Idag är det över 18 månader sen senaste alkoholintaget. Det har varit en fantastisk resa hit och jag har forumet och vännerna här att tacka för mycket. Det har för mig inte funnits någon klar linje mellan att "förändra mitt drickande" eller det "vidare livet". Nu idag ett och halvt år senare känns de som att jag lämnat så mycket bakom mig att jag trots allt kan se det som ytterligare en ny start. Jag kan inte hävda att jag klarat det, men jag har klarat det så här långt. Det är stor tacksamhet jag känner att ha lyckats förändra en så svår sak som ett problematiskt förhållningssätt till alkoholen faktiskt innebär.

Fortfarande kan det idag kännas lite surt att inte kunna, vilja, eller våga dricka i sociala sammanhang eller till middagen. Men det priset jag betalar är så ofantligt mycket mindre än den risk och enorma avgrund och nedsida som riskeras i ett försök. Det är alltså ett lätt val att välja bort alkoholen ur livet. I synnerhet om man tänker på det som var innan, det var ju inget liv, det var ju faktiskt ett rent helvete...

Jag fortsätter att läsa härinne till och från. Det är viktigt att inte riskera att glömma vart jag kom ifrån. Jag vet idag att minnet av hur illa det var, är just det som gör att glädjen över förändringen är så stor. Det är faktisk en stor tacksamhet.

Så nu fortsätter färden på den nyktra vägen.

Lev väl alla!

//PP

InteMera

Jag önskade inget hellre än att exet skulle ha fått hjälp av sådana kloka personer som ni här på forumet men med en allmän vård och myndigheter som inte alls förstår alkoholism gör de många gånger situationer värre då fel eller ingen behandling ges, även när personen själv inser sitt missbruk och ber om hjälp. Det verkar vara lättare då flr vården och myndigheter att galenförklara oss anhöriga, till och med när missbrukaren öppet berättar och tar på sig saker som hänt. Säkert finns fall där man i fula vårdnastvister drar till detta kort i onödan men i mitt fall var det inte alls så. Missbrukaren gav bara själv upp då ingen hjälp tycktes finnas att få även när han bad om den, då myndigheterna sedan hellre ser åt andra hållet då de också vet behandling inte funnits tillhanda så står man sig ganska slätt i kampen som anhörig med barn mitt i allt detta. Så ni har allt mitt stöd att man borde ta in fler konsulter i behandlingarna, folk som av egen erfarenhet vet hur missbrukaren funkar för teoretikerna ger inte jag heller mycket för.

PP

Stämmer enligt mina erfarenheter ganska dåligt med hur det blir i verkligheten. Trodde själv i början att det skulle gå mycket fortare. Tanken att uppnå ett år var svindlande, och skulle det vara möjligt, så trodde jag nog att det skulle leda till att allt blev som tidigare...Typ, bara backa bandet till tidig ungdom?! Så är inte fallet för mig. Idag tror jag mer på att det får ta sin tid. Mycket lång tid, men det finns inte längre någon akut och daglig kamp. Kanske har åren med alkoholen i viss mån förändrat för all framtid? Kanske är det även livet i sig som satt sina spår? Men tillvaron är helt ok, innan bar det som som helvetet. Utmaningarna ändrar sig, och idag är nog den största glömskan. Att glömma hur illa det faktiskt är att vara aktiv i missbruk, och tro att vi är botade. Så känns det just nu. Det känns som jag verkligen är frisk från beroende, och ibland som en självklarhet att jag skulle kunna dricka socialt som många andra om jag ville. Det gäller då att minnas och förstå att just det är det svåra i beroenden. Så glad att jag genom Forumet mött personer som ex. Pi, som vittnat om motsatsen.
Dessa historier intresserade mig inte ett smack i nynykterheten. Då var det bara stunden, timman och minuten som gällde. Det sägs vi ska leva i nuet. Som nykter alkoholist upplever jag det nästan som ett hån. Vi behöver leva både nu, minnas det förgångna, och noggrant värna om framtiden. Bara så kan vi njuta av nuet. Nu, morgondagens nu, och det som blir nu senare, förhoppningsvis!
//PP

heueh

Skriver här eftersom dina inlägg om hundar har hamnat långt ner i min egen tråd.
Först vill jag säga att jag har staket runt hela tomten som är så högt att min hund bara inte ska kunna hoppa över. Jag går ofta hela varvet runt och kontrollerar att han inte har varit och grävt någonstans i närheten av det. Jag vill kunna ha min hund lös inne på tomten och trodde jag hade gjort vad som krävdes för det. Tydligen hade jag fel, nu ska jag ta itu med att reda ut hur det här kunde hända och hur jag ska kunna förebygga att det händer igen. Tills vidare får han inte gå utanför huset utan koppel.

Jag delar din uppfattning om ansvarslösa hundägare och har inget annat än förakt till övers för de som låter sina hundar gå lösa på allmänna platser, hur snälla de än är. Det är ansvarslöst på mer än ett sätt.
Hundrädsla måste man ta på allvar. En person som är hundrädd ser inte en hund komma emot sig, han ser ett farligt rovdjur; det skulle lika gärna kunna vara ett lejon eller en björn. Jag har en vän som är starkt hundrädd, såpass att han alltid har en kniv med sig när han är ute och joggar. Hur kan man som hundägare ha så lite omtanke om sin egen hund att man riskerar att den springer fram emot en sådan person?

Jag har i alla avseenden brustit i mitt ansvar som hundägare, ingen tvekan om det, men jag kan inte förmå mig att döda min hund, så jag kommer att söka andra vägar. Det första blir att ta kontakt med den drabbade och försöka åstadkomma en förlikning. Nästa åtgärd blir preventiv, jag ska se om jag kan bygga om staketet, kanske ska hunden ha munkorg på sig när han är ute, kanske hjälper kastrering mot hans aggressivitet? Listan är lång och jag kommer att gå igenom den i sin helhet.

Ha en bra dag!

PP

Att det inte känns kul, och mina tankar var inte menade som kritik. Tråkigt att läsa att du haft en svår tid, men fint att du nu är på god väg tillbaka igen!
Kraft och viljestyrka till dig!
//PP

heueh

jag tog inte heller dina tankar som kritik, istället hjälpte dom mig med att bena ut var jag egentligen står i allt det här. Mitt inlägg här ovan är till del ett resultat av det tankearbetet. Jag har lätt att fastna i stereotyper och en liten spark i röven då och då är precis vad jag behöver.

Allt gott till dig!

PP

Gillar att följa dina tankar och läsa dina inlägg. Hoppas du känner att du är på rätt väg nu igen?! Obehagligt det alkoholen gör med oss, så skönt när vi inte ger den en chans. Ta vara på dig och njut av sommaren!
//PP

Bedrövadsambo

Jag hoppas innerligt att din hund inte blir avlivad Heueh! Du verkar ha gjort allt du kan för att hen inte ska rymma, du har ju knappast agerat ansvarslöst. Å andra sidan har jag själv en mellanpudel som vid några tillfällen blivit attackerad helt oprovocerat av större hundar (utan blodvite dock!), så jag förstår den andra sidan också. Man blir jä.... rädd och känner sig maktlös. Varför är din hund aggressiv när den rymmer undrar jag?

PP

Låter ju bättre! Fint att du verkar må bättre och till och med börjar jobba så smått, men ta det varligt så du inte ger "duktiga Murisen" fritt utrymme.
Din omgivning sätter säkert stort värde på att ha glada Fisken tillbaka!
//PP

Hej hej PP,

Hoppas du har det bra. Funderade lite på vad du skrev i min tråd. Dvs. att det inte spelar någon roll längre hur man var på fyllan/vad man hittat på - det är passé. Det är en väldigt skön inställning. Den leder ju till att man kan sluta älta vad man hittat på. Likaså behöver man inte oroa sig för vad man ska hitta på - eftersom man inte dricker längre.

Jag har under senaste tiden insett hur oerhört lite jag faktiskt lever i nuet. Antingen har jag fullt upp med att gräma mig över all gammal skit som jag eller andra ställt till med. Eller så har jag fullt upp med att oroa mig för vad som komma skall. Men är jag någonsin HÄR och NU...?! Nä, inte mycket. Så det jobbar jag på nu. :-) Likaså jobbar jag på att inte hetsa upp mig för allt, utan istället bara känna in, acceptera och släppa. Det är nästan ännu svårare... Hej å hå, det är inte lätt och vara människa... ;-)

Ha en jättefin dag hörru! Bamsekram

PP

Vi är säkert överlag dåliga på nuet, och det är så otroligt synd, för det leder till att vi missar livet, eller hur?!
Inte på något sätt bättre, till och från dyker medvetenheten om detta upp, men det är tyvärr så lätt att falla tillbaka.
Själv levt väl mycket i nuet ett tag. Var nog nödvändigt, söker nu en fin mix.
Inget hört från Konstnären....?
Hoppas du får en fin höst, blir säkert bra! Hur har jobbstarten gått?
Kram på dig!
//PP

Kan man leva för mycket i nuet? Egentligen? Jag har ju varit en planeringsgalning, så jag bara kollar var gränsen går... Du vet, kan man lära sig och planera lagom liksom ;-)

Nä... tyst från vår vän... Jag är uppriktigt orolig...

Tack för att du frågar. Jo, det går väl sisådär att börja jobba igen. Minsta press och det blir härdsmälta. Funderar mycket på om jag verkligen har rätt jobb. Men jag har slitit så hårt för att komma dit jag är, så det känns tufft att slänga det över bord. Jag ska se hur det går under hösten och ta mig en rejäl funderare sedan.

Hur har du det själv? Mår du bra? Är du fortfarande nere i värmen eller njuter du av 17 grader och gråmulet typ?

Kram kram

Rebecka

Det ni skriver får mig att förstå att jag inte är ensamen om ångesten och att sjunka djupare ner i vinglasen. Sitta ensamen, röka och dricka vin. Vilket liv. Vill jag mig själv illa på något sätt? Det verkar fan så. Det räcker med att livet därute är tufft nog.

Ja det var många kriser i livet att ta sig igenom, tills jag hittade en ny vän. Vinet. Som gjorde mig skruvad i huvudet. Som arbetssökande går jag i press över att hitta ett nytt jobb. I två år nu. Brutit ner mig.

Jag saknar också min vän och kära. Som var en ny öppning i livet för mig. Hjälpte mig hitta i livet igen, att känna igen mig själv. Han sa, jag mår dåligt av dig. Mig? Jag har väl aldrig gjort nått mer än att skämma ut mig på telefon? Det räcker. Jag blir skruvad av vin.

En kris till alltså. Jag dricker för mycket vin. Sedan tre år cirka. Det är tre år i helvete. Att bearbeta dessa år får mig att vilja ha mer vin. Måste titta på hur fint jag hade det med min sunda vän och vilja ha det så. Inte sitta ensamen med vin och cigaretter.

Jag har haft tre års helvete med vinet. Det har sänkt mig psykologiskt, ekonomiskt och idag vet jag inte någon annan lösning på alla problem mer än vinet.

Jag måste hitta en annan lösning. Det är svårt, känns hemskt utan min vän. Man kan bli lämnad för mindre, men vi drack aldrig tillsammans i sju månader. Det räddade mig. Från tre års helvete.

Med ständig rädsla om att falla tillbaka gjorde jag det. Jag hade tre års helvete med vinet. Ångest. Sedan städa ut allt dagen efter, inte lämna spår av det, trilla i glaset igen, träffade en sjuk man under den perioden som ständigt fyllde mitt glas med mer vin. Tills mitt beroende var ett faktum. Jag brukade vara fräsch. Vinet gjorde att jag sa fula saker, yrade runt, stökade till, fick dåliga matvanor, ville ingenting.

Jag kommer att sakna min sunda vän som räddade mig ur dessa tre år. Han var med mig i åtta månader. Ville att jag skulle äta bra och sluta med vinet, men tydligen var jag fast i vinet.

Tack till er läsning och jag inser att detta blir inte alltför lätt kanske. Att hitta en stark sig själv som klarar livet utan vin. Måste. Måste. Tack till er.

Rebecka

Det ni skriver får mig att förstå att jag inte är ensamen om ångesten och att sjunka djupare ner i vinglasen. Sitta ensamen, röka och dricka vin. Vilket liv. Vill jag mig själv illa på något sätt? Det verkar fan så. Det räcker med att livet därute är tufft nog.

Ja det var många kriser i livet att ta sig igenom, tills jag hittade en ny vän. Vinet. Som gjorde mig skruvad i huvudet. Som arbetssökande går jag i press över att hitta ett nytt jobb. I två år nu. Brutit ner mig.

Jag saknar också min vän och kära. Som var en ny öppning i livet för mig. Hjälpte mig hitta i livet igen, att känna igen mig själv. Han sa, jag mår dåligt av dig. Mig? Jag har väl aldrig gjort nått mer än att skämma ut mig på telefon? Det räcker. Jag blir skruvad av vin.

En kris till alltså. Jag dricker för mycket vin. Sedan tre år cirka. Det är tre år i helvete. Att bearbeta dessa år får mig att vilja ha mer vin. Måste titta på hur fint jag hade det med min sunda vän och vilja ha det så. Inte sitta ensamen med vin och cigaretter.

Jag har haft tre års helvete med vinet. Det har sänkt mig psykologiskt, ekonomiskt och idag vet jag inte någon annan lösning på alla problem mer än vinet.

Jag måste hitta en annan lösning. Det är svårt, känns hemskt utan min vän. Man kan bli lämnad för mindre, men vi drack aldrig tillsammans i sju månader. Det räddade mig. Från tre års helvete.

Med ständig rädsla om att falla tillbaka gjorde jag det. Jag hade tre års helvete med vinet. Ångest. Sedan städa ut allt dagen efter, inte lämna spår av det, trilla i glaset igen, träffade en sjuk man under den perioden som ständigt fyllde mitt glas med mer vin. Tills mitt beroende var ett faktum. Jag brukade vara fräsch. Vinet gjorde att jag sa fula saker, yrade runt, stökade till, fick dåliga matvanor, ville ingenting.

Jag kommer att sakna min sunda vän som räddade mig ur dessa tre år. Han var med mig i åtta månader. Ville att jag skulle äta bra och sluta med vinet, men tydligen var jag fast i vinet.

Tack till er läsning och jag inser att detta blir inte alltför lätt kanske. Att hitta en stark sig själv som klarar livet utan vin. Måste. Måste. Tack till er.

PP

Du skriver om den ohållbara situation ditt missbruk har lett dig in i , och jag han fullt förstå din frustration och sorg över det. Vi alla som druckit för mycket känner igen oss i den, ibland blir det till och med svårt att veta som är vad. Det är till och med möjligt att vi tror att andra genom sitt agerande ska kunna dra oss upp, ja rädda oss liksom. Fast tyvärr kan vi inte lägga detta på andra. Vi måste själva göra jobbet, men visst är det bra att omge oss med sunda goda människor som ger energi, och inte bara tar. Jag hoppas du att det som en start, och att du tar tag i uppgiften att bra ett destruktivt mönster.
Hälsningar //PP

Rebecka

Har varit väldigt självgående innan. Vet av erfarenhet att jag är den ända som kan hjälpa mig. Dock, visste jag inte hur farligt det är att råka träffa fel om man mår dåligt. Som kan dra ner en ännu mer.

Jag vet det nu. Jag kommer att vara mycket rädd framöver. Kanske bra. Har mig själv att skylla. Var dock tufft för mig under en tid. Jag får andas mig igenom min förlust om att ha haft en god vän och bygga mig själv. Jag visste inte i heller hur skönt det var med omtanke och värme. Det hjälper, jätte mycket.

Jag får andas en dag i taget utan vin. Hitta min sunda sida tillbaka efter en tuff period. Det blir nog något av en utmaning. Därför är jag här och läser.

Tack för ditt svar.

PP

Det mesta tersig mycket annorlunda när det gått en tid i nykterhet. Dåliga val i livet har vi nog gjort de flesta av oss som finns här inne, säkert de flesta andra därute dmed, men just i början av nykterheten brukar det ju "gröta" till sig - eftersom så mycket skuld och självömkan finnas i vårt tankesätt. Inte illa ment detta, jag var precis sån jag med. Men det lättar, lägg till dag av nykterhet till annan så blir det lättare att se klart och fatta bra val. Önskar dig styrka och en del envishet och ståndaktighet för tiden framöver. Säkert finns det något nytt bra kring hörnet som du kommer må bra utav! Även om det kan kännas osannolikt så blir det ofta till och med bättre än innan
//PP

Hej på dig vännen,

hur mår du och hur har du det? Tack för hälsningar i min tråd. <3

Cybermedberoende var ett bra ord. Ja, så är det gällande Konstnären. Visst, allt kan vara lugnt och fint. Men jag är uppriktigt orolig och jag vet heller inte riktigt vad vi kan göra. Vi finns ju här i alla fall.

Åh, jag känner mig så sjukt jävla less på allt vad alkohol heter och allt vad den ställer till med. Läste just på nyheter om semesterdrickandet och (o)vanorna som ibland tenderar att följa med in i vardagen till hösten. Jo, den känner man ju igen allt för väl. En augusti för ett antal år sedan så hade både maken och jag ont i levern i slutet av augusti. Den är just snygg. Men så är det inte längre! :-)

Hoppas att du har det bra. Kram på dig