Senaste kommentarerna i forumet

- när jag kommer på att titta efter - att det gått ett halvår av "Mitt nya år". Ofattbart vad det går fort! Efter hälften av det halvåret kom den verkliga vändningen på valborg. Och mannens "inre" vändning den 1 juli - det är väl det som är den "verkliga vändningen"... Mitt nya år har inrymt ljusa och mörka dagar och nu, denna sommar, en helt annan tillvaro än ett-och-ett-halvt års nykterhet med vita knogar - som också var så mycket bättre än tiden innan.

Av det nya året återstår hösten, jul-nyår och januari. Under den tiden ska jag dra upp planen för återstoden av mitt arbetsliv. Egentligen har jag dragit linjerna, som jag vill ha det, nu återstår att driva igenom det och jag känner en lätt bävan... Den berör det jag skrev ovan, som Stigsdotter hjälpte mig att sätta ord på.

Igår berättade mannen för vuxna syskonbarn om sin nykterhet och att han går på AA och fick full support. Samtidigt bekräftas jag i att ett mycket litet fåtal i vår näromgivning verkar ha sett hans missbruk - de hade ingen aning... Det förvånar mig inte, vi talade om det igår, det är här med mig han druckit för mycket och det som eskalerat till dramer under hans berusning har grund i hans, mina, våra sårbarheter.

Han har konstaterat att han, jämfört med andra, hade en bit kvar till botten - vi såg också filmen When a man loves a women där Bill W verkligen drack hejdlöst. Men - han var på ett brant sluttande plan när jag gick. I rättan tid, eller i sista stund...

Skrev ut Jellinekkurvan igår, vi ska titta på den. Ska också söka upp och begrunda kurvan för medberoende. Vi håller också på att skapa ett nytt, nyktert umgänge. Känns lite spännande och så bra! / mt

Nu tar jag nya tag.
Vill vara med och resa igen.

Ständigt denna lycka man söker efter, vi borde vi det här laget
förstått att lyckan inte finns i flaskan. Som ett trotsigt barn har
jag provat att dricka nu när sönerna varit borta.
Inte på långa vägar de mängderna som jag varit van vid.
Det bästa av allt är att det har inte känts bra alls!
Det har inte smakat gott och inte gjort gott. Så varför har jag då
suttit ensam här hemma och druckit...? Har inget svar på det.
Bara ren jävla dumhet!

Jag har två vänner som det går rejält utför för nu. Jag har gjort
vad jag kunnat för att hjälpa...men har mer eller mindre gett upp.
Jag ser vad som händer i deras liv och blir rädd...för jag har varit på väg dit ner!

Ska häcka här Dompa och inte tänka så mycket i fortsättningen.
För det är mitt stora problem, jag grubblar åt h-vete för mycket
på allting. Ingenting förändras om jag grubblar på det.

På något sätt måste jag hitta styrkan för att ta mig igenom det
jag kämpar med!
Jag har nu i snart 40 år försökt på olika sätt att må bra, men helt
klart så har det inte fungerat.
Så jag behöver en ny strategi för de nästkommande 40 åren.

Vill kunna se tillbaka på livet och bara minnas nått vagt om att
det fanns en period i mitt liv där alkoholen var så viktig....!

Kram på er alla! TP

Tack för dina ord i Addes tråd! Kram / mt

till Adde: "Du den tanken känner jag igen, att "bara döda fiskar flyter med strömmen, det är väl inte vettigt att bara "ge upp" och bara flyta med, överlämna sig? Då händer väl ingenting? Den där tanken att det bara är en massa fel på mig, att jag är maktlös, jag måste lägga mig ned med strupen upp". Ungefär så har jag tänkt om det budskap som AA förmedlar.

Men, så har jag tänkt att det där med att ge upp och flyta med kanske snarare handlar om att inte streta emot så mycket, inte tycka så mycket, inte analysera, försöka förekomma osv. Sådant som kan "vara i vägen" för den högre kraften. Som jag ser det kan den högre kraften mycket väl vara min egen inre kraft. Den där inre rösten som talar om för mig vad som är bra för mig och hur jag borde agera. Den där inre rösten som jag väldigt ofta väljer att inte lyssna på, inte vågar lita på osv. Låter det helt galet?"

Det du skriver Stigsdotter är så rätt för mig, en mer jordnära formulering av en favorittext (Martin Lönnebo) som jag ofta läser för mig själv: Tro är fritt fall / kärlek är att stå stadigt på ingenting / friden finns i virvelns mitt. Gud bor där han blir insläppt för han är redan där.

En del av min överbelastning på jobbet är att kraven inte tar hänsyn till vad min inre röst (också den professionella kunskapen) säger att är rätt. Också verksamhetens policy om vem/vilka som ska vara i centrum åsidosätts pga tidsbrist och skillnader i synsätt. Jag slits av att vara i den där konfliktzonen och min inre röst säger "lämna". Jag vet att jag ska göra det och då kommer mitt analyserande, strategiska, beräknande jag och ställer frågor = "är i vägen". Jag vågar inte lita på vare sig den inre rösten eller min egen inre kraft. Och jag börjar bli livrädd för att ångra vad jag lämnat bort, givit ifrån mig när det är försent.

Tack syster Stigsdotter! Kram / mt

För att läkarbesök och söners återkomst hjälper dig en smula. Som Stigsdotter skrev; Kräv hjälp! Någonting måste väl kunnas göras?

Vad det gäller "gnäll" på forum så är det ju delvis därför vi gör detta. Ett sätt att ösa ur sig all smärta och elände...utan att behöva betynga sin närmsta omgivning IRL. Jag tror att det är bättre att du häckar här än sitter och tänker för mkt.

En vinflaska mot två 75 sprit får väl ändå ses som ett framsteg? Men som du själv skriver; Det är tänket...vanan... För inte gör väl en vinflaska ngt för dig? Kanske lite mosig bara? Då finns det ju verkligen ingen poäng.

Hoppas du får en härlig återföreningen med killarna! Kram gubben! /R

Inte kan det väl ändå vara ditt "fel" om flickan har körtelfeber. Om jag har förstått rätt kan det smitta via kyssar ;-). Hoppas hon piggnar till, men tydligen kan det ta månader innan man är lika pigg som innan. Men bara ni kommer iväg så tror jag nog solen kan hela er bägge lite.

Men det är klart att saker inte faller på plats så fort. Detta är ju din första ensamsommar och jag står fast vid att du klarat den mer eller mindre galant.

Kramar till dig. Starka men fortfarande lite ledsna kvinna. /R

Rosa, vitt och rött.
Känner mej inte så imponerad av mej själv just nu...

Trodde nog att saker skulle fallit lite mer på plats i sommar än det gjort ändå..
Stark, oh ja.
Men väldigt ovan vid den vidriga ensamheten.
Herregud så jag saknar..

Men nu måste jag rycka upp mej, lägga ner ömket.
Dottern är riktigt sjuk och behöver mej.
Typ som förr när man baddade feberpanna och fixade.
Vi två ska till Kreta på fredag och blir hon inte frisk tills dess (hon har varit liggande i tre veckor i körtelfeber, inget att göra nåt åt..) så kommer jag säkert belasta mej stort med skuldkänslor.

Jag känner mej själv.

Jobbigt nu,
kramar till er.

Jag har inte klarat stå emot a-djävulen helt. Men det har varit
väldigt små mängder mot vad det brukade vara. Inte bra, men har ändå haft ett tänkande. Innan har det varit 2 75:or sprit.
Nu har det varit en flaska vin. Men nu landar barnen i Sverige om några timmar och då får det vara helt slut med det igen.
För de kan dyka upp här hemma när som helst här hemma.

Sen har jag verkligen insett att jag verkligen inte tål alkohol,
även vid väldigt små mängder så far både kroppen och
psyket väldigt illa. Åh det är ju faktiskt bra! Vill inte leva detta livet mer. Inte på det här sättet!
Nu hoppas jag bara på att få bli fri från både sjukdom och alkohol!

Tron om att kunna dricka socialt är bara en löjlig tanke...för hur
socialt är det att dricka här hemma med hunden som sällskap.

Vill bara få må bra nu och bygga upp kropp och själ igen!
Vill börja jobba och få rutiner och framför allt få tillbaka
orken.

TP

det negativa här (och då kanske bli av med lite) får du såklart gnälla lite här ;-) Hur går det med vår ovän a-djävulen, håller den sig borta i alla fall? Sova är bra annars, kroppen får reparera sig. Hoppas läkaren kan ge några råd om vad du kan göra, kräv att få råd och behandling! Kram.

Du den tanken känner jag igen, att "bara döda fiskar flyter med strömmen, det är väl inte vettigt att bara "ge upp" och bara flyta med, överlämna sig? Då händer väl ingenting? Den där tanken att det bara är en massa fel på mig, att jag är maktlös, jag måste lägga mig ned med strupen upp". Ungefär så har jag tänkt om det budskap som AA förmedlar.

Men, så har jag tänkt att det där med att ge upp och flyta med kanske snarare handlar om att inte streta emot så mycket, inte tycka så mycket, inte analysera, försöka förekomma osv. Sådant som kan "vara i vägen" för den högre kraften. Som jag ser det kan den högre kraften mycket väl vara min egen inre kraft. Den där inre rösten som talar om för mig vad som är bra för mig och hur jag borde agera. Den där inre rösten som jag väldigt ofta väljer att inte lyssna på, inte vågar lita på osv. Låter det helt galet?

En liten tanke som dök upp här bara. Det är bra att fästa orden här, tar till mig Märtas rader det kan nog stämma det där!!

Det är sjukdomen som gör detta mot dig. Skamkänslan är en del av sjukdomen, skäms du tillräckligt mycket så leder detta till att du dricker igen för att bli av med den känslan. Du är inte en sämre människa, du har en sjukdom, en allergi om du så vill. En del kan inte äta nötter, en del kan inte dricka alkohol... Att det är så svårt att föreställa sig ett liv utan a tror jag beror på att den finns överallt, den är normen i samhället. Vi är indoktrinerade från barnsben!

Det har varit en tung dag, känns som att jag inte kommit någon vart sedan i början av sommaren. Har bara fått ytterliggare bevis på att jag inte dricker med måtta. Även om det går lång tid mellan gångerna så är det likadant varje gång, en jakt på mer och mer. Ångest dagen efter och börja om från botten med självkänslan och meningslösheten. Jag måste nog sluta helt, för det här funkar ju inte. Jag känner en sådan skam, hur hamnade jag här? Varför är det så svårt att föreställa sig livet helt utan A?

Så vackert beskrivet. Har nu följt dina texter och är väldigt glad att jag har hittat just det du skriver. Jag är inte alkoholost, men är djupt förälskad i en nykter alkoholist och försöker lära mig så gott det bara går. Öppna och hjärtliga svar och kommentarer från dig till de övriga är verkligen härliga att läsa.

Tack mina vänner!

Jag är här och lever just nu i en liten bubbla. Jag har blivit sämre.
Spenderarar den större delen av min tid till att sova. Blir tokig av
att inte orka! Jag vill göra så otroligt mycket, men kroppen vill
ingenting. Ska till läkaren nu i veckan, får se vad som händer.

Hoppas allt går bra för er alla och att ni mår bra!
Jag väljer att inte skriva så mycket här, för just nu blir det bara
gnäll och negativt som jag får ur mig.

Kramar TP

Atleten tackar tackar! ingen som kallt mig för det tidigare.
Än så länge håller den helvita linjen.

att jag läst och tar till mig en (lite? eller ganska?)) ledsen stämma. Minns att du tidigare skrev något om att vara lika självklar som klockan på väggen. Har inga begåvade ord att ge, inga råd - och det är knappast det du söker. Hörde nyss Märta Tikkanen, sommarpratre i morgon, säga att det är först när hon satt ord på sina erfarenheter hon vet vad hon känt och upplevt... ungefär så tolkar jag det du skriver - att man kan se sig själv i det skrivna ordet - och så är det också för mig.

Jag hoppas att ni, du och hustrun, hittar tillbaka till att dela mer än huset, tidningen och allehanda göromål och att du kan känna att du betyder mycket för många. Vänskapskram / mt

Rapport från uteservering med svärföräldrarna. Testade ett glas alkoholfritt vin, känner att det kan kvitta. Märkligt att smaka vin men tyckte mest det var surt, har nog aldrig druckit för smakens skull kan jag erkänna. Dricker hellre cola eller mineralvatten, eller alkoholfri öl. Lättöl vågar jag mig inte på igen.

sig behövd, älskad eller som prästen Olle Carlsson säger : "känna sig brukad av", är nog ett av våra mest grundläggande behov. När den känslan försvinner så blir jag vilsen och osäker i mig själv och min självkänsla krymper till väldigt låga nivåer.

Så har det varit en längre tid för mig, jag har reducerats till nåt som bara finns där och fixar grejer som de säger åt mig att göra. Alltid vara till hands......alltid ställa upp för familjen. Ungefär som ett husdjur.......spring i hjulet där.

Jag vet inte om det är en effekt av min nykterhet eftersom jag var i centrum under min aktiva tid. Som i varje god dysfunktionell familj var jag, alkisen, familjens centrala punkt, allt fokus på mig. Nu behöver de inte ha koll på mig men ändå verkar jag vara någon som ska jobba för att tillfredsställa deras behov. För att kompensera för den tid som varit ?? Jag vet inte. Hustrun, eller ja, den som jag har tidningen och huset ihop med,har återgått i medberoendestadiet utan att vilja se det själv. Alla fel som uppstår i hennes liv anses jag ansvarig för utan att hon har minsta möjlighet att själv se sin roll i skeendet. Sonen, som jag har minimal kontakt med, mår så illa av sina psykosomatiska sjukdomar att det är en fråga om tid när han rasar ihop. Jag har en gång försökt att nå fram till honom men det finns inte en chans att han lyssnar. Min dotter är den som är räddningen för mig, vi är de som kan prata om allt och hon kan även se sin del i det som händer i livet. Hon kan idag be om hjälp från utomstående om hon känner att hon behöver det och det är utan tvekan så att hon kom till den insikten under sin Ungdomsvecka för länge sedan.

På något sätt känns det som jag skulle vilja göra ännu en "genomgripande förändring" av mitt liv men jag är osäker på om jag har den kraften idag. Jag har ju gjort den förändringen en gång i mitt liv och den är ju en fortgående process men att göra den genomgripande igen ? Det förutsätter att jag har en önskan, ett mål, något att se fram emot men idag är jag tillräcklig gammal för att se och greppa slutet på resan och jag börjar bli liknöjd med vad jag ser.

Jag har i programmets (AA's) lära lärt mig att lämna över till det som några kallar den högre makten, jag har inget eget namn på den, och det har funkat för mig men ibland kan jag bli uppmärksam på att bara döda fiskar flyter med strömmen. Att "lämna över"(att acceptera maktlösheten) när det gäller alkoholen är bra för mig men jag tror nog att jag själv får ta tag i mitt liv om det ska bli någon förändring. Egentligen vet jag inte vad jag vill säga med den här texten utan jag har nog skrivit den för min egen skull bara för att jag lärt mig att det ibland blir så mycket lättare att se mig själv i det skrivna ordet.

Hur mitt liv än ser ut idag så har jag hittills gjort valet att inte dricka och det är jag stolt över. Det är det absolut viktigaste valet jag kan göra.

efter myskväll på tumis. Våra "trivsel"middagar är "som förr" utom alkoholen... god mat och så dricker vi vad vi vill - dvs mannen alkoholfritt vin/-öl och jag dricker t ex alkoholfritt vin spetsat med 100% blåbär. Inte klokt men perfekt för oss:) Vi talade om omgivningens problem med att man är - väljer att vara - nykter, att det liksom "är synd om" den som inte "får" dricka. Sen åt vi hallon, choklad och glass och somnade framför OS:)
I morse fick jag kaffe på säng, mannen hade fiskat kräftor kl 5! Nu kokar han och jag städar. Ikväll kanske vi söker oss till nån middagskrog inför att arbetet drar igång för fullt på måndag.

Jag har problem med det tredje av de 12 stegen! Att släppa kontrollen och ha tillit. Så är det, diskuterar det med min AA-gubbe och söker mig nog till nån slags grupp småningom.
Alltså - det gäller t ex att ha modet att minska arbetstid och lön - även om jag vet att jag klarar mig. En jävla trygghetskontroll.
När jag tänker efter har jag kommit ett gott stycke vad gäller tillit till mig själv i relation till mannen och till livet - även honom har jag kunnat "släppa". Det är så simpelt som pengar och ekonomiskt/materiellt oberoende - å andra sidan det man jämt uppmanas att tänka på och ta ansvar för sig själv. / mt

Suget var igång och jag drack så mycket jag bara kunde igår i ren trots. Och det var roligt att träffa vännerna, men det var ruset jag var ute efter... Och det fick jag. Så nu är det treo och försöka vara trevlig som gäller, usch det var länge sedan och jag gillar det inte! Men vi åker vidare söderut till min efterlängtade Skånelänga (några mil öster om Smygehuk) och där tänker jag vara nykter hela veckan innan det är dags att börja jobba (hur ska det gå???) igen.

ligger och nattar minstingen. Ute på verandan sitter de gamla vapendragarna och hinkar öl och vin. Jag brukade ju också göra det,och vara med i den processen. Men nu föredrar jag lugnet här med ljudet av sovande 2-åring. Men jag går snart ut och umgås en timme till innan jag åter flyr samma samtal vi haft i tio år. Just dessa stunder är värst, stunder då jag känner mig obekväm i min nykterhet. Men jag genomlider. Om 12 timmar är det dom som känner sig obekväma med sina baksmällor.

för bra tankar!

Miss H, bra sista stycket där, ska tänka på det...
Grubblar, det konstiga är att jag grubblar inte längre på kvällarna. Tankar ja men inte riktigt grubbel. Vaknar faktiskt ofta med en ångestkänsla då jag just somnat till och är vips klarvaken. Lite åt ångesthållet tror jag... Jag HAR grubblat mkt förut, har haft svårigheter som liksom blev en del av mitt liv, vande mig vid att de fanns.
Men nu är det så att faktiskt, de problemen är borta men själv har jag inte hängt med i problemminskningen, så i mig... på kvällen när jag just somnat finns den där gamla oron lagrad i mig och poppar upp. Just den oron var fin att döva med vin ;) men det vill jag inte nu.
Nu har jag identifierat den här oron
och den ska förminskas lite för varje gång jag tänker det här! För det här var bra tänkt :))
Tack för hjälpen!

Städ och sånt har jag noll krav på mig själv... får va stökigt. Jag tror annars precis som ni skriver att det är en typisk duktighetsfälla.
Duktigheten som sätter sig i halsen på mig, består mer i att vara "bra" människa... smart, tillräcklig i alla lägen, säja rätt, göra rätt, vara rätt, vara fräsch, vara god, sköta jobbet mycket bra osv...

Finns det ingen bra litteratur hur man jobbar bort sådana här olater som hoppat på en redan som liten unge troligen?

Ska se vad jag kan skaffa mig för småfolk som jag kan lägga över bekymmer o tankar på, Stigsdotter. Bra ide.

dag... har jobbat hemma. Mitt i olusten la vi oss i gräset och tittade upp mot himlen, på molnen och fåglarna. Och så talade vi om stegen... fint var det. / mt

här på forumet... Men i mina öron låter det som trolleriet får för stor plats.
Nu är ju sorlet o misstankarna igång, ...och var började det :)?
Det pratas om detta "troll"... Är det "farligt" om det nu skulle vara ett "troll"? Jag kan tänka mig att detta arma "troll" (om det finns) tröttnar ganska fort eller håller de på länge?
Skriva en massa tomma ord varje dag... för det måste det väl bli om man sitter o diktar?
Näe, troll finns i skogen, här orkar inga troll hänga tror jag.

Bra forum det här :)

I helgen är det bröllop. Dvs en tvådagars utmaning. Jag ska
ta det väldigt lugnt idag. Ev helt vitt. Imorgon får det också
bli kontrollerat då jag kommer hem till tomt hus på sönd.
Har bestämt med mina föräldrar att åka dit på sönd så ingen
behöver oroa sig. Fortsättning följer ..