Senaste kommentarerna i forumet

här på forumet.Kom o säj hej!!!!!

känslor o tankar dyker upp efter ett tags nykterhet
det undermedvetna börjar nog arbeta
äkta känslor som hanteras på ett äkta vis
du kommer att bearbeta på äkta sätt
inte med alkohol som slutar
i ett hav av ångest
kanske dags för en romans med dig själv?
denial

Gå in på https://www.alkoholhjalpen.se/kommentarlista och sök på ditt användarnamn. Där kan du sedan redigera dina inlägg.
/magnus

Hur kommer det sig att självförtroendet är så lågt? Eller ja, jag förstår ju det. Men....

Sista tiden har jag känt efter nästan varje längre möte med personer: Vad tänkte den om mig nu. Vad sa jag, hur gjorde jag, hur uppfattades det?
Jag kan inte tro på mig själv. Inse att det räcker. Jag är nykter och försöker vara en trevlig och god medmänniska.
Ändå kan jag inte slappna av i det. Och det konstiga tycker jag är att det kommit bara sista tiden. Jag har tidigare läst här om att många känt dåligt sjävförtroende och allt detta. Och jag har tänkt, skönt att jag inte känner av det så mycket.

Men nu, nu går det nästan inte en dag utan att jag känner av det.
Att inte duga. En ack så vanlig känsla i mig nu.

Men gör jag det? Duger jag? Svårt att säga, men innerst inne tror jag ju det .Fast jag inte vågar slappna av och lita på det.

Dessa tankar håller mig vaken i natt.

Härligt!
Välkommen till Göteborg!
kram!
/k

välkommen hit
kan inget om antabus
prova att skriva en egen tråd
det är ingen som ser denna
vet inte riktigt vad det är för tråd
denial

hur är det adde?
upp o nergångar
hanteras bäst nykter
gärna med vänner
tror dessutom att det undermedvetna fungerar bättre
att det proccesas på rätt sätt
denial

vad härligt!

Underbar läsning..tack piano...

/Berra

Jag blir alltid lika glad för nya tips om musik, särskilt sådant som jag inte lyssnat på.!
Stark känsla där!
tack Vana,
/Fenix

Har haft en väldigt skön dag i mitt älskade Göteborg. Jag släppte helt alla tankar om vad som varit, vad som är och vart jag är på väg. Inte en tanke på dricka eller inte dricka. Jag bara var. Sinnesro på hög nivå.
Jag kom bla i samspråk med en A-lagare på kajen utanför operan.
Han hade en kasse öl och satte sig på samma bänk som jag. Han frågade mycket försiktigt om han fick sätta sig där. Jodå! Klart han fick
"vill du ha en öl?"
"nä, jag ska köra bil så det är väl bäst att låta bli"
"ja, det låter vettigt"
*tystnad*
"men jag tyckte det var synd att sitta här med en kasse öl och inte bjuda"

Sen satt vi där, A-lagaren och jag och småpratade nån kvart eller så. Han menade bla att sommaren hade kommit till stan för att tjejerna har kjol. Han har nog rätt, för det är som dom säger. Sanningar hör man från alkisar och från barn.

Och jag tänkte, är det nått jag lärt mig senaste halvåret så är det att det finns en människa i varje alkis. Oavsett hur illa ute han eller hon är. Så varför då inte ge honom ett leende och några minuter av mitt liv för att småprata?
Jag kände blickarna från andra göteborgare och turister. Jag, 33 år hyffsat snygg och välklädd satt där med min påse från Scorett (jajjemensan, nya skor! Lycka!)
Han, 55-årsåldern. Sliten, med systemetkasse och en öl i handen.

Men vet ni? Jag struntade i dom.

Mysig låt med härligt gung verkligen
Annars föll jag för musiken i filmen "The tree"....lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=7Lu4Hk9XPbQ&feature=related

Lycka till dej med allt fenix.

Hej hur ändrar jag eller tar bort mina inlägg i forumet?

Nu känns det tungt. Har en värkande gråtklump i halsen och undrar hur det kunde bli så här.
Jag var på vårdcentralen för några veckor sedan. Jag var där för att förnya ett recept mot allergi, men sedan bara forsade orden ur mig. Att jag ville ha hjälp för att jag tyckte att jag drack för mycket. Det kändes bra. Att jag äntligen tordes erkänna att jag behövde hjälp. Jag fick ta blodprover och remiss till Beroendecentralen, där jag fick tala med en terapeut och en vecka senare träffade jag en läkare som verkligen tog sig tid. Men det som jag inte var beredd på var att han sa att han tyckte att jag skulle börja ta Antabus....tre gånger i veckan! Medicineringen skulle ske där, så jag skulle vara tvungen att gå dit tre gånger i veckan och göra ett utandningsprov samt ta medicinen.
Det funkar ju inte. Vad ska jag säga på jobbet? Jag kan ju inte gå till läkaren tre gånger i veckan i 6 månader, utan att berätta på jobbet varför jag går dit! Det känns så jävla jobbigt! Jag vill ju sluta dricka eftersom jag inte kan kontrollera det längre. Men jag vill inte ta Antabus där. Varför kan man inte få ta medicinen hemma? Varför kan man inte få terapisamtal? Varför är det alltid mediciner som ska lösa alla problem? Läkaren säger att det är lättare för patienten att ta Antabus för då kan man verkligen inte dricka. Om man försöker sluta själv tar det väldigt mycket energi för att man ständigt måste mota bort tankarna på alkohol.
Finns det någon här som har tagit Antabus och vad har ni för erfarenheter?
Är 50 år, kvinna, med två tonårsbarn. Har ett bra jobb, bra vänner. Borde inte behöva dricka, men gör det för att trösta mig själv. Låter dumt, men ni vet säkert hur jag menar.
Jag vill verkligen göra mig kvitt den här "goda vännen" som alkoholen har blivit, för den är inget annat än en djävul.

Att du är trött, är väl inte så konstigt.
Du jobbar fast du är sjuk, och dessutom så är det alla funderingar och snurrningar i skallen.

Ibland kanske man bara måste lägga alla måsten åt sidan och prioretara sig sjäv.

Sköt om dig, hoppas du får lite sömn och ro

Visst f*n suger're med en ny vecka, men för några bara en tredagars, helgen stökar till den lite...
Och visst blir det lite deppigt emellanåt, men man kanske skulle vara glad, man är ju inte bakis i alla fall...
Ibland så skulle man nog vara lite mer tacksam för det man har, och kanske ännu mera tacksam för det man inte har, ångest t.ex...
Framtiden är lite oviss och oskriven, en hel bok med oskrivna blad...
Då och då känner jag en oro när jag inte kan sia om framtiden, men finner då tryggheten i nuet, och där funkar det ju...
Och så tänker jag, funkar det nu, funkar det sen också, jag vet ju egentligen vilka tankar jag helst inte bör tänka på...
och då blir man lite mera optimistisk, sommaren är ju framför oss, men sol och värme...
Försmaken i helgen var väl inte i sitt bästa läge, men det kan ju bara blir bättre...

..och så tänker jag...vem försöker jag lura?

Många positiva tankar i en korg, väger mer än handfulla dåliga, och då slår det över till det enklare livet...

/Berra

gomorron alla vänner
ny vecka,nykter helg
är lite depp men livet går vidare ändå
trodde väl att man skull e skaka av sig all depp
när alkoholen försvann
men riktigt så lätt ska det väl inte va
men jag försöker
ta hand om mig
läsa här
ger mycket
promenader
ger styrka
pussa,lyssna på mina barn
kärlek
kramar till alla er
måne

berätta att Mm efter 5 månaders nykterhet (inkluderande två mycket korta återfall) sover, sover, sover. Iofs sov han på kvällen efter garagerundorna tidigare också men nu sover han på ett helt annat sätt, ett sovande som är gott att se.
Tomhet låter ändå som en lite annan nyans.... som kanske inte kan sovas bort. Det låter mer existentiellt - det ordet kom för mig. Det är som det är, skriver du, och så är det ju med livet ibland.... kommer att tänka på accepterandet inom mindfulness ifall du kommit i kontakt med det. Just nu kommer jag ihåg två små böcker som jag haft stor nytta av de senaste åren, det är Anna Kåver: Att leva ett liv, inte vinna ett krig och Åsa Nilsonne: Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro. Särskilt Kåvers bok har jag nästan använt som AA-människorna läser Stora boken (om jag förstått det rätt). Låna och kolla om det är nåt för dig. Hoppas din måndag är fylld med livsglädje! / mt

God morgon! Jag tänkte igårkväll att du borde tala om för henne vad du ser och märker och vilka känslor det väcker i dig - men orkade inte formulera.... Tror att det är precis det rätta! Jag tror det var ett bra sätt att gå via fb men "privat" förstås. Har ett sjuhelsikes tempo nu före examen som är på onsdag. Då ska ju allt helst vara klart:) Men det brukar bli fast det är hysteriskt på sluttampen. Det gäller att hålla sig flytande, som du vet :D Kram / mt

tänkte jag skulle skriva av mig lite, men jag har tittat på den blanka rutan länge nu och inte kunnat börja.
På ett sätt speglar den blanka rutan hur jag känner mig. På ett annat inte alls.
Jag känner mig tom, fast att mycket tankar far omkring...........

Antar att symptomet kallas trötthet? Men vad gör man av tröttheten när det inte hjälper att sova? Dygnet har ju bara 24h och vissa saker måste jag ju ändå göra.

Det är som det är och jag ska återigen sova. Tänkte försöka pricka in ett AA-möte i morgon. Jag är i Göteborg nu så det borde ju funka kan man tycka.

Så är det när telepatin fungerar som den skall. :-)

Ja, det är jobbigt med lilltjejen (eller ja, hon är inte så liten, hon är snart 25). Fy tusan.

Kram själv! Hoppas att du kan sova gott inatt, så hörs vi mer framöver!
/H.

Vad konstigt, jag satt och läste din tråd, kände riktigt maktlösheten med flickan som inte vill äta. Jag letade och letade efter något att skriva, då du inte kan förstå vad dina ord betydde häromdagen. Något klokt, någonting uppmuntrande. Men sudda ut, mina kramar och ord.

Sen har du i denna tråd svarat mig.

Kram Lelas

Det är det fina, Lisamari, att man får fråga precis det man undrar. :-)

Och ja, det där är ett ganska vanligt mönster. Det finns säkert mycket att läsa om det i olika böcker och så, men just nu kommer jag inte på en enda...

Men det korta svaret på din korta fråga är: ja.

Kram!
/H.

Jag läste detta om och om igen. Jag har egentligen en fråga, men kände att det kanske var fel att fråga, men nu frågar jag allafall.

Växer man upp i en familj, med en alkoholiserad förälder, är det så då, att man kan ha, få, leta upp, någon att ta hand om, som vuxen? Jag menar helt sonika, att man letar upp en som har alkoholism tendenser. Även om man har haft kärleksfulla andra vuxna, i familjen, så absolut ingen dålig uppväxt med brist på kärlek?

Kort sagt, att man har ett behov av att ta hand om andra.

Hehe, kul att sitta här och skriva i varandras trådar. :-)

Jag skrev ett par rader till hennes inbox på fb nu, med budskapet att jag oroar mig. Jag skrev att jag inte kan äta åt henne, och att jag inte kan ta några beslut åt henne - men att jag blir orolig och rädd av tecknen jag ser.

Vi får väl se om hon tar mina ord till sig, men om inte annat kan jag släppa det för stunden nu... Ja, lilla hon, herregud ja.

Kram, Mulle-Gullet!
/H.

igen mig i dig. Och jag lider med dig och jag har inget svar. Vi måste i alla fall rädda oss själva för annars kan vi ingenting. En stor kram från din vän / mt