Hej,

Som så många andra har jag varit inne och läst här emellanåt. Vilka fantastiska människor det verkar finnas här!

I dag tog jag modet till mig och anmälde mig som medlem och skriver mitt första inlägg. Bara att logga in här gör mig nervös...TÄNK om någon förstår att det är jag? Vilken skam!! Det knäppa är att jag inte tycker alkoholproblem är något att skämmas för...när det gäller andra! Men när det är JAG som har problem är det plötsligt super"skämmigt".

Vill kort berätta om mig själv och mina problem, och hoppas att någon kanske är i samma situation så vi kan stötta varann.
Bor med man, mellanstora barn och hund i ett hus i ett "bra" område. Har ett bra jobb, fantastisk familj och underbara vänner som jag kan prata med allt (utom detta) om. Som ni hör låter det ju som jag har ett underbart liv, och det har jag till stor del och det är jag tacksam för! Jag har ingen och ingenting att skylla mina problem på!! Felet ligger helt och hållet hos mig!

Jag började tidigt röka och i tonåren var det mkt fester och jag gillade att dricka direkt. Insåg faktiskt tidigt att jag tyckte om det lite FÖR mycket och har ofta sagt att det är tur att jag har spärrar/hatar att vara bakis/är tillräckligt ansvarstagande för annars skulle jag säkert "åka dit" och dricka för mkt. Ha!!! Har åkt dit ändå. Det tog bara lite tid innan spärrarna helt släppte, många år har jag druckit måttligt och skött mig, men inte nu längre!

Vet inte riktigt exakt när det blev ett problem, men skulle gissa att det för kanske 4-5 år sen började eskalera för att i dag absolut inte längre vara ok!! Jag kämpar som ett djur för att sköta mig och hålla det hemligt! Ingen vet! Ingen, och jag skulle neka till jag blev blå i ansiktet om ngn påstod att jag har problem!

Visst säger ni, klart ngn i min misstänker att jag dricker för mkt! Men jag TROR inte det faktiskt, skulle förvåna mig. Jag blir aldrig så full att jag raglar/sluddrar etc och Säter det "snyggt". Lägger mkt tid på att hålla fasaden uppe, lägger mkt tid på utseende för att dölja ev spår av trötthet dagen efter. Detta är ju i sig totalt utmattande, att kämpa så hårt för att verka "normal".

Sista året har jag börja gömma flaskor, har alltid en flaska vin tillgänglig och dricker varje dag! Skulle gissa på upp t en flaska om dgn (säkert mer ibland). Detta sker oftast kvällstid men på helger börjar jag tidigare. Blir som sagt inte "aprak" utan målet är nog att känna mig konstant påverkad/avkopplad.

Har faktiskt tagit mod till mig och sökt hjälp. Pratade med läkare på vårdcentralen (efter att hon dyrt och heligt fick lova att det jag sa var konfidentiellt :)). Fick naltroxan (osäker på namnet) utskrivet. Hjälpte inte alls! Skulle ta bort effekten av alkoholen men jag drack lite ändå och saknade sen vinet så mkt att jag slutade ta dom.
Fick sen träffa en psykolog vid ett tillfälle och fick antabus utskrivet. Höll upp i 2 v, längsta på flera år! Jag mådde dock ej så bra av tabletterna, så jag minskade dosen rejält , tog sen ett halvt glas och insåg att det gick (blev bara väldigt rödflammig). Sjukt, jag vet! Slutade helt med tabletterna men har, då jag får panik och vill försöka sluta, tagit 1 tablett emellanåt och har då hållt upp Max 2 dgr.

Inser att jag inte orkar hålla på så här längre! Skämmas/vara konstant trött/tänka på att gömma/tänka på att alltid se snygg och fräsch ut så ingen kan tääänka sig att jag skulle ha problem/inte ha ngn lust att göra saker....och återigen skämmas!

Slutar nu, skulle kunna skriva så mkt mer men hoppas någon orkar läsa och känner igen sig lite.

/Anli

Anli !!

Jag är mitt uppe i matlagningen och tittade bara in som hastigast :-) Du har tagit det första, svåraste steget till ett nyktert liv så häng kvar, läs och skriv massor, det hjälper så mycket för att komma framåt.

Välkomstkram !!

Jag är också mitt uppe i matlagningen men tittade in som hastigast. Oj, oj Anli, så vanlig din historia är här och så lik våra andras. Kunde vara mej du beskriver, mer eller mindre. Gömma flaskor, skämmas, hålla skenet uppe till varje pris. Been there, done that. Läs runt i våra trådar så ser du att du inte alls är ensam och annorlunda utan väldigt lik oss andra som fallit i alkoholträsket. Det går att sluta, det finns ett bra liv bortom missbruket. Som sagt, läs lite här till att börja med!

vill.sluta

Välkommen, stanna och läs vad folk har skrivit.
Du kommer hitta DIN historia om och om igen.
Du kommer skratta, gråta när du känner igen
alla berättelserna. Din historia är tyvärr SÅ VANLIG.
Välkommen och grattis till din INSIKT!
/A

m-m

igen oss i din beskrivning av hur drickandet kan eskalera och hur viktigt det är att hålla masken uppe. Jag känner igen detta att inte ha någon att prata med det om. Tycker faktiskt att det känns lite frustrerande att lägga ner så mycket energi och tankar och inte känna att jag kan "gå ut" med vad jag jobbar med och kunna få mer uppmuntran. Pratar ju med min man men känner att vi kan behöva prata om andra saker också. Känns dock helt otänkbart att prata med någon annan just nu. Är rädd att inte bli förstådd utan kanske få klander och oförstående miner och med tanke på vad jag säger till mig själv om att jag hamnat här känns det inte som att det behövs mer av den varan.

Starkt av dig att söka hjälp! Håll ut!

/m

Anli

Tack för välkomstkommentarer! Ni som varit här ett tag vet ju vilken fantastisk lättnad det är att upptäcka att man inte är själv eller unik. Det otroligt sorgliga med detta är, och för mig ännu svårt att förstå!, att det är SÅ många som har detta problem!!

Jag känner mig fortfarande väldigt ensam och udda bland de människor jag har omkring mig. Inte ens min man har en aning om detta! Visserligen kan han nog tycka jag dricker vin lite väl ofta "det är ju tisdag, varför öppna en flaska till middagen då", men han har ingen aning om mina gömmor och egentliga konsumption (fylla på spritflaskor i panik dagen efter så inte nivåskillnaden ska synas etc). Vänner och bekanta gärna vin vid middagar/tjejkvällar/resor och andra "normala" tillfällen. men känns som de alla har total koll! Jag har ett par vänner jag verkligen delar ALLT med, men detta skulle jag aldrig ta upp med dem...de skulle bli så chockade!

Jag håller fasaden uppe, bakar, äter sund mat, har tränat hårt i perioder (tänkte det skulle få mig att avstå...not), lagar middagar som alla "ooar" sig över och fixar tjusiga ihopplockade blomstersrrangemang och inreder fint. Hur orkar du har en del undrat...Jag är en sån totalbluff!!! Om de visste att jag går i garderoben och huttar, då orkar man det mesta (men mår som skit dagen efter). Jag har nog kommit upp i sådan konsumtion nu att jag sällan blir jättefull vilket andra skulle blivit vid mitt intag (byggt upp tolerans) och trots att jag mår som skit när jag vaknar så klarar jag dagarna förvånansvärt bra bara jag kommer igång.

Det jag tänkt mkt på är hjälpen man kan få. Känns inte riktigt som jag togs på allvar, Jag tog verkligen mod till mig och bad om hjälp! Visst, hon skrev ut tabletter och jag fick träffa psykolog 1 ggn. Hon var oxå trevlig men kändes knappast som hon greppade problematiken "varför inte bara gå omväg förbi systemet"?. Efter att jag fått antabus utskrivet ringde hon mig en gång för att följa upp. Detta var 1 v efter att jag tagit första tabletten. "Jo men visst, det går jättebra" sa jag. "Känner mig nästan som en vanlig människa"....(Herregud, hon pratade med en tjej som druckit varje dag i åratal, det GÅR inte så lätt vilket jag tycker hon borde fattat). Med detta lät hon sig nöja och en v efter det började jag dricka igen. Vad jag menar med detta är att jag bad om hjälp, vilket var svårt och satt långt inne, och jag hade verkligen behövt lite mer uppföljning och "pepp". AA känns inte som ngt för mig, vågar jag inte ens berätta för mina närmaste kommer jag knappast gå till AA. Finns det något annat alternativ? Ska man söka egen hjälp (privat psykolog)? Har ingen aning, men tror det skulle hjälpa mkt att prata med någon (spec när jag inte vågar berätta för ngn förutom er ;)). Men samtidigt är man i underläge redan från början, och det är svårt att kämpa för "sin sak" när man mår dåligt och skäms.

Oron nu är att kroppen ska ha tagit stryk. Levervärdena så bra ut för ett halvår sen, men det måste ju visa sig för eller senare hur mkt jag druckit! Jag hoppas och tror att mina barn inte lidit av mitt beteende. Men i ärlighetens namn fattar även jag att jag skulle vara en bättre mamma som helt nykter, vakna pigg och glad (?) och orka mer. Det som är svårast nu är att, trots allt bra jag har, hitta ngn mening/lycka/nöje i livet som nykter! Förstår att alla här går igenom detta, och känner mig hemsk som gnäller, men fy...vet inte hur jag kan ersätta känslan av ett 2-3 glas vin...

Anli

Du har ju insett ditt problem och det är ju en bra bit på vägen! Jag är anhörig till en alkoholist och känner spontant att din familj nog vet mer än du tror? Tror du verkligen inte att din man förstår? Även om han inte riktigt velat inse eller acceptera faktum?

I vilket fall så önskar jag verkligen att du kunde prata med din familj, framför allt din man: tänka att berätta för någon, att få berätta och känna stöd!
Vad gäller AA: jag har gått på AL-Anon flera gånger nu. Första gången satt jag utanför i över en halvtimma och tänkte för mig själv "om jag inte ser en enda 'normal' människa så åker jag hem, då går jag inte in", och sedan visade det sig att det var bara "normala" människor där. Jag tror att det är precis samma sak med AA: alla har fördomar om att det är "parkbänksutslagna fyllon" som kommer, men alkoholproblem finsn ju i precis hela samhället och kanske skulle det göra dig gott att se, känna och höra det. Men gör som jag: ´"göm" dig utanför och åk hem om det känns helt, helt fel.

Varmt lycka till!

jag hoppas att det går bra för dej nu. Jag känner så igen mej i din beskrivning. Totalbluff, det har jag känt länge. Hålla skenet uppe. Obs nu har jag varit nykter i snart fem månader så det går att ändra! Slutat på egen hand kan man säga. Jag tänkte på när jag tog mod till och berättade på företagshälsovårdens hälsoundersökning att jag drack för mycket. Hur ställd sköterskan blev. Lite liknande din erfarenhet. Hon frågade om jag också drack på vardagar, ensam osv. Jodå. Då föreslog hon att jag skulle dricka bara på helgen och då köpa ett fint vin istället! Jo tjena, bra förslag:). Sen var jag också till en läkare eftersom mitt blodtryck var för högt och hon ville heller inte ha nån uppföljning direkt. Sa att jag skulle höra av mej ifall jag behövde mer hjälp. Nej den situationen klarar dom inte av. Mina levervärden har alltid varit bra, vilket också gjort att jag tänkt att det är väl inte så farligt.
För mej fungerade det genom att jag gjorde en total livsstilsförändring. Jag började med LCHF och motion och för mej har det alltid varit lättare med allt eller inget. Vartefter jag gick ner i vikt så ökade självförtroendet och jag ville ju inte förstöra det genom att falla tillbaka i missbruk. Nu har jag gått ner 15 kg, mår jättebra och har kastat blodtrycksmedicinen. AA har aldrig känts som nånting för mej. Goda råd och stöd här på forumet är till stor hjälp, den viktigaste insikten för mej var att jag inte är ensam om att vara "en bluff". Lycka till!

Vimmsa2

Santorini. . Låta bli att dricka på vardagarna också köpa något fint vin till helgen! Tusan också, varför talade ingen om för mig att det var SÅ enkelt ??? :-)

Ankan1

Måste skratta åt det fina "rådet" om fint vin på helgerna jag också! Underbart i all sin förståndslöshet!

Välkommen Anli! Jag har inte varit här på forumet så länge...lite mer än en vecka, men det har redan blivit en stooor hjälp för mig. När tankarna stör och suget gör sig påmint går jag in här och läser och skriver. Det hjälper massor.
Din historia kunde varit min - undantaget att jag valt att berätta för mina närmsta om mitt problem. Det krävde allt mod jag hade i kropp och själ men lättade enormt på trycket. Kanske kan du hinta din man lite och se vad han säger. Som tidigare sagt - han kanske anar något?!

Du är modig som vågar erkänna ditt problem för dig själv! Tro på dig själv!

Kram

Anli

Återigen, tack alla ni underbara som tar er tid att skriva!! Går ofta in och läser trådar här, och som många säger så hjälper det mkt!

Santorini, ja det är ju nästan komiskt...undrar om man blir mindre full på dyra viner :) Fattig blir man åtminstone om man håller min takt!

Ankan1, modigt och bra gjort att berätta för dina närmaste! Jag hoppas kunna fixa det själv (dag 3 nu), just nu känns det bra. Jag är så motiverad. Men faller jag tillbaks så blir även jag tvungen att berätta. Och jag vet att de skulle stötta mig, vet inte varför jag inte berättat tidigare...troligen skam och förnekelse (tänkt att SÅ himla illa är det nog inte...men det ÄR det inser jag nu.

Kram på er alla!
Anli

m-m

Tror att du kan vinna mycket på att berätta, åtminstone för maken. Det är, om man får stöd utan skuldbeläggning, skönt att kunna vara öppen och släppa fasaden hemma. Det är ju tillräckligt att hålla den uppe överallt annars i livet.... :/

/m

Maria42

Idag och du kommer fixa det bra. Välkommen hit!
Tycker också du ska berätta för maken, det minskar även risken för återfall.
Om ingen vet, gör det ju inget om du skulle dricka. Vis av erfarenhet vet jag att det är så man börjar tänka när suget sätter in.
Lycka till!

Stigsdotter

Vi är så lika många av oss, de tankar vi tänker är de samma. Jag blir lite irriterad när jag läser om dina vårdkontakter. Vi som dricker för mycket är ofta väldigt duktiga på att manipulera människor och detta skall de känna till i vården! De ska fråga och fråga, inte nöja sig med ett telefonsamtal utan ett besök öga mot öga (svårare att slingra sig!). Kräv att få mer hjälp! Det brukar finnas s.k. beroendemottagningar i alla kommuner se om du inte kan få remiss dit.

Den tablett du testade, Naltrexon, bet inte på mig heller. Det är tydligen väldigt olika det där, för en del funkar det mycket bra. Det finns en liknande medicin som heter Campral, kanske kan du testa den istället. Den skall också ta bort sug men fungerar på ett lite annat sätt i skallen, be att få testa den!

Du har fått många bra råd här innan, jag kan bara tillägga: välkommen hit!

alau

Oj, vad jag känner igen mig i dig Anli. Bara rubriken var klockrent träffande. "40-årig mamma, dricker i smyg" = jag!! Jag har ljugit så vansinnigt mycket. Vägrat våga dela med mig. Gömt flaskor under kläderna i garderoben, hällt sprit i andra flaskor för att det inte ska synas. Vodka ser ju ut som vatten om man häller upp i en petflaska. Jättebra.

Skrattar lite åt det där med fina vinet på helgen. Men tragiskt är ju att de är så ovetande inom sjukvården. Att vi som alkoholister överhuvud taget vågar yttra att vi "nog dricker lite för mycket" är ett STORT kliv som kräver mod. Sen kommer kanske inte hela sanningen fram på en gång. Att gå från "lite för mycket" till hela sanningen, var för mig milsvidd. Jag drack absolut varje dag. Ofta på morgonen. Speciellt på helgerna. Ingen vacker syn, kan man lugnt säga.

LYCKA TILL!!!! Du kan!!

Anli

är avklarad! Tjoho!
I dag kändes det motigt men höll igång hela kvällen och nu ska jag sova. Precis som många kloka här inne sagt så hjälper det verkligen att hålla igång, storhandla, städa...vad som helst, så här i början. Något som verkligen hjälp massor dessa dagar är det någon av er skrev om att spela upp "filmen" när man börjar vackla. Å vilket bra tips! Den filmen är varken kul, spännande eller romantisk...hu! Precis som du skrev Alau, så ser jag mig ständigt, i smyg, fixa m flaskor. Fylla på så nivån stämmer i dom jag nallat av och kolla hur mkt som är kvar i gömmorna etc. Som sagt...hu!

Stigsdotter, har läst om Campral. Låter som det kan funka bättre, som jag förstår tar det bort suget mer medan Naltrexon mer tar bort effekt av rus. Och det är suget, spec i början, som är det jobbigaste! Just nu, just i dag, känns det som det faktiskt kan gå! Som att jag fixar det! Otrolig tanke för bara 4 dgr sen!!! Och självklart kommer tankarna, som ett brev på posten, att jag sääääkert klarar ett (ha!) glas vin till helgen. Men nej! Ska inte!! Ska spela upp den förbannade filmen varje ggn jag tänker så.

Kan tro att det blir ännu svårare om ngn vecka eller så, om jag kommer dit. Då börjar minnet av exakt HUR dåligt man mår dagen efter, exakt HUR vidrig ångesten är kl 3 på natten att börja blekna kanske? Just nu är det skrämmande lätt att komma ihåg hur jag mådde senast i helgen...återigen hu!

Kram på er alla!

vill.sluta

Är de mest kritiska, då kommer suget närhelst och du VILL bara ha!!
Efter 2 månader har den faktiska abstinensen försvunnit. Då existerar inget sug i den bemärkelsen att du tänker på alkohol
Som nu dvs jämt. Nä men rätt vad det
är kan suget komma.
Då GÄLLER DET att spela filmen till slutet.
Lycka till!
Kram i natten/A

din berättelse är kanske den vanligaste här på forumet. Liksom flygcert har jag hittat hit via anhörigsidan men jag har också själv upphört med ett alkoholintag som kunde ha blivit destruktivt.

För den som lever med en person med eskalerande missbruk tar det ofta länge att inse faktum. Likaså hos arbetskamrater och arbetsgivare. Den dagen ögonen öppnas faller ofta många bitar på plats samtidigt. Alltför många, de flesta kanske, är sen på samma nivå som företagssköterskan (fast hon borde verkligen veta bättre!) och inser inte alls vilken kamp det är att lämna ett beroende.

Att läsa och skriva här har visat sig vara ett enormt stöd. Häng kvar, läs och skriv. Du kan förändra ditt liv!
/ mt

Putte72

Du låter som min tvilling. Har alltid varit en "missbrukspersonlighet". Sökt kickar. Jagat upplevelser.

Mitt problem eskalerade i samband med första barnet samtidigt som vi flyttade till hus, renoverade och ett ständigt pockande företag. Där nånstans, för sex år sen, började mina problem på riktigt. Med vin om nätterna för att slappna av. Med mer stress. mindre tid.

Nu står jag här med gömda flaskor, en behandlingsperiod med campral som gick sådär.

Väldigt medveten. Men samtidigt svag.

Nog nu.

Alla mina tankar till dej. Tror vi är starkare än vi tror, men samtidigt svaga. Jag försöker bita mej fast vid vackra, nyktra morgonpromenader. Friheten, starka steg. Friska, trygga barn. Mycket beror på mej. Jág kan fördärva så mycket genom att vara självisk och dricka.

Jag tyckte att det blev lättare redan när jag klarat första helgen. Fredan har trots allt varit den stora belöningskvällen, då kunde jag dricka ÖPPET! Efter den första nyktra helgen var jag stolt, sen blev det lättare därför att fördelarna med nykterheten blev tydligare. Ju längre tid man klarar, desto mer har man att förlora på att börja igen så det sporrade mej. Plus att man märker hur mycket av ens trötthet, dåligt humör. huvudvärk osv som faktiskt berodde på alkoholkonsumtionen fast man tyckte att det gick bra, att man inte fick nån baksmälla längre.
Håll ut, skaffa piller mot suget om de hjälper, och ganska snart får du uppleva en annan klarare verklighet. Det är otroligt så mycket bättre allt ändå känns med ett nyktert huvud. Även problemen, istället för att försöka döva eller dränka dom så får man nu ta dom och försöka lösa dom istället. Lycka till! Du kan!

NyMan

om att, det är när man ser vad man VINNER på att vara nykter, inte vad man förlorar på att inte dricka, för det är i ärlighetens namn inte särskilt mycket...

KAPITULATIONEN är så viktig, att man ger upp kampen för att hitta möjligheter att fortsätta dricka, för det drar bara ut på processen och man stannar kvar i förnekelsen längre än vad man behöver.

När man har ACCEPTERAT kommer man (givetvis utgår jag hela tiden ifrån mig själv och ifrån vad jag har lärt mig av mina människor härinne...) ganska snart över krönet och känner en tacksamhet över att man SLIPPER dricka.

Bara kämpa på, det vänder snart! Lycka till!/NM