Hej! Jag har läst. Och läst.
Ser en gemensam nämnare hos er som lyckats på er resa. Nämnaren är; Ni har oftast en partner och vänner. Ni är egentligen inte särskilt ensamma, och just därför skäms ni och känner att ni gör bort er. Jag är nog rätt ensam. Ingen hör av sig till mig, men jag uppskattas på jobb och i mer formella sammanhang. Så ingen lider av mitt drickande. Ingen ser. Ingen bryr sig. Utom jag själv. Jag kan hantera det hela och är inte kliniskt beroende. Men jag har ett behov att bedöva mig i mitt liv. Såsom många här inne gör av olika skäl. Ni har min fulla medkänsla och respekt.
Vet inte om mitt inlägg är adekvat? Men budskapet är; vad gör vi fullt fungerande men ödsligt ensamma människor åt en alkoholkonsumtion som faktiskt inte skadar någon eller gör oss själva till åtlöje?
Utom rädslan att det kanske går överstyr. Då vi inte bara är ekande ensamma utan dessutom alkoholberoende? För de som bara är ensamma brukar man rekommendera att gå med i lite föreningar och höra av sig till folk som man förvisso känner men som själva aldrig hör av sig. För de med alkoholberoende finns det mediciner och program att följa. Och sen kan man förstås få lite gemensamhet på AA möten. Men där är ju inte jag.

Och allt mörkande och ljugande om alkoholen.
Slutat köpa boxvin. Går till glasåtervinningen och kastar mina tomflaskor för att "göra mig av med bevisen". Förhandlat med mig själv om hur mycket och hur ofta jag får dricka. Och det har oftast gått bra, men all denna planering och ett ständigt bedömande om jag dricker på en "safe" nivå är en plåga.
Har jag druckit för mycket så "bötar" jag med nyktra dagar. Har jag gjort bort mig/ blivit för full så försöker jag bättra mig.
Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte att alkoholen ska vara en så viktig del i mitt liv.
Livet är svårt nog ändå.

Jag vet att många av er öppet räknar dagar och redogör för "enheter".
Jag har fört statistik över drickandet sedan sista veckan i november.
Så jag vet hur det står till.
Men att räkna nykterheten offentligt är som de dagar jag "bötat".
Jag sätter ett litet hjärta på köksalmanackan för varje nykter dag. Det viktiga är inte fokus på att jag inte dricker den här dagen heller. Det viktiga är innehållet och progressen dag för dag.
Har precis satt dit ett hjärta idag också. Det får räcka så.

@Denlillamänniskan Så sant. Du bestämmer i ditt liv. Inte alkoholen. Det är först när man har varit nykter en tid som man inser hur mycket tid som gått åt till att planera/göra inköp, dricka, vara bakfull och reda upp allt man ställt till med på fyllan. I början tyckte jag att helgerna var aplånga. Vad skulle jag göra med all denna tid? Jag blev dessutom kvällstrött och morgonpigg. Så jag fick börja odla andra intressen. Snart är det fyra år sedan, och det är verkligen ett helt annat liv. Jag mår tusen gånger bättre ❤️

Kram 🐘

@Andrahalvlek Det känns skönt att någon skriver tillbaka. Det hjälper mig att tänka efter. Varför blev det såhär?
Innan jag träffade min exman tyckte jag att jag var väldigt okej. En kul och dådkraftig person som såg bra ut, var vältränad och hade fina barn. När jag träffade honom tänkte jag efter en kort tids bekantskap; Fan, hos honom är det ju party jämt!! Men till det yttre såg ju allt bra ut (villa, snygg bil, fint jobb). Fattade nog egentligen att han drack för mycket redan då. Men jag var förälskad och hoppfull och njöt av kvällar med romantik och rosevin. En god öl i bastun (fast jag tänkte att det var då märkligt att man måste dricka öl för att tvätta sig?) Såklart fina grillkvällar med rödvin och sen en lite cognac på det hela. Allt han gjorde skedde med alkohol som sällskap. Och dumma jag var med och ville inte se, fast jag egentligen gjorde det. Tänk dig själv; en härlig löptur som jag tog med honom på och efteråt hade jag förberett med en återhämtningsdryck; Tomatjuice som enligt forskning är bättre än sportdrycker enligt den forskning jag läst. Genast sprang han och hämtade vodka; för det är väl godare med en Bloody Mary? Åren gick. Jag försökte vara den perfekta frun. Jag hade överseende med hans elakheter, jag förlorade mina vänner. När vi var bortbjudna skämde han ut mig i fyllan så jag ville inte åka dit fler gånger på bjudning. För jag skämdes.
När jag tog upp saker han sade eller gjorde, så flinade han oförstående och tyckte att jag var jobbig eller överkänslig. Hade jag druckit, och då amper av alkoholen, inte gav mig så lätt, så hette det att jag förstörde hans hälsa genom nattliga diskussioner (klockan var väl sådär tio-halvelva på kvällen). Jag vill inte gå in på de mer smärtsamma saker han utsatt mig för. Jag insåg att jag for väldigt illa och att vi drack alldeles för mycket. Jag skilde mig, flyttade tillbaka till min lägenhet och försökte plocka ihop bitarna av mig själv och min överkonsumtion av alkohol. Men jag kunde inte släppa honom, för när det var bra, så var det ju bra. Tillslut dumpade han mig. Jag har förbannat mig själv många gånger att jag inte haft vett att ge honom fingret och gå. Inte så kul att vara medberoende och beroende i samma person.
Det är därför jag nu försöker bena ut min situation. Så jag för någon sorts trefronts rehab både mot alkoholen, ensamheten och psykiskt trauma. Det är väldigt svårt. Det geggar gärna ihop sig.
Men jag tror fortfarande att jag någonstans har lite självaktning och sundhet kvar.

@Denlillamänniskan Bra att du skriver om det jobbiga. När man sätter ord på det som skaver så kommer det fram mer än man tänkt sig. En och annan aha-upplevelse får man hela tiden. Som nykter är jag mer grundad i mina värderingar, vågar yttra mina åsikter och står på mig. Mot alla. Man blir både mer chill och mer cool som nykter faktiskt. Fortsätt skriv!

Kram 🐘

@Andrahalvlek. Har tillbringat kvällen med att lyssna på Anna Lembke som är psykiatriprofessor med beroende inriktning. Hon ger väldigt bra och handfasta råd hur man kan balansera hjärnan när man slutar med substanser och hjärnan blir deppig. Fysisk ansträngning, inga förströelser, inga belöningar. Tala sanning, gör nytta för andra och ta emot tristess och deppiga känslor (alltså ungefär det jag gör när jag "bötar").
Därför tog jag en längre och raskare promenad med vovven ikväll. Kände faktiskt att lite av modet och dådkraften återvände. Tar däremot ingen kall dusch för då blir jag för pigg för att varva ned inför läggdags.
Tack för ditt stöd och att du försöker hjälpa oss som stapplar sig framåt i nykterheten.

Sent inlägg på alla möjliga vis. Jag har läst din tråd och jag blir berörd och önskar och hoppas att det ska gå bra, en dag i taget- som är mitt mantra- eller som var mitt mantra iaf det första året. Jag läste något inlägg där du skrev om hur vi/andra på forumet löser eller tolkar inlägg. Och jag vill bara flika in att efter fyra års medverkan här- ibland ofta och med långa inlägg- ibland mer sällan och kort. Så är min erfarenhet att - jag tror jag kan säga alla- läser inlägg här med utgångspunkten ”finns det något jag kan tillföra eller nån rad som kan göra någon liten skillnad för den här personen”
Det kan vara bara ett kort kort eller långt-långt men jag tror att vi intuitivt känner var vi kanske kan göra någon liten skillnad. Många av oss som hängt här flera år försöker välkomna nya, bara för att det ska vara välkomnande att kliva in här.
Forumet är snällt och jag tror inte någon. Föefasar sig eller tycker att andra medlemmar är tröttsamma. Även om vi är olika så har vi en gemensam kamp att klara av och allra jobbigast under det första året. Jag hejar på dig, det kommer att bli både bättre och enklare när det gått ännu lite tid. 😊

@Se klart Tack för ditt inlägg. Det väcker hopp och tacksamhet att forum och dess medlemmar finns här.
Har stigit upp tidigt som vanligt. Sovit gott; Inga uppvaknanden och inga jobbiga drömmar. Druckit kaffe och känner mig idag lite grundglad. Tänkte först att det var en tillfällighet, men är övertygad om att jag kan tacka nykterheten för det. Hjärtat är redan ritat i kalendern. Så jag gör som du; en dag i taget.
Tänker på när jag hämtat mitt lilla barnbarn som fyller tre år i dagarna. Hon brukar få välja vilken väg vi ska gå och gillar att gå uppför backar och kliva upp på stenar. Då brukar hon och jag säga; Ett steg i taget så kommer vi upp!!
Det är gulligt att tänka på för mig.
Jag önskar dig en fin dag och tackar igen för att du vill hjälpa oss som är "Nybörjare".

Just kommit tillbaka från min morgonpromenad som blev en längre tur.
Hade nån diffus tanke att det skulle göra mig gott att gå förbi kyrkan på min väg idag.
När jag närmade mig så kändes det att det tog emot att gå in på den vackra kyrkogården (Den är som en park).
Insåg att det var apan som spjärnade emot. Tack vare introspektion och många månaders förberedelser för nykterhet, förstod jag att det är så jag fungerar: När jag är stabil och på gott humör så ska det ju gå bra att dricka. Hann inte ens känna något sug, utan kände bara igen symptomen på upptakten till en blöt kväll.
Apan är lugn och beskedlig, det är då riskerna byggs upp.
Jag började gråta. Jag gick mot Stillhetens kapell. Det var öppet och det brann ljus där.
Kapellet är väldigt avskalat och fritt från bilder och kors med Jesusen uppspikad därpå. Men det finns en inskription;
Genom stillhet och förtröstan varden I starka.
Jag satte mig ned och grät lite till, eftersom det inte var någon annan där.
Så föll det mig in; Kan jag ta in Apan (Alkoholdjävulen) i mig själv så kan jag lika bra internalisera Gud (Eller den Högre Makten).
En märklig tanke. Men i dessa dagar är jag öppen för allt.
Det här kan ju låta som en väckelsesaga. Jag drar inte så stora växlar.
För att sluta dricka så förberedde jag mig ju noga då jag var fullt övertygad om att det krävdes en enorm sinnesnärvaro, disciplin och styrka för att det skulle gå. Jag såg framför mig hur man bestiger berg, hoppar över enorma avgrunder och utkämpar en strid med sig själv. När det sen hände så var det som att kliva över en bit garn som låg på gatan. Jag vet att det är lika lätt att börja dricka igen; bara en bit garn att backa över. Konsten är väl att lägga så stor distans till garnet att det blir en längre vandring för att kunna backa över den. Och där är inte jag. Jag är bara ett steg från garngränsen.
Hur många gånger har jag inte suttit bakfull och glåmig på morgonen och tänkt; Nä, nu får det vara slut med alkoholen? Altt för att få snabb absolation.
Så småningom när jag satt där bakfull och glåmig och tänkte att nu räcker det, så kunde jag direkt säga till mig själv;
Vilket skitsnack! Du vet mycket väl att du snart är igång igen så fort du mår bra.
Nu ska Gud och jag göra lite tråkigt måstegöra. Mest för att hålla apan sysselsatt än för att känna mig duktig.

Åh jag fattar exakt vad du menar med garnet- en himla bra liknelse faktiskt och därför också lite lurig. Beskedligt.
Jag hade sällskap av Gud mest varje dag i början av min nykterhet och det var viktigt för jag kände; något mer än jag vill min läkning. Kerstin Ekman har skrivit så fint om detta i boken Knivkastarens kvinna. ”Ensamma mäktar vi inte läkningen”.

Härom dagen hamnade jag i en utmanade och klurig sits, då kom de här orden flaxande in i huvudet ”Gud är med mig alla dagar”. Och då kändes allt stilla och vetskapen om det gjorde mig på ett märkligt vis så lugn.
Man får öppna upp sig för allt möjligt tror jag, treåringar, små stenar i fickorna och ljusets återkomst. Ha en bra fredag

@Se klart Jag har just läst hur du tänkte och kände i januari för tre år sedan. Känner igen mig och med tanke på att du lyckats så bra med din nykterhet, ger det hopp för mig.
Ekmans ord är kloka; "Ensamma mäktar vi inte läkningen". Har funderat lite över det. Nej, jag klarade det ju inte på egen hand. Så forum är bra för mig. Inte för att mitt liv blir lättare eller skönare av det. Men jag är inte ensam på min väg.

Sovit rätt dåligt. Drömt dåligt. Klivit upp, druckit kaffe, gått ut med vovven. Läst på forum.
Och från ingenstans griper mig ilska och vrede.
Försöker tänka ut vad det kan vara?? Vad är det som gör att jag känner sådan rättfärdighetens vrede? Över vad?
Inser att jag inte tänker försöka hitta någon styrka ur "stillhet och förtröstan" idag.
Den här nykterheten har inneburit en jävla känslokavalkad som gör mig helt utmattad, samtidigt som jag har en energi och ett fokus som har slumrat sött länge.
Men jag känner mig helt oresonlig!! Orkar inte med något ömsint förstående med något.
Inte med er andra heller; för jag skulle bara vilja sparka på er och skrika; Res er upp och gå framåt! Ligg inte där och göm er under er osynlighetsmantel (offerkoftornas finklänning). Ni är storslagna och dådkraftiga människor.
Annars hade ni inte orkat supa så förbannat bra.

God eftermiddag.
Efter att det arkaiska raseriet hade fått sitt utlopp har jag nu sansat mig. Förstår att det inte blev så mycket stringens i mitt arga inlägg ovan.
Har tagit ut mig fysiskt med drygt elva km på fötterna. Ägnat mig åt kroppsarbete tillsammans med fina människor och just kommit hem från Shinrin-yoku. (Skogsbad på japanska, för den som vill fördjupa sig). Det tog hela dagen att komma i balans igen.
Men nu tänker jag förtydliga vad som gjorde mig så förbannad här på forum:

Läser en hel del av vad ni andra skriver och har vart efter tiden gått sett inlägg från Kaffestugan.
Kaffestugan handlar om deras ständiga alkohol supande. Det är inget kafferep, inte. Fast de kallar det för "överskrida budget" och de dricker inte alkohol utan "intar enheter". Det är en solig och kvittrande stämning där.
Det är dem jag skulle vilja sparka på där de gömmer sitt alkoholberoende under Osynlighetsmanteln.

Jag hyser stor medkänsla med alla er som verkligen försöker ta tag i alkoholen och kör i diket ibland, eller att livet mellan varven kan kännas övermäktigt varför det blir återfall eller återgång.
Jag har själv fått ta tag i bagatelliserande och ständigt brutna ansatser till att sluta dricka. Så jag förstår att det är en process att ta sig igenom det stadiet. Men i Kaffestugan känns det som att man legitimerar, förskönar och håller fast vid att vägra ta ansvar eller åtminstone sluta ljuga så förbannat.

Sen har vi det som retar upp mig moraliskt allra mest;
Här ägnar sig fina och sanna människor, som är nyktra sedan länge, stödja oss nybörjare. Det gör de för att hjälpa oss, vilket jag tycker är väldigt fint och beundransvärt. Jag tycker det är respektlöst att inte visa mer ödmjukhet och tacksamhet för det. För där kan det brista rejält i Kaffestugan. Inte ens när moderatorer har försökt gå in för att vända tankegångarna så tar de till sig. Det är bara läpparnas bekännelse innan man fuktar samma läppar med mer alkohol.

Så. Nu kanske ni förstår mig bättre. Sen finns det säkert andra djupare grunder till att jag reagerar som att det brunnit i proppskåpet. Men det tar jag med psykologen.

Med allra största förnöjsamhet fortsätter jag nu min nyktra dag.
Ha det gott alla ni som jag gärna kramar om och absolut inte vill sparka på.

Att bli arg är ingen bra lösning men det vet du redan :-))

Det är så många som försöker förminska sin egen alkoholkonsumtion för att kunna fortsätta dricka. Så gjorde jag med på den tiden när Systembolaget hade nåt som hette "Alkoholsnurra" (tror jag det hette ??) och där jag skulle ange hur mycket jag drack. "Märkligt" nog så "glömde" jag rätt så mycket av alla flaskor som jag senare bar till pantmaskinen ! (Ja, på den tiden fick man pant för liken och ibland kändes det som en extra lön !)
Efter åren här på Alkoholhjälpen så ser jag 2 olika typer människor (förutom anhöriga) :
1) De som verkligen är färdiga med drickandet och som är villiga att göra allt för att slippa den destruktiva livsstilen.
2) De som skriver här för avlasta sitt samvete men inte är nere i sin botten än utan vill fortsätta fast lite mindre..... Man kan inte vara lite gravid....

Jag själv har ju en historia på ca 10 år (innan jag hittade "hem") med olika soc-tanter som inte kunde ett jävla dugg om beroende men som gu'bevars gått på högskola för att lära sig att "hjälpa" oss alkisar. Hela tiden kände jag, med facit i handen, att jag gick till dem för att få tyst på tjatet hemma. Jag gick inte dit för min egen skull ! Det var inte förrän jag seriöst, på egen hand, började leta efter en utväg för jag var så otroligt trött på krökandet som jag ärligt erkände för mig själv att jag drack alldelse för mycket och att det hela tiden ökade. Det var en process på kanske 7-8 månader med återigen bråk med okunniga soc-tanter innan jag själv hittade en väg ut mha ett behandlinsghem som jag minsann fick betala själv. "Sånt betalar inte vi för" var beskedet från den sista soc-tanten. Egentligen var det nog en chef på alkoholmottagningen som drog igång mitt sökande då hon menade på att jag inte var alkis utan hade familjeproblem !!! Undrar hur många liv den nöten har förstört ??

Det är många som inte vill se att vi beroende har samma sjukdom med samma beteende och vandrar samma väg till undergången. Bra info om det är att kolla på Jellinek-kurvan (googla !) och där se hur vår sjukdom beter sig.

Du skriver så bra och nu gillar jag definitvt "offerkoftornas finklänning" :D :D

Kram <3

Hemkommen från en längre morgonpromenad.
Tänker att våra föräldrar har gjort det bästa de kunnat utifrån sin situation. Att det finns en genetisk sårbarhet också. Vi har alla fått en släng av sleven vad gäller uppväxt och genetik. Jag skärskådar mig själv och vet att det enda jag kan göra är att odla min medkänsla med mig själv och med andra. Sen är jag den jag är och andra människor är på sitt sätt.

Har också funderat en del på det här med att deltaga i detta forum. Dagens tanke är hur man ska hantera nykterheten och vara i den.

Här rekommenderas 3 månaders nykterhet innan man kan ta ställning till alkoholintaget. Annie Grace har en 30 Days Challenge som man kan deltaga i. Anna Lembke säger också att man borde vara någotsånär återställd i hjärnan på en månads nykterhet. Själv har jag ingen aning hur det förhåller sig eftersom när jag var nykter en månad sist, så var alkohol inte det stora numret som det sedan utvecklat sig till.

Efter några kilometers gående nu på morgonen så kändes det som att jag ville köpa en box vin och bara sitta och dricka för mig själv i lugn och ro. En liten tröst är att det är söndag, så det går inte. Nödraketer från ICA skulle inte göra den tillräckliga effekten. Och jag behöver inga nödraketer. Sansade mig snabbt och ägnade mig åt det jag brukar. Bara vara i nuet. Andas och se på himlen. Hörde att talgoxen börjat sjunga så smått och såg att naturen omgav mig tyst och stilla. Förstår att mitt återfall kommer att se ut såhär. Lugnt och städat köpa en box och i största medvetenhet om vad jag pysslar med dricka på ett metodiskt sätt. Men just idag lockar inte det. Har redan ritat ett hjärta på kalendern i köket och tar inte bara en dag i taget utan även varje ögonblick i taget.

Känns som att jag befinner mig i en simhall. Den heter Nykterhetens Paradis.
Där kan man glida ned i bassängen och simma sitt 30-dagars eller 3-måndares märke. På kanten av bassängen går väldigt vältränade och entusiastiska personer som är personal på simhallen. De hejar på och ger lite råd om effektivare simtag och att stå ut även om det är kallt, man får kallsupar eller nästan domnar av ansträngning.
Vi är några som simmar runt där. Vi sneglar lite på den som simmar i fållan bredvid..... Ser han trött ut? Undrar om hon simmar bättre än jag?.... Tycker dom andra att jag simmar på ett töntigt sätt? Har jag inte en väldigt snygg baddräkt och balla simglajor? Allt för att framstå som en rätt proffsig simmare som personalen ska heja lite extra på.

En del slutar simma och häver sig upp på kanten av bassängen igen. De orkade inte, de stod inte ut, eller så var det inte viktigt för dem att ta det där märket. Vi ropar mellan simtagen till dem; Det går bättre nästa gång! Bra kämpat. Sen tar vi ett nytt andetag och ett nytt simtag. Och ett till.

Och då tänker jag; Vad fan gör jag i den här bassängen och i den här simhallen? Vad är det för märke jag försöker ta. Jag vet inte ens det. Jag har bara börjat simma. Jag tar en längd i taget och hoppas på att själva Badmästaren ska träda fram till bassängkantens kortsida och säga; Nu är du klar, lilla vän. Kom upp och vila nu. Det finns egentligen inga märken att ta, men folk får gärna tro det så att de hittar motivationen att simma.

God morgon,
Här är det lite senare start på dagen. Njuter av tredje påtåren kaffe. Tänker på ilskan du skriver om. Har sett flera här inne som haft perioder med ilska i samband med att de slutar dricka. Kanske är det så att vi dövat en massa känslor med alkohol så att de när de släpps fria beter de sig som korna när de släpps ut efter en vinter i ladugården? Hoppar runt och lever rövare ett tag innan de lugnar ned sig och börjar beta.. Promenader är även min bästa medicin mot jobbiga känslor. Läste också ditt inlägg om besöket i kapellet. Jag upplever att det ger mig lugn och hopp att be. Utan att behöva definiera vad jag riktigt ber till, det handlar ju om att tro, inte veta. Var på Katarina- mässan på Södermalm för en tid sen. Väldigt fin. Önskar dig en fin söndag.