Senaste kommentarerna i forumet

sak :

Du ska enbart se till ditt eget bästa och inget annat.
Du har gjort det som kan göras och har inga alternativ kvar.

Vårda dig själv och ditt mående, gå på Al-anon, skapa ditt nya liv.Du är värd bättre än såhär.

Kram ♥

Hade mina minuter i natt..om det var värt det?

Ha ha ha ha

.....skulle precis som vanligt ge precis allt för att ha det som du idag Berra.

Idag har jag inget...du har allt...

Vet ju...men fixar det lik förbannat inte...vad är det för fel på mig...?

Tror lik förbannat på att dina tankar och sköna texter hållit mig vid ytan...längre än jag borde...

Ger aldrig upp..måste ju tro...vad finns det för alternativ....

Ha en bra dag..och kväll Berra...det är du värd!

Här är det redan mörkt....

/Svenne banan

Tänkte skarpa..tankar när det bara var jag o havet i morse...

Tänkte att...skillnaden mellan liv o död...vinst o förlust...en marathonlöpare och en alkoholist...är....hårfin...

Just där mina mina milrundor är som finast..satt jag..tittade ut mot havet...med munnen full av snus..rökande en cigg..drack det kvarglömda vinet....och det kom till mig...som ett slag på käften!

Vad gör jag? Vad håller jag på med? Varför? Är detta jag? Vem är jag??

Vill leva..vill springa..vill....

Men....snälla någon...hur i h-e...ska jag komma ut från denna mardröm....

/Mic

...anklaga eller så, så tror jag ändå att du inte kommer att ångra dig. Bara att hålla sig till synbara fakta och din känsla av att du inte kan ha det såhär längre, på grund av orsaker som du säkert har påtalat många gånger redan. Att du behöver en sommar kantad av vila, återhämtning och frid. Det handlar om dig, ditt liv, ditt mående och dina behov. Han kanske behöver detta för att förstå, ta till sig och ta ställning till om han vill bidra till förändring. Bara han kan förändra sig själv och det måste ju bygga på en genuin vilja. Ångra dig kanske du kommer att göra, men då kanske möjligheten finns att gå tillbaka? Jag tror inte det finns några bra sätt i en sådan här situation, eftersom någon blir sårad... Men jag tror ändå på att försöka vara konkret och hålla sig till fakta, inte gräla eller så för då finns ju risken att man säger saker som sårar i onödan och som man kanske ångrar sen...
Hoppas det blir så bra som det kan, att du får din efterlängtade ledighet och vila.
Kram

...man överlever, men känslan är ju nog så jobbig...
Jag vet ju att du avslutade, men har du lämnat någon dörr på glänt? Väntar du på att han ska höra av sig eller är det möjligt för dig att ta kontakt? Har ni pratat om era känslor och bollen ligger hos honom nu? Finns det någon möjlighet för er? Förstår ju att du inte vill inleda något med honom så länge han är upptagen, men hur tänker han kring sitt äktenskap? Vill han satsa på det? Hur tänker han?
Jag har fått känslan av att ni ändå hade en spirande förälskelse som hade kunnat blomma ut i något större om det fick chansen.
Kram

... Vill bara ha någon att hålla om, och som håller om mig, och säger snälla, fina saker, överraskar mig, får mig att känna lugn och trygghet... Åh, är faktiskt förälskad, och det gör ont att det blev fel (eller i fel man, som var upptagen...), men det är inget jag inte överlever, men... Längtar sååå efter honom.

...att bara få bekräftat att man är normal och inte håller på att bli galen. Att det på nåt sätt hänger ihop med hela problematiken. Jag förstår inte mina egna känslor, som är så dubbla och totalt motsatta. Är väl sentimental idag bara... Men ändå lite glad över tårarna. Jag har inte fällt en tår sedan jag lämnade i januari. Har mest varit avstängd från alla känslor. Tårarna idag gör ändå att jag känner riktiga känslor igen. Har stoppat mina impulser idag som uppmanar mig att messa eller ringa honom. Jag ska inte göra det. Men jag vill.

Tack för dina ord, så skönt här för här kan man säga precis hur man känner, hur twistat det än låter, och folk här förstår. Jag skulle aldrig kunna yppa dessa känslor för någon irl, de skulle inte förstå hur jag kan längta efter allt han gjort, och de skulle bli väldigt oroliga att jag skulle gå tillbaka till honom.

Kram

... Hur du ska ta dig ur det på ett sätt du inte ångrar.
Men utifrån sett kan jag säga att så mycket och så länge som du kämpat så har du ingenting att ångra - du har gjort allt du kan. Att det inte räckt är sorgligt, men det beror ju på någon annan, någon som du inte kan påverka!!

Din ledighet och återhämtning är viktig, se till att ta dig den!!!
Kramar

....får vi se hur detta kommer gå vidare.

Katastrof i förrgår där jag höll ihop någorlunda och tyckte jag fick sagt några saker.
Inget kommer ändras däremot, tyvärr...

Tänker inte ha en somnar, min första längre lediga tid sen slutet av -90-talet, i smuts och obehag!

Hur kommer jag ur detta på ett sätt jag inte kommer ångra???

..det gör inte jag, sticker ut ifrån den vanliga grå massan.
Vaknade fräsch denna morgon, och hjälpte till att röja bort stöket ifrån partytälten, det såg ut som det brukar, men....
Med en stor skillnad, jag mådde inte som Svenne Banan, jag mår förvånansvärt bra, lite sliten efter tröttheten men inte bakis det minsta.

Solen lyser tvärtom mot gårdagen, och molnen ser inte ut att bära på tunga droppar, värmen finns när solens strålar träffar kroppen.
Barnen ligger lite avslagna i utesoffan, delvis uttråkade av att inget händer, dels för att de är trötta efter sommarens "julafton".
Midsommarafton med de höga förväntningarna, sätter sinnena på helspänn hos alla.
Mycket förberedelser mycket pyssel med dukningarna och klädval, allt ska vara så där perfekt, precis som julen.
Crescendot har uppnåtts, nu gäller det bara att lägga i en lagom växeln för att orka med för alla, barn, nyktra och bakisfolket.
Jag vet att det finns en kategori av människor som inte har samma tolerans mot motsträvigheter idag, de med baksmällan.

Vi klättrar på varandra idag, det ligger kläder och pryttlar överallt i den lilla stugan, åtta pers på 30 kvadratmeter, det kräver en hög toleranströskel.
Blir mycket skäll på ungar som slängt ifrån sig sina strumpor i soffan, de som har liknande tandborstar som förväxlas, vems kaffekopp som är vems, osv.

Störst av allt är att ha tolerans till varandra och deras tillkortakommande, och ha kvar lite kärlek till varandra, att orka vara glad trots sin evinnerliga baksmälla.

Jag har inga problem idag med det, känner mig som en av ungarna och skulle gärna vilja peta lite i såren på de som är ömma i skallen idag, testa gränserna.
Kanske ska poppa lika högt på stereon idag som de gjorde inatt, hur många sekunder kommer det att ta innan de stora klagomålen kommer?

Jag är kung i min egna trädgård, tack vare mina val jag gjorde igår, styrkan sitter i huvudet och inte i drycken.

Berra

Cyklade vidare......satt mig på en parkbänk...mitt i stan...

Alkis?.

Jag ?

Ja äntligen trillade kanske polletten ner,,,,

................

Håller med Adde.

Tyvärr är alkoholen viktigare för din sambo än kärleken till dig och sina barn. Jag har själv varit i din sambos situation. Jag tog själv initiativet till en separation från min fru. Jag var så trött på tjatet och gnatet av att jag drack för mycket. Jag erkände för flera år sedan att jag var alkoholist. Höll mig nykter på olika fester när min fru var med. Hemma så drack jag när varje tillfälle gavs. Jag nekade hela tiden när min fru frågade om jag drack. Utarbetade hela tiden olika strategier för "smygsupande".

När min fru och minsta son flyttade (de andra två hade redan flyttat hemifrån) kunde jag supa hejdlöst på fritiden. Jag drack även när jag hade min son hemma. Det var när han började fråga varför jag var så konstig ibland, jag tog mig i kragen. Jag höll mig nykter när jag hade honom. Därifrån började jag och min separerade fru diskutera vår förra relation. En relation där mitt drickande var i centrum. Varför kunde jag vara nykter de dagar jag hade sonen. När vi bodde ihop så struntade jag i sonen och min frus livssituation.

Min fru och jag började hitta tillbaka till det som förenat oss från början, kärleken och "pirret" av att vara i varandras närhet. Så höll vi på över ett år. Men fortfarande drack jag i smyg. Sådana är vi alkoholister, självcentrerade egoister ( i alla fall jag) . Vill både ha och spara kakan.

Trotts att jag visste att jag var alkoholist ljög jag för alla och mig själv. Jag trodde jag kunde sluta av egen kraft. När jag till sist insåg att det var omöjligt ringde jag till länkarna i min kommun. Till min förvåning hade numret ingen abonnent! Jag tog det som ett tecken att fortsätta mitt liv. Jag hade i alla fall försökt.

Efter ytterliga några veckor och fyllor gick jag ner på ett AA-möte. Vi var bara tre personer på mötet. Där kunde jag för första gången i mitt liv "bikta" mig för likasinnade. Fick höra livshistorier som jag kände igen mig i. Jag förstod att jag inte skulle klara av att bli nykter av mig själv. Jag fann en kraft större en min egna. En del kallar det för gud. Jag kallar den för kärleken. Kärleken till livet och mina medmänniskor.

Nu har jag och min fru en ny relation där jag är nykter och ärlig. Jag går på mina AA-möten en gång i veckan. Det räcker för att hålla egoisten inom mig i schakt. Vi bor ihop och är fortfarande man och hustru.

Som Adde skrev, du kan inte ändra på din sambos liv, det kan bara han. Ta vara på ditt egna.

Läs vidare här på forumet. Det finns mycket här som kommer att hjälpa dig till dina val i framtiden.

Idag. Dagen efter det stora fylleslaget midsommar.
Konstaterar igen att det är gött att vakna nykter.
Konstaterar även att vi sjunger för jävla illa!!

Ha det - kämpa på!

Tack för det fina svaret! Just nu är jag inne i någon slags tro om att jag kan hitta kontrollen.. Att det är jag som bestämmer och inte alkoholen. Igår var det menat att bli fest. Jag drack 4 öl och 1 cider, sen räckte det och jag var hemma tidigt och i säng till 23.30.

Jag tog kontroll och sa nej.. Vanligtvis hade jag druckit minst 8 öl till och mer där till. Tappat kontroll över spärrar och mun. Troligtvis gjort bort mig. Kommit hem till 04 och vaknat idagmed ångesten från helvete och mått som en påse blöta skridskor. Men nej, inte denna gång.

Jag är så stolt över mig själv som tagit ansvar för mig själv och mitt drickande.. En vacker dag kanske jag till och med skippar den lilla mängden alkohol och är helt nykter. Men där är jag inte än.

Jag hoppas att jag klarar av det här nu, att behålla kontrollen och styrkan.. Skulle det slita sig om ett tag, så är jag ändå stolt över att det är några kvällar och nätter där jag inte blivit för full utan där jag har "skött" mig.

Trevig midsommar och återigen tack för det fina svaret! Kram / S.

Yogi det gör dig till en helt normal människa med en medberoende problematik och som älskat någon djupt!
Att släppa taget om drömmen och det som en gång var är ett stort steg som kanske i praktiken inte bara är ett steg utan flera. Steget eller stegen tror jag måste komma i den takt man själv känner sig mogen för.
Du har ju redan tagit ett gigantiskt kliv, kanske är det du behöver just nu är tid att sörja. Min erfarenhet är att hur jäkligt det än varit så är en sorg att släppa taget om det man hoppades på, satsade på, stod ut med och drömde om.
Stryk dig själv på kinden, ge dig själv en kram och var snäll mot dig själv. Tillåt dig själv att känna det du känner, en dag i taget.
Kram

Usch, idag känns det riktigt jobbigt...är ledsen, gråter och längtar efter honom så det sliter i hela kroppen. Vill bara att han ska vara här, hålla om mig och säga alla vackra ord om att allt ska bli bra. Få mig att känna mig trygg. Hans starka armar och mjuka omfamning. Viskningarna i mitt öra som får allt annat att försvinna. Trots att jag innerst inne ändå vet att det är en falsk trygghet, ord som uttalas med tyngd och känsla men som i nästa sekund saknar betydelse. Hur kan jag sakna det? Hur kan jag längta så efter honom trots att jag vet att ingenting varit på riktigt, trots allt han gjort mot mig och så många andra? Hur är det möjligt? Vi har inte haft kontakt på länge, men igår vaknade jag av ett helt neutralt sms från honom med önskan om en glad midsommar. Bara så. Ingenting mer. Men bara det att han gör sig påmind gör att det river upp en massa känslor. Har tittat på foton, han ser otroligt bra ut. Vacker. Men farlig. Ändå längtar jag. Har läst våra gamla mail och sms, med så många fina kärleksförklaringar och luftslott, blandat med hot och elakheter. Min älskling. Han var ju det. Har aldrig älskat någon så intensivt. Undrar...hade vi kunnat få det att funka? Hade jag kunnat göra mer? Varför blev det såhär? Hur kunde det? Trots mina sorgsna tankar, saknad och längtan så finns en underliggande dov känsla som påminner om alkoholen, vansinnesutbrott, sönderslagna saker, hot, psykningarna, tystnaden, bakfyllan, tomma löften, hånfullheten... Ändå längtar jag efter honom. Vad gör det mig till?

Ja ni förvånad och överraskad är bara förnamnet... Positivt är det och ändå känner jag mig mest irriterad på hans plötsliga insikter!
Helt plötsligt så kan han allt, han har förstått dom tolv stegen genom annan litteratur än det jag läst, han peppar andra som han tycker borde göra en förändring, verkar ha bestämt sig och är motiverad för att inte säga engagerad i att leva nyktert! Själv blir jag irriterad! Irriterad på hans oförmåga att hålla tyst just nu, han snackar och avbryter hela tiden och om saker jag själv gick igenom för snart ett halvår sedan och lämnat bakom mig!
Jag vill inte börja om från början, jag ids inte diskutera med honom i det perspektivet om han inte kan hålla snattran och lyssna också!
Aldrig blir man nöjd!
I min egen process handlar det mycket om reflektion i det tysta just nu. Jag säger inte lika mycket som förut, har inte det behovet.
Jag låter insikterna falla på plats.
Makens plötsliga kovändning, eller anledning att han tog beslutet nu är glädjande nog till stor del pga al anon!
Mitt ändrade förhållningssätt med hjälp av al anon och de 12 stegen gjorde tydligen enligt honom själv att han tvingades hantera sina egna tankar, känslor och beteenden. Han hade inte mig att skylla på eftersom jag backade istället för att attackera. Heja al anon, det funkade, för oss båda!
Jag tänker också på att många på forumet har vittnat om att när dom verkligen bestämt sig för att lämna så har maken vaknat till. Jag tänker att effekten blir nog ungefär detsamma som al anon, dvs man flyttar fokus från alkoholisten tillbaka till sig själv!
Jag tror och hoppas att det här kommer att gå bra och jag ser fram emot att insikterna ska börja sjunka in lite, att dom börjar landa, så att vi kan prata mera samma språk.
Jag känner att jag behöver ta även hans förändring i min egen takt. Han ska börja gå på AA möten i kombination med sin behandling, behandlingen blir minst en träff i veckan samt att han betalat för att ha tillgång till sponsor dygnet runt.
Jättebra och jätteskönt, lättnad! Och det enda jag själv uppfylls av är en känsla av att, nu kan jag äntligen åka bort, ta en weekend någonstans tillsammans med mig själv utan att behöva oroa mig för barnen!
Jodå inga problem med mitt fokus inte! Uppenbarligen 100% på mig själv! Är jag självupptagen? Har jag lyckats så bra i programmet att jag gått och blivit självisk istället?
Jag hoppas inte det men jag känner att jag har en hel del obearbetade känslor och situationer från det senaste halvåret. Jag är arg på alkoholisten och jag inser att jag själv måste hantera det och sedan lägga det bakom mig.
Framtiden ser ljusare ut än på länge och en dag i taget borde gälla, jag kommer dit snart igen, måste bara landa i det nya först!
Midsommar blev jättetrevlig, proppmätt fortfarande efter sagolik middag, roliga aktiviteter och alkoholfritt på bordet! Alla verkade glada och nöjda, inte minst barnen. Maken tog till och med fram gitarren och sjöng en stund. Trevligt!
Hoppas ni alla hade en nykter och trevlig dag!
Kram

men man..
Druckit konstanst sedan 18 års ålder.
Varit nykter i 6 veckor och allt känns så bra.

Har också ex som brytit upp p.g.a alkoholen men är nu gift och har barn.

Gjort bort mig väldigt ofta, bett om ursäkt och sagt att det inte ska hända igen o veckan efter så upprepas samma sak, som ett ekorrhjul..
Vecka efter vecka, år efter år.

Men nu är det slut på det och en nykter sommar väntar.
Senaste nyktra sommaren var 17 år sedan, de dagar man hade sommarlov.:-/

Lycka till du med,

Nyfiken i en strut över ditt glädjande samtal.;-)

Skrev precis hur mycket som helt och allt försvann. Jaja! Nykter midsommarafton, första någonsin. Fixade mat hos vänner. Där dracks det rose men jag tog kaffe, läsk och Loka och senare ett glas rose alkoholfritt, chill out. Helt ok! Fick ett överraskande samtal som jag kunde glädja mig åt hela dagen... Hemma i soffan följde inte med de andra vidare ville ta det lugnt och mysa hemma bara ska jobba hela helgen. Fantastisk känsla att inte vakna upp bakis, skakis!!!!11 dagen nykter:-)

Har det gått nu..
Känns inte så jobbigt längre.
Eller jo, sneglar alltid på andras glas och känner suget men lyckats tacka nej.

Känns som om man fått så mycket tid över.

Ser fram emot en nykter semester med tidiga morgonpromenader längs stranden
och mycket annat man inte orkat med innan p.g.a bakruset.

Ha en härlig midsommardag..:-)

Ja, det var så för mig. Det satt i ca 10 dagar själva ångesten och jag trodde jag skulle dö, men jag
gjorde inte det. Du har klarat 5 dagar fortsätt, om du kan flyt med i ångesten, läkaren sa till mig att
den är helt ofarlig, men att jag var tvungen att ta mig igenom den.
Snälla härda ut och sedan blir det bara bättre och bättre, om än med så steg.
Kommer ihåg precis hur det var, och det är den jag inte vill tillbaka till för allt i världen. Och jag vet
att det skulle bli likadant om inte ännu värre.
Är med dig i tanken
Konstnären

Nu när jag vet att jag har problem och att jag inte kan dricka som "normala" människor känns de faktiskt bättre på nå konstigt sätt. Jag kanske inte är så dum i huvuet som jag trott..
Men nu till de som visat sig vara väldigt svårt.. Hur får man omgivningen att förstå??
känns som ingen är villig att faktiskt se problemet eftersom jag faktiskt inte dricker varje kväll..

Som verkar så himla snäll!
Han dricker inte för mycket och säger så himla fina saker till mig .
Man suger åt sig spm en svamp och har svårt att lita på det han säger.
Jag tänker inte inleda något för en det här är avslutat .
Men alltså känslan av att någon gillar en är svår att beskriva !
Kram

I din fysiska abstinens ingick det regelrätt ångest då eller var det skakningar, svettningar mm?
Snyggt med 4 månader! Bra jobbat! Jag ser framemot när jag kommer så långt!

... tycker jag inte jag har haft ett dåligt liv. Tvärtom. Men att bryta upp, det var jobbigt - ja. Men man får ju inte glömma allt bra man har haft- både själv och tillsammans. Ångrar inte att jag varit med denne man, även om man med facit i hand inser att man skulle ha brutit tidigare. När jag läser dina texter så minns jag så väl hur det var de där kaotiska åren precis innan och under uppbrottet. Nu inser jag ju att varje historia, varje livsöde är unikt. Men vad gäller beroende och medberoende är vi, sorgligt nog, offer för mekanismer som fungerar rätt likartat. Som sagt, om du tar steget kan man ju också hitta tillbaka senare - om du tror det finns någon kärlek kvar. Men både för dig - och för honom - kanske ett uppbrott skulle vara bra. Min man, eller snarare ex.man, insåg plötsligt att han var tvungen att ta hand om sig själv. Att det inte fanns någon där som lyfte honom när han ramlat, eller som han kunde skylla på - ha som ursäkt för att dricka liksom. Och det har varit bra för honom. Att jag mår så mycket bättre nu, det är kanske ganska uppenbart.
Ta hand om dig. Du fixar det här!