Senaste kommentarerna i forumet

Ledsen, och lite allmänt känslokaos just nu.

Är en person som har ganska svårt för att stå upp för mig själv. För osäker och konflikträdd tyvärr.

Har varit många diskussioner på jobbet senaste tiden. Effektivare, mera arbetsuppgifter ännu effektivare.. Vore ju liksom trevligt att höra något positivt ibland också då det också borde finnas bra saker att ta upp också någon gång.

Var nära ett par dagar förra veckan att jag skulle ha tagit vägen förbi bolaget på vägen hem. Lyckades ändå undvika det som tur är. Antar att det är det jag gjort tidigare druckit och tyckt synd om mig själv. Tragiskt.

Skulle vara så skönt med lite ledigt nu med mera fokus på roliga saker! Har inte riktigt orken med det nu, känns som jobbet tar för mycket energi.

Blev dagens gnäll här nu… =) Undrar bara lite ifall det finns andra som varit sjukskrivna för utbrändhet tidigare, har ni blivit helt återställda?

Måste ta mig ur detta nu.. Någon typ av förändring måste jag ta mig till annars kommer jag bara att bli en riktigt sur och grinig tant. :P

Tack flygcert för lyckönskningarna!:)

MB Sockret tror jag absolut är en stor bov och det försöker jag undvika så gott det går (lyckas tyvärr inte alltid...:) Hört mycket gott om LCHF men tror att jag är lite för lat för att kunna följa det helt under längre tid. Kanske GI-kost skulle passa mig bättre. Men intressant med forskningen kring det!

ska man inte förakta - mycket kan man förstå och avslöja inom sig själv som betingade reflexer. Till exempel att man ska passa sig för gröna skylten och även helg- fritids- och festsug. Jag som inte är alkoholist men beslöt att sluta dricka saknade vinglaset när jag lagade lördags- och söndagsmiddag just för att det fanns den där inre sammankopplingen festligt=vin. Åtta veckor tar det att bli fri från en vana sägs det också. Omprogrammering. MEN vi mänskor har ett medvetande, vi har en fri vilja och möjlighet att göra val. Adde har beskrivit hur han lade om hela sitt livsmönster.

Den nya kaninboken ska jag absolut köpa och testa - låter intressant.

till det som nästan känns som dagen D... Härligt att du kan se skrattrynkorna - den här erfarenheten kommer också att lämna några spår som du kan betrakta i efterhand... då när du vet hur det blev...
Härligt också med jobbet som du tydligen orkar hålla som en frizon - även det känner jag igen. Ta på sig yrkesjaget och fungera. För mig har det varit ett skydd som också haft ett pris.

Din text om vad som ställer till de i hans kamp att "bara hålla sig nykter" och hur konflikter kan leda till återfall... hmmm - det luktar hot och överläggande av ansvar i mina öron. Just det där, hur han låter sitt (Obs - att han låter sitt...) illabefinnande gå ut över dig tänker jag att du ska ta fasta på. Precis som Lelas skriver och som jag läste på den där tavlan så ger hans illabefinnande inte honom rätt att plåga dig. Och det gör han uppenbarligen; med gliringar, tystnad, flinande, fnysande och att allt lämnas öppet som ett oläkt sår. Just i det att vi uthärdar och ursäktar sånt förgiftande beteende för att "han" i första steget är full och därefter i torrfylla, vita knogar... och jag kan fylla på med skuldkänslor, skam, ångest, sömnlöshet.... det är vårt medberoende i ett nötskal. Jag tror att både du och jag i det har kunskap som kan vara en rikedom men också en fälla.

Jag tänker på dig idag! Tusen styrkekramar strömmar oavbrutet genom luftlagren till dig! / mt

...nu har jag komprimerat ner mina ord/önskningar på papper, lagom stort att ha i plånboken.
Gud, så ledsen jag är, och imorgon ska jag jobba förmiddag och eftermiddag...påsarna under ögonen är säckar nu!
Senaste månaderna har gett mig lite grågrönblå ringar under ögonen, det har jag aldrig haft tidigare...skrattrynkorna runt ögonen har däremot rätt vinklar fortfarande.
Finns alltid något positivt i allt elände ;)
Så tacksam jag har ett jobb fullt av energi, utveckling, framåtanda, känslor, skratt, gråt, kramar, sammanhållning, utmaning, kritik, uppmuntran, diskussion, initiativ, nytänk, engagemang... ren terapi...

Nattkramar...blir blöt handduk över ögonen innan sömn

Vad glad jag blir att de är bra på jobbet, ta väl hand om dig. Många kramar Kalla

...och än en gång känner jag igen mitt ex i din sambo. I början av vår separation sa han just så "att jag kommer ångra mig", det sa han samtidigt som han börjat inleda ett annat förhållande?!
Den sista anmälan han gjorde handlade om att jag var olämplig förälder, då var yngsta över 13 år och han hade inte haft något av barnen hos sig alls. Olämpligheten skulle bero på att han, tillsammans med sin sambo, diagnostiserat mig. Detta utan att ha någon kontakt med mig utöver de gånger vi sågs i rättsal. Detta upprörde min advokat så mycket, han var annars kolugn, att han tyckte jag skulle anmäla för förtal. Det gjorde jag inte och i efterhand var det rätt, det förblev den sista sucken!

Vill säga, igen, att någon gång blir det bättre. Sen blir det bättre! Det är en klen tröst, jag vet, men tiden hjälper!

Samma sak säger jag till mig själv ikväll...det kommer bli annorlunda nästa vecka för mig. Hur vet jag inte nu, men annorlunda blir det...

Var rädd om dig och räkna till 20 nästa gång han börjar tugga, kan det hjälpa?
Sms...har de innehåll du måste svara på? Samma med email?

Jag gick aldrig in i försvarsställningar eller försökte förklara. Jag bara sa att jag tycker det är tråkigt han har den uppfattningen, eller bara tack för din åsikt...ville inte elda upp eller provocera men heller inte gå in i sörjan...

Tänker på dig...

Åh, vilken människa han är... Fy faaan.

Mitt liv är verkligen ren jävla skit.
Idag sa sambon till mig att jag är förvirrad och tror att allt ska bli bra om jag kommer ifrån honom, men att när jag inser hur mycket jag saknar honom så kommer det vara för sent. Hur kan vi ha så olika bild av vårt liv tillsammans? Hur kan han bara tycka att han är så fantastisk och att allt är mitt fel?

Tack mt, för att du orkar med mig här, för att du står ut och förklarar trots att jag verkar vara den mest tröga människan i världshistorien. Hur kan jag skriva det som du kopierat in och ändå inte förstå hur illa det är/varit? När jag läser det så gör det så onte, precis som du skriver så gör det ju sååå ont, men ändå kan jag inte riktigt förstå att det är mig det handlar om... Åh, Gud, han är ju så himla elak: han smsar, ringer och mailar ju flera gånger om dagen, han varierar sig mellan arg, snäll, skälla, böna och be, hota, klaga, vända på allt jag säger och hur jag än gör så har jag gjort fel... Och ändå säger han att han älskar mig... Och mitt i detta står den lilla prinsessan och förstår inte någonting..
Tack för Lisa Ekdahls och Sara Vargas låtar.. Minns när Vargas låt kom, och hur jag tänkte att jag kände igen mig, men ville liksom inte förstå... Och i höstas när Linnea Henrikssons låt började spelas mycket i radio så var jag mitt i att jag bara ville därifrån, det var som att hon sjöng till bara mig... http://www.youtube.com/watch?v=2NtP7I2-_Rk och oj så många nätter jag bestämt mig, men så har jag inte kunant stå upp för det nästa morgon.

vill.sluta, jag kan bara instämma - mt, du är en fantastisk medmänniska. Och det är en enorm styrka i det du skriver, hur du formulerar dig, hur du hittar vinklingar...
Ja, du har så rätt, jag måste ju ta steget fullt ut, jag känner ju att jag kommit längre än vad jag någonsin vågade tro när jag började skriva här i höstas, men jag vågar ju inte... är så rädd för honom emellanåt att jag lägger mig platt och bara hoppas att han ska låta mig vara... Och ibland, ibland är jag en mycket hemsk människa, ibland önskar jag att han tog sitt liv som han hotat med så många gånger...

Markatta, du ahr så rätt, men jag förstår ju kanppt att jag låtit allt detta hända... Det gör så ont att jag varit så rädd, så nertryckt och ändå funnit mig i det och tänkt på de fina, mysiga, go'a stunderna - hur kan man ha bra stunder när det är så illa ibland?

Ja, Sorgsen, idag är ingen bra dag... Känns som han trycker ner mig så. Han bestämmer ju hela tiden hur jag än gör. Jag frågar och han okejar, men sedan när jag gör som jag frågat så blir det ändå fel, han blir arg, sur och bitter... Fy fan...
Återigen massa ledsna kramar.

Halvligger i tvsoffan med papper och penna samtidigt som en film rullar.

Kram

Jag tror att det var Dalai Lama som sa något i stil med:

"Om du oroar dig för att något kommer hända, och det trots det händer - varför oroa dig?
Om du oroar dig för att något kommer hända, och det aldrig händer - varför oroa dig?"

Oro leder ingenstans, för oavsett så är den i onödan... ;-)

/H, som går mot tvsoffan.

...här cola zero ;)

...skräcken att mötas av att han lever ett dubbelliv har slagit mig....

Men...den filmen hoppas jag slippa delta i...
Allt annat känns som jag redan varit med om, det kan inte bli mycket värre, bara annorlunda...

Medberoendesnack?
Ja, förmodligen...

Jag har ju ett annat, ett friskt och sunt, liv vid sidan om...det är jag oändligt tacksam över. Inget av det kommer ändra sig oavsett vad som händer!

Den tanken är inte konstig. Den är helt enligt "instruktionsboken".

Efter att ha hållt på som du (och vi alla) har gjort under så lång tid, så är det inte konstigt att längta efter en upplösning på dramat.

Tillåt dig att känna.

Nu blir det tvsoffan och en stor kopp te här. Kram!
/H.

...men det enklaste vore om han dricker igen. Då går jag!

Ont gör det...

Äsch, du har inget att be om ursäkt för. Jag behöver berätta min historia för att inte glömma den. Inte för att hålla den vid liv, utan för att hålla den begravd... typ.

Ja, det är nog så att han använder all sin kraft åt att hålla sig nykter. Låt honom göra det. För det bästa är att det hjälper att tiden går. Hjärnan vänjer sig sakta vid att vara nykter, och börjar fungera igen. Men det tar lite tid.

Det är däremot inte samma sak som att du skall stå ut med att bli hånad och illa behandlad. Och det tycker jag att du kan tala om för honom. Det är inte ok att behandla dig illa bara för att han har fullt upp med sitt.

Jag tror att du gör det enda du kan göra, nämligen att fundera över olika alternativ. Bättre förberedd än så kan du inte vara. (Men försök att inte fastna i att måla upp skräckscenarier, det gör vi medberoende allt för lätt...)

Kram!
/H.

...och knåpar med ultimatum.

Bestämt att lite beroende på vad som möter mig i dörren får bestämma fortsättningen.

Jag har inget som skyndar mig i någon riktning eftersom hela våren är fullbokad med jobb. Som han skulle följt med på vid vissa tillfällen om han haft gamla jobbet kvar.
Det är ju historia nu och han har tydligt visat att de resorna är honom ointressanta nu.

Han hånade också min födelsedag i sommar, då hela familjen och vänner kommer till mig. Blir så ledsen...

Lelas-tack för att du berättar trots att det smärtar. Inte min mening att röra runt i din historia så du mår dåligt...förlåt...

Det som ställer till det för mig är just det att jag vet vilken kamp han har att bara hålla sig nykter. Han har nämnt några som haft konflikter med sina respektive och som varit nära ta återfall redan dygnen efter behandlingstiden. Hur olämpligt det är med konflikter. Vi bråkar ju inte i den meningen. Men hans illamående går ut över mig och jag orkar inte ta hans gliringar. Över de sista 6 veckorna har drygt halva tiden varit så...gammalt beteende, som jag ju tillåtit i fyllorna, torrfyllorna, vita knogarna-ja,alla de där stadierna. Nu kan jag inte ta det mer...
Jag kan bära mycket, att bli kritiserad, är stark i diskussioner, det är mycket enklare om saker läggs fram och det pratas högt och tydligt. Men tystnaden och flinandet, fnysandet och att allt lämnas öppet som ett oläkt sår svider och är så förgörande. Jag tackar gudarna att mitt jobb är helt beroende av frågor och svar annars hade jag inte överlevt detta!

Du är klok, Sorgsen.

Nej, jag lämnade när min man hade varit nykter en tid. Efter kulmen på hans drickande ställde jag mitt ultimatum, och han lyssnade. Han höll sig nykter ett tag på det, men en kväll när jag kom hem ställdes jag inför faktum. Och eftersom jag hade min plan klar för mig så klarade jag av att gå direkt. Det tog inte mer än en halvtimme från att jag kom hem tills jag var iväg. (Usch, det river upp väldigt jobbiga minnen att ens tänka på detta känner jag. Fy tusan, det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv.)

Så jag gick som en följd av mitt ultimatum. Maken tog det på allvar och blev till slut inlagd på ett behandlingshem, och då lovade jag honom att finnas hemma när han kom hem därifrån.

Jag bestämde mig efter ett tag för att mitt ultimatum inte längre skulle gälla. Det går inte att leva i en relation med ena benet utanför. Jag kan inte hela tiden fundera på om jag skall stanna eller inte. Utan jag bestämde mig för att det så att säga var över. Eller ja... jag omformulerade det till "om du tar ett återfall så stannar jag, men om du börjar ljuga för mig igen, då går jag". För mig är det viktiga inte längre om maken klarar att hålla sig nykter, utan hur han hanterar återfallet om det behövs.

Efter ytterligare en period tog han ett återfall, men jag kände mig stabil i att stanna eftersom han hanterade det på "rätt" sätt. Han berättade direkt, han sökte hjälp, han ångrade sig. Och alltså var det inte hela världen.

Jag tror, precis som mt skriver, att det viktiga är att du är på det klara med var du har dig själv. Mitt sätt att hantera det här kanske inte alls passar för dig. Du måste själv komma fram till vad som gäller.

Däremot är jag övertygad om en sak: om du ställer ett ultimatum så MÅSTE du verkställa det om det blir nödvändigt. Därför måste du också vara helt säker på vad du säger när du uttalar ditt ultimatum. Och sedan måste du ha en konkret plan för vad du gör om han dricker.

Kram, vänner!
/H.

PS. mt: <3

...al-anon-mötet igår handlade om fjärde steget...det blev många, långa delningar ;)
Att lyssna på andra är så läkande...

Flygcert,
Hur mår du idag?

Kram

...rara, omtänksamma ni.

Jag uppskattar allt ni delar med er av. Varje gång ni har skrivit här eller i andra trådar läser jag och omsätter så gott jag kan.

Miss K. Inte klampar du in och särskilt det med dialog-ultimatum var helt riktigt. Det är just saknaden av normala samtal jag mår absolut sämst av.
De djupare också såklart men det känns låst. Han har berättat lite då och då men oftast har han slutat och blivit irriterad om jag säger något.
Det blir istället påhopp om hur lite jag förstår.

Han menar det vi pratat om tidigare aldrig har varit kommunikation utan att jag bara kört monologer. Det har det blivit eftersom han inte pratar men om jag inget säger eller berättar så blir han arg för det. Menar att jag aldrig delar med mig av mitt. I alt detta har samtidigt missbruket tagit över och till sist handlade det om att få behandling.
Det är nu startat och förra helgen var en dålig helg, han var ovänlig och sarkastisk, alltså mest irriterad över att jag var hemma.
I veckan har vi inte haft någon kontakt alls, hans val. Jag vet att han inte kommer bryta det! Det är han för stolt för!

Mulletant och Lelas, ni båda har ju lämnat under tiden som era män drack. Min make är nu nykter sen snart 6 veckor, om det inte ändrats i veckan. Det har, som jag förstått det, varit just alkoholen som fick er nå er botten. Jag nådde min botten i höstas men valt vara kvar. Han går på antidepr medicin som de gav honom på behandlingshemmet. De gör honom trött och jag har erfarenhet av nära familjemedlem och en tidigare pojkvän som fick desamma. XPojkvännen blev aggressiv, familjemedl bara megatrött. Jag är lika osäker nu som när alkoholen ställde till det. Vad är min Make? Vad är missbruket? Vad är mediciner?

Visst, ingen sjukdom försvarar ett dåligt uppförande...men så länge han inte säger något så har jag inte en chans. Pausa kan ju vara enda möjligheten???
Om han inte får en sponsor som lyckas få hål på hans skal är allt kört. Skalet är så tydligt att man kan ta på det!
I mitt ultimatum finns parterapi med!

...

måste nog handla utifrån vad som är rätt för dig. Vara så ärlig och sann utifrån ditt innersta som du bara kan. Inget ultimatum om du inte är klar att hålla det. Tänk och känn noga efter ... Öva för dig själv hur du vill säga: vad du ser, hör, luktar... känn efter och identifiera vilka känslor du känner, vilka behov du har och vad du önskar/vill ha av honom. Du har färdats långt på din väg. Du är inte ensam / mt

känner jag, med svid i ögonen, att du och jag delar en erfarenhet som är nästan omöjlig att beskriva. Just det där ögonblicket när man ger upp allt... Jag minns de där situationerna fotografiskt och kan berätta hur det var men jag kan faktiskt inte minnas hur det kändes. Just då var jag ... tom tror jag. Uttömd. Älskade medsystrar / mt

...bör jag bete mig imorgon?
Det finns ingen kontakt med mannen sen han slängde på luren och i mitt sms skrev jag att han får höra av sig när han vill.
Det har han inte velat/gjort.

Han vet inte att jag kommer hem (om han inte läser här). Hur ska jag göra?
Vara som vanligt?
Inget säga?
Ta upp det som hände och be om förklaring?
Ställa ultimatum direkt?

Kram

Bra folk runt omkring dig är ett måste där du befinner dig nu.
Berg och dalbanan kommer aldrig att upphöra.
Den skall aldrig upphöra heller.
Men med tiden kommer du veta när det blir en backe uppför.
På samma sätt kommer du ta lärdom av när det börjar barka utför.
Du klarar mer och me och kommer njuta mer av livet. Det härliga fantastiska livet du är på väg till nu.
Eget boende, helt eget ihopsatt med Stigsdotters egen personliga prägel.

Instämmer i Dompas tankar.........
Tänk dig tillbaka endast ett år i tiden.

Du HAR en anmärkningsvärd resa bakom dig.
Jag tycker inte du skall ut på "marknaden" än på ett tag. Detta tar tid att sjunka in och du måste resa dig upp.

Tror inte det är det primära just nu, ser att det bildats en kö av förväntansfulla och det är ju kul......... för dig. :-(

*blink vännen!
/A

Tack Tilde och vill.sluta för pepp. Jo, självhjälpsprogrammet känner jag till. Hänger över det varje dag. Känns som ett bra verktyg. Så jag gör övningar och dagbok varje dag. Vet inte direkt om jag har en massa energi utan jag är snarare rastlös. Jag vet att en del blir trötta när de försöker sluta och andra blir rastlösa. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vårstädningen kan jag bocka av. Ska nog följa Tildes råd och se till att jag gör något på måndag efter intervjun. Alla vänner har ju jobb men kanske kan jag hitta på något själv. Nu är det jobbigaste den kommande helgen. Min man är ju också glad i alkohol. Han har inte sjunkit lika djupt som jag men jag vet att han VILL dricka i helgen även om han säger att han kan avstå för min skull. Det är lite kymigt då jag inte vill styra hans liv eller val. Men jag ska inte ta ut ledsamheten i förskott. På något sätt ska jag fixa det. Delmålet är nykter till och med måndag, sen får jag sätta upp ett nytt. Just nu känns det bra. Men jag är ju så bra på att sluta och minst lika bra på att börja om.

Fia

Mullegullet - jag skriver under på allt det där.

Jag har mitt äktenskap kvar, men jag trodde på allvar att det var över och jag var beredd att släppa taget och acceptera att det var slut. Det var min botten, och jag vill aldrig uppleva något sådant igen.

Tänk om jag hade anat då att det var vändpunkten, att det var lösningen...

Kram!
/H.