Senaste kommentarerna i forumet

Jag har det jobbigt med en anhörig som dricker för mycket.
Har haft det i flera år, men stuckit huvudet i sanden.
Nu orkar jag inte mer, vill inte lyssna på mer svammel i telefonen, vill inte ha någon kontakt alls.
Men vågar inte säga ifrån, vågar inte ta tag i detta.
Känner att jag har en inre ilska som är svart, svart, svart och väldigt väldigt vass!

När jag själv drack var jag alltid full av skam och tyckte inte att jag hade rätt att tycka något om andras drickande.
Men nu när jag har ryggen fri och min hjärna fungerar bra så skriker hela jag "försvinn, jag vill inte se dig, vill bara bli av med dig och din fylle-plufsiga nuna, försvinn".
Och jag menar det verkligen, visste inte att man kan hata någon nära anhörig så mycket...

Väl medveten om att du inte skriver här längre men jag bara tänkte att om du någon gång skulle titta in så har jag saknat dig här, tänkt på dig och hoppas du har det så fint i ditt liv som möjligt. På kort tid tog jag dig till mitt hjärta och där finns du kvar även om du inte syns eller hörs.

Kram från markatta

en väldigt ostrukturerad och icke rutinmässig ♥KRAM för din fina utveckling :-))

Sista mötet med kbt-terapeuten idag. Hon säger att vi är klara med arbetet tillsammans och nu ligget det hos mig att fortsätta öva själv. Miss K tror jag det var som skrev att kbt är färskvara och det känner jag ju igen från när jag gick i dbt för flera år sedan.

När jag då gick i DTBn så var jag ju inte direkt mottaglig, med all benzo jag tryckte i mig då så är det ju inte så konstigt.

Den här gången har jag varit nykter(även om läkaren där försökte övertala mig till medicinering trots jag inte ville) och ansträngt mig för att vara så närvarande som möjligt för att klara av de olika övningarna. Lite läskigt känns det att bli av med de regelbundna träffarna nu.

Jag har fått med mig en himla massa arbetsblad under kbt-tiden så nu gäller att boka in några tider för mig själv då jag ska ha mental träning, t.e.x. att varje gång jag kommer hem från klubben/gymmet så äter jag ju det första jag gör. Det andra jag gör ska vara den mentala biten. Den tiden är jag också som mest mottaglig då jag redan rensat skallen lite. Jag har märkt att struktur och rutin är superviktigt för mig. Skriver här för att jag ska kunna gå in och läsa under svaga stunder då jag bara vill skita i allt.

Har också bokat in när jag ska åka iväg till en vän och jobba med honom kring ett kulturprojekt, på en underbar plats med underbara människor, årligt förekommande. Det är ett tag kvar men jag behöver påminna mig dels om gamla fina minnen och också om att de nya kommer.

Kram på er!

och tyckte den var fantastiskt bra! Också sorglig, visar hur förödande det är för barn att växa upp med alkoholiserade föräldrar. Jag ska läsa den igen snart.

Låter bra Fenix. Den ska jag köpa. Har faktiskt läst om den någonstans men sedan valt (?) att glömma. Men FulCamilla och FinCamilla, det låter som vi talar samma språk!

Kram tillbaka från FinFia!

heter en bok av Camilla Kuylenstierna som jag inte nog kan rekommendera. Hela hennes livsresa från akoholistbarn, till alkoholist och till nykter alkoholist är naken och sann. Men också hoppfull om ett mycket bättre liv utan alkohol.
Har kanske puffat för den tidigare, men hur som helst. Tror den skulle passa dig Fia. Hon kallades sig själv FulCamilla när hon söp och FinCamilla när hon visade upp den fina sidan utåt. Kolla in på Youtube om du vill, det finns en intervju med henne på bland annat TV4. Jag sträckläste boken.
kram,
Fenix

Ville bara titta in och säga hej! Jag tror jag klarar det ikväll med, att vara utan vin. Mest för att jag är så trött. Hann nog bli lite lat där under arbetslösheten. Tyvärr blev det många timmar med vin och dagtv i soffan. Hoppas du mår bra, att din kväll också blir fri.

Kram Fia

Men fy vad trött jag är. Sovit uselt i två nätter. Först av nervositet sedan av nya intryck. Tror jag ska lägga mig direkt efter middagen idag. Är till och med för trött för att morra hoppas jag. För det sista min man behöver är en FulFia. Blev väldigt tagen av det Sorgsen skrev och av det hon har delat förut. Alkoholistens egotrippade, okontrollerade humörsvängningar och elakheter. Nu menade jag inte Sorgsens man utan mig själv, men jag har börjat förstå hur en anhörig kan uppleva utagerande gap och skrik. Det måste ta slut. Jag är närmare 50 än 13! Annars en bra dag. Ska nog krama mannen lite extra när han dyker upp. Tänk att han har stått ut.

Fia

för den intressanta länken ! Jag delar budskapet vidare :-))

...resan tillbaka till livet är krokig, lika krokig tillbaka som ner i dyngan. Men, betydligt trevligare se att målet är uppåt och framåt trots felsteg och otrevligheter.
Jag väntar inte på återfall men är fullt medveten om att de kan lura bakom var kommande timme.

Lycka till

...jag har faktiskt ingen aning!

Men, istället för att vända ryggen till, trots sängvältarförsöket och att han vägrade prata med mig, avslutade jag inte med tystnad. Alltså, det han skrek tidigare var så otrevligt att det inte ens gick in i min kropp. Han var totalt ointresserad det mesta av den helgen. det var kulmen på senaste månaden. det positiva började ta slut omkring 2veckor in i behandlingen.

Tidigare den söndagen hörde jag hans fraser som nästan alla tillhörde mina ord från formuläret jag fick från gården när han gjorde behandlingen. Det, som jag ser det, var inte riktigt genomgånget där och skavde i honom. Ingen fanns runt honom att bolla tankarna med. Jag var ju orsaken så mig frågade han inte.

Jag vet inte om mina ord gick in den helgen, men, jag vägrade bara lämna det därhän. Jag försvarade inget, förklarade i korta meningar att mycket han irriterade sig på var sånt jag reflekterat över. Inga sanningar, men mina upplevelser och min vetskap.
Mycket uppfattade jag då, den dagen, han inte uppfattat var så stort. Han hade inte koll på hur stor del av hans liv som var upptaget av sjukdomen. Så ser jag det, men är definitivt ingenting mer än min upplevelse. Inte heller något jag analyserat närmare förrän nu när du får mig tänka till.

Oavsett så avslutade jag med att stå intill sängen med jackan på och på väg mot min bror. Där sa jag, utan ilska, att jag tror på oss, att han behöver hjälp och att jag älskar honom. Att vi behöver hjälp för komma vidare. (Den hjälpen är alltför tidig dra i nu, nu ska vi bara överleva och njuta var dag som tilldelas oss. Inget jag sa men har fullt klart för mig. Kanske vi inte behöver den hjälpen, kanske det räcker veta den finns?)

Sen hörde jag ingenting, och om jag inte börjat försöka vända hade han inte varit på väg hit.
Motsatt många av hans nyvunna "vänner" har de stora problem i sina förhållanden men sina jobb kvar. Vi har alltid haft varandra på ett eller annat sätt.

Att det är en förändring är uppenbart, att vi båda mår bra i den är lika uppenbart.
Jag har frågat om vi inte kan stryka ett streck över den där helgen. Det tyckte han också. Kanske var han rädd jag ville "utreda" sörjan, det där typiskt kvinnliga ;)
Jag är kvinna ut i fingerspetsarna men mitt liv har gjort mig aningen mer taktisk ;)

Tjat och tugg är jag allergisk mot, alltid varit, tugga problem förstorar dem oftast. Ta tag i dem och försöka göra annorlunda nästa gång.

Vet inte om jag svarade på just dina frågor. Tror inte det finns ETT svar, men jag gjorde om och gjorde, som det ser ut, rätt för tillfället.
Det räcker för mig för idag och imorgon.
Nästa vecka är en ny vecka, den tar vi då.

Kram kram

Det är klart att det är han som ska välja, jag menade bara att diskutera allmänt om triggning.

Jag har gått på Alanon ett flertal ggr och tycker att det är bra. Men ibland känns det inte lika aktuellt eller så är jag bara lat att ta mig iväg. Min sambo har också prövat AA. Jag erbjöd mig att följa med, men han gick själv. Han säger att han inte tycker om att prata inför grupp. Markatta, du trodde det kunde vara skam, det är också mycket möjligt. Jag tycker inte att jag kan bedöma detta, hoppas bara att han hittar något alternativ. Jag köper aldrig hem alkohol längre, lättöl köpte jag ju, men tänker inte göra det längre.

Tycker annars att det mesta funkar bra. Han har sagt att han vill sluta, det är bara ibland som viljan svackar lite. Det har gått mer än 2 månader nu sen han söp!

i mina tankar. Allt gott längs vägen :) / mt

Kanske dags att byta namn?
Jag gläds med dig och för era framsteg! Sån skillnad hur du beskriver mannen idag och för några veckor sedan! Vad tror du, är det AA och anhörigvecka som har gjort skillnaden?

Ha det bra tillsammans / K

..för den som har lust läsa.

http://primetimeisnow.com/wordpress/?page_id=187

...ofta Mulletants ord. 1,5 år känns realistiskt och de nästkommande med mest det nästan ofattbart goda, om jag får välja ;)

Jag hade ett år 2012 som gick tydligt nedåt, stod ut och var kvar i äktenskapet.
Tiden före hade upp och nedturer.
För 10 veckor sen började mannens behandling, min anhörigvecka för 12 veckor sen, från 1 dec mitt första inlägg här efter månader som "läsare".
Jag har inte räknat med under över en natt. Min tanke har varit, tiden det tagit-allt som hänt fram till behandlingen, samma tid måste det få ta komma i fas.
Jag hoppas innerligt det kan vara så, att ingen av oss hoppar av innan resan är i "mål".
Vi förtjänar få uppleva det nästan ofattbart goda tillsammans.

Nu är han på väg hit. Det känns bra. Den lilla oron över att det bryter det friska mönstret med AA får jag försöka släppa. Han hade inte kommit om han inte varit mogen för det. AA finns ju här också. Han var väldigt väldigt nöjd över vara på väg. Pigg och glad i telefon.

Jag är så glad jag inte gjort något förhastat. Min ultimatumslapp är kastad sen ca 2 veckor och var inget bra schackdrag. Aldrig mer så, aldrig!
Mycket har förändrats och bara åt det goda!

Hej på er alla!
Sliter fortfarande med det gräddvita tillvaron.
Tror att jag snart ger upp den tanken och går över till den helvita linjen.
Har så jäkla svårt att hålla mig till måttliga intag av alkohol det blir ofta mera en det jag tänkt mig.
Har även trillat dit på Nikotinet som jag hållit mig borta ifrån i flera år jag blir riktigt sur på mig själv!
Är det inte det ena så är det det andra. Och summan av lasten är konstant.

Som så många gånger förr nu får det bli ett krafttag!!!

//Paron//

Nä man vill gärna inte surfa denna sida var som, tycker Fia att skriva en text i mobilen
borde du testa! För mig är det så lätt att tappa helhets bilden när man blir svag.
det låter bra det Fia med powerwalks! Troratt det är jätte viktigt att få
ut aggressionen på nått sätt, att lätta på trycket. Och motion o träning är bra.
Som skönt på nått sätt kunna vända på den inre hatet, ångesten när världen smakar
skit och man vill bara slå den på käften. Då tar ja i extra i gymmet. Man måste ju göra
nånting för att må bra och vinna självrespekt o positivitet när man axlar så mycket skit
inom sig.

Min inre alkohol demon knackade på idag, nionde dag nykter. men lyckades slå bort tanken fort utan
att tänka för mkt o bli frustrerad. Kändes bra! Dagen är inte över men den är inte välkomen nå mer.
Men förbannat så less jag är att tänka på alkohol hela tiden på ett eller annat sätt.
Känslomässigt upp och ner, ibland orolig och ledsen hur man behandlat sin kropp o hur
mkt man kortat livet med detta gift:( men även glad att jag formats till den jag ändå är.
Är det inte det ena så är det de andra, alla lider vi väl av nått.
Jobbet kallar, kör hårt vänner!

att höra Jörgen! Ja, innan jag var så korkad att jag skulle prova på en helg förra sommaren, så hade jag en period på ca 8 månader nykter. Mådde för det mest mkt bra. Under den tiden hann jag och min fru med två utlandssemestrar, helt utan alkohol för min del och mkt lite för hennes del. Jag kan inte komma ihåg att jag saknade alkohol alls utom en kväll på en restaurang när ölglas glimmade mot solljuset som silade in på puben. Men det var ju bara en optisk synvilla egentligen, av den förföriska drömmen om ett lustfyllt och trevligt drickande. Mitt stora problem med drickandet har dock inte varit på semestrar egentligen, då är jag ju med min fru eller familj, och det finns inte utrymme för det hämningslösa drickandet. Det tar jag med råge igenom när jag väl är hemma igen och kan dricka ostört när alla lagt sig. Just nu känner jag en stor glädje i att vilja vara nykter igen, och ser fram emot varje dag och kväll nykter. Och inte minst kommande semestrar med sinnena i behåll. Alkohol innebär ENBART skit för mitt liv, och det känns som om jag till fullo förstår det. Alltså ska jag ha en bra sista del av mitt liv finns inte minsta droppe alkohol på kartan. Och det känns på intet sätt som någon uppoffring eller saknad. Det kommer säkert dåliga dagar, men det känns grundmurat att INGET, inte ens tillfälligt, blir bättre med alkohol.
Skönt att få skriva ned dessa tankar.
/Fenix

Hej Lejonet!
Jag vill bara hälsa dig välkommen till forumet, och skicka dig en liten puff av den berömda sinnesron.

Fortsätt läsa och skriva här, så följs vi åt längs vägen!
/H, tillfrisknande medberoende till en numera nykter make

<3

:-)

Det är eller rättare sagt var så förr, efter en veckas semesterdrickande blev återställaren nödvändig, fan va gott att slippa detta! Jag minns hur dålig jag var i magen när jag höll på som bäst uppblåst och konstant orolig i magen, frenetiskt tuggande på Fisherman eller tuggumi.

Som svar på din fråga hur min fru reagerade på vår semester, äntligen kunde jag ge både min fru och grabb en semestervecka av enbart glädje & trygghet, utan oro och dålig sömn för dom.

Tyvärr var det många årsedan dom upplevde en sådan semester, jag hoppas och måste tro att dom aldrig behöver uppleva en dålig semester ihop med mig igen.

Min fru tappade totalt intresse för helgvin ca ett år innan jag kom i behandling för min alkoholism.
Men innan mina problem blev för stora så drack även hon med måtta, likt din man.

Jag känner ett väldigt stort stöd av att min fru valt bort alkoholen, skulle nog varit svårare ytterligare att klara upp detta för mig om så inte vore.

Måste fixa biffen denna gång, jag tror faktiskt att jag har koll på läget. Mår mycket bra och tänker väldigt lite runt A.

Hälsningar Jörgen Nykter alkoholist

...läsning.

Fia, när det var som sämst i höstas, när maken var i princip okontaktbar, då var jag arg, irriterad, asocial.
Nu är maken småirriterad, det kan vara för jag inte ringer, för att jag ringer, för att lampan är tänd i fel rum eller omvänt.
Omöjligt veta när och vad, men i torrfyllor, ångesten, svettningarna, fyllorna,...alla dessa svängningar kunde jag inte göra någonting, bara välja gå undan, det var ledsamt och tungt se hur hans kropp och själ led.
Det som händer nu tar jag, emellan irritationerna är han ju världens underbaraste. Känns som vi håller på lära oss gå nu, ibland genom att stötta varandra, oftast stapplar vi vidare med egna tankar och göromål men vi är fortfarande gifta. Det är jag så glad över. Min stolthet över hans nykterhet finns inuti mig och mannen känner den utöver att jag säger det då och då. Det är bara min bror som vet vad som hänt och händer inget mer så stannar det där. Ser fram emot sommaren!

Lycka till på jobbdag nr2 imorgon.
Morra på du, välj dina offer bara ;)

Det gör vi! Kämpar vidare!