Senaste kommentarerna i forumet

Fan va skönt JmT. Du är förbi första puckeln.

Hej, ville bara skriva att jag känner igen mig så väl i de du skriver. Och verkligen de där med sex, min sambo skyllde på min mens senaste fyllan!!!! (???). Och han behöver så mycket kärlek och att jag bara är kall och inte vill kramas. Jag hade gärna kramats och gett kärlek om han varit nykter och sig själv.

All lycka till till dig!

Har träffat en man sedan 2 år visste inte då att han var alkoholist han har haft 4 rejäla återfall sedan dess innan den senaste sa jag att en gång till så får du packa ihop vi har var sitt boende jag vägrar att flytta ihop har lämnat ett 40 årigt skit äktenskap bakom mig, de svåra är att han är den underbaraste mellan varven har packat ihop hans saker och skickat hem honom, kan tänka mig att vi träffas någon gång lite mer sällan, Han blev av med sitt körkort p.g.a. mig kom onykter nu ska han till läkare och ta blodprov varje månad i ett år ja vad göra

Härlig inställning!! :-)

jag lider med dig! Det tog väldigt lång tid innan jag började säga hur det var - och till och med då inte hela sanningen - till närstående och vänner. Jobbet är en helt annan femma. Å andra sidan kan det ju vara bra om man har en chef man litar på som kan förstå varför man är så trött hela tiden. Kanske du till och med kan få någon slags hjälp via jobbet?

Får man fråga hur länge det hållit påför dig/er?

Idag är min man inne på 6:e dagen utan alkohol. Det är fortfarande alldeles för tidigt att säga hur det här kommer att gå, men jag kan säga att under de här dagarna har jag kunnat vara avslappnad, han har varit mer av sitt gamla jag och han ringde till och med från jobbet nyss för han tyckte att jag hade låtit nedstämd i morse! Det hade inte hänt för bara en vecka sedan. Då såg han inte mig överhuvudtaget.

Trodde att midsommar skulle bli en pärs, men han har tydligen bestämt sig. Han sa att det svåraste var när jag drack rödvin till middagen på midsommarafton. Annars har han upptäckt alkoholfri öl. Bara det får honom att inte känna suget så måste väl det vara bra? Vad tror ni som varit med ett tag?

Idag skulle jag bara vilja ligga på soffan och dricka te, men jag måste jobba.

Stor kram till er alla!!

Har läst ett par stycken utav dina inlägg och tycker det är häftigt att du fortfarande skriver, du verkar ventilera bra här. Och folk verkar uppskatta allt du skriver, mig inräknat. Själv är jag snart tjugotre och tampas med just ångest dagarna efter, blev en 4-dagars nu till midsommar och den ramlade ned på en ordentligt igår när man låg och försökte pussla ihop dagarna som gått, funderingar på vad man sagt och hur man betedde sig.
Tvungen att ge lite cred till dig, har blivit inspirerad och siktar själv på att hålla mig nykter veckan ut iallafall.
Villevalle

..att några av våra gäster och svåger hade blivit oense på småtimmarna.
Det hade tydligen stått därute i midsommarnatten och argumenterat för sin sak, fyllebråk dvs...
Inget de berättade dagen efter om, något de ville tona ner...
Fick höra det av deras fruar som hade vaknat av de höga rösterna trots att de sov ganska så långt därifrån.
Vi sov närmare men vi hörde ingenting, antagligen helt uttröttade efter en slitsam dag.

Förklarar ju en del varför deras gäster försvann ganska så tidigt på midsommardagen?..

Inget de pratar om...

Så kan man ställa sig frågan, varför inte?
Varför är det så viktigt att prata högt för sin sak på fyllan, och inte dagen efter?

Troligen därför att det just var en fyllegrej, och sådant pratar man inte om i efterhand.
Skäms man, ja troligen...

Och så ifrågasätter man varför jag inte dricker längre, ja varför?
Men....jag behöver inte skämmas över vad jag gjorde under gårdagen, jag har kollen, nu, då och sedan...

En frihet som jag tycker att jag egentligen inte skulle behöva ständigt försvara.

Livet blir ju totalt sett så mycket enklare att leva förutan alkoholen, man tror det inte till en början, men de som orkar härda ut får till slut sin lön för mödan.
Och den är inte tillfällig, utan håller livslångt så länge man håller sig ifrån alkoholen.

Berra

Det är en jobbig resa du har framför dig, men det är en resa mot något bättre och den kommer stärka dig!!!
Du kommer lära dig, inse, känna, tänka, önska - och du kommer bli starkare!!!

Det är klart att du är ledsen, att jag var ledsen, för det är ju den största sorgen i livet: jag skapade att liv med någon som jag ville, önskade och drömde om att spendera livet med, och jag kämpade mig blå, jag försökte ändra mig så mycket för att passa in i det så att jag tappade bort mig själv - jag vågade inte skratta som jag hade gjort innan, vågade inte säga vad jag tyckte, lade oerhört mycket tid och energi på att försöka hålla exet lugn, och att försöka hålla stenkoll på det jag kunde kontrollera (välstädat hem, ordning och reda, ren och tom tvättstuga, god hemlagad mat...). Att plötsligt inse att allt det där som jag drömt om faktiskt inte finns längre - att alla hårda ord och alla förstörda känslor - det är klart att det är knäckande! Och i efterhand så känner jag en stor lycka över att jag kunde gråta så mycket över det, att jag kunde bearbeta sorgen här på forumet och med min samtalskontakt - för annars hade det ju funnits kvar, nertryckt inom mig.

Att du läser men inte kommenterar så mycket är nog helt enkelt en fas man går igenom: först skrev jag jättemycket, och sedan mådde jag så dåligt att jag läste lite, men knappt orkade skriva något, jag hade fullt upp med mitt. Jag kände mig egoistisk, men när jag tittar tillbaka så var det så mitt behov var då - jag orkade knappt med mig själv och det är faktiskt ok - känn ingen press att du måste kommentera andras inlägg (även om det är sorgligt med alla som skriver!) - idag mår jag bättre och känner enorm styrka och utbyte i att kunna skriva till andra - även om jag inte alltid hinner vara så aktiv, och faktiskt inte orkar skriva till alla, men kanske att jag hjälper någon eller några, och det måste vara gott nog!

Jag är starkare idag, men det jag har varit med i, levt i, det har satt spår i mitt liv för evigt! Och jag undrar ibland hur länge jag ska bli så berörd av honom... Jag försöker tänka att det har släppt mycket, och det kommer släppa ännu mer -
för 11 år sedan tog det slut med en kille jag varit tillsammans med i 5 år, och "vår låt" var "Hon är så söt när hon sover" med Bo Kaspers Orkester. De först åren efter att det tagit slut så kunde jag inte ens höra den, men idag tycker jag om den låten igen, trots att jag kan tänka på när vi lyssnade på den, vart vi var då, hur vi satt osv, men det gör inte ont längre - det är mer ett fint minne. Det är inte så långe sedan jag lämnade exet, det är klart att det kommer sitta i länge än, och särskilt som han påverkat mitt liv i betydligt större utsträckning en mannen innan.
Senast förra veckan mötte jag exet, han såg så ledsen ut, och jag ville ju bara hålla om, trösta - som så många gånger förr... Men - jag kommer aldrig att låta mig trösta honom igen - för även denna gång slutade det som alltid förr: helgen har kantats av mail och sms där han vänder på saker jag sagt, talar om att jag inte är en bra mamma, tar upp exempel på hur dålig jag är osv. - Men jag är starkare idag - det fastnar i mig, men jag har inget behov av att förklara mig, försvara mig, lugna honom osv.

Jag tror nästan att jag är jag idag - jag får ofta höra att jag är gladare idag, jag känner mig mer avslappnad, kan göra vad jag vill - livet väntade på mig, och nu är jag här - och livet väntar på dig, och du kommer också komma till lyckan, glädjen, lugnet, harmonin, säkerheten, och ibland kommer det att kantas av lite sorg - men det går över!
Kramar, i mängd!

Midsommarhelgen är slut och stugan tom på gäster. Det var en väldigt lugn och bra midsommar. Alkoholnivån var väldigt låg. I dag känner jag mig glad att vara på rätt väg. Jag har pratat med maken om att det måste bli en förändring när det gäller alkoholen och jag tror att jag har honom med mig. Nu ska jag se till att resten av sommaren blir alkoholfri och fylld av vettiga aktiviteter. Det är nu man ska bunkra upp energi inför den mörka årstiden som ju kommer så småningom.

Åh, vad känner igen det du skriver Flygcert- precis så som du beskriver ditt liv så känner jag nu. Känns som att jag kommer att leva hela mitt liv ensam och inte våga tro på kärleken igen. Tänkte igeå att när vi var två så fanns det ju någon där hemma iallafall- men jag försökte att intala mig själv att det var ju inte så jag ville ha det- "att nån fanns under samma tak" jag vill ju att någon ska finnas vid min sida och trösta mig när jag gråter- finnas där när jag som mest behöver det. Min resa har bara börjat och jag vet att jag måste hitta mig själv. Jag måste börja hitta mig själv igen. En mödosam tid ligger framför mig.
Jag läser många trådar och följer er "gamlingar" här på forumet men är dålig på att lämna avtryck. Vad jag kan bli så himla berörd av och som jag inte brukar orka läsa är alla nya människor som ansluter sig till forumet- tänk att så många far illa av alkoholen. Det är skrämmande! Jag avstår inte att läsa pga ointresse utan helt enkelt pga av att det just nu är för jobbigt att bli påmind om hur jag sjäv hade det för en tid sedan. Tack Mulletant för att du påminner mig om hur min resa har varit- det hjälper när jag börjar vackla.
Min lägenhet blir inte min förrän vi gjort klart allt omkring huset......Tungt att behöva vänta på banken pga semester. Allt såg mörkt ut ett tag men jag har bestämt mig för att inte lägga någon energi på det jag inte kan göra något åt utan vara säker på att detta löser sig och att jag inom en framtid har mitt eget boende och kan börja leva igen.
Till alla er som vacklar i beslutet att lämna eller stanna kvar i ert förhållande vill jag säga; det gjorde ont att gång på gång bestämma sig för att ge förhållandet en chans att gång på gång klättra några steg upp på stegen för att sedan ramla ner igen. Det gjorde ont att lämna och vägen har inte varit rak och enkel men jag känner mig lugnare även om jag sörjer det som jag lämnade- nämligen den familjelycka som jag önskar hade funnits. Att bestämma sig för det ena eller andra tar tid- för mig har det tagir flera år- tills jag tillslut kände att nu är jag redo och då kunde ingenting stoppa mig. Jag besämde mig för att gå genom elden och jag ställde in mig på att det kommer att göra ont men jag kommer att överleva och det har jag gjort.
Det är skrämmande hur mycket skada alkoholen utgör. Det finns inte ord- man är helt maktlös och medberoendebeteendet sitter djupt rotat. Jag funderar fortfarande mycket på vad han gör, var han är, hur han gör saker och hur han mår.

Tack. Det kan tyckas att drygt nio månader är en lång tid men för mig är det alldeles nära. Vet inte
hur jag tänker, känner mig stabil häri nykterheten. Men det är som minerad mark att åka dit. Kanske
bara mina tankar som busar med mig. Jag tycker ju faktiskt om att vara ensam med mig själv ibland. Är
bara så rädd att den där rastlösheten ska komma över mig. Jag vet ju att jag aldrig kan bli frisk från mitt
alkoholberoende, bara hålla mig ifrån. Svårt ibland, ja, men det skulle aldrig vara värt det.
Funderar hit och dit. Måtte min man komma dit din man är idag även om det är i början. Skulle så ske kommer
jag att ha mycket att bearbeta då mycket av min energi lagts på hans drickande i en månad. Även om jag låtsas
som jag inte bryr mig, så kommer den stora tröttheten på kvällen, tomheten.
Stugan väntar alltid på mig. Tänka, tänka. Måste nästan ha något att göra hela tiden, jag är en rastlös själ
svårt att bara sitta ner på ändan.
Må bra vännen
Kram Konstnären

Jag tror inte det finns några genvägar för att slippa ångesten första tiden. Visserligen fick jag hjälp
med det av läkare. Men när jag slutade med dom efter fyra dagar slog den till igen. Den höll i sig ca 10
dagar för att sedan avta mer och mer. Idag är jag helt ångestfri. Underbart.
Kämpa på. Dricka i ensamhet är ingen bra kombination, jag gjorde det oxså.
Skriv av dig här det hjälper.
Konstnären

... känner med dig!
Hade du varit här så hade du fått varma kramar, en kopp te (eller kaffe?), nybakat bröd och väldoftande kaprifol vid din sida!

Tänk på dig, vad du vill och vad som är viktigt för dig!! Du har gett så många chanser, stöttat så mycket - du behöver inte göra mer!

Försök ta dig ur det där med döttrarna - du behöver din kraft till dig själv just nu!!

Kram!

Så härligt för dig att få känna att någon är snäll, fin och bra mot dig!
Det behöver inte alltid vara mer än så heller!

"Jag tror inte att jag älskar honom ens när han är nykter för det har hänt för mycket som har tagit död på känslorna."
Detta känner jag väl igen! Min tråd heter ju "Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka..." - allt som hände, alla saker exet sa och gjorde, det gjorde att jag fick mer och mer nog... Det satt liksom kvar någonstans inne i mitt hjärta och min hjärna och trängde helt enkelt bort kärleken, tills han hade förstört den helt och hållet. Jag försökte i början tala om att det går inte att hota, skälla, gapa, kalla mig saker, osv, men det var för döva öron - han ansåg att blir man arg så måste man visa det genom att få häva ur sig allt det som kommer upp i huvudet, och sedan menade han att "efteråt är det ju över" - ja, för honom var det kanske det, men för mig fortsatte det ju bara...

Självklart har döttrarna påverkats, men de kan få hjälp - försök att inte låta det äta upp dig, du har ju också en chans att visa vad man kan göra om någon behandlar en så som du blivit behandlad.

Kramar!!

Vad jag är glad för din skull att du verkar så stark och så säker i din nykterhet!

Tack för att du tittar in i min tråd ibland - i min gamla värld var alkoholisten (nykter så väl som onykter) elak, mycket elak, och tog alla chanser att trycka ner mig. I min okunskap och i mitt medberoende så ursäktade jag hans elakheter med att "om han bara slutar dricka så kommer det bli bra", men nu är han ju nykter, och jag har det lugnare (för att jag lämnade) men hans elakheter kommer fortfarande när det passar honom. Ja, vad vill jag säga med detta egentligen?! Jag vill nog bara visa dig att jag tycker att du är en fin människa!

Hoppas du får en härlig dag!
Kram

... men det kommer ljus i mörkret!
Jag har känt all den där sorgen, längtan och frågetecknen. Det är ju så sorgligt att den man älskar/älskade blev någon annan - att man inte klarade att leva ihop, och jag minns hur jag tänkte att "nu kommer jag leva ensam resten av livet (både pga att jag var bränd, och att jag nästan kände någon slags "kärlek var tydligen inte för mig"-känsla: jag hade ju kämpat så hårt och ändå funkade det inte) och att det där med närheten var så jobbigt: jag ville ha någon att vara nära, någon att prata med, någon att få och ge en kram - och oj så ont det gjorde...
Men som Adde skrivit till mig alldeles i dagarna, någon som jag arbetat med under året och fortsätter arbeta med, är vikten av att hitta sig själv, vara nöjd med sig själv, finna lugn i sitt eget sällskap - du kommer få kärlek, närhet och allt det där!
Jag vet att jag (delvis, eftersom jag faktiskt också njutit av: att slippa anpassa sig, att göra precis som jag vill, känna lugn och harmoni, slappna av) lidit av att jag varit mycket själv, det är en tung känsla att känna att även om man inte vill leva kvar så blir det plötsligt så uppenbart att när man levde ihop så hade man i alla fall någon mer där - men ju mer jag tänkte på det så kom det till mig att det var ju nästan värre: att känna sig så ensam, och ibland så rädd, när det faktiskt finns någon mer i huset - det är värre.
Det tog tid att ta sig igenom sorgen, och det var många gånger väldigt frustrerande för mig - som jag minns det idag så tänkte jag mycket på varför jag var ledsen fastän jag inte ville leva så, hur kunde jag vara ledsen när det var jag som lämnat, och jag hade skamkänslor över att jag var ledsen (jag fick alltid skäll av exsambon om jag var ledsen för "det var inte äkta tårar", tårar innebar att jag "inte älskade honom" osv - jag hade aldrig blivit tröstad av honom när jag var ledsen) men ju mer jag lärde mig att ta emot sorgen, låta den komma och stanna så länge den behövde, så känner jag idag ett lugn när jag känner mig ledsen - då låter jag den komma, jag gråter, tänker och känner, och sedan kommer ett lugn, och lite lättare känslor...

Ja, jag vill egentligen bara säga som Mt: låt sorgen ha sin tid; glädjen kommer åter! Försök ta emot sorgen och gråt så mycket du orkar: den hjälper dig att komma vidare!
Stor kram!

till dig Framtidsdrömmar. Fint att höra av dig och att helgen var bra fastän - helt naturligt - med inslag av längtan och vemod. Det är så tragiskt att alkoholen ska få förstöra så många människors liv. Jag läste ditt första inlägg igen och tänker att där finns åtminstone en del av svaret - mannen var nästan född till att bli alkoholist. Där finns både arvet, miljön och hela kulturen. Det talas allt mer om alkoholens risker och skadeverkningar på TV, radio och tidningar och även på sociala media som facebook. Oändligt skönt, tycker jag att de negativa konsekvenserna uppmärksammas. Ta hand om dig, fina du, och låten sorgen ha sin tid. Glädjen kommer tillbaka! Kram, kram / mt

Tungt med storhelger..... Har haft en bra helg tillsammans med mina barn och mina släktingar. Men jag saknar nån som frågar hur jag mår, som pussar mig på pannan, som ömt och varsamt håller om mig- nån som älskar mig för den jag är. Just nu är det tungt.
Varför behövde det bli såhär??

Alkohol framkallar ångest! För att döva ångesten dricker vi mer. Resultatet blir ännu mer ångest! :-(

Jag har varit nykter i tre veckor och mår som en prinsessa gällande ångestbiten!

Läs i trådarna på forumet så ser du snabbt att vi är flera med den här erfarenheten.

Håll ut och lycka till!

Bra jobbat hörru!! Fortsätt och kämpa! Det är tufft, men det går.

Tänkte nog lite som du tidigare. "Bara" en flaska vin. Men nu känner jag att "bara" en flaska faktiskt är en hel del. Försök dricka 75 cl rödbetsjuice eller mjölk, så får du se hur mycket det är...! ;-)

alkoholism är sjukdom, det finss hjälp om man vill ha hjälp. hade 9veckors vit period tack vare antabus, men nu blev dett att dricka. vet ej hur detta slutar, man måste kämpa annars döör man. blåste 3,6 promille lördanatten. farsan drakk ihjäl sej. och jag vill inte. so kämppa på att vara nykter. mvh. juha

Läste igenom alla fina kommentarer och de var skönt! Jag känner mig starkare då faktiskt.
Här hemma är ingenting förändrat. Förutom mina känslor för honom som snart är som bortblåsta.. :( han super och super och efter ännu en fordonsolycka där han var full så förstår han inte.. Han har givetsvis en väldigt massa ångest över detta nu och måste då dricka ännu mer. Och det är så synd om honom tycker han, han kan beordra mig att "komma och ge han kärlek och tröst nu, för de behöver han verkligen". Men jag då??
Jag vill INTE krama han när han är full! Aldrig!! Och om jag skulle behöva tröst? Finns inte! Då får jag trösta mig själv.

Jag har en vän som har ungefär samma problem. Vi har sakta men säkert smått öppnat upp små problem med våra män, och
När vi insett att vi är i ungefär samma sits så har vi berättat allt. Och det är skönt att inte va ensam. Men hon är så mycket tuffare än mig och hon kommer antagligen lämna sin man. Men jag skulle ju aldrig kunna hur mycket jag än vill :(
Det är så mycket som säger nej. Hans nyktra personlighet, hans föräldrar, våra barn, hus.. Tycker synd om honom, skulle kanske ångra mig och sakna ihjäl mig, mm.

Jag vill inte ha de så här :(

Tack! Nej det är inte rosaskimrande utan snarare lite avvaktande och trevande...
Jag och lillan valde att stanna kvar i stugan några dagar till när maken och de äldre barnen for idag. Skönt! Jag gillar att tillbringa tid med mig själv!
Maken har ikväll varit på sitt första AA möte och var positiv efteråt. Han planerar att gå varje vecka utöver behandlingen. Väldigt positivt och hoppfullt men jag har inte kommit över min förvåning ännu.
Jag låter nog som en bortskämd tonåring som tigger och ber och önskar mig något mest i hela världen! När jag sen får det så är jag ändå inte helt nöjd!
Det är egentligen inte så jag menar även om jag själv hör hur det kan tolkas så.
Jag är otroligt tacksam och lättad över min mans beslut samtidigt som jag är ödmjuk inför att resan just har börjat. Jag vill absolut inte lämna honom, jag vill satsa på en gemensam framtid men var sak måste få ta sin tid.
Nutiden handlar inte bara om honom och hans process den handlar även om mig och barnen och våra processer! Ingen är viktigare än den andra, alla är lika viktiga.
Jag finner mig själv åter igen vara på ny mark med nya förutsättningar och jag behöver vänja mig vid det. Det innebär också att möjlighet nu finns för att gemensamt bygga en framtid och det är lite ovant och kräver en flexibilitet som inte varit aktuell på ett tag...
Tacksam för denna nya chans och nya förutsättningar! Tacksam för al anon som kan ge mig stöd och vägledning in i framtiden! Tacksam för alla er här på forumet för allt ert stöd!
Många kramar!

Tack! Stort av dig att kunna tänka så!
Jag förstår din tvekan angående stugan men känner stark övertygelse om att du skulle klara det! Du har nio nyktra månader bakom dig, flera högtider, sommar nu med alla frestelser och en onykter make och därmed tillgång till alkohol. Trots allt detta har du inte fallit för frestelsen, du har istället stått och står stark i din övertygelse! Du har ingen anledning att tveka angående dig själv! Du är stark!
Kram

I mitt fall så har dom som jag berättat det för förstått när jag har förklarat att det handlar bara om att när jag dricker så får jag sug efter mer och inte hur mycket eller hur ofta jag dricker utan när jag dricker så får jag sug efter mer.

Sen tänker jag att andra människor behöver inte förstå för att jag vet att jag är alkoholist och har problem att sluta dricka och det är allt som jag behöver veta.

Jag kommer ihåg när polletten trillade ner för mig, det var också skönt att få reda på vad jag led av och att jag kände mig bättre ganska direkt vilket för mig blev det första miraklet, att jag kunde vara nykter och glad. Så tummarna upp för det roliga har precis börjat och som sagt, strunta i vad andra säger och tycker om dina alkoholproblem för att du vet och det är det enda viktiga :)