Ett ärligt försök!

Visst är det så som du säger, till slut tar längtan efter ruset över. Känns skönt att ha tagit steget att skriva här. Tack för responsen, Liten stor. Ha en bra dag!

Tack, vilken tur att du gillade det, Vinärgott, nu när jag upptäcker att jag valt ett snarlika ditt. Vi får väl kämpa lite extra ihop nu då. Hoppas att din dag varit bra, det har min helnyktra varit.

Vinäger, försökte vara lite snitsig där.

Visst vin är gott, liksom så mycket annat. Gott och gott förresten, det ger ju bra effekt i alla fall. Kan knappast påstå att ren vodka eller rom smakar bra, men en härlig skjuts till ruset ger de.

Känner mig så främmande inför mig själv när jag tänker på hur många gånger jag tagit slattar av vad som än funnits till hands. Smugit till flaskan och hunnit ta några klunkar medan mannen varit i duschen. Det konstiga är att när jag skriver detta känner jag en primitiv längtan efter att få göra precis detta, känna lugnet när A sprider sig i kroppen.

Men nu ska jag verkligen ge nykterheten en chans. I dag är det en vecka sedan jag var berusad. Hör till dem som tycker att alkoholfria alternativ hjälper när suget sätter in under helgen. Alltid något.

- och det har inte ens varit jobbigt. Hmmm... Är dock inte den som ropar hej för tidigt, är mycket medveten om att suget kommer att dyka upp.

Prövning nummer 1 var helgen, vilken gick utan större längtan, bara ett snabbsug på söndagen. I morgon blir det prövning nummer 2, en stor sådan. Ska i väg till ett ställe med övernattning, där alkoholen flödar. Kom på mig i natt att dividera med mig själv om hur jag ska göra. Spiknykter eller ta lite - som ju tenderar att bli mycket. Just nu känns det enkelt, men... Även om jag skulle kunna ta förhållandevis lite, vilket jag klarar ibland, är jag rädd att jag blir påmind om hur härligt det är i stunden och vilja ha tillbaka det när jag är hemma igen.

Håll tummarna för mig, jag tänker iaf ta några alkoholfra öl med mig och kämpa emot som bara den.

Det enda du alltid ska ta ut i förskott är glädje. Det värsta som kan hända är att du har varit glad i onödan.

Ha en fin dag!

Tack för välkomnandet! Såg efter mitt ovanstårnde inlägg att du skrivit. Nja, är inte riktigt säker på hur jag hanterar suget. Har ju haft många år på mig att träna... tyvärr! Tänker mycket på hur negativt detta påverkar min kropp, ja, hela mitt liv. Vill bryta innan jag ger upp allt för A. En dag i taget verkar vara en bra strategi för de flesta. Nu måste jag rusa. Ha det gott!

Kan känna att jag är stark just nu, men vet av erfarenhet hur snabbt det kan ändras. Är ödmjuk inför det faktum att suget kan komma snabbt. Ska verkligen försöka stå emot den här gången. Tycker ju att det gått långt över förväntan den första veckan, så håller i det så långt det bara går. Strategin blir just nu alkoholfri öl. Ha det gott!

...men inte heller full. Så sammanfattar jag mitt tillstånd på festen jag var på. Blev inte det minsta packad, gjorde inte bort mig, utan jag uppförde mig mer som folk som kan dricka normalt och socialt. Problemet är bara att det blev som jag trodde att det skulle bli. Smygdricker när min man inte ser. Tar inte mer än att jag verkar nykter, men känner som vanligt hur fel det är och hur ångesten vässar sina klor i mig. I morgon hoppas jag att jag klarar av att vara nykter efter jobbet. Detta smygsupande tar knäcken på mig. Är så evinnerligt trött på mig själv. Bläää...

Ja, det är hemma mina alkoholproblem tar över. Kan vara nykter på fester, erbjuder mig ofta att köra, men vill gärna (jättegärna) ta något när jag kommet hem. Dricker så gott som alltid något efter jobbet, inte nödvändigtvis vin, även om det inte kan bli så mycket att det märks. Detta är min stora hemlighet, ingen, jag betonar INGEN, vet vilken kamp jag utkämpar varje dag. Jag skäms och tror ärligt att jag kommer att klara av att sluta innan jag blir avslöjad. Som sagt, nu tar vi en dag i taget!

Tack för peppen! Gick hyfsat, men känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen nu efteråt. Vill bara säga att jag blev glad av att läsa dina ord. Nu tar vi nya tag!

Det finns alltid alkohol hemma då vi reser mycket och handlar på oss. Skulle det mot förmodan inte göra det är jag säker på att jag såg till att fixa det ändå.

Visst är det superjobbigt att ha den här hemligheten. Men jag vill verkligen inte berätta för någon. Duktig flicka-syndrom kanske. Har världens mest underbara man som jag vet skulle stötta mig till hundra procent, men känner mig så misslyckad att jag helst inte berättar hur illa det är.

I min yrkesroll peppar jag ofta människor genom att problematisera med just den frågan. Jag är överhuvudtaget mycket bra på att ge andra råd, hjälpa dem med förebyggande åtgärder, men betydligt sämre när det kommer till mig själv. Då gäller det inte endast alkoholvanor utan allt möjligt i det vardagliga livet.

Som säkert har framgått tillhör jag släktet "Duktig flicka". Har dock jobbat oerhört mycket med mig själv genom åren och tycker att jag kommit långt. Utom på en enda punkt: min relation till alkoholen. Känner mig så otroligt misslyckad vad gäller detta. Jag som klarar det mesta och får mer och mer ansvar på jobbet för varje år. Har som sagt många jag stöttar, men jag vill så förtvivlat gärna lösa mina egna problem också.

Vet inte om ovanstående var att beskriva vad som är det värsta som kan hända om jag avslöjade min hemlighet, men just nu kan jag bara inte förmå mig till det. Försöker att avstå i veckorna i alla fall. Beundrar er som sökt hjälp, så då är jag där igen: Tycker inte att det finns något att skämmas för vad gäller andra, tvärtom, men för mig själv kör jag andra spelregler. Sorgligt, men sant!

Det ser iaf ut att bli en nykter kväll, trots en del hjärtklappning.

Din beskrivning av att vara den som kan mer än andra och borde veta bättre är exakt sådan jag är vad gäller alkoholen - än så länge! Känns inte som om jag sviker någon annan än mig själv om jag avslöjar hemligheten.

Att du inte förstod mina katastrofscener är inte så konstigt. Jag var luddig nog att inte beskriva några detaljer, eftersom det inte finns på kartan just nu att berätta.

För några år sedan fick jag ganska svår panikångest. Beökte till slut först KBT-terapeut och sedan psykolog, men det fanns inget de sa eller gjorde som jag inte redan läst mig till och provat. På egen hand är jag nu mycket bättre, om än inte bra. Det konstiga är att jag inte skäms ett dugg över detta. Är tvärtom lite av en frontfigur för "vem som helst kan trilla dit"-folket. Även den smarta, duktiga, sociala och roliga tjejen.

Måste alltså på eget sätt fixa detta - tror jag. Är dock övertygad om att jag kommer att klara även det. Naivt kanske, även om jag inte är sådan i min personlighet.

Om någon kommer och berättar för mig att det har problem med A är det som jag nämnde tidigare inget annat än respekt och mod jag känner inför denne, så skammen gäller bara mig själv.

Läser igenom det jag skrivit och förstår om det tolkas som att jag tycker mig vara förmer än andra. Så är det inte. Har haft en ganska tuff uppväxt, där min självkänsla under en period var mycket låg och resulterade i ett självmordsförsök och mycket annat tok i tonåren. Har efter det nog varit tvungen att bevisa för samhället att jag duger.

Nej, nu blir det mest osammanhängande svammel, känner jag. Ska i väg snart.

Vill iaf tacka dig, ADHD, för otroligt bra analyser, pepp och kanske, kanske en och annan ögonöppnare. Stort tack!

Ha det gott där ute i er kamp, nu kör vi en nykter tisdag!

AlkoDHyperD, hade jag gärna träffat då jag tidigare sökte hjälp för min panikångest. Är glad över att du kommenterar här i alla fall. ♡ Det verkar som om vi till viss del har (haft) liknande bakgrund. Känner att du verkligen förstår hur det är att vara en ensam, stolt och trött krigare, som i sin envishet utkämpar sina strider mot allt och alla - inte minst mot sig själv. Till slut töms man på energi, både kroppsligt och själsligt.

Från hjärtat, tack för ditt svar, ADHD! ♡ Dina ord både värmer och skrämmer. Ska försöka att ta dem till mig, vända och vrida på dem, analysera och till slut kanske fundera ett steg till.

Meeen... som den motsträviga kämpe jag är ska jag ännu en gång - den sista, förhoppningsvis - ge mig in i kampen mot alkoholen på egen hand. Försöka hitta alternativ till det avkopplande, onödiga och ibland slentrianmässiga smådrickandet på vardagar. Ensamdrickandet i smyg. Konstigt nog oroar jag mig betydligt mer för det än det accepterade och sociala intaget på helger och bland andra. Det sistnämnda känns inte hälften så jobbigt att avstå.

Kram till den som vill och behöver.

Just nu njuter jag av (lite) vin till maten. Vet förstås att det lilla kan omvandlas till det stora - och det fort!

Min motivation går verkligen upp och ner. Kan vara utan A under förhållandevis lång tid för att sedan falla tillbaka i rasande fart.

Skadar ju endast mig själv vilket innebär att ingen annan blir drabbad. Samtidigt gör det mig lite ensam i mina tankar, då ingen annan vet. ♡

... men gick och lade mig tidigt åtminone. Ångrar mig självklart i dag, men det blir ju inget bättre av, så ska försöka blicka framåt. Tack AlkoDHyperD åter en gång. Trevlig fortsättning på helgen! Kram

Åh, vad jag - som så många andra - slits mellan "Ska jag eller ska jag inte?". Har helt tappat motivationen och är så besviken på mig själv. Jag, den starka och duktiga, lägger mig platt för Mr A. Fy, usch och blä!

Åh, vilka fina ord från dig, än en gång, ADHD. Behöver verkligen få vara liten och sårbar nu. Min man håller om mig och stöttar, men jag förmår mig inte att berätta om det dagliga drickandet. Vet inte varför, då jag vet att han aldrig skulle döma mig - tvärtom! Just nu är det svårt! Kram till alla som vill ha och behöver en ♡

Hoppas att du har rätt. Just nu känner jag mig mest uppgiven. Kram till dig

Inget ont som inte har något gott med sig. Det gäller att tänka positivt.

Vad nu? ?

Ligger i magsjuka. Och det finns få saker som kan få en att vara mindre sugen på alkohol. ? Särskilt bra en fredagskväll.

Trevlig helg på er!

Min nästan namne här. Jag mår prima i dag och tyckte, som säkert framgått, att det var helt ok att vara sjuk då jag blev tvungen att avstå alkohol. Knäppt, men sant.

I helgen lyckades jag mitt i allt gömma undan vin i en plastflaska. Då jag jobbat hemifrån i dag och varit ensam hela dagen, låg den och pockade på min uppmärksamhet från i morse. Med olika knep lyckades jag förhala intresset från timme till timme.

Hade jag börjat redan i morse hade jag ju varit "tvungen" att fylla på. Nu klarade jag mig ändå till 20-tiden, vilket är en seger för mig, då det nu inte finns chans till mer. Visst, jag hade självklart önskat att jag klarat mig helt, men just nu väljer jag att glädjas åt att det gick bra så långt.

Känner att det är en strategi detta, att vänta och vänta tills det inte går att göra FÖR många fel. Komma hem senare från jobbet än min man är ännu en strategi, då kan jag inte lika lätt smygdricka. Jag fyller på med nya saker varje dag som ska försvåra det dagliga pimplandet.

En fördel med att inte ha berättat är att jag inte kan dricka så mycket att det märks. Dock blir toleransen större och större, så det är mer och mer jag får i mig utan att bli jättepåverkad. Tragiskt - och farligt!

Förstås! Inbillar mig att bara för att mitt liv inte ser ut som många andras, är mina problem mindre. Jo, tjena... Tullade ur whiskyn i början av veckan, vilket innebar att jag var tvungen att köpa ny och fylla på. Vad tror ni hände med resten av innehållet? Köpte jag möjligtvis något mera när jag ändå var inne på bolaget? Herregud, har druckit varje kväll. Varit runt halva vår stad för att dumpa tomma flaskor och burkar. Blir så trött på mig själv. Varför håller jag på så här?

Där befinner jag mig just nu. Håller - självklart - skenet uppe utåt. Söker t o m ett chefsjobb som innebär ännu mera ansvar än vad jag har nu. Känner mig dock som en bluff. Tänk om de visste... Vill helst bara försvinna ibland! Vet inte ens varför jag skriver här, kommer ju ingenstans på den väg jag vill gå.

Tack alla, det här forumet är fantastiskt! Liten stor, jag har nyss berättat för min man. Alltså, vilket stort steg för mig. Att han skulle ta det bra visste jag, men det blev ännu bättre. ♡ Åh, vilken lättnad! Nu kan allt bara bli bättre. Vill helst ta hela världen i famn. Nu kör vi! Kram

Var ju kanske inte så snällt att berätta i morse vid femtiden, inför en arbetsdag, men det var då eller aldrig kändes det som. Jag var helt enkelt tvungen att ta tillfället i akt. Under dagen har vi hörts av och sms:at ett par gånger.

Nu har vi kramats och pratat och jag har berättat mer och mer. Min man blev chockad, främst över att jag druckit på vardagarna. Att vi länge tyckt att helgkvällarna hört ihop med alkohol är en annan sak. Han trodde från början att jag menade att jag smygsupit på helgerna.

Nu håller han om mig, vill göra allt för att stötta mig. Avstår gärna själv helt på helgerna. Däremot sa jag att om vi har gäster vill jag att de ska kunna dricka vin. Jag måste ju lära mig att tacka nej. Mannen undrade också om jag ville att han skulle plocka undan öppnade flaskor för att underlätta för mig att låta bli. Jag är så tacksam över att han frågar och inte bara bestämmer.

Vi konstaterade att jag tycker att vi ska försvåra åtkomsten här hemma, men vi båda vet självklart att vill jag dricka, så kan jag förstås handla hem. Just nu känner jag i alla fall absolut inget sug, ingen längtan, bara avsky.

Det enda han verkligen ville att jag skulle lova var att berätta för honom om jag trillar dit igen. Detta för att han skulle kunna försöka hjälpa mig. För att jag ska slippa kämpa i ensamhet.

Nu ska vi tänka ut aktiviteter som är roliga att göra tillsammans - självklart utan alkohol. Många gånger har jag undrat vad jag har gjort för att förtjäna denna helt fantastiska man. Känner mig oerhört priviligierad.

Just nu är det svarta hålet öppnat och ljuset blir bara starkare och starkare. Precis som jag! Känner mig så motiverad, så håll tummarna för att det håller hela vägen nu.

Slutligen, tack för alla kommentarer, tänk att ni lyckades att få mig att berätta till slut. Kramar i massor och lycka till ni andra också.

Tänk att jag vågade ta steget att berätta till slut. Jag vill dock verkligen framhålla att det till största del var ni på forumets förtjänst. All pepp och konstruktiva ifrågasättanden. TACK! ♡♡♡

Blir också rörd över era fina ord i de senaste kommentarerna. Trots att jag inte skrivit här så länge förstår jag att gemenskapen kan bli mycket värdefull.

Två saker har jag funderat över. Det ena är att jag faktiskt visste att min man skulle ta det bra, men ändå inte kunde berätta tidigare. Det hela kändes så skamfyllt även inför honom. Vi som har stöttat varandra i vått och torrt i trettio år och gått igenom både svåra sjukdomar och annat jobbigt. Fruktansvärt att just alkoholproblem är så tabubelagt, trots att så många (vanliga) människor lider av det.

Det andra är förstås varför jag lät det gå så här långt. Vi har verkligen haft det bra tillsammans och därför känns det extra knepigt. Jag vet förstås att en del av oss utvecklar en beroendesjukdom, men ändå... Tror att vardagsdövandet började så smått när jag drabbades av panikångestattacker för några år sedan. Från att smygdricka någon enstaka vardag eskalerade det till att bli så gott som dagligen. Stressfyllt arbete som innehåller en del obekväma beslut har självklart inte gjort det lättare.

Nåja, bara grubblerier som jag antar att många känner igen sig i.

Just nu finns inte en tillstymmelse till längtan efter alkohol och jag är tacksam så länge det får kännas så enkelt att låta bli. Vet att det kan ändras fort. Är dock en riktigt envis jä*el så hoppas och tror faktiskt att detta kommer att gå vägen.

Kram på er alla fina. ♡ Hoppas ni får en härlig och nykter kväll.

Känns bra i dag med. Inte ett dugg längtan efter den den andra som hängt efter mig.

Efter att jag avslöjat mina problem för min man kändes allting så lätt. Helgen har varit fylld av människor och tillgång till alkohol - även om den inte har flödat i negativ bemärkelse. I fredags fanns inte en tillstymmelse till längtan, jag drack alkoholfri öl som planerat.

På lördagkvällen kan jag nästan svära på att jag hade trillat dit åtminstone lite - om inte min man vetat om min kamp. Nu ville jag inte ta något, främst för min egen skull, men också för att bevisa för honom att jag kan avstå. Suget är helt borta i dag, men för säkerhets skull låser han in alla flaskor. Känner att det är säkerhetsåtgärd jag vill ha.

Att jag vill lyckas är ju självklart, det vill vi alla, även om/när vi tar ett återfall. Men det är verkligen ett bra hinder att jag berättat. Det är svårare nu när någon vet och skulle reagera än när ingen visste och det var fritt fram och accepterat av alla.

Känner mig lite tom och vet inte riktigt hur jag ska ta tillvara på de nyktra dagarna. Är ju van vid att minst halva, ibland hela helgdagarna, gått åt till att ligga bakfull och leta slattar för att försöka döva ångesten på nytt. Just nu försöker jag bara vara i nuet och njuta av att jag faktiskt klarade helgen utan större svårighet.

Nu går vi mot en ny vecka utan planerande och smygdrickande, utan bakis-ångest och smusslande med tomflaskor. Ha det gott! ♡

Slippa all skit som följer i alkoholens spår:

*Ågren-ånger-ångest (varje dag)
*Smusslande och pusslande (livrädd att bli upptäckt)
*Förnedrande planerande (när är det minst med folk på Systemet?)
*Gömmande för tömmande (olika flaskor under sängen och i garderoben)
*Sölande ölande (fläckar på vita koftan mer regel än undantag)
* Hattande slattande (en klunk whiskey, en klunk rom, en klunk OP, en klunk Baileys. Bläää...)
*Flängande slängande (varenda kommunal papperskorg har haft besök)
*Slött slappande och sovande (få, eller helt försvunna, helgaktiviteter)

Men nu, kära ni, nu är det slut på detta.
Nu är känslan av att vilja må bra starkare.
Nu är jag absolut värd något bättre.
Nu vaknar jag pigg och utan minnesluckor.

Jag mår så himla bra!

Lorden och Skillnad! Har en mysig och nyktert lugn kväll - och trivs alldeles utmärkt med det. Som sagt, allt elände i raderna i mitt förra inlägg lämnar vi bakom oss och koncentrerar oss på det nya livet. Ha en fortsatt skön helg! ♡

Jag har varit kedjerökare hela natten. Trots att det är ca 25 år sedan jag slutade, var jag helt beroende i drömmen. Hade jag inga cigaretter bad jag allt och alla om att få av dem. Panik inför att de skulle ta slut. I vanliga fall har jag inte tänkt på att ta ett bloss på mer än tjugo år.

Mitt i drömmen var jag tvungen att börja sälja alkohol. Åt på en restaurang som även visade sig vara ett slags Systembolag. En busslast med fotbollsfans kom in och skulle handla och kön blev lång. Det var första gången någonsin jag jobbade där och övrig personal lämnade mig ensam.

Den första kunden var en äldre man. Han skulle betala för en öl. Hur jag än betedde mig blev det fel. Han hjälpte mig, men när priset kom upp på skärmen stod det 125 kronor - för en flasköl. Det gick inte heller att rätta till och jag kände mig så otillräcklig och skämdes inför alla.

När jag nu börjar släppa tankarna på alkohol lite lite om dagarna, kanske de ploppar upp i drömmarna istället. Eller så var allt bara en slump. Men paniken och beroendet kändes så äkta...

Trevlig första advent på er! ♡

välkommen hit, Älgen! Bra att du hittat forumet, det låter som att du har det ganska tufft nu. Det har hjälpt många att följa och läsa andras trådar. Så småningom kanske du känner att du vill skriva själv.

Tycker att det går bra att lämna ut mig en hel del, då anonymiteten gör att jag kan vara ärlig och få stöd och pepp från dem som verkligen vet hur det känns. Människor i verkliga livet vet inte mer än vad jag väljer att berätta.

Har du berättat för någon om dina problem? Det är jobbigt att vara ensam om det är en hemlighet. Hoppas att du hittar motivationen.

Stort lycka till! ♡

"Välkomna en ny dag - inte alltid problemfri, men nu möjlig att leva med." De orden lånar jag och gör till mitt motto ett tag. Tack! ♡

Det låter som att det finns en risk att "göra upp med" alkoholen i drömmarna under lång tid, även om det förstås är individuellt. Visst är det en underbar känsla att vakna upp och inse att allt bara var en dröm. Hoppas att du får en fin och vit jul! ♡

Ska lyssna i kväll efter en långpromenad. Känner mig redan förväntansfull. ♡

Även om jag tycker att jag har svårt att koncentrera mig och vara i nuet blir jag alltid så otroligt avslappnad när jag lyssnar på meditationsmusik/-röster. Kunde knappt lyfta benen efteråt. När hon slutade prata skulle jag kolla vad det var för fel, då jag var säker på att det inte gått mer än max 7-8 minuter. Snopet när det visade sig att de 21 minuterna var över.

Har dock lite svårt att visuellt packa och slänga bort saker. Men att få försvinna helt avslappnat i dryga 20 minuter väger lätt upp den bristen. Kommer att lyssna fler gånger då jag gillade hennes behagliga röst.

Tack, Skillnad, för att du bryr dig om och månar om både mig och andra. ?

Konstigt nog känns det ganska enkelt att avstå. Kunde ju inte drömma om det här för några veckor sedan. Som jag skrivit förr, min mans stöd har nog varit avgörande för att jag skulle klara detta. Och mitt beslut att berätta för honom, förstås.

Hoppas att du fortsätter med samma övertygelse! Tillsammans är vi starka, både här och ute i den riktiga världen. Livet finns med oss hela tiden, liksom valet hur vi vill leva det. Ha en fin fortsättning på helgen! ♡♡♡

Tre veckor sedan jag drack vad som än fanns att tillgå i min närhet, bara det gav det efterlängtade ruset. Skrev i någons tråd och räknade upp den värsta häxblandningen på slutet, inget findricka där inte. Sedan dess har jag bara blickat framåt. Är så otroligt tacksam över att vakna pigg och utan minnesluckor - inte en eller två gånger i veckan, utan varje dag. En obeskrivlig känsla av lättnad. Jag har klarat de första veckorna relativt enkelt, de som av många beskrivs som de tuffaste.

Säger ofta att jag inte skulle ha klarat detta om inte min man hängt på, när jag till slut tog modet och berättade, peppade av er här på forumet. Har funderat lite och det stämmer bara till viss del. Tror att det vore lättillgängligheten som skulle ställa till det, inte om han hämtade en öl och drack den. Om det däremot skulle stå en BiB eller en halv flaska whiskey i köket skulle de genast bjuda in till och pocka på uppmärksamhet och i ett svagt ögonblick skulle inbjudan kanske besvaras. När mannen var på toa, duschade eller något annat. Jag är ju snabbare än när blåljuspersonalen med prio 1 är på utryckning, när ruset kallar. De takterna sitter nog i.

Men nu känns det som jag har fått ett nytt liv. Alkoholen upplever jag vara långt borta, men då jag inte litar på mig själv ännu, ber jag mannen ha den inlåst och nyckeln på sig. Jag riskerar inget på det här stadiet, vet ju hur lätt det är att falla. Att testa medvetet för att se om det går bra vågar jag absolut inte och tror att det kommer att fortsätta så. Det är INTE värt risken rakt ner till förnedring igen. Den har jag varit slav under så länge, så det räcker med råge.

Nu ska jag snart krypa ner i sängen igen, dricker lite te för att lindra min onda hals.

Trevlig andra advent på er! Let's be careful out there. ♡

Det gör susen mot halsen i hett vatten.

Ja, känsloupplevelserna här på forumet är ganska lika i allmänhet, våra i synnerhet. Tror jag... ? Eller är det lite s(S)killnad? ?

Maken byter jag inte ut mot någonting någonsin. Tur att jag har vett att uppskatta honom och inte ta kärleken för given. ?

Ha en fin nykter avslutning på helgen, Skillnad och alla andra!

Alkoholhjärnan är verkligen knepig.

Trots att jag inte vill dricka mer alkohol, är inte det minsta sugen, kan jag drömma om den härliga, men ack så förrädiska, känslan när alkoholen rusar ut i blodet. Särskilt ruset efter att ha svept ett glas starksprit, den där supersnabba kicken.

Samma sak när jag slutade röka för mer än 25 år sedan. Jag visste att jag inte skulle ta fler bloss, ändå tänkte jag hela tiden på känslan då giftet spred sig i kroppen.

Det är viktigt att ge hjärnan belöning på andra sätt, hitta alternativa kickar, eller endorfinpåslag som det egentligen handlar om. Att träna är bra, men så tråkigt, enligt mig, särskilt styrketräning, vilket jag envisas med att förknippa det med. Raska promenader är sköna, men ger ju inte riktigt samma känsla. Löpning är ok, men knäproblem gör att jag inte vågar springa fullt ut.

Hur/vad gör ni?

Ha en ljus, fin och vit luciadag!

Känner mig trygg och stabil i min nykterhet och hoppas att det får fortsätta så. Mår så mycket bättre.

Vilken skön känsla. Och inte minst, du låter piggare igen. ? Nu håller vi i, håller uppe och håller ihop.

Nu inleder jag fjärde helgen som nykter. En Cola till maten och en öl på kylning - alkoholfri förstås. Känns fortfarande inte jobbigt, bara skönt att veta att jag vaknar pigg och utan minnesluckor i morgon. Sååå värt det!

Trevlig helg, alla kämpar!

Spöketimig, det går fort att lägga till timmar, som blir dagar, som blir veckor... Nu hållet vi i det här. Heja dig!

Ha en fortsatt vit och fin helg!

Tack, det är klart att vi håller i det här. En månad snart! Ha det gott! ♡

Så här en dag före julafton räknar jag in min femte nyktra helg. Då vi alltid haft vita julaftnar innebär just den dagen ingen prövning.

Storfamiljen kommer redan i dag och i morgon räknar vi 20 personer runt bordet. Vilken rikedom att få ha så många nära och kära hos sig. ♡ Det är självklart intensivt och jag brukar bli helt slut. Vet dock att mycket beror på att vi druckit alkohol de andra dagarna förr om åren. Tror att det blir stor sjillnad nu, bara det att orka gå upp vid 7-tiden, när småbarnen vaknar, och kunna äta frukost. Det är livskvalitet om något.

Önskar alla en fin och förhoppningsvis vit julhelg! ? En extra tanke till er som måste kämpa hårt för att ta er igenom de närmaste dagarna. Nu håller vi i det här! ?? ? Kram