Senaste kommentarerna i forumet

i ditt beslut ä
Grattis, back on track skule man kunna säga.
/A

att vi är kunniga och smarta, när det gäller missbruk kan vem som helst trilla dit. Jag är verkligen heller inte en sån som jag skulle trott skulle hamna här. Men så är det och det är också en tröst att se att man inte är ensam. Och att det går att komma ur.

Reflekterade här om dagen att det går hur bra som helst att gå förbi bolaget eller ölen i affären nu. Tanken eller alternativet finns liksom inte att köpa. Däremot pejlar jag in massor med personer som med stor sannolikhet har problem med spriten lite överallt. Tror inte att de som inte själva haft problem reflekterar lika mycket över det. Ser sorgligheten i vilken makt alkoholen har över så många människor =(

En annan tanke som var mindre bra och som kom helt reflexmässig var häromdagen var då jag diskuterade och planerade olika aktiviteter med några vänner. Har flera helger framöver inbokade med olika saker. Tanken som plötsligt kom över mig då var en stresskänsla Nej nu finns det ju ingen tid att dricka?!
Det var ju så jag alltid planerade tidigare. Prioriterade in någon dag då jag kunde dricka för mig själv ”i lugn och ro” fy vad tragiskt, blir ledsen då jag tänker på det.

Jag har stått över och tackat nej till ganska mycket senaste tiden, dels för att jag inte haft ork och dels för att jag velat utsätta mig för situationer jag inte skulle kunna hantera då det gäller alkohol.
Nu är jag ganska säker på att det kommer att finnas A inblandat flera gånger de kommande helgerna också.. Oavsett om det lördag eller söndag, dag eller kväll… Men tror mig klara av det nu utan att göra för stor sak av det. För nog är det väl själva fan om man ska vara tvungen att dricka bara för att någon annan ska bli nöjd då man själv inte vill, kan jag tänka och blir faktiskt lite ARG =)

ska alkoholen tas Tilde, det känns för mig precis som du beskriver det. Jag läste om Allen Carrs bok om alkohol, och så här skriver han:
"Efter att du fattat vad du vet är det korrekta beslutet, ifrågasätt ALDRIG NÅGONSIN det beslutet."
Det har jag noterat som det allra viktigaste, och sedan behövs inte så mkt mer. Det känns befriande!
Vi som har kommit så långt i vårt drickande att vi hamnat på det här forumet, vet ju att han har helt rätt: det finns absolut inget du behöver försaka när du slutar dricka.
/Fenix

in i klubben :-))

så vilsamt och befriat och skönt det låter. Kram, kram... njut av våren och livet! / mt

Jag har provat alla sätt under året som gått. Provat att helt utesluta alkohol, försökt dricka lagom, provat att dricka mindre. Jag har letat upp mina triggers som jag visste kunde få mig att använda vinet som stötdämpare.

Nu har jag kommit fram till att de perioder då jag inte druckit alls har varit de skönaste. Det här snurrandet fram och tillbaka som jag hållt på med känns som att jag lurar mig själv. Jag ville gå in i det här året med att vara sann mot mig själv och då är detta enda sättet.

Det gick bra att dricka några glas vin ibland och stoppa där. Men så dök det för några dagar sedan upp en konfliktgrej från oväntat håll... inte de triggersar som jag känner till och så noga bokfört i mitt huvud och förberett mig på. En skitsak egentligen men som gav mig dåligt med syre, en energibov som jag inte behövt brytt mig om. DÅ slog det till och jag drack på ett sätt som liknar det sätt jag drack när jag försökte döva innan. Ser på mig själv nu efteråt och fattar inte vart det drog iväg.

Denna händelse gör mig bestämd i hur jag ska handskas med det här. Det är första gången jag känner mig så bestämd så nu kör jag på denna linje.
Jag väljer bort alkohol helt, det får vara hur lockande och mysigt som helst. Det ska inte intas av mig alls. Jag ska ge mig själv en lång lång period utan att prova och trixa. Jag måste ge mig själv detta. Göra gott mot mig själv, det är alltför lätt att falla in i gamla mönster och det är det sista jag vill. Jag är också skyldig mina kära att vara rädd om mig själv.

Jag vill slippa tröstevinet och hitta tillbaka till mig själv, var min rubrik när jag gick med här förra året. Jag har hittat tillbaka till mig själv både med hjälp av forum och med egen kraft och vilja. Tacksam för att jag vågade/orkade/kunde. Tröstevin behöver jag inte mera.

Jag med många förstår den hopplösa känsla men du ska inte vara så hård mot dig
själv, på några dagar är det glömt. Upp på hästryggen och kör vidare. Ångesten
lättar snart ska du se och bara börja på ny kulla. För varje snesteg lär man sig något
nytt! Om du gillar musik så leta fram en låt jag brukar lyssna när jag varit utslagen
o behov av tröst. Sixx Am - Accidents Can happen, han vet hur det är att ta sig ur ett
missbruk. Kämpa minime ! nya friska tag / Pontus

Var snäll mot dig. Det lär ju inte vara lättare för dig att fortsatt hålla dig nykter med sådana energitjuvar i din närhet...

Den energi du behöver uppbåda för att säga ifrån, be honom att sluta ringa då han druckit, kommer också ge dig energi tillbaka i form av självrespekt, att du vågade stå upp för dig. Kanske kommer han fortsätta ringa några gånger men det gäller att vara konsekvent, inte gå in i några argumentationer, bara upprepa att du inte vill prata med honom då han druckit, fler förklaringar behövs inte. Lägg bara på om han inte respekterar det.

Att säga ifrån kanske kräver energi av dig en gång men om du inte säger ifrån så går så mycket mer energi åt att oroa sig för att det ska hända igen eller till att "bita ihop" då det händer återkommande.

Tycker också din mobiltext låter bra. Alla sätt som kan hjälpa ska man testa! :)
Du skrev här om att föreställa sig smaken av alkohol eller kanske att surfa på suget som det står om på självhjälpen. Håller som bäst på att läsa en bok om mindfulness och inser att det är precis vad den går ut på. Dvs att fokusera på och känna det man gör just då för stunden.
Tålamodsprövande. Men jag tror på det och ska försöka 'plåga' mig att meditera lite varje dag nu :)

Ta hand om dig!

Tack för ord, och du har rätt, jag borde verkligen säga ifrån. Men det är så svårt så svårt och jag vill bara undvika problemet. Men det "äter upp mig" och jag känner att hatet börjar ta över hela mig, så tungt och så lite energi blir kvar. Hade jag inte slutat dricka hade jag genast flytt till vinflaskan. Men nu är jag så säker på att dit vill jag inte, aldrig mer. Ser det ännu tydligare nu att så som han är var jag nära att bli. Tack tack tack för att jag klarat mig undan vinets klor!

och tror Framtidsdrömmar att det handlar om att flytta fokus från
- om han skulle se, om han skulle säga, om han skulle göra...

och låta tankarna fokusera på
- jag önskar ..., jag vill..., jag har rätt till... i mitt liv, mitt eget liv och mitt enda (i alla fall det enda vi kan veta något om)

Kram på dig vännen! / mt

till mig, en irl-vän,flyttade ifrån sin man för många år sen. Medan hon ännu bodde kvar och berättade nånting för mig om hur det var sa jag spontant: Men herregud - är du inte rädd? Det där låter farligt!

Flera år senare berättade hon att det var när jag sa det som insåg att hon borde vara rädd och att hon verkligen var det också. Konstigt och obegripligt men så är det.

Kram på er fin-systrar! / mt

Bästa Sorgsen och Bästa mt!!!
Återigen - tack för era ord!

Jag har precis gjort ett inlägg till Framtidsdrömmar och jag kände min styrka, till stor del pga er!

Ja, mt, tack för dina fina ord. Jag försöker vara stolt, för emellanåt känner jag mig stark - jag förstår fortfarande inte att jag levt i det där, att det faktiskt är jag som gjort det, och att jag lämnat det. Jag vill bara slänga mig ner på en sommaräng där blommorna svajar i sommarbrisen och jubla - jag är ju så mycket mer avslappnad och mår ju egentligen bättre nu (upp och ner men ändå...). Idag blev jag tilltalad av en man i kassakön, och för första gången på jag vet inte när så kunde jag svara och le utan att vara orolig att bli beskylld för att flirta, få skäll osv. Det kändes stort!

Sorgsen, du har så rätt, ingen kan förstå. Ibland känns det så kostigt - häromdagen berättade jag för en vän om några av de saker som hänt och efter en lång stund frågar hon "Har du varit rädd för honom någon gång?" Och det kändes så befängt, åh herregud, ni vet ju: jag har ju ibland varit så fruktansvärt rädd... Näe, ingen kan förstå...

Tack Söstrami, vad jag önskar att jag fick sitta ner med dig.

Bästa Sorgsen och Bästa mt!!!
Återigen - tack för era ord!

Jag har precis gjort ett inlägg till Framtidsdrömmar och jag kände min styrka, till stor del pga er!

Ja, mt, tack för dina fina ord. Jag försöker vara stolt, för emellanåt känner jag mig stark - jag förstår fortfarande inte att jag levt i det där, att det faktiskt är jag som gjort det, och att jag lämnat det. Jag vill bara slänga mig ner på en sommaräng där blommorna svajar i sommarbrisen och jubla - jag är ju så mycket mer avslappnad och mår ju egentligen bättre nu (upp och ner men ändå...). Idag blev jag tilltalad av en man i kassakön, och för första gången på jag vet inte när så kunde jag svara och le utan att vara orolig att bli beskylld för att flirta, få skäll osv. Det kändes stort!

Sorgsen, du har så rätt, ingen kan förstå. Ibland känns det så kostigt - häromdagen berättade jag för en vän om några av de saker som hänt och efter en lång stund frågar hon "Har du varit rädd för honom någon gång?" Och det kändes så befängt, åh herregud, ni vet ju: jag har ju ibland varit så fruktansvärt rädd... Näe, ingen kan förstå...

Tack Söstrami, vad jag önskar att jag fick sitta ner med dig.

Sorgsen, jag vill jubla, jag känner hur det spritter i hela bröstet på mig - vad jag är glad för din skull! Och er så klart, men framför allt känner jag med dig! Åh, blir så glad för din skull och jag håller alla mina tummar coh allt jag har - stor kram!!!

Framtidsdrömmar, jag känner så igen mig... Och jag lider med dig.

Min sambo jobbade, tog på sig andra uppdrag, gick med i hemvärnet, anmälde sig som stödfamilj, ja, alles man kan tänka sig kändes det som. Och när jag undrade hur han tänkte så var han helt oförstående - han gjorde det ju för familjens skull...? Eh??

Din kropp börjar säga ifrån: du får ont i nacke och axlar... Jag har haft så ont så länge, gått hos sjukgymnast, läkare, naprapater osv och, jag säger inte att allt är bra på alla plan nu, men jag har inte ont längre - sedan några veckor har jag knappt tänkt på att jag skulle ha ont någonstans eller behövt läkare. Min stress har blivit mycket mindre. Och som sagt: allt är inte perfekt eller fantastiskt, sambon är störd och håller på med alla möjliga påtryckningar, hot osv, men jag har inte ont längre. Och jag har faktiskt inte tänkt det förrän jag läste det du skriver!

Du har så rätt: du vill inte vara så här - jag ville inte vara sådan, men det finns en lösning. En dag kommer du känna dig säker på din lösning. En dag har du den i din hand! Det är inte lätt, och det är upp och ner, men det kommer en lösning. För att hitta min lösning har jag använt mig av kvinnojouren, samtal på kvinnomottagningen, läkare och sjukskrivning, kontakt på socialtjänsten, berättat för familj och en del vänner som ett sätt att få ventilera och faktiskt se och höra reaktioner och höra mig själv och då förstå att det är inte rimligt att leva så, Al-Anon, öppna möten på AA, och inte minst forumet här - herregud, ibland har jag ju i princip levt för alla dessa inlägg, alla kommentarer osv.
När jag skriver ovanstående så menar jag absolut inte att tjata på dig, trycka ner dig eller något åt det håller - tvärtom så vill jag stärka dig och visa att det går. Jag är så knäckt vissa dagar att jag inte förstår att jag ska kunna överleva, eller knappt ens vill överleva, så det är inte lätt - men allt är ändå värt det - jag slipper all skit, jag behöver inte stå där som passopp och ta bara skit från en störd människa. Det behöver inte du heller - du är värd så mycket mer!!!

Skriv mer, skriv här så ofta du kan! Jag hör på dina ord att du inte vill vara kvar och jag förstår att det snurrar om allt - gör du fel, blir det fel, hur ska du våga, hur ska du orka osv osv, men jag säger som Sorgsen lärt mig - En dag i taget. Du fixar detta!

Varma, varma kramar

många "jag" nu och det är en rörelse i rätt riktning tycker jag!

Du mår riktigt dåligt på flera sätt och känner att han inte ser dig, inte hör dig och antagligen har han fortfarande inte läst ditt brev... Du frågar, med stora bokstäver vad det är för fel på dig? Det vet du egentligen - du är fångad i medberoende och försök att få kontroll (över en omöjlig situation?).

Det är bra att du skriver så mycket om dig själv nu, hur dåligt du verkligen mår.

Vet du, jag tror inte att du får honom att lyssna och ta in din situation... du har försökt så länge och på olika sätt. Jag hoppas för din skull att du snart hittar kraften att ta hand om dig och ditt liv - för visst är det vad du innerst vill?

Hur har du det med samtalshjälp nu? Om du inte har tillgång till det nu kanske du skulle skriva mera här - bara rakt ut hur du har det. Det hjälper en att se sig själv.

Varma kramar! / mt

Tack Adde för dina reflektioner. Det är så skönt att höra att det jag känner faktiskt är sant, att jag känner rätt, att som min sambo lever faktiskt är destruktivt. Det ger mig rätten att känna att min frustration inte är helt obefogad. Vilket han får mig att känna, att jag bara överdriver och pressar honom, att jag ställer förhöga krav.
Skillnaden är väl att min sambo inte har tagit något av vad jag hotar med och säger på allvar...
På grund av att jag fortfarande är kvar, jag vet...
Känner igen de 3 punkterna som du beskrev...så sant- passar på min sambo oxå.
Lycka till, Adde, med ditt nyktra liv.

var aktiv kunde jag jobba hur mycket som helst, mitt liv bestod av 3 punkter : Jobba. Supa. Sova.
Kvällar, helger, när som helst, hur som helst, men familjen fanns det ingen tid till.

När jag blev en nykter alkoholist så blev det precis tvärtom. Och inte bara för mig, alla beroendemänniskor funkar likadant. Idag klarar jag inte stress. Finns inte en chans. Jag måste ha ett strukturerat arbetsliv med tid för återhämtning och jag ska helst ta en sak i taget. Jag går inte om omkull om det händer oväntade saker men jag har lärt mig att lägga åt sidan och sen har jag kommit på att det finns ett väldigt användbart ord på 3 bokstäver som alla oftast respekterar och som jag inte är rädd för att använda idag. Jag har lärt mig att säga NEJ om jag känner att inte kan ta på mig mer.

Vi som enbart använder alkohol är mer laidback än de som använder narkotika och tabletter, de är mer uppskruvade till sättet och har en högre stresströskel. Men deras ras blir enl min erfarenhet också mycket större. Jag vet om ett antal företagsledare som är gamla narkomaner och en hel del av dem väntar jag bara på att livet kommer ifatt en dag. Jag har en vän som rasade ihop totalt för 1,5 år sedan, han klarade sig från återfall, men han har än idag inte kommit tillbaka helt. Han fick sälja sin del av företaget och börja på nytt med meditation och sinnesroskapande saker för att överhuvudtaget fungera i livet. Han erkänner själv att han bytte ett beroende mot ett annat, narkotika mot arbete.

Idag jobbar jag för att leva och jag har inte så stora statuskrav på vad jag gör, huvudsaken är att jag mår bra.

Men jag måste förstå själv att jag har en sjukdom som begränsar mig lite.

Tänkte bara skriva några rader. Påsken har varit helt okej, det har känts bra. Vi var på middag hos min sambos arbetskamrat och det gick också bra. Kände mig lugn inför middagen då jag vet att paret vi var hos inte dricker alkohol på ett sjukt sätt.
Vardagen är här igen och min sambo grubblar och grubblar över sitt företag och sitt snart fasta jobb.
I min värld och vad jag tror så kommer han att fortsätta arbeta heltid i sin anställning och fortsätta jobba med sitt företag på lediga dagar..... Hur tycker ni att det låter? Får ni detta att gå ihop? När jag frågar hur han tänkt, var familjen får plats och hur det blir med oss så får jag bara till svar att han önskade att jag kunde stötta honom i detta. Hur ska jag kunna stötta honom i något som jag inte tycker är bra för mig? Varför ska jag vara så förstående i hans situation när han vägrar att ens titta på mig och föra en diskussion och kunna lyssna på vad jag behöver. Nej jag är bra att ha, jag finns här när det behöver städas, när maten behöver inhandlas och lagas, när barnen behöver service och passning. Jag är så JÄVLA bra att ha....
Jag har inget att må dåligt över, är det han säger till mig när jag förklarar för honom att det inte bara är han som mår dåligt.
Jag vet att inget kommer att förändras. Jag måste få hjälp att släppa mitt kontrollbehov, få hjälp med mina ätstörningar, få hjälp med mina onda axlar och nacke, jag måste börja ta hand om mig själv. Börjar känna mig slut i kroppen rent fysiskt och tycker att mitt blodtryck är något förhögt....
Jag tror att jag har så svårt att släppa taget pga att mitt kontrollbehov är så starkt.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Jag får hela tiden stjäla någon minut av hans tid (han tittar visserligen inte på mig när jag pratar med honom) för att kunna kläcka ur mig hur jag känner. Tyvärr kommer mina utbrott inte alltid lägligt men jag kan inte hålla mig- jag håller på att spricka.
Jag förstår att han kämpar på med sina funderingar kring sin firma, sina fastigheter, sin anställning osv.... Men jag tycker att vi är viktigast men det prioriteras inte av honom- för jag finns ju kvar här. Dock ganska tjatig och dryg och obekväm.

Jag vill ju inte vara så här. Gud vad jag ältar! Gud vad jag är rädd! Jag var bara tvungen att få skriva av mig.
Tystnaden som han bemöter mig med är värst! Den går inte att beskriva. Jag känner mig som ingen!

Näe klart de finns positiva saker men just när man misslyckats med försöket att hålla kontrollen på drickat men misslyckats så inser jag att jag har bekymmer mer än jag velat erkänna. Tyvärr eller hur jag ska uttrycka mig är jag alltför kunnig inom missbruk/riskbruk vilket gör det så otroligt skamligt. Borde ej hamnat här

låter som ni går en härlig vår tillmötes/
Kul läsning.
/A

Låter bra Atleten! Om inget annat hjälper så låt fåfängan styra. Hur vill du se ut i sommar. Ett lönnfett, rödögt fyllo med en en cigg i mungipan? Eller en atlet! Du kan ju göra ett försök. Kör helvitt en månad till att börja med...inget behöver vara för evigt. Vem vet, du kanske får smak för det?

Ska sanningen fram så fuskar jag själv lite med Nikotin...sen över drygt tio års uppehåll. Inte bra det heller. Inte mkt som sagt...men så jävla korkat.

Vad som borde glädja dig är att jag har börjat springa. Tror häcken sitter lite högre upp nu ;-)! Snyggt om jag får skriva det själv...och behövligt om jag ska tassa omkring halvnäck i Perth.

Har slutat att mer eller mindre att skriva här - just nu, allt kan ju förändras. Men tjuvläser ibland och såg att du hittat tillbaka. Bra! Önskar dig allt gott och vill du höra av dig så hittar du mig på FB. Heter Dompapompa där! Ja, jag vet! Men Dompa var upptaget. /R

...av någon anledning är det de på Alanon som har både missbruket och medberoendet med sig som jag pratar mest med och också de som söker sig till mig. Samma på anhörigveckan. Jag vet inte varför men det ger mig mycket förståelse för makens sjukdom. Jag lär hela tiden och är glad för det.
Du lär mig också, gillar raka puckar. Här, i skrift, försöker jag vara tydlig för undvika onödiga missförstånd, för såra är det sista jag vill.

Hoppas du är tillfreds med din dag