Det gick inte att stå emot så värst många dagar den här gången heller. Sitter återigen framför datorn med kroppen full av skam och ångest. Har druckit ca fem-sex dagar varav de sista tre i stora mängder. Lyckades att låta bli starkspriten men det går ju alldeles utmärkt att bli full på starköl och vin också. I går sinade förråden så då tog jag cykeln till närmaste uteservering och drog i mig ett antal starköl. Vidare hem och gjorde slut på sista vinflaskan för säkerhets skull. Ingen alkohol sedan ca sex igårkväll och nu kommer darrningarna, den lite oregelbundna hjärtverksamheten, den dåliga magen och värst av allt den fruktansvärda ångesten.

Jag var bara tvungen att bryta med alkoholen idag. Jag hade inte klarat att fortsätta rent psykiskt. Jag har nu botaniserat lite på nätet och ska gå på mitt första AA-möte imorgon. Det tar emot och jag känner mig rädd, feg och usel. Tänk att man kan klara nästan vad som helst men omöjligen kan styra sitt alkoholintag. Jag klarar inte denna fruktansvärda kamp själv längre. Det var också en anledning till att jag var tvungen att skriva ett eget inlägg där jag kan fästa mina tankar och funderingar på pränt.

Jag hoppas på ert stöd "där ute" för en sak är helt säker; jag behöver det.

Tjalle

in i AA's gemenskap där vi alla har samma sjukdom och ingen dömer dig. Och det bästa är att det du gjort på fyllan och villan har jag eller nån annan också gjort en gång i tiden ! Du är inte ensam !

LillPer

Jag är också full av skam och förtvivlan över mitt drickande. Nya tag idag, känner att nu måste jag klara det. Vi gör det tillsammans Tjalle. Vi ska fixa det!
LP

Tjalle

Tack för ert stöd. Det känns mycket bra att veta att man inte är helt ensam om sina problem. Har precis tryckt i mig lite mat med stora problem men vet ju att utan mat blir vägen tillbaka ännu längre. Reparationsfaserna blir allt jobbigare. Första tre dagarna är en stor, stor plåga men för mig tar det ca en vecka innan jag kan prata om någon form av återhämtning.

Varför går vi i samma "fälla" gång efter gång efter gång. Det är ju egentligen mot alla odds att man fortfarande har en familj. Det gör ont att känna efter hur besviken man gjort sina nära och kära under alla år. Nu blir jag inte den aggressiva typen men det kan inte vara roligt att umgås med ett "ägg" hela tiden som inte har någon tajming eller kan föra ett vettigt samtal.

Nu gör jag ett sista ärligt försök att bli av med min "bästis" alkoholen och ingen är mer tacksam än jag om det är fler som följer med på resan.

Trevlig kväll
Tjalle

LillPer

Det är ju mig du beskriver, vi är så lika med detta problem vi har. Jag är med dig på detta ärliga försök till nykterhet. Det värsta är att jag för några minuter sedan funderade på om jag skulle dra i mig lite alkohol....slog undan den tanken, fasen jag är ju sjuk.

Jag klarar inte av spriten, så enkelt är det.

Trevlig kväll
LillPer

Mammy Blue

till er båda, ni är båda fighters som inte vill ge upp hoppet om att slippa dricka mer. Starka typer som vet vad som är bäst för er.

Kramar!!!
MB

Tjalle

Idag är det riktigt skakigt och nervöst. Sov otroligt dåligt inatt. När morgonen infann sig ville jag bara sova vidare, orkade inte ta tag i vardagen med full kraft. När jag gick upp kände jag att halva överläppen var bortdomnad. Genast infann sig farhågorna om att alkoholen skulle ligga bakom också det. Förmodligen hade jag fått ett insektsbett på morgonkvisten men det visar också hur otroligt sårbar man är när man dricker. Å ena sidan vill man leva ett hälsosamt liv och må bra för att sedan "skita i allt" och bara fokusera på att "flyta iväg". När man är inne i dryckesperioderna kommer den ohyggliga ångesten som ett brev på posten. Man oroar sig för precis allt. Hälsa, arbete, familjemedlemmar etc, etc. Dock är det ingen konstruktiv oro. Den är oproportionerlig och överdriven. Det finns bara två vägar ut. Antingen dricker man en dag till och skjuter upp eländet eller också slutar man tvärt och genomlider två-tre helvetesdagar.

Ikväll har jag bestämt mig för att jag ska gå ett AA-möte. Ingenting får komma i vägen för nu måste jag ta till alla medel som finns. Jag är duktigt nervös, orolig, ångestfylld. Går igenom gång efter gång vilka jag ska möta, vad de ska tycka, vad jag ska säga, om jag pallar med psykiskt att utsättas för allas blickar. Jag är en person med ganska dåligt självförtroende och gör allt för att undvika kritik. Detta har gjort att jag försöker leva, åtminstone mitt nyktra liv, lite som en perfektionist. Det har präglat mitt arbete såväl som det mesta av privatlivet. Ett fruktansvärt jobbigt sätt att leva på då man egentligen aldrig känner att man kan koppla av. Ständigt det dåliga samvetet som surrar. Jag måste nog lära mig att släppa kontrollen i vissa avseenden. Jag orkar inte leva så här längre. Tyvärr har alkoholen bara förstärkt mitt beteende. När jag "nyktrat till" och är på benen har jag så dåligt samvete att jag jobbar 200% istället.

Nåväl, jag ska ta mig till mötet ikväll och hoppas att det ger mig energi. Rapporterar senare hur det var.
Tjalle (på sin andra nyktra dag)

Mammy Blue

till AA- mötet! Jag är ingen sån där duktig mystant som kan klämma ur mej exakt rätta sakerna jämt, men jag är bra på att kramas!
/MB

Tjalle

Jag behövde den kramen. Sticker iväg om en halvtimme och jag känner mig som en skolpojke på väg till skolstart. Riktigt obehagligt men förmodligen helt nödvändigt.

Tjalle

Tjalle

Första AA-mötet över för min del. Känns som man gått igenom en mental mangel. Lite av en chock var det allt. Många människor man aldrig skulle stöta ihop med i sitt "normala" liv. Jag kände mig väldigt obekväm den första timman men det lättade efter hand och det som var slående var hur ödmjuka och vänliga deltagarna var. De bjöd verkligen på sig själva. Inga roller de gick in i utan det mesta kändes uppriktigt och naturligt.

Jag fick sagt det jag ville få ur mig och ingen verkade reagera med höjda ögonbryn på min historia. De verkade ha sett och hört det mesta. Under bilfärden hem kändes det som jag tagit lugnande tabletter. Antar att det var endorfinerna i kroppen som kom fram efter att ha "klarat av" mitt första AA-möte. Hur som helst ska jag ge detta en chans. Jag vill ju så innerligt väl ta mig ut ur mitt "skitliv" där alkoholen har spelat en så central roll.

Imorgon börjar jag på dag 3
Tjalle

Mammy Blue

att du känner att det är värt en satsning!

Ta hand om dej!
Kram!/MB

Tjalle

Ett helvete att återigen försöka ta sig tillbaka till ett "normalt liv". Har hållt "färgen" inför de närmaste idag men huvudet värker, rejält ont i levern, dålig i magen och fortfarande denna ständiga ångest- och obehagskänsla. Sovit obefintligt de senaste två nätterna och det tar också på krafterna. Denna gång ska jag dock inte ge upp. Jag ska ägna all min kraft och vilja till att klara denna kamp. Ensam går det inte längre men med er hjälp genom era inlägg och den bekräftelse jag får på hur stora problem alkoholen ställer till för mig och många av er ska jag klara detta.

Med en stor portion ödmjukhet, lyssna mycket på andra som gått vägen före mig måste detta fungera. Jag orkar inte leva i detta helvete längre.

Dystert inlägg blev detta men det positiva är ändå att min beslutsamhet står fast till 100% att ta mig ur detta, så gammal jag är.

Tjalle

LillPer

Stor respekt, ett grymt steg för dig mot ett glädjefullt liv!
All min glädje till dig!

LillPer

till dig Tjalle, vi måste ta oss ur det här och det är skönt att veta att det finns olycksbröder i bakgrunden som delar samma kamp!
Fenix

Tjalle

Sex dagars nykterhet och mönstret är precis detsamma. Tre riktigt skakiga dagar. Den fjärde börjar kroppen återigen sin sakta återhämtning och idag kan jag säga att jag rent fysiskt återhämtat mig. För vilken gång i ordningen............. Hur mycket tål en kropp egentligen?? Har ju faktiskt druckit friskt de senaste 35 åren. Det som förmodligen räddat mig är att jag varit en "ledighetssupare" och hållit mig nykter när jag arbetat. Det har jag dock, med råge, tagit igen all min lediga tid.

Funderingarna så här på den sjätte dagen är många. Titt och tätt kommer tankarna på vad jag har "ställt till med" egentligen. Har varit på mitt första AA-möte. Hur blir det nu i framtiden? Kommer jag att behöva gå dit resten av mitt liv? Vill jag det? Orkar jag det etc etc. Förstå mg rätt, AA-mötet var helt OK. Samtidigt kommer en massa tankar i omlopp. När man hör ett antal människor som berättar att de aldrig varit så lyckliga som efter att de lyckats komma till varaktig nykterhet undrar man; talar de sanning? Har de blivit hjärntvättade? lurar de sig själva? Det är ju så typiskt ett alkoholistiskt beteende. Man blir misstänksam mot allt och alla. Undrar om det verkligen är möjligt att själv komma till denna insikt och känsla.

Ångesten är inte lika påtaglig som under de första dagarna i nykterhet men visst gnager det dåliga samvetet. Vad har man gjort av sitt liv? Hur mycket har man inte förstört för sina närmaste. Jag vet inte hur många aktiviteter min fru föreslagit att vi ska göra. Ändå har jag själv varit nöjd att bara stanna hemma med ett stort förråd av dryckesvaror. Jag har inte haft längtan till speciellt mycket annat. Helt nöjd med att ständigt sippa på ett glas och lulla runt. Varför denna ständiga drift till att bedöva sig och slippa tänka på allt och alla. Visserligen har jag gjort en hel del hemmavid men då nästan alltid bedövad eller alkoholdrogad. Då kommer naturligtvis inte den naturliga tröttheten fram och man kan jobba på nästan hur länge som helst, eller tills man slocknar.

Mitt stora problem är nog att jag ständigt går på högvarv. Känner ett stort behov av att "stänga av". Och snabbt ska det gå, gärna inom någon minut eller två. Visserligen vet jag att jag kan känna samma tillfredsställelse efter någon timmes träning men ofta har jag inte tålamod till detta. Att ta en stor whiskey (följt av massor med flera) efter jobbet är mer effektivt, tidsmässigt.

Jag har inga problem att erkänna att jag är alkoholist, inte heller att jag inte har makten att styra mitt drickande. Det var många år sedan jag insåg detta. Lik förbannat trillar jag i fällan gång efter gång, efter gång. Jag vet egentligen inte vad som skulle vara skillnaden den här gången men jag hoppas och tror att det kan vara sådana saker som att jag nu skriver av mig på detta forum och läser alla era intressanta inlägg. AA-mötet är också ett steg på vägen. Inte minst blev jag skrämd när jag såg ett antal medlemmar med många års nykterhet bakom sig efter hårt supande men som efter flera år bär tydliga spår av sitt drickande, tex i form av balansproblem, värk i benen och fötter. Jag som i, mina vita perioder, är oerhört mån om min hälsa. Både äter sunt och rör på mig nästan jämnt. Hur logiskt är detta beteende.....

Långt inlägg men skönt att skriva av sig. Jag ser fram mot en lugn och nykter helg. Jag är ledig nu och försöker att låta den naturliga tröttheten komma fram. Det känns skönt men ovant.
Sköt om er
Tjalle

kan bara hålla med de du träffat som säger att det är det bästa jag gjort i livet är att välja bort alkoholen. Allt har blivit så mycket enklare utan all denna planering och dessa vedervärdiga bakfylledagarna som varit ett hinder till ett normalt liv. Alternativet för mig idag är en rätt säker död om jag skulle ta ett återfall.

Men jag knallar på mina möten, inte alls så ofta som i början, jag skriver och läser här och detta bara för att påminna mig om hur det en gång var. Jag vill inte glömma.

Häng på så fixar du detta !

LillPer

Allt det du skriver i ditt brev är precis mig på pricken! Högvarv, fixar massor hemma med huset, bersuad givetvis. Tränar och äter väldigt nyttigt, Ledighetsdrickare. Allt stämmer klockrent. Jag trillar om och om igen i samma fälla.
Vill inte mer, kan inte mer, orkar inte mer. Jag vill lyckas nu....för gott.
Jag fattar inte heller hur jag kan bete mig som jag gör.
Jag har svårt att förstå mig själv.

LP

Tjalle

Jaa du Lill-Per. Vi verkar vara flera som har väldigt lika personligheter. Inte konstigt att man blir frustrerad när man slängs mellan dessa ytterligheter. Ibland undrar man om det inte hade varit bättre att gå omkring lite "smålullig" var och varannan dag än detta kopiösa supande på all ledig tid.

Nåväl, igårkväll var det så dags för mitt andra AA-möte. Jag hade redan bestämt mig långt innan att jag skulle gå men när tiden började närma sig kom tusen ursäkter upp varför jag inte skulle gå. Jag var för trött, jag hade ju jobbat så hårt med huset den dagen, hade ont i kroppen, orkade inte ladda om mentalt, kände mig ju rätt OK fysiskt, nog var det så att de som var där förra gången inte riktigt var "min typ", osv, osv.

Jag gick i alla fall dit, opm än med ångest i kroppen. På mötet infann sig bla ett par tandlösa narkomaner och min spontanta känsla var att bara rusa iväg fortast möjligt. Det här var ju inte jag, en människa med ett kvalificerat jobb, stabil familj, stabil ekonomi, etc etc. Jag satt dock kvar och lyssnade mest. Slående är ju att oavsett vad vi missbrukat eller i vilka mängder så har ju folk sökt sig dit av en speciell anledning. De kan inte längre styra sitt missbruk och de mår piss. Sedan hur långt ner man kommit i skiten spelar egentligen inge större roll. Man har kommit till en punkt när man inte klarar detta ensam längre. Jag har ingen aning om huruvida jag kommer att gå regelbundet på AA i fortsättningen, lika lite som jag vet om jag är nykter nästa helg. Det enda jag vet är att mitt drickande inte är förenat med enbart lyckokänslor längre.

Redan innan jag börjar dricka får jag små darrningar i kroppen för jag vet ju att jag inte borde, jag vet ju vad som kommer att hända, jag vet ju hur dåligt jag kommer att må efter några dagars drickande, jag vet ju hur lång tid det tar för både kropp och själ att något så när hämta sig. Det är inte värt det längre. Visst, det känns både bittert och jag tycker stundtals synd om mig själv, men vad är alternativet........

Har nu jobbat hårt de senaste dagarna med huset. Fysiskt arbete är det enda som kan få mig att skingra tankarna något. Sedan kan jag tycka att det blir lite maniskt över det hela och resultatet kanske inte blir så perfekt. Men jag lägger en dag till den andra och kanske är det så att det blir mikroskopiskt lite lättare för varje dag man lägger bakom sig. Det slående är dock att jag efter varje dags arbete här hemma så blir min omedelbara tanke; så vad blir min belöning för detta dagsverk??? Några flaskor vin och en god middag, eller.....?Så kommer då tanken att det blir en flaska mineralvatten istället eller som igår några glas saft.....Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Saft har jag inte druckit sedan jag gick i lekskolan.

Nu ska jag äta min morgongröt och sedan blir det "några varv" i trädgården igen.

Ta hand om er
Tjalle

Mammy Blue

att du gick till AA trots alla ursäkter!

Belöningen för ditt slit med hus och trädgård som INTE är alkohol kommer du att hitta i dej själv när du tänker på allt negativt alkoholen gjort dej och KOMMER att göra om du fortsätter dricka. För oss alkisar är det en stadig utförsbacke att fortsätta dricka, så var glad att du hittat en altrrnativ liten sidoväg som är jämnare. Kanske bitvis tråkigare väg, men den går inte åt h-e som den andra bildlikt gör.

Kram!/MB

Tjalle

Det gick inte längre period än 14 dagar den här gången heller. Är alldeles för upprörd och mår för dåligt för att skriva något längre inlägg men har åter haft en dryckesperiod på en vecka. Suget kom som en blixt från klar himmel och jag hade inget att sätta emot. Drickandet eskalerade de sista tre dagarna och sista alkoholen dracks vid 8 igårkväll. Hur kan man utsätta sig för detta när man själv vet hur det slutar.

Jag ringde en AA-kontakt jag har. Vi pratade ganska länge och jag fick lätta mitt hjärta. Ska ringa vårdcentralen imorgonbitti och försöka få en tid så snabbt som möjligt. Måste pröva med antabus nu. Har länge haft ett enormt motstånd mot detta men det finns snart inget hopp kvar. Nästa gång super jag ihjäl mig. Ser inte fram mot denna natt. Vet alltför väl vad som väntar mig. Är det någon som har synpunkter på eget eller andras intagandes av antabus vore det till hjälp.

Trevlig kväll
Tjalle

Mammy Blue

som tröst. Det var bra att du ringde din AA- kontakt, det är nog bra att få prata.

Jag har slutat med hjälp av antabus. Jag tror att eftersom det är direkt farligt att experimentera med att dricka med antabus i kroppen, så måste själva grundviljan vara stark som den är hos dej, det man använder antabus till är som sista nödbromsen, jag har stått utanför systemet och varit nära, men rädslan för svåra effekter med antabusen har stoppat mej.

Vitsar som den Claes Malmberg drog i schlagerfestivalen
Röd utan sol?
Två starköl och en antabus
hjälper till att skapa en mes- stämpel, men jag tror man ska ta det på stort allvar.

Jag hade nog fått en längre och tyngre resa utan antabus, så jag är nöjd och glad!

Men jag måste poängtera att jag sitter ju inte inne med alla rätt, finns säkert många åsikter.

Kram till dej!
/MB