Senaste kommentarerna i forumet

Oj.
Medberoendets många ansikten slog till mig mitt i magen...
Det värsta är att jag läste de två första utan att se nåt konstigt
med dem, det var precis som om det var så det skulle vara...
Först när jag kom till den tredje och fjärde hajjade jag till och
fick läsa om de första... Och insåg att det var ju inget positivt
alls som stod där!!!

Har haft en bra helg. Fick frågan om jag ville ha ett glas vin på
fredag, tackade nej, han blev väl inte helt överlycklig... det
innebar ju att inte han heller fick dricka...

Lördagen var trevlig och spenderades hos hans syster med
familj, sushi, vin, öl och sällskapsspel. Han var glad, busig, och
på ett strålande humör, och höll om mig och klappade på mig...

Igår tittade vi på en film. Vampyrkillen dumpade sin människo-
flickvän och hon frågade om hon inte var bra nog för honom...
Jag frågade T detsamma, halvt om halvt på skämt...
Inget svar.
Klappade honom lätt på kinden, sa: "Inget svar...?"
Jo, sa han, du duger när du är på gott humör...
Jaha. Jag mår inte alltid bra, har mina dippar, det är sån jag är.
Och att veta att jag inte FÅR må lite sämre, ha mina svarta
dagar gör ju inte att humöret går uppåt direkt. Jag är jag och jag
duger tydligen inte. Sa lite försiktigt i morse att jag blev ledsen,
jag kommer aldrig må bra hela tiden. Fick då höra att jag inte
behöver vara deppig 95% av tiden. Nähä. Det behöver jag inte.

vem vill må dåligt?

Märta, hoppas att den här veckan blir bättre och att allt går lite
lättare än förra, och att du känner att livet kommer tillbaka till dig!
Tack för att du bryr dig om!
Kram!
/k

Kram Mie, dina ord värmer så mycket ska du veta ;-)

Märta...

Det är så skönt att höra din beslutsamhet... din insikt & ditt mod.
Dina tankar är långt före dina känslor.
Snart kommer dom att synka.
Då kommer friden som ett brev på posten... el ett mail på datorn....

Du har plats för det ljusa som väntar.
Rensa bort det mörka i lagom takt så kommer dt av sig självt.

Kram från Mie.

Mie

Jo, jag vet men just nu måste jag komma i håg det för att inte vika mig igen. Jag vill ju så gärna bli fri från allt, från längtan, sorgen och smärtan. Jag vill ge plats åt allt det ljusa, fina och hälsosamma som man kan uppleva i relationer. Jag är bara så förbannat trött på att känna mig så här tilltufsad.

Kram Märta

Märta...

Du pratar mkt om det mörka & dom svarta ögonen.
Jag får rysningar av att tänka på dom svarta ögonen... vad som kan hända då mörktret kommer över honom.

Det är väldigt viktigt att aldrig glömma det som har varit, för att kunna ta sig framåt.
Vårat förflutna är våran biljett till framtiden.

Tycker mej höra hos de flesta medberoende att det är just de svarta ögonen man kommer ihåg.

Måste få ta tid, låt känslorna hänga med förnuftet...
Det går att bli fri från det svarta.

Kram från Mie...

Mitt medberoende har många ansikten, hittade de här på en intressant länk:

* Mina goda känslor om vem jag är kommer från att vara omtyckt av dig.
* Mina goda känslor om vem jag är kommer från att bli accepterad av dig.
* Mina tankar koncentreras på att lösa dina problem eller lindra din smärta.
* Mina tankar koncentreras på att var dig till lags.
* Min självkänsla stärks av att jag löser dina problem.
* Min självkänsla stärks av att jag lindrar din smärta.
* Jag åsidosätter mina egna intressen och hobbies.
* Jag är inte medveten om vad jag känner - jag är medveten om vad du känner.
* Jag är inte medveten om vad jag vill - jag frågar vad du vill.
* Jag är inte medveten - jag antar.
* Drömmarna jag har om min framtid är bundna till dig.
* Min rädsla för att bli avvisad bestämmer vad jag säger eller gör.
* Min rädsla för din ilska bestämmer vad jag säger och gör.
* Jag ger för att känna mig säker på vår relation.
* Min livskvalitet står i proportion till din livskvalitet.
* Jag känner mig ansvarig för andra när jag: skyddar, räddar, kontrollerar, tar på mig andras känslor.

Jag blir så ledsen för jag finns i så många av dessa påståenden. Vad är det för liv jag levt med denna man? Jag höll på att drunkna för han höll mig under ytan, klättrade på mig för att själv hålla sig uppe. Jag kan aldrig rädda honom, jag kan bara rädda mig själv nu.

Kram Märta

Lillablå

Hoppas att din helg varit bra och att det gick bra igår. Det är ingen rolig känsla att gå med oron över vad som ska hända när den vita perioden är över. Det är som ett gummiband som hela tiden spänns. Först kärleken och värmen, sen bråken, sen uppbrottet, sen tystnaden, sen väntan, sen försoningen och så börjar det om. När jag tänker på det blir jag helt matt. Jag har haft en riktigt jobbig vecka men känner nu att det börjar släppa lite. Vad jag längtar efter att bli fri från honom, jag sitter ännu fast i hopp och förtvivlan, somnar med honom i mina tankar och vaknar med honom i mina tankar. Det tar en så ohyggligt lång tid att ta sig ur medberoendet, men det måste gå, får aldrig glömma den svarta blicken, det mörka i honom.

I dag är en ny dag, en annan dag, en dag i lugn och ro. Ett steg framåt, ett steg bort från allt.

Kram Märta

Nu går jag hem från jobbet för idag, ska fira helg, eller ja, fira och fira... vet att vissa kommer vilja fira att den vita tiden är över, nu är det bevisat att det är JAG som har problem, nu kan vissa dricka fritt igen...

Önskar mig själv och alla andra en ångestfri, orosfri och lugn, skön och solig helg!
Tänk på all styrka och allt mod vi tillsammans delar!
Kramar till alla som vill ha och behöver!!!
/k

lillablå

Jag tänker mycket på hur du och jag, och andra som skriver här har det. Det går åt så mycket av min tid och min energi att tänka på mitt ex, längta, vara arg, gråta, tvivla, vara rädd och orolig. Så har det varit så länge, det känns som om jag bara vill kapitulera. Det är väl nu när det är tyst och lugnt omkring mig som sorgen och smärtan får en chans att komma ut, allt måste ju ändå bearbetas. Men jag är hellre ensam i min ensamhet än ensam i tvåsamhet, där du är nu lillablå och där jag var så länge.

När jag läste ditt inlägg så fick jag tillbaks kraften att fortsätta framåt. När du berättar hur du har det så kommer alla hemska minnen tillbaka med kraft. Jag vill aldrig mer tillbaka till det där helvetet, till den svarta blicken, till sveken, rädslan och den ständigt gnagande oron. ALDRIG MER! Även om det känns som ett helvete nu så kommer helvetet bli värre om jag kapitulerar. För det kan bli värre, mycket värre. Och då tror jag inte att jag överlever smärtan och sveken en gång till.

Tack alla ni underbara människor som skriver här och ger mig stöd och kraft och modet att gå! Jag hade inte klarat det så här långt utan er. Tack lillablå för dina fina ord, det värmer så.

Kram Märta

Gå direkt i fängelse, utan att passera GÅ.
I morse började jag lite senare än T. Han hade missuppfattat mig och trodde att jag började samma tid som honom, så när han försov sig för att jag inte sett till att han gått upp i tid, var det mitt fel, han tänkte inte argumentera men jag sa att jag böjrade åtta igår. Tydligen. Där försvann mitt goda morgonhumör!

så jag fortsatte i samma griniga stil och kollade ginflaskan. Och minsann, det var en knapp centimeter mindre i den. Japp. Vet fortfarande inte om jag ska konfrontera honom om det, vet inte om jag orkar. Men i allfall. Jag tog min vanliga runda, ut i garaget, kolla runt lite, kolla lite här och där inne också för säkerhets skull. Aldrig hittat nåt inne. Men idag! En tom flaska Absolut Citron, fin fyrkantig jubileumsflaska med kork-kork, längst upp i en garderob dit inte barnen når, bakom massa annat bröte. Och kondens i flaskan. Antar och hoppas att den är gammal. Och längst fram i skåpet stod ett glas. Finare och dricka ur glaset än ur flaskan antar jag... Flaskan kan få vara så gammal den vill, men det är INTE NORMALT att ha sprit och ett glas i en garderob! Så det så!

I morgon ska vi till hans syster och äta sushi och dricka vin och spela lite spel, och han föreslog att vi kunde ta oss till Linné och ta några öl innan... INNAN! Ska göra allt för att det inte blir så...
Nu är hans 4 vita veckor slut och jag är livrädd för hur det kommer gå nu. Önskar att han kunde göra bort sig ordentligt så att jag får den där sparken i baken som jag så väl behöver...

Märta, du är stark! Starkare än du tror! Jag är stolt över dig, att du inte hört av dig, inte ens ett litet sms! Jag vill säga HURRA VAD DU ÄR BRA!!! Du har kommit en bra bit på vägen, och på något sätt bereder du väg för mig! Tack!!!

Måste ut och jobba nu, men Märta, du och alla andra finns i mina tankar hela tiden!
Ut i värmen i helgen och skaffa ett par fräknar!
Koltrasten sjöng för mig i morse, tror att han var skickad just till mig en av högre makt!
stora kramar!
/k

lillablå

Det är så lätt att säga "GÅ"! Jag vet. Jag har sagt det själv men så hamnade jag där själv. Det finns inget vaccin. Men farao vad svårt det är att gå, att lämna det som man vant sig vid, särskilt när man inser att självkänslan är i botten. Den sista veckan har varit att gå igenom skärselden. Men jag är kvar, jag har inte ringt, jag har inte skickat sms, jag har inte kontaktat honom. Det stärker mig. Och jag börjar upptäcka att musiken, smakerna, bilderna, tv-serierna, skämten, och allt annat som jag förknippar med honom och "oss" inte längre har samma starka inverkan. Kanske kanske jag börjar jag sakta men säkert ta mig ur det här på riktigt nu. Ingen ska tro att det är lättare att ta sig ur ett medberoende än ett beroende. Folk skulle bara veta. Och att lita till sitt eget känsloliv är inte det lättaste när känslolivet är så himla tilltufsat redan. Eller hur?

Jag vill inte säga "hurra vad jag är bra..." bara för att jag befinner mig var jag är i dag. Jag har ingen aning om vad som väntar mig i morgon. Men vad jag vill säga är att tillsammans med goda vänner, goda vanor, er alla på detta forum så kan det gå. Och när botten är nådd så är den nådd. Lillablå, låt det ta den tid det behöver, det gjorde jag. Och du.... du har redan startat processen. Jag tror att du är en stark tjej med skinn på näsan innerst inne. Det är bara lite tuffare för oss. Låt det ta den tid det behöver lillablå men glöm aldrig bort magkänsklan. Det värsta du och jag, och många andra, kan göra är att bruka våld på oss själva.

Kram Märta

Märta lilla,
det du skriver är mina tankar.
känner med dig...

ska till en väninna och fika nu, och var nästan orolig för att
tala om det för honom, att jag skulle bli sen...

måste nog ta tag i saker och ting nu...
samlandet av kraft går lite långsamt bara!
finns här för dig, och för månha av er andra, ni är i mina tankar mest hela tiden!
Kram,
/k

I dag ville jag så gärna vakna i hans famn, se in i hans varma blick och känna mig älskad. Men det går inte. För den blicken kan utan förvarning vända till något kallt och hotfullt, en blick som ser på mig med förakt och avsky, en blick som inte längre skyr något. Och den blicken är jag så rädd för. Den blicken hotar mig, kränker mig, förminskar mig, minskar mitt handlingsutrymme. Och eftersom den kan komma helt utan förvarning kan jag inte kontrollera den och hålla den ifrån mig.

Jag måste komma i håg den svarta blicken varje gång min längtan efter honom tar fart. Jag får aldrig glömma att om jag går tillbaks så kommer den svarta blicken att göra mig ännu mer illa än förra gången.

Kram Märta

Men käraste lillablå

Känner igen din rädsla. Vet precis vad du pratar om. Känner igen mig. Det är då fan att pendla mellan att känna sig stark och känna denna rädsla. Just nu mår jag bra, just nu är jag ganska stark - rädsla för...... RÄDD!. Du skriver det sälv, du sätter orden på pränt lillablå!!!!!!!

Jäg är ockå så rädd. Rädd att förlora, rädd att bli övergiven, rädd att bli sviken. Men du, vad är vi mitt i det här? GÅ PÅ MAGKÄNSLAN!!!!!

Kram Märta

Rädsla.
Rädsla för att bli ensam.
Rädsla för vad andra ska tycka.
Rädsla för att göra något fel.
Rädsla för att hans ilska riktas mot mig.
Rädsla för att fatta fel beslut.
Rädsla för att fatta Ett beslut.
Rädd.

Hej igen!
Ville bara skriva en rad, sitter i min lilla stökiga etta, jag har precis kommit hem från en fikastund hos mormor, tillsammans med mor och bror. Insåg igen att jag har det ganska bra, jag har en underbar familj som stöttar mig och backar upp, och jag får hela tiden höra från arbetskamraterna att de fångar upp när jag faller... Trösterikt! Och era ord stöttar!

Insåg att jag inte somnat med hans armar omkring mig på typ en månad. Tror bara att vi lagt oss samtidigt typ tre gånger den senaste tiden, varav två när han ville få till det... ska det vara så? Svar: Nej. Inte i mitt liv. Inte i min värld. Där är 5 minuters närhet innan man somnar lag. Gemensam och av båda parter grundad lag. =)

Just nu mår jag ganska bra. Just nu är jag ganska stark.
Önskar jag kunde dela med mig lite till andra som kan behöva lite. Dessutom har jag förslappade rumpmuskler, efterdyningar av ett svårt diskbråck, men det ska jag lösa tillsammans med min sjukgymnast! Det var en parentes.

Sov gott kära vänner och jag önskar er varsin lugn natt utan mardrömmar eller annat joks!
kramar!!
/k

Hej Andrea och lillablå

Det blev en god natts sömn men vaknade i mardrömmar. Jag bearbetar mycket sorg och smärta nu och jag tror det svåraste är att jag egentligen behöver mycket tröst och omsorg efter allt som har hänt eftersom jag är så tilltufsad i själ och hjärta. Och det är nog därför min längtan efter mitt ex tar fart. Precis som du skriver Andrea kan han vara så varm, kärleksfull och nära. Det här är medberoendets riktiga helvete. Jag har inte träffat honom sedan sista helgen i januari och det känns som en evighet.

Det värsta är att det inte är någon idé att försöka bli vänner, att försöka avsluta vår relation på ett hälsosamt och "normalt" sätt. Han har en egen tolkningsram och hävdar att han har tolkningsföreträde. Det innebär att allt som jag säger vänder han till sin fördel och jag ska stå där med skammen. Och jag vet att jag aldrig kommeratt få upprättelse, jag kommer aldrig få höra honom säga förlåt och ta på sig ansvaret för vad han har gjort. Det gör så ont just nu.

Jag längtar efter lugn och ro, jag längtar efter att mina tankar och känslor tar en annan väg, ett annat fokus. Jag längtar efter att sorgen ska ebba ut ur min kropp och att glada varma lyckokänslor bygger bo i stället. Det är bara att vänta ut det hela. Ett steg i taget, ett steg framåt är ett steg bort från allt.

Jag är så lad att jag hittade hit till det ähr forumet och jag är så tacksam att vi kan skriva till varandra och dela våra svårigheter. Ni ger mig ett stort stöd och lättar min sorg. Tack för att ni finns/ Kram Märta

Hej igen,
Denna sida är guld värd, inget snack om saken. Era berättelser är guldkorn, något att hålla fast vid när det stormar. Trodde inte att någon annan kände en sådan desperation över att inte få kontakt och lägga allt till rätta, förrän jag läser era inlägg. Särskilt ditt Märta. Det är väl det som är beroendet ett fruktansvärt sug efter att göra allt bra igen med sin alkoholist. Läskigt. Jag har börjat se så många likheter bakåt i tiden.

Min nuvarande man är mager, nervös, känslig, ett otroligt bekräftelsebehov, behöver hjälp med mycket. Är väldigt snäll, mjuk och underbart vacker. Och givetvis är han en man som jag verkligen har det bra med i sängen. Hur kan livet vara så j-la orättvist. Men så kommer den andra personen fram och vips försvinner jag ur hans horisont. Kommer någon med en flaska så bryts alla våra planer och löften. Nu vet jag inte längre om jag vill mer. Känner en konstig kyla och ilska och jag är rädd för den lessenheten som jag tror ligger någonstans och lurar. Ikväll ska vi ses och jag vet inte vad jag ska säga. Vad kan man säga? Jag har berättat för honom om begreppet medberoende och att jag ska försöka ta hand om mig själv bättre och att det kommer antagligen leda till en del förändringar. Han kommer antagligen bara dra sig undan framöver och få ytterligare en anledning till att supa. Men då ska jag försöka, i kärlek, säga adjö. Underligt nog känner jag inte längre något hopp, har inga förhoppningar längre kring vårt förhållande. Kan det vara så att jag inte längre är kär? Efter detta uppvaknande, kan kärleken försvunnit till honom? Eller kommer det komma ett fruktanksvärt bakslag?

Hoppas du fick din goda sömn Märta och att deckaren kunde avleda dina tankar en stund. På sistone har jag bara gått och lagt mig och läst hela kvällarna. Underbart med böcker men lite ensamt. Ska försöka bli mer social framöver. Snart är luckorna i mitt kök färdigmålade och då ska jag ha en fest. För mig och mitt kök!!

Kramar och lyckönskningar till er Märta och lillablå!

Kära lillablå och Andrea

Tack för att ni finns! Ja, det är riktigt riktigt tufft just nu. Jag tänker på mitt ex hela tiden, vill bara ringa och säga "förlåt" trots att jag inte gjort något, satte bara en gräns att jag tycker att det räcker nu med hans elakheter, beskyllningar och påhopp. Vill bara att vi blir vänner igen, hatar att inte få reda ut allt, vill bara känna att det finns ett litet hopp om att..... Och han vet ju det, han vet ju precis vilka strängar han ska spela på. Och jag åker dit igen och igen och....

Men så vänder det, jag tänker att jag är värd en relation som bygger på öppenhet, tillit, kärlek och jämlikhet. Jag är värd en relation där jag kan få säga att jag är rädd, att jag behöver, att jag ororar mig, att jag önskar mig, att jag vill. Det pendlar verkligen just nu. Men jag vet, jag lyssnar till min magkänsla, jag vet att om jag skulle beveka honom, så skulle hans förakt mot mig ta fart med en kraft som jag aldrig skulle kunna hantera. Det är det inte värt. Dessutom skulle jag bruka våld på mig själv på ett sätt som skulle leda till att jag aldrig skulle hitta tillbaka till mig själv igen. Det är som att "vinna eller försvinna". Medberoendet är så hemskt att ta sig ur, det är en j-a kamp just nu.

Håller med dig lillablå, tänk vad härligt om vi bodde i samma stad och kunde sitta med levande ljus och bara dela erfarenheter och äta kanelbullar. Vilken tur att vi har hittat varandra här i alla fall. Nu ska jag krypa ner i sängen med en deckare och förhoppningsvis sova en god natt. Vi hörs snart, sov gott lillablå och Andrea/ Kram Märta

Tänk vad det kan kännas skönt att få finnas till för någon, att skänka lite styrka och kanske ge lite hopp... bara genom att jag skriver av mig och sätta ord på det jag funderar över! Tack Andrea! Tack för att det jag går igenom på något sätt kan ha nåt gott med sig!

Hej Märta och lillablå,
Jag är så enormt förbluffad över hur lika våra känslor, upplevelser och reaktioner är. Min man och jag lever tack och lov inte tillsammans men när jag blir förbannad på honom när han super och vrålar rakt ut i telefonen som i torsdags så försvinner han i flera dagar. Vägrar svara i telefon. Det är helt sjukt vad jag går igång på det, jag blir som besatt och måste få kontakt och sen förlåter jag och vi blir i hop igen. Om och om igen. Det är hans sätt att hålla mig i schack antar jag, hans lilla makttripp i sitt sjunkande skepp. Nu håller jag på och stålsätter mig för att säga nästa gång har är drucken i telefonen (han dricker inte när vi ses) att jag vill inte prata med honom när han är full. Jag ska inte gå igång känslomässigt inom mig mot honom. Om han sedan är borta i flera dagar ska jag banne mig inte ringa honom en enda gång och sen får det hela rinna ut i sanden. För jag vet att han aldrig kommer att ta sig för att kontakta mig själv. Det är ju illa ser jag nu när jag skriver det. Hur lite kan man egentligen vara värd?
Jag hoppas att det går bra för dig Märta, jag är rädd för att det ska komma hemska känslor om det tar slut. Men det känns mycket bra att höra att det finns någon annan som kämpar fastän det gör så ont. I dig lillablå känner jag igen så mycket av att känna sig som ett rö för vinden. Hans arga känslor som styr och dina rädslor framåt i tiden.
Ibland tänker jag att ska jag aldrig mer få se fram mot en utlandssemester eller sköna helger med gos och mys? Jag kräver det senare av min man som är oerhört motsträvig och stel utan alkohol i kroppen. Jag längtar så det gör ont efter närhet och kroppslig kontakt.
Era inlägg är otroligt viktiga för mig, jag känner mig så bekräftad i det jag går igenom. Tack.

Hej Märta!
Jag lider verkligen med dig. Samtidigt avundas jag dig för att du tagit steget mot ett lyckligare liv! T har hållt sig nykter. Vad jag vet. Tror faktiskt att han hållt sig och det känns ganska bra. Men ändå får jag en oroskänsla när jag tex tagit upp plats på bordet för att min dubbla sats kanelbullar (till mormor Märta) ska jäsa och han tänkt sig lägga gipsplattor där och såga... Eller när jag frågar om jag kan hjälpa till med maten och han säger "gå du och vila lite om du vill", och när jag väl vaknat 5 minuter innan maten är klar får stå ut med en sur och grinig man som egentligen velat ha hjälp och är sur för att han får göra allt hela tiden... han lagar mat och jag diskar, plockar undan, tvättar och dammsuger och fixar... han lagar mat och bygger lite då och då i barnens rum.. .

Fy vad jag låter bitter. Antar att jag är lite lätt bitter. Det var inte så här jag hade föreställt mig vårt förhållande...

När vi senast pratade om alkoholen och han lovade att inte dricka mer i garaget, uttryckte han att han inte fixar mitt behov av närhet och bekräftelse hela tiden, så nu vågar jag inte krama honom heller... i allfall inte mer än en gång om dagen, möjligtvis två...

ska till hans syster och svåger på lördag, äta lite sushi och spela lite sällskapsspel och dricka lite vin. Ska bli rätt trevligt! Antar att det blir första gången vi dricker något på knappt 4 veckor då. Undrar hur det kommer att gå. Fixar han att bara dricka lagom, eller kommer det gå överstyr, och vad händer dagen efter, kommer kroppen skrika efter mer av det där han inte fått på en månad... Det märker jag väl, antar jag... Han har ju hållt sig i 3 veckor nu, och jag börjar faktiskt tvivla på mig själv. Tänk om...

Men Märta, om du bodde i samma stad som jag, så hade jag bjudit med dig till min mormor Märta och så hade vi suttit där och ätit hembakta kanelbullar och lyssnat på fåglarna utanför! Du stöttar mig och jag vill stötta dig! Ta hand om dig!

Kram!
/K

lillablå

Hur har du det, hur var helgen, tänker på dig... Jag har nu kommit in i en ny fas där jag börjar komma till insikt om vad jag egentligen har varit med om. Det gör så in i h-e ont i mig för jag känner mig så kränkt och lurad. All min kärlek och tillit, till ingen nytta.... Läste att det här är en del av bearbetningsfasen när man äntligen brutit upp. Skönt, då är jag normal. Men det gör lika ont i alla fall :-(

Jag träffade exets syster och fick veta en hel del, och inser att det inte handlar om mig utan om honom. Det var så himla skönt att få pata, få lätta på trycket och lämna över men framförallt bryta tystnaden. Det är så sjukt hur vi går in i detta medberoende och "skyddar" den vi älskar. Men till vilken nytta? Det gör ont att komma till insikten att man brukat våld på sig själv. Varje dag är en kamp för mig just nu, ett steg i taget, ett steg framåt!!!!!

Kram Märta

jag känner åxå detta.att känna att jag inte kan få vara öppen i min relation,det tar stryptag på mej,skrämmer mej något alldeles hemskt.
Jag har åxå druckit.Men varit nykter i långa perioder.
När vi fick vår son tex hade jag en lång period på 12 år.Min sambo dock ej.Och jag MINNS,innan jag till slut avslutade vårt förhållande,hur jag hade så ONT i käkarna.All ilska var det,som samlades där,för jag fick inte ut den på ngt sätt eftersom vi inte kunde ha en dialog.
Du har rätt att vara en fri människa o må bra i dej själv!!!!!!!!!!!!!!!!!!

lillablå

Det du är med om kallas för överförande av skuld och skam. Anfall är bästa försvar, eller hur. Du har tolkat det helt rätt. Det är så otäckt när man känner sig osäker och förvirrad med det är just det han vill för det är då han ha makten. Du kan läsa mer om det på den här sidan:

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp.

Det är inte någon rolig läsning men jag har i alla fall fått mycket hjälp av den, jag läser varje dag just nu för att orka. Du ska veta att jag brottas varje dag med min kärlek och längtan efter mitt ex trots att han har gjort mig väldigt illa. Jag längtar så mycket efter den tid då han inte är det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Varje dag är en kamp för mig att inte ta kontakt med honom.

Jag tänker också på det du skriver om att du släpper i väg din oro i din ballong. Allt som jag inte fått prata med mitt ex om, allt som gjorde mig ledsen och orolig, det trodde jag jag kunde släppa. Men det lagrades i kroppen på mig och jag till slut drabbades jag PTSS (posttraumatiskt stressyndrom). Dessutom är inte förhållandet särskilt jämställt om man inte får bli bemött i sina känslor.

Du är INTE paranoid. Men du uttrycker rädsla och oro när du undrar om han har druckit och det är befogat. Men du kan inte leva i en relation där du inte är trygg, det måste bygga på tillit till varandra och jämlika förhållanden. Jag vet inte om du känner i gen i det här men jag var ständigt orolig när han ringde, mailade eller när vi skulle ses. Jag visste inte om han var nykter eller inte, visste aldrig vad som väntade mig. Jag gick sönder till slut. Åh, jag gråter när jag skriver det här för det gör så ont i mig, jag är så sårad och kränkt i mitt innersta. Jag har fått betala ett väldigt högt pris för min kärlek och det är så ohyggligt orättvist.

Var rädd om dig, lova det. Ha en fin helg/ Kramar Märta