Senaste kommentarerna i forumet

Lycka till i morgon och hoppas att ni kan tala ut. Det är aldrig lätt att bryta upp men ibland är det den bästa lösningen för alla. Kram Kalla

Du är en mycket stark kvinna, full av beundran över att du lyckas fatta kloka beslut när du har så mycket omkring dig.
Ta nu hand om dig, så möter vi våren med nya krafter, många kramar Kalla

Ligger i sängen o skriver på mobilen. Lita på din magkänsla! Jag tänker att barnen är ju ensamma med honom nu också. Kram, hoppas du får en lugn natt på jobbet. Kram / mt

Igår satt jag på samtal och berättade om de senaste veckornas händelser och kände att jag vet ju rent mentalt att jag måste komma härifrån, men jag tvekar ju känslomässigt (pga barnet), men så kom jag plötsligt ihåg det som hände vid jul- och nyårshelgerna och fick nästan skamkänslor: "men hallå, hur tänker jag? Allt detta har hänt och händer, och ändå tänker jag att jag inte har det tillräckligt illa osv". Det gör ont och när sambon är ledsen så vill jag bara kramas, men det är ju kört...

Och häromdagen kom han hem tidigt från jobbet och barnet sov middag. Då var han först ledsen, och när jag inte föll till föga vände det till ilska och beskyllningar om att jag minsann inte tagit tag i mitt liv, att jag är hemsk, att jag hamnat i en kris som jag får ta itu med själv, att jag förstör familjen osv osv och när jag inte backade så vände han till att vädja om jag inte kan tänka på familjen och när jag inte backade då så vände han till ilska och att jag är hemsk som splittrar familjen... Och allt var ju som vanligt mitt fel. Det finns så många sådana här tillfällen, jag måste sluta tveka. Jag kommer få det tufft utan honom, och det kommer vara jobbigt när vi måste dela bohag, strida om barnet osv, men jag tror att jag kommer få det bättre utan honom, lugnare och mer harmoniskt.

Vad gäller brorsan, så var jag nog otydlig Lelas: Brorsan A är ju bror till sambon och brorsan som jag ev kan bo hos ett tag är ju min brorsa.
Du har ju helt rätt: jag lever i detta och känner hur negativt påverkad jag är. Sambons familj lever inte i det, vet inte vad som händer på så nära håll.

Sorgsen, du har ju så rätt: skuldfrågan är helt oväsentlig; jag mår dåligt i detta. Det spelar ingen roll vem som sagt/gjort vad, eller säger/gör - jag orkar inte.
Har en stund i klarhet idag - jag mår bäst utan honom. Känner mig lugnare, mer i harmoni, barnet verkar också lugnare: säkert för att jag är lugnare...

Men det som hotats, sagts till och gjorts inför barnen - jag har inga bevis (lite inspelning) men det kommer ju bara bli ord mot ord... Hur ska någon kunna utreda det? Och jag har knappt ork att tänka så, vill bara att vi ska komma överens (vilket vi nog aldrig kan...?).
Känns väldigt skönt att läsa om rättens reaktion på alla ditt ex utläggningar och att de såg bakom det.
Tack, återigen tack SOrgsen, för dina erfarenheter är värda så mycket, jag kan inte nog berätta det för dig!!!!
Helg... Vad blir det för helg?
Kram

För mitt i allt elände läser jag att du ändå mår bra på något sätt. Och slipper alkoholdjävulen, skönt! Kanske blev du sövd på grund av inflammationen i hjärtmuskeln, att det är lättare att "hålla koll" på en patient som sover istället för bara är lokalbedövad? Nej, jag har ingen aning, nu gissar jag bara. Men, du, fråga om det är något du funderar över tycker jag!! Bättre än att försöka klura själv. Sköt om dig nu, kram.

Den dåliga magkänslan har åter infunnit sig. Jag jobbar natt och samtalet hem får mig att bli misstänksam över att kvällen inte är helvit. Inga katastrofala mängder, kanske anklagar jag honom felaktigt? Men små tonlägen och hans sätt att samtala med mig gör att jag blir misstänksam.
Vad gör jag med dessa känslor? Mina barn är hemma, kanske tänker de inte som jag? Kanske tänker de inte på detta när det handlar om små mängder? Kanske har jag fel? Men tänk om de känner och tänker som jag!!
Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag, vid ev separation, kunna leva med detta och känna mig trygg? Detta kommer att förbli ett dilemma för mig :(

att ni kan arbeta tillsammans, ni har att bygga på!

Var rädd om dig Sorgsen, du är så bra!
Jag är som du: måste tänka efter först, och sedan återkommer jag...
Kram

att du verkar jobba så bra med dig själv!
Skönt att försöka hjälpa "barn-versionen" av dig, för det är ju som du skriver: det var ju inte ditt fel, det var ju aldrig det!

Så starkt, jag inspireras av dig!!
Kram

Du får säkert en underbar helg! Så skönt när allt känns bra. Charmigt ego är bra i såna fall:)

Jag har inte varit här på jättelänge men nu fick jag en ingivelse att logga in. Hoppas ni har det bra och att ni haft kraft att kämpa mot den lede fi.
För mig har det faktiskt gått rätt bra när det gäller A. Jag bestämde mig för att max 1 flaska vin i veckan och det har jag i stort sett hållt mig till. Vid enstaka tillfällen har det blivit 2 flaskor på en vecka men då har jag blivit så deprimerad i några dagar efteråt så jag försöker intala mig att det inte är värt det.

För övrigt har det hänt en hel del. Först fick jag då operera bort den aggressiva basalcellscancern som jag hade i ansiktet. Det hade väl gått bra om det inte varit att jag i samma veva hade dragit ut en tand efter en misslyckad rotfyllning. Ett par dagar efter operationen fick jag en infektion i tandhålan med en fruktansvärd värk. Det var med ren viljestyrka som jag inte gick till bolaget för att köpa mig tröst för både tand och cancer.
Några veckor senare fick jag ett brev, all cancer var inte borta så en ny operation behövdes! Med all den oron i kroppen vaknade jag en morgon med bröstsmärtor. Fick åka ambulans till akuten och blev inlagd på hjärtintensiven med misstänkt hjärtinfarkt. 4 dagar låg jag inne och både EKG, hjärtskadeproverna och ultraljudet indikerade infarkt men när jag till sist fick göra en kranskärlsröntgen så visade det sig att jag "bara" hade en hjärtmuskelinflammation. Blev hemskickad med order om att vila i 8 veckor.
Nu är jag jag då sjukskriven igen efter den andra basaliomoperationen. Normalt sett sker den under lokalbedövning men jag sövdes. Feg som jag är så vågade jag inte fråga varför.

Jag tror att alla dessa sjukdomar har gjort mig mer ödmjuk för min kropp och att det därför är lättare att säga nej till A. Jag är inte säker på vem det var, Kalla eller Stigsdotter, som sa att jag behöver alla mina krafter för att bekämpa sjukdomen och det gjorde verkligen intryck på mig.

Jag önskar er alla kraft och styrka att kämpa mot det som förtär er! Kram till er all!

Denna helgen går i storstadens tecken, besök i mitt älskade GBG. Träff med vänner, middag och många skratt hoppas jag på :-)
En helt trygg miljö med människor som vet hur det ligger till och sen är de så charmigt ego att de inte märker vad folk dricker.

Så jag hoppas att ni alla får en underbar helg, kramar Kalla

och mår gott. Mannen på AA med ansvar för nycklar och kaffekokning. Upplever ett stort, ordlöst lugn som blivit vardagligt och självklart. / mt

också i vårt liv - ingen har som min man bidragit till att jag sett dysfunktionella mönster och lärt om mig själv. Sen kom de svåra åren när många situationer blev fel och samtal urartade. Nu lever vi i det som du ser framför dig - svåra saker kommer till ytan och tas omhand... Sakerna tas omhand och vi tar hand om oss själva och varandra. Kram på dej! / mt

till mig en kram av dig! Tack - värmer gott!
Hoppas du och maken kan få till ett bra samförstånd! Svåra saker.
Kram till dig - vila i sinnesron. / A

tyckte jag behövde det mitt i all min målmedvetenhetsiver som jag just skrivit om "hos mig själv"...

Jag förstår din olust och sorg i det du går igenom och har framför dig, hoppas att ni får ett bra samtal i morgon mannen och du. Kan ju också leda till något bra när man börjar prata om det svåra. I vilket fall så tror jag att det är bra att ta belut, det är så jobbigt att gå och vackla mellan olika alternativ, blir varken eller och livet rinner på. Lycka till nu och ha en bra kväll på fredagsmötet.

...och kram till dig.

lycka till ikväll! Mingla på du med alkoholfritt och tänk på vad trevligt som väntar dig när du kommer hem :)
...och i morgon bitti vakna som en nyponros!

har börjat funka för mig också nu, fast det tog tid. Jag har upplevt det några gånger, att jag kan släppa tankarna och somna lugnt och det är som en skön present... låter kanske knäppt men så känns det nu eftersom jag inte varit så lugn när jag skulle somna på mycket länge. Nu är det ljuvligt att gå och lägga sig, det är fortfarnade nytt men jag tror att det är så det kommer att bli nu... jippi!

Triggers och utlösande faktor till varför man dricker vin fast man tänkt att verkligen inte göra det... Jag har tänkt sista tiden att jag visste precis att jag gick in i det, då när jag började dricka vin i för stor mängd. Jag gjorde det och tyckte jag behövde det för att linda in det som gjorde ont i livet.

Sen när det blev en vana och jag inte alls tänkt dricka vin så kunde en händelse eller känsla vara det som triggade igång de "onödiga" glasen vin. Kan lika gärna dricka vin och lindra lite...

Nu tänker jag mest på att ändra i livet så att inte de gamla triggersarna ska ha något utrymme, de ska minimeras. Jag får ändra om i mitt liv, i stort och smått, in och ändra både här och där.... Tillföra bra saker eller göra på "nytt sätt" då jag närmar mig de moment där det är känsligt läge. Det gamla känns unket. Jag vill ha in nya intryck i mitt liv och jag är egoistisk nu. Det kommer att komma andra till del också.

Konflikt i relationen är en trigger som jag tänkt en hel på att jag skulle eliminera genom att kanske ta och göra slut på relationen, men har kommit fram till att här ska inte göras slut i nuläget(typiskt sätt för mig att fly genom att göra slut när det går mig emot)utan jag ska försöka med förändring istället. Får se om det lyckas... En utmaning för mig som jag behöver. Jag har vacklat o velat fram och tillbaka alltför länge nu och det bara suger energi. Nu tar jag detta som mål och jobbar i den riktningen. Funkar det inte tar jag nya mål.
(känner mig väldigt målmedveten och upp till kamp idag :)

Önskar alla en bra helg som blir på ett ungefär som man vill att den ska bli och inte helt tvärtom!

http://can.se/sv/Kalendarium/Sommarkurs-om-alkohol--och-narkotika-1/

Det ska jag prova! =)

Nåväl. Ikväll kommer det att bli tungt, ska iväg på ett sponsorevent och det kommer att serveras massor av gratischampagne. MEN mitt lilla kortsiktiga mål denna vecka är att åtminstone inte dricka en droppe före morgondagen. Nu har jag i alla fall skrivit det här: att jag inte ska dricka idag.

Vill inte vakna bakfull imorgon, vill inte att en hel helg försvinner i alkoholdimman. Jag vet att bara jag kommer igång med att mingla kommer jag snart ha glömt bort att det är alkoholfritt i glaset. Om jag kommer hem i lagom kristlig tid och inte stinker sprit kanske jag till och med lyckas förföra mannen senare ikväll.

Önskar härmed mig själv lycka till =)

http://www.drugsmart.com/gastbloggar/artikel/senaste-filmen-fran-vandpu…

Började skriva till dig men insåg tankarna for iväg och flyttade över de orden till min tråd.

Vill bara skriva att de positiva timmarna,dagarna,veckorna är så värdefulla. Njut och vårda de stunderna, spara dem djupt inuti.

Kram

Miss K's inlägg och började svara...
"Gläds med dig, att du känner det positiva väger tyngst just nu. De stunderna är guld värda!

I mitt liv var de nyktra stunderna underbara, då ville jag på inga sätt göra något, säga något, som skulle vända det positiva."
Här kände jag att mina reflektioner nog skulle in på min tråd istället... Kopierade och flyttar det hit...

Nu tänker jag på de perioderna. Jag tassade ju lika mycket då som när det var fylla och destruktivt. Så sjukt beteende!

Jag fick mig en riktig tankeställare när jag och maken pratades vid om hur jag fungerar-att jag gärna funderar och sen återkommer. Han såg ut som ett frågetecken, det hade han ingen aning om, att jag funkar så. Den reaktionen fick mig att återkomma till att han så ofta, mest i ilska, sagt att jag aldrig berättar om mig.
Det tycker jag att jag har gjort, men han har så rätt. Vi har pratat om vad vi gör, hur vi gör, om familjen, om vår historia. Men väldigt lite om vem jag ÄR! Varför jag tänker som jag gör, varför jag är så öppen om så mycket men väldigt sparsam i annat.
Varför?
Rädsla!

Jag älskar verkligen min man, hatar alkoholens makt, men trots allt som hänt så har han även sagt saker som varit så sanna. Saker som hjälper mig i min utveckling och som i vår gemensamma framtid kan föra oss närmare varandra. I vår framtid kommer, utgår jag ifrån, samma saker upp till ytan utan ilska och rädsla. Två tillstånd som ju ofta går hand i hand. Nu har vi ju inget mer att förlora, känns som vi kan fortsätta men utan skyddsmurar, i alla fall inför varandra. Hoppas och tror på oss!

Kram på er alla kloka

...har bestämt att prata med maken imorgon. Ska inte fega. Känner mig ledsen och sorgsen och jag vet inte allt. Idag blev det jättekonstig stämning vid lunchbordet när vi pratade om respektive och en sa att din har jag inte träffat! och jag svarade med ett "nä och inte får du göra det heller". Nu känns det som om jag berättar för folk att jag ska skiljas så måste jag ju få tummen ur och berätta det därhemma också. Men fy vad jobbigt det känns. Jag tror och hoppas att han kommer att tycka det är en bra lösning och att vi kommer att kunna samarbeta. Jag hoppas det. Men jag vet inte. Det känns som om jag ångrar mig redan men det är såklart rädsla för det okända och för att bli ensam. Såklart är det ledsamt med ett misslyckande som en separation väl ändå är på sätt och vis. Ja, ja, ska inte älta mer här nu. Ikväll ska jag på mitt mysiga fredagsmöte och imorgon kväll ska han ut och svira, kanske blir extra mycket svirande för honom när han hört vad jag har att säga.

Hoppas ni alla får ett riktigt skönt slut på veckan. Många kramar till den som vill ha, tack för att ni finns ingen nämnd och ingen glömd.

Inte kul att ha "fel" arm i gips. Bra att du tar det med ro.
Utmärkt tillfälle att öva på att göra en sak i taget och att vara medvetet närvarande, man måste ju liksom när hjärnan måste tänka spegelvänt. Det kan vara kul också, prova att skriva ett handskrivet brev till någon som förtjänar ett skratt och lite hjärngympa.

Krya på dig!

läste ditt inlägg och fick lov att kolla FLERA gåner om det var mitt nick-name ModestyBlaise som stod där, men det stod Anli.
Snuskigt lika liv/historier, jag vill nästan bara gråta när jag läser det du skriver :(
jag har också fått medicin mot sug + samtal med en kurator (15 ggr, gav mig inget, så han sa första ggn att jag måste sluta dricka, men om det vore så lätt så skulle jag väl slutat för länge sen????)

själv har jag hamnat i en svacka (igen, typ den 100:e de sista 5 åren) och jag har druckit 9 dagar i rad!!
På helgen är det ingen som reagerar så klart.... men jag smygdricker så fort jag kommer hem efter jobbet, typ 2 glas på en kvart, innan man o barn kommer hem. då blir jag lugn o småvarm o klarar av kvällen med ett leende, sen kommer natten o jag svettas som en gris o sover oroligt.
Och dagen efter, denna ÅNGEST!!! Mår piss hela dagen... men på em börjar det avta o jag tänker.... gud va gott med ett glas vin när jag kommer hem.
Hur funkar hjärnan där????

nu har jag tänkt minska (för sluta vill jag inte) men det blir tyvärr inte så.
för 2 v sen var jag utan alkohol en hel vecka, hade inget hemma o kände inget sug, låg o läste på kvällarna o tänkte att det var SKÖNT att vara utan vinet.
MEN så fort jag har hemma, så blir jag som en svamp. Tänker jämt: jag tar ett glas vin, det blir bra..... men vet ju innan att det blir 3-4 glas som vanligt, så varför lär jag mig inte.... att jag ALDRIG kommer att kunna dricka ett glas o sen vara nöjd???

nu är det helg, o redan har jag alkoholångest!! drack 4 glas vin igår på alla hjärtans dag med mannen..... i kväll väntar den vanliga fredagstristessen :(
Fredag= God mat,gott dyrt vin, TV + soffa.... och där somnar mannen runt kl 21.... o jag fortsätter pimpla vin o äta snacks till midnatt. samma visa varje fredag, skittrist :(

//ModestyBlaise