Senaste kommentarerna i forumet

Idag fick jag användning för mitt "positiva tänkande" som jag fick lära mig att hantera under min deppighet.

Frugan skickade ett "piss-mail" idag till jobbet, hon var besviken på ungarna som hade delvis misslyckats något (med petitesser egentligen..),
ett jobbigt kommande läkarbesök, svårhanterliga kollegor på jobbet plus en ohanterlig arbetsbörda osv osv...
Hon var helt enkelt slutkörd och helt nedbruten av motgångar och kommande prövningar, hon orkade inte hantera allt som går emot henne.
Hon ville naturligtvis ha lite sympatikänslor med sitt mail, låta mig förstå att hon mådde dåligt och att jag skulle muntra upp henne.

Tänkte länge på hur jag skulle svara på detta mail,
för kort= okänsligt,
avsnoppande (ung du är sjåpig)= oförstående,
hålla med för mycket= inställsam (det där menar du inte typ),
motsägelsefullt (ung. du har fel)= hallå pratar vi samma språk?
Frågande? (typ VA?)= förstår du mig inte alls?

Jo där handlade det om att väga sina ord på guldvåg, lutar det lite för mycket åt det ena hålla så är man rökt i båda fallen.
Svarade i alla fall med ett långt utlägg om barnen, att jag minsann "såg" allting, men lite kaxigt också svarade likt det vi brukar skriva på forumet att vi INTE ska skjuta in mjuka kuddar när någon faller hela tiden, likt curlingföräldrar, en dag finns vi inte där och kan dämpa smällarna hela tiden och det kommer sjukt påverka våra ungar med höga ambitioner att nedslås hårt.
Lite vuxen motgång och eget ansvar med konsekvensanalys av eget handlande, typ att man skjussar inte tonåringar till skolan som försover sig jämnt.
Sitter man uppe länge på nätterna och försover sig, så får man en anmärkning om försenad ankomst, enklare än så är det inte.
Visst någon gång när det krisar, men ungarna är ju inte sämre än att de chansar och utnyttjar situationen när det funkar.
Det var bara ett exempel, men det ligger i det omfånget, ni förstår nog, och jag ville lite markera min ståndpunkt.

När det gällde framtida händelser så svarade jag bara att man kan inte påverka utgången genom att försöka ta ut det negativa i förskott,
jo man kan göra upplevelsen som förutsatt dålig så blir man inte besviken, men då är det svårare att ta emot en medgång som positiv.
Man räknar kallt med att fallet ifrån de lågt ställda förväntningarna inte blir lika hårt än om man sätter dem för högt från början.
Det är som när man köper en lott och redan från början har intalat sig om att jag inte kommer att vinna på den,
eller att jag kommer inte klara av bantningen/nykterheten/sluta röka för jag VET att jag kommer att misslyckas från början.
Att alltid lämna en bakdörr öppen för alla eventualiteter för att man inte ska bli besviken i efterhand.
Om man inte förväntas vinna på sin lott, varför överhuvudtaget köpa den, det motsätter ju allt logik.
Det är lika logiskt som att köpa en resebiljett och VETA att jag inte kommer använda den, men det gör man ju inte, eller hur?
Nä, man ska bara göra saker som man vet kommer att bli bra, känna för det och tänka att det kommer bli bättre om jag slutför det,
all in or all out..

Om hennes arbetskamrater är körda i skallen, så kan hon göra två saker, antingen ta åt sig och må dåligt..
Eller inte ta åt sig och låta de stå där och inte få vara energitjuvar, för hon sätter upp sin yttre sköld och vattnet rinner av som på en gås.
Det tror jag stör dem ÄNNU mer, och reaktionen blir nog ännu bättre, för hon vet vad som är bäst för henne, och inte de..
Jo jag har ju lite av den erfarenheten, plus den sjukdomen som gjorde mig ytterligare känslig för minsta felaktiga vibbar..
Om arbetsbelastningen är för stor, så kan hon göra två saker, stressa och må dåligt, eller köra i sin egna takt oavsett vad andra tycker och bara göra så pass mycket att när hon börjar hon börjar må dåligt, SLÅ AV PÅ TAKTEN!
Dåligt planering ifrån ledningen ska inte behöva drabba de anställda, det är deras skyldighet att jämna ut peakarna, inte ta på sig offerskjortan.

Jag berättade för henne i mailet vad som betydde mest för mig när jag mådde som sämst, det var stödet från den stabila familjen, det var det enda som var rocksteady för mig när allt det andra svajade rejält, utan dem hade jag inte varit var jag är idag.
Jag brukar tänka på familjen när det känns motigt och veta att jag har allt stöd där, oavsett vad som händer runtomkring mig,
lugnet finns hemma när det stormar ute, även en stor karl kan behöva ett knä att krypa upp i när han känner sig nere..
Det har betytt mest för mig under all tid, men som drickare tog man det för givet och gav det inte tillräcklig uppskattning.
Allt annat har varit sekundärt egentligen, fast jag då satte allt annat före i prioritet.

Hon grät när hon läste mailet på sin dator, och var tvungen att lämna sitt skrivbord för en stund, mitt svar gav precis den reaktionen jag hade hoppats på, gårdagens grinsibba var som bortblåst när jag kom hem, ungarna hade en glad mamma som spred glädje, och de var fromma som lamm.

Man ska inte ge det som inte ger något tillbaka näring, då håller man fel saker vid liv av fel andledningar.
Håller man fast vid dåliga tankar så ger man dem näring att få bo i ditt huvud utan anledning.

Det betyder inte att problemen försvinner bara för att man slutar tänka på dem, men de tar mindre av din tid i anspråk.
Att ge de goda tankarna mer volym kanske inte automatiskt löser problemen, men det ger dig mera andrum och kraft att lösa dem när det verkligen behövs istället..

Det bästa hittills för mig har varit att fylla huvudet med musik istället som jag gillar, det undertrycker de jobbiga tankarna,
och ger spelrum för fantasier och rytmisk glädje, lagom volym på natten i ett par lurar ger mig mindre tunga drömmar.
Spelar ingen roll om jag "lurar" hjärnan att känna glädje, det gjorde ju alkoholen hundrafalt gånger om tidigare, dessutom spöade ångesten skiten ur hjärnan dagen efter, det kan jag garantera att inte musiken gör i alla fall..

Det var dagens hobby-shrink-tips från Berra, må väl, LEV väl, välj era bataljer med omsorg, det kanske inte är de stora som sliter ut er,
utan mängden av de små problemen som sänker er.
Jag trodde det stora problemet var alkoholen, när det kanske egentligen var anledningarna till varför jag drack som var problemen.
Problemen var lättare att lösa när jag inte drack längre, det var inte som att släcka eldsvådorna med bensin längre...

Berra

Åh jag skäms att jag lever i detta! Kom hem idag och hittar sambon påverkad och arg som vanligt. Känner mig dum som trodde att nu skulle något ändras. En och en halv vecka ro är tydligen över. I kväll känner jag bara hat för vad han gör mot mig och vårt gemensamma liv. Och så svårt att känna hat mot sin sambo. Fasaden utåt att allt är bra, när det känns som världen rasar, får mig att tappa mig själv. Jag börjar förstå att alkoholen är viktigare än mig och det gör ont. Jag känner mig så trött, vilsen och ensam i detta. Skriver av mig några rader här.

Cassius Clay? " Float as a butterfly and sting like a bee"? Haha. Nej, någon boxare blir jag inte enligt den PT jag träffade idag. För liten och inga direkta muskler. Ingen tyngd. Men han var ändå snäll. Sa att jag borde kolla upp kickboxing som passar min kroppstyp bättre. Bättre? Jag blev ju skitarg men samtidigt lite rörd när han ringde in till en kompis kompis (dessa konstiga tränare tycks ha en subkultur) och sa att jag hade "det" som krävdes av en kickboxare. Så på fredag blir det en ny utmaning. Jag försöker att se det positivt men det är aldrig kul att bli uträknad. Jag har fortfarande ett så skört självförtroende även om jag idag vågar tala på utandning. Kickboxning? Det låter lite white trash. Men jag ger det en chans. Jag tror att all rörelse är bra. Och jag har bra kontroll på fötterna. Ett sorgligt minne men i fyllan och villan brukade jag ofta ta av mig strumporna och plocka ner julmisteln med tårna. Bara för att jag kunde liksom. Vilket orsakade stor sorg i mannens familj. Vet inte vart jag vill komma nu utan skriver mest för att inte glömma. Jag har bra ben och ska utnyttja det. Jag har usla armar och ska inse det. Allt detta kunde jag "glömma" i ruset.

Fia

Massor. Varje dag med min fru.
Det måste jag för att ha en chans att klara detta.
Få prata om hur glad jag känner mig, få tröst när det känns mörkare, varför jag är dödstrött idag. Få förståelse helt enkelt.
Hon ställer upp och lyssnar och hejar på såklart, hon har kanske lidit mer än jag på grund av situtionen som varit så länge.

Jag har alltid varit en ensamvarg och trivts med det och har följdaktligen inget stort umgänge privat, så där behöver jag inte "hitta på" anledningar till varför jag inte dricker. Det inträffar bara när det uppkommer "tvingande" aktiviteter, t.ex arbetsrelaterat. Men jag har kört vita perioder förr och varit öppen med det så det är inget problem den första tiden. Säger bara att jag kör alkoholfritt för att städa upp i kroppen.
Några få utomstående (läs: inte närmaste familjen) känner till hur läget är, men de har samma problem själva, så där har jag varit öppen med mina mål förr. Den här gången har jag inte talat om att jag inte har satt någon tidsgräns. Varför? Jag vill väl (fegt?) lämna en reträttväg öppen om det skiter sig. Det är så eländigt tråkigt att höra tråkningarna och ana den eventuella gädjen över ett misslyckande.
Konstigt nog känns det som om andra med samma problem nästan hoppas på ett misslyckande. Antar att det beror på en önskan om att själv egentligen både vilja och inte vilja göra samma sak, lägga ner alltså.

Visst vill jag ge upp skiten för mina närmastes skull, men denna gång är det absolut JAG som står i centrum. Kanske egotrippat men jag tror inte att det fungerar att sluta för att någon annan lider, större ego än när man håller på blir man aldrig. Man skiter ganska ordentligt i att andra drabbas, insikten kommer inte innan man blivit nykter och ser klart. Alltså måste jag sluta för min egen skull, andras välmående kommer som en bonus (en ganska stor bonus som ytterligare hjälper till i mitt tillfrisknande).

Hoppas att du kunde få något matnyttigt ur detta Weekend. Du har kommit en bra bit på väg!

//Buzzz

Tycker du förklarar jättebra vad du menar! Kanske handlar det om att man sätter upp informella mål för sig själv, Typ en vecka, en månad, till nästa år - för att det är lite läskigt att öppet deklarera det för sig själv, mitt i allt sug. än värre att säga att man egentligen aldrig ska dricka igen! Så känns det lättare att "lura" sig genom att säga - idag ska jag inte dricka. Men i smyg tänker man - inte imorgon heller för den delen. Naturligtvis gör det då ont vid blotta tanken att svika "sitt goda jag". Men naturligtvis ska man inte gräva ner sig om det händer. Upp på banan asap igen och känner man att man är en sopa just då så är det ju inte hela världen. Att tappa sugen och falla för frestelsen är naturligtvis läskigt, men hela världen är ju full med tappade sugar. Och en dag i taget funkar ju för många. Ett år är helt orimligt att föreställa sig. Ungefär som en salami på 3,5 meter. Men nafsar man i sig en pyttecentimeter om dagen går det ju att äta upp även den!

Tack för glöggtipset!

Klart man kan få låtsas ibland :) Tänker att om man provar allt det där och gör det regelbundet så kanske man till slut gillar det. Ingen av oss gillade väl vinsmaken första gången, men efter några gånger så gick det ju ner - alldeles för lätt. Kanske blir så även med det hälsosamma levernet... Skämt åsido förstår jag vad du menar. Ibland känner jag när jag skrivit något så låter det som om jag är helfrälst och snart börjar tala i tungor och allt möjligt, men så är det ju inte riktigt. Däremot är det väl skönt att plocka fram det som är positivt och upprepa det för sig själv, både i ord och skrift. Det handlar väl om att bryta de negativa och "omöjliga" tankebanorna? Så lite nyfrälsthetskänsla då och då får man nog bjuda på, både för sig själv och andra. Kan vara bra att ha lite att ta av till de dagarna då känslan och tron på det "nya livet" inte är så stark.

Låter gott med fiskgryta - även utan vin...

Jag menar då jag själv hade en lite längre vit period. Faktum är att jag tror att andra inte reagerar så mycket på nykterheten - eftersom familjen förmodligen inte saknar när vi pimplar?!
Att det är svårt att berätta känner jag med, vad är om det går åt pipan...
När det kommer till kompisar och andra som tycke att man ska ta sig ett glas fungerar det kanske att säga: - att man mår bra efter en vit månad? - Och för övrigt drack drack ja ju inte schemalagt innan heller, så varför ska jag göra det nu? Eller du kan ju säga
1 vit dag i veckan, 1 vit vecka i månaden, 1 vit månad om året, ett vitt år varje decennium... sen gäller det bara att klara det :-).Hade kanske inte varit så dumt om jag själv gjort något i den stilen. Det där med en dag i veckan syftar naturligtvis på ett Kontinentalt dryckesmönster där man tar ett glas vin eller så till maten under veckan - inte 6 fyllor nota bene...

Strongt gjort än så länge!

Jag kan bara svara för mig själv, men min man vet om mitt problem. Han är den ende som vet "allt". Jag hade inte kunnat komma så här långt utan våra samtal, och ett gemensamt mål, i alla fall inte med en långsiktig förändring (har hållit uppe i snart sju veckor) och vill gärna att uppehållet ska vara betydligt längre än så här. En kollega och god vän har jag berättat lite grann, dvs att det blivit för mycket under en period och att jag behöver bryta mönstret. Till andra har jag sagt att jag pga trötthet och sömnsvårigheter gjort ett försök att låta bli alkohol samtidigt som jag försöker äta bättre och motionera mer, och att det känns så bra så jag tänker fortsätta vara utan alkohol ett tag till. Punkt. Inga fler förklaringar. Om fler frågor kommer har jag svarat i den riktning som jag börjat i, och sedan bytt samtalsämne till något som handlar om personen jag pratar med - brukar funka, många vill prata om sig själva :/

Detta är min strategi för att inte outa mig för dem jag inte vill, och för att inte bli "hon som inte kan hantera alkoholen" eller annat. Jag har vägt för och emot, och detta är min strategi. Fungerat bra hittills

Lycka till!
/m

Tusen tack för all era svar som jag läser och begrundar.
Skrev ett svar igår, men det verkar ha fallit bort, eller tar det bara lång tid att få det godkänt?
Testar om detta svar postas, i så fall skriver jag mer snart!
Vill att ni ska veta att ni är toppen som orkar läsa och svara.

Tjenis Forum
Ni som vet och har klarat eller försöker.
Har ni talat om problemet hemma?
Inbillar mig att ingen anser att jag har problem då ingen frågar eller konfronterar.
En vit månad kan ju alla relatera till. Den är nu över.
Har inte för avsikt att börja om på ruta noll igen.
Kommer en del frågor nu när det är "dax" att dra igång igen. Känns jävligt obekvämt att berätta om beroendet. Är inte mogen i tanken för den åtgärden. För som så många andra här på forumet så händer ju inte detta mig!

Vad har ni för erfarenhet?

Hej Pellepennan,

Har läst igenom din tråd och bestämde mig för att registrera mig fast jag är ytterst tveksam till om jag själv faktiskt har ett alkoholproblem.

Men det jag vill fråga dig är hur mycket drack du när du drack ?
Alla veckans 7 dagar eller mindre ?
Hur kunde en "normal" vecka se ut för dig ?

Varför jag just frågar dig är väl för att jag känner igen en hel del i det du skriver men jag tror att jag konsumerar betydligt mindre men
eftersom jag är på detta forum och snokar runt så finns det väl en nyans av oro inom mig själv.

Hoppas du inte tar illa upp att jag ställer så raka frågor om dina vanor.

Ha det bra.

Tänker jag att det finns en skillnad i. Jag tycker att jag lever i nuet, men samtidigt vore det väl korkat att inte vara realistisk och förbereda sig för eventuella frestelser och svårigheter. Och det är väl det vi försöker göra på våra olika sätt och med olika förutsättningar? Jag planerar för att ha en alkoholfri jul, och tror att det kommer att gå bra på semestern också eftersom jag har familjen med, och jag har ett fantastiskt stöd av min man, vilket jag är tacksam över. Jag har full förståelse för att det måste vara supersvårt för dig, Fia och även Konstnären och det är väl där den egna viljan och styrkan kommer in. Både styrka att se fördelarna med att avstå, men även att se helheten, ett bakåtsteg är ett bakåtsteg och inte ett beslut om att ta upp tidigare konsumtionsnivå och mönster. Att inte slå på sig själv tills man är längst ner i gropen igen. Redigerar och lägger till nu... menar inte att man inte har styrka eller vilja om man faller tillbaka, utan kanske mer var i processen man är. Svårt att förklara ibland utan att det låter dumt..

Konstnären - min "Ica-glögg" är Morbergs 2,2% vilket är min övre alkoholgräns... Den är helt ok tycker jag.

Jag sitter här på en av alla dessa otaliga flygplatser och inväntar en försenad flight. Tämligen snabbt hamnar de flesta i samma situation i det som kallas flygplatskoma. Blicken finns där men inget registreras och hjärnan går på tomgång.

Men vid ett tillfälle av lite högre vakenhet hamnade min blick på en av barerna där det sitter mycket folk av olika nationaliteter. Här som på många andra flygplatser finns det människor som redan vid 7-8 tiden drar i sig en stor stark. För en del kan säkert klockan vara både eftermiddag eller kväll men jag kan inte undgå att fundera på hur utbrett alkoholmissbruket är eller kan förmodas vara.

I allt detta funderande kom jag på att det var ett tag sedan jag var inne här på forumet. Jag har nu ägnat lite tid till att läsa trådar och uppdatera mig på vad som händer och sker.

Min första reflektion blir att det tycks för många vara väldigt traumatiserande att ramla dit igen om än i ringa omfattning. Många skriver ” att nu måste jag börja om igen” och att det blir så jobbigt. Just det här med att börja om igen tycks vara ekluten. Men det är ju ingen tävling och att ramla dit tillfälligt är väl inget konstigare än andra beslut vi tar i vardagen. Det är väl ingen som tänker att nu måste jag börja om igen när man inte var på det där träningspasset som man brukar vara på. Bättre vore det väl att inte räkna dagar och veckor utan låta tillfriskandet vara belöningen i sig för det hårda arbetet. Vi behöver alla belöningar för det vi gör men då får ju inte belöningen vara en börda.

De självuppfyllande profetiorna blir min andra reflektion. Det stunder semestrar för en del och de flesta av oss skall så småningom fira julhelger och det tycks ställa till väldigt mycket oro om den egna förmågan att avhålla sig från alkohol. Det måste vara helt fel glasögon att betrakta sig själv igenom. Hjärnan kan vara en självbedragare men som tack och lov kan övertalas till bättre tankar. Vi vet ju att idrottsmän har skaffat sig förmågan att målstyra sina tankar inför en tävling. Så varför inte målstyra tankarna åt andra hållet, från alkoholen till något positivt tänk. Jag vet att det fungerar i andra sammanhang så varför inte inom vårt problemområde. Jag kanske välter ner öppna dörrar och att detta synsätt finns inom beroende vården. Men i så fall desto bättre, en utvärderad och beprövad självvård.

Den tredje reflektionen uppehåller sig om livet efter det sista glaset. Om hur trist och tråkigt livet blir utan alkoholfiltret och dess effektiva sätt att bara behålla det roliga. Själv tänker jag på den gången jag slutade röka för några decennier sedan. Jag tyckte att det var helt meningslöst att gå att ta en fika med vännerna eftersom jag inte fick röka. Så är det såklart inte längre och vad jag minns gick det väldigt fort att återuppta fikandet. En kollega till mig drack tidigare väldigt mycket och slutade innan det tog en ende med förskräckelse. När jag frågade honom om han någon gång skulle börja dricka alkohol igen menade han på att det var så länge som han slutade så det finns ingen anledning. Det finns inget nedärvt behov av alkohol hos människor och därmed ingen nödvändighet att dricka. Det finns hopp om ett liv efter det sista glaset!

Hur går det själv då för den här besserwissern. Det går faktiskt väldigt bra. Inga snedsprång och inget större sug heller vilket jag är väldigt tacksam för. Jag knatar runt i motionsspåret så ofta jag kan och både kropp och själ mår utmärkt av det. Jag är min handlingsplan trogen och den har fungerat så här långt.

Nu börjar mina medpassagerare plocka ihop sina prylar så det är nog dags att gå ombord. Det blev väldigt mycket det här men så kan det bli när man får tid över.

May the force be with you

Som kommer in här på morgonkvisten, men säkert så många som sitter och tänker som du.
Annars vore det väl ingen vits att göra bilagor till kvällspressen :-)
Ha en fin dag, och koka soppan ordentligt innan du lägger i fisken, om du nu häller vin i....

Goddagens!

Även om ALLT känns nytt för mig, kan jag efter att ha umgåtts med er här på forumet i några veckor tänka såhär: Igenkänningsfaktorn är stor och i princip vad man än tänker, har ju någon annan redan tänkt tanken - känt känslan. Så varför blir man fundersam när exempelvis tanken "Nu ska du alldrig mera dricka" kommer upp? Det måste vara för att det nu är MIG det handlar om. Och mig är det "halledudanemig" faktiskt synd om på riktigt.

Ja det är bara att acceptera att man inte är så vidare värst unik och att "förhandlandet" går att känna igen från andra. Egentligen är det ju bara dom där första glasen jag kommer sakna framöver. Inte dom sista när lullighet övergått i att man faktiskt inte tycker att man är påverkad, även om man fortsätter "krana". Det som plågade mig igår kväll var faktiskt maten. Det känns i och för sig som mycket inte vinner på att ackompanjeras av alkoholhaltiga drycker. Typ svensk husmanskost som kåldolmar, köttbullar med gräddsås, gratinerad falukorv ja såna grejer lyfts ju inte direkt av alkohol. Ärtsoppa med punsch - ja ni känner kanske smaken själva, i mina ögon ett konstigt påfund. Men sedan kommer kategorin "svenska tveksamheter" här är det faktiskt lite svårare att veta vad som är ritual, och vad som faktiskt är gott. Kanske något att fundera på när det lackar mot Jul? Hittade en bild på nätet som jag minns från barndomen. Morfar hade en på dasset när jag var barn - på en annan vägg hängde säkert Gustav den 5:e. Dasset är numera historia...

http://www.renqvist.se/Vintage_posters/albert_e.html

Jag kanske inte är smaklökarnas mästare, men passar verkligen brännvin och kräftor, eller är det en ritual? Jo jag tror det, för egentligen finns det kanske ingen anledning alls.. Kräftor är väl lite som religion, jag själv förespråkar dom som levt i saltvatten, även om även dom lever i dyn.. Men generellt skaldjur - nä dom vinner inte heller på att badas i akvavit, men i.....och det spelar ingen roll om det är en näve upptinade räkor från Ica, eller en fisförnämt "utpekad" hummer i disken hos Lisa i hallen.

Så där höll jag på och filosoferade med mig själv igår kväll, och ännu värre - hemska tanke - blir det när resan går utanför Sveriges gränser. Maten och miljön är ett invant mönster. Fish and chips på en pub i England. Ett smörrebröd på Ströget, En pastatallrik i på en hamnkrog i Italien, en gnutteskiva gåslever i Alsace, raclette i en Alpby, sundowner i Mexico, och vad i hela friden ska jag ta mig till om jag åker till Bayern i oktober. Jag börjar räkna upp Europas huvudstäder....

Om jag säger Paris kanske du tänker på Louvren eller Eifeltornet, jag tänker mera på löksoppa och annat gott...

Sen är jag glad att dom "vise" berättar att dom unnar sig ett liv utan Alkohol, och att det är befriande. Jag känner nog just nu i alla fall mer som Pippi som stampar i marken och utbrister: Fy fabian....

Dagens meny blir garanterat alkohol-o-krävande

mig så förväntansfull inför ett nytt liv. Ett med mer ork och närvaro. Tror jag ska börja med nån typ av motion också. Gud, jag låter som nån kvällstidningsbilaga: sluta drick, börja träna, ät hälsosamt, bli lycklig. Nåja, jag kan väl få låtsas att det är så lätt i alla fall i dag.
När jag kom ihåg att vi ska äta fiskgryta i kväll så var den direkta associationen att YES, det dricker man vitt vin till! Sen fångade jag mug själv. Så automatiserat det blivit.
Läste här att det inte är alkoholen som är grejen utan flykten. Det är en riktig sanning för mig. Jag har alltid flytt. Böcker, musik, mat, allt som fungerar som en väg ut. Sitter på sjukhuset eftersom en angörig opereras i dag och är så tacksam att inte behöva skämmas eller prata på inandning.
Skriver på mobilen vilket jag avskyr, allt blir så upphackat.
Nu kaffe och kaka. Och så ska jag andas alla i ansiktet ;).

Som med allt det kommer nytt hela tiden.
Bara gilla läget och go with the flow....
/A

Hej Littlewolf! Jag skulle så gärna vilja men jag kan inte hjälpa dig. Tyvärr. Din far tycks vara väldigt illa ute och jag förstår att du känner vanmakt inför att bara se honom gå under. Men jag kan inte hjälpa, du kan inte hjälpa. En alkoholist kan bara ta beslutet att sluta själv. Jag är själv alkis så jag är ganska säker på det.

Vad du kan göra är att - om du orkar - stötta din mor och se till att hon kommer ifrån detta helvete. En man som hotar med självmord är ingen trevlig partner. Min mamma drack också (inte som jag) och på fyllan blev hon ofta gråtfärdig och skulle ner till havet och dränka sig. I början reagerade jag och min far som; "OJ, oj, det får du inte göra", "Vi älskar och behöver ju dig så mycket". Efter några år tänkte jag åtminstone; Yes please!

Så min hjälp är obefintlig, men jag ville i alla fall bekräfta att ser dig och din smärta. Men om du hänger kvar här så är jag säker på att du får får bättre svar från de anhöriga. Jag vet till exempel att en tjej här brukar kunna ge riktiga konkreta görslag på vart man ska vända sig när det gäller den offentliga vårdnadsbiten. Både för din far, men framför allt för din mor och dig själv.

Fia

Håller med dig vi ska leva i nuet och inte tänka mer än idag
är min dag och den ska bli fin. Ska försöka att inte bli sur och
stressad om mannen tar sig lite i jul. Det kör igång någon slags
stress i mig. Jag ska tänka bort den och vara glad. Man
är ju frisk nu och levern känns bra hade ont i den när det var som
värst. Ska ta ett leverprov till i december hade lite höga värden.
Visst tar det mycket energi att gå och oroa sig för framtiden.
Nu ska jag ut med min hund. Att vara med henne gör något med psyket.
Ha en bra onsdag nu
Konstnären

Kram själv Anli! Ja, du vet verkligen vad jag talar om med en egen helgresa på väg. Visst ser jag fram emot det också. Längtar ju efter sol och hav. Var i valet och kvalet ifall jag skulle boka en ensamresa till helgerna. Men beslutade mig för att låta bli. Av samma anledning som jag inte ville åka med mannen; Jag litar inte på mig själv. Men du kan ha rätt; Förhoppningsvis har både du och jag kommit så pass långt på vägen så att vi inte landar på botten igen vid hemkomsten utan kan ta det från var vi är nu.

Pellepennan! Jag skrattar åt förslaget med den vackre mannen vid min sida på 15-meters djup. Mannen kan inte simma. Fast det borde ju kvalificera honom till en utmärkt dykare!!! Plan D?

Nej, det blir nog bra i paradiset. Fast kanske inte? För det blev ju inte Vietnam, inte ens Thailand utan en pyttepytte liten ö så utflykter kan jag glömma. Samma med lokalfärg och nya intryck, nu blir det mer "Den blå lagunen", med två 50 plussare i huvudrollerna. En komedi? En kärlekshistoria? Det får tiden utvisa.

Idag ska jag boxas för första gången. Ja, kanske inte boxas direkt men jag får nog slå på en säck åtminstone. Det ska bli kul. Och i långa loppet nyttigt. Den som försöker spy på mina skor en helgdagsmorgon i kollektivtrafiken om ett halvår kan tacka hem.

Fia - som även idag utnyttjar grannarnas snusk och ovilja till tvättstugan.

God morgon och tack för ditt inlägg. Drömde i natt att jag köpte ett
jättepussel och det var jul och jag satt koncentrerad med det. Fattar
inte var ifrån drömmen kom. Har inte lagt pussel sedan jag var liten.
Kanske ska testa det, min man kommer att undra har det slagit över
totalt nu. Men va fasen bättre än att dricka. Man ska ju inte lägga
energi på att önska vi var inne i mitten på januari. Ska ta fram min
positiva sida som oftast finns här. Men ibland kommer ett litet gnag
blir avundsjuk på dom som kan hålla ett kontrollerat drickande.
Men jag kan ju inte det, idag känner jag en underlig glädje över livet
Min man har inte druckigt ihop med mig sedan vi la av den 10 september.
Så det känns skönt. Han är som jag kan inte stoppa i tid. Sagt till
honom att dricker han i jul vill jag inte höra något gagg och omtjatande
av saker, är man själv full tycker man bara det är kul. Men inte nu.
Nej vi tar en dag i taget som du skriver, det räcker gott.
2månader och drygt 2 veckor det får inte sabbas. Läste Berras tråd
det finns så många goda läskedrycker som man kan testa och hälla upp i
ett fint glas.
Må bra idag
Konstnären
Ska testa ICA-glöggen
VAD SOM ÄN HÄNDER IDAG INGET FÖRSTA GLAS FÖR MIG

Godmorgon m-m och även Konstnären! Visst är det underligt att vi har låtit glädjen och ljusens tid bli till en enda stor ångest som ska vi ska "ta oss igenom"? Även jag är orolig för helgerna. Inte så mycket för mannens drickande, men för min eventuella reaktion på det. Kommer jag att sura och "markera" att jag inte gillar det? Eller kommer jag att "va som en människa" och själv tro att jag kan dricka? Inget att alternativen känns direkt frestande eller glädjefyllda. Det ÄR svårt att ha en partner som dricker när man samtidigt själv försöker att låta bli. Även om partnern inte är fullt lika förtjust i drickat som man/jag själv är. Resten av männskligheten kan vi mer eller mindre unvika att umgås med under den sköra inledelseprocessen till att förändra sitt drickande. Men nu är inte helgerna riktigt här ännu. Vi får försöka leva i nuet. Trots att det är bra att vara förberedd på det värsta så tar det även en massa energi att tänka på vad som KAN hända nästa månad. Kraft som vi kan behöva till annat.

När det gäller kroppen så är den verkligen fantastisk. Signalerar ganska så tydligt vad den vill. Sen att vi inte längre lyssnar/ser signalerna är en annan sak. I sommras hade min mage en massa underliga ljud för sig i flera dygn. Diarré/magsjuka tänkte jag och sprang hela tiden på toa, men inget kom ut. Jaha, cancer då? Till slut kom mannen på "felet"; Kroppen var hungrig. Min mage kurrade. Så enkelt, så självklart (mt:s anhörig)!

Fia

Nu är det bara en dag kvar, sen åker jag till solen och värmen. Åååhh så härligt det ska bli! Jag ska verkligen njuta och samtidigt räkna dagarna tills jag kommer hem och mitt nya, bättre och nyktrare liv ska börja. Känner mig så inställd på detta att jag nästan längtar dit, men jag vet ju att det inte är lika lätt som det låter. Men hoppas på mycket stöd härifrån!?
Jag tar min läsplatta med mig och kommer att föra lite dagbok över dagarna i solen också och kanske göra er lite avundsjuka :)?
Ha en fin dag nu alla, kram på er

För svar gammel tanten!
Jag gick med igår!
Kastade mig rakt ut och gjorde första veckans uppgift på direkten. Har också fyllt i registreringar och det har ju varit lugnt hittills.
Stora testet blir i morgon onsdag ( det är visst idag ja!) då jag normalt brukar dricka vin. Har inte bestämt mig än hur jag gör, beror mycket på hur natten blir...
Hm. Vaken fortfarande bådar inte gott...
Ska bli intressant att skärskåda sina behov, motiv och orsaker...
Kram

För alla era svar!
Känns fint att människor bryr sig och orkar svara!
Jag brottas och våndas med min process. I morgon är det onsdag, då brukar jag ta en vinkväll efter tre nätter då jag somnat vid 3-4. Idag har hela dagen gått i ett tablett-dagen-efter. Atarax sitter verkligen i med seghet och olust hela dagen för mig.
Problemet är att i medicinväg är detta den kombination som trots allt fungerat periodvis för mig. Propavan får jag sjuuuuuukt mycket myrkrypningar av, likaså theralen. Andra preparat jag testat ( haft sömnproblem i många år) har gjort kroppen trött men hjärnan uppskruvad.
Nu tar jag, som sagt, 3 atarax 10 mg och 1,5 imovane och förutom att jag nu under lång tid inte kunnat sova trots detta, så är det vad som i medicinväg ändå fungerat ok. Tar jag ingen medicin (och inget vin) kommer ångesten och oron och alla tankarna så att det nästan blir outhärdligt.
Vid några tillfällen har jag haft svåra panikångest attacker ( inte alkoholrelaterade ) och jag är så rädd för dessa. Tror inte jag ska dö, men upplever det som mycket obehagligt! Ligger jag vaken hela natten ökar risken för dessa...
Jag gick med i den internetbaserade "kursen" eChange, där man får hjälp med att titta på sin alkohol situation, den är kbt baserad och verkar vettig. Hoppas på redskap där.
Jag vet inte om mitt problem är ett sömnproblem eller ett alkoholproblem.
Sömnen har jag haft svårt med hela mitt liv, med perioder av bättre, sen såna här långa perioder av sämre. De fanns alltså långt tidigare än mitt överkonsumerande började. Det har steg för steg utvecklats just pga mina sömnsvårigheter. Jag upptäckte att på vin sov jag, hjärnan kopplade av och jag fick sova.
Men jag har ju lärt mig att man kan utveckla ett beroende av att dricka för mycket, och tre kvällar i veckan med rätt stor mängd känns ju mycket..
Jag försöker inte bortförklara ( tror jag!) men försöker förstå.
Vill inte kalla mig alkoholist och önskar kunna dricka normalt. För att det är gott till maten och för att det är så socialt betingat.
Jag föreställer mig att jag får ta en bit i taget.
I det här läget är det den akuta situationen att klara av de veckor som behövs för att kunna ställa upp för barnbarnet. Jag kalkylerar då med att jag har denna vecka på mig att dricka det vin jag ska, sen får jag väl proppa i mig mer mediciner eller något om det blir för svårt till dess att dotterns bebis kommer. Bättre vara groggy av mediciner än sv alkohol antar jag...
Sedan, om det visar sig vara så svårt som jag befarar att inte dricka, så får jag ta tag i den problematiken när mina plikter som mormor är slutförda. Då får jag grunna över hur mina problem egentligen ser ut och göra en långsiktig plan.
Jag gissar att jag befinner mig i ett gränsland.
Om jag jan få bukt med sömnen tror jag att jag fortfarande kan dricka då och då på ett sundare sätt, inte för att sova, utan till maten och vid fest, men hålla mig till en mer moderat mängd. Om jag inte kan lösa sömnen på annat sätt kan jag nog vara i fara... Jag har dålig motståndskraft och väljer gärna det enklaste, följer minsta motståndets lag. Jag har så mycket jag kämpar med i mitt liv, utsatthet som barn, övergrepp, som vuxen kronisk smärta och flera andra sjukdomar, samt överlevt två cancertyper. Inte konstigt att jag har ångest kanske!
Väntar på att få kallelse till terapi, ska i morgon ringa och fråga varför det dröjer så, väntat sen i somras!
Ja, det var väl allt för nu!
Tack för att ni orkar läsa!
Blir väldigt tacksam för de kommentarer ni vill ge!
Får Ågren över att jag lämnar ut mig såhär , men.... Well!
Kram