Senaste kommentarerna i forumet

Ja, Lelas... Vad har hänt, eller vad har inte hänt...
Fy fan, jag har ju alltid förnekat att han varit fysiskt våldsam, men han har ju sparkat mig ur sängen, knuffat mig in i ett skåp så jag varit blåslagen på hela rumpan/ryggen, hållit fast mig så jag fått blåmärken - och allt har jag förnekat och accepterat hans "förlåt" efteråt som mest varit att kramas...
Men nu är det över: vi ska skiljas och den biten är sorglig och gör ont, men barnen - det är där jag går under. I helgen har jag fått så mycket skit igen, blivit kallad dålig mamma, fått höra att han är helt lugn och jag är den som är arg, han förnekar att han skulle ha kallat mig alla saker han kallat mig (men jag har ju tom en del inspelat...), och han kämpar sig blå och menar att han har lika stor rätt till barnen så nu ska vi ha dem 50-50, och jag bara dör... Jag försöker, åh, om ni bara visste vad jag försöker att tänka att det får bli som det blir, han är mer aktiv nu (men måste alltid ha sin familj här när han har barnen) och att jag hoppas de har det bra och så får jag göra det bästa av det när jag har dem... Men FAAAAn vad ont det gör... Och jag märker ju hur orolig den store är, vill itne lämna mig, vill inte gå till förskolan osv...
Och så alla beskyllningar om att jag är galen, att jag inte är lämplig som mamma osv...

Försöker, åh vad jag försöker att tänka att det är bra att jag kommer ur detta, men hur fan kunde jag låta det rulla på så länge? Jag förstör ju så för barnen...

Tack Lelas, jag kommer aldrig gå tillbaka. Jag har länge tänkt att beroende på hur allt går med barnen så kanske jag måste gå tillbaka, men i helgen när han satt och bedyrade mig sin kärlek, samtidigt som han ömsom grät och ömsom skrek och talade om för mig hur hemsk jag är, hur mycket jag förstör, att jag behandlar barnen så fruktansvärt illa osv osv, så kunde jag lugnt säga till honom att jag inte längre älskar honom, och han ville ha en utläggning osv om det, men jag stod på mig och sa att så är det och nu är det färdigt. Men jag är såå rädd för honom, han är så ombytlig och så, ja, han måste vara sjuk...

Ytan känns oändligt långt borta, och jag känner mig ensam, trots att jag har min ursprungsfamilj och några vänner så känner jag mig så ensam, så ledsen och så utlämnad...

Tack Sorgsen, försöker andas, men luften blir till eld och bara bränner i hela mig... Å ena sidan har du ju så rätt: han kommer inte åt mig på samma sätt som när vi bodde ihop, men han kommer såå åt mig; han hotar, skäller, gråter, är helt lugn och sansad och bedjande, ringer & smsar några gånger halva natten och gör att jag inte kan sova och får pulsen att gå upp till 398.

Tack, fina Sorgsen, du känns som min ängel just nu, att du vet att det kan bli bättre, men jag förstår bara inte hur. Jag vill ju bara inte leva längre, jag vill ju bara bara drunkna, någonstans långt nere på botten låta allt bli svart... Känner mig som en så hemsk människa, att ha låtit barn komma in i detta, när jag borde ha förstått för länge sedan...

Tack Mt, han har ju pendlat, men nu är han bara kall och vi har pratat om en del bohag som ska delas osv. Men han pratar främst om att han ska ha barnen lika mycket som jag...

Lillablå, jag förstår att du tänker på något litet mörkt och småäckligt hål i marken när jag skrev gryt, men jag såg framför mig min lilla gömma, dit jag inte skulle behöva ta med någon annan än precis bara den som jag skulle vilja ta med, en liten bostad med lugn och harmoni där jag kan krypa ihop och bara vara, ingen som kommenterar mig, förväntar sig saker av mig, som bestämmer vad som är ok eller inte, som vänder ut och in på mina ord och alltid lyckas få mig att känna mig osäker. Det skulle ju vara mitt lilla krypin, min oas, mitt gryt... Nu orkar jag knappt tänka på det, men det är mitt om jag vill ha det... (Har också tittat på ett lite större hus, som förvisso ligger ännu bättre i förhållande till förskolan och egentligen har bättre ytor för barnen, men det är inte så mysigt och jag behöver hjälp av svåger i så fall med diverse uppfräschning och skötsel av tomt och källare och jag vill vara oberoende...)...
Lillablå, eller någon annan, har ni något bättre namn på mitt boende?

Tack, igen.
När allt kommer över mig så förstår jag inte, jag minns ju bara en bråkdel av allt som hänt, och ändå känns det som alldeles för mycket, vad är jag för störd människa som accepterat, jag har ju så många gånger bestämt mig för att det skulle vara sista gången han behandlade mig så... Och sedan har han kommit och kramat mig (sällan sagt förlåt, utan mest menat att han blev så ledsen på mig så att han blev arg och då säger man saker man inte menar) och så har drömmen om livslånga förhållandet, drömmen om lyckliga familjen fått mig att tro att "det kommer lösa sig, han kommer förstå att jag älskar honom så mycket att han inte behöver vara svartsjuk, inte behöver bli så arg, inte behöver.... osv osv osv", jag är ju sjuk, kanske har han helt rätt i att barnen inte har det bra hos mig heller, så av två onda ting så kanske det måste delas på 50-50...

från underjorden, varma kramar och jag tänker på dig, bästa du!!!

Jätteroligt att blommorna blevuppskattade.
Kände att det ärlite din stil.
Kramis!
A

Vänner... De är det bästa som finns!!!
Jag är oändligt tacksam för de människor jag kan kalla mina, de som har valt att finnas vid min sida i gott och ont, både i vår värld här, och utanför!
Hoppas ni får en härlig stund tillsammans!!!
/k

Fina du!
Ett gryt är ett tillhåll, en håla, ett gömsle...
Och ditt nya hem är bättre än så, det är din plats, ditt hem, din trygghet, ditt palats, din oas! Högt ovan jord och elakheter, ovan och bortanför knivar i ryggen...
Bakslag kommer, det är ett sätt för din högre makt att påminna dig om hur långt du kommit, och hur stark du blivit!
Tänk tillbaka på vad du klarat, hur många steg du tagit på stigen som är bara din, så kanske detta känns mindre och lättare att bära?
Du fixar det här, också, även om det just nu inte känns så!!!
Tänker på dig, och skickar kraft!!!
/k

att det kan! Vara din Högre Makt. Ta tacksamt emot!

Jag övar mig just nu medvetet i Tillit, att jag får det jag behöver. Jag vet inte om det är på grund av min vakenhet och medvetenhet, men jag har sett ett par fantastiska saker i min närhet där mänskor haft modet att be om hjälp - och fått det! På ett sätt jag inte trott var möjligt. Lite som med flygcerts hus. Jag tror att det kan ha att göra med ens egen hållning, en öppenhet.

Fastän jag mår bra nu - eller kanske just därför:) har jag gjort ett program för mig själv för att stärka min hälsa på "alla" plan, kropp, själ och ande. Jag köpte Olle Carlssons bok 12 steg för hopplösa i höstas och läser bland annat den. I inledningen till kapitel 2 står det:

Jag ger upp försöken att klara av mitt problem på egen hand och inser att jag behöver be om hjälp. Jag öppnar mig för att lösningen på mitt dilemma ligger utanför mig själv. Jag börjar känna tillit till att en kraft starkare än min egen kan hjälp mig att komma till rätta med det som har kommit mellan mig och livet.

Kram, hoppas du har en fin dag med goda möten! / mt

gå upp och ner, upp och ner... han är naturligtvis också i obalans (mer än tidigare) och kommer att ösa kritik och hot över dig. Så som han har varit mot dig när ni levde tillsammans så kan du inte räkna med annat. Det kommer inte att upphöra för att du har skaffat eget boende. Därför blev jag så glad över att du kommer att ha familj och vänner nära omkring dig. Men - det kommer att lugna sig med tiden.

Det är samma sak igen: du kan inte ändra på honom men du kan ändra dig själv... och du har redan gjort stora förändringar!!! Han kommer omedvetet eller medvetet) att försöka återställa balansen till så som den har varit - det ska du INTE falla tillbaka till, ta allt stöd du har tillgång till för att följa DIN väg. Han vet säkert att barnen är din sårbara punkt... och där är det som Sorgsen skriver, det ska inte beslutas nu. Styrkekramar i massor / mt

...ikväll träffade jag en kollega på jobbet, helt oväntat står denna underbara varelse utanför min dörr!
Imorgon ska vi träffas och prata och prata...en av de där riktigt få jag kan dela allt med.
Kan detta vara den där Högre Makten som förstod jag behövde hjälp?

...andas!

Han kommer inte åt dig nu och det kan kännas frustrerande för honom. Så låter det för mig...

Håll fast i ditt nya lilla gryt och se fram emot göra det till ditt.
Du kan inte stoppa orden och händelserna som andra säger eller gör.
När ni genomfört separationen kommer diskussionerna om var barnen ska vara. Är ni inte eniga blir det familjerätten som avgör. Deras beslut behöver inte heller vara löpande för evigt. Sånt vet advokater allt om.

En dag i taget, eller som Lelas säger, en timme åt gången.

Vi är många som tänker på dig, lyssnar, känner igen och kan identifiera sig med situationer liknande din.
Det blir bättre!

Kram

(Från den blonda som också fått bakslag)

Jag älskar blommorna!

Hur i hela fridens da´r visste du att jag hellre har ängsblommor bå bordet än importerade, genförändrade och besprutade köpeblommor???

Ett stort leende i hela ansiktet fick jag - och har jag fortfarande! - av din mycket välplacerade present!

En bautakram till dej, Andreas!!
/MB

Min bästa vän, förlåt mig och min enfald.
Att jag inte förstod att det var en box.......
Öppnad skall den hålla i sex veckor, men en box klarar sig knappt en helg..... Här....
Santorini är så träffande rätt i sin besiktning.
Man vill ha koll, man vill kunna sippa och vara nöjd. Men håll med om att då kan man lika gärna skita i allt.
Man vill inte bara zippa, mycket vill ha mer........

Tycker dottra mi förklarade alla fördelarna så träffande.
Sov gott mina vänner
Natti natti nu!
/A

Det där att man tar ett glas redan på eftermiddagen när man solat och badat klart, man är berusad när det är dags för middag och oftast slutar det att man inte minns kvällen. Nej, det är ju inget mysigt. Sorgen är nog att man inte är någon normaldrickare utan har passerat gränsen.
Var på kryssning i somras och vet att det går bra utan alkohol men visst var det jobbigt första kvällen. Sitta på balkongen med läsk eller vatten är inte lika mysigt tycker jag, myset för mig är nog att man blir lite påverkad, dock inte full.

De tog med sig flaskorna så frestelsen är borta, vitt vin som stått i kylen blir inte dåligt på en vecka och det i BiB:en håller ju flera veckor så smaken var det inget fel på. Mina gäster dricker ofta men de blir inte fulla, de lyckas alltid hålla det på lagom nivå. (Blir avis på det, att dem kan men inte jag). Måste arbeta på att förlika mig och acceptera att det är så här för det har jag uppenbarligen inte gjort. Vet att AA skulle vara bra men det tar emot, vet inte hur jag ens skulle få tid till det också, träningen tar mkt tid nu och det får den göra för den gör mig glad.

Sov gott!
Kram!

Men, vännen! Vad är det som har hänt? (Eller ja, du berättar ju bara om du vill.)

Vet du, jag tror faktiskt att det kan hjälpa dig att tänka att din sambo (ditt ex?) är psykiskt sjuk. För du måste sluta tro att han har rätt när han anklagar dig.

Det enda du skall fokusera på nu är att inte gå tillbaka. Ingenting blir bättre av det, tvärtom så kommer allt bli sju resor värre om du återvänder. Så, ta en dag i taget och om du inte orkar det, så börja med en timme i taget.

Det kommer att bli bra. Du är på väg mot ytan.

Kram, vännen. Du finns i min aftonbön - och min högre makt lyssnar. ;-)
/H.

Precis när jag börjar känna mig starkare så kommer den där j-a sambon som ett knivhugg rakt i hjärtat igen.

Han är galen. Jag vill bara dö.

Fy fan. Han står ju på sig: jag är galen på alla sätt och mycket olämplig som mamma, och han vill att vi har barnen lika mycket.

Allting med mitt nya lilla gryt känns plötsligt förstört.

Jag får inte säga så, men han måste vara psykiskt sjuk/störd.

Min högre makt - hjälp mig! En dag i taget.

Snart film kväll med två av mina söner.
Men vad jag saknar mannen i soffan hos mig.
Jag måste skriva av mig,känns lättare då.
Han var nyss hem o hämtade lite saker,så jobbigt o konstig känsla.
Kan inte prata m varandra heller,blir stelt o konstigt.
Åhhhh va tufft det här är,vill bara gråta men visar inget att jag är svag inför honom.
Jag måste klara det här denna gången o stå på mig.
Hoppas veckan går snabbt bara...........

när du så målande beskrev ett glas vin på balkongen eller en drink i poolbaren. Lite vemodig. Men sen läser jag vad kalla o stigsdotter säger och måste hålla med. För handen på hjärtat- när nöjde vi oss med ETT glas vin sist, eller EN sangria i baren? Vi är inte såna, därför är vi här. Därför har vi slutat med alkohol. För om vi spelar bandet till slut så vet vi att det blir flera glas på balkongen, redan på eftermiddan och sen är man halvt berusad när det är dags för middan. Till den delas det på en flaska vin och det kanhända att vi slocknar på rummet tidigt sen. Har hänt mej mer än en gång. Det låter så mysigt men är det verkligen det?

Jag var faktiskt på en veckas semester i november och det gick hur bra som helst utan alkohol. Jag drack sparkling water i vinglas. Liite sug första kvällen men jag kan nog lugnt säga att jag fick ut mycket mer av denna vecka än de senaste resorna före det. Förutom stoltheten jag kände för att jag klarade det så mådde jag bra hela tiden.

Tar dom inte med sej vinet nu så häll ut det tycker jag! Jag skulle inte rekommendera att ha vin hemma. Det blir en onödig retning att veta att det finns.

Alla balkongsittningar, poolmys mm. ALLT det där finns ju kvar och är minst lika mysigt. "minst" skriver jag för hur himla mysigt är det att sitta vid en solig pool med baksmälla? Det är en illusion att det blir så himla mycket mysigare bara för att man får ta ett glas vin till. Det är faktiskt det, det är ett inlärt beteende som lurar vår hjärna att tro att vi saknar något!!

Kram från mig som inte heller såg er fast jag tittade extra noga ;-)

..världen snurrar vidare, tågen går och det utfärdas inga katastrofvarningar om jag sjukanmäler mig.
Det står däremot ingen och tar över på kort varsel i min bransch men det behövs heller inte.
Däremot gjorde jag den nedturen i höstas. Sjukanmäld, funderade över att helt lämna och hitta något annat som sysselsättning.
Kom då fram till att det är detta jag an, detta jag vill, detta jag betalat högt pris för redan under "historietiden" med skilsmässa och annat.

Jag lovade mig själv att inte djupdyka igen och det löftet strävar jag efter att hålla.
Ögonen öppnas mer och mer nu när det akuta lägger sig i vårt äktenskap.

Hittills har jag en ok dag och kvällen ska bli bra.
Mobilen är av och det känns lugnt och skönt!

Kram kram

Även idag är jag en överlevare ;)

Härligt att höra av dig, Framtidsdrömmar!

Det märks att du har det tungt, men samtidigt läser jag om styrka och insikt i dina rader. Bra!

Kram!
/H.

Jag kramar dig varsam och länge.
Du ÄR stark, en kämpe.
Men även kämpar behöver pausa och samla kraft.

Du har gjort en sådan tuff resa, och ännu är du inte i hamn.
Du zickzackar mellan grynnorna på din färd in till hamnen. Det är jobbigt, det tar både kraft och energi.
Men det blir bättre. För din skull och för allas skull. Härda ut.

Det sägs att livet är hårt mot dom hårda, men livet är riktigt hårt mod dom snälla/goda så det är inte sant ibland.

Nu är det så att du behöver kraft och energi för att orka fortsätta din resa.
Allt jag kan göra för dig är att låta dig vila och samla kraft i min famn.
Du får en mega.virtuell kram av mig.
Ser du ljuset i tunneln, jag gör det. Jag ser hur du vuxit/utvecklats sedan du kom hit till detta underbara forum!
/A

avundsjuk... men inte gärna missunnsam :) / mt

Skickar kramar och tankar tillbaka till er som finns där ute för mig. Mitt liv rullar på i samma misär. Inget förändras, allt är som vanligt. Det som inte är som vanligt är mina tankar. Jag tror jag förstått på allvar att något drastiskt måste till innan en ev förändring sker. Känner fortfarande en stor sorg och förtvivlan över att alkoholdjävulen ska få förstöra för min familj, jag hatar den djävulen.
Jag var iallafall på banken förra veckan och gick igenom min ekonomi. Hon sade det jag redan visste, men faktiskt inte känner nån sorg över, att jag inte kommer klara av att bo kvar i huset själv. Men med förhoppningar om att alla fastigheter vi har går att sälja utan restskuld så kommer jag att klara mig bra som ensamstående. Det var skönt att ha kollat upp ekonomibiten...ett steg framåt.
Jag mår, trots omständigheterna, ganska bra. Visst finns det ledsamma dagar men nu är vårvintern här och det är ljusare ute och det gör mig gott.
En dag i taget och ett steg i sänder.

Tänk på att ljumna kvällar på balkongen, poolen, havet och allt finns kvar, men vi slipper bakfylla, ångest och vi kan köra hyrbilen vart vi vill när som helst.
Så allt är kvar bara lite bättre, kramar Kalla

Vad roligt att det blev en lyckad kväll.
Hoppas vinet försvinner för din skull, fast endå inte.

Missförstå mig rätt nu. Du skriver att du blir sorgsen över att aldrig kunna ta ett glas vin igen.

Bli inte det, tänk att du har ett uppehåll på ett tag nu.
Hur länge pratar vi inte om, och det var det jag menade när jag skrev fast endå inte att vinet försvinner.
Det är lättare att göra uppehåll och fortfarande ha ngn flaska hemma än att slå fast att nu är det för alltid finito.

Fast det där varierar nog från person till person.
Och det är ju klart som korvspad att det BÄSTA är om alkoholen inte fanns över huvud taget.

Men men, kolla mama.blue:s morsa hon har ett uppehåll med att inte röka, 25 år nu.

Fast jag kan ju tycka att era bekanta inte verkar ha några större krav, eller inga krav alls på vad dom dricker.

Antingen är dom så snåla så dom skriker när dom skiter, eller så är begäret så stort att få några droppar alkohol innanför västen.
För var det så att dom drack en veckas gammalt vin som var öppnat? Eller har jag missförstått allt?

Nä usch, NÅN måtta får det vara!

Jag tycker du är en kämpe!
Kramar/A

Det vita Natureo, vi drack det på restaurangen igår allihopa. Det är det enda vita jag hittat som faktiskt smakar nästan som vanligt vitt vin.
Vilken härlig dag ni hade!
Kram