Senaste kommentarerna i forumet

Har läst lite tillbaka i din tråd och hur det gått lite upp och ner. Naturligtvis känner jag respekt för den resa du gjort, och det vill jag naturligtvis gratulera till! Att det nu känns så svårt känns ju minst sagt lite tröstlöst. Jag har inget bra råd att ge, men jag önskar dig kraft att gå vidare utan att falla tillbaka! Önskar dig en lite "gladare" men alkoholfri helg!

//PP

Vad tråkigt att du känner så, att det fortfarande är så jobbigt. Jag kan inte förstå att suget inte går om, usch då, vet inte vad man kan göra åt det. Jag trodde nog att det blir bättre med tiden för alla.

Jag hör vad du säger och känner med dej. Men du har fel om din gamla "vän". Det är en väldigt dålig vän om du tänker efter. Det du beskriver är rena lögner. Den vännen ställer kanske inga krav medan ni umgås men är det en riktig vän tycker du, som leder dej till att göra dumma saker som du sedan ångrar. Ångest och skam. Fanns där utan att du behövde ge nåt tillbaka? Ånej, hela ditt liv gick ut på vara den vännen till lags. Jag känner nämligen till den typen så jag vet precis. Det är ingen vän. Låt dej inte förledas att tro det, sen får du naturligtvis acceptera att du saknar alkoholen och dimman det gav men nån vän är det verkligen inte.

Jag önskar att du ska komma ur svackan och hålla ut tills dess. Det måste ljusna snart!

måste kolla in din tråd... Skrattar när jag läser om din man - den vackraste och med en vacker själ. Sån är min mullegubbe också. Det är fint det det:)
Också jag önskar dig en fin semester och födelsedag. Minnesvärd och ihågkommen:) Kram, jag tycker om dig / mt

Jag blir glad när jag ser att du bestämd dej för att inte dricka. Jag håller fullkomligt med om att det känns trist och t.o.m. sorgligt emellanåt att inte få "fira" på normalt sätt längre. Men bara ibland. Jag fyllde själv 60 nyss (känns otroligt:)och då fanns det inte en tanke på alkohol. Inte just då i alla fall. För jag är helt införstådd med att ett glas aldrig räcker. När jag nångång tänker på att dricka så är det mängder jag tänker mej. Ett glas kan kvitta. Men jag skulle heller inte gå i fällan att tänka att ett glas kan jag ta för det är lika med ingenting. Det väcker nog begäret. Du kommer över känslan av förlust på semestern. Tänk jag var en vecka på all inclusive förra hösten. Visserligen i Egypten där alkoholen inte precis flödar men dom hade visst gott rödvin. Obegränsat...Visst dyker känslan upp att man borde "passa på" men det har jag testat förut och det gick inte bra. Jag åt glass istället:). Och absolut, jag lovar dej att man får ut så mycket mer av semestern. Vi har varit på flera resor där vi druckit alldeles för mycket, börjat dricka tidigt och somnat tidigt. Jag vill knappt tänka på dom resorna. Man kunde lika gärna stängt in sej hemma men vinet är billigare där förstås...Skammen att gå till den lokala lilla "supermarket" på förmiddan och titta på vita vinet och hon i kassan säger "we have cold too", underförstått att jag skulle dricka det genast. Hmmm.

Jag tror du och jag är olika på många sätt men jag känner en stark samhörighet. Jag vet precis vad du menar med att du får kritisera din man men ingen annan ska komma och säga nåt illa. Så är det och det är helt ok. Min intuition säger mej att det är en bra man. Jag tror han följer ditt exempel så småningom. Han ger dej tid och då får du ge honom tid också.

Jag önskar dej en riktigt fin semester och födelsedag och att du får en verkligt minnesvärd resa! Det tror jag.

Hihi! Nej Santorini, nu missförstod du. Jag har aldrig sett varken dig eller MB som "snälla" anhöriga. Jag tror visst att båda ni kan rya ifrån ordentligt. Och det var väl det jag menade. Jag blir nog heller aldrig "snäll". Att hålla käften ligger i inte i min natur. (Bra ursäkt?).

Inte heller ska jag kicka mannen helt än. Han är en bra man, trots sitt drickande. Och även där har du nog rätt. Min man är nog ingen alkis än men en riskkonsument. Som jag ser det så ligger skillnaden i om man kan sluta dricka trots att alkohol finns tillgänglig. Min man kan sluta fortfarande, vilket jag INTE kunde de sista åren. Så nej, jag ska inte dricka på semestern. Efter mycket om och men har jag tagit ett beslut. Jag vet ju att min nedtrappning efter semestern kanske inte kommer att fungera och jag vill inte chansa. Jag har inte råd. Men visst är jag fortfarande orolig. Mitt förstånd säger att man kan ha en bra semester men min sjukdom/mitt knäppis jag tycker att det ska "passas på". Frikort för att det inte är vardag. Men nej, jag vill inte. Och jag vet att jag inte kommer att "falla" eller "hoppas". Valet är mitt. Jag väljer att inte dricka. Vare sig jag blir trängd, glad eller sugen för att mannen får.

Visst kommer det att kännas sorgligt att inte få ett glas champagne på sin 50-års dag. Men samtidigt ett statement för mig själv. Jag kan och kommer aldrig att nöja mig med ett glas.

Idag hade jag ett möte med mannens brorson som ska sitta kattvakt i en månad. Han liknar min man lite. Jag ser min man som yngre. Och givetvis hade den unge mannen en flaska mousserande med sig. Och han blev nog generad när den Festliga Faster Fia inte ville ta ett glas. När jag förklarade att jag var alkoholist. Men bara i början. Efter att jag hällt upp för honom och hans stora kärlek så släppte den där nojjan som nyktra personer kan känna för oss som inte dricker. Men jag tror att de först kunde slappna av när de kunde ta hissen ner. Gissar att de hade bråttom till ett luciafirande utan "tokiga" släktingar. Och jag tror att det blir bra. Unga ska få exprimentera.

På tisdag ska mitt expriment ta sin början. En nykter Fia med en man som inte har tagit det steget. Är detta slutet? Jag vill inte det. Jag tror inte det. Han är tidvis en idiot, min make, men samtidigt en bra karl som du Santorini skrev; Han ger mig tid att hitta om mig själv. Och han är den vackraste man jag vet. Nej, inte bara fysiskt men han har en bra själ. Det var därför vill.slutas ord sårade mig så. Jag får kritisera mannen men inte någon annan. Ifrågasätta? Ja! Kritisera? Nej! När han skrev att min man var "så snäll" som lät mig bo i en kolonistuga. Min man har aldrig "låtit" mig göra något. Han tar för givet att jag kan tänka och fatta beslut själv. Det är fint! Det är respektfullt.

Fia

Tack mt! Nu blev jag glad. Jag har ju så livlig fantasi och du - liksom jag själv - är ju ingen lammunge längre. Zoega är bra kaffe och mg verkar vara en bra gubbe. Njut på och tack för livstecknet. Allt gott (du)!

Fia

Hoppas att du inte ramlade som jag gjorde igår....fortfarande surrealistiskt...

Kände precis som du igår, men vet du? Det är inte värt det..den sköna känslan byts snabbt mot den iskalla obehagliga....vem är jag? vad gör jag? Har jag gjort-det känslan... Och sen---Låt mig DÖ-känslan.....

Kämpa. Stå Emot!

För Din skull!

/mic

Jag tänker på dig och er situation.
För ditt och barnens bästa måste du lämna honom. Du ska inte stå ut med denna förnedring.
Ingen, absolut ingen mår bra av att du stannar och förlåter.

Jag har själv varit i situationer då min familj fått nog. Många år sedan nu, men det gjorde mig inte rädd för att bli ensam.
Bara en stor skam och tung börda att de behövt stå ut med mig vid vissa tillfällen.
När jag ser tillbaka på det så ser jag framför mig en annan människa, inte jag.
Konstigt.
Hur kan man bära sig åt?
Nu är "allt" bra för oss men jag har inte slutat dricka på helgerna.
Det är fullt accepterat, men det känns ändå märkligt.
Men jag håller mig på rätt sida och blir aldrig otrevlig eller gör bort mig.
Jag vet vad det kan kosta mig.

Det du står ut med just nu är vidrigt.
Jag önskar du kan få kraft att komma upp ur det svarta hålet och göra det bästa för dig och dina barn.
Lämna NU.
Jag är ingen expert, men jag skulle nog själv försöka lämna.
Förstår hur svårt det måste vara.
Dina barn ser dig nog inte som en svikare,
men de kommer se dig som en räddare om du kastar ut bihanget eller flyttar iväg själv med dina kära barn.
Är inte botten nådd nu?

Kramar och KRAFT från
LillPer

Har det riktigt, riktigt jobbigt just nu, vill bara dricka, vill bara bli lugn, vill bara vara ensam en stund och känna värmen sprida sig i bröstet och det där lugna sprida sig i kroppen. Saknar dig min gamla vän, du som var mitt bästa sällskap, du som förstod mig och som lät mig vara precis som jag är. Som inte ställde krav, som inte tyckte och tänkte något om mig och som fanns där utan att jag behövde ge dig något tillbaka. Saknar dig som aldrig förr. Ett år och fyra månader och saknaden är större nu än någonsin. Vad ska jag göra? Är det något jag behöver göra för att ta ett steg vidare? Är trött på att fylla mitt stora, tomma, mörka, svarta, djupa hål med sliskig glass och billigt lösgodis. Har gått i terapi och vill inte gräva mer....

Allt väl! Fin känsla 1) att vara ihågkommen 2) saknad 3) av omsorg och 4) att jag betyder. Gott:)

Just nu eftermiddagsfika med mullegubbe och ett gästande barnbarn. Zoega Estanzia och pepparkakor. Ikväll ska mg på AA-möte, han har kaffekokarservice och väntar med spänning på om en relativ nykomling ska komma ikväll också. Jag är genuint och stillsamt lycklig.

Två positiva nyheter: 1) På mitt jobb har vi i flera sammanhang hamnat att diskutera alkohol och det verkar finnas en något större öppenhet för att det finns problem... Och 2) i veckan åt vi julbord på en restaurang där de i somras inte hade något alkoholfritt. Nu fanns a-fritt vitt mousserande vin, rött vin och två slags öl. Heja!

Vet inte heller om jag skrev att vi nyligen på kalas - där snapsen och sångerna "flödade", vin dracks i fri mängd liksom konjak till kaffet. Vi hade medtagit a-fritt vin som vi delade med vårt bordssällskap, vi dansade hejvilt, hade jättekul... och sen körde mg hem.

Så har vi det. Livet är gott.

Varmaste, gladaste Lucia-kramen till dig FinasteFia och även till andra Forumvänner / mt

Ännu har inget hemskt inträffat är väl lite skrockfull.
Har varit nere vid havet med min älskade hund, vi lekte med
bollen och då kände jag lycka över livet och att jag karade
livhanken då i september. När jag tänker på det får jag otrolig
ångest över att jag kunde köra mig så totalt i botten. Var bara
en spillra. Kanske var det något positivt med det för jag skulle
aldrig våga prova som jag har gjort tillräckligt många ggr.
Första och andra gången gick bra och jag sa till mig själv att
det här klarar du ju. Men tredje gången gick det fort ner i svarta
hålet. Det är bra att veta nu inför alla helger. Ibland kan jag tänka
ska jag gå omkring här på jordelivet som nykter alkoholist tills jag
dör. Ja, den krassa sanningen är ju sådan och sakta men säkert har
jag ´tagit det till mig. Nu är det inte så jäkla hemskt längre.
Ibland deppar jag ihop, men jag löser det inte med flaskan längre.
Fanken vad jag låter präktig men det får ni ta. Jag är bara så glad
idag.
Önskar er en fin dag
Konstnären

En sak du skrivit kändes precis som jag ofta känt. Precis så känns det! Ingen som kan stoppa en när man som mest behöver det. Varför kan det inte finnas någon chatt för såna som oss?

Känner för övrigt igen mig i mycket du skriver...

Skrivet av Askan den 1 april, 2013 - 17:21.

fan ska jag kunna sluta nu? Ingen är här och så känslan av två glas vin? Finns det något annat ställe på internet som har ett mer aktivt forum där man känner sig mer "tvungen" att rapportera in? Jag behöver det.

besvara
| Anmäl kommentar
| Gilla (0)

Tyvärr ramlade jag igår..Men Tack för att du ville försöka stoppa mig! Hade behövt dig igår! Men då va min sjuka hjärna upptagen med andra tankar...Att man aldrig lär sig!!

Tack för stödet. Det värmde.Behöver det (fast jag inte är värd det). Ramlade hårt denna gången...inte rest mig än.

hej! Välkommen! Helt rätt att skriva när allt börjar kännas skakigt.

Önskar att jag kunde fixa det lika bra som du gör Berra. Imponerande att du fixat 6 år! När jag läst det du skrivit här, så slås jag av hur otroligt lika vi är..med den skillnaden att jag INTE klarat av att hantera mina känslor fullt ut. Än. Det måste gå..finns liksom inga alternativ..även om min hjärna "glömde" det när jag bäljade i mig igår.. Det svåraste för mig..de gånger jag oftast faller är oftast när jag andas ut..när jag GLÖMT den där Ångesten, när man bara har de fina minnena kvar..ungefär som lumpa-minnen ;-) Man minns det man VILL minnas..

Hur klarar du det? Att inte lockas dit igen? Att inte tro dig klara det? Hur orkar du hålla garden uppe hela tiden?

Vill och måste med klara det...innan ÅNGESTEN tar mitt liv.

/Mic

har inte ramlat än eller hur? Varför vill du göra det? Just i dag? Vad var det som hände som gjorde att du började tänka att du skulle falla i dag?

Forumet är ju ingen plats för politik, men hur ska man tänka kring det? Ibland är ju alkohol politik? Det finns ju i alla fall något som heter alkoholpolitik, och ska man inte ta upp några funderingar då??

Igår satt jag och letade fakta om beroende på nätet. Beroendeproblematik och frågorna kring detta är otroligt många. Det ser vi ju inte minst här både bland oss som vill ändra våra egna alkoholvanor, och även behovet av stöd till medberoende,barn till missbrukare. Det som förvånar mig är att jag inte riktigt hittar samlad information om detta. Är jag kanske okunnig i mitt letande? eller förväntar jag mig något som inte finns behov av?

Naturligtvis finns det massa information, men vore det inte en tanke att ha en central/samlad webbplats för ett samhällsproblem som är så stort? Nu är det lite som att man bör leta sig runt och bilda sig en egen bild av hur det hänger ihop. Jag vill inte kritisera alla organisationer och myndigheter som jobbar med detta, men kan det vara så att samordning skulle vara ännu mer effektiv?

Ok, som jag skrev finns massa krafter som jobbar kring detta. Alla landsting med sina beroendecenter, men vilken information hittar man där? Jag hittar exempelvis ingen statistik som ur ett medicinskt hänseende förklarar exempelvis hur dom olika fysiska skadorna av exempelvis alkohol ser ut. Så varför ska exempelvis varje Landsting behöva uppfinna hjulet på nytt?

Sedan finns det ju en massa andra som jobbar med detta. Alkoholhjälpen är ju bara ett form. Riddargatan, Karolinska, AA, Länkarna, Maskrosbarn, Nämndemansgården, IOGT, systembolagets hemsida, ja listan kan göras nästan hur lång som helst. Överallt hittar man jättebra information, men jag vet inte om det finns någon som delar känslan av att allt är liksom rätt, men informationen är svårhittad. Ibland är den även färgad av det uppdrag/övertygelse som varje enskild aktör har.

Så frågan kan vara vem som äger ansvaret för frågan? naturligtvis vi själva, men det tar ju ett tag innan vi fattar det, vi - som samhälle - kanske kan göra något annorlunda som underlättar. Ofta tar det lång tid innan man kommer till insikt att vilja förändra sitt beteende, men när det väl sker borde det vara i allas intresse att det är enkelt. Av det jag läser här inne får jag ibland en känsla av att många även får kämpa när dom söker hjälp. Ibland även vara rädda för att söka, för att det finns oro för vad som ska hända...

Hittade här ett pressmeddelande om uppföljning och samordning av kunskaper indikatorer etc. som myndigheter organisationer osv. sitter på.

http://www.regeringen.se/sb/d/16781/a/226621

Att det finns kunskap är inget tvivel om. Frågan är bara hur en bra information ska nå ut till folk? Så frågan kanske hur socialdepartementet nu på ett "piffigt" och modernt sätt, kan se till att samordna informationen till befolkningen.

Missbruk i Sverige kostar samhället 150 miljarder (enligt artikel i Svd). Naturligtvis är då inte anhörigas lidande prissatt. Om man då skulle omfördela en extra miljard på detta vore det kanske väl investerat? Kanske slugare än att lägga en miljard på nationellt vaccinationsprogram som inte ledde till mycket mer än att vissa blev väldigt trötta, eller varför inte googla på "kostnad afganistan" så kommer det upp lite tankvärt.

Nog med dagens dos av grinighet och gnäll!

Hoppas ni har en fin alkoholfri Lucia!

Finns det någon inloggad?

..vill inte jag vara med om, känner igen tankarna och vet hur hjärnan jobbar febrilt med att söka sanningen..
Gjorde jag det här, OCH det dära på samma kväll?
Herregud jag måste vara helt j..vla dum i huvudet, vilka kunde ha sett mig göra dessa prylar, ånej sa jag verkligen till den söta tjejen på administrationen att jag drömmer om att lägga henne över mina knän och spanka henne röd om skinkorna?.
Gjorde jag det? Eller fantiserar jag om detta, nej vänta hon reagerade på det och kallade mig för jävla sjukhuve och hällde ut resten av hennes rödvin över min skjorta.
Man springer ur sängen för att kontrollera skjortan som troligen ligger i tvättkorgen huvudet dunkar och panikångesten skriker låt det inte finnas en enda rödvinsfläck på skjortan när man öppnar locket på tvättkorgen....
Och det finns en stor fläck på bröstet, åh shit vad har jag MER gjort, hjärnan går in i turbomode och jobbar febrilt med att söka nya minnesflashar...
Man andas häftigt, svettpärlorna samlas i pannan hjärtat slår volter av en plötsligt infarkt...
och man tänker...

Ja snälla kroppen, låt mig dö nu och det snabbt,
låt mig få slippa verkligheten och bara få försvinna från jordelivet och ur minnena på alla jag skadade igår kväll.

Låt mig få dö, nu och snabbt!

De mornarna har jag inte upplevt på dryga sex år nu.

Jag lever ett fortsatt gott liv utan dödslängtan,
och ska jag vara helt ärlig så blir det lite bättre för var dag som går, bara jag håller mitt löfte om att somna nykter var kväll...

Berra

Hej mt! Jag vill bara checka att du är ok? Jag är så van vid att du skriver lite varje dag, här i din egen tråd eller så till någon anhörig/något fyllo. Men nu är du tyst och jag inbillar mig genast att något har hänt fast det kanske bara är så att du inte vill skriva. Hur som helst så betyder du och dina ibland smärtsamma sanningar ganska mycket för mig och säkerligen många andra. Så ett livstecken skulle uppskattas.

Fia

Mina absolut värsta mardrömmar handlar ofta om att jag vaknar full..och har gjort bort mig på olika sätt....innan jag förstår att det är en dröm, så är det sjukt otäckt..får panik! Men det som är annu värre är när man som jag gjorde idag..vaknade, trodde jag drömde...men till sist insåg att det inte var en dröm..Det var på riktigt..högst verkligt. Den ångesten önskar jag inte någon...snälla säg att jag drömmer..

Att vara stark
"Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst.
Att vara stark är inte att veta bäst och vara främst.
Att vara stark är att acceptera livets villkor.
Att vara stark är att tänka om när saker inte blir som Du planerat.
Att vara stark är att se möjligheter i det som verkar omöjligt.
Att vara stark är att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning."

Kram

Jag blir så varm i hjärtat av dina kramar- din värme som du sprider som medmänniska.
Jag sitter nu med min kaffekopp och lyssnar på lucia på TV4. Morgonen startade med ljus, brasa och lussebullar framför tv'n med mina älskade barn. Jag älskar lucia- i kväll blir det kyrkan för att se och lyssna på byns luciatåg där även min dotter ingår och där hon ska sjunga solo.
Jag får höra från olika människor " vilka fina, trygga och trevliga barn du har, de är så duktiga". Det känns så bra att höra och väcker en stolthet inom mig, jag (vi) har iaf lyckats med det. Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att mitt beslut och det som komma skall inte raserar deras personlighet och trygghetskänslor.
Varje dag är nu en fruktansvärd plåga när jag och sambon är hemma samtidigt, men jag ska bita ihop och stå ut till det nya året börjar. Jag förstår mig inte på honom, hur man kan behandla någon som han behandlar mig, vi bor ju iaf fortfarande tillsammans; han nonchalerar mig totalt, tilltalar mig inte utan frågar han en fråga så slutar han med nåt av barnens namn- frågan är ställd till dem.... Svarar mig endast ja, nej om han ens tittar på mig när jag pratar med honom ibland svarar han inte alls och jag får ställa om frågan. Han låtsas liksom inte höra mig. Säger hej då till barnen innan han åker på jobbet på morgonen- inte ett ord till mig.
Jag är osynlig och liksom finns inte- är en dammtuss som bara finns men man låtsas inte se den för det innebär jobb att konfronteras med den.
Kan inte i ord beskriva hur detta känns- nu förstår jag hur det känns att vara mobbad. Det är tur att jag vet att jag behövs och betyder något på mitt jobb, betyder nåt för mina vänner och min övriga familj.
Igår ringde jag en vän som har en lägenhet som hon ska sälja till våren- ville höra hur mycket hon har tänkt att sälja den för, månadshyra osv. Klarar jag mig med en 3:à eller behöver jag en 4:à, är det ekonomiskt bäst att köpa en lägenhet? Är det mera ekonomiskt att köpa ett litet hus? Vill jag äga något eller vill jag hyra?
Många frågor är det.
Sorg i hjärtat blandat med framtidstro.

Kram på er alla och sköt om er på lucia-dagen!

Jag tror det går bra för dig med nedtrappningen.
Önskar dig all lycka
Konstnären

för dig Yogi fast vi är anonyma människor i cyberrymden. Vi känner och delar din smärta och stöttar dig i dina beslut !

Jag läser i din text nu att det börjar lossna för dig och du börjar komma ikapp dig själv och det liv du vill leva. Det är en process som inte fixas över en natt men du är på G.

Styrkekramar till dig !