Senaste kommentarerna i forumet

:) Min 1a nyktra midsommar firades i fredags. Det var länge sen sist. Så glad att jag klarade det :) En bit på väg nu, även om suget poppar upp när jag stöter på känslor jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag är inte ensam. Det betyder så mycket i min process. Så länge jag vet att det finns människor som bryr sig och accepterar mig, så känns det som om att jag kan gå över eld. En dag kanske jag kan finnas där och bry mig, lyssna och förstå, när någon tar sina första stapplande steg in i nykterheten.

Jag kom iväg tack vare syrran och hon i sin tur kom igång igen efter några möten här nere hos mig. Det gäller att hitta en grupp där man kan känna sig trygg så småningom. Det första steget är det största. Sen blir det lättare. Jag är så glad att jag har hittat dit. Ingen som dömer och i många av berättelserna kan jag känna igen mig. Skönt. En känsla av att ha hittat hem, att inte längre behöva ta itu med allt jobbigt ensam. Någon att kontakta om suget triggar igång. Guld värt. Tack AA och alla människor som engagerar sig :)

Gud va skönt att vara nykter och sätta sig halv-tolv bakom ratten, kunna köra hem i lugn och ro från en "fest" - och kanske ta en chokladbit om man vill på en mack. Vilken frihet - inget sova-över-fast-man-inte-har-lust, eller hur-ska-jag-ta-mig-hem-tankar?

Precis, det gäller att inte ta första glaset. Nykter midsommar med syster, svåger och barn-barn - inget utrymme för något annat än thé och juice! Faktiskt bra att komma in i barnens fantasi och inte var så mycket i sitt eget huvud -
Så stolt över att inte druckit något och sen var jag ute och joggade dan efter, gymmet idag :) Kanonbra mår jag! Förutom lite ensam och kärlekskrank.

Fast idag är jag uttråkad så in i bomben! Usch! Är det inte arbetsdag snart? *stön*

..låter helt utflippat, men en sak de tjatade om på Yogakursen, som jag idag har anammat på ett eget sätt.
Det hela handlar om hur jag relaterar till min omgivning, och hur jag ser på mig själv.

Mitt inre öga sitter i hjärnan och ser ut igenom mina vanliga ögon det ser vad jag ser men bakom dessa, resten av kroppens organ är genomskinliga och det ät som att se på huden genom en tältduk men från baksidan, drömde en natt att jag kunde se en sticka under fotsulan från insidan av kroppen när benet var i rätt vinkel.
Löjligt ja kanske, men en häftig upplevelse.

Vad var tanken bakom denna öga, jo den skulle se vad och hur jag upplevde min omgivning, min inre övervakare som bara observerade vad jag såg.
Den var min second source till min egna objektivitet.
Ett andra öga var som en fotbollskamera som hänger snett bakom mig och ser mig och min omgivning ur ett fågelperspektiv, den relaterar till hur jag fungerar i sammanhanget med andra.

När jag drack så stämde inte dessa två vyer tillsammans, det inre ögat såg något helt annat än vad den yttre kameran såg.
Det inre ögat såg ur mitt druckna perspektiv och det var precis som jag upplevde det, det var liksom den verklighet som jag upplevde.
Den yttre kameran såg hur fel det var, människor runtomkring mig upplevde inte alls samma sak som min inre öga såg det.
Det blev löjligt och förutsägbart, som ett drama där man visste utgången på förhand.

Mycket av mitt sätt att dricka var att jag var lite rädd för framtiden och kunde fly ifrån nutiden, och hur jag relaterade till min omgivning.
Man kunde dricka sig modig till en fest där man kände inga andra personer t.ex, det gav en falsk och självsäkert intryck av mig själv.
Alkoholen hjälpte mig att ljuga om min verklighet, jag var ju innerst en ganska självosäker person men med ett stort bekräftelsebehov.

Allt handlade om att försätta sig i ett läge som inte hade ett uns av sanning bakom sig.

Därför ljuger alkoholen, och mina inre och yttre ögon kunde avslöja hur det inte stämde.
Jag såg på mig själv med nya ögon, skäms jag över det, ja troligen..
Men det dom hände då kan jag ingenting göra åt, det jag kan påverka är mitt nuläge.

Avhåller jag mig ifrån alkoholen så händer det inga otrevligheter.

Berra

För det första är jag så glad för din skull att mannen vaknat. Och tack för dina rader.
Jo, vi har en stuga 18 mil härifrån. Jag kan åka dit när jag vill. Men ska säga som sanningen är
att för mig är den så förknippad med alkohol så jag har helt enkelt inte vågat. Har inte litat på
mig själv. Men nu kanske jag skulle klara det. Min mans bror sköter och tittar till den ibland, då
han bor alldeles i närheten. Egentligen är det ett underbart ställe med egen brygga alldeles nedanför
verandan och en liten båt. Kanske, kanske kastellen, önskar jag inte var så rädd för det nu. Kanske
är det så att jag litar inte riktigt på mig själv.
Annars fortsätter mannen han är nu inne på det sista om inga gömmor finns, och det finns det säkert.
Skulle vilja hänga ett stort hänglås på systemet i morgon måndag där bara min man skulle ha precis rätt
nyckel att öppna med. Just nu nedslås jag inte så mycket, saker och ting kommer att drivas till sin spets.
När jag blir arg och får nog då är jag inte att leka med. Primalvrålet.
Jag mår annars förträffligt i min egen nykterhet, inget ska knäcka mig efter nio månader.
Lyckliga du som har en man som tagigt tag i sina problem. Avundsjuk ja självklart. Men du är verkligen
värd det.
Kram vännen
Konstnären

Hej vännen, ville bara säga hej och lämna en liten hälsning. Jag tänker på dig och undrar hur det går för dig och om du hittat stöd eller utvägar så du slipper vara rädd?
Jag vet ju mycket väl hur förtärande stress, rädsla och ångest är. Tyvärr hör ju alla dom känslorna ihop och kan verkligen övermanna en ibland. Känslorna i sig är ju inte farliga men situationen kan ju vara det på ett eller annat sätt.
Jag önskar att jag hade möjlighet att erbjuda dig en trygg vrå att pusta ut i!
Jag tänkte på att visst hade ni en stuga? Eller blandar jag ihop det?
Om det är så kanske du kan söka din fristad där och få ro i själen en stund?
Jag vet hur jag alltid kan "andas" när jag är i min stuga. Jag är uppvuxen här, känner naturen och finner alltid harmoni här.
Var rädd om dig vännen, en dag i taget! Kram

Hej Fjällfina! Hur hade du det på midsommar? Kram

Väldigt, väldigt bra!

Bättre att poletten ramlar ner nu, än inte alls. Kämpa på! Skickar styrkekramar

10:e nyktra dagen idag. Det var ett tag sedan. Midsommar gick fint trots att jag blev bjuden på både snaps och öl - flera gånger. "ska du inte ta en liten mot den där förkylningen..." etc.. men jag stod emot och tackade nej. Dunderförkyld men den verkar utvecklas fort för idag mår jag bättre.

Kastellen - det sista du skulle vara är självupptagen! Men det verkar som om mannen agerar lite som en alkoholist även nu när han ska vara nykter. Skrävlar och kan och vet allt bäst. En besserwisser som inte lyssnar. Allt ljus på mig! Innan har allt handlat om hans drickande och nu ska allt handla om hans nykterhet också... Förstår att du blir irriterad. Sedan finns det nog så otroligt mycket bitterhet, svek och misstro lagrat hos dig att allt inte plötsligt blir rosaskimrande. Det verkar som om huvudanledningen till att du stanna kvar är den yngsta dottern. Om han nu är och skulle förbli nykter, så faller det argumentet. Klart man börjar se alla hans fel pch brister nu. Antingen tar du den här chansen och lämnar honom. Eller så väntar du lite och ger er båda lite tid och ser vart det bär av. Nykterheten verkar ju göra oss ödmjukare än tidigare, så han kanske taggar ner om ett tag.

Tänker på dig mycket och önskar att du ska få ha det bra! Stor kram

Grattis till 8 månader starkt jobbat. Själv är det drygt 9 månader för mig.
Saknar jag det, nej. Har fullt upp att insupa sommarens dofter och fågelkvitter.
Ibland tänker jag på november månad som inte går att komma runt. Men, men
en dag i taget.
Må så jättebra
Kram
Konstnären

Min polett trillade ner när det nästan var försent. Jag grep det sista halmstrået, livet alltså, så illa var det.
Vad ska jag säga till dig, klamra dig fast, även om du får gå på en spänd lina första tiden. Det är svårt
mycket svårt och jag tror jag vet hur du känner det. Klarade jag det, kvinna och allt med massor av skuld över
mitt alkomissbruk, då kan du, och då kan alla som verkligen vill. Gick ju på det där ett antal gånger, att nu kan
jag nog ta lite, men det gick 2 ggr och tredje var det kört, så där höll jag på.
Men nu vet jag att jag vill ha allt eller inget, så det får bli inget.Vill inte låta som en frälsare för jag är inte
religös, helt kort jag mår så jävla bra utan.
Kom igen nu. Vi finns här det vet du.
DET GÅR.
Kram
Konstnären

har ofta använts om forumet... jag slänger ut en boj till dig också, en så kallad frälsarkrans, som du kan hänga dig fast vid och flyta på så att du får vila och samla tankarna. Helst borde du krångla den över huvudet, så att du har den under armarna och kan flyta omkring ett tag... Ja, jag bestämmer att du har tillräckliga krafter till det! Andas ut, orientera dig. Länge - så att du kan välja din riktning. Jag bestämmer vidare att vattnet har behaglig temperatur, att solen värmer lagom och den vänliga stranden är nära. Och så undrar jag verkligen om du ska ta hand om någon överhuvudtaget nu? Någon annan än dig själv. Fundera noga och försök bli klar över hur det där med mannens döttrar gick till... Kramar / mt

...och ovärderliga hjärtevänner här inne. Vet inte om jag stått ut utan er.
Jag har läst era ord om och om igen, är tom inuti och tårarna löper utmed kinderna.

Hittar inte riktigt några ord men vill skriva ner att jag läst och är ytterst tacksam över var stavelse i det ni skriver.

Just nu känner jag mig som en främling i mitt eget hem, min oas och mitt andningshål känns inte omhuldande och jag måste ändra på det.
Vill inte stressa upp makens son och har lovat ta hand om mannens två döttrar från nästa helg. Åh, hur ska jag orka???

Känns skönt att kunna skriva att jag nu varit nykter sju veckor. Det har liksom blivit en morot för mig att lördag kväll eller söndag morgon logga in här för att rapportera. Rapporten är främst till mig själv och det känns fint att det blivit ett antal veckor nu.

Hur mår jag då? Skulle vilja säga att det är en berg- och dalbana och känslorna tycks studsa åt alla håll och kanter. Har dock kunnat spåra en tanke som ofta utlöser ångest och alkoholsug. Och det är tanken på framtiden och vad den har i sitt sköte. När jag noterar den utlösande tanken så dämpar faktiskt ångesten och suget sig. Tidigare har tanken endast givit mig ett skäl att supa och fly istället för att stanna upp och konfrontera mina tankemönster. Till syvende och sist kan jag omöjligen veta hur framtiden ser ut.

Det var en händelse för sju veckor sedan som fick mig att ta mitt beslut att sluta dricka. En vän som har svår kronisk smärta glömde ett antal doser morfin hemma hos mig. Jag intalade mig att det vore något för mig och jag bestämde mig för att ta dem. Det var mitt på dagen och jag ville vänta till kvällen. Många tankar passerade i mitt huvud under timmarna efter mitt beslut och jag insåg att om jag tog morfinet skulle det vara kört på riktigt och jag skulle förmodligen börja knarka. Jag blev livrädd och kände att botten var nådd. I det ögonblicket beslöt jag mig för att sluta dricka oavsett konsekvenser.

Efter dessa nyktra veckor ser jag hur hjärnan ständigt försöker förhandla i det tysta. Har ju läst mängder med trådar här där personer beskriver att efter ett tag så tror man sig kunna dricka måttligt igen. Så är även fallet för mig, men jag vet innerst inne att det är omöjligt för mig, men ändå dyker dessa tankar upp då och då. Kan även tänka att jag kanske behöver ta ett återfall för att påminna mig om den riktigt vidriga alkoholångesten. Hur sjukt låter inte det? Eller ska jag trilla dit efter tre månader, det är det ju många som beskriver att de gör. Hjärnan och belöningssystemet verkar ha mängder med strategier för att försöka stjälpa mig.

Midsommarafton igår och det gick fint. Var på en tillställning med människor som på sin höjd dricker ett glas vin till maten. Det var inga problem med det. Idag däremot har det varit riktigt stort sug stundtals men jag vägrar ge efter. Jag har helt enkelt inte råd med det för nästa gång känner jag att det går riktigt åt helvete. Jag kan ju till och med tänka mig att knarka i svaga stunder, har dock aldrig gjort det under mitt dryga fyrtioåriga liv, men dricker jag alkohol igen så vet jag att steget inte är långt. Det var ju nära för inte så länge sedan.

Nu är det dags att gå och lägga mig, får se vad morgondagen har att erbjuda.....

Ja Yogi, känslan är jobbig, även om jag vet att jag överlever...

Jag har väl typ lämnat någon slags dörr på glänt- vi har ju pratat många, långa timmar och han vet väldigt väl min inställning- både att jag väldigt gärna vill träffa honom mer, att jag har känslor för honom och att jag inte vill inleda något när han lever med sin familj. Men jag vet att han tyckte att jag var väldigt kall när jag bad honom gå och jag har ju inte hört något efter det. Och i mig ligger det bara och pirrar och önskar - jag vill ju bara att han ska dyka upp hos mig, säga att han separerat och att vi kan ses officiellt! Men - jag vet att han börjar sin semester om en vecka, att han inte vill förstöra barnens sommarlov och det innebär krasst att - det är nog kört.
Av det han sagt så vill han ju lämna, han har sagt hur han känner för mig osv, men det skulle ju kunna vars tomma ord. Fast om han bara är ute efter sex så hade han kunnat få det någon annanstans, och han har inte haft det med mig...
Åh, om allt han sagt, gjort och visat är sant så vill han ju satsa, men jag tror han har svårt att ta tag i detta nu. Dock är hans sambo och hans alla praktiska saker avklarade- de har sedan tidigare separation delat upp allt, ekonomi, lån, saker etc... Han kanske bara inte klarar sig själv...?! Åh, det äter mig i alla fall- jag vill bara ringa upp och säga "jag är så förälskad i dig, lämna x och kom hit, du kommer inte ångra dig!", men jag vill inte gå emellan; det måste i så fall vara hans val... Men jag tänker på honom nonstop❤.

Ja Adde, jag tror verkligen att man måste hitta sig själv, vara trygg i det och ha harmoni innan man kan/bör göra större förändringar... Och jag vet hur gott jag mådde av att jag stannade upp livet när jag flyttade för 16 månader sedan, innan jag hittade mitt hus tex. Och jag vet att jag har mycket jobb kvar, men jag känner samtidigt att jag har gjort en sån resa att jag inte bara kan stänga dörren när jag träffar någon som berör mig så starkt... Och samtidigt försöker jag tänka att "om det blir något så blir det det, men denna gång är det kanske bättre att det inte blir det, men jag längtar så efter honom...

"Att lära sig att älska sig själv först är en större gåva än att nån utifrån ska stjäla hjärtat och kanske trampa på det" - tack Adde, för viktiga ord. Det är ju trots allt detta som stoppar mig från att ringa upp honom...

Stora, förvirrade kramar

Men han kommer aldrig sluta men jag får tänka på dina ord att jag fixar det här.

http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/boisen-sverige-har-b…

Berra

skrivet :

http://nyheter24.se/modette/josefin/2014/06/18/varfor-jag-slutade-drick…

dvs så som jag läser det du skriver - det gör mig så ont och ibland så förvirrad och fylld av frågor. Efter ditt senaste inlägg har jag tänkt mycket och idag ögnat igenom din tråd. "Hur kommer jag ur detta på ett sätt jag inte kommer ångra???" frågar du.

Vad är det du är rädd att ångra? Att säga? Att göra? Att underlåta att säga/göra?

När jag läser dina tidigare inlägg får jag intrycket att du från början hade så klara strategier och tydliga tidsramar. Du reflekterade över olika val. Ditt plötsliga och långa "försvinnande" efter operationen gjorde mig konfunderad - vilket jag också skrev då. När du kom tillbaka beskrev du - som jag förstår det - hur du "fallit" - ett djupt och nästan "fritt fall". Det är i alla fall vad jag förstår, så som jag läser det du skriver - och jag kan fortfarande känna mig konfunderad över vad som hände. Förstås ber jag inte om "svar" jag vill bara delge vad som rör sig i mig.

Jag hade skrivit till dig om "normaliseringsprocessen" och jag tänker idag på hur man beskriver de många sammanflätade trådarna i det som kallas "det traumatiska bandet". Du hade så många frågor efter din anhörigvecka - vad blev det av dem? Har dina frågor fått svar eller är de kvar som "hål" inom dig? Jag önskar dig en trygg Alanongemenskap och en riktigt trygg och klok professionell kontakt. Men det är min känsla. Vill ändå med viss tvekan delge den till dig - med förhoppningen att mina ord inte gör dig illa på något sätt - det är inte min mening. Men min känsla är så stark så jag känner att det (kanske) vore fel att undanhålla dig mina tankar. Sätter punkt här och nu och trycker med viss tvekan på "Spara". Allt gott och i välmening / mt

Tack båda för era svar, och på något sätt så vet jag ju redan svaret och lösningen.... Jag ska läsa vidare på den här sidan och försöka ordna upp livet på något bra sätt. Inget man löser i en handvändning men någonstans måste man börja!

en anledning till att alla större livsförändringar ska undvikas den första tiden. För oss alkisar så gäller att hålla byxorna på det första året och jag tror nog att det är samma för medberoende. Att hitta sig själv i det nya livet måste få ta sin tid och det går inte att skynda på.

Jag har en vän som nu, efter 5 år i nykterhet, hittat sin kärlek och jag gläds med honom men själv tvekar jag och har ingen brådska efter min skilsmässa. Men jag tar tacksamt emot så många kramar jag kan !! Kroppslig beröring väcker mina sinnen och får dem att vakna lite stillsamt.

Att lära sig att älska sig själv först är en större gåva än att nån utifrån ska stjäla hjärtat och kanske trampa på det.

Ta hand om dig !!