Dricker allt oftare och dricker alltid för att bli onykter. Orsaken till att jag dricker är att dels tycker jag om lugnet som innefinner sig efter en stund. Går ofta på krogen för att jag är så ensam och vill ha sällskap. Det oroar mig och framförallt att det händer flera gånger i veckan. Lyckligtvis har jag jobb och barn och en hobby som innebär att drickandet begränsas! Livrädd att tappa kontrollen. Vill heller inte våra ensam jämt! Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare? Är ju så social!

Var jättesugen att dricka igår för att mildra obehagliga känslor men bestämde mig för att låta bli. Tog en halv öl och hällde ut resten.Idag är en ny dag och min ambition är att inte dricka nåt trots att jag har semester. Måste gå!

Starkt av dej att avstå alkoholen igår! Tråkigt med ditt hjärtproblem men kanske tur att det upptäcktes i tid (innan nåt allvarligare inträffade). Klokt av dej att följa läkarens råd och skippa Vätterrundan. Nu är det din hälsa som är viktigast! Ta väl hand om dej. Kram ?

Har landat och accepterat att jag måste kolla upp hjärtat. Har varit ute och druckit öl trots att jag skrev att jag skulle avstå helt. Har ändå inte druckit alldeles för mycket utan stannat vid 5-6 öl vilket i sig är mycket. Men i normala fall hade jag fortsatt men vill inte det! Rädd för att tappa kontrollen och få ännu större problem. Tack för allt stöd jag fått!

.. fram emot Vätternrundan! Det är bara att beklaga men mycket vettigt att avstå. Nästa år cyklar du säkert!

Du kan inte testa att sätta upp ett litet mål för dig själv: typ max 3 öl? Jag kämpar själv med att försöka minimera intaget, så fort jag försöker
avstå helt blir det "revolt" i hjärnan och jag "måste" supa till... Men i två veckors tid har det funkat (förutom en gång) att ta en eller två bärs och
sedan har det varit bra. Jag tänker att man måste trixa och fixa litegrann utifrån sig själv.

Hang in there :)

Tack Allegra! Jag har tänkt i banor med att bestämma i förväg hur många öl jag ska dricka. Det här gått hyfsat! Ligger fortfarande på en för hög nivå men jag kämpar på! Blev verkligen skärrad av beskedet att jag inte fick cykla! Just hjärtat är så känsligt! Det behöver inte vara några stora fel men det är lätt att tankarna far iväg! Det svåra är att inte agera på ångesten! Tack för att du tog dig tid att skriva Allegra

Klarade mitt mål att dricka 3 öl och sedan åka hem. Det var inte så svårt som jag trodde! Ser fram mot att vakna utvilad och fräsch. Bra för självkänslan!

.. nyheter!! Visst är det skönt att känna att det är "man själv" som bestämmer! Själv tackade jag nej till både whisky och snaps vid en middag igår. Drack två öl, sedan fick det vara bra :)

Du ska se att det går lättare att minska på alkoholintaget allt efterhand. Så känns det för mej iaf. (men har tagit sin tid). Nu är det midsommar och ev. utmaningar med det... gäller verkligen att visa vem som bestämmer... ! Nu kämpar vi vidare! Trevlig helg önskar jag dej och alla andra här ?

Hade bestämt mig för att ta det lugnt på midsommarafton med tanke på att det fanns småbarn med på festen. Det blev några öl men jag ville absolut inte bli onykter och det var lätt! Det svåra är att inte belöna mig nu bara för att jag var " duktig" . Får stålsätta mig! Tack snälla Manda och Radar 77 samt Allegra för ni läst och skrivit till mig!!

... lika bra som du. Tackade dock nej till snapsen. Bakis idag och lite deppig. Gick en långpromenad förut så helt förtappad känner jag mig inte.

Vad skönt det låter att du kunde stå emot en fylla, belöningen idag får bli att du inte är bakis, inget annat :))

Vi gör alla så gott vi kan Allegra! Känn inte skuld och skam utan var nöjd med det du faktiskt klarade, låta bli snapsen. Jag tror att vi båda lyckas om vi försöker tillräckligt många gånger och inte ger upp! Tänker att återfall inte ska ses som ett misslyckande utan som att vi inte riktigt nådde ändå fram! Känner att jag är på väg mot något bra! Men slappna av kan jag inte göra för då sitter jag där med en öl! Bara kämpa på!

Var ut i går och vet att jag tänkte att varför ska jag gå och ta en öl? Det blev en väldigt trevlig kväll men med för många öl, 11st. Jag sa något jag inte borde som har med mitt yrke att göra! Det skäms jag över! Det är synd! Det har gått bra under en lång tid men det går inte att slappna av för en sekund! Då blir det gärna för mycket! Mitt liv fungerar bra och jag gör allt jag ska men oroar mig ändå över min alkoholkonsumtion.

De flesta av hos oss åker ju på återfall, men kanske är det en del i processen..? Man blir så besviken på sej själv. Jag har också sagt saker "på fyllan" som jag sen ångrat, och dessutom haft minnesluckor (ännu värre). Men bättre att inte se det som ett misslyckande, utan ta lärdom av det istället. Det kommer att gå allt bättre, gäller att inte 'luta sej tillbaka' och nån gång ska vi lyckas! Ge inte upp! ??

Hade tänkt vara hemma men kunde inte motstå " en " öl i det fina vädret! En blev 10 och jag hade verkligen en trevlig kväll. Det som är synd att det alltid blir så många öl fastän jag bestämt mig innan jag går ut. Viljan räcker inte till när det handlar om att dricka måttligt. Jag kan helt enkelt inte det! Sen går det några dagar och så är det glömt! Vet inte riktigt vad jag ska göra? När jag är orolig så dricker jag mer. Nu funderar jag på att byta jobb och då blir jag orolig. Ska jag stanna på mitt nuvarande jobb eller ska jag byta? I grund och botten känner jag mig väldigt ensam och har en bristande tro på mig själv! Behöver goda råd och omtanke från er!

Bedrövadsambo

Otroligt svårt att råda. En sak är säker, ingenting blir bättre för att du dricker. Tvärtom. Jag har i år jobbat på min arbetsplats i 25 år. Mäktigt mycket! Väldigt många gånger har jag haft svackor och tänkt att jag ska söka mig någon annanstans. Jag bedömer mig absolut inte vara en fegis, jag har tagit flera beslut i mitt liv som fått mitt liv att radikalt ändra riktning. Senast när jag blev sambo, fast jag "aldrig skulle bo ihop med en man igen". På min arbetsplats har jag gjort en massa olika saker. Det jag gör nu har jag gjort i tio år, så nu kan det vara läge för förändring igen. Får se vilka dörrar som öppnar sig, det som sker det sker. Du känner dig ensam på jobbet? Kan du prata med din chef om det? Kan ni göra någon förändring så att du gör vissa saker ihop med någon? Se till att ha regelbundna "bollplanksmöten"? Jag bestämde något liknande med min relativt nya chef för en tid sedan. Varje tisdag avsätter vi en timme ihop, helt utan dagordning. Jag berättar vad jag gjort och har i pipeline, och vice versa. Att du känner dig ensam kan också bero på att du inte mår så bra, att du är på väg att bli deprimerad eller utmattad. Ett första tydligt symtom då är att man isolerar sig, undviker att fika och luncha med kollegor, känner sig missförstådd och övergiven - fast det bara sitter i ens eget huvud. Och då är det ingen bra lösning att fly arbetsplatsen! Då behöver man det trygga, en chef som känner en väl, kollegor som kan avlasta. Att då komma till en ny arbetsplats och "visa framfötterna" kan sluta med en katastrof. Som sagt, det är inte lätt att råda med så lite info att gå på. Samtalshjälp kan jag rekommendera! Du behöver nog hjälp för att bena ut vad du vill och behöver egentligen. Kram ❤️

Bedrövadsambo

För tio år sedan, precis när jag hade fått mina nuvarande arbetsuppgifter, blev jag utmattningsdeprimerad. Men jag kom tillbaka, och har verkligen jobbat med mig själv de senaste tio åren. Därför vet jag att den egna känslan inte alls behöver stämma med verkligheten. Fram med trollen i ljuset - då spricker de! Prata, prata, prata är enda sättet. Och göra förändringar efterhand. Ställer man sig i samma branta backe igen ramlar man förstås igen. Tydlig parallell med att sluta dricka tror jag. Om du gör som du alltid har gjort, så får du vad du alltid har fått.

Tack för dina råd! Jag vet inte vad jag vill! Samtidigt som jag lider av ensamheten så strävar jag ofta efter att få vara just, ensam. Har kontakt med psykolog och mycket handlar om självförakt! Hur ska jag göra för att tycka om mig själv?

Bedrövadsambo

Besöker själv psykolog regelbundet. Första gg i samband med att jag blev utmattningsdeprimerad för tio år sedan. På första mötet, dit min ex-sambo fick köra mig för jag vågade inte köra bil, sa jag: "Om jag somnar så väck mig inte är du snäll för jag har inte sovit på fem veckor". Där började vår resa, och den pågår än. Fast nu träffas vi bara fyra gg/år. Det hon inte vet om mig, mitt familjeliv, och arbete är inte värt att veta ? Hon är helt grym! När jag gör rätt bekräftar och berömmer hon mig, när jag tänker fel säger hon "stopp, hur tänker du nu?"

Tack för att du delade med dig bedrövad sambo. Skönt att veta att det är fler än en själv som har problem. Dröjer en månad innan jag får träffa min psykolog.