Senaste kommentarerna i forumet

Steg ett: Nyktra till. Söka hjälp och ta emot den. Detta kommer jag att behöva fortsätta jobba med i antagligen...resten av mitt liv.

Nu är det dags för steg två: Förändra resten i livet som inte kändes helt ok. Så nu är jag snart skild. Nytt jobb, ny bostad, ny omgivning. Snart blir vi med katt...

Vem sa att det inte kunde bli en spännande resa att försöka nyktra till? Nu sticker vi: Hunden, Strawberry och jag. Lite vemodigt...men ännu mera kul. Detta projekt hade inte fylleDompa i TV-soffan orkat ta itu med... Fan vad glad jag är för varje dag jag lyckas hålla mig undan flaskan.

Ta hand om er mina vänner. Drick med förstånd! Vi hörs/ R

mesta på forumet. Nu vill jag bara bli fri igen från tvånget och olusten av att dricka, och hoppas det ske inom någon dag.
Stigsdotter och många andra okända jag träffat på forumet, ska bli kul att vara här igen helt nykter snart. Livet är vad det är, en knagglig väg rätt ofta men det är bara att hoppas på bra väder under färden:-)
Kram till er alla kända och okända,
Fenix

"Tiden gick och till slut fick jag bara lite lyckokänslor timmarna innan jag öppnade vinflaskan och vid första glaset."
Så skriver KvinnaMamma46 som jag haft så stort utbyte av under åren för att bli nykter. Blir så himla glad över att se dig på forumet igen och kan inte fatta att jag återigen sitter här och ska sluta dricka igen. Jag slutade för sju månader sedan och var då helt övertygad om att det var slut. Men nu i sommar har jag varit där igen, lyckan innan första glaset och sedan bara skit. Tack för dessa rader, det säger allt, det är vad det handlar om!!
Och inte minst, att du uppkallat din katt Fenix efter mig gör mig så himla glad och lägger en tung sten av motivation när jag nu ska sluta med detta vansinne med alkohol igen.
Kram,
Fenix

Det gör ont jag vet, som ett slag i magen. "Du drack ju kopiösa mängder" sa en vän till mig, den visste var den satt kan jag säga. Det gör ont, för man vet att det är sant. Jag var också arg och frustrerad, och rädd. Grät hysteriskt. Men till slut sjunker det in och känns inte lika farligt längre. Jag känner igen känslan, man vill spola tillbaka tiden, men problemet fanns ju förmodligen där även innan du var medveten om det?

Du ska veta att du inte är ensam om det här, det är ett vanligt problem även om det inte känns så nu. Kan du få stöd av din man i det här tror du?

Kramar

Jag önskar att jag hade ett bra svar, att jag visste precis hur man gör. Då hade jag skrivit en bok och blivit rik :-) Men jag kan liksom bara ana hur jag själv gjort, hur det funkat för mig, hittills. Om jag klarar ett helt nyktert liv vet jag ju först när jag dör, eller om jag dricker igen. Men jag vet att jag varken bör, kan eller vill dricka nu. Den här gången handlar det inte om en prestation, eller ett löfte som inte får brytas utan det handlar om mitt liv. Lite flummigt. Många kan dricka mycket och vara bakfulla och det funkar ändå, det är bara lite bökigt att vara bakis. För mig förstör det allt, hur jag mår, mina relationer, mitt egenvärde. Och så var mitt drickande ett symptom på hur jag levt, jag var tvungen att ändra det. Jag kom till en punkt där jag var skiträdd för att sluta men förmodligen ännu mer rädd för att fortsätta.

Jag har varit ganska hård mot mig själv, ställt alldeles för höga krav och behövt alkoholen som ventil (bland annat, det är svårt att själv se varför det blir som det blir när man dricker på ett destruktivt sätt tycker jag). Och hela tiden har jag känt att jag bara förstör, att jag aldrig når upp till min fulla potential, och då menar jag inte rena, mätbara prestationer, utan självkänsla, eller lycka. Och jag blev bara så jäkla trött på allt. Trött på att springa runt, runt och aldrig komma nånvart.

Jag läste här på Forumet (låter som om Alkoholhjälpen sponsrar mig nu) och såg att människor innan mig slutat dricka och verkade ha uppnått lycka. Och för en gångs skull tänkte jag att kan dom så kan jag, jag kan iallafall ge det en chans. Och än så länge funkar det. Men det handlar inte om att inte få dricka nu, det handlar om att få må bra. Jag kan faktiskt ärligt säga att jag är lycklig, nöjd med mitt liv. Inte alltid, jag skuttar inte omkring och är själaglad jämt, men jag mår som man ska. Som man förtjänar att må. I början var det mycket fokus på att jag inte "fick" dricka, och kämpar man med det hela tiden förstår jag att man tröttnar, det måste gå över i ett "vill inte". får höra ibland att jag är stark eller duktig, men det känns inte så. Hade jag haft en stark önskan om att få dricka men inte fått hade jag ju fått kämpa, DET hade varit starkt att stå emot.

Vet inte om jag hjälper dig alls, tycker att jag ältar samma saker hela tiden. Men jag önskar så att du gav det en chans och fick känna samma som jag, den här känslan byter jag inte bort! Men du kanske inte är där än? Du skriver att du inte borde dricka, och förbud är ju jäkligt tråkiga :-) Kanske växer det fram ett beslut hos dig?

Hur har du kommit så långt? Jag har liksom fastnat i att jag vet att jag inte borde dricka men gör undantag hela tiden och spårar ur varje gång. Emellanåt plågar jag mig genom dagarna i väntan på nästa tillfällen det är tillåtet att dricka och finns tillräckligt mycket, alltså på fest. Hur går man vidare?

och jag frågade rakt ut vad han tyckte, är jag alkoholist eller vad är jag. Du är någon som missbrukar alkohol, du kan inte behärska ditt drickande. Jag vet ju redan detta men f-n vad ont det gör att höra det. Jag kan inte gå vidare där , jag har liksom fastnat i ilskan över att det är orättvist, att jag inte vill att det är så här och att jag bara vill ha tillbaks tiden där detta inte hade kommit upp till ytan. En annan tanke som jag kom fram till idag när jag ärligt frågade mig själv om vad som skulle hända om jag inte hade man och barn var att då skulle jag dricka varje dag. Det här har varit den värst sommaren någonsin. Vet inte hur jag ska gå vidare.

kan det väl vara OS som dödar allt intresse för nykterheten ??

Underbara dagar på Öland, lyckats med både sol och bad. Har gått riktigt bra, inga hjärnsläpp denna gången, mannen valde även han att avstå utan att vi pratat om det.

Så nöjd och glad tar jag nu tag i vardagen med ny kraft//Kramar Kalla

Blev en bra helg. Fredag helvitt. Lördag på festen var det som vanligt
en störtflod av alkohol. Själv såg jag till att varva med vatten hela
tiden och undvika groggar som serverades i stora ölglas ..
Gick fint. Sen tog vi ett bad på söndagen och åkte hem.
Ha det bra i värmen !

Har fortfarande samtal i huvudet, dock inte lika ofta längre. Men imorse när jag var på väg till jobbet satte det igång.

- Jag hade nog klarat att dricka bara ett glas om året, om jag fick. Bara ett enda.

- Vill du ha det då, bara ett enda glas?

- Nej.

- Och du, hade du klarat att hålla det till bara ett glas? När alkoholen precis sugit tag i dig?

- ...tror inte det, nej.

- Bra.

Härom dagen funderade jag på charterresor, sådär som dom var när man var tjugo. Vad är meningen om man inte får festa, tänkte den delen av hjärnan som fortfarande vill provocera. Jag kan väl dricka bara då, under den veckan isåfall, det blir ju en isolerad händelse liksom. Ja jo. Men vill du det då? Vara full och bakfull om vartannat? Vill du inte uppleva en resa så som du upplever livet nu, trygg och harmonisk, glad och lugn? Jo.

Jag vill inte dricka mer.

Tack..
du är ett stöd och du är smart. <3

Jag känner mej inte alls bra på att stödja er andra men jag läser allt och tänker på er.

Kramar/
E

Jag tycker att Atleten Paron har en trevligare klang än Alkisen Paron ;-) /R

Man vänjer sig vid allt. Detta var din första sommar...nästa sommar vet du hur det går till. Då kanske ingen semester efter semestern behövs. Just nu tror jag dock du gör rätt. Fysisk utmattning kan vara av godo. Man sover iaf.

Nu kommer din första höst och sen de första storhelgerna. Vilket du kommer att fixa. Vilket även jag kommer att fixa. Du har mist din älskade...på sätt och vis har jag också gjort det. Jag gillade mina flaskor.

Men du har också kommit till insikt om det ökade bruket. Där har du ju facit genom att hänga här.
Se på flickan din... Jag tror ärligt talat att det blir bra i slutändan. En dag kommer du att bli omhändertagen igen. Kanske inte av samma gubbe...kan bli en helt annan. Kan bli av dig själv. Vi får helt enkelt bara kämpa på och stötta varandra på resorna vi gör.

Godmorgonkram! /R

Ofta känns det som jag är klar här. Har inget mer att tillägga. Men jag ska inte falla i den fällan en gång till. Hade ju tänkt mig forumfritt över sommaren...och föll ju ganska snabbt. Nu tror jag ju inte att det var på grund av bristande forum utan det var bristande insikt/vilja. Föll ju jag inte heller...jag tog mig ett återfall. Så för säkerhets skull loggar jag in varje morgon. Läser i alla trådar. Jag har fått en ny rutin. Kaffe och forum. Ja, det får väl funka.

Tror jag är klar med packandet nu. Bilen är full med prylar...när köpte jag allt detta kack? Varje punkt på listjäv....är prickad förutom jobbet. Dit ska jag ta mig nu på förmiddagen. En sista lunch med chefen och en del av boysen. Lite vemodigt det med. Har trots allt haft en del kul med gubbarna...men det var mkt alkoholkul. AW och tjänstresor. Nu går jag vidare. AW på nya kontoret får bli alkoholfri. Det blir bra. Jag är taggad på att börja om. Få nya rutiner...men forum släpper jag inte. Får väl bli en sån där som om sju/åtta år fortfarande hänger kvar och tjatar om min (förhoppningsvis) nykterhet ;-).

Drick med förstånd! /R

erat förhållande från mitt eget. Jag har varit gift i ca tio år och under denna tid så har min fru lyckats vara otrogen åtminstone två gånger. Hon vill också helst göra saker och ting själv eller med sina kompisar, så där är ni ganska lika. Hon heller inte jobbat något under dessa tio år utan levt ett ganska bekvämt liv på min lön. Hon är dessutom duktig på att shoppa. Detta har naturligtvis varit helt fel. Jag borde istället pushat henne mer att odla sina egna intressen istället. Precis som din man så upplever jag också att hon inte älskar mig och att hon inte uppskattar någonting som jag gör och jag litar heller inte på henne för fem öre längre. Jag har otroheterna och sms´s ande bakom min rygg i allt för färskt minne.

Visst jag har druckit en del under vårt förhållande och jag har kanske inte alltid prioriterat min fru som jag kanske borde men jag har jobbat som fan och sett till att vi har kunnat leva ett bra liv utan att behöva vända på varje krona. Jag har dock tröttnat på att försöka hålla ihop vårt äktenskap för jag inser att ingenting kommer att bli bättre. Vi har inga barn så allting är ganska enkelt och det är egentligen bara att separera. Mitt liv kommer att bli enklare och jag vet att jag kommer att dricka mindre alkohol eftersom jag kommer att ha ett bekymmer mindre och hon kan då vara med så många killar och kompisar som hon vill och dessutom får hon ju chansen att prova på arbetslivet en smula.

Man har väl varit en idiot som trott på att kärleken till sist skulle segra och kanske talesättet: "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" fortfarande gäller.

(Det är synd att hon inte gillar att ränna på dans, för då hade jag kunnat skilja mig för länge sen)

Ha det Gött

Jag är bara så fruktansvärt slut fysiskt..
Men jag kan inte ta det lugnt för då kommer allt över mej.
Det har nog gått lite för långt där. Behöver vila. Även om jag rest så har det hela tiden varit med en spänning i kroppen.
Vill bli omhändertagen, inte fly längre.

Känns som det där klassiska att behöva "semester efter semestern.."

Nåväl.
Alkosnittet har varit lågt i sommar, gläds åt det.
Men som jag skrev förut så har oron över ett tilltagande bruk smugit på.

Gillar inte hösten i år heller Dompa. Kan va det som börjar spöka.

Just nu känner jag mig arg på A för den finns som sagt överallt!!! Men inte här och nu denna veckan i huset längst ner i Sverige. Som jag längtat hit och så tråkigt det var att komma hit med ångest och skam igår. I dag har det lättat lite och jag börjar långsamt njuta. Tänk att en cykeltur längs havet kan fylla en till bredden av lycka, på riktigt inte i rusets dimmor.

Är mitt uppe i min semester. Vi har varit iväg en sväng med familjen, 1 vecka. Barnen har fått roa sig. Min och sambons relation har varit tyst och min sambo har druckit mer eller mindre 5 dagar av de sju. Jag vet att det inte bara är i min familj det är så här när det är semester men det gör inte stämningen bättre. Jag blir en riktig kontrollerande häxa fast jag försöker att inte göra någon grej av det för att hålla skenet uppe. Han är nu på jobb och har varit borta i drygt 1 vecka och han blir borta ännu en. Jag och barnen har haft det bra själva och jag har gjort det jag velat. Nu börjar det dra ihop sig att han kommer hem och jag börjar varva upp. Vi ska åka och vara med honom på jobbet under några dagar från onsdag till lördag (detta ska iof bli skönt då det är avkoppling). Till saken hör att han söp sig jättefull kvällen innan han skulle iväg och jobba. Han hade ångest över att åka, över att lämna mig ensam för han har nu fått för sig att jag ska ringa/smsa honom jag var otrogen med för drygt ett år sedan..Han har också fått för sig att jag träffat någon när jag var ute på dans för någon vecka sedan. Han undrade också hur jag hade kunnat gå ut på dans när jag visste hur dåligt han mår och lämna honom själv hemma.
Idag ringde han igen och har nog lite hemlängtan och börjar igen med sina funderingar på vad jag gör när han inte är hemma och har kontroll över mig. Han känner väl att jag har tappat lusten över allt.
Jag har gjort honom svartsjuk, jag visar honom inte tillräckligt med kärlek, är inte tacksam över allt han gör, ser inte vad han gör osv.....Detta gör att han dricker.
Jag var och träffade mannen på öppenvården i onsdags. Han gav mig massa uppgifter som jag ska fundera över och skriva ner och jag ska sedan träffa hans kollega om ca 2 veckor.
Jag känner att min sambo inte känner igen mig när jag försöker att bli jag, försöker skaffa mig ett eget liv och inte hela tiden leva efter honom. Ibland undrar jag om jag är stark nog att stå upp för mig själv. Jag är mig själv så länge jag inte är hemma eller tillsammans med honom som det är nu....
Gud vilket rörigt inlägg!

för att du tipsade om Märta Tikkanen... Jag har lyssnat och jag drabbades av en förlösande gråt när hon berättade om den 16-årige sonen och hennes sätt att beskriva hur hon kände när han blev så sjuk. Jag behöver gråta och släppa ner min axel som ibland stramar ångesthårt, och nu är det skönt.
Orden...är så viktiga, svårt för mig att sätta orden rakt ut i forumet, mycket lättare för mig själv i egen skrivbok, men säkert bäst att skriva här o kanske få respons. Med tiden kan också jag... Ett steg i taget.

Att forumet tagit mycket av din tid som du skriver är nog väl disponerad tid, tror jag.

Det är så skönt att läsa dina inlägg, tryggt. Jag gläds med dig och din mulleman...
/Tilde

eller forumet och jag. I början var det jag och forumet men länge har det varit forumet och jag.

Jag hittade forumet hösten 2010, läste ett tag och hoppades att det kunde vara en hjälp för min man. Skapade mitt nick, skrev i andras trådar och skapade småningom min första tråd. Berättade för min man – skulle inte vilja ha en hemlig dialog bakom hans rygg. Han skrev under en kort period men distanserade sig sedan av olika skäl. För mig har forumet varit oerhört betydelsefullt, tidvis har det varit en livlina och jag har varit närmast beroende av kontakten här. Skrivandet, läsandet – delandet - betyder mycket. Ibland får jag verkliga guldkorn, som av Stigsdotter idag. Ibland blir jag riktigt ledsen och fylls av dåliga känslor som också visar vägar in mot mig själv.

Forumet har tagit mycket av min tid och har fått göra det. Det har varit värt det. Sommarens röda säkerhetssignaler avgränsade mig och jag märkte snabbt att jag i nuläget klarar mig ändå. Jag började fundera på att strukturera min aktivitet. Fokusera mera på det liv jag har omkring mig. Jag har fått så mycket gott det senaste året och det finns många möjligheter.

Nu har jag formulerat mina tankar - först via orden vet jag vad jag har känt och upplevt säger dagens sommarpratare Märta Tikkanen, en medberoende medsyster som utstått långt mer än jag. För mig är forumet en plats att sätta ord på mina tankar och känslor och det jag skriver har en riktning. Det vill jag inte avstå från. Men jag kanske ska göra allvar av det jag stod på tröskeln till förra sommaren – söka också andra platser för mina formuleringar. Det här är det första synliga steget… / mt

Long time... Hur är det Lilja? Hoppas du frodas och är lycklig. Att det blev en fin sommar. Har tänkt mkt på dig...och givetvis är jag nyfiken. /R

Mima !! Och även till dig Stigsdotter som formulerar mina tankar på ett annat sätt. Jag hade ju som de flesta andra problem med Gudsbegreppet i början av min nyktra karriär. Vi hade många och långa samtal om det under behandlingen och jag deltog med liv och lust i dessa samtal. Ända fram till det att jag märkte att dessa samtal inte ledde fram till något alls, det blev bara rundgång utav det.

Jag lade ner alla undringar om det och lät det vara.

Novis som jag var hade jag ju faktiskt, utan att veta det, lämnat över frågeställningen till nån annan och jag kunde koncentrera mig på något mycket viktigare : Att utveckla min nykterhet.

Det var först flera månader senare som jag insåg att jag hade använt Sinnesrobönen så som den är avsedd att användas, alltså i praktiskt arbete "....acceptera det jag inte kan förändra..."

Jag köper helt dina tankar Stigsdotter om den inre rösten. Den där fö-ade gaphalsen därinne som ville att jag skulle göra saker som är bra för mig men som jag i barnslig trots gjorde tvärtemot. Jag var så otroligt van vid att analysera alla situationer, ständigt vara förberedd på och ha reservplaner på flyktvägar, ha garden uppe hela tiden. Att frångå det var inte lätt. Jag var ju tvungen att hitta en balans mellan yrkeslivet, där det beteendet är bra att ha, och mitt egna, personliga, liv. Jag hittade den balansgången men det tog mycket tid och jag ramlade tillbaka flera gånger men det gick.

Idag bryr jag mig inte om Ordet och jag har fått en avslappnad till det som händer runt mig, jag kan inte, bör inte, ska inte, jag BEHÖVER inte lägga mig i allt som sker. Jag kan idag ställa mig frågan om det alls är möjligt för mig att påverka det som sker, är svaret JA : Gör det, är svaret NEJ : Lägg ner. Jag lämnar över och accepterar.

Men just idag önskar jag nog att jag skulle kunna trolla fram lite av mina gamla beteenden så att jag tar mig ur det vakum som jag nu befinner mig i. Livet är inte alltid lätt men min hela övertygelse är ju numera att det inte blir lättare om jag dricker igen.

Därför väljer jag att inte ta det första glaset.

Läste din rader för ett dygn sedan och har verkligen sugit på den karamellen. "...samma samtal vi haft i tio år." Exakt så känner även jag, kan vara därför jag har så lätt att lämna mina vapendragare och byta miljö. Jag kan ju allting utantill. Vad mer finns där att tillföra i umgänget?

Säkert hur mkt som helst...men inte så länge alkoholen talar högst.

Visst vore det härligt; En parantes i livet när man drack för mkt. Ingenting att hänga läpp över. Men det blir nog tufft. Långt innan jag började med TV-whiskyn så drack jag på ett osunt sätt. Ända sedan ungdomen. Varje helg, oftare, varje gång jag gick på lokal. Fanns inte en tanke på att man kunde beställa in ngt icke alkoholhaltigt. Vår kultur. Den kultur som jag var/är så livrädd för att mina ongar ska växa upp i. De som har dubbla dryckes arvsanlag...om nu ngt sådant finns.

Glad att du är med på resan igen. Jag - och många andra - har saknat dig som fan. Du är ju min enda bror och en dag ska vi ju sitta nyktra på bryggan och tänka tillbaka...men framför allt ska vi tänka framåt. Nu agerar vi. Tänka är överskattat.

Se på dina två vänner. Gråt/lid för dem men visa också att det finns ett alternativ till deras väg. /R