 50-sträcket 😫 Kroppen sjangserar litegrann för varje år.

Igår hade jag en skum värk. Jag satt på min ”pall” på jobbet kl 11-17. Det är en ergonomisk pall där man sitter som i en hästsadel, och sen är den liksom ”gungig” i foten så man sitter rak i ryggen och behöver jobba pyttelite med bålmusklerna för att stabilisera sig. Nåväl, många timmar i sträck blev det. Jag spänner mig dessutom alltid lite extra när jag har mycket att göra, dvs högt tempo.

När jag sen skulle gå hem var hela vänsterbenet helskumt. Jag hade ont, benet var liksom vingligt och tårna domnade, så jag hade svårt att gå. Men jag kämpade på. I tv-soffan sen värkte hela benet, jag kunde knappt sitta still. När jag skulle sova var det stört omöjligt. Smörjde med massor av liniment, men benet värkte och var rastlöst och jag kunde inte ligga still. Fruktansvärt. 2 x 45 min lyssnade jag på en bok innan jag lyckades somna.

Idag känns benet lite mer okej. Lite värk i knät bara, och lite domningar i vad och tår. Jag måste komma ut och promenera för att bli bättre i min artros i knäna. Jag funderar på om det långa stillasittandet på pallen igår gjorde att ischiasnerven kom i kläm? Den utgår väl från rumpan? I fortsättningen ska jag stå upp och jobba halva jobbdagen. Punkt. Och jag ska köpa magnesium idag. Punkt.

Nu äta och sen promenera med boken ”12-veckorsprogrammet” i öronen. Det är den senaste boken i Maria Borelius bokserie ”Hälsorevolutionen”. Det har kommit lite snö här ser jag, nice 🥰 Det blir så vackert med snö, jag har verkligen saknat snön i år.

Kram 🐘

Tack @Varafrisk för din kommentar hos mig. För mig är det tydligt att som onykter påbörjade jag en massa saker som jag inte slutförde. Som nykter är jag mycket duktigare på att slutföra. Jag har framför allt lärt mig att dela upp stora saker i mindre hanterbara delar. Så jag inte håller på till jag blir helt slut.

Jag behöver slutföra delmomenten i en bra känsla, för att kunna återgå till arbetsuppgiften senare med en god känsla. Jag ”schemalägger” även större arbetsuppgifter här hemma. Till exempel har jag tagit semester hela kommande vecka för att göra min yngsta dotters ekonomiska redovisning för 2022 klar att överlämna till överförmyndarnämnden.

Jag har lärt mig av misstagen - och jag vet att jag inte orkar hålla på med det kvällstid efter jobbet, eller på helgen då jag behöver bara vara och ladda batterierna.

Kram 🐘

Idag blev jag riktigt glad 😊 När man är alkoholist, och även när man är deprimerad tydligen, så kan man få nervpåverkan ner i fötterna. Nervändorna blir liksom skadade, eller dör rentav, och symtomen är domningar, stickningar och frusenhet i fötterna. Tånaglarna slutar växa, liksom håren på stortårna.

Detta ”besvär” har jag haft ett tag, och det uppkom i samband med depressionen i våras-somras. Men idag var jag tvungen att klippa tånaglarna! För första gången på evigheter. Och när jag gjorde det upptäckte jag ett ynka svart hårstrå på ena stortån. Hurra!

Snacka om att gli glad över småsaker. Men ack så viktigt för mig, att nerverna faktiskt har piggat på sig! Jag läste någonstans att det är oåterkalleligt. Har nervändarna dött så har de liksom. Tydligen inte.

Kram 🐘

@Charlie70 Ja, tänk om vi hade sluppit den dippen?! Det är svinsvårt mentalt att förstå att man inte kan leva på gamla meriter. Muskler som inte får jobba förtvinar. Flås som inte får jobba packar ihop. Samtidigt är jag på och av med träning och kost konstant i cykler, det verkar ingå i min personlighet. Av och på - nystart på nystart. Men jag tänker att jag ger fan inte upp åtminstone! Mer om det i nästa inlägg.

Kram 🐘

Nu är jag supertaggad inför att nystarta med kost och motion - ge järnet! Har ingen infektion i kroppen, och mina onda knän mår bara bra av att röra på sig.

Jag måste ju göra allt jag gör till ett projekt. Skriva listor och bocka för jada, jada. Jag lyssnar just nu på Maria Borelius bok ”12-veckorsprogrammet” som inspiration och jag har beställt hennes kokbok med antiinflammatorisk kost. Jag gillar verkligen Borelius vetenskapliga approach, samtidigt som hon vurmar för ayurveda och annat som inte går att förklara vetenskapligt.

Jag försöker att nystarta hållbart. Skynda långsamt. Jag har ju hela livet på mig 🥰 Minst 7.000 steg/dag (målet är 12.000 steg/dag men det får ta några månader), noll synligt socker, nötter till mellanmål, frukt eller smoothie till kvällsmål - och jag kompletterar med dadlar som ett mellanmål också. Plus frukost, lunch och middag förstås. Och där är tänket grönsaker till varje måltid. Och att laga antiinflammatorisk mat. Handla och laga mat på söndagar. Idag ska jag laga kikärtsbiffar, glasnudlar, bönor plus något såsigt. Och krydda mycket!

Förutom promenader så vill jag styrketräna varje dag efter morgonpromenaden. Svinga kettlebell mellan benen och göra några övningar för axlar och överdelen av ryggen. 4 övningar x 20 rep. Snabbt gjort. Det är i första hand de musklerna som en kontorsråtta behöver stärka. Framöver tänker jag komplettera med några övningar för magmusklerna. Och stretcha efteråt. Jag är stel som en tamburmajor.

Utmaningen blir att komma ut på promenad och styrketräna innan jobbet, från och med nästa vecka då jag börjar jobba kl 10. Jag behöver ju min sömn också. Jag får klura på det lite, nu har jag först en ledig vecka då jag kan sätta rutinerna. Kom iväg på en promenad både igår och idag. Nu i eftermiddags ösregnade det, då var jag inte lika sugen. Men jag ser annars fram emot att möta våren på mina promenader 🥰

Efter två dagars slapp ledighet var jag sugen på att dona lite igen. Så idag har jag städat bort julen hemma hos yngsta dottern och nu står det tvätt och matlagning på mitt schema.

Kram 🐘

PS. Glömde att skriva att jag ser fram emot att lära känna min inre schimpans, ekorre och panda 🥰 Idag har jag tvättat OCH stoppat in kläderna i garderoben. När hände det senast? Kassarna med ren tvätt brukar stå kvar på golvet i evigheter. Att jag gjorde det med lätthet idag tyder på att jag har vilat tillräckligt fre-lör för att orka dona idag 🥰 Vila först, jobba sen. Dansa, pausa, dansa, pausa.

@Se klart Min checklista är ett liggande A5 med åtta punkter och sju kolumner för datum.

1) Morgonpromenad: (fylla i antal steg)
2) Lunchpromenad: (fylla i antal steg)
3) Kvällspromenad: (fylla i antal steg)
Totalt antal steg: (fylla i antal steg) Jag utgår från appen Hälsa i min mobil, där stegen räknas.
4) Styrketräning: (antal övningar x antal rep)
5) Nötter som mellanmål: (bocka av)
6) Dadlar som mellanmål: (bocka av)
7) Frukt eller smoothie som kvällsmål: (bocka av)
8) Noll synligt socker: (bocka av)

Jag tror mycket på att lägga till bra saker i huvudsak, istället för att tvinga bort det dåliga. Den enda inte-punkten jag har noterat är noll socker, och den punkten är verkligen viktig för mig. Jag mår inte bra av godis, glass och bakverk, men jag är så svag för det. Jag mår allra bäst av att nolla socker helt, vardag som helg. Efter några veckor är det inte jobbigt alls. Faktiskt.

Mellanmål är viktigt också, för att inte bli helt slut på eftermiddagen och kasta mig över vad som helst. Jag lägger två nävar blandade nötter i en liten burk och toppar med 6 dadlar och lägger i väskan. Dadlar är lätt att äta sittande vid datorn i farten och nötterna äter jag i bilen hem oftast. Kvällsmellanmålet är viktigt för att inte behöva somna hungrig. Det blev trist med bara smoothie varje kväll, så även frukt är okej. Vindruvor och kiwi är mums tex.

Jag har från årsskiftet slutat med immovane, efter nästan ett års användande. (Tar 1/2 propovan fortfarande.) Det har varit rätt svårt att somna, men i natt var det värre än värst. Gick och la mig kl 23:30 och gav upp försöken att somna kl 02.30. Skriver och läser lite här och hoppas snart kunna göra ett nytt försök.

Kram 🐘

@majken_r Maria Borelius är verkligen både behaglig och inspirerande. Hennes böcker om förundranseffekten var verkligen ögonöppnare för mig. Ser fram emot att botanisera i hennes kokbok när den dyker upp kommande vecka. Det finns en podd nu också som heter Hälsorevolutionen.

Kram 🐘

Tack detsamma önskar jag dig @majken_r ❤️

Maria Borelius pratar sig även varm för periodisk fasta. Hon liknar det vid sårläkning. Om vi hela tiden håller på och duttar med att rengöra ett sår så hinner det inte läka. Såret behöver lugn och ro för att läka, det vill säga inte beröras under flera timmar. Likadant fungerar periodisk fasta menar hon. Och det ska påverka en positivt genom att det ger mer energi. Fascinerande.

Det mest vanliga i vårt samhälle är ju 5:2. Man äter som vanligt fem dagar per vecka och ytterst få kalorier under två dagar per vecka. Jag har provat, men jag har svårt att få in det i min vardag. Maria pratar också om 14-10-fasta. Då fastar man 14 tim per dygn och har ett 10 timmar långt ”ätfönster”. I praktiken brukar Maria skjuta upp frukosten, och det tror jag skulle kunna passa mig. Jag är sällan vrålhungrig direkt när jag vaknar, jag kan dröja en-två timmar innan jag äter har jag märkt nu under min sjukskrivning.

Om jag äter frukt/smoothie kl 20 så äter jag frukost först kl 10 nästa dag, direkt när jag kommer till jobbet i princip. Det skulle nog funka. Man måste få det att funka i vardagen också. Tydligen kan man dricka powerkaffe, vilket jag misstänker är kaffe med en stor sked kokosfett.

Men jag ska inte springa på för många bollar samtidigt. Lagd plan ligger, så får vi se hur jag utvecklar den framöver. Några timmar har jag sovit, men kl 6 var det lönlöst att försöka somna om. Jag har ett konstigt obehag i magen, som jag inte kan identifiera riktigt. Matsmältningsbesvär? Ätit något dåligt? Oro? Ibland är det fan inte lätt att veta alltså.

Någon oro ska jag inte behöva ha. Jag är ledig en vecka nu. Döttrarna mår bra, jag mår bra. Det enda som möjligen stör mig litegrann är att jag inte har fått någon tid hos min läkare den här veckan, och min sjukskrivning går ut på söndag. Men det är inget stort bekymmer, jag ringde mottagningen förra veckan och påtalade detta, och ska ringa dem idag igen. Får jag ingen tid denna vecka kan läkaren skriva sjukskrivningen i efterhand.

Plus att jag ska ringa provtagningen och boka tid för min dotter en morgon den här veckan. Inga stora bekymmer alltså, men två ofärdiga bollar förvisso. Likaledes ska jag slutföra dotterns redovisning den här veckan också, men det är nästan klart så inte heller det borde oroa mig egentligen.

Kram 🐘

Det kanske kan vara bönorna jag reagerar på 🤔 Falafel plus mycket bönor blev kanske en utmaning för mina tarmar? Jag har dock en stålmage, jag kan inte komma på någon mat som stör dess lugna lunk. Kanske bönor gör det?

Ont i magen är verkligen flummigt. Jag tänker på min yngsta dotter som nu ska berätta för personalen varje kväll hur hennes mage mår. Det finns så många olika sätt att ha ont i magen på. Och ibland har man inte ens ont, man känner bara ett obehag.

Minns när jag hade separerat från barnens pappa och efter något år börjat dejta en kille. Efter ett tag förstod jag inte varför jag liksom hade ett ”klump” i magen. Efter lite tankemöda kom jag på det - jag var ju kär! Efter 24 år i en relation hade jag glömt hur det kändes att vara kär - när man går runt med en klump i magen av anspänning och knappt kan varken äta eller sova för att man var uppfylld av tankar på Honom.

Det är det enda som mitt obehag i magen inte kan bero på i alla fall, eftersom jag inte dejtar 🤣 Igår beställde jag nya sängkläder. Två olika, men bara ett påslakanset av varje istället för två. Är det då man har gett upp alla tankar om tvåsamhet? När man bara köper ett påslakanset i en modell.

Min kompis kom med ett kreativt förslag OM mitt civilstånd förändras framöver: Rocka påslakan! Precis som man rockar sockarna. Det var en riktigt bra idé tycker jag. Det skulle dessutom utmana mitt ordningssinne, och det är alltid nyttigt att göra under lugna former. Leva farligt - rocka påslakan 🤣

Kram 🐘

Jag har en utstakad morgonpromenad, en lunchpromenad och en kvällspromenad här hemma. Alla utvalda med tanke på belysning och civilisation. Lunchpromenaden går genom skogen. När jag jobbar har jag en speciell lunchpromenad också, inne i centrum. Lite havsluft får jag dock njuta av då också.

Gemensamt för alla rundorna är att de är cirka 30 min långa (a’ cirka 3.000 steg). Så pass lite att jag inte kan skylla på tidsbrist. Alla innehåller också en jobbig backe. Min upplevelse är att det är i backen som jag först märker att flåset och musklerna i benen har utvecklats. Om jag går samma rundor kan jag enkelt jämföra över tid. Och jag behöver den bekräftelsen för att motivera mig att fortsätta, vecka efter vecka.

I höstas (1/9), när jag började från noll i princip efter mitt halvårs sjukskrivning för utmattningsdepression, var backen på morgonrundan verkligen en prövning. Jag fick stanna halvvägs och pusta och skaka lår/vader fria från mjölksyra. Efter två månader fixade jag den backen plättlätt. Visst blir jag andfådd, det är meningen, men jag orkar hela backen utan att dra ner på tempot.

I lördags och söndags gick jag morgonrundan igen - och jag klarade den! Så en månads sjukdom har inte gjort att jag har hamnat på noll igen tack och lov 🙏🏻 Dagens morgonrunda och styrkepass är avklarat, och snart ska det bli gott med frukost. Magobehaget har gett med sig nästan helt, så det var nog bönorna som spökade.

Nu i början, när målet är 7.000 steg per dag, räcker det med två promenader dagligen. Skynda långsamt.

Kram 🐘

@Se klart Maria Borelius säger att vid 7.500 steg uppnår man dokumenterad hälsoeffekt. Över det ger inte samma effekt. Har hört andra säga också att 10.000-12.000 steg/dag är en överdriven målsättning, om det är just hälsoeffekten man vill uppnå. Jag tänker att det är utevistelsen jag vill åt också. Och egentiden.

Kram 🐘

Jag var bara tvungen att skriva själv i inlägg nummer 4.000. Mäktigt många!

Kram 🐘