Andra halvlek har inletts

Jag har slutat med insomningstabletten immovane (zopiklon). Tog sista tabletten 31/12, då tabletterna tog slut. Tänker inte hämta ut mer.

Jag har i princip tagit en tablett per kväll sen jag blev sjukskriven i slutet av januari i fjol. Jag tror att jag blev beroende av dem, både fysiskt och psykiskt.

Någon sa att immovane är ett benzo-preparat, dvs opioid, så jag började googla och hittande den här skrivningen: ”sömnmedel med bensodiazepinsläktade medel som zopiklon”. Immovane och zopiklon är samma tablett.

Den tabletten ska jag INTE ta mer. Livsfarligt att ge den till en ex-alkis, men jag var nog inte tillräckligt tydlig med mitt missbruk när jag var hos läkaren. Jag sa att jag var helt nykter sen några år tillbaka, vilket dock borde ha lett till följdfrågor.

Har jag märkt något? Ja, faktiskt. Har svårt att somna och sova hela natten. Jag har fått något ångestpåslag per dag senaste veckan, vilket förbryllat mig. Nu vet jag varför.

Jag gick ju från en tablett per kväll, så abstinensen bör ju inte bli så stor. Och det är dag 9 idag, så det blir nog snart bättre med sömnen också.

Jag tar fortfarande 1/2 tablett propovan per kväll, som ska göra mig sömnig. Är noga med läggtiderna, sover inte dagtid. Den här veckan är jag ledig, så det får bli som det blir.

Idag fick jag ihop dotterns redovisning för år 2022 - på öret! Heja mig. Nu återstår lite pill till, men det allra viktigaste är gjort. Alla kvitton finns 🙏🏻 Det är inte självklart när tre hushåll är inblandade (dotterns, hennes pappas och mitt hushåll). Många ställen för ett kvitto att hamna på 😱

Kram 🐘

Idag hade vi ett första teams-möte i den koncerngemensamma organisationen, där jag ska bli en liten kugge. Mycket känns ovisst, men jag har överlevt många omorganisationer så jag fixar detta också.

Känns som det blir lite learning by doing när det drar igång 6/2. Fem enheter har jobbat rätt så mycket på var sitt eget sätt. Nu ska vi jobba likadant allihop.

Jag har ju varit hjärnan bakom många av den här typen av omorganisationer på vår arbetsplats. Jag har producerat MÅNGA manualer och jag har lärt upp MÅNGA praktikanter och kollegor.

Det känns otroligt ovant att inte gå i täten. Men det känns ändå helt okej, allt utvecklas. Man kan välja att backa in i förändringen eller hoppa på tåget direkt. Och utveckling inom vår bransch är lika med att färre gör mer och i ett snabbare tempo. Men så är det väl inom alla branscher antar jag.

Jag lägger inget mer huvudbry på det nu. Jag har semester hela veckan. Och sen gillar jag läget 6/2 och hugger in - mitt tempo är det inget fel på och programvarorna behärskar jag till fullo.

Kram 🐘

Tips: Kolla på svt1 kl 20. ”Din hjärna” med underrubriken ”Njutning och beroende”. Av och med psykiatriker Anders Hansen. Finns redan nu på svtplay.

Kram 🐘

@Se klart Lång gemensam tid ihop ger en helt annan tyngd åt tankar och råd. Så himla sant. Tack för att du finns här, min fina forumvän ❤️

Kram 🐘

Jag är en person som brukar gå i täten på jobbet. Som mellanchef brukar man få info om förändringar före övriga medarbetare. Min hjärna har hunnit processa en hel del, innan den breda massan ens fått vetskap om att en förändring är på g.

Jag tror inte på förändring för förändringens skull. Det måste alltid finnas ett tydligt syfte med förändringen. När folk förstår VARFÖR fullt ut så kan man få med dem på tåget.

Syftet med den omorganisation som vi gör nu är inte att spara varken tjänster eller pengar. Syftet är att vi som koncern blir mindre sårbara - och att det finns samordningsvinster att göra, vilket skulle frigöra tid för annat arbete.

Jag förstår de syftena till fullo. Idag är vi två personer på mitt företag som jobbar med det jag gör dagligen. I och med sammanslagningen blir vi totalt 19 personer inom koncernen som jobbar gemensamt, med samma arbetsuppgifter. Vi blir mycket mindre sårbara.

Eftersom jag har jobbat i 15 år med rekrytering, personal schema så ser jag också större möjligheter att rekrytera och lära upp nya kollegor, oavsett var det sker geografiskt. (Vår koncern finns i en rätt stor del av landet.)

Plus att det även blir möjligt för medarbetarna att jobba hemifrån. (Vi har just nu två kollegor som sitter hemma och jobbar, 20 mil från oss andra. Funkar lika bra som om de satt i huset.) Vi kommer att bli mer attraktiva som arbetsgivare, vilket är en enorm konkurrensfördel.

Jag har erbjudit mig att lära upp en ny kollega. Jag har en tom arbetsplats precis bredvid min - och jag skulle gladeligen lära upp någon som kan göra mitt jobb i sommar tex. (Att lära upp nya på distans funkar, men det är lite meckigt.)

Det finns förstås knutar som måste lösas upp också. Ledarskap och gruppgemenskap är svåra grejer att få till på distans. Men om situationen är densamma för alla, att vi alla sitter utspridda, så finns det garanterat en vilja att lösa upp de knutarna.

Som individ har man alltid ett val. Antingen backar man in i en förändring synnerligen motsträvigt. Skriker och gapar, gnäller och muttrar. Tar till sig förändringen högst motvilligt, för att man känner sig tvingad.

Eller så hoppar man på tåget direkt - och får till och med en trevlig fönsterplats 😍

Kram 🐘

Tips: Podden ”Hälsorevolutionen” avsnitt 122: ”Optimera dina signalsubstanser och hormoner”. Mycket intressant!

Kram 🐘

@Geggan Eller hur!? Och det tar lite tid för igångsättningshormonet dopamin att börja tillverkas i hjärnan efter att vi har blivit nyktra. Men när lusten att göra kommer tillbaka är känslan mycket mer genuin.

Kram 🐘

@vår2022 Det kan ta tid att få tag på känslorna, de tvekar liksom lite på tröskeln, men när de väl kommer in fyller de verkligen hela rummet 🥰

När jag skrattar så skrattar jag verkligen! Länge. Häromdagen träffade jag en person och vårt samtal var så givande att jag nästan struttade fram med små glädjehopp efteråt.

Jag kan förvåna mig själv när känslorna blir så starka och uppfyllandet. Otroligt häftigt är det oavsett.

Kram 🐘

Tips: Boken ”Sex substanser som förändrar ditt liv” av David JP Phillips. Han var gäst i Hälsorevolutionens podd nr 122, som jag tipsade om ovan. Han är svensk, fast det kan man inte tro med det internationella namnet.

Mycket klok, och väldigt närvarande i samtalet med Maria och Carina i podden. Håller kurser i hur vi själva ska minska vårt kortisol (stress) och höja dopamin (igångsättning), serotonin (nöjdhet), endorfin (eufori), oxytocin (kärlek) och testosteron (kapabel). (Det är mina egna ordval/tolkningar inom parentes.) Han började sin egen resa med att han var var svårt deprimerad.

Jag märker verkligen skillnad jämfört med mitt tidigare liv. Jag är mer grundglad, grundnöjd, ännu mer positiv, tar itu med saker utan att tveka, njuter verkligen av att umgås med nära och kära, njuter av min vardag och mina rutiner också. Kan verkligen genuint känna att resan är målet. Nu, nu, nu är livet nice.

Och allt detta kan jag tacka mina hormoner för!? Och indirekt nykterheten eftersom det har gjort att mina hormoner fungerar bättre. Det jag behöver se upp med är sökandet efter dopaminkickar, tex mobilen, multitasking etc. Jag behöver se över mina mobilvanor. Men samtidigt vet jag att när jag har annat att göra, tex jobba, promenera eller umgås med mina barn och vänner, så lägger jag undan mobilen direkt. Jag har alltid mobilen på ljudlöst så jag slipper höra alla pushar.

Det är när jag ligger/sitter hemma själv som mobilen är mitt sällskap. Fast egentligen är det ju människorna i mitt flöde (inklusive forumet) som är mitt sällskap. Men jag har märkt att jag ofta tittar på tv och scrollar på mobilen samtidigt. Något blir lidande. Då är det bättre att sticka och kolla på tv samtidigt.

Jag har tagit ett första steg genom att leta fram en bok, som jag tänker läsa en stund innan sovdags. Inte scrolla i mobilen det sista jag gör. Somnade lätt igår, men vaknade ett antal gånger i natt. Min sömn är inte okej ännu, efter att jag slutat med immovane, men det går åt rätt håll.

Kram 🐘

Varit iväg ikväll med en kompis och lyssnat på musik. Åt en paj och drack chailatte och ramlösa medan han drack rödvin. Jag är verkligen inte ett dugg obekväm med att gå ut på restaurang och välja alkoholfritt.

Musiken uppskattade vi båda två 🥰

Kram 🐘

Sista semesterdagen. I helgen reser jag till äldsta dottern. Reser imorgon kl 8.30 och hem igen på söndag kl 14. Jag har blivit så gammal nu att jag helst vill ha dagsljus när jag kör bil 🚗 Vi ska långpromenera, äta gott och titta på något bra på tv. Inget extravagant alls, bara ett dygns umgänge på tu man hand.

Jag märker att när andra personer (tex hennes sambo, lillasyster eller pappa) finns i närheten så påverkas vår relation. Inte direkt negativt, men den får inte huvudfokus - och jag vill att vi huvudfokuserar på varandra då och då. Det är då samtalen kommer mer på djupet, det är då vi diskuterar värderingar, relationer och allt annat viktigt.

Jag ska åka till henne om två veckor igen. Då ska vi åka till närmaste stora stad och se en humorshow på en arena där. Att göra saker ihop är riktigt nice 😍 Vi är ju båda i princip ensambarn och nu i vuxen ålder har vi blivit varandras bästa vänner också. Det är vi två mot världen liksom.

Fortfarande känns det som om hon är en del av mig - som en extra arm eller ben. Min kärlek till henne är så totalt villkorslös. Hon skulle kunna bete sig hur som helst, jag skulle ändå älska henne in i döden. Det är häftigt av vår relation inte längre är grumsad av alkohol. Hon och hennes pappa är de två som mest har kommenterat mitt drickande. Nu slipper hon oroa sig över det.

Kram 🐘

Det var perfekt att ta semester en vecka för att verkligen sätta de nya nyttigare vanorna. 98 procent handlar om vanor. Nöta, nöta, nöta.

Två promenader per dag har det blivit, så jag har uppnått mina 7.000 steg/dag. Kondisen är rätt okej, men jag har lite ont i benen. Knäna kvider, sannolikt artros. Träning hjälper, kämpa på. Igår gick jag till och med ut i ösregn. Jag ligger kvar på den här nivån i tre veckor till, sen utökar jag till 9.000 steg/dag.

Nötter som mellanmål sitter sen sist, liksom smoothie som kvällsmål. Jag har bara lagt till ytterligare ett mellanmål med dadlar. Det ska vara lätt att ta med i en burk i handväskan.

Frukost krävde dock lite tankemöda. Bröd är inte antiinflammatoriskt. Då får jag nog baka fröknäcke själv om det ska kvala in. Så vörtbröd och julskinka är från och med mitten av den här veckan ett minne blott.

Det här är min frukost, som jag blandar ihop i ett dricksglas kvällen innan och ställer in i kylen över natten: 2 dl havredryck, 2 matskedar chiafrön (vanlig matsked), 2 matskedar havregryn och 2 matskedar lingonsylt.

Smaksättningen kan man variera efter tycke och smak - kakao, kanel, blåbär osv. Men jag tycker att lingonsylt är gott. Ska dock lusläsa innehållsförteckningen när jag köper sylt nästa gång, för att helst slippa sockret helt.

Min dotter är medveten om mina nya nyttigare vanor, så helgen lär inte bli något problem. Hon dukar inte upp en jätteskål lösgodis, eller bakverk. Möjligen rawbite.

Jag har inga idiotstopp. Jag får äta semla om jag vill, men jag vet samtidigt att det skulle väcka sug efter mer snabba kolhydrater. Det är tusen gånger enklare att avstå helt, hitta andra goda alternativ. Känns det igen?

Kram 🐘

Eftersom jag har problem med sömnen tillhör inte sova borta mina favoritaktiviteter. Den här gången tog jag förutom sängkläder också med mig min lite tjockare bäddmadrass som anpassar sig efter kroppen. (Jag tar alltid med mig mina egna sängkläder så att dottern slipper tvätta sängkläder.)

Efter en lång promenad i skogen, bilresande och mycket intryck under många timmar utan möjlighet att ”komma undan” var jag rejält trött vid 22.30 igår. Jag somnade rätt snabbt, har bara vaknat tre-fyra gånger i natt (som krävde toabesök’ och jag somnade om hyfsat lätt. Vaknade 6.45. En hyfsat bra natt alltså. Allt är bannemej relativt.

Mina ben värker, framför allt det högra. Igår kom jag upp i över 9.000 steg, på en enda promenad plus lite hit och dit. 7.000 steg/dag är med andra ord en bra nivå för mig ytterligare någon vecka. Värk i benen är svårt att somna med. Skynda långsamt.

Maten som dottern har serverat har varit exemplariskt antiinflammatorisk 😍 Sötpotatissoppa kryddad med ingefära till lunch igår, lax med grönsaker till middag, och melon och apelsin som kvällsmål. Och nötter och dadlar som mellanmål hade jag tagit med mig. Perfekt att ha en burk med det i väskan om maten skulle dröja. Som nu när jag vaknar 6.45 och inte har en aning om när dottern vaknar och när vi ska äta frukost. Då har jag nötter.

Mycket bra prat har vi haft. Nice 🥰

Kram 🐘

@Sattva Tack för infon om dadlar! Jag äter fem-sex styck, men jag ska prova att dra ner lite till. Jag reagerar inte på det genom att det väcker mersug åtminstone.

Kram 🐘

Nu ska jag snart köra hem 19 mil. 6.882 steg har vi traskat ihop i regnet. Promenerade runt dotterns hemstad. Jag gillar att rumsplacera mig - och spana in hus. Jag är inte kunnig ett dugg men gillar arkitektur i alla former. Jag glor mer på husfasaderna än var jag sätter fötterna.

Nu börjar jag så smått ladda inför att börja jobba 75 procent imorgon. Nu ska mina nya nyttiga vanor fasas in bland jobbjoxet. Gå upp tidigare, packa lunch och mellanmål, ta en lunchpromenad.

Klockan 13 imorgon har vi även ett fysiskt möte där jag för första gången ska få träffa min chef och min närmaste arbetsledare. Båda två jobbar på andra enheter/städer normalt.

Jag är taggad inför mötet. Eller rättare sagt, jag har noll förväntningar. Allt blir som det blir och går som det går. Jag går till mötet med en öppen och positiv attityd. Det är alltid tillräckligt.

Kram 🐘

PS. Jag har fått en tid hos läkare på dagpsykiatrin på tisdag kl 9. Inte min äldre duktiga läkare men ändock en läkare som kan skriva sjukintyg.

@Varafrisk Du ska absolut söka läkarhjälp för benen! Jag är typ säker på att jag har artros i knäna - och då är träning bästa medicinen. Det blir alltid bättre efter några minuter även om de första stegen känns stappliga.

Kram 🐘

@Se klart Hon visar en väldig omsorg om sin mamma 🥰 Den här helgen visade hon lite irritation mot mig också, och det är ett sundhetstecken i en mamma-dotter-relation ❤️

Kram 🐘

@vår2022 Ja, vi hade en mysig helg 🥰 Och om två veckor kör jag dit igen. Jag har lite besök att ”ta igen” från i fjol tycker jag.

Kram 🐘

Yes! -1,4 kg första veckan! Mest vätska förstås, men det är oerhört motiverande att känna att jag lagt mig på rätt nivå, både med intäkter och utgifter. I höstas gick jag ner 4 kg, gick upp 2 kg igen under min sjukdomspaus, men nu är jag på g igen.

Det svåra är inte att gå ner i vikt, det svåra är att behålla den lägre vikten. Kroppen kämpar för att komma tillbaka till det som den anser är ens ”trivselvikt”. Ett år bör man ligga på den nya vikten innan man kan känna sig hyfsat trygg.

För mig handlar vikten nästan enbart om hälsan. Jag vill bli smidigare och inte belasta mina ben och fötter så hårt. De ska hålla många år till. Förhoppningsvis sover jag även bättre om jag snarkar mindre. Schimpansen inom mig vill känna sig snygg i snygga kläder också 🥰 Man blir lite rakare i ryggen då.

Morgonpromenaden liksom styrkeövningarna är avklarade. Snart frukost och sen köra till jobbet. Första sextimmarsdagen på väldigt länge. Plus en timmes lunchrast, så det blir en lång jobbdag jämfört med tidigare. Men jag känner mig redo, riktigt taggad faktiskt. Direkt efter jobbet åker jag till ex-svärisarna för mat och prat.

Kram 🐘

Nu har jag fått riktigt ont i mitt ena knä. Inte bra. Trappan på jobbet är en plåga. Varje steg gör ont. Thats it. Tänkte jag igår kväll när jag knappt kunde somna på grund av knävärk. I morse tog jag på mig ett vulkan-knäskydd som jag har lånat av yngsta dottern. Nu är morgonpromenaden avklarad liksom styrkeövningarna. It ain’t over until the fat lady sings.

Kram 🐘

@Sattva Du har nog helt rätt. Kan man boka tid hos fysioterapeut utan att gå via en läkare som skriver remiss? Jag ska ringa vårdcentralen imorgon.

Kram 🐘

@Torn Hmm, lugnare tempo och inte hårt underlag 🤔 Jag måste boka tid hos fysioterapeut!

Kram 🐘

@Sattva Tack för tipset! Jag ska ta tag i detta innan det blir värre. Känns så typiskt bara när jag väl kommit igång med promenaderna. Och varje kilo jag kan gå ner avlastar ju ben och knä.

Kram 🐘

@Varafrisk Håller med! Här får man kloka råd om precis allting. Älskart ❤️

Kram 🐘

Har fått en telefontid med en fysioterapeut imorgon kl 11. Rehabcenter håller till typ 300 meter från min bostad, så det blir nära och bra. Hoppas få morgontider, men annars funkar det utmärkt att jobba hemifrån om jag skulle få tider mitt i arbetsdagen.

Jag vill inte sluta röra på mig, men jag måste dra ner på intensiteten. Jag har lagt till tre styrkeövningar för just knän i mitt dagliga program för styrketräning. Istället för att ta en rask morgonpromenad direkt när jag vaknar så går jag en omväg från bilen till jobbet och detsamma på hemvägen. Sen tar jag en kort lunchrunda på cirka 2.500 steg, och avvaktar med att utöka den.

Nu när jag kom hem nu visade stegräknaren i mobilen 7.080 steg, så de tre ”rundorna” är fullt tillräckligt per dag. Mer steg än så frestar på benen, så uppåt 10.000-12.00 steg kan jag bara glömma för tillfället. Jag har fortfarande jätteont i höger knä, och det känns ända upp i höften när jag går. Eländes elände.

Nåväl, nu är det ännu viktigare vad jag äter. Och det är den allra viktigaste faktorn vid viktminskning. Man kan röra på sig nästan hur mycket som helst, men det är vad man stoppar i sig som är avgörande.

Kram 🐘

@Varafrisk Jag äter frukost, lunch, middag, två mellanmål och kvällsmål. Undviker snabba kolhydrater. Jag svälter inte. Och klarar jag inte 7.000 steg så backar jag givetvis. Vi får se vad fysioterapeuten säger imorgon helt enkelt.

Kram 🐘

@Varafrisk Samtidigt är det så att det bästa jag kan göra för min kropp är att gå ner i vikt. Och träning är enda medicinen om det är artros. Viktigt dock att träna på rätt sätt.

Kram 🐘

Nu har jag pratat med fysioterapeuten. Fick en tid hos honom den 1/2 kl 8. Tills dess ska jag göra kortare promenader med lite lägre tempo, men det är ändå viktigt att jag håller igång sa han.

Han tyckte att 7.000 steg/dag fördelat på tre promenader lät rimligt. OM det inte gör för ont. Jag hoppas att det gör nytta. Jag vill verkligen inte bli sittande på grund av smärta. På morgnarna känns knät nästan okej, framåt kvällen värker nästan hela benet.

Blir så oerhört ledsen. Promenader har ju varit min grej. När ingen annan träning har funkat så har jag promenerat. Och nu kan jag inte förbättra flåset ett dugg den vägen, eftersom jag just nu inte bör utöka varken distans eller antal steg per dag.

Lite orolig är jag också. Jag kan i nuläget utan problem stå ut med smärtan, men risken är ju jättestor att jag snedbelastar och får problem i tex höfter istället. Jag anstränger mig för att inte halta, varje steg är en medveten och smärtsam handling just nu.

Värst är nedför, trappor eller backe. Jag har redan märkt att jag medvetet undviker nedförslut och jag studsar inte lika glatt nedför den långa trappan ner till lunchrummet på jobbet.

Det tar nog några år till innan jag blir mormor. Men när jag blir det vill jag vara en mormor som kryper på golvet och lätt tar mig upp igen. Den synen känns som en utopi just nu, och just ikväll är jag riktigt ledsen över det 😢

Kram 🐘

@vår2022 @Geggan Tack för er omtanke ❤️ Det löser sig på något sätt. Jag är ledsen några dagar - sen blir jag specialist på knäartros! Sjukt motiverad just nu att sköta mat och träning. Nu gäller det bara att hålla i och hålla ut.

Kram 🐘

@Varafrisk Tack för din omtanke ❤️ Jag har knäskydd som jag använder när jag är i rörelse.

Kram 🐘

@Varafrisk Tack för pepp ❤️

@Sattva Fysioterapeuten frågade om jag var svullen eller om knät var varmt, vilket jag svarade nekande på. Sen sa han att det sannolikt är artros, men att han måste titta på det. Jag kommer att vara nitisk med träningsprogrammet! Har redan börjat göra en del övningar som jag hittat på nätet.

Att kissa på huk i skogen är en kanonbra målbild också! Det kan jag ha som delmål eftersom det nog dröjer några år innan jag blir mormor 🥰

Kram 🐘

@Se klart Visst är det obehagligt när balansen svajar? Man blir så jävla rädd med åren också, sannolikt för att man inte ska utsätta sig för farligheter. Stå på en stol fixar jag, men när jag skulle ställa mig på en fönsterbräda för att nå så fick jag nästan svindel.

Trädets yogaposition är perfekt balansträning. På något sätt ska jag hitta tillbaka till yogan igen. Under ett tiotal år utövade jag kundaliniyoga regelbundet. Jag behöver dock en plats att gå till, och de klasser jag har i min närhet passar inte alls in i mitt schema. Just nu känns lotusställningen dock som en utopi 😩 Simning på fredagkvällar funderar jag på också.

Kram 🐘

@TappadIgen Toppen! Blodtrycksmedicin kan påverka balansen, har jag hört. Trädets yogaposition är verkligen bra balansträning - visa den för din far! Jag får bara upp den andra foten till övre delen av vaden. Än så länge. Och jag fuskar lite genom att vara beredd att ta stöd med händerna om jag skulle råka svaja. Men jag tänker att det är en bra övning att ta till vid tandborstning, väntan på kaffevatten, eller samtidigt som man bara står och tittar ut genom fönstret.

@Seklart Åka skidor utför och åka berg- och dalbana tillhör absolut ungdomen. Då var jag inte ett dugg rädd, numer blir jag nästan åksjuk av att åka hiss 🤣 Ja, det är säkert något hormonellt eller dylik hjärnkemi som ger sig till känna.

Samma hjärnkemi påverkar garanterat minnet också, så det med åren blir så förbannat svårt att komma ihåg namn. Känner mig halvsenil när jag inte kan krysta fram namn. Hela diskussion dör, för det enda jag tänker på är att komma på namnet som jag glömt.

Varför just namn? Någon hade en teori om att yngre är flyttbara och behöver lägga namn på minnet. Vi äldre bor på vana marker med känt folk och behöver då inte vara så duktiga på namn. Härnäst blir jag väl som min mormor som rabblade sina egna två döttrars namn och hundens namn innan hon kom fram till mitt namn. En märklig namnramsa blev det varje gång. Också det är åldersrelaterat har jag läst någonstans.

Kram 🐘

@TappadIgen Jag håller med. Att jag direkt känner mig motiverad att göra just det som jag kan påverka själv: Maten och träningen. Det tyder på att jag lärt mig en del på vägen, och det är jag oerhört tacksam för.

Igår kväll tyckte jag synd om mig själv, i morse efter en god natts sömn tänkte jag ”This too shall pass”. Sen tog jag en morgonpromenad i makligt tempo, vilket var extra lätt eftersom det var glashalt ute.

Efter det har jag lunchat och promenerat med min mamma, lagat god mat - på en lördag?! Det brukar bli hämtmat på lördagar. Men nu är ambitionen att laga mat både lördag och söndag. Då har jag matlådor till kommande jobbvecka också.

Kram 🐘

PS. Jag var en hårsmån från att köpa en bit äppelpaj med vaniljsås på kafét vi besökte. Sen tänkte jag på min checklista där det står ”0 socker” på en rad. Som helst ska bockas för varje dag. Sen nöjde jag mig med räkmacka och kaffe.

Första helgen med matlagning lördag OCH söndag 😍 Idag blev det kokos-curry-mango-torsk med havreris. Riktigt gott, och väldigt antiinflammatoriskt.

Min nya kost till trots har jag värk, värk, värk. Blä och usch. Men det är som det är. Hålla i och hålla ut gäller på många områden. Tålamod.

Kram 🐘

Vecka 2: -1,2 kg. Yes! Så himla gött att jag ligger på en bra nivå vad det gäller intäkter och utgifter trots att de raska promenaderna har blivit rejält mindre raska. Nu gäller det bara att hålla i och hålla ut, vecka efter vecka. Jag äter gott och mycket, så det borde funka.

Min akilleshäl är att tillvaron ibland blir så pass snärjig att jag inte orkar med att planera in matlagning, matlådor och träning. Då blir det snabbmat av bara farten. Kommande helg ska jag resa till äldsta dottern igen, och då blir det ingen matlagning. Men jag har matlådor i frysen, de får duga.

Att just planera, både för hur man ska hinna med sina åtaganden och för hur man ska äta och träna på ett bra sätt, kan göra mig överväldigande trött ibland. Ofta sammanfaller det med att jobbet kräver mycket av mig, för mycket i perioder. Så det blir som det blir när jag kommer hem. Men nu har jag klivit tillbaka ett steg vad det gäller ansvar på jobbet. Jag går dit och gör ett bra jobb. Thats it. Ingen kräver mer av mig.

Jag tänker också att jag just nu investerar i mig själv. I en hållbar framtid. En framtid då jag kan krypa på golvet med mina barnbarn, och med lätthet kastar mig ner på golvet och upp igen. Och klarade jag av att sluta dricka - då klarar jag av det här. Punkt.

Kram 🐘

Tack @Se klart ❤️

@majken_r Heja oss! Att äta matlådor och mellanmål hjälper oss att undvika blodsockerdippar 🙏🏻 Nu gäller det ”bara” att vara ihärdig med kost och motion även när det blir snärjigt. Det ska vara den stabila grunden att utgå från.

Kram 🐘

@Sattva Jag tror så också. Och man måste nöta, nöta, nöta sina nyttiga vanor tills de sitter i ryggmärgen.

Jag känner att jag har den tiden att verkligen nöta nu, när det funkar bra med dottern på hennes boende - och jag har tagit ett steg tillbaka på jobbet.

Vet ni vad som är allra skönast? Att slippa alla dessa möten! Idag och imorgon är vissa chefer på koncerngemensam konferens. Gäsp. Vill absolut INTE byta med dem.

Varje vecka var det x antal möten att närvara på. Vissa dagar sprang man bara mellan möten. Möten med ojämn kvalitet. För mig är ett bra möte ett möte som leder till konkreta beslut och i slutändan resultat. Långt ifrån alla möten är så konstruktiva.

Innan tyckte jag att möten tog tid från mitt vanliga jobb. Jag hade ett mantra: ”Möten är också arbete” 🤣 Men nu slipper jag det! Jag kan jobba på med mitt vanliga arbete, som gör mig glad och nöjd varje dag.

Kram 🐘

Jag köpte ju ett par nya jeans i höstas. I en storlek mindre. Jag fick precis på mig jeansen i slutet av november. En storlek motsvarar ungefär fem kilo på mig.

Igår satte jag på mig jeansen igen - och de satt riktigt skönt. Yes! Varje steg jag tar i mina jeans i en storlek mindre känns som en seger. Även om varje steg gör ont och jag haltar lite. Känslan i jeansen trumfar smärtan 🥰

Kram 🐘

Tack @Geggan och @Seklart för hejarop ❤️

Igår var mitt högerben helt svullet omkring knät. Baksidan, på sidan och en bit ovanför. Jag tänkte: Har jag fått blodpropp?

Men nu efter en natts sömn har svullnaden gått ner. Det råkade bli 8.500 steg igår och det är för mycket.

Idag tråcklar jag på mig vulkan-skyddet som jag har lånat av yngsta dottern. Ser om det hjälper.

Kram 🐘

Oj, vilken vecka det har varit. Intensivt, men framför allt toppen på många sätt. Igår när jag gick hem från jobbet kände jag mig supernöjd, för att citera min yngsta dotter som lägger till ”super” på allt positivt. Hon är superglad, supernöjd, har haft superroligt osv. Hon har en skön inställning till livet 😍

På tal om dottern så var jag ledig i onsdags. Vi skulle träffa hormondoktorn och en personal från boendet skulle följa med. Under två minuter trodde jag att dottern var försvunnen 😱 Hon skulle vara ledig från sin dagliga verksamhet den dagen, men när personalen kom till boendet för att hämta henne var hon puts väck. Personalen sprang runt och letade efter henne.

Personalen var nog helt hysterisk innan hon tog mod till sig och ringde mig. ”Kan du ringa henne och fråga var hon är? För hon svarar inte mig när jag ringer.” Jag, som också var ledig, stod och diskade i godan ro när jag fick samtalet. I panik skrek jag tillbaka: ”Är hon försvunnen?” Personalen svarade: ”Nä, hon är inte försvunnen, men vi vet inte var hon är.” (Same-same i mina ögon, men personalen blev nog skräckslagen när jag skrek ordet ”försvunnen”. I efterhand kan jag förstå henne.)

Jag ringde direkt dottern på Messenger, som svarade surmulet. Jag sa: ”Var är du?” Hon svarar lika surmulet: ”På jobbet”. Pust. I någon minut var hon i min hjärna just försvunnen - och det är kusligt hur ens fokus och blick till och med blir som ett sugrör. Allt annat runtomkring *poff* bara försvinner. (Bra påminnelse om att jag inte ska vara chef på jobbet, för händer det dottern något så måste jag resa mig upp och gå direkt.)

Den person på boendet som jobbade natten visste inte att dottern skulle vara ledig. Han trodde henne inte - och tvingade iväg henne till jobbet. Jag kan nästan höra hennes ilskna utbrott på honom. Han var nog lagom mör efter den bataljen. Hon hade dessutom ingen ytterjacka på sig, utan bara en luvtröja. Den konflikten orkade han inte ta också 🤣

Nåväl, dotter och personal kom rätt mycket försenade körande till sjukhuset. Jag och dotterns pappa kom i egen bil. Jag gick före till kassan och fixade det ekonomiska. Messade dem ”hiss B, till vänster mot apoteket”. Och sen kom de rusande med andan i halsen. Med två minuter tillgodo satte vi oss ner i väntrummet. (Vi fick vänta ytterligare 10 min på läkaren - och tur var det för vi behövde pusta ut lite efter morgonens pärs.)

Personalen ifråga var helt knäckt. Pga personalbrist på boendet hade hon inte hunnit anteckna att dottern skulle vara ledig. Hon pratade med den personal som skulle jobba natten, men i sista minuten bytte hon natt med en kollega och hon ”glömde” berätta att dottern skulle vara ledig. Personalen som skulle ha antecknat var samma person som nu satt bredvid oss i väntrummet. Hon är den personal som jag och dotterns pappa anser har klickat allra bäst med dottern.

Nu sa hon: ”Jag sa upp mig i morse. Sådana här fel ska man inte göra. Jag passar inte på det här jobbet, jag har för mycket hjärta för att klara av att jobba med de här brukarna.” Jag tog ett djupt andetag och sa att det var otroligt tråkigt att höra eftersom jag och dotterns pappa verkligen uppskattar hennes engagemang i vår dotter. Och att det här absolut inte är en anledning att säga upp sig. Jag uppmuntrade henne att ta tillbaka sin uppsägning och istället göra en avvikelserapport.

Gemensamt på boendet måste man utreda varför det blev som det blev - och hitta bättre rutiner så att det inte händer igen. (Det är ett privat relativt nystartat boende, och det finns en del att jobba med om man säger så.) Sen pratade vi inte mer om det. Läkarbesöket gick bra, och vi fick okej för att höja en medicin, och sen ska nya prover tas om någon månad och därefter ska vi ha en telefontid med läkaren.

På eftermiddagen besökte jag dottern. Vi skulle laga mat ihop, istället för att åka till McDonalds. (Bättre kosthållning är en pusselbit i mysteriet med hennes inflammerade tarm.) Då stötte jag på personalen som var med dottern på läkarbesöket. Hon hade ledig dag egentligen och följde med dottern på övertid. Nu fanns hon på plats igen. ”Jag tog en powernap och sen kom jag hit igen för att ta ett extrapass.” (En annan väldigt vårdkrävande brukare kräver en personal hela tiden, och en personal har nyligen slutat och de verkar inte ha fått in någon ny.)

Det sista hon till mig innan jag åkte hem var ”du får en guldstjärna av mig för idag”. Jag blev så himla glad, att hon verkligen tog in vad jag sa till henne. Att hon blev stärkt av det och uppenbarligen tog tillbaka sin uppsägning. Att jag kunde få henne att förstå att det inte är något fel på henne, tvärtom. Att vi som föräldrar verkligen uppskattar hennes arbete - och att dottern gör det också.

Jobbveckan har annars verkligen varit kanon. Jag avslutade veckan med att under fredagen leverera topnotch! Jävlar vad snyggt det blev - och snabbt gick det. Falsk blygsamhet är inte min grej 😉 Under veckan har vi smygstartat med att jobba så som det är tänkt efter omorganisationen den 6/2. Två kollegor har levererat till mig, jag har gjort mitt jobb, och sen har de fått godkänna slutresultatet.

Gemensamt har vi utforskat på vilken nivå jag behöver få viss info, och de har i sin tur fått uppleva hur slutresultatet blir. Om det är något vi behöver skruva på. Nästa vecka ska vi i olika konstellationer träffa de ansvariga för omorganisationen, och då kan vi bidra med det vi har lärt oss under veckan. Det kännas verkligen kanon. Det kommer att bli riktigt bra i slutändan.

Prick kl 17 stängde jag av datorn igår eftermiddag. Att jag faktiskt hade så mycket ork och energi kvar på fredagen var en positiv erfarenhet och också lite oväntat faktiskt. Det är ju bara två veckor som jag har jobbat 75 procent.

Jag längtade verkligen hem till badkaret. Längtan efter badkaret har på alla sätt ersatt längtan efter vinet. Och det är ju inte så konstigt eftersom ett varmt bad frigör må-bra-hormoner som ger mig en känsla av förnöjsamhet. Vilsamt är det också.

Jag inser att jag inte kan flytta till ett ställe utan badkar. Jag badar varje kväll, direkt när jag kommer hem från jobbet. I badkaret landar jag, fysiskt och mentalt. Så jävla nice 🥰

Idag lördag är jag uppe i arla morgonstund. Om en stund ska jag äta frukost och packa min väska, för att köra till äldsta dottern i småländska urskogen. Ikväll ska vi iväg och se en komikershow och det ska bli så mysigt att äta gott på restaurang och umgås med älskade dottern ❤️

Kram 🐘

Helgen hos äldsta dottern var helt underbar. Det märktes att det bara var två veckor sen sist, våra samtal började på en helt annan nivå. Det är ju så med relationer, träffas man ofta så får samtalen en helt annan verkshöjd. Det är ju likadant med min mamma, träffas vi oftare så har vi båda större behållning av umgänget.

Att köra dit lördag morgon och hem vid elvatiden på söndagen var perfekt. Då fick jag vilan på fredagkvällen, fick köra i dagsljus - och hann med att handla, laga mat, bara-vara och chatta för tjejjouren på söndag kväll. Och jag mådde helt okej ändå på måndagsmorgonen. Det kanske låter lite att bara umgås med sin dotter ett dygn minus sovtimmarna, men det ska samtidigt vara ett hållbart umgänge. Jag sover på deras soffa i en tvårummare liksom.

Min målsättning är att vi ska träffas varje månad, antingen att hon kommer hem eller att jag kör till henne. Att besöka olika kulturevenemang passar oss perfekt. Hon gillar det men gör det typ aldrig om jag inte tar intiativ till det. Hennes sambo slipper helst sånt, och jag älskar att gå med henne på sådant. Jag betalar våra biljetter och hon betalar restaurangmaten. Perfekt.

Mötet igår med de nya kollegorna gick utmärkt. Vissa av dem har dock tvingats att jobba vissa veckor kvällstid, och det var de riktigt ledsna över. Tre personer ska dela på en kvällstjänst och två dagtjänster. Sex veckor i taget jobbar de kvällsveckor. De var riktigt ledsna över det, och det ger dem en onödigt jobbig start på omorganisationen. Så de var lite ljumma i sin inställning medan jag var gräsligt positiv. Vi balanserade upp varandra lite.

Vet ni vad jag har gjort mer!? Jag har kontaktat en kennel och frågat om de möjligen har grå storpudelvalpar på gång. Fick svaret att hon tänker para sin tik i maj och då blir det leverans i mitten av september. Och jag står nu på listan över att få köpa en valp. Nu måste jag planera min semester efter det. Jag har ju alla semesterveckor från fjolåret kvar, så jag kan ta långledigt. Den här chansen får jag inte igen liksom.

Jag tänker lite löst att ta två veckor i sommar och sen resten av veckorna från mitten av september och framåt. Jag ska först räkna på exakt antal semestertimmar som jag har. Den 15/2 måste min chef ha mina semesterönskemål och då måste jag ha tänkt klart. Jag ska ju dessutom ersätta min närmaste kollega på min enhet när hon är ledig, så då behöver jag också vara ersatt.

Min dotter höll långa förmaningstal med mig i helgen. Är jag säker på storpudel? Den är ju väldigt mycket större än en mellanpudel. Förstår jag verkligen hur jobbig den första valptiden blir? Snacka om ombytta roller. Jag log och sa till henne: ”Blir det valp så kommer jag att börja plugga och bli valpexpert. Jag lovar.”

Och det här känns inte förhastat. I augusti är det fem år sedan min älskade pudelpojke somnade in. Sen dess har jag umgåtts med tanken, men jag har inte sett någon praktiskt lösning. Nu har jag många semesterveckor att använda. Jag har möjlighet att jobba hemifrån under en övergångsperiod. (Nu ska jag ju ingå i ett gäng där alla sitter geografiskt utspridda och där videomöte gäller för alla.) Jag har gott om tid att leta efter en dagmatte eller daghusse.

Nu har jag gjort vad jag kan göra. Nu får ödet avgöra om det ska bli en valp eller inte.

Kram 🐘

Mitt knäonda blir bara värre och värre 😢 Jag hade en tid bokad hos fysioterapeut i onsdags, men på morgonen ringde de och sa att han vabbade. Suck. Fick en ny tid nästa torsdag. Trappor och nedförslut är värst. Att det gör lite ont hela tiden kan jag nog vänja mig vid, men när det plötsligt liksom klickar till i knät så gör det svinont. Det hörs hur det klickar till och det känns som knät liksom hackar ur eller nåt.

Funderade igår på om jag skulle ringa 1177. Det skulle kanske behövas en röntgen. Men sen föll det på att jag inte orkade ta mig en meter från tv-soffan. På kvällen gör det så ont i knät att jag knappt kan stödja på det benet. Det är svullet också. Jag smörjer med diklofenak. men jag vet inte om det gör varken till eller ifrån. Sen lägger sig svullnaden under natten.

Nu har jag bestämt mig för att jobba hemifrån idag och imorgon för att minimera belastningen. Jag brukar alltid ta med mig min laptop hem, varje dag (pga stöldskäl). Igår fick jag sista pusselbiten för att kunna jobba hemifrån spontant: En extra elsladd att alltid ha här hemma. Så nu har jag stor skärm, tangentbord, rullmus, sladd och multi-hub. Den sistnämnda krävs för att koppla skärm, nätverk etc till min laptop. Tangentbord och rullmus krävs om jag ska jobba hela dagarna. Det blir för meckigt med touchplattan när man ska redigera sidor.

Det är synd på de dagliga 7000 stegen, men jag orkar ärligt talat inte ha så ont om jag kan undvika det. Istället för morgonpromenad, lunchpromenad och efterjobbetpromenad ska jag göra ett antal styrkeövningar för just knäartros som jag hittade på youtube.

Kan inte låta blir att tycka att det är lite ödets ironi att just jag, som verkligen älskar mina promenader i ur och skur, ska drabbas av detta. Om inget annat funkar så har mina promenader räddat dagen. De har varit en viktig del för stressåterhämtning, kondition och även viktminskning. Tänk om jag aldrig kan promenera i samma utsträckning som jag gjort igen?

Nåväl, jag kan inte förutspå mitt knäs framtida status. Jag kan dock just nu välja att inte belasta för mycket, tills jag vet mer. Jag kan också göra styrkeövningar som styrker musklerna runt knät, och jag kan fortsätta med mina goda kostvanor och hoppas på att det är tillräckligt för att viktminskningen ska fortsätta så som den börjat. Varje minskat kilo är superviktigt för mina knäns skull.

Kram 🐘

@Sattva Jag bor mitt emot en simhall. Ska gå dit på fredag kväll. Och cykeln ska jag vårserva så fort det blir lite varmare. Nya bromsar behövs tex.

Kram 🐘

@Varafrisk Tack för omtanken ❤️

Konstaterar att fredagskvällens tid på badet är struken. De har stängt en simhall i kommunen, så det blir mer ont om allmänna tider. Men de har öppet på lördag eftermiddag, kl 13.30-16. Det är en allmän tid även för barn då, så lite stojigt blir det säkert men det får jag stå ut med. Jag kan ju ta med mig yngsta dottern också, då och då.

Det kan faktiskt vara helt perfekt för mig - istället för att ta en långpromenad. Om jag inte har något annat inbokat. Istället för att ligga i sängen och slösurfa hela dagen. Så får det bli. Lördag eftermiddag - plums i plurret! Just nu vet jag inte alls hur mitt knä fixar att simma, men det lär visa sig.

Kram 🐘

@Sattva Tack för tipset! Vi får se vad fysioterapeuten föreslår på torsdag.

Kram 🐘

Tack @Se klart för omtanken ❤️

I helgen pratade jag bland annat med min äldsta dotter om att jag har slutat med immovane (zopiklon) från den 31/12. Efter att ha tagit den varje kväll i 11 månader. Att jag har läst att tabletten är Benzo-liknande. ”Kass medicin att ge till en ex-alkis” sa jag lite på skoj.

Hon undrade om jag tänker på mig själv som en före detta alkis? Då berättade jag hur illa jag tyckte om det ordet i början av min nykterhet. Att problemdrickare kändes mer bekvämt i munnen, att både tänka och säga.

Samtidigt är jag tydlig med att inte använda ordet ex-alkis om mig själv ihop med andra än de som känner mig väldigt väl. Det är inget jag skulle säga till någon på jobbet, inte ens lite skämtsamt.

Ord blir vad vi laddar dem med - positivt och negativt. Och så fort ett ord blir negativt laddat ska det bytas ut. Min dotter, som har en utvecklingsstörning har tex numer en intellektuell funktionsnedsättning (IF). Tur att det har en förkortning! Förr i tiden hette det att hon var harmynt, men sen många år tillbaka säger man läpp-, käk-, gomspalt (LKG).

Men att folk tjatar om funktionsvariation när de pratar om olika handikapp stör mig en massa. Syftet med att sätta ”etikett” på folk är att de ska få adekvat hjälp och bemötande. Funktionsvarierade kan ju alla vara på olika sätt.

Jag fortsätter säga utvecklingsstörning, och sen brukar jag tillägga att språkstörningen är det som man märker av mest. För mig är det inget negativt laddat ord, det är bara en beskrivning av realiteten.

Och tydligen har stigmat försvunnit vad det gäller alkis för mig också. En sund utveckling. I början hade jag en enorm beröringsskräck - och vågade inte ens tänka ordet. Samtidigt kallar jag mig inte nikotinist, även om jag snusar.

Hur tänker ni om ordet alkis? Är det fortfarande negativt laddat för er? Hur många nyktra år krävs för att man ska bli bekväm med ordet? Ett stort plus är ju att man kan sätta ex- framför!

Trevlighelgkram 🐘

@Sattva Märker du att ditt tänk om orden förändrats under resans gång? Och du har nog rätt, att säga alkis om andra känns nedvärderande. Precis som tjockis. Det är nog ord som individen själv bara får använda, lite skämtsamt 🤔

Ett snarlikt ord är funkis, som inkluderar alla med funktionsnedsättning och deras anhöriga typ. Jag brukar ibland snacka om ”funkisvärlden”. Inte ett dugg nedlåtande, men kanske om någon annan säger det?

Kram 🐘

@vår2022 Alkoholfri var ett jättebra ord! ”Nej tack, jag är alkoholfri och dricker därför bara alkoholfritt”.

Kram 🐘