Senaste kommentarerna i forumet

Nu har det brakat lös. Kände att jag bara var tvungen att prata med honom innan barnen kom. Så jag talade om för honom igen att jag älskar honom och att jag är orolig för honom, för han dricker lite för mycket för att det ska kännas bra. Han var helt oförstående. Frågade hur många dagar han varit helt spik nykter i veckan och han svarade måndag-torsdag. Vilket jag VET är helt fel. Tror jag. Talade om för honom att jag hittat alla tomburkar och att de från början var fyra och nu arton. Hans förklaring var att han druckit tre idag och att alla de andra var gamla... Ljug. Och först då gick det upp för honom att jag hade kollat och letat och då blev han ju ännu argare. Sa igen att jag är orolig och att jag därför kollat i veckan, och i den här veckan bara, sedan jag märkte att han drack vin förra helgen i garaget, vilket är sant. Lite mer diskussioner hit och dit. Sen ville han inte prata mer utan bara gick upp till renoveringen av barnens rum. Frågade en enda fråga till och det kanske var dumt, men jag vet att han varit på systemet typ 4 gånger i veckan, jag frågade... Antar att det var droppen, han sa att jag kunde bara gå igen.

Så jag gick. Packade ihop lite kläder. Frågade honom igen om han menat att jag verkligen skulle gå. Om jag har problem så kunde jag gå. Talade om för honom att jag älskar honom och att jag är orolig. Men jag gick. Bror min är en ängel och kom och hämtade mig och körde mig till den lilla etta jag officiellt bor i fortfarande. Och nu vet jag varken in eller ut... Han blånekar ju! Och en vit månad var inga problem sa han ju, visst kunde vi ha det! Men då var ju jag tvungen att skärpa mig också, med mina grejjer, jag antar att han menar mitt kontrollerande... Har jag inbillat mig att antalet öl bara ökar? Är jag så instabil själv att jag intalar mig själv allt det här? Vad säger han till barnen nu när de kommer? Vad händer nu? Skickade precis ett sms till honom: "Jag älskar dig." Tror inte jag får ett svar. Han sa ju inte ens hejdå när jag gick. Har jag med min oro för honom bränt alla broar?

Har inte sovit mer än kanske 3-4 timmar per natt den sista veckan. Vaknar och funderar och undrar vad som är rimligt och orimligt och tankarna bara snurrar. På helspänn hela tiden. Ska försöka sova nu, förhoppningsvis kan jag få lite ro.

Tack för era tankar och råd. Värdefullt. Ni är värdefulla.
/Kristin

Jag känner något oerhört för er som lever i destruktiva förhållanden.

Jag vet att alkohol och droger är en utlösande faktor men det kan ALDRIG någonsin tillåtas ursäkta någon form av våld, vare sig psykisk eller fysisk.

Jag önskar er, av hela mitt hjärta, all styrka att kunna återta era egna liv och få leva i harmoni med er själva.

Hej Lillablå

Vill bara säga- lita på din magkänsla. Jag vet att det är svårt men försök. Finns det aggressiva tendenser när han dricker så kommer det att bli värre med tiden. Mitt ex, som jag känner utan och innan sen ungdomsåren, kan vara den underbaraste och vackraste människa jag vet. Han är och kommer alltid att vara mitt livs kärlek. Dock ökade hans aggressiva beteende hela tiden under vårt förhållande. De kränkande orden, alla oväntade vändningar, hoten om att lämna mig, den subtila kritiken mot mig som person. Det smyger sakta men säkert på, det är det som kallas normaliseringsprocessen och kan pågå under lång tid. Det har varit så många gånger som jag slappnat av, sänkt garden, trott och litat till att nu har vi det bra och så pang!!!!!!! Helt plötsligt tänder han till på något som för mig varit helt obegripligt. Från början kunde jag tänka "vad hände nu?". Sen släppte jag det när han skärpte till sig och backade. Men sakta men säkert kom utbrotten oftare och kränkningarna blev grovare. Jag blev mer och mer förvirrad, undrade vad jag gjorde för fel och kände till slut att jag gick på ett minerat fält. Han flyttade på gränserna och krympte mitt utrymme.

Taktiken ändras. Det har jag förstått nu. Fick ett försoningsmail för en vecka sedan som jag bollade tillbaka. Jag har aldrig gjort så tidigare. Just nu försöker han kontrollera mig med sin tystnad som stressar mig oerhört men jag vet och är beredd på att det kommer att komma nya försök från hans sida. Allt jag kan göra just nu är att ta beslut över mitt eget liv, hur jag vill leva, hur jag vill uppleva kärlek, hur jag vill bli behandlad. Och jag vet att oavsett vad jag vill med en kärleksrelation så kommer han aldrig ge mig det jag behöver och längtar efter. Jag kan inte ändra på honom men jag kan påverka hur jag vill leva mitt liv.

Det låter kanske klyschigt och enkelt, det är det inte. Jag kämpar varje jävla dag, jag gråter, längtar, saknar men jag vet nu att jag aldrig mer kan gå tillbaka till honom. Det kommer att bli min död. Går jag tillbaka kommer han att förakta mig ännu mer, kränka mig ännu mer, slå undan fötterna ännu mer. Min drivkraft är kärleken, hans drivkraft är ilskan och frustrationen. Det är en ohygglig sorg men det är inget jag kan påverka längre.

JAg vet att det är svårt men försök lita till din magkänsla/ Kram Märta

Antar att du har rätt. Eller egentligen vet jag, Men jag vet inte hur jag ska hantera det. Nu har han varit extra supergullig och omtänksam, väntat med att marinera köttet i vinet tills jag kommer hem för att jag inte ska tro nåt, och druckit 14 stora stark i garaget under 4 kvällar i veckan.

Nu undrar jag mest hur jag ska gå vidare. Ska jag gå vidare själv, eller ska jag försöka hjälpa? Och barnen... jag vet att de inte är mitt ansvar, mitt liv är mitt ansvar. men...

Men jisses vad skönt det är att få skriva av sig och formulera i ord. Tack för möjligheten!!!

Han är i ett beroende...varför gömma vin och dricka ensam? Tyvärr så får du inse att din kille har problem. Hoppas att han också inser det snart.
Kram!!

Träffade T för 8 månader sen. Och jag är rädd att han inte har en helt sund relation till alkolhol. Tyckte redan från början att han kanske drack lite mycket, men tänkte inte så mycket på det. Det var inte så att han blev påtagligt berusad, mer att han drack ett par öl varje kväll. Dessutom drack han dem gärna i garaget, hans fristad, där han trivs, hans garage... Jag har uttryckt min olust över att han dricker där, men han tycker inte att det är nåt konstigt alls....

Den senaste tiden har jag dock haft en obehagskänsla runt drickandet. Vi dricker vin varje fredag och lördag kväll, och han tar alltid in två flaskor, jag dricker kanske två - max två och ett halvt glas - och han resten. Dessutom har jag insett att han också går ut i garaget och dricker där. För ett par veckor sen gick jag ut där egentligen utan anledning, skulle väl hämta nåt eller så, och hittar en full ica-kasse med tomburkar och dessutom två tomma vinflaskor. Och klumpen i magen bet sig fast ordentligt. Avskyr mig själv för att jag snokar, men jag har hittat mängder med tomma systemetpåsar, massor med ölburkar, tomma såklart, och alla gömda, och ett gammalt vinglas och tomma whiskeyflaskor (vet dock inte hur länge de stått där).

Vi bestämde, på hans förslag, att vi skulle ha en vit vecka, men det sket sig. Hörde på hans röst att han druckit när jag var borta ett par dagar, och när jag kom hem köptes det pizza och öl, och han blev riktigt irriterad när jag skämtsamt sa att det där med en vit vecka sket sig. På lördagen skottade vi snö som alla andra, och han öppnade en flaska vin som han drack i smyg i garaget, och gömde flaskan väl. Jag frågade honom lugnt och försiktigt om han druckit eftersom det hörs på hans röst och han nekade. När jag dagen efter talade om för honom att jag blir illa berörd när han ljuger för mig och när han dricker i smyg blev han skogstokig. Och nu har han gömt sin alkohol ännu bättre.

Han har aldrig varit våldsam. Mycket arg ibland, men vem blir inte arg. Har aldrig sett honom full, han blir bara långsam i rörelserna, talar långsammare och blir lite, lite svajig.

Jag vet med mig att jag ibland förstorar upp och överdriver, och det är därför jag skriver här. Oroar jag mig i onödan, eller har han ett beroende? Eller ett beteende som kan övergå till ett beroende?

Vet att det här blev långt, men jag är orolig för min älskade och vore tacksam för lite synpunkter och kanske råd!

fenix...
saknar dig...

Hej Fenix, hur är det med dig.... Hoppas allt e ok med dig, länge sedan du skrev något...

Snoopy

Fniss, men det gör jag!!!! General portion.
Det heter hippocampus en del av hjärnan där minnet ligger. På missbrukrare skrumpnar den delen vilket gör att närminnet blir dåligt. (Skojar inte)
Jag blandar ihop dagar o tider o sånt. Men utan alkohol så återhämtar den sig igen efter ett år typ. Så var vid gott mod om du glömmer din kod vid bankomaten, det blir bättre!!!

Fredag o en ny dag, somnade nykter iaf, så då e jag väl nykter nu? Nykter betyder ju oxå klarsynt o det vetefan om jag e, spritfri iaf. (nu skrev jag rätt va, Fenix?)

En vecka kvar på behandlingen, den har varit superbra, alla människor bode få gå en sån, vi har en praktikant den här veckan md oss, som utbildar sig till socionom, hon ska bara sitta med o lyssna, men hon e helt inne i vårt snack o pratar själv spontant om hur det e för henne, riktigt kul faktiskt.

En bra dag till alla önskar jag!!

Ps. Fenix, adiposus betyder fetma!!!

He, he men jag har ALDRIG börjat snusa! Sug på den.
(Ditt latin, va e de f nåt)
/Fenix

Där fick du, Fenix! :)
Min hippus camus funkar inte o så börjar jag bilda adiposus!

Ja, det är du som bestämmer.
Och jag slutade snusa för åtta år sen ;)

Helt rätt Mazza. Jag känner mig ibland så skör, och rädd för att jag bara lurar mig själv och snart sitter och dricker ännu värre än förut. Men så mår jag ju ofta så bra av att som du säger inte lida av de negativa konsekvenserna, och jag känner då och då att jag reagerar sunt på det som händer mig utan att försöka fly. Men visst handlar det om tid. När jag slutade röka för sju år sedan, kände jag mig dock mer säker på att aldrig börja igen. Var lite konstig i ungefär tre månader, men sedan dess har jag aldrig ens reflekterat över att jag vill röka igen, utan bara ibland tacksamt noterat att jag slutat för gott. Och det tvivlar jag inte en sekund på.
Får se nu om det blir likadant med alkoholen.
/Fenix

Visst är det så att man nog inte ska räkna tiden i dagar, månader och så. MEN tiden läker och helar till slut. Det tar nog bara olika lång tid för oss olika individer. För mig var de första sex månaderna väldigt sköra även om jag kände att jag mådde bra av att inte få alkoholens negativa konsekvenser. Till slut så känner man i.af. någon form av säkerhet i sin nykterhet. DEN tiden kan nog variera kraftigt beroende på i vilket skede man är i eller vilken individ man är. Dessvärre finns det många exempel på de som aldrig kommer hit.
JAG VILLE INTE VARA EN AV DEM!! Hoppas ni tänker lika där. Och kom ihåg,,, Vi har alla ett eget fritt val. Jag ångrar definitivt inte mitt.

Jag är också säker på det, kommer jag ihåg att jag somnade nykter så somnade jag nykter. Kommer jag inte ihåg när jag somnade, så ....
Men det har vi ju lämnat nu Thea:-)
Kram,
/Fenix

Ja jag tror man kan göra såna kosmetiska ingrpp i själen, tankarna. För att bli den man vill/innerst inne är.
Självföraktet kan växa till självrespekt för varje dag jag e nykter.
O idag e jag nykter, det e jag säker på för jag somnade jag nykter.

Kram, Thea

Hej igen Mazza, härligt att läsa att du närmar dig tre år, även om man inte ska räkna tid.
Jag glömmer för det mesta tid, och tänker i stället på vad jag gör utan att ta till alkoholen, det vill säga leva nykter. Det händer ju faktiskt saker, och jag måste tänka efter och reagera känslomässigt utan alkohol, vilket för mig är mycket nyttigt. Förr sköt jag upp min reaktioner tills jag kom i säkerhet hemma, där jag kunde vräka i mig öl och vin och förbanna de som orsakat min ilska eller irritation. Men dagen efter var problemet inte löst på något sätt, hade glömt alla smarta tankar. Nu tänker jag medvetet att jag får känna och reagera som det blir, och försöka göra klart för mig själv vad det handlar om. Känner mig efter sådana händelser stärkt som människa faktiskt. Det är väl vad som kallas att leva nykter. Eller leva utan kemisk påverkan.
/Fenix

Go morgon på er!

Jag håller med dig Irene, så länge man har känslan att "jag har stått ut ex antal dar" så koncentrar hjärna sig på det och man ger stor utrymme för Lille Åh vad det är synd om mig.
Om man tänker: jag respekterar mig själv och min kropp och unnar mig att vara nykter.

Ja jag vet, jag hör er skrika: hur jvl lätt är det då, jag har ju ingen självrespekt! Nej, inte så lätt men inte omöjligt.

Vi kan väl prova idag att lura hjärnan att tänka andra tankar.
Sluta dömma, banka, svära och allmänt tycka att vi inte duger
klappa oss på kinden och säga här kommer jag en glad tjej/kille som vill leva ett värdigt liv!

Sol ända in i levern på ER!!!!

Katarina

Mazza,

Bra formulerade ord!
Så försöker jag också tänka! Jag ser på framtiden som en tid jag LEVER NYKTER. Försöker att inte tänka så mycket på att ”nu har jag varit nykter i 7 dagar”. Det kan lätt förväxlas med ”nu har jag varit duktig och inte druckit i sju dagar; jag har avstått från min älskade Herr alkohol. Jag ser visserligen fördelarna ,men DUKTGT av mig, är det!”

Det låter inte så bra. Jag tror inte det är bra att tänka inte-tankar...

Nej, jag vill hellre tänka så här: ”Sen en tid tillbaka lever jag nykter”.

Sköt om er allihop!
//Irene

Oooooh Yeaaaaaaaaaaaaaa, helt rätt Mazza!
Att leva nyktert, att möta livet, att orka leva sitt liv!

Katarina

Kollar in ibland Fenix. Jag tuffar på mot snart tre år faktiskt. Nykter alltså. Ville bara peka på skillnaden på att vara nykter och att LEVA NYKTER. Alla kan ju vara nykter... Tänk dig en värld där det helt plötsligt en dag inte fanns alkohol el. något annat substitut. Ja, då vart till och med den mest förhärdade parkbänksalkisen nykter och tänk vad många som då skulle må riktigt, riktigt dåligt för att man inte fick dricka. Men nykter skulle man i.af. vara... Den som istället, innan det här fruktansvärda alkoholstoppet :), lärt sig/tagit beslutet att LEVA NYKTER - han/hon skulle knappast bry sig. Förstår du skillnaden? Good luck.

Hej på er

En liten reflektion på mitt ovan inlägg häromdan angående lycka av att ha klarat en vecka.

För ganska precis 6 år sedan fick jag på allvar upp ögonen inför mitt alkoholintag. Sökte vård för klåda på bålen och axlarna. Mycket obehagligt. Läkaren började ställa konstiga frågor tyckte jag. Om alkohol? Vi måste ta några prover sa han också.
Efter en stund fick jag åter komma in till honom för samtal och då berättade han för mig att jag hade kraftigt förhöjda levervärden, och det var orsaken till denna hemska klåda. Att när levern blir så pass irriterad utsöndrar den ett ämne som ger dessa symptom. Som en kraftig allergiattack men som inte går över i brådrasket.
Därav dessa frågor om mina alkoholvanor. I början intog jag en försvarställning och var väldigt försiktig i mina svar. Sedan vände jag som en hand och jag erkände och sa allt som det var med 100 % sanning.
Läkaren var väldigt förtroendegivande och han föreslog terapi hos kommunens beroendecentrum. Jag gick dit ett flertal gånger och träffade en helt suverän terapeut. Han hjälpte mig med antabus och jag var helnykter i en lång period. Viktigt för mig då var att klara av storhelgerna eftersom det alltid då eskalerade nåt fruktansvärt. Alltså midsommar och jul-/nyårsledigheten samma år i tidsföljd. Det gick skitbra och det var precis vad jag behövde. Kommer inte ihåg någon specifik händelse, men sedan släppte mina restrektioner och jag började dricka igen.

Den perioden är historia nu och mitt alkoholintag har varierat under tiden sedan dess. Men totalt sätt är perioden efter denna insikt mycket bättre är innan, men det har ju naturligtvis inte varit bra.
Under de här senaste åren har jag alltså druckit alkohol, men med den utbildning och insikt jag fick där har jag iallafall haft en viss medvetenhet om vad jag har hållit på med.
I mitt fall är ångesten och bakfyllan min största fiende. Även om jag blir rejält full ibland brukar det inte synas så mycket. Det är dagen efter jag blir märkt. För varje gång blir jag än mer märkt och förra måndagen kände jag mig som ett vandrande ärr.

Den måndagen föregicks av drickande i fem dagar i rad. Inte från morgon till kväll, men rejäla mängder. Efter att ha slocknat ca 04:00 på lördagnatten kanonfull vaknade jag på förmiddagen på söndagen och var naturligtvis rejjält packad. Söndag morgon?!
Ner man är berusad tar man ju knäppa beslut så det föll ju sig naturligt att hälla i sig några whiskypinnar där på förmiddagen. Var ju kanon igen på e.m.
Det här var ju inte speciellt bra, inte då i synnerhet att jag befann meg på ett lantställe med min fru, hennes föräldrar och hennes bror med fru.
Ångesten förra måndagen är den absolut största och värsta i hela mitt liv.

Började skriva här och som jag sa tidigare upplevde jag senast igår en sån härlig och fantastisk känsla av att ha den längsta nyktra perioden på nästan ett och ett halvt år. Men saker och ting ändras drasiskt i den värld som vi här befinner sig i.
Redan framåt kvällen började det smygas in något bekant i skallen. En gammal kompis som jag inte vill veta av längre. Bara lite. En kvarting kan väl inte skada nån? Samlade ihop tankarna och tänkte på en dag i taget. En timme i taget. Men ändå, den sista vinarn i vinstället. T.o.m. min fru kom och frågade om vi inte skulle ta ett par glas vin, kände sig lite frusen.
Nu vart det svårt. Tankarna for febrilt efter nåt att skingra tankarna med. Till slut hasplade jag ur mig nåt som jag egentligen inte vet vart det kom ifrån, ¨ska vi inte prova det där nya mullbärsteet istället¨. Hon tittade konstigt på mig men sa, de är ju inte samma sak, men okej då. Så blev det.

Senare på kvällen började denna här hemska vidriga klådan igen. Jag blir tokig av den här djävla klådan sprang jag omkring och skrek. Min fru tyckte att jag överdrev.
Men bara jag vet ju exakt vad det beror på och var den kommer ifrån. Man känner sig fruktansvärt skitig och äcklad.
Tog allergimedicin mot klådan och innan jag somnade tänkte jag, det var nog rätt bra att jag inte drack alkohol idag.

Det vart långt det här. Budskapet jag ville få fram var egentligen bara att vi kan aldrig slappna av och gå säkra bara för att vi vid vissa tidspunkter är glada och nöjda i vårt val att vara nyktra. När som helst sitter den där hemska och vidriga gamla kompisen på axeln och gör allt den kan för att halka in i dimman igen.
Vi måste alltid vara på vår vakt och vara ödmjuka inför den makt som alkoholen har över oss. Men kan vi bara stanna upp en smula, värdera vågskålarna man har i sin hand, då inser vi alla här att vi kan ta rätt beslut.
Vi kan

Kram på er alla och ha en bra kväll

goa fenix
härligt att läsa
att komma underfund med att livet är upp o ner
att det är ok
att känna glädje
o sorg
men att regera i sin egen borg
nykter o lugn
fantastisk känsla
att få vara som man är
att man får vara sårbar
lessen
det är styrka i dess renaste form
att våga vara svag
kram Måne

Hej alla goa människor där ute!!
Lillablå: Tack så mycket för de orden! (rodnar)
Surran: Om jag vore riktigt ego nu skulle jag säga att äntligen kan jag hinna förbi dig i nykterheten, du låg någon dag före om jag minns rätt. Men eftersom jag inte är ego, just nu, så säger jag inte det. Hoppas bara att du släpper det gamla destruktiva som drar i dig någonstans, och håller skylten med ETT BÄTTE LIV högt upp på din fortsatta vandring.
Mazza: Kul att höra ifrån dig, länge sedan. Ja, har börjat förstå att det nyktra livet även har sina dalar, och att det är helt okay.
/Fenix

Snyggt Fenix.
Det kan ibland vara ett helvete att bara vara nykter.
Men det kan också vara himmelskt skönt att LEVA NYKTER.
Go for that!