Senaste kommentarerna i forumet

ta tillvara och njut! / mt

...så sant...
Människor som står utanför kan inte föreställa sig hur insnärjt livet kan bli och att det inte handlar om att "skärpa sig", "ta sig i kragen", " bara packa och gå",
Varken den som utsätter eller utsätts kan bryta sina mönster bara "så", "här och nu".
Samma för missbrukare, mobbare eller de som utsätts i alla åldrar. Allt måste bearbetas och allt måste få ta tid, den tid som behövs.

Du har tagit ett jättekliv. Var stolt över det!
Viljan att ge upp och bara slippa går vi alla igenom mer eller mindre ofta. Som du(och jag) kan läsa här så är vägen lång oavsett vilken sida vi hamnar på. Om vi är kvar i relationer, om man väljer sluta missbruket eller inte, oavsett vad så kostar det på!

Men, vad vi vet är att alla som söker sig hit önskar en förändring. Därför har du och jag träffats tex. Det är jag tacksam över.

Kämpa vidare, mycket har du ju redan, glöm inte fokusera lite på det också.
Din envishet, din värme, din nya bostad, din förmåga sortera bort elakheterna-urskilja, din förmåga känna, dina flickor. Utan ditt ex hade du inte haft dem ;)

Mina barn är fantastiska, utan den pappan de har hade de inte blivit som de är och det finns inte något jag önskar skulle vara annorlunda med dem.
Han har gett dem mycket, inte minst kunskap om scientologernas baksidor ;)

Kram sösterami

Flygcert och Miss K, tack för era ord.

Just tillbaka i lägenheten efter 60min thaimassage, båda samtidigt med varsin ettrig liten thaidam, ja, min var kort med knubbig och maken var lite avis på att hon hade mer tyngd att erbjuda när knäna och armbågarna vandrade nogsamt över ryggen. Snacka om spänningar! Vi ska dit igen, tillsamnans har vi bokat ny tid, dena gång inklusive bastu. Jag är nykär och lycklig!
Snart ska jag iväg och jobba, maken har fått en hyrcykel. Frågade inte om an ville, kör ny taktik ;) . Han sa han hellre går, såklart, han har börjat gå ca 1 mil om dagen. Resulterat i att flera byxor inte går knäppa pga större lår och rumpmuskler. Han är alltid vackrast, men nu ser han dessutom så frisk och glad ut.

Mår, som ni hör, fantastiskt bra idag. Vi sov, bara sov och sov inatt, nära och djupt.

Vi går på en mässa ang träning följt av ett seminarium angående personlig utveckling och hur man på ett bra sätt skall coacha folk i vardagen.
DET tror jag du skulle tycka om.

Alla behöver bra ramar och struktur i vardagen.
Gäller bara att det blir nice flow oxå.
Skickar en kram/A

Vad skulle hända om du sa; Jag vill inte prata med dig när du druckit. Jag får inte ut något av dessa samtal.

Jag vet att det inte är lätt. Har själv bott med en alkoholist i flera år men också insett att jag har haft långt många fler i min omgivning som har problem med alkoholen och som tar min energi.

Min tanke går speciellt till en vän som jag, liksom du beskriver, nästan började förakta då han dök upp i tid och otid med sitt fyllesvammel. Jag sa till honom något i stil med vad jag skrev överst här. Jag sa också att om han ville prata så var han välkommen att komma över på en nykter fika någon dag. Det har ännu inte hänt.

Min poäng är att om du före det händer nästa gång tänker ut vad du ska säga, konkret utan att vara elak så blir det lättare att genomföra det och att stå för det.

Kram

som saknar dig.
Hoppas allt är ok, nyfiken på hur det nya forumet kommer se ut.
Hoppas armen läker bra!
/A

Börjar känna lite att jag saknar dina roliga, kloka och vardagliga inlägg.
Börjar tänka att du har mycket med ditt nu?
Hör gärna av dig om du känner att du kan/orkar?
Kram/A

bara bra och din resa fortsätter utan gropar och gupp.
Du har ett bra driv, viltet jag hoppas du fortfarande har? Kramar/A

Hopas att allt är bra med dig?
Avsaknaden av vettiga kommentarer är tydlig.
Hoppas du lever livet, och livet är dig vänlig?
/A

Det var tråkigt att läsa, beklagar verkligen.

Jag fanns inte på forum när du skrev här, så jag "känner" ju inte dig men jag vill tacka för att du berättar. Det får mig att tänka i perspektiv, att det kan sluta på så olika sätt.

Hoppas du har fått allt stöd du behöver under den här tiden.

Kram

... så skönt att höra av dig... att få veta hur det blev. Du är en av dem jag tänkt på ofta. Och med oro. Hoppas ditt liv är bra nu. Varma kramar! / mt

makterna Berra - nej, jag skojar. Så synd... vi är så många som gillar dina krönikor! Skriv i Word och spara ofta och klistra in sen. Så har jag gjort ibland när det trasslat flera gånger på raken.
Vilken handy man du är som har olika mössor så där att ta på bara när det j----s.
Kram på dig - snart kommer våren! (Och det nya forumet - ser fram emot det med spänning...) / mt

Han dog för 1 1/2 år sedan....på behandlingshemmet...

Hej igen! Tror jag förstår nu. Du gjorde vissa saker tydligare för honom och hans oro minskade. Enkla kärnfulla meningar och ett "jag älskar dig".

Jag känner också igen mig i det här med att tvinga sig att vara taktisk, att vänta med att diskutera känsliga ämnen. Sen gäller det bara att inte vänta för länge.

Fortsatt lycka till!
Kram Miss K

Jag har ett ont omen som förföljer mig på forumet.
Igår kväll skrev jag som vanligt en lång roman som jag var mäkta stolt över, kanske en av den bättre.
Men de senaste fem gångerna så har det alltid hänt något som gör att ju längre inlägg som jag har skrivit desto större chans att det inte sparas.

Igår kväll löste jordfelsbrytaren ut i dessa smösmältningstider, och hela huset förblev svart.
Datorn packade ihop av att bli avbruten så det blev till att sätta på sig IT-sektionens mössa, och reparationen blev klar just då i morse.

Jag håller på att tappa sugen på att skriva långa inlägg, någon jävlas med mig hela tiden

Berra

ser att du är inloggad så jag passar på att vinka till dig! / mt

Den senaste tiden har vi haft samtal i intensiv närvaro om olika "steg", mannen och jag. Det tycker jag mycket om. Jag försöker följa 12 steg för hopplösa och är nu mitt i v 6 - steg 6 med temat "Vila". Just nu har det faktiskt varit ganska mycket omkring mig så det haltar lite men jag håller ändå fast vid min plan att sköta om mig. De senaste veckorna har mannen varit på fler AA-möten och i olika grupper. Det han lär och tar till sig där sprider över på mig på ett väldigt gott sätt. Som ett varmt vårregn - fast det är kallt ute:) / mt

det möjligt? Att en människa kan bli så insnärjd??? Men vi vet att det är sant. Och vi vet hur obegripligt starkt fångenskapen binder sitt offer - och att ingen annan än den som låtit sig fångas kan göra sig fri. Men DU har gjort det! Befriat dig och även dina fickor. Även om de upplever dåliga saker hos sin pappa så är de trygga hos dig och du blir deras inre och yttre förebild.

Allt, allt gott till dig - nu går din väg framåt! / kram - var mycket stolt! / mt

Att läsa hur ni är på gång!

Det finns säkert massor som är bra med dej, tror du inte?
Ja, varför släppte du taget?
Har du nån tanke själv?

Knappast för att du är värdelös, glöm det.
Misslyckad? Nej.

Men i stort behov av att bryta.
Det finns hjälp men då måste man vilja själv.
Skriv här, få ur dej tankar. Sen förändra.
Bara du bestämmer.

/E

Ja så blev det. Återföll inte i drickande bara för drickandes skull. Men då de var rätt tillfälle höll jag mig bra ett tag. Men nu har kontrollen återigen försvunnit och det med besked. Har blivit alldeles för onykter flera gånger den senaste tiden. I "fel" sällskap, minnesluckor utan dess like. Ångest och åter ångest! Vad har jag sagt, gjort. Fasan rent ut sagt. Lika många gånger tillfällen med lagom med vin tillsammans med vänner som varit trevliga utan ångest. Men de där gångerna då alkoholen totalt tagit över påminner mig om faktumet att jag inte klarar det. Känner mig värdelös vem försökte jag lura? Hur ska jag ta mig upp från skammen och kunna erkänna faktumet. Framför allt kanske acceptera att nej du kan inte dricka med måtta åtta ggr av tio för de där
Två de går käpprätt åt helvete gör mer skada. Du sviker dig själv, dina nära, tappar förtroende hos de som en gång sett dig som något mer än en fylletant. Känner mig på spänn hela tiden efter senaste tillfället. Ska någon säga något, hur ska jag bemöta faktumet att flera timmar är svarta från den kvällen, jag vet ej vad som hände. Känner mig jagad av att ej ha kontrollen och kunna veta om jag vågar möta blicken hos de som var med. Några kommentarer har jag fått som jag mest slätat över. Pratar inte om mitt misslyckande och hoppas de ska glömmas bort.

Så här är jag igen. Inte slentrian druckit igen men tagit igen vid tillfällena med besked. Minnesluckor på ett sätt jag aldrig upplevt hemskt. Åter igen behöver jag resa mig upp. Hjälp snälla medmänniskor jag vill inte lura mig själv igen och behöver stöd. Innan jag tappar bort det som är bra med mig själv och bara ser det som gått snett.

Tänkte sladda in och säga hej. Vilka berättelser! Hoppas ditt nya jobb går bra:)!
Det är nyttigt! bytte sj för två år sen, innan dess var jag alldeles för många år på samma
ställe och ångrar som fan att jag inte bytte tidigare. Du är en mkt stark person
Fia, kör hårt!

Pontus

Hej Fenix, känns bra att läsa dina rader och visst känns det bra att få ner sunda tankar&värderingar i skrift.
Visst var alkoholen bara elände dom sista åren, satt även jag och drack nattetid gärna framför datorn, när familjen sov.

Har haft 6månader som längst nykter utan återfall, men försökt att sluta i ca tre år nu.
Instämmer att det är gott liv utan alkohol, många fördelar med nykterheten som sagt. Även min plan är att nu räcker det, tror faktiskt inte jag orkar längre heller.

Men det goa just i skrivande stund är att jag inte vill längre, känns som kriget innombords är över på riktigt :)
Jag tror mig ha lärt mig hur jag skall hantera det dåliga måendet om/när det kommer tillbaks.

Jobbar på att fila ner mina dåliga sidor/tankar som då och då ploppar upp, vilka utvecklades under missbrukarJörgens tid.

Men det går åt rätt håll, han får mindre och mindre att säga till om.

Sköt om dig

Hälsningar Jörgen Nykter Alkoholist

Mt, jag önskar att att du har rätt: att han inte ska orka med barnen... Eller - jag önskar ju så klart att han orkar att vara en bra pappa, för barnens skull!!! Men hans skuldbeläggande och ignorerande mot barnen gör ju ont i mig, det är ju det som gör att jag inte tycker att barnen har det så bra som de skulle kunna... Men OJ, vad han har skärpt till sig - han är ju så mycket mer aktiv nu, och det är ju bra. Jag vet att du många gånger skrivit det till mig - att det är bra att han är mer engagerad i barnen nu, och du har ju så rätt, så rätt! Men som sagt; att jag inte är med barnen och kan ge dem stöd och kramar när sambon kör på med elakheter emellanåt gör ont i mig.

Men tack Mt, för din peppning! Jag orkar ju inte läsa det jag skrivit här tidigare, det gör för ont, men det räcker att jag ögnar igenom något inlägg så känner jag ju att det känns som det är någon annan som skrivit det. Och häromdagen vågade jag kopiera en backup-kopia på mina dagboksanteckningar i min mail till min dator (har ju innan varit rädd att sambon ska gå in i datorn och läsa), men jag orkade ju inte läsa mer än de allra första. Allt där handlar om saker han gjort, sagt, kallat mig, gjort mot barnen osv, ingenting om svammel vad jag pysslat med på dagarna eller sådant vardagshandling, och när jag lade det i ett worddokument så blev det 70 sidor... 70 sidor om vad han gjort mot mig: sårat mig, förnedrat mig, tryckt ner mig, hotat mig, och framför allt - gånger han utsatt barnen för psykisk misshandel...
Åh, det är en jobbig tanke att tänka på!

Sorgsen, jag går inte in i diskussion med barnen om någonting - jag kan prata med dem om pappa, för att jag vill visa att de får prata om pappa med mig och hos mig, men då pratar jag om saker de gjort hos pappa, om de träffat någon osv - vardagliga saker. I övrigt pratar jag bara med barnen om "jobbiga saker" när de tar upp det - när den stora frågar varför jag inte vill bo med pappa så svarar jag att mamma och pappa tycker så olika om saker så att vi inte kan leva med varandra och liknande, men det är aldrig jag som tar upp sådant, men frågar de så försöker jag svara utan att smutskasta någon!!

Du har ju rätt om det röriga, men det är ju bara att han är sååå jobbig: han vänder på allt jag säger, jag försöker att inte nappa på hans påhopp och smutskastande, men ibland är det ju så svårt - jag blir så ledsen/arg/upprörd att jag tappar konceptet...

Jag uppskattar mycket att du är rak. Ibland känner jag mig lite tillplattad, men det är nödvändigt. Men det värsta är ju att jag ofta tänker att jag kanske borde ge upp, att jag kanske skulle låta honom ha barnen helt så att de inte skulel sakna mig om jag försvann. Åh, det gör ju så ont, ont att han är så j-a elak mot mig, skickar elaka mail, ringer och hotar osv, jag ber om att vi inte ska ha kontakt om annat än barnen, men.... Fy fan, hur kunde det ta mig alla dessa år att förstå???

Bästa bästa Sorgsen! Är så glad att ni verkar ha funnit en bra väg att slå in på! Önskar dig allt gott, som alltid! Hoppas att ni får det fint tillsammans nu, hur länge stannar maken hos dig?

Så gott att läsa och nästan känna ditt lugn och din lycka! Varma, goda tankar till dig, och stor kram!