Har läst några veckor på forumet nu och känner som så många andra igen mig i vissa beteenden. Det svartvita tänkandet som följt mig hela livet plus en jäkla inre rastlöshet. Tonåring på 70-talet innebar en tidig debut både vad gällde alkohol och tobak. Och med tidig menar jag 12, 13 år. Det var ganska vanligt i de kretsar man rörde sig i då. Skötte skolan med fina betyg på veckorna (duktig flicka, javisst) och drack som en svamp på helgerna. Och rökte - mycket. Jag insåg för många år sen att nikotinet skulle bort och tvärslutade. Allt eller inget. Sockerberoendet gjorde jag likadant med - tvärslutade. Och så har det varit med det mesta, men tonårsfyllorna när man drack allt med alkohol i, övergick så småningom i vindrickande på fredagar och ibland i veckorna, för att lugna nerverna efter stressiga familjesituationer och därtill stressigt arbete.
En fysisk skada gjorde också att vinet fungerade som smärtdämpande. Ingen tablett i världen verkade så bra och snabbt. Men sen kommer precis som för alla andra ångesten som ett brev på posten dagen efter. Hjärtat rusar som X-2000 i bröstet så fort man slår upp ögonen.

Nu vet jag att det är samma med vinet. Att dricka två glas är inget för mig. Jag vill ha mer. Så till sist bestämde jag mig även där. Det måste bli ett slut. Jag vill orka med mina barn och barnbarn. Men jag känner mig så fyrkantig och tråkig och humöret är på topp ena dagen och framtidstron med, för att nästa dag djupdyka och jag tycker synd om mig själv. Har hållit uppe nu från A i tre veckor och bara druckit alkoholfritt vin på helgen. Det går bra men jag dricker samma mängder. Ett rastlöst jävla beteende.

Har också funderat på om hjärnan formades som liten redan med allt sockerätande. Jag tröstades med socker och man vet ju att det kan trigga alkoholberoende lättare. Ett av mina syskon åt inte alls lika mycket socker och har ett fullkomligt normalt förhållande till A. Inte är hen rastlös heller. Att det ska dröja så många år innan polletten trillar ner och man fattar. Det känns sorgligt. Nu ska rastlösheten som äter mig inifrån tämjas på något sätt utan att det också går till överdrift. Testar just nu mindfulness. Det funkar men är inte tillräckligt. Nån som känner igen sig?

Måste bara säga att jag tycker forumet är suveränt. Har läst och i bland skrattat så jag gråtit. Tack för det! Ämnet är ju så allvarligt så det behövs all humor i världen för att kunna tackla problemen. Kram / FM

Sommarkatt15

LM och FM! Tack för att ni delat så många klokheter här! Ni har hjälpt mig och säkert många fler. Kram! Sommarkatt15