Senaste kommentarerna i forumet

Hej förstår dig så väl... är själv separerad med min minstas pappa (far till barnet i min mage) När jag flyttade mådde jag skit och han fanns inte här. De stora barnens pappa fanns o stöttade, åkte från jobb och allt... sedan började jag må bättre kände att jag blommade upp gick framåt. Trivdes med livet. Då hade han så svårt att ta det. Att jag fick uppmärksamhet av andra osv. Fick ett bakslag o i det dök han upp då liksom bröt han ihop men köpte hem åt mig i veckor!! Var helt nere i skiten.. kanske trodde han att han hjälpte mig pånågot sätt att slippa abstinens.. han visste att jag var "beroende" avhonom.. blev liksom inte stark mer utan mer ledsen o tillgänglig.. nu har jag börjat må bättre vi bor i sär väntar barn men när jag bryter ihop o är ledsen kan jag ifrågasätta honom hur någon som ska vara "frisk" stark o liksom klarar vardagen (tyvärr trots detta flera bakslag=() kan stå o se på o köpa hem... Jag tror inte han klarar mig som nykter och "ensam" då jag är en enormt stark person med en enorm vilja... Kan det vara så att han vill "veta vart" han har dig.. ?? Kramar o ta hand om dig

Kanske är det en idé att göra som den som har problem med drickat ibland gör och bestämmer sig för att ta en vit månad för att reda ut hur situationen egentligen är, och vad som är vad?

Du kanske nu bara ska ta en "vit månad" från ditt medberoende? Få lite distans till allt så kommer säkert en och annan insikt att ramla in på köpet. Starkt att du nu har taget steget och bestämt dig för att det ska bli en förändring. Om det utlöser förändring hos din "alkis" återstår att se.

All styrka till dig!

//PP

...."Inte förräns jag är besegrad kan jag skapa en förändring, jag måste ner i djupet av min avgrund för att kunna söka mig uppåt igen."....

Intressant! Just detta är gå ned i min egen avgrund för att till slut acceptera det liv som jag har, är värt att leva, oavsett hur det blev med kikarsiktet ut mot världen.

Vilja och disciplin. Vilja och kontroll. Tillräckligt med självdisciplin. Bra rutiner, oavsett om det regnar. Det har jag när det gäller min sjukdom. Där är jag seg som en sengångare som klättrar uppför trädet och får grönalger i pälsen.

Efter 1 år är bursan läkt (slemsäcksinflammationen) och jag valde självläkning för att undvika en operation som gör att slemsäcken avlägsnas. Och om den tas bort, skulle risk finnas att armen inte fungerar i framtiden och det innebär en katastrof för fotograferingen. Jag har försökt att fota med vänster arm men eftersom jag är högerhänt blir inte impulserna lika snabb som med höger sida. Självklart finns stativ men alltid kånka med sig ett sådant, har för mig en avskräckande spontanitet. Så jag avstod en operativt snitt.

Det gör mig inte gladare mer tacksam att få veta att jag är den första som har lyckats läka en bursa på en armbågspets. Ofta väljer man kniven.

Vad jag inte förstod då, var hur djupt ner i min själ den här resan skulle föra mig. Den svårast i hela mitt liv men även att den här resan, gjorde att jag började dricka i övermått.

Det känns gott att skriva av mig, publikt. Bolla med tankar och ideer med vilt främmande människor. Idag drygt en månad senare kan jag dricka - ett glas - vin till maten och det är nog. Att klämma en hel flaska är avlägset ännu, för då vet jag inte vad som händer.

When I understand my enemy well enough
to defeat him, then in that moment
I also love him
A. E. Wiggin

ja, det är sant äntligen börjar jag till fullo förstå min fiende väl nog för att också älska/förstå/acceptera den brist jag föddes med.

...."..hur mycket är ett liv värt, vad får det kosta?"....

Hur mycket är en ekologisk tomat värd? Hur mycket är en loppbiten katt värd? Vad livet värt? Jo det är värt så mycket, som vi själva sätter gränsen för att kunna se vår nakenhet och i där vara befriad, spontan, nyfiken och starka, med allt vad det innebär för kl. 7.00 - 23.00 på kvällen, dag efter dag, månad efter månad...oavsett vad någon annan tycker eller definierar. För alla definierar sin värld utifrån sin egen livssituation. Den övertygelsen äger vi ensamt. Vi kan göra ömsesidiga överenskommelser med andra men till syvende och sist står vi där ensam och det är svårsmält.

/wolf

Varma kramar!!!
Och massa mys till ditt tillfälliga boende: här kommer fina blommor (gillar du syren, liljekonvalj och tulpaner?) och gott te (eller kaffe om du gillar det bättre!?), och lite god choklad!! Njut - du gjorde det!!!!!!!

Det är svårt att avgöra om man gjort rätt när man är mitt i det, men ge det tid!!
Jag sitter här med gåshud - när jag läser ditt inlägg så kan jag inte hålla tillbaka mina tårar, för det ger mig tillbaka så många av mina känslor från förra våren när jag lämnade. Precis som du så blev det lite uppskjutet någon dag, och det var osäkert in i det sista... Men jag gjorde det. Och det var sorgligt och tomt, men också en styrka och lättnad...

Ta tillvara på din osäkerhet:
- över om han kan komma till insikt över sitt missbruk SAMT
- över dina känslor för honom
- gå tillbaka och läs i din tråd!!!

Ingen av dessa saker går att lösa över en natt, ett par veckor eller så - och som Lelas skrivit många gånger: ungefär så här; för att bygga en relation måste det först finnas ett JAG, sedan ett DU och därefter kan jag och du jobba på ett VI.
Du behöver hitta dig själv efter en relation som på många sätt brutit ner dig; du behöver känna vad du vill, vad som är viktigt för dig och vad du vill/vill ha! Din sambo behöver ta ett eget, aktivt beslut om sitt liv; vad han vill och hur han ska nå dit...
Sedan kan ni kanske, om ni båda vill, försöka hitta tillbaka till varandra.

När jag börjat säga orden "jag vet faktiskt inte om kärleken finns kvar, jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka" - för mig var ju så mycket förstört genom hans beteende, ilska och hot så jag visste helt enkelt inte. Och så länge jag var kvar med honom så höll hjärnan på att koka över - jag fick ju ingen tid att tänka utan var kvar i "panik-tankarna" över hur jag skulle göra, att jag var tvungen att bestämma mig akut, att jag skulle anpassa mig för att han inte skulle bli arg osv osv. När jag hade flyttat fortsatte det att vara panik ett tag, men sedan lade det sig och jag kunde reda ut om jag skulle flytta tillbaka eller ordna ett eget boende.
Försök vila nu - gör saker du mår bra av, ta det lugnt, och träffa gärna någon att prata med; någon som på ett stöttande och bra sätt hjälper dig att reda i dina tankar.

Och - det är klart att det är tomt - för mig är det fortfarande på många sätt tomt, över ett år senare. Men - också så lugnt, avslappnat och jag kan tänka på mig, utan att behöva tänka på att anpassa mig.
Lättare sagt än gjort, men försökt att hålla ut. Om du ska flytta tillbaka så måste du ju känna en stark tilltro till att saker förändras, att saker blir som du vill ha dem.

Hur känner dottern?

Stor kram!

Tack för era ord. De ger mig styrka och känslan av att inte vara ensam..

Hej och tack hörni..
Ja skammen är hemsk när man kan göra sådant man aldrig skulle tänkt tanken om innan.. så ledsen o hatar mig själv.. de första månaderna är ju extra känsliga vad gäller hjärnan osv. Pratat med min alkoholterapeut om senaste gången men skäms något förfärligt att ta upp som det är med allt..Även mina kompisar vet jag inte klarar att dricka så klart men de vet lååångt ifrån allt.. i deras perfekta liv skulle de vara så dömmande.. man gör inte så o all okunskap är enorm.. folk med fördomar etc HAr så mkt att ta själv med alla barn just nu o den andra hälften jobbar borta.. man ska finnas och hålla upp allt åt honom o hans företag då man ej håller ihop själv.. detta måste vara sista gången. Har fungerat ¨å bra i perioder och man mår ju såå mycket bättre utan den jäkla alkoholen. Var hos läkaren och fick tabletter mot ångest jag får ta.. nu måste det bara gå - ska gå. Kram på er andra o kämpa på mot detta äckliga gift som förstör så

Men jag vet inte om jag har gjort rätt?? Allt känns så konstigt! Lägenheten som vi bor i är bara en tillfällig lösning, så vi kan inte vara kvar där så länge.
Vet inte om jag ska börja leta efter en lägenhet eller hur jag ska göra. Allt känns så nytt o främmande.
Jag tänker att han ska börja fundera kring sitt drickande nu när han sitter själv där hemma och kanske komma till insikt.
Fast som sagt jag vet ju inte om känslorna finns kvar ändå. Det måste ju till en väldigt stor förändring i så fall.
Tack Mittendaliv för att du stöttar mig! Jag tror också att han sa att det är definitivt för att skrämma mig. Ja får se hur det blir!
Känner mig förvirrad :(
Kram

Läste på morgonen Berras inlägg. Slutet fick mig att utbrista i ett hysteriskt skratt. Det bådar gott inför dagen. Ska försöka ta vara på den känslan framöver. Känns som om det var mycket länge sedan jag skrattat i alla fall. Dagens uppgift blir att försöka hitta tillbaka till lite mer av den varan.

Ta hand om er!

//PP

Både en och två gånger, ditt inlägg Berra! Skulle finnas så många mer än vi som har förmånen att läsa här inne, som skulle dra nytta av att läsa det. Jag kom på mig själv att det även är mycket mycket länge sedan jag skrattat på riktigt. Dialogen med beroendet och "slask i melonen" fick mig verkligen att skratta. Kanske för att det samtidigt är så jobbig igenkänning och så hysteriskt kul formulerat.

Tack!

//PP

Tänkte på min man angående de ord du skrev, att utan hjälp eller med rätt verktyg går det inte.
Han vill göra på sitt sätt säger han, alltså själv tror jag. Dricker i perioder med ofta 10 till 14
dagar varje dag, uppehåll i bästa fall en månad. Han är periodare, och när han är inne i sin period
är ingenting bra. Jag tog hjälp i början av alkoholhjälpen i min stad, efter det återföll jag.
Fick sedan kontakt med detta forum som har hjälp mig oerhört mycket.
Funderingar på hur mannen ska klara detta själv. Sanningen är att jag inte tror på detta efter många
besvikelser sedan jag slutade i september. För att rädda mig själv måste jag gå om det händer igen.
Vill inte bli någon medberoende som jag tror att jag är på väg att bli.Jag städar inte upp hans skit
längre det är ju alltid en början.
Att dricka tärde på min livskvalitet, jag hade inget kvar tyckte jag då. Men jag hade ju själva livet.
Jag tittar på min gamla film ibland, bara för att påminna mig själv om vad jag får och vad jag har nu.
Tack för dina ord
Konstnären

..hur mycket är ett liv värt, vad får det kosta?

Här på forumet läser jag om allas olika livssitutationer, de som har fastnat i sitt beroende.
De som har fastnat i andras beroende, en livsförnekelse som till stor del styrs av ånger och en sort skämmighet.
Skämmas över vad, att var sjuk, alkoholism måste vara en av de mest fördolda sjukdomar vi har i världen.

Jo det är en sjukdom, ett beroende där vi som är drabbade har svårt att ta oss ur, och vi behöver hjälp.
Men vi skäms över att söka hjälpen för att den viss del handlar om en påstådd självdisciplin,
Samma sak som vi eller många anser om fetma, .."det är väl bara att sluta äta då?"

Vadå bara att sluta äta, vissa av oss är på något sätt predestinerade, förutspådda eller genetiskt förberedda för att lättare hamna i detta beronde.
Det är mycket lättare för en smal person att döma en tjock person, den vet inte hur det känns att vara handlingslös.
Likväl som det är lättare för en person utan ett beroende att tala om för en med ett beroende att sluta dricka eller sluta röka.
Lätt för dem att säga, lika lätt som att tala om för en arbetslös att det är väl bara att söka ett jobb då.
Att man är sjåpig om man är rädd för höjder, flygrädd, ormar eller spindlar, tycker de som inte är det, lätt för dem att säga...

De har på något sätt sagt åt oss att vi är mindre värda för att vi inte klarar av ett i deras ögon litet hinder, litet?
Man borde kontra med att säga, varför blev inte du miljonär, det är väl bara att börja spara?!

Utan hjälp eller med rätt verktyg så är det ett tillsynes oöverstigligt arbete, lika bra att ge upp i förväg.
Nej jag vill inte för det är inget stort problem, jag röker väl inte så mycket, eller dricker väl inte för mycket i jämförelse med andra.
Vi vet att rökning ökar risken markant för lungcancer, att vårat omdöme kan bli livsfarligt vid en fylla.
Om vi så såg de begynnande riskerna bli verklighet, så skulle man tänka, jag klarade mig den här gången.
Vi börjar röka efter luftrörsoperationen, fortsätter köra bilen på fyllan för vi klarade ju av det förra gången.

Någonstans tappar vi omdömet och blåser förbi den gräns vi hade sagt tidigare, vi flyttar fram den eller ignorerar den.
Vi har blivit medvetet omdömeslösa, vi vet att vi gör fel men fortsätter med det, sätter en ny gräns längre fram.
Nästa gång.....DÅ blir det en förändring och vi har givit oss ett nytt uppskov, till absurdum.

Vi vet att vi gör fel, vi har missbrukat både ingrediensen och förtroendet hos andra, det har blivit dags att mörka problemet.
Smygröker och smygsuper, döljer våra andedräkter med halstabletter, gömmer undan våra paket och flaskor..
Vem har vi blivit, vad lever vi för ett sorts liv, har vi sålt våra själar?

Vi mår dåligt för att vi lever inte som vi lär längre, vi säger en sak och gör en annan, vi ljuger oss fram i livet, men har troligen genomskådats för länge sedan.
Nu mår vi dåligt och får ångest, och vill helst bruka det enda ångestdämpande medel vi känner till, det som gav oss ångesten från första början.
En sorts oändlig cirkel har skapats och vi sitter mitt i den, okapabel att ta oss ur den, tror vi.
Nu utvecklas livet till en sorts passivitet där vi på något sätt accepterar våran hemlighet och vill bevara den fortsatt dold.
Ingen får veta, jag lägger locket på och stänger in mig i mig själv, bevarar hemligheten med bara mig själv, ingen får veta...
Men alla undrar vad som är felet och vi bara fortsätter förneka, vi förnekar livet, och att folk omkring oss bryr sig om oss.

Vi stoppar alla inputs, både de dåliga och de bra genom att låsa in oss med vårat beroende, ingen får veta, men många misstänker.
Vi känner oss anklagade och slår ifrån oss, vi har inga problem, sluta tjata, du skulle ändå aldrig förstå, ingen ide att förklara för den som inte förstår.

Men hur skulle de kunna förstå om vi aldrig delgav dem våra problem, rädda för att bli dömda i förväg.
Rädda för att de skulle svara efter att man delgivit dem våra plågor, med dina problem så förstår jag att du super.
Det skulle rättfärdiga vårat beteende som vi så gärna önskade att vi kunde bli av med..
Vad de än säger så kan vi tolka det fel, vi har dömt ut oss redan från början, vi är oförbätterliga, eller?

Ingen kan hjälpa oss, inte ens oss själva, och vi har ingen råd för bättring, vi är fast i en verklig lögn.
En mental fotboja vi försöker dölja rasslet ifrån kättingen under byxbenet, vi finns men vi syns inte, inte uppmärksamma oss.
Blottlägg inte våra brister, låt det vara som det alltid har varit, lämna mig ifred...

När det egentligen är precis tvärsom, blottlägg mig, avslöja mig, ge mig ingen chans att försvara mitt beroende, gör mig stridsoduglig.
Inte förräns jag är besegrad kan jag skapa en förändring, jag måste ner i djupet av min avgrund för att kunna söka mig uppåt igen.
Vi vill inte brytas ned, vi strider till sista droppen blod, står upp för den stolthet vi har kvar, men hur är det med stoltheten?
Har vi ett liv att överhuvudtaget vara stolt över, är vi ett föredöme ens för oss själva, vår käresta, barn eller t.om. mamma?

Det är just där vid den punkten som jag ställer mig frågan, vad får ett liv kosta, vad är ett liv värt?
Nu funderar jag inte på pengar, utan i livskvalitet.

Vad händer med livet om jag så bara testar för ett begränsad framtid med att ta bort beroendet?
Kommer det som var dåligt bli bra, det som jag upplevde som bra att blir dåligt?
Ingen vet föränn man har testat, inget är sämre än att stanna kvar i det som är dåligt.
Allt blir inte lika för alla, vi är alla individer och livet påverkar oss olika.

Det som är viktigt för vissa är rent av banalt för andra, det som kan tyckas vara en skitsak för någon kan vara det mest livsavgörande händelsen för just dig.

Jag sökte anledningarna till varför jag drack, sedan provade jag vad som hände med dem när jag slutade söka anledningarna.
Det ploppade upp andra problem som blev viktigare än berusningen i sig, och då visste jag inte om de första problemen skapades av just alkoholen.
De kanske var självskapade av alkoholen, och de riktiga problemen hade jag gömt undan i garderoben liksom flaskorna och livet i sig självt.

Svårt att i början se vilka problem som är de verkliga problemen och de som är skapade av alkoholen.
När man återfår kontrollen över livet och finner nya impulser till livskvalitet istället för droger, då händer det något.
Då kommer efterklokheten, vad i helsifyr höll jag på med, snacka om att vara förd bakom ljuset, och vara fortsatt ljusskygg.

Att dricka alkoholen för min del var alldeles för dyrt, i livskvalitet...
..och varje gång hjärnan söker efter en anledning till att dricka alkoholen igen, så tänker jag, driver du med mig?
Ja svarar hjärnan, det var lite slask i melonen kvar från ditt gamla beroendetänkande som lyftes fram för ett ögonblick,
Förlåt det var inte meningen, det finns bitar av bandet som inte är helt överspelade av ditt nya sätt att tänka och leva på.
Det blir lite som att spela in videofilmerna på barnens uppväxt på en gammal porrfilmskassett, i sekvensbytena kan det komma lite flashar
Från ett tidigare liv du inte riktigt vill kännas vid längre.

Men det är en bit av din historia, och det är lika bra att du vänjer dig vid den, bearbeta och gå vidare.

Berra

Tänkte gå, men jag har ingenstans att ta vägen.just nu strular allt. När jag inte mår bra. Ett tag sen det var så till denna grad, så fixar jag varken ekonomi, mat eller knappt jobbet. Mannen tycker att jag ska bita ihop. Ta mitt vuxna ansvar. Håller med. Får det bara inte till att fungera just nu. Då vill jag fly. Dricka. Hamna någon annanstans. Men, har så många andra missbruk att välja bland. Maten fungerar alltid och så mycket lättare att dölja. Ekonomin, är så påtaglig. Alkoholen går att gömma också tills dess att det spårar ur. Min terapeut vet nog varken ut eller in. Inte jag heller. Hänger väl kvar här då.

Kram på dig! Jag tampades med min bulimi under 1a graviditeten. Vilket dåligt samvete och ingen att våga anförtro sig åt. Du är här. Medveten. Fortsätt så. Det finns alltid hjälp, även om det ät skamligt och tabu.

Ont kroppen, speciellt i magen och upp i/omkring solar plexus. Hugger liksom till då och då. Ständiga svängningar i måendet. Kan kännas riktigt bra vissa stunder för att i nästa kännas helt nattsvart.

ha det!

Jag har numera utbyte m syrran, men det är inte lätt, då jagär rätt privat. Kan må dåligt av att dela med mig och kanske är jag så ensam bl a p g a det. Man vill ju att människor nära en ska finnas där. Speciellt med samma erfarenheter. Men det kan också, tyvärr, vara svårt att dela.

Starkt att stå emot ölen, det är en riktig kick dagen efter. Grattis till ditt beslut att inte dricka mer. Jag är inne på min 12 vecka som nykter nu. Mår bättre och bättre för var dag. Det är tufft i början men blir lättare med tiden. Kämpa på och ta all hjälp du kan få, detta forum, böcker i ämnet och AA.

Hej Kattis!
Jag förstår att det kändes jobbigt att dina bekanta tog avstånd. Det krävs mkt mod för att erkänna en sån sak för andra människor. På ngt sätt tror man kanske att en sån person ska vara mer tolerant o ha större förståelse än andra.
När jag sökte hjälp första gången berättade jag för 2 av mina närmsta vänner och mina syskon. De tog inte avstånd men jag tror att de har lite svårt att förhålla sig till det. Tror också det sätter igång tankar om deras egen konsumtion.
Ju längre tiden går desto svårare verkar de ha att hantera det, som om det borde "gått över" nu. Jag känner mig också väldigt ensam i det här och på ngt sätt måste jag finna styrka i mig själv vilket inte alltid är så lätt!
Jag hoppas att forumet här med alla i liknande situation kan bli ett stöd för både dig och mig :).

Hej Myra och välkommen hit! Så modigt av dig att våga berätta och vara så ärlig!
Jag kan bara hålla med föregående talare i hans rekommendationer.
Jag har full förståelse för att du har samvetskval och känner oro och skuld, det är helt normala känslor som du upplever. Alla här inne på forumet har på grund av sitt alkohol missbruk upplevt dom känslorna av olika anledningar. Många av oss har också barn som fått uppleva och leva med konsekvenserna av vårt drickande. Men precis som du skriver så har du fortfarande ditt barn i magen och behöver värna om bebisens hälsa. Ibland går begäret efter alkohol över vårt förstånd, så starkt är det!
Det är som du redan vet jätte viktigt att du slutar dricka och det är jag övertygad om att du klarar! Vi är många här inne som är villig att stötta dig och lyssna till allt du vill dela med dig av!
Jag har varit nykter i drygt fyra månader nu med hjälp av forumet och sista veckorna AA. Forumet hjälper mycket mer än man tror. Att kunna skriva av sig förbehållslöst och få respons, helt anonymt men ändå med engagemang, är helt enkelt ovärderligt!
Sök gärna stöd via din barnmorska, husläkare, AA, forumet, vad som helst bara du inte väljer att stå ensam i det!
Skriv och läs så mycket som möjligt och varje gång det känns jobbigt.
Lycka till, du klarar detta!
Kram

Och först av allt välkommen in i forumet. Jag har varit inne och "gluttat" några gånger under dagen och läst ditt första inlägg. Som du säkert förstår är inlägget lite ovanligt. Det är nämligen det där med graviditeten. Annars är det väldigt typiskt för ett första inlägg från oss som har problem med drickat. Hatar mig själv, har ångest, måste sluta, jag tror jag ... etc. Så är det för de flesta, och så var det för mig. Om det inte vore för det där med barnet.
Förmodligen är det även anledningen till att ingen svarat under dagen. 9 timmar utan svar är ganska länge. Framför allt när till och med "Alkoholhjälpen" varit inloggad. Jag tror att det är för att vi alla kanske är rädda att skriva något felaktigt. Eller att slå in öppna dörrar. Jag vet inte direkt vad jag ska skriva heller. Du vet ju om problemet, och vet att det finns en annan dimension än att du bara är en vuxen som fortsätter med något som är skadligt för dig själv. Minst lika illa som jag tror det är för bebisen är det säkert för dig själv. Det måste vara olidligt när man måste klandra sig så.

Nu är jag man för det första, och för det andra är jag inte läkare, så är det så smart att jag ger dig råd? Nej, kanske inte. Men jag ska göra ett försök i alla fall så att du åtminstone får ett svar!

Gjort är gjort och supet är supet, brukade min farfar säga.

Du har nu 90 dagar nykterhet framför dig, oki? Det går faktiskt om du tar en dag i sänder.
Ta hjälp om det är svårt. Du kanske redan har tagit upp detta med barnmorskan? Nähä, tänkte nästan det. Gör det om du inte klarar att skippa drickat.
Jag inbillar mig att den sista tiden är viktigast ;-) Så varje dag räknas nu.

När vi väntade vår yngsta dotter tog det faktiskt ett tag innan vi blev säkra på att vi väntade barn. Min fru "söp" dock inte men fram tills dess drack hon säkert i sin ovetskap ett par glas vin då och då. Jag vill med detta inte på något sätt bagatellisera drickande under graviditeten. Mer som att ge dig lite tröst. Ungen blev lyckad ändå!

Men som sagt. Skippa detta nu för er bådas skull.

Ta vara på dig Myra!

//PP

Jag är så glad för din skull och detta stora steg. På nytt ställe kan ni få lugn och ro och skapa det liv som ni vill ha och mår bra av. Han säger ju att han inte vill sluta dricka och du vill inte leva med hans drickande...
Jag tror vägen tillbaka finns om du ångrar dig, att han sa definitivt är nog bara ett sätt för att få dig att inte våga ta steget. Jag hejar på dig! :)

Kram

som är din fru. Det här är därför mitt första inlägg i detta forum. Hade tänkt hålla mig i bakgrunden och "snylta" på alla andra kloka och kämpande människor här inne och läsa för att lära, men det känns som om jag faktiskt kanske kan bidra med nåt här. Jag tror ju inte att någon vet om att jag dricker... eller min man har kommenterat då och då, men jag tror inte han anar omfattningen... Jag har varit bra på att dölja detta, om än något sämre det sista året. Sen en tid har jag bestämt mig för att aldrig smygdricka mer, får se hur det går - än så länge funkar det.

Det som jag är mest rädd för och bävar för är att bli avslöjad. Avslöjad som den alkis jag faktiskt är. Om man skulle plocka fram flaskorna ur lådor och garderober så blir det en ansenlig mängd vissa gånger. Det skulle bli enormt svårt att neka till att det är problem, med de bevisen framför sig. Annars skulle jag kanske ljuga, bagatellisera etc... för det är så fruktansvärt genant. Skulle han sen hota med att berätta för mina nära och kära eller min arbetsgivare, då skulle jag ju vara tvungen att göra något åt problemet. Vis av erfarenhet så tror jag inte att det kommer att räcka med att du tar upp det här en gång... Jag har erkänt för min man att han bör vara orolig. Efter det så tog han inte upp frågan igen... och då kunde jag börja om.

Din fru tror troligtvis inte nu att du vet... eller i alla fall inte hur mycket det är och det är ju svårt att säga hur hon kommer att reagera. Därför tycker jag nästan att du bör leta igenom hennes gömmor och ställa fram resterna - det är svårt att förneka att problem finns om det blir så påtagligt. Hon kanske blir arg... men om du håller dig lugn och tyst och låter henne rasa så bör det väl gå över. Hon vet att det är ett problem eftersom hon gömmer flaskorna/boxarna. Jag tycker förövrigt också att du verkar ha blundat för problemet rätt länge. Det är ju inte okej att bete sig som hon gör - vara aspackad vid middagen. Hon är ju relativt öppen med sitt drickande i alla fall på helgen. Skriv ut din fråga från forumet också så att hon kan läsa vad du skrivit. Hon kanske inte vet hur hon beter sig och hänvisa henne dit. Det finns många som man kan identifiera sig med i "Förändra sitt drickande" forumet. Det kanske kan hjälpa även henne.

Sen finns det en annan likhet mellan din fru och mig... som jag tror har gjort det lättare för mig att fastna i drickandet. Tröttheten - man dricker för att sova, sover uselt, är trött, dricker för att man är trött. Blir ännu tröttare - orkar inte ta tag i saker, blir ännu tröttare för att man inte orkar ta tag i saker och får ångest. För mig fanns det till viss del en fysiologisk orsak till den grundläggande tröttheten - som jag nu har fått ordning på - och som jag tror kan hjälpa mig att få ordning på mitt drickande. Om jag vore du skulle jag försöka föra hennes hälsa på tal. Hon mår troligtvis dåligt nu för att hon gått upp i vikt och inget orkar. Dricker därför, får problem med sömnen och dricker ännu mer och går upp i vikt. Hon borde kanske gå till en läkare och kontrollera så att allt är bra och sen kanske försöka ta tag i sin övervikt. Eftersom hon varit en människa som har tränat (i likhet med mig) så mår nog kroppen bra av att träna... och det känns bra i kroppen rätt snabbt när man kommer igång. Även om det är sjukt irriterande att träna med många kilos övervikt jämfört med sist man tränade. Och fråga henne om jobbet. Det kanske är arbetsamt att resa så mycket.

Jag känner ju varken dig eller din fru, men jag skulle nog ha behövt prata lite med min man om hur man kan få ordning på sitt liv... få hjälp och stöttning och samtidig någon som faktiskt frågar hur det går och frågar efter planen man har, så att man slipper vara ensam i detta - och dessutom har någon som kontrollerar, även om det inte får gå till överdrift.

Hur som helst... mitt råd: Ta fram bevis om du hittar några, dra ut det du har skrivit på forumet och låt sedan henne prata... Det finns ingen anledning till att göra det till en konflikt mellan er (problemet är hennes) - du försöker bara hjälpa henne. Ge henne ingen extra anledning att bli osams med dig. Och Lycka Till!

Borttaget

Tack alla som har skrivit, det hjälper mig att tänka lite klarare.
Annars hade jag nog börjat tvivla på mig själv och tänkt att jag gör fel. Det känns som att jag gör rätt som flyttar även fast allt är kaos nu och jag vet ingenting om hur allt kommer att bli. Gör jag det inte nu så kanske jag aldrig gör det. Det känns liksom som nu eller aldrig!
Jag har inte flyttat än men tänker göra det i dag, det får bära eller brista. Jag måste vara stark nu och stå på mig för jag vet att han inte klarar detta utan hjälp och det vill han inte ha. Alltså väljer han flaskan framför oss. Jag kommer inte vara hemma när han kommer från jobbet. Vi får se vad som händer. Jag känner mig lite rädd för jag tycker ändå att han var så lugn. När kommer utbrottet?
Vad gullig du är Flygcert som delar med dig och bryr dig så mycket och alla ni andra är också guld värda<3
Tack för att ni finns!!

Tänker på dig, och har tänkt på dig ända sedan igår...

Hur går det för dig??
Skriv gärna så vi får veta, är ju lite orolig...

Om du har lämnat, hoppas att du kan känna lugn i det just nu.
Om du inte har lämnat, försök känna lugn i det just nu.

Jag minns hur svårt det var när jag var mitt upp e i det - att hela tiden leva i någon slags panik över att jag var tvungen att bestämma mig precis just där och då och kunna välja rätt väg att gå, låt inte det förgöra dig.

Kram

Säger samma sak som Stigfinnaren.... Konfrontera henne! Jag har lärt mig under min resas gång att det absolut inte hjälper att vara tyst och tiga och låtsas som att problemet inte finns. Även om din fru kanske blir arg på dig så har iallafall du fått säga vad du ser och hur du känner och mår.
Lycka till- börja prata öppet om detta och ta hjälp av andra runt omkring dig. Man behöver all stöttning man kan få för att själv orka med detta. Ensam är inte stark. Vad lycklig din fru ska vara som har dig och som är villig att hjälpa henne.