av Sorgsen

Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen
fre, 2013-04-26 - 17:54

...jag tänker. Jag klarar mig, oavsett vad. Bara jävligt tungt detta och jag har inte gjort mig förtjänt av hans otrevlgheter.
Tack för omtanken. Orden här inne ger så mycket. Tack!

flygcert
mån, 2013-04-29 - 18:27

Känner en liten oro...?
Hur går det för er?
Jag hoppas att ni har det så bra så att du "glömt av ditt Sorgsen-alias", men jag oroas av tanken att kanske har ni det så jobbigt att du inte ens orkar ta dig hit?

Bästa, bästa du, var rädd om dig! En dag i taget och många kramar!

Sorgsen
mån, 2013-04-29 - 23:10

...och bröder.

Tack för er omtanke.
Jo, jag åker ju i en berg och dalbana som heter duga.
Helgens täta schema plus makens 24h-närvaro har gått bra. Stundtals fantastiskt trevligt men på tu-man-hand har han lyckats ge mig några riktiga knytnävslag i mellangärdet. Ja, psykiska smällar då. Typ, suckar, skämt och flin vid tillfällen de passat alldeles perfekt för ge mig smätt på fingrarna. Precis efter hans vilja.
Jag är tystare och kör mitt och för varje sånt tjuvnyp drar jag mig längre ifrån.

Hans blandning i mitt ger honom skratt, självklarhet och uppskattning. Saker han glömt känns det som, eller kanske inte upplevt alls tidigare, inte med inställningen som nykter alkholist. Vi hamnade på middagsbjudningar och i mingel. Det sträcktes fram glas med alkohol som självklarhet. Min vana trogen bad jag om vatten istället. Servitrisen gick vidare till maken och han bad om samma eller annat alkoholfritt. Damen frågade om vi tänkte fortsätta med vatten under kvällen. Ingen av serveringspersonalen frågade mer vad vi ville dricka. Det har jag inte upplevt tidigare.

Förmodligen mår han inte särskilt bra. Han knaprar sina antidep mediciner och sover extremt mycket. 12-14 tim per natt är inte ovanligt. Sällan under 12 tim.
Jag tror, eller vill tro, han vill vi ska ha det bra. Han vet inte hur man för ett vanligt samtal med innehåll men han berättar emellanåt längre berättelser än jag hört tidigare. Han är otroligt lättirriterad och den där alkoholistöverlägsenheten sitter kvar, något rundare i topparna och inte helt lika ofta framträdande. Fast jag håller mig ju undan mer också, mentalt. Kärleken känns inte lika stark, tyvärr. Den känns total ibland, men mer sällan och varje oväntad, obehaglig reaktion från mannen gör att det börjar oroa mig.
Kanske jag inte vill längre?
Kanske jag inte ser det jag bör se?
Kanske det är en övergång?
Kanske det genuina och sanna bara varit min dröm?

Mitt behov av närhet och fysisk samvaro får jag förtränga. Varje initiativ jag tar blir nonchalerat eller skämtat bort.
Så, just nu vet jag inte vad jag ska tro.
Han säger han älskar mig...vad och varför förstår jag inte riktigt. Jag har bestämt att så länge jag inte hör något annat får ag ju tro på de orden. En gång unde hela veckan kröp han intill, inte nära, men lagom för kunna lägga armen om mig, helt utan att jag sökte mig närmre. Kanske det var ett framsteg? Jag öppnar inte upp samtal om sånt som handlar om oss, viet, relationen, framtiden. Det känner jag skulle kunna bli provocerande. Jag får bara vänta och se. Jag hugger tillbaka, utan vassa hörntänder, men markerar jag inte gillar hans arrogans. Men krigar gör vi inte så kanske jag ska nöja mig med att livet just nu är långt från kärleksfullt i relationen men lika långt från nya sängvältarförsök och hotfulla blickar.

Mitt liv funkar på så många plan, kanske det provocerar honom? Jag hoppas han en dag kommer ta steget in i det som kan vara vårt, med känslan av en gemensamhet. Det innebär för mig att två älskande individer lever utan skyddsmurar och kan andas fritt, tala fritt, respektera varandras olikheter och önskemål och med viljan att tillgodose dem med respekt. Att dela varandras glädje och börda.

Jag har ett bra liv, mycket innehållsrik framtid fylld av långsiktiga planer blandat med smått.
Idag har jag köpt garderobsstänger som ska monteras. Det ser jag fram emot göra imorgon.

Sorgsen
mån, 2013-04-29 - 23:41

Det är så många gånger i mitt liv jag känt att ingen egentligen förstår. Förstår mig och mitt sådär riktigt riktig.
För många många år sen insåg jag, accepterade jag, förstod jag, att ingen kan förstå. Att känna igen, dra paralleller, komma nästan till den där mittpunkten av känslan eller förståendet upplevde jag i mitt första äktenskap, det där historiska, under perioder när vi var i total balans och harmoni.
Jag undrar nu om det kan vara så att mannen i sitt liv utan alkohol, som tidigare dämpat känslor eller omvänt, nu upplever ännu tydligare att ingen förstår honom och inte förstår att livet inte är ett rus av eufori och att det är helt upp till oss var och en att skapa vår närmaste omgivning. Det som är jaget. Helt själva bestämmer vi om vi vill sitta och titta ut genom ett fönster och se på eller snöra skorna och bli en del av helheten. Ingen annan än vi själva väljer, ingen! Ingen styr våra tankar eller mål. Ingen mer än vi själva!

Livet kastar oss mellan glädje och sorg men hur vi väljer hantera detta är vårt eget ansvar.

Jag accepterar att maken inte förstår mig i mångt men jag kan aldrig acceptera att jag inte får utrymme förklara!
Kanske han aldrig förklarat något för någon?
Kanske han inte vet hur, känt känslan av att sätta orden på något?
Kanske alkoholen varit hans enda lösning av gott och ont?

Vad jag vet är att han är lika trasig nu som när han drack. Nu gör det nog bara ofantligt ont i själen. Tidigare spydde han galla, både från magen och i ord.
Nu hoppas jag han söker. Söker inuti för hitta sig själv och när han inte hittar sina konturer hoppas jag hans klokhet tecknar rimliga former som han fyller med eftertänksamhet. Han är värd det, hoppas han märker det.

Lelas
mån, 2013-04-29 - 23:45

Hej, fina, fina Sorgsen!
Life is a rollercoaster, you just gotta ride it... som Ronan Keating sa. Fy tusan vad det tar på krafterna att hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan.

Jag kommer att tänka på hur jag reagerade när ett par vänner tog med sig maken hemifrån, under de allra svåraste dygnen, för att jag skulle få vila. Jag låg på soffan och det var helt tyst i hela huset. Efter en stund kände jag hur mina öron gjorde konstiga saker, på insidan. Typ som att trumhinnorna vibrerade av sig själva. Efter en stund gick det upp för mig att det var ljudet av inga skåpluckor, inga ytterdörrar, inga platspåsar, inga flaskor, inga boxar, inga glas som jag hörde. När jag tillät mig att börja slappna av så hallucinerade jag. Min hjärna spelade mig ett spratt... Jag hade lyssnat efter de där ljuden så länge att jag inte kunde hantera tystnaden.

Du är ju inte i just den situationen nu, men jag tänker att du måste lägga oerhört mycket energi på att balansera. Du går på tå runt din man, och det binder upp en massa energi, som du egentligen skulle kunna ägna åt helt andra saker.

Jag menar inte att du skall göra på något annat sätt, jag har inga lösningar. Men, jag förstår hur detta äter upp dig inifrån.

Hur ser det ut nu - har du någon att prata med om detta? Får du någon hjälp?

Var rädd om dig.
/H.

Sorgsen
tis, 2013-04-30 - 01:17

..du kloka kvinna och varma medmänniska.
Tack för dina ord.

Det är nyttigt få tänka till efter respons. Jag bestämmer mig nästa aldrig för vad som ska formuleras utan det börjar någonstans och så får orden och tankarna spinna fritt. Det är befriande att ha denna plats.

Jo, visst är det energikrävande detta och visst tassar jag. Tassandet är verkligen helt omöjligt för mig att bedöma. Bedöma om det leder någonstans eller inte. Vad jag däremot vet, med full övertygelse, är att jag är en ovanligt öppen och passionerad människa. Just det gör att vi är i total obalans. Mitt behov är något helt annat nu än hans. Mina behov blir helt tillfredsställda utan makens involvering, förutom det fysiska, och det vill jag inte skriva honom på näsan när han nu väljer kämpa vidare. 3 månaders nykterhet är långt för alkoholisten men extremt kort för de nya formerna han måste skapa sig. Han har inget arbete gå tillbaka till, inga tidigare arbetskamrater bryr sig, inga barn tar kontakt. Han ska ju hitta sig själv och meningen fortsätta leva nyktert.

Jag lever vidare, det vet han, ser han.
I procent ser jag det så här.
90% av mig är mitt just nu=familj, arbete, umgänge.
10% är vårt.
De 10% är hans 90% känns det som.
Jag har testat säga ifrån. Det blev inte bra, då stängde han in sig i ett vakuum. Nu låter jag det bli som det blir. Kanske det jag sa hade betydelse, kanske inte. Hans irritation får vara hans, den påverkar mig, ibland mycket, ibland mindre men den avgör inte mitt liv och varande.

Hur det blir imorgon vet jag inte. Nu sover han och imorgon åker jag härifrån. Kanske hänger han på, kanske inte, men jag åker och gör det jag planerat.

Hjälp?
Både ja och nej. Pga resor får jag ingen kontinuitet mer än här inne hos er.
Idag tänkte jag på Alanons betydelse. Just rummet med ro i samvaro saknar jag idag.
Tyvärr finns inget Alanon här och inte där jag kommer finnas de kommande månaderna. Men jag söker och har fått personlig kontakt med en alanon-medlem på kommande ort. Det känns tryggt bara veta det finns någon.
Min mångåriga kollega pratar jag med ibland, inte alltid i detalj, men det behövs inte. Hon finns där också tillsammans med min bror och svägerska.

De träffades i helgen, broren,svägerskan och maken. De sågs för första gången sen jag gav mig dit mitt i natten. Det var flera andra människor med, helt utan vetskap om katastrofer och alkoholism, men självklart var den öppna hjärtliga stämningen borta mellan dem. Det får maken lappa och laga ihop tillsammans med att visa han inte tänker göra mig illa. Tyvärr är skadan skedd och det visste jag när jag involverade släkten. Det ångrar jag inte på något sätt men det kommer ta tid laga och den glada spontaniteten kommer kanske aldrig infinna sig igen mellan maken och dem. Det beror ju faktiskt på maken mest. Samtidigt har han aldrig levt som vi i sin familj så han kanske inte saknar ha en familj där man kan prata och hjälpa vid behov. Jag kommer i alla fall behålla min bror och svägerska som mina absolut närmaste för evigt. Maken är välkommen in i den gemenskapen genom mig men de är förmodligen vaksamma och avvaktande tills han visat sig stabil gentemot mig. Blodsbanden är starka.

Adde
tis, 2013-04-30 - 06:38

håller som vanligt med Lelas :-) Tyvärr är det också så att så länge din man knallar omkring i ett känslobedövat tillstånd pga pillren så är det helt omöjligt att komma närmare känslomässigt. Han är ju lika känslomässigt bedövad nu som när han drack. Att våga ta steget och möta sina känslor är ett steg på vägen till tillfrisknande, jag är oerhört glad att jag idag har den kanalen i den situationen jag befinner mig i. Känslor är inte farliga men det tar tid att lära sig det efter att ha tryckt ner dem med sinnesförändrande medel under lång tid.

Sorgsen
tis, 2013-04-30 - 09:18

..ibland "glömmer" jag att han tar de där tabletterna. Det är såklart inte schysst. Inte för att jag någonsin använt det negativt.
Eller jo, det har jag. Jag ringde till gården (i annat ärende och för månader sen) och sa jag var besviken på att han fått dem och att han fick dem redan första veckan där. Att det känns som allt är som tidigare, inget blir på riktigt. Hans 24tim-trötthet har lagt sig, första tiden kunde han somna nästan på stående fot pga tabletterna.
De försvarade naturligtvis och sen han fick dem har ingen, absolut ingen, följt upp honom. Han fick dem pga depression, sömnproblem, högt blodtryck och en mängd på ett knappt halvår fanns i väskan med hem från behandlingen. Men ingen följer upp eller ifrågasätter, drar några paralleller eller frågar om han behöver terapi för sin depression. Det tycker jag är märkligt. Men, deras uppdrag är ju hålla honom nykter och det lyckas de ju med hittills. Efterbehandlingen varje vecka är snart till ända och tas vid av månadsintervall.
Glad han är nykter, han dör ju inte idag. Kärleken sinar däremot och försvinner jag bor han här med sina piller, det är allt förutom porrsurf och försök komma ut på arbetsmarknaden igen. Det går trögt, förmodligen har ryktet kommit ikapp honom, han har aldrig varit arbetslös så här länge i sitt liv.

Sorgsen
tis, 2013-04-30 - 09:32

...tillägga att antidep mediciner och hur de påverkar har jag levt med så nära man kan. Inte ätit själv men haft 2 närstående som fått ordinerat. En pga stor livskris efter rånöverfall och en pga kronisk värk som till slut knäckte psyket.
Båda blev avtrubbade och långsamma. Oavsett så försvarade läkare att det inte skulle påverka varken sexlust eller humör. Det stämde inte!
Att de finns är bra, att de ordineras är bra men hur i herrans namn kan de ordineras för ersätta personlig konfrontation? Jag blir ju den som konfronterar genom att finnas nära, att bo med, leva med, men det är ju inte min uppgift och jag blir plötsligt orsaken till att maken konfronteras med det jobbiga inuti. Ingen annan! Jag har inte valt den positionen, vill inte ha den, går ifrån den men lämnar ju då samtidigt ofrivilligt relationen. Förstår ni vadjag menar?

Adde
tis, 2013-04-30 - 09:42

har enormt duktiga säljare/lobbyister, de har ju tom fått med "läkemedelsbaserad" behandling i regeringens missbruksutredning. Vi är många som är besvikna på Gården för att de trillat dit på säljsnacket och framförallt när de petat i folk pillren så är det som du säger ingen som helst uppföljning. Man byter ett beroende mot ett annat. Vi kommer att försöka få fram det till Gården under helgen men tyvärr är det nog bara min vän som jobbar där som kommer och hon är redan skarpt emot användningen. Tyvärr är det också så att det finns folk som jobbar där numera som INTE vet hur missbruket är eftersom de inte har egen erfarenhet och då blir resultatet därefter. Och framförallt så faller de lätt för säljsnacket. Och att tända av från dessa preparat är inte lätt, det går men även där ska man nå sin botten först.

Tron på pillren är så stark, jämför tex överförskrivningen av Subutex, Suboxone och liknande till unga narkomaner. De flyttar beroende från illegala droger till legala eftersom dessa skrivs ut av läker. Vad läkarna bortser från är att dessa läkemedel är lika starkt beroendeframkallande som de illegala preparaten och vips så har de skapat en ny svart marknad :-(( Allt pga okunnighet.

Jag vet inte om de har ändrat förhållningssätt på Gården men deras uppdrag har varit att leverera en behandling som har lång erfarenhetsmässig, och numera även vetenskaplig, bakgrund men tiden efter primärbehandlingen så ligger ansvaret för nykterheten helt på den beroende. Det är helt mina val som avgör hur jag ska gå vidare med de verktyg jag fått och hur jag ska utforma min framtid. De valen kan ingen annan göra åt mig men det vet du redan :-))

Det är så synd att du inte kan komma under helgen !!

Kram !!

Lelas
tis, 2013-04-30 - 09:43

Skönt att höra att du har flera olika sorters stöd runt dig, Sorgsen! Jag vet ju att du har haft stöd innan, men jag tänker att det är en färskvara och att man behöver försäkra sig om att stödet finns kvar inom räckhåll när man behöver det. Åtminstone har det varit så för mig.

Kram, nu skall jag ta tag i den här dagen! ;)
/H.

Miss K
tis, 2013-04-30 - 10:12

Hej Sorgsen!
Förstår att din situation nu är energikrävande. Kanske mer än 10% ? Säger så med utgång från mig själv. Även när jag gjorde andra saker fanns relationen och hans problem i bakhuvudet hela tiden och tog energi.
Bra att du har ett eget liv, det är guld värt. Du verkar vara en mycket öppen människa som vill prata mycket. Tror du någonsin att din partner kan nå upp till det? Eller det kanske är OK för dig att han inte pratar så mycket? Du kanske bara vill slippa tippa på tårna?

Vad gäller piller så tror jag att det bara blockerar känslorna till en liten del. Men det beror ju på hur mycket han tar. Vill han själv sluta med dem?
Och Adde har säkert rätt, det tar tid att hitta nertryckta känslor. Du kanske ska fundera över om du har tålamodet.

Hoppas du inte tar detta som en kritik över att du stannar. Jag är ju i ungefär samma situation (3-månadersnykterhet) och har valt att stanna. Intressant också det du skrev om att riktigt förstå någon. Kanske bra att det finns lite hemliga vrår kvar.

Massor av kramar
Miss K

Sorgsen
tis, 2013-04-30 - 15:24

...jag hade så gärna kommit.
Jag tog även en mailkontakt med terapeuten, det sändes vidare till deras chef. Jag fick ingen respons och jag ställde bara en vänlig fråga.
Men, jag klarar mig, maken har klarat hålla sig från spriten 3 månader så deras uppdrag fungerar hittills.

MissK,
Om han vill sluta?

Den frågan ger mig enbart följdfrågor!
Ville han börja?
Vilken alkoholist kommer sund till en behandling?
Vem är stark nog att ifrågasätta?
Om det skulle ske, skulle ett ifrågasättande få annan konsekvens än att missbrukaren inte förstår sitt eget bästa?
Självklart följde han deras vilja!

Självklart är det inte heller jag som ska ställa honom frågan om pillernas nödvändighet. Det är väl utskrivande läkares uppgift???

Det enda jag hört honom säga är att han är vansinnigt trött av tabletterna, de har insomningspreparat blandat. Det håller i sig hela förmiddagen efter.
Båda av mina tidigare närstående blev också trötta. Maken nämnde detta under behandlingen och fick svaret att det tar många månader innan kroppen reglerat in sig med tabletterna och att hans trötthet inte kunde bedömas där och då. Läkaren sa att han fick pillret som ett allt-i-ett istället för behöva stoppa i sig något för blodtrycket, något mot sömnproblemen och något mot depressionen.
Hur en läkare kan bedöma depression hos en aktiv alkoholist under första behandlingsveckan är för mig en gåta.
Men inte är det jag som ska ifrågasätta!
Däremot har läkaren gett mig det indirekta uppdraget att se hur han mår. Ingen annan ser eller frågar och jag kan bara titta på och tiga. Precis som när alkoholen for ner i strupen!

Två meningar har jag hört, oberoende av varandra.
1. Att om han får arbete vågar han inte fortsätta äta dem eftersom han är konstant trött.
2. Att han inte vågar sluta med dem just nu. Underförstått, att han är rädd för vad som händer om han slutar, rädd för inte orka stå emot suget.

Livs"procenten"
Jag vill inte alls detta ska låta som något försvar men de 10% är den tid vi är fysiskt tillsammans.
Mina nära finns med mig dagligen och hela tiden. Till de nära hör maken såklart.
Min pappa som gick bort för snart 20 år sen finns också med mig dagligen, han påverkar mina beslut, mina tankar, min person. Allt som är jag trots att jag inte kan påverka att han är död. Kanske en osmaklig jämförelse, men så är det ju med maken också, han påverkar mig varje dag i allt jag gör, men han avgör inte om jag vill leva vidare eller deppa i ett hörn. Det väljer jag ju helt själv.

Som nu, jag kunde valt hänga i det där snöret som binder mig och maken samman. Vägra släppa de resterande få dagarna vi skulle kunna tillbringa tillsammans innan min förestående resa. Det önskar jag ju av hela mitt hjärta vi skulle. Vara nära, prata, älska, bara vara. Det hade funnits både tid och utrymme. Nu valde han något helt annat och jag biter ihop och gör mitt, inte med jubel men jag sitter inte och väntar på att han ska dra min nummerlapp när det passar honom. Jag har betsämt fira valborg med ett av barnen och min syster med familj. Utan honom och han får del av min dag, i liten skala i min värld, berättar bara lite eftersom den skalan blir ju enormt stor i hans värld eftersom han träffar så få människor när han inte är med mig.
Förklarar detta lite tydligare min uppdelning av mina 90/10 som känns som hans 10/90?

Djupa andetag på landet, oasen är min guldgruva oavsett hur här ser ut och vad jag måste ta tag i. Härligt!

Sorgsen
ons, 2013-05-01 - 15:19

...skiner. Kören sjöng in våren igår. Många, nästan alla, känner jag igen av oss som samlades vid hembygdsgården på den lilla orten där jag har min oas. En av mina bröder grillade och kvällen fylldes av glada skratt. Somnade först frampå morgonkvisten och nu väntar lite fix med bilen efter en lång promenad.
Livet är levande!

Tyvärr är inte mannen här och ingen av oss har hört av sig till den andre. Kanske lika bra det...

Nu ut i solen igen.

Kram på er

flygcert
ons, 2013-05-01 - 15:41

Känner med dig! Önskar så att du får det som du vill ha det, du är så värd det!
Har ni bestämt när ni ska ses igen eller hänger det i luften?
Kramar!!!

mulletant
ons, 2013-05-01 - 17:17

men också i viss mån på raderna läser jag att du håller på att släpa taget... Jag tänker en stund... och tror att det kan vara närmast gynnsamt för er båda. Kanske jag har helt fel, i så fall lägger du åt sidan bara.
Vårkramar, lev väl! / mt

Sorgsen
ons, 2013-05-01 - 19:30

...hos Framtidsdrömmar om huvudbry.
Menar fortfarande att det måste få den plats det behöver. Även om det ibland känns som jag är slukad av sånt som kväver.
Jag är ingen liten mus som tassar runt utan är elefanten som väljer låta bli skapa konflikter. Balansen mellan mig och maken har inte funnits på länge.
Alkoholen tog över honom helt sen ett år tillbaka, i min värld, förmodligen långt innan. Att jag sätter året som en gräns är att då kunde jag se att han började kapitulera inför mig. Gränserna var överskridna åt alla håll och han tappade masken.

Där steg jag åt sidan och började leta min form. Jag hade hoppats viet skulle stärkas med tiden, det hoppet finns kvar men jag vet inte om kärleken kommer leva kvar under väntetiden. Den sinar nu känner jag. Det oroar mig inte så jag grubblar men känslan avmattas. Mycket pga bristen på närhet. Jag behöver det!

Vi har alltid levt våra egna liv och har inte, av praktiska själ, sökt oss mot traditionell gemenskap, om det nu finns någon sån form.
Däremot är det helt naturligt för mig att leta så mycket gemensam tid som möjligt. Naturligt för mig hålla kontakt med kära trots geografiska avstånd.
I det är det naturligt prata och berätta, ibland ingående, ibland närmast bara i rubriker. Ju mer vi känner varandra desto färre ord behövs ju.

Maken,har jag insett, har kört mängder av spel, mängder av oärligheter. I det ligger ofta diagnosen missbruket som grund. Men, jag har sett, han har sagt, han har verkligen velat förändra. När det då inte har lyckats honom så har irritationen vuxit i honom. Det är väl samma nu som tidigare. Det måste ju vara förgörande för honom. Att jag sen dessutom sett och märkt det är i vissa lägen på gränsen till kränkande för honom. Han vet att jag vet och jag behöver inte stå med pekfingrarna och påvisa att jag fattar.

Han vill mycket, når endel, misslyckas med mycket men han vill. Det får jag nöja mig med i nuläget.

Jag har satt min gräns vid drickandet. Skulle det komma tillbaka går jag, utan någon andra tanke.

Jag lever mitt liv, mår inte alls bra över att min make inte finns intill.
Jag har alltid levt mitt liv, gått min väg, gemensamma vägar finns och jag önskar gemensamma vägval. Men begränsningen här och nu står jag för eftersom mitt arbete är globalt. Det visste han när vi träffades. Då var jag ju ett toppenval, för alkoholisten var det ju perfekt!

En dag kommer jag hitta svaren på mina frågor inuti. Han påverkar dem genom sitt leverne nu.
Till eftersommaren tar jag mig en ordentlig funderare med vågskålen intill.